Kategori: Minnen Sida 64 av 139

Pandemic. A new experience for many of us. Restrictions in our daily life. In our wide world where we had been able to travel almost wherever we want. Been able to take our own decisions for having a party. Meet relatives and family without any other reflexions, but what dress to wear or if we had bought enough to eat and drink. 

Now we may not even take the bus to nearest mall for some hours of joy. Window shopping, having a meal at a restaurant or just stroll around, we are not allowed to do so, if we not follow the recommendations how to keep distance and wash our hands often. Stay as safe as possible, alone or if we have some family, together with them. Some of my friends lives in a one-person-household. Must admit I feel pity for them those days when the weather turning more chilly and the benches in parks are cold to sit on. Nowhere to take a walk and meet some people to have a small talk to. 

I have read in newspapers puppies has become more requested, and my understanding for this phenomena, peoples need some company, is not something odd. All kind of media, TV and broadcast is a one way communication. And the lack of getting any answers at our daily small talk makes some people to buy a dog or a cat. When I have heard about it I have had some thoughts, I hope it not will become some kind of temporary friends. Like the cats we use to speak about as the summer cats. Pets which gets forsaken when fall arrives. 

A week ago there was a debate about young people who was denied to be tested when the reason was, they wanted to be safe to go partying the following weekend. Most people found it ridiculous when healthcare professionals and laboratories would work for this kind of tests. I was happy to read about the refuse. 

New and more exact restrictions, followed and we wasn’t able to get a drink in a bar after 22.00. Well don’t you understand what your health care associates telling you? A friend of mine felt pity about the people who sat at the bar counter when the bell rang and the bartender refused any more to drink. To be honest, I know which one I felt most pity about, this one who felt pity for the bar customers. It is a hard work for me to keep quiet and not say any thing. Who am I to judge anyone. The only thing I wish to say, we can’t act like children in obstinate age. 

Today I read in my newspaper, some bar owners had decided to, when the clock strikes 22.00 they exclaims the bar to be a new country. And the clock change time. I may say, I am ashamed to be their country fellows.

But a bar owner, what do they understand??

Some people I expect to have the ability to understand. But even some has made me very disappointed. The arch bishop in Sweden complained out in media when the authorities proposed funerals not were allowed to have more than eight persons in church. She, we have a female arch bishop on Sweden, proclaimed it was such a horrible situation, not allow the grieving families and relatives to participate. She, a woman with a position in society like hers, also told openly when she said as she did, she didn’t understand what a pandemic is. She seems to think it’s more important to honour the dead, than honour the survivals after a pandemic. All people at the funeral maybe mingle both mourning and virus at the memorial service. Who knows. 

When I told my friend about my opinion about funerals and our arch bishop, I told her she should be happy. She has departed her membership 9f the Swedish church and doesn’t pay that tax. I said you can be happy not to be forced to pay the salary to that woman. Later on today I read in the newspaper funerals was allowed to have 20 persons in church. Is it the arch bishop’s connection to higher power which makes it possible? After all she increase the possibility to meet anyone infected two and a half times. I wonder if our arch bishop can count at all?? Or understand anything? 

Just a reflexion from my side, here where I sit in my sofa corner since many weeks and month by now. We save a lot of money when we not are allowed to go shopping but the most important thing. Unconsciously, I think of the song from the musical “Fiddler in the roof”, when one of the best Swedish artists sings, “If i were a rich man”, maybe we might be as the one he sings about in the song. We will be able to buy whatever we wish, we should be not only a wealthy but a very rich person who gets respect from all kind of societies. And we were able to buy a lot of happiness. We don’t need that connection our arch bishop has. We will make it on our own. 

If we survive we get to know….

Pandemi.  En ny upplevelse för många av oss.  Begränsningar i vårt dagliga liv.  I vår vida värld där vi hade kunnat resa nästan vart vi vill.  Kunde ta våra egna beslut om att ha en fest.  Träffa släktingar och familj utan några andra reflexioner, bara vilken klänning vi ska ha på oss eller om vi hade köpt tillräckligt att äta och dricka.

 Nu kan vi inte ens tar bussen till närmaste köpcentrum för några timmars glädje.  Fönsterhandla, äta en måltid på en restaurang eller bara promenera runt, vi får inte göra det, om vi inte följer rekommendationerna hur man håller avstånd och tvättar händerna ofta.  ”Stay safe”, ensam eller om vi har någon familj, tillsammans med dem.  Några av mina vänner bor i enmanshushåll.  Måste erkänna att jag tycker synd om dem nu då dagarna blir svalare och bänkarna i parkerna är så kalla att sitta på.  Svårt att ta en promenad och träffa några människor att prata med.

 Jag har läst i tidningen att valpar har blivit mer efterfrågade, och min förståelse för detta fenomen, att folk behöver lite sällskap, är inte något konstigt.  Alla typer av media, TV och sändningar är en enkelriktad kommunikation.  Och bristen på att få några svar vid vårt dagliga småprat får vissa att köpa en hund eller en katt.  När jag har hört talas om det har jag tänkt, jag hoppas att det inte blir någon form av tillfälliga vänner.  Liksom de katter vi brukar prata om som sommarkatter.  Husdjur som blir övergivna när hösten anländer.

 För en cirka en vecka sedan diskuterades ungdomar som nekades att testas när anledningen var, de ville vara säkra på festen till helgen.  De flesta tyckte det var tokigt när vårdpersonal och laboratorier skulle arbeta för denna typ av tester.  Jag var glad att läsa att att de nekades.

 Nya och mer exakta begränsningar följde och vi kunde inte ta en drink i en bar efter kl. 22.00.  Förstår man inte vad vår hälsovårdspersonal säger till dig?  En av mina vänner tyckte synd om folket som satt vid bardisken när klockan ringde och bartendern vägrade att servera mer.  För att vara ärlig vet jag vem jag tyckte mest synd om, den där som tyckte synd för barkunderna. Jag har svårt att hålla tyst och inte säga något.  Vem är jag för att döma någon.  Det enda jag vill säga, vi kan inte agera som barn i trotsåldern.

 Idag läste jag i min tidning, några barägare hade beslutat att när klockan slår 22.00 utropar de baren till ett nytt territorium, nytt land.  Och klockan ändrar tid.  Jag måste säga, jag skäms för att vara deras landsmän.

 Men en barägare, vad förstår de ??

 Vissa människor förväntar jag mig dock att de ska förstå.  Men vissa personer har gjort mig mycket besviken.  Ärkebiskopen i Sverige klagade i media när myndigheterna föreslog att begravningar inte fick ha mer än åtta personer i kyrkan.  Hon, vi har en kvinnlig ärkebiskop i Sverige, förklarade att det var en sådan hemsk situation, inte tillåta de sörjande familjer och släktingar att delta.  Hon, en kvinna med en position i samhället som hon, berättade också öppet när hon sa som hon gjorde, att hon inte förstod vad en pandemi är.  Hon verkar tycka att det är viktigare att hedra de döda än att hedra de överlevande efter en pandemi.  Alla människor vid begravningen blandar sig kanske både sorg och virus vid minnesgudstjänsten.  Vem vet.

 När jag berättade för min vän om min åsikt om begravningar och vår ärkebiskop sa jag till henne att hon borde vara glad.  Hon har lämnat den svenska kyrkan och betalar inte den skatten.  Jag sa att du kan vara glad att inte tvingas betala lönen till den kvinnan.  Senare idag läste jag i tidningen att begravningar fick ha 20 personer i kyrkan.  Är det ärkebiskopens anknytning till högre makt som gjort det möjligt?  När allt kommer omkring ökar hon möjligheten att träffa alla smittade två och en halv gång.  Jag undrar om vår ärkebiskop alls kan räkna ??  Eller förstår hon ingenting?

 Bara en reflexion från min sida, här där jag sitter i mitt soffhörn sedan många veckor och månader nu.  Vi sparar mycket pengar när vi inte får shoppa utom det viktigaste.  Omedvetet tänker jag på låten från musikalen ”Spelman på taket”, när en av de bästa svenska artisterna sjunger, ”om jag var en rik man”, kanske vi är som den han sjunger om i låten.  Vi kommer att kunna köpa vad vi vill, vi borde inte bara vara en rik, men även en rik person som får respekt från alla slags fraktioner i samhället.  Och vi kunde köpa mycket lycka.  Vi behöver inte den anslutning som vår ärkebiskop har.  Vi kommer att fixa det på egen hand.

 Och om vi ??överlever får vi veta ….

Today English below

Jag är väl ingen riktig dansbandsfanatiker. Redan då min dotter var hos sin dagmamma och hon kom hem med nya låtar som hon nynnade på och även sjöng texten på, kände jag en viss frustration över vad texterna handlade om. Måste erkänna att de var pinsamt banala ibland. Hjärta och smärta, var det genomgående temat. Men dottern som alltid varit glad för att sjunga tänkte inte alltid på vad sångerna handlade om. Vid hennes ålder var det mycket av innehållet som hon inte alltid förstod. Senare i livet då ABBA blev hennes förstahandsval vad det gällde repertoaren, och då på engelska slutade dansbandslåtarna att ljuda. Vi har lyssnat lite på en del låtar genom åren, de som har haft en liten berättelse, utan för mycket hjärta och smärta. Speciellt då vi kört långkörningar, upp och ner från stugan. Men vi har absolut inte slitit upp våra CD-skivor.

Idag, fredagen den trettonde, har jag fått gjort den operation av mitt vänstra öga. Den operation jag ängslats för i flera år. 

Vaknade efter en god natts sömn. Har inte legat sömnlös och gruvat mig. Även om jag som sagt varit ängslig har jag då beslutet togs att vi skulle skicka en remiss till ögondoktorn, slutat att vara rädd. Livet har varit besvärligt senaste tiden med den dåliga syn jag haft, att jag resonerade att det var inte mycket att förlora om det gick snett. 

Gick och väntade på kallelse från Dr. Öga. Slutligen dök den upp. Fredagen den trettonde!!! Aj aj aj, hade ingen annan velat komma den dagen?? Trams! Tänk nu positivt istället Inga-Lill! 

Maken hade nybryggt kaffe och fräscht rostade brödskivor som väntade. Läste tidningen till frukosten. Var det sista gången jag läste tidningen till morgonfikat? Froggyfriend hade ett meddelande i mobben att han önskade mig en god dag och sa att han var med mig i tankarna under dagen. Fredag den trettonde är en lyckodag i Frankrike, sa han. Är det så? Ja ja, får vara vad det vill. Nu är jag på gång. Maken skjutsade mig till porten, önskade mig välgång. Så här i Corona-tider var han inte välkommen med in på mottagningen. Så han slapp sitta i det mörka ”pugeda” väntrummet som de hade på mottagningen. 

Så oerhört uppmärksam man är för detaljer då man möter en ny situation och som man är lite orolig inför. Först att man ska slå en en kod till porten. Nu var det en mycket tydlig ”display” mycket tydligare än den vi har vid vår port. Kom in i en foajé där jag snurrade som en karusell innan jag fann tavlan över vilka våningsplan som innehöll vad. Inte deras fel, mitt lite nervösa sinne. 6:e plan, ok. Första hissen innehöll en liten gubbe. Ville inte i en sådan liten personhiss göra sällskap i dessa tider. (hade kanske varit möjligt om det varit en Adonis, men en vanlig grå gubbe, nej). Tog en senare med egen kupé. Uppe på 6:e plan in genom en glasdörr med klinikens namn på glaset, en blek grön snygg text. Men blek. En uppmaning att ta på skoskydd, vilket jag gjorde. Receptionen obemannad, så jag satte mig i väntrummet. Puls? Nja rätt så normal, nästan i alla fall. 

Sedan dök det upp en kvinna. Namnlös. På coronaavstånd. Jag hade uppskattat en handskakning trots coronan. Någon att hålla i hand. Men FHM säger att vi ska vara duktiga, så låt oss vara så…!

Kvinnan bad om personnummer, färdigifyllda papper om min allmänna hälsostatus. Och 300:-, hon fick allt hon begärde. Sitta ner igen i väntrummet.

Sköterskan som hämtade mig för kontroll av trycket och mätning av ögat var inte särskilt närgången. Munskydd och gröna kläder på sköterskan aviserade att nu är det allvar. Tre sorters ögondroppar droppades, och jag frågade vad de var för. Jag vill gärna veta vad behandlingen går ut på även om jag inte fattar så mycket. 

Sedan ut på en ny stol i nytt väntrum. Satt inte många minuter förrän Dr Öga dök upp. En ny snabb undersökning följt av ett samtal om vad som skulle ske. Förhör om jag var orolig, och då jag berättade att dagens datum hade gjort mig något skeptisk, log han och sa att det hade han inte tänkt på. Han svarade på min fråga om det var hans första dag på jobbet att: nej han hade jobbat lite förr. Ytterligare ny stol i väntrummet efter att han bjudit på en liten ”jäkel” som han påstod skulle lugna mig lite. Fick skoskydd att ta på och en liten hätta att täcka håret med.

Trots många små pauser, aldrig så långa att jag hann uppamma någon nervositet. 

Sköterskan som hade kollat trycket i ögonen kom. Hon klädde mig i en grön skyddsrock och ledsagade mig in i ett operationsrummet. Upp på bordet och tvättning av ögat. Spola spola och sedan sprittvätt flödigt. det låg en spritlukt i hela rummet som skulle fått en alkis att svimma. Ansiktet täcktes med en operationsduk och ögat var nu färdigt för ingrepp. 

Dr Öga kom in, mitt ID kollades ytterligare en gång och sedan satte han sig lugnt bredvid mig. Blev servad av sköterskan med de instrument han behövde. En ljudkuliss som troligen var tänkt att lugna patienten lite, hade förmodligen spelats så många gånger att personalen kunde alla texter utantill. Sköterskorna kunde nog vikariera som dansbandssångerskor utan någon som helst repetition före. Samtidigt som Dr. Öga lät meddela att han tagit ut linsen med all gammal starr på, sjöng musikmaskinen OCH de två sköterskorna: Aldrig mer får jag SE dig, aldrig höra din röst…. en gammal slagdänga, säkert minst 40 år gammal. 

Jag påpekade det var inte särkilt psykologiskt att spela just den sången till denna operationen. Sköterskorna tystnade, men efter några sekunder kommenterade en av dem, att de inte tänkt på det…. ja ja, det fanns de sånger som jag heller inte vill höra ett sådant tillfälle, t.ex. Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv … icke den heller skulle jag uppskatta idag. Dr.Öga gjorde snabbt färdigt och det dröjde inte många minuter förrän jag såg mycket tydligt kaffekoppen som erbjöds mig.

Glasögonen som jag burit i så många år var bara onödiga nu. 

På vägen hem skulle jag inom apoteket för att hämta ögondroppar. Nu kände jag hur Dr.Ögas droppar verkat. Jag fick fram fel kort till apotekaren, och med munskydd och utan glasögon kunde jag inte öppna mobilen för betalning via Apple-pay. Utan brillor känner inte mobben igen sin ägare! Och definitivt inte med munskydd. Tog en stund för mig att förstå sammanhanget. 

Nu ikväll kan jag glädja mig åt att jag förmodligen gått och oroat mig i onödan. Vi har jättestarka lampor som lyser här hemma. Sonen som länge velat installera dimmers i våra ljuspunkter får kanske komma igen och berätta vad som är möjligt. För det var JU hemskt vad vår kökslampa är stark. Och solen!! Som lyste i eftermiddags oj oj oj… men den kan jag ”dimma” med solglasögon. 

And here the english

I’m not a real dance band fanatic.  Even when my daughter was in day care and she came home with new songs that she hummed and also sang the lyrics to, I felt a certain frustration over what the lyrics were about.  Must admit they were embarrassingly banal at times.  Heart and pain, was the recurring theme.  But our daughter, who had always been happy to sing, did not always think about what the songs were about.  At her age, much of the content she didn’t always understand.  Later in life when ABBA became her first choice in terms of repertoire, and then in English the dance band songs stopped sounding.  We have listened a bit to some songs over the years, those that have had a small story, without too much heart and pain.  Especially when we drove long distances, up and down through country to the cottage.  But we certainly haven’t worn out our CDs.

 Today, Friday the thirteenth, I had that operation done on my left eye.  The operation I have been anxious about for several years.

 Woke up after a good night’s sleep.  Haven’t been sleepless and mined myself.  Although, as I said, I was anxious, when the decision was made that we would send a referral to the eye doctor, I stopped being afraid.  Life has been awkward lately with the bad eyesight I had, that I reasoned that there wasn’t much to lose if it went wrong.

 Went and waited for a call from Dr. Eye.  Finally it appeared.  Friday the thirteenth !!!  Oh my God, had no one else wanted to come that day ??  Nonsense!  Now think positively instead Inga-Lill!

 Husband had freshly brewed coffee and delicious toasted slices of bread waiting.  I read the newspaper for breakfast.  Was this the last time I read the newspaper for morning coffee?  Froggyfriend had a message in the phone that he wished me a good day and said that he was with me in mind during the day.  Friday the thirteenth is a lucky day in France, he said.  Is it so?  Yes, may be what it wants to be.  Now I was on my way.  My husband drove me to the gate, wished me well.  In Corona times, he wasn’t welcome to join me and hold my hand.  Therefore he didn’t have to sit in the dark waiting room they had at the clinic.

 How incredibly attentive you are to details when you encounter a new situation and which you are a little worried about.  First you have to enter a code to the gate.  Now it was a very clear ”display” much clearer than the one we have at our gate.  Came into a foyer where I spun like a ”merry-go-round” before I found the board of which floors contained what.  Not their fault, my slightly nervous mind.  6th plan, ok.  The first elevator contained an old man.  Did not want to join such a small passenger elevator in these times.  (might have been possible if it had been an Adonis, but an ordinary gray old man, no).  Took a later elevator with its own compartment.  Up on the 6th floor through a glass door with the clinic’s name on the glass, a pale green nice text.  But pale.  A request to put on shoe protection, which I did.  The front desk was unmanned, so I sat down in the waiting room.  Pulse?  Well quite normal, almost.

 Then a woman appeared.  Nameless.  At corona distance.  I had appreciated a handshake despite the corona.  Someone to hold in hand.  But the ”swedish healthcare society” says that we should take care and stay safe, so let’s be nice …!

 The woman asked for a social security number, completed papers about my general health status.  And SEK 300, she got everything she asked for.  Sat down again in the waiting room.

 The nurse who picked me up to check the pressure and measure the eye wasn’t very close.  Wearing mask and green clothes, she announced that now it is serious.  Three kinds of eye drops were dropped, and I asked what they were for.  I would like to know what the treatment is about, even if I do not understand much.

 Then out to another chair in a new waiting room.  Didn’t sit for many minutes before Dr. Eye showed up.  A new quick investigation followed by a conversation about what would happen.  Asked if I was worried, and when I told him that today’s date had made me a little skeptical, he smiled and said he hadn’t thought of that.  He answered my question if it was his first day at work: no he had worked a little before.  Another new chair in the waiting room after he had offered a little ”shoot” which he claimed would calm me down a bit.  Got shoe covers to put once again and a small hood to cover the hair with.

 Despite many small breaks, never so long that I had time to develop any nervousness.

 The nurse who had checked the pressure in my eyes came.  She dressed me in a green protective coat and accompanied me into an operating room.  Up on the table and washing the eye.  Rinse rinse and then alcohol wash thoroughly.  there was a smell of alcohol in the whole room that would make an addict of liqueur to faint.  My face was covered with a surgical cloth and the eye was now ready for surgery.

 Dr. Eye came in, my ID was checked once more and then he sat down quietly next to me.  Was serviced by the nurse with the instruments he needed.  A soundscape that was probably meant to calm the patient down a bit, I presume had been played so many times that the staff knew all the lyrics by heart.  The nurses could probably act as dance band singers without any rehearsal before.  At the same time as Dr.Eye let it be known that he had taken out the lens with all the old cataracts on, sang the music machine AND the two nurses: I will never see you again, never hear your voice …. an old swedish hit, probably at least 40 years old.

 I commented that it wasn’t very psychological to play that particular song for this operation.  The nurses fell silent, but after a few seconds one of them agreed that they hadn’t thought about it …. but okay, there were the songs I also don’t want to hear such an occasion, e.g.  Let the last sweet years be the best in our lives … neither would I appreciate it today.  

Dr.Eye finished quickly and there wasn’t many minutes before I saw very clearly the cup of coffee which was offered me.

 The glasses I have worn for so many years were just unnecessary now.

 On my way home I had to visit the pharmacy to pick up eye drops.  Now I felt how Dr.Eye’s drops worked.  I picked the wrong card for the pharmacist, and with a mask for my mouth and without glasses, I couldn’t open the mobile for payment via Apple-pay.  Without my glasses, the phone doesn’t recognize its owner!  And definitely not with mouth guards.  Took a while for me to understand the context.

 Now tonight I can rejoice that I probably went and worried unnecessarily.  We have very strong lamps that shine here at home.  My son who for a long time wanted to install dimmers in our bright spots may have to come again and tell what is possible.  Because it was awful how strong our kitchen lamp is.  And the sun !!  Which shone this afternoon… but I can ”suppress” it with sunglasses-

 

 

Igår gjorde vi något oerhört onödigt, men nödvändigt. Vi besökte affären med livsmedel och andra förnödenheter. Kanske inte så klokt. Man känner att det stramas åt mer och mer här i världen. Även att gå in i en butik för bröd och mjölk får mig att känna mig smått skamsen. 

Vår matvaruleverantör beordrade oss i slutet av oktober att göra en beställning så skulle det åter levereras hem till oss. Vårmånaderna och även försommaren fick vi våra matvaror levererade hem till oss varje tisdag. Även en sådan sak som att pensionärer har rabatt i vår affär tisdagar, togs det hänsyn till. Solidariteten fick ett ansikte, då det handlades till oss äldre.

Under sommarmånaderna lättade det med Corona-smittan runt om hela vår värld. Vi började känna det lite mindre riskabelt att ge oss in i affärerna. Därför beslöt vi oss då, att göra våra veckoinköp själv. Onekligen hade det känts ganska underligt att man skulle ha sådan service som dessa leveranser, bara för man hade passerat 70 år. Men samtidigt upplevdes det som en hederssak att man skulle vara aktsam om riskgrupperna. Lättnaden under sommaren ute i världen gjorde att vi dristade oss att till och med åka med kollektivtrafiken, visserligen med munskydd. Och endast i lågtrafik.

Vi var inte förvånade att läget åter ändrats då det gällde smittan, och att vi ännu en gång ombads att skicka shopping-listan. Senare delen av oktober ökade antalet smittade runt om i hela världen. Detta inte helt oväntat. Det har legat och ruvat runt hörnet. Vi var medvetna om vad som skulle ske, då skolor startade och semestertiderna var slut. Mycket riktigt, nya strängare restriktioner ute i hela världen p.g.a. eskalerande smittspridning. 

Här i lilla Sverige fick vi också en påminnelse, att ta oss i kragen vad det gällde att hålla avstånd m.m. Man justerade också på gränserna för vilka som tillhörde riskgrupperna. Samma dag som denna 70+ grupp försvann, togs de stora affischerna ned som hängt utanför vår livsmedelsaffär. De som sagt att; du har väl också en äldre, farfar eller mor att handla till? Jag minns inte orden exakt, men många gånger har jag, då jag läst dem, tänkt att….. nej jag har ingen att handla till, jag är längst upp i ”täringskedjan”. Då man gjorde justeringen med riskgrupperna, kändes det (nästan) som om jag flyttade ner i ”näringskedjan”. Ett kort ögonblick kändes man nästan behövd. Men det ändrades igen då man hörde nyheterna rabbla om alla äldre. Hur sjukhusen åter fylldes. Och vi fick besked att skicka listan med varor som behövde inhandlas. Ok, vi följer direktiven, så långt vi har förstånd till och att det är möjligt.

Vi sände listan måndagkväll via e-post. Och varorna levererades tisdag kväll. Lika punktligt som under vårmånaderna. De levererades tillsammans med den ängsliga blick som jag sett vid tidigare leverans-tillfällen.  Hade de köpt tillräckligt mogna bananer? Var storleken på potatisarna den rätta? Hade de tagit rätt sorts ägg? På listan stod det; 6 ägg från lyckliga hönor. 

Handlar man till någon annan ett enstaka tillfälle kan man alltid överse om det blir något misstag. Men handlar man vecka efter vecka till andra, förändrar man kanske deras vanor, då man ideligen t.ex. köper Felix istället för ICAs egna produkter. Första gången bara av slentrian, de val inköparen gör för egen del, sedan av misstag och glömska andra gången. 

Vi som försöker hålla oss stilla, inte springa runt och bilda köer, fylla bussar och tåg, har JU faktiskt vår del att ansvara för. Hålla oss i skinnet. 

Men trots allt har vi vissa saker som kan upplevas som svåra. Då inte bilder och förklaringar räcker till då man behöver ha något från affären. En liter felaktig sorts mjölk lider man JU bara av cirka ett dygn. Men det ekonomiska jättestora paketet toapapper bär med sig veckor, ja nästan månader av svåra lidanden, om det blir fel sort. Den där raspiga typen som för all del är väldigt billig, men som aldrig tar slut. Huvaligen, säger min make om jag frågar honom vilken sort han vill ha. Och han som är uppväxt med Åhlen&Holms priskurant som toapapper vill man JU inte ska lida mer av liknande obekvämligheter. 

Därför for vi iväg för att göra veckans inköp själv denna vecka. Samtidigt fick vi hem det där hushållspappret dom bara vi hittar i en affär. 

Men munskydd i affären för säkerhets skull. Jag vet inte om det har någon som helst effekt mot eventuella virus, men de kan väl inte skada.  Det var bilen som gällde, inga bussar. Vi gjorde också en sväng ner om sta’n för att rekognosera. Denna vecka fredagen den trettonde ska, om inget annat händer, jag få opererat mitt öga. Och jag ville veta var kliniken är belägen. Vill inte springa och leta med andan i halsen denna viktiga dag. Vem vill rusa omkring i sista minuten fredagen den trettonde? Har uttryckt min oro, klart jag är orolig, för min Froggyfriend. Varje dag sen en vecka tillbaka, skickar han en liten hälsning på franska, att han tänker på mig och att jag inte ska oroa mig.  Först trodde jag han menade Corona-läget i allmänhet men snart förstod jag att han menade min operation. Ja man kan använda tiden lite olika, läsa skriva umgås per telefon. 

Då hela världen är upp och ner gäller det att finna sysselsättning. Jag har föreslagit maken att vi skall pyssla med något hobbyarbete. Men i samband med flyttningen våran, har det mesta av dåliga samveten städats bort. Ska vi pyssla med något får det vara nya friska objekt. Sy munskydd har varit på tapeten, inte helt förkastat ännu. 

Häromdagen jämrade sig maken (på skämt) att hela dagen varit upptagen med att putsa glasögonen och byta batterier i hans hörapparater. Okej, ett dagsverke för en pensionär.  

Nu ska jag skriva ett par rader till Froggy. Berätta att dagens måltid inte var det vanliga. Han brukar beskylla mig för att jag äter sill och dricker akvavit till. Då vi spelade i eftermiddags sa jag att nu måste vi sluta, sillen är serverad här hos mig. Han frågade givetvis om akvaviten. Den var slut men ett litet glas ouzo fick slinka ner. Gick lika bra. Ska han få veta …..

I’m sure they have had a good time laughing at me and enjoyed this moment. But most of them not even care what I do or not do, therefore they doesn’t see me. And no one else can see what a ridiculous existence I pass through this Friday. 

Friday is the day I as an old girl associates to the weekly cleaning of our apartment. When I was a young teenager I remember I hesitated to return home when school were finished Friday afternoon. I knew that heavy carpets were waiting for me to become carried down from third floor to yard where we were supposed to both whip and shake the rugs. They were dusty and some of them even rather worn, made me ashamed for our simple home. 

When I arrived back with my heavy burden, my mom often asked me to wipe the floor with a damp floor cloth, she appealed to my samatarian mind and blamed her bad knees. What I also heard unspoken was a presumed decrease of my weekly pocket money if I refused, so I had to do the job to cash the usual “salary”.  Already at those days I was a greedy one, so I did…

As a very vague memory, I remember that day my mom unwrap the huge parcel, and picked up a vacuum cleaner, a brand new. What a relief about the dust of rugs. And the job with carrying the carpets to the whip stand become less often. It changed to each other Friday. I was too young to be in charge for the whip of rugs this time, but even each fortnight when it become my responsibility, I did I appreciate that vacuum cleaner making “my job” easier. 

A vacuum cleaner is one of the most important belongings in a home according to my opinion. It happens I ask people what they think is the dearest furniture in their homes and the usual answer is, our sofas and armchairs. Never heard anyone say: my bed, (maybe depends on they don’t want to be seen as lazy ones or sex maniacs). My reply to the request is the stove, the toilet seat and the vacuum cleaner. 

Why this long introduction telling about vacuum cleaners, you probably think? Well, here you are. After about one month my robot vacuum cleaner still works unsatisfactory. It leaves some spots here and there in our apartment not cleaned. We have made a lot of changes in programme and still not satisfied. Three brains had worked on the problem. New ideas about the cause and not any of this ideas was tested and evaluated before next idea started to be tested. It is what happens in some democratic societies. We need to make it an issue for a selected leader. And in a very undemocratic election I decided my son should be the leader. He was never asked just told he had won the election. 

Yesterday he started his career and we made a “Norwegian reset” of my robot vacuum cleaner. 

Commanded out the machine and it cleaned one room, almost sufficiently, but but, he went back for charging. At that time the robot had in its memory there was a room he had cleaned. 

Today when he was supposed to clean “everything”, he  did the same area as he cleaned yesterday. We had picked up from the floor in all rooms all things we use to have there. Baskets with my knitting, newspaper stand, shoes, umbrellas, power cords.  We had put it in chairs, sofas and where we found a suitable place for the moment the vacuum cleaner was working.  A bit surprised when the cleaner went back to charging station saying: I am ready!

Is “everything” same as he made that first cleaning after we had reset the robot from all old facts?

We made our home back in order by putting things on their places. I felt a bit fooled, and decided to gossip on the little deceiver. 

Our big leader of the vacuum cleaner group has no idea what and when things happens around the robot. He has an app in his mobile phone as well as all members of the group have. But we have agreed it is HE, the leader,  who decide when and who is pushing the button. And he isn’t present in the house. Without us, the rest of the group, he can not make any further plans. Just wait for next gossiping report. 

I reported and when he heard about just one room still is what the robot cleaned, he said: I will do another try. Hope I not will disturb you too much. Ok, I said, please do and you don’t disturb….

We run and put up all things again from floor and our life feels a little upside down. Waited  for some minutes and the robot started all over again. 

Obeying like a slave he cleaned same spot, that little room, for the third time in less than 24 hours. That room we use least of all. And now the robot, named Råbban, is back charging and ready. 

How do we tell “him” there’s a kitchen, living room, hallway, vestibule and a bedroom he need to clean before he may cash any pocket money…

 

Om mina fiender kunde se mig nu….

Jag är säker på att de hade skrattat gott åt mig och vad jag sysslat med..  Men de flesta bryr sig inte ens om vad jag gör eller inte gör, därför ser de mig inte heller.  Och ingen annan kan se vilken löjlig existens jag genomgår denna fredag.

 Fredag är den dag jag som gammal kvinna associerar med veckostädning av vår lägenhet.  När jag var ung tonåring minns jag att jag tvekade att återvända hem när skolan var slut fredag eftermiddag.  Jag visste att tunga mattor väntade på att de skulle bäras ner från tredje våningen till gården där vi skulls både piska och skaka mattorna.  De var dammiga och några av dem till och med ganska slitna, de gjorde att jag skämdes för vårt enkla hem.

 När jag kom tillbaka upp, med min tunga börda bad mor mig ofta att torka golvet med en fuktig golvtrasa, hon vädjade till mitt samariska sinne och skyllde på sina dåliga knän.  Vad jag också hörde outtalat var en misstänkt minskning av mina fickpengar varje vecka om jag vägrade, så jag var tvungen att göra jobbet för att få ut den vanliga ”lönen”.  Redan på den tiden var jag girig, så jag gjorde vad som bads om …

 Som ett mycket vagt minne minns jag den dagen att mor packade upp det stora paketet och plockade upp en dammsugare, en helt ny.  Vilken lättnad att sköta mattorna. Efter en tid blev jobbet med att bära mattorna till piskstället annorlunda.  Det förändrades till varannan fredag.  Jag var för ung för att ha ansvaret för mattpiskningen den här tiden, men även var fjortonde dag när det blev mitt ansvar, uppskattade jag att dammsugaren gjorde ”mitt jobb” lättare.

 En dammsugare är en av de viktigaste tillhörigheterna till ett hem enligt min mening.  Det händer att jag frågar folk vad de tycker är de käraste möblerna i sina hem och det vanliga svaret är våra soffor och fåtöljer.  Aldrig hört någon säga: min säng, (kanske beror på att de inte vill ses som lata eller sexmaniacs).  Mitt svar på frågan är spis, toalettstol och dammsugare.

 Varför den här långa introduktionen om dammsugare, tänker du nog?  Tja, här ska du få höra…  Efter ungefär en månad fungerar min robotdammsugare fortfarande otillfredsställande.  Det lämnar några fläckar här och där i vår lägenhet.  Vi har gjort många ändringar i programmet och är fortfarande inte nöjda.  Tre hjärnor hade arbetat med problemet.  Nya idéer om orsaken och inte någon av dessa idéer testades och utvärderades innan nästa idé började testas.  Det är vad som händer i vissa demokratiska samhällen.  Vi måste göra det till en fråga för en utvald ledare.  Och på ett mycket odemokratiskt sätt bestämde jag mig för att min son skulle vara ledare.  Han blev aldrig ombedd, det bara berättades att han hade vunnit valet.

 Igår började han sin karriär och vi gjorde en ”norsk återställning” av min robotdammsugare.

 Befallde ut maskinen att jobba och han gjorde ett rum, vi var nästan nöjda,  men men….. tillbaka till laddning.  Vid den tiden hade roboten i sitt minne ett rum som den hade rengjort.

 Idag när det skulle rengöra ”allt” gjorde det om samma område som det gjorde igår.  Vi hade rensat golvet i alla rum från alla saker vi brukar ha där.  Korgar med min stickning, musikhögtalare, tidningsställ, skor, paraplyer, elkablar.  Vi hade lagt dem på stolar soffor och där vi hittade en lämplig plats för den stund dammsugaren arbetade.  Lite förvånad blev vi när städaren gick tillbaka till laddstationen och sa: Jag är färdig!

 Är ”allt” samma som han gjorde den första städningen efter att vi hade återställt roboten från alla gamla fakta?

 Vi ställde tillbaka sakerna på sina platser.  Jag kände mig lite lurad och bestämde mig för att skvallra på den lilla bedragaren.

 Vår stora ledare för dammsugargruppen har ingen aning om vad och när saker händer runt roboten.  Han har en app, i sin mobiltelefon, likadan som alla medlemmar i gruppen har.  Men vi har kommit överens om att det är HAN, ledaren, som bestämmer när och vem som trycker på knappen.  Han är inte närvarande i huset.  Utan oss, resten av gruppen, kan han inte göra någon ytterligare planering.  Måste vänta på nästa skvallerrapport.

 Jag rapporterade och när han hörde att bara ett rum fortfarande är allt som roboten har gjort sa han: Jag ska göra ett nytt försök.  Hoppas jag inte kommer att störa er för mycket.  Okej, sa jag, snälla gör ett nytt försök och du stör inte ….

 Vi springer och plockar upp alla saker igen från golvet och åter känns vårt liv känns lite upp och ner.  Väntade några minuter och roboten började om igen.

 Lydde som en slav och städade samma plats, det lilla rummet, för tredje gången på mindre än 24 timmar.  Det rummet använder vi minst av allt.  Och nu är roboten, som heter Råbban, tillbaka laddad och redo.

 Hur förklarar vi för honom att det finns ett kök, vardagsrum, hall, farstu och ett sovrum som han behöver rengöra innan han får kassera ut några fickpengar …

Engelskan först idag

Today I’ve got a greeting from “up north” where our relatives lives and we have our cottage. A sister in law had change her mail address and wanted me to know. Not very often we speak, but I am always happy to get some words from her. Making me feel as they still miss our presence during last year. We hadn’t planned for our journey yet to cottage, we use to do to Easter and during summer, when the corona hit our world. But same time we had started to apply for this apartment which is our new home by now. That very day we had an appointment to sign the contract, Swedish offices closed down because of the virus. We had to get the paper by mail, sign and send back. 

Probably some of you have read my blog about our move. And now we feel as we are settled down.  Ulrika Josefina, my sister in law asked if we missed our “old house” which had been our home for 46 years, and my answer was: it happens we miss the old house, because we knew exactly where we had put this or that thing. We found it immediately on its place there, in that old house. Now it has escaped for us and we had to search and ask ourself, where did we put that thing so we should be able to remember its place….. and my bike which have enjoyed a safe existence in our garage all this years, is nowadays placed in a bicycle rack just outside our window at the yard. It will be wet when it rains, and every morning I start my day peeking and check if it isn’t stolen. So yes we have changed a lot in our life’s. 

Ulrika Josefina told me, tomorrow they are going to take the boat out of lake and put it into the boathouse where they keep it during winter. The fishing season has ended up for this year. This year our cottage will not get any visits at all from anybody. I think I miss those visits more than I miss our old house. 

I told Ulrika Josefina how we cope with all restrictions around virus situation. And I told about people around the world who I speak to and how they experience their countries recommendations how to live. Giri in India who doesn’t walk around in his home wearing mask, and when he put on the mask to answer the doorbell it appears to be wrong person who answered the door. Many deliveries from stores ordered via internet claims the right person to receive and probably even sign the delivery. I laughed a lot when I read it. He can really tell about an annoying situation so you feel his frustration when you read it. 

Tom, the yankee, my silent bridge partner, we hardly never speak but the talk we are forced to say, he asked about how we coped with the corona life in Sweden. And he even said some words about how he felt about the American way to handle everything. Between the lines, I could hear the gossip around Swedish authorities how we handle it in our country. And was there a hint about his opinion about his country too? 

Yesterday when I played with my dear Froggy friend, suddenly he said: now starts the curfew. And I know he feels bad being surrounded by all restrictions. Now even a curfew makes it impossible go to a restaurant an evening for some food. He has to stick to his snails as well as he think I eat herring every day. But he accuses my having aquavit in my glass to the herring, wonder what’s best to his snails? 

Yesterday he was in a bit bad mood, he had been at a funeral of a good friend. Nowadays we are more often at funerals than birthday parties for young children. C’est la vie, mon ami. 

Victoria in Saskatchewan complains they have get snow and cold weather. Wonder if they as well as we in Sweden are forced to have tires for winter? Have to ask her.  But I use to recommend her to wear long johns as lingerie, and she laugh and tell me it is an utopia for her to wear those garment. Well dear Vicky it is not me who freeze a lot, so do as you want to…. Our daily contact does never miss any topic of conversation. We speak bridge, food, recipes, when to cut our hair, how often she needs to get her nails done. Everything. Driving cars, and travelling, the last is impossible for the time being.

I have noticed my eye, the only working eye has last year become worse. When I was to my optician some weeks ago, both of us had to agree, it was impossible to hope for any correction by any glass anymore. It was impossible for me to see the biggest letters at his test board, and I whined: I can’t remember the letters anymore, so not even by cheating, it did work. Had to ask for a surgery of my eye. Honestly I have been worried about what will happen, if something happens and the surgery fails? Everything gets black! How can I memorise the cards? So I can continue to play bridge? I can read books as I have read them for at least a decade by now, no problem. And write, I can hire a secretary. Neither any problem. But how to play cards? Of course it will be a successful surgery. Certainly. 

And after, I may see as an eagle my optician has promised me. He is a nice guy and I have a lot of confidence in him, I hope he will forgive me my doubts, my hesitating during years. 

Dear Ulrika Josefina, thank you for your mail and for your inspiration getting me to keyboard. Now I was before the one who use to complain when I not write anything. 

And here the Swedish text

Idag fick jag en hälsning från ”norr” där våra släktingar bor och vi har vår stuga.  En svägerska hade bytt e-postadress och ville att jag skulle få veta det.  Inte så ofta vi talar, men jag är alltid glad att få några ord från henne.  Hon fick mig att känna att de fortfarande saknar vår närvaro under sistlidna året.  Vi hade inte planerat för vår resa ännu till stugan, de vi brukar göra påsk och under sommaren när corona slog till i vår värld.  Men vi hade börjat ansöka om den här lägenheten som är vårt nya hem nu.  Samma dag som vi hade ett möte för att underteckna Kontakter stängdes svenska kontor på grund av viruset.  Vi var tvungna att få papperet per post, underteckna och skicka tillbaka.

 Förmodligen har några av er läst min blogg om vår flytt.  Och nu känner vi oss som vi är inbodda.  Ulrika Josefina, min svägerska frågade om vi saknade vårt ”gamla hus” som hade varit vårt hem i 46 år, och mitt svar var: det händer att vi saknar det gamla huset, för vi visste exakt var vi hade lagt den här eller den där saken.  Vi fann det genast sin plats där, i det gamla huset.  Nu har det rymt för oss och vi var tvungna att söka och fråga oss var vi lade den saken så att vi skulle kunna komma ihåg dess plats ….. och min cykel som har haft en säker till tillvaro i vårt garage alla dessa år, har numera placerats i ett cykelställ precis utanför vårt fönster mot gården.  Den kommer att bli blöt när det regnar, och varje morgon kikar jag ut och kontrollerar om den inte är stulen.  Så ja visit, mycket har förändrats i våra liv.

 Ulrika Josefina sa till mig, imorgon ska de ta båten ur sjön och lägga den i båthuset där de förvaras under vintern.  Fiskesäsongen har avslutats i år.  I år får vår stuga inga besök alls från någon.  Jag tror att jag saknar dessa besök mer än jag saknar vårt gamla hus.

 Jag berättade för Ulrika Josefina hur vi klarar alla begränsningar runt viruses.  Och jag berättade om människor runt om i världen som jag pratar med och hur de upplever sina lands rekommendationer hur de ska leva.  Giri i Indien som inte går runt i sitt hem med mask, och när han tar på sig masken för att svara på dörrklockan tycks det ofta vara en fel person som öppnade på dörren.  Många leveranser från butiker beställda via internet gör anspråk på att få träffa rätt person som troligen till och med ska underteckna leveransen.  Jag skrattade mycket när jag läste den.  Han kan verkligen berätta om en irriterande situation så att du känner hans frustration när du läser den.

 Tom, yankee, min tysta bridgepartner, vi talar knappast aldrig med varandra utan de ord vi tvingas säga, han frågade om hur vi klarat av koronalivet i Sverige.  Och han sa till och med några ord om hur han kände sig för det amerikanska sättet att hantera allt.  Mellan raderna kunde jag höra skvaller kring svenska myndigheter och hur man hanterat det i vårt land.  Och fanns det en antydan om hans åsikt om sitt land också?

 Igår när jag spelade med min kära Froggy-vän sa han plötsligt: ??nu börjar utegångsförbudet.  Och jag vet att han mår dåligt att vara omgiven av alla begränsningar.  Nu gör även utegångsförbud det omöjligt att gå till en restaurang en kväll för lite mat.  Han måste hålla fast vid sina sniglar så väl som han tror att jag äter sill varje dag.  Men han anklagar att jag har akvavit i mitt glas, undrar vad som är bäst för hans sniglar?  Igår var han på lite dåligt humör, han hade varit på en god väns begravning.  Numera är vi oftare på begravningar än födelsedagsfester för små barn.  C’est la vie, mon ami.

 Victoria i Saskatchewan klagar över att de har fått snö och kallt väder.  Undrar om de liksom vi i Sverige tvingas ha vinterdäck?  Måste fråga henne.  Men jag brukar rekommendera henne att bära långkalsonger som underkläder, och hon skrattar och säger till mig att det är en utopi för henne att ha sådana kläder.  Tja kära Vicky det är inte jag som fryser, så gör som du vill … Vår dagliga kontakt saknar aldrig något samtalsämne.  Vi talar bridge, mat, recept, när vi ska klippa håret, hur ofta hon behöver få naglarna vidgjorda.  Allt.  Att köra bil och resa, det sista är för närvarande omöjligt.

 Jag har lagt märke till mitt öga, det enda fungerande ögat har sanaste året blivit värre.  När jag var hos min optiker för några veckor sedan, var vi båda överens om att det var omöjligt att hoppas på någon korrigering med något glas längre.  Det var omöjligt för mig att se de största bokstäverna på Hans testtavla, och jag gnällde: Jag kommer inte ihåg bokstäverna längre, så inte ens genom fusk, fungerade det.  Måste tillåta en operation i ögat.  Ärligt talat har jag varit orolig för vad som kommer att hända, om något händer och operationen misslyckas?  Allt blir svart!  Hur kan jag memorera korten?  Så jag kan fortsätta spela bridge?  Jag kan läsa böcker som jag har läst dem i minst ett decennium nu, inga problem.  Och skriva, jag kan anställa en sekreterare.  Inte heller något problem.  Men hur man spelar kort?  Naturligtvis kommer det att bli en framgångsrik operation.  Säkert.

 Och efter detta kan jag se som en örn som min optiker har lovat mig.  Han är en så trevlig kille och jag har mycket förtroende för honom, jag hoppas att han kommer att förlåta mina tvivel, jag har tvekat under flera år.

 Kära Ulrika Josefina, tack för ditt mail och för din inspiration att få mig till tangentbordet.  Nu var jag före den som brukade klaga när jag inte skriver någonting.