Kategori: Minnen Sida 63 av 134

Onekligen surrar det många ord i huvudet ibland. Telefonen är till för att trygga, trösta och vara ett hopp att något trevligt ska hända. Häromdagen sa min väninna då vi talade i telefonen, att krasst sett…… va menar du svarade jag? Va då, vad är det du inte fattar, sa hon. Ja det där ordet ”krass”. Jag vet hur krasse smakar men krass…. innebörden har jag inte riktigt grepp på. Vissa ord som jag hört otaliga gånger undviker jag att använda, då jag inte är säker på värdet i ordet. Sen svängde samtalet in på ett nytt ämne och krasst blev inte vidare utrett. Senare på dagen fick jag ett SMS där det stod: krass=cynisk! Jaså, här fick jag ännu en käftsmäll. Cynisk som jag i hemlighet inne i mitt huvud uttalar: synisk…. och som jag hör i mina evinnerliga danska serier hör hur de uttalar: kynisk med ett tydligt K….. Och jag fascineras så mycket av det att jag aldrig grävt fram en riktig förklaring till detta heller, ordet cynisk. Så där gick jag på pumpen, då förklaringen blev ett annat outvärderat ord.

Normalt klarar jag de flesta ordförståelse-tester när jag får några alternativ presenterade, men tagna ur ett sammanhang kan jag inte alltid få rätt på dem. Inte riktigt ha ordets rätta värde, därför undviker jag att använda dem. Jag vill inte riskera att låta en situation bli upp- eller nedvärderad därför att jag inte har riktig koll på ordets betydelse. Då är det bättre att säga: mer och mer mindre och mindre, eller mindre och mindre mer och mer…. då kanske inte det uppfattas genast vad man säger, men ger lyssnaren en möjlighet att utvärdera mitt uttalande. 

Men förstå text eller bilder är kanske inte det enklaste alltid. Angående bilder så berättade jag om mina servetter för brorsan.

Veckans lördagssnack blev lite annorlunda igår. Vi brukar utbyta erfarenheter om böcker och vardagens vedermödor. Men nu har vi fått nya nötter att knäcka så här i virustider.

– Fungerar er delivery frågade jag svägerskan. Jodå, nog får vi hem varorna. Men det syns att det är andra värderingar som styr inköpen. Skamset skrattade vi åt detta fenomen som vi upplevt, båda paren riskpersoner. Brorsan med hustru har deras dotter som delivery-person. Jag har sonen med bistånd av hans familj ibland. Utan några som helst protester kommer de hem till oss och levererar de varor vi beställt. Svägerskan följer de reklam-utskick som hon får från sin ”vanliga” butik, och försöker göra en komplett lista som räcker för minst en vecka. I alla fall vad det gäller hushållet. Bröd mjölk och smör är JU ganska enkelt vid vår ålder att göra en uppskattning av behovet. Men de där produkter som man ser är på väg att ta slut, hur beställer vi dem? Själv har jag kommit på den eminenta metoden att ta en bild och lägga in som ett komplement till beställningen. Man vill JU ha sin vanliga tandkräm, sin vanliga tvål osv. Jag har precis upptäckt vilket dilemma som uppstod, då vårt tvättmedel började sina.

Jag tappar ur paketet ner i en stadig plastflaska då jag öppnar påsen. Denna slinkiga mjuka påse som bara glider ur händerna på mig om jag försöker använda den som den är. Så den hamnar i plastavfallet, och den är borta sedan länge då det är tid att köpa nytt tvättmedel. Alltså vad göra? Ingen möjlighet att ta en bild av den produkten. Får försöka att beskriva den så gott det går. Problemet är att jag köper det tvättmedlet med hjälp av synen, jag vet hur påsen ser ut. Vilken färg den har, beroende på vilken doft den har. Och jag vet också att jag ska kolla att det inte är sköljmedlet jag ska ha, ska ha tvättmedlet. Lindblomsdoftande. Nu vet alla det som följer mina sidor. Får se om min delivery-person lyckas komma med rätt grejor. Förhoppningsvis kommer han ihåg servetterna jag beställde senast och som han glömde, trots att där var en jättestor bild på halva shoppinglistan med dessa servetter. Han skyllde på att jag inte sagt att jag skulle ha sådana, bara dekorerat listan med en bild på blommiga servettboxar. Jag har dagligen skickat ett MMS med min servett som blir mögiare och mögiare för var dag som går.

Igår blev det inköp av take away från Kings corner i stan, som också skickade med servetter och lämnade 20% rabatt på en delikat lördagskvälls-måltid. Hade de sett mina MMS till delivery-personen min angående min mögia servett?. Jag kan alltid skylla på att jag var tvungen att fixa en ny servett sådär lördagkväll. 

Vi har lite olika uppfattning om vad som är vad inom många andra områden. En bit ost är i hans tyckande en liten bit ost, dock en smakrik sådan med fyra smakprickar. Räcker nästan en vecka. Hos min bror får de en lite större bit men med EN sketen smakprick, så brorsan får hyvla tio skivor ost för att uppleva att han får lite ost på mackan. Fick även höra att brorsan med hustru ätit biffar med ängslan för Creutzfeldt-Jakobs sjukdom senaste veckan. På listan hade de bett att få ett halvt kilo oxfärs som de hade extrapris på. Deras delivery-person hade hittat ännu lägre kilopris på den stora tvåkilosförpackningen, den från annat land…. nu kämpade bror och svägerska med all den färsen.  Många biffar att tugga i sig. Jag har också fått lite lustiga storlekar på vissa leveranser, men vill inte klaga.  

Jag tröstade svägerskan med att de inte var ensamma om att ha bekymmer. Man vill JU inte riskera att bli utan leveranser. Vi skulle ha lite lök med i maten vi lagade häromdagen, och minsta löken var nästan lika stor som melonen som låg bredvid i kylen. Sån’t kan man inte klaga på….eller? 

Möjligheten att handla online finns men fattar de bättre? Om smakprickar på ost? Eller tandkrämsmärke? 

Och allt detta ger oss ett samtalsämne i tider som dessa då det faktiskt inte händer mycket, bara rapporter om nya döda. 

Imorgon den 15 juni skulle jag ha köpt ett sommarkort på Skånetrafiken. Men jag vågar inte ut och åka buss….ännu. Senast jag var inom på apoteket för att köpa andningsmasker fanns det inga. Samtidigt som jag blev ledsen att det inte fanns, var jag nöjd. Det innebär att jag inte kan använda dem och kanske invaggas i någon falsk säkerhet. Distansen ska fortfarande beaktas, men det kanske är bedrägligt om man använder andningsmask att man tror man är skyddad, och glömmer distansen.  Förr omtalade man 40-talisterna som jätteproppen Orvar som satt på alla jobb, nu är samma grupp ombildade att vara distansklossen nummer ett……

English below today

För mänga år sedan såg vi ett program i TV med Lasse Holmquist som programledare. Det hette ”Sicken vicka” och var ett dåtidens ”Landet runt”. En form av nyhetssammanfattningen av veckans händelser. Onekligen har jag många gånger de senaste veckorna kommit att tänka på programtiteln, då det blivit funderingar om saker och dess fortsatta existens. I vems ägo? Många föremål har passerat våra händer där vi ställt oss frågan….behålla? Eller kasta, ingen som vill ha??

Ingen människa har en aning om hur många gånger vi stått med vår vånda. Och ”vicken vånda”.

Jag är ingen slit och släng människa. Allt som varit i min ägo har använts och om det blivit mindre nyttjat efter en tid, har de i alla fall fått bo kvar i min ägo tills någon kunnat nyttja och därmed överta det. Men en del måste man trots allt släppa. Det har kommit mycket bättre grejor att ta till då det gäller både renovering av hus och hem, och materialen kräver andra metoder. Då vi för cirka trettio år sedan la in laminatgolv i så gott som hela huset införskaffades utrustning för denna golvläggningsmetod. Idag stod maken med dessa klotsar och distansverktyg i en plastpåse. Jag såg i hans blick att man inte kastar sådana saker. Men vem behöver? Förmodligen ingen. Och sorteringen av alla hans verktyg har varit en mödosam procedur. Jag nämnde det för Vicky då vi samtalade på skypen. Inte detaljerat. Jag har ingen aning om vad t.ex. pinnfräs heter på engelska, och många andra saker, så de fick bli omtalade som ”a lot of tools”. Hennes omedelbara kommentar om att det kan man sälja, avslöjade att även hon är ingen slit och släng-människa. Bra sa jag, jag skickar över dem till dej så kan du starta som försäljare av begagnade tools…..Gick icke. Men än är inte allt färdigsorterat, det återstår många kilo järnskrot ännu. Jag får bara inte benämna det som skrot. Lika väl som han inte fått kalla alla mina garner för rester. Det är mönsterinslag på nästa par vantar, eller stoppgarn till strumpor som hälarna gliser igenom på. 

Att man uppnått den ålder som avgör att man förmodligen aldrig kommer att behöva allt som ligger kvar i samlingarna, nej det pratar vi inte om. Vad jag även märker är att behovet att hänga väggarna fulla med bilder har försvunnet. De bilder, tavlor vi har är nästan alla färdigtittade. Eriks tavla får jag kika på lite till och se om jag förstår. Annars kan andra få titta på resten av bilderna om de vill. Så dem av er som vill titta får kolla på loppis efter dem. 

Jag minns när jag var liten och skulle köpa en fin sak till min mor. Jag hade sett en liten porslinsfigurin, en prima ballerina där balettkjolen var i en skör tunn porslinsväv. Sju-åtta centimeter hög och den betingade ett pris av 1,25:-, en förmögenhet för en liten unge. Men jag sparade och sparade, och till slut hade jag lyckats få ihop detta enorma kapital. Traskade iväg för att köpa figuren. Då jag kom till affären fick jag den vackert inslagen. Det var hos hökaren som låg på Hälsovägen, där Stattena center idag ligger. Som rabatt fick jag en övermogen banan av handlaren. Har aldrig i mitt liv lärt mig att gilla smaken av välmogen banan…. Gick hem och överlämnade paketet till mor. Jag minns inte om det var julklapp eller födelsedag. Minns inte om mor blev glad för presenten men jag minns att jag tittade och fingrade på den otaliga gånger. Så många gånger att till slut hade jag en bit av tyllkjolen sönderbruten. Jag tror inte att mor upptäckte det. Förmodligen var den färdigtittad för hennes del långt innan jag var färdig med den. Men minnet av vad en liten pryl, aldrig så obetydlig, kan vara viktig beroende på var i livet man befinner sig. 

Maken har noterat, lite sorgset, att jag är snar till att säga att det kan vi kasta. Han upplever att jag gett upp det mesta i livet, men det är snarare så att jag gett upp massor av onödor. Behöver inte hänga upp mitt liv på ägodelar och saker som ska representera mig och mitt leverne. Mitt habegär har minskat. Skönt. Lite tekniska prylar bara, dem har jag inte släppt ännu. 

Detta är inte att man slutar leva, det är bara en anpassning till de kvarvarande förmågor. När synen gör det svårare att köra bil t.ex., hörseln gör att allt låter som ett mummel, då söker man de sysselsättningar man fortfarande fixar. Varför irritera sig på det som inte fungerar. Och en sak som ersatt mycket för min del är min ipad. Jag skriver, jag facetimar några människor, jag skypar. Brevväxling till några och så mitt eviga skrivande till dessa sidor. Inemellan hittar jag TV-program som jag helst ser på ”paddan”. Avståndet till vanliga TVn gör att texten blir svårtydd. Men paddan fungerar bättre tycker jag. Och att läsa en tidning är mycket trevligt på paddan, jag kan förstora texten till bautastort. Men man kan inte rensa fisk på paddan….där finns begränsningar. Herre gud vad jag gnäller. Vi har allt vad vi behöver. Sonen ser till att vi som riskgrupp i corona-tider får varor till dörren varje vecka. Jag beställer via paddan. Ibland missar han lite men än har vi inte svultit ihjäl, då han missat vissa varor. Vi har fortfarande lite depåer i skafferi och frys. Sedan har coronatider gjort att rondören har tilltagit lite på oss båda. Det händer att vi gör en liten eskapism. Pizzerian på Stattena eller hamburgerställe vid IKEA brukar vara glest befolkade. Och Väla restaurangtorget vid tretiden är också glest frekventerad. Så då vi inte är påpassade smiter vi ut på lite äventyr. Men jag måste erkänna att det känns verkligen som om man är ute i olovandes affärer. Undrar när vi är tillbaka till det normala, om vi minns vad som är normalt?

Here’s english

Many years ago we saw a program on TV with Lasse Holmquist as the program manager.  It was called ”Sicken vicka” (what a week).  A form of news summary of the week’s events.  Undoubtedly, many times over the past few weeks, I have come to think of the program title, as there have been thoughts about things and its continued existence.  Who owns it?  Many objects have passed our hands where we asked the question …. keep?  Or throw, no one wants ??

 No man has a clue how many times we have stood by our anguish. What an agony.

 I am not a woman who buy and throw.  Everything that has been in my possession has been used and if it has become less used after some time, they have at least been allowed to stay in my ownership until someone could use it and thus take it over.  But some we have to let go after all.  Much better things have come to be added when it comes to both house and home renovations, and the materials require different methods.  When we installed laminate floors around thirty years ago in almost the whole house, equipment was acquired for this flooring method.  Today, husband was standing with these scraps and spacers in a plastic bag.  I saw in his eyes that such things are not thrown away.  But who needs?  Probably none.  And sorting all his tools has been a painstaking process.  I mentioned it to Vicky when we were talking on the skype.  Not detailed.  I have no idea what, for example ”pinnfräs” is called in English, and many other things, so they got to be referred to as ”a lot of tools”.  Her immediate comment that you can sell it, revealed that even she is not a toss-up and throw-away person.  Well I said, I send them over to you so you can start as a seller of used tools ….. Didn’t work.  But still not everything is sorted, many kilos of iron scraps remain.  I just can’t call it scrap.  As well as he may not having to call all my yarns for leftovers.  It is a pattern feature on the next pair of mittens, or repairing material for socks that the heels glimpse through.

 That you have reached the age that determines that you will probably never need everything left in the collections, no we are not talking about that.  What I also notice is that the need to hang the walls full of pictures has disappeared.  Almost all of the pictures and paintings we have are ready-looked-at.  Erik’s painting I need to continue have a look at and see if I understand.  Otherwise, others can watch the rest of the images if they wish.  So those of you who want to watch can look at flea market after them.

 I remember when I was a little girl and would buy a nice thing for my mother.  I had seen a small porcelain figurine, a fine ballerina where the ballet dress was in a fragile thin porcelain fabric, a web.  Seven-eight centimeters high and the presupposed price of 1.25: – a fortune for a little kid.  But I saved and saved, and at the end I had managed to get this huge capital together.  Wandered off to buy the figure.  When I got to the store I got it beautifully wrapped.  It was the salesman that was on Hälsovägen, where the Stattena center is today.  As a discount, I got an overmatured banana from the merchant.  Never in my life have I learned to like the taste of a banana in that stage …. Went home and handed the package to mother.  I don’t remember if it was a Christmas present or a birthday gift.  Don’t remember if mother was happy for the gift but I remember I was looking and fingering it countless times.  So many times that in the end I had a piece of tulle skirt broken.  I don’t think Mom discovered it.  Probably it was finished viewing for her long before I finished look at it.  But the memory of what a small thing, never so insignificant, can be important depending on where in the life you are.

 Husband has noted, a little sadly, that I am quick to say that we can throw it.  He feels that I have given up most of my life, but it is rather that I have given up lots of unnecessary.  Don’t have to spend my life on possessions and things that will represent me and my life.  My desire to buy has decreased.  Phew.  Just a some technical stuff, I haven’t released them yet.

 This is not about ending life, it is just an adaptation to the remaining abilities.  When vision makes it more difficult to drive a car, for example, hearing makes everything sound like a mumble, then you seek the pursuits you still find makeable.  Why be annoyed at what doesn’t work.  And one thing that has replaced a lot for me is my ipad.  I write, I FaceTime some people, I skype.  Exchange of letters to some and my eternal writing to these pages.  Occasionally I find TV shows that I prefer to watch on the ipad.  The distance to the regular TV makes the text difficult to read.  But the ipad works better, I think.  And reading a newspaper is very nice on the ipad, I can enlarge the text to bautabig.  But you can’t clean fish on the ipad …. there are limitations.  Oh my God what I whine.  We have everything we need.  My son ensures that we, as a risk group in corona times, get goods to the door every week.  I order via the ipad.  Sometimes he misses a little but we have not starved to death, even if he has missed some goods.  We still have some depots in the pantry and freezer.  Since then, corona times have caused the ranger to increase both of us.  We happen to do a little escapism.  The pizzeria at Stattena or hamburger place at IKEA is usually sparsely populated.  And Väla restaurant square at three o’clock pm is also sparsely frequented.  So when we are not attentive we embark on a little adventure.  But I have to admit that it really feels like you are out in illicit business.  Wondering when we’re back to normal, if we remember what’s normal?

Svenskan efter utrikiskan idag

My friend complained yesterday she didn’t find anything new written, and I told her even in our house not much happens. 

But as time goes by. Today I have read some old documents. My daughter continues her hobby genealogy, and she had looked up papers around estate inventory after her great-grand fathers. Two of them who died within three month. 

We, my hubby and I read and were amazed how specific they were at this time, 87 years ago. Every little cup, glass and fork was printed in the protocol. When l mentioned it for husbands sister, she asked me why l read this documents. She sounded as it wasn’t my business to read about her relatives. And I told her it was even my family business, I was as a kind of consultant reading this old handwriting. After all years as a nurse reading what doctors wrote, I am as skilled as a pharmacologist to read old people handwriting. So we read and noticed some odd things. One well known woman, the sister to my mother in law, was represented by her husband because she was ”underage” despite she was at that time both married and mother of some children. But not seen as a grown up woman… peculiar I think. There was a note, a debt about paying the clothes for one of the underaged children who was going to her first communion. It was the last clothes the parents were supposed to pay for. And this debt seemed to be very serious to pay from the estate.

We have looked at the inventories which is noticed and we agree we have some more things in our house, than those people had when these papers were written. But they had more chickens than l own, but in my next life I wish to have hen and a rooster.

But most of our property we inch by inch decrease, when we slowly take out from cupboards, wardrobes and drawers. Such an amount of belongings we have had no use for last decade, l feel a bit ashamed about. In future we are forced to think it over twice, before we buy something new. When we have made this great thinning of our belongings, it will be easier to tidy up after our leave from earth. 

Some furniture and beds are not too much, we do have to eat and live. Some travelling we have felt too hard for us and virus times has helped us to decide about this if we hesitated. 

But I will tell, we have slept in a caravan the other day, it is almost like a small journey. My granddaughter graduated from high school and we celebrated her, at a little reception, not too many people. We live with restrictions about how many we may gather. But we were allowed to come and we spent the evening and night by my son and his family, they had arranged with the caravan if too many people would stay. Suited me, I like to sleep in a caravan. Not many things are so nice as when you lay in bed and hear the rain at the roof of a caravan. It’s soothing. Woke up and breakfast, it was almost as a little journey.

Today back in normal again. The decorating pictures and paintings hanging at our walls is next subject to take care of.  What to keep and what to get rid of. Suddenly we found a toy we had missed to ask children about. Why wasn’t it in our hands earlier. I took a picture of it, sent to children and asked if it was for them or for flea market. And we sat down for a cup of coffee. I said about the toy, if we are lucky one of the children says yes. If we are unlucky no one says anything. And if we are twice unlucky both of them says yes and we have a combat, a fight to solve. 

We were happy and lucky. One ”yes” and one ”agree” from the other child. The problem was solved in an easy way. All this help to decide how to do and what to do with our property is really appreciated. When I have said ”throw it away” too many times I feel a bit embarrashed to repeat it once more.  And I try to get someone else to take the responsibility to get rid of the things. Almost as I have stopped to live. Sometimes I want some help to decide. 

Next week we are waiting visit from one charity second hand stores, which have promised to take care of som large furniture in a rather good shape. Hopefully they will get an extended life somewhere. It also means our second floor is emptied. It echoes really in that rooms upstairs.

Här kommer svenskan

Min vän klagade igår att hon inte hittade något nytt skrivet, och jag sa till henne att även i vårt hus händer det inte så mycket.

 Men tiden går.  Idag har jag läst några gamla dokument.  Min dotter fortsätter sin hobby-släktforskning, och hon hade letat upp papper runt bouppteckningar efter sina gammal-mor och far-föräldrar.  Två av dem som dog inom en tid av tre månader.

 Vi, gubben och jag läste och blev förvånade över hur specifika de var vid denna tid, för 87 år sedan.  Varje liten kopp, glas och gaffel präntades in i protokollet.  När jag nämnde det för svägerskan, frågade hon mig varför jag läste de där dokumenten.  Hon lät som om det inte var min business att läsa om hennes släktingar.  Och jag sa till henne att det var en del min business, jag var som en slags konsult som läste denna gamla handskrift.  Efter alla år som sjuksköterska som läst vad läkarna skrev, är jag lika skicklig som en farmakolog för att läsa gamla handstilar.  Så vi läste och noterade några udda saker.  En välkänd kvinna, syster till min svärmor, representerades av sin man eftersom hon var ”omyndig” trots att hon då var både gift och mamma till några barn.  Men ansågs inte som en vuxen kvinna. Det fanns en notering, en skuld om att betala kläderna för ett av de omyndiga barn som skulle till sin första nattvardsgång.  Det var de sista kläderna som föräldrarna antogs betala för.  Och denna skuld tycktes vara mycket viktig att betala från dödsboet.

Vi har tittat på inventeringarna som noterats och vi erkänner att vi har några fler saker i vårt hus än de människor hade när dessa papper skrevs.  Men de hade fler kycklingar än jag äger, (men i mitt nästa liv vill jag ha höna och en tupp).

De mesta av våra ägande minskar vi stegvis, när vi långsamt tar ut från skåp, garderober och lådor.  En mängd ägodelar vi inte har använt under det senaste decenniet, jag känner mig lite skamsen över att inte städat bort tidigare. I framtiden tvingas vi tänka på det två gånger innan vi köper något nytt.  När vi har gjort denna stora utgallring av våra ägodelar kommer det att bli lättare att rensa efter vår vardande från jorden.

 Några möbler och sängar är inte för mycket, vi måste äta och leva.  Vissa resor har vi funderat över, men virustider har hjälpt oss att besluta om detta om vi tvekade.

 Men jag måste berätta, vi har sovit i en husvagn häromdagen, det är nästan som en liten resa.  Mitt barnbarn avlade studentexamen och vi firade henne, vid en liten mottagning, inte för många människor.  Vi lever med begränsningar för hur många vi får vara. Dock var vi fick inbjudna och vi tillbringade kvällen och natten hos sonens familj, de hade ordnat med husvagnen om många skulle stanna.  Passade mig, jag gillar att sova i en husvagn.  Inte många saker är så mysiga som när du ligger i sängen och hör regnet på taket på en husvagn.  Det är lugnande. Vaknade och frukost, det var nästan som en liten resa.

 Idag tillbaka i det normala igen.  De dekorativa bilderna och målningarna som hänger på våra väggar är nästa sak att ta hand om.  Vad man ska behålla och vad man ska göra sig av med.  Plötsligt hittade vi en leksak som vi hade missat att fråga barnen om. Varför hade de inte kommit i våra händer tidigare.  Jag tog en bild av den, skickade till barnen och frågade om det var något för dem eller för loppis.  Och vi satte oss ner med en kopp kaffe.  Jag sa angående leksaken, om vi har tur säger ett av barnen ja. Om vi ??har otur säger ingen någonting.  Och om vi dubbelt oturliga säger båda av dem ja och vi har en strid, en kamp att lösa.

 Vi var turliga och lyckliga.  En ”ja” och en ”instämmer” från det andra barnet.  Problemet löstes på ett enkelt sätt.  All denna hjälp för att bestämma hur vi ska göra och vad vi ska göra med våra saker uppskattas verkligen.  När jag har sagt ”kasta bort det” för många gånger känner jag mig lite generad för att upprepa det en gång till.  Och jag försöker få någon annan att ta ansvaret för att bli av med sakerna.  Nästan som om jag har slutat att leva.  Ibland vill jag ha lite hjälp att bestämma.

 Kommande vecka väntar vi på besök från en Erikshjälpen som har lovat att ta hand om några stora möbler i som är i ganska bra skick.  Förhoppningsvis kommer dessa möbler att få ett utökat liv någonstans.  Det betyder också att vår andra våning tömts.  Det ekar verkligen i rummen på övervåningen.

What should we live by?  How about all the production of our supplies?  Should we start thinking about a little narrower circles around our food?

 I talked to Vicky about what was in store in corona times like this. It turned out that I didn’t keep track of much.  A continuosly order at the shopping list I email our food suppliers every week, the last three weeks has included the question: check if they have cherries.  it is ok if they are Italian, I should not talk to them, A real seasonal product.  These cherries.  Not any year round be.  But so far, I’ve only heard rumors about cherries …

 This too, has been noticed by me, you do not buy something by impulse.  What you don’t see, you are not attracted to. At the same time, I notice how our meal habits have changed.  Suddenly it has become nice to act a little Cajsa Warg, (a famous woman centuries ago who told swedish people to cook from what they had and not buy new food every day) I’ve cooked soup on a nail a few times.

 Soups are not my hubbys favorite, but I find it fun to test.  So it has been invented both delicious fish soups and a potato and leek soup.  The latest one with potatoes and leeks hubby looked very skeptical when I prepared.  But to appease the guy in him, I fried the leek chop into fat after roasting some bacon.  Then the soup was topped with some bacon chop both as decoration and flavoring.  Addera some meat, otherwise the man would have thinned away after acting as a one-day vegetarian.

Didn’t help that I guaranteed it was very ”potato”, the food he and his siblings grew up with, as the only crop possible to grow in his home areas.  A little jokingly, they are arranged under the epithet ”potato-children” as it is usually the part of the food they usually missing – longing for when it has become rice, pasta and pancake for many days.

 But then it is not much more longing for his part.  And as long as I get sausages in different varieties, I’m satified.  Our food supplier has cautiously wondered about what we eat.  He / she has kindly asked if we are sneaking away and shop of our own bags of food.  When they realized that we do not trade meat in any quantities.  But we promise, we will suffer absolutely no nutritional deficiency.  However, at our age we have realized we can do as we please (almost).  A little escapism must surely been allowed by our ”mealkeepers”.  To the pizzeria at one time and to the Chinese for a finished meal packed in a bag for pickup.  Can we get it?

 But undoubtedly, more of old-fashioned home cooking has been made this corona time as has been.  And these long-distance transported foods have not been exposed in front of my eyes.  Therefore, didn’t lead me into any temptation.  While I am happy with myself who have saved a lot of money avoiding these goods, I can feel that the inspiration for preparing something more modern and different is diminishing.

Is this a loss?  That the desire and inspiration for the newer ”kitchen” with all the ingredients, many of them are not grown in an area around us have been suppressed?  That Cajsa Warg behavior was picked up?  I don’t think so.  Instead, I open up discussion topics about our regression regarding home cooking.

 On March 29th, we made an overview of how many dinners we could prepare from our current store, but with the addition of milk and bread.  30 days.  Sounded safe.  So don’t panic.

 Today on the last day of May, with the help of our ”mealkeepers”, we still have dinner for 29 days.  The freezer is still a depot with quite a lot of cooked dishes.  But they have replaced much of it in the two months since the last bill of food.  So we don’t suffer any distress.  But some primers from southern Europe have not been written and executed on our shopping list yet.  I’m waiting for the cherry.  Although I think in the meantime, is this a way for us to go?  Disarmament of our consumption habits?  The habits we think are the most natural?

A possible risk factor is, if someone in the family ”mealkeepers” becomes ill, we refrain from getting goods through that agent.

 Yesterday as I sat waiting for the start of the game at the bridgeclub, the TD suddenly shouted: Help !!  One minute, boys and girls …. and there we sat.  Was told she had wash on line outdoors and a thunderstorm arrived.  Melvin said, hello dear TD wash on line?  My grandmother use to have it, but it wasn’t this century.  Have you TD  heard about dryers?  Suddenly a discussion arose about how good it smelled about laundry dried out in the fresh air.  But they were met by Melvin, they became stiff as a cardboard when drying laundry outside.  And, it was an utopia to dry laundry outdoors in Houston which has a very high humidity, Melvin said.  Someone told me that with the stiffness of the wash, it depended on how long you let the laundry hang.  So now I have learnt something new!.

här kommer svenskan

Vad ska vi leva av? Hur blir det med all produktion av våra förnödenheter? Ska vi börja fundera i lite snävare cirklar runt våra livsmedel? 

Jag talade med Vicky om vad som fanns i affärerna såhär i coronatider. Det visade sig att jag inte hade koll på mycket. En stående beställning på shoppinglistan jag mailar våra matleverantörer varje vecka, har de senaste tre veckorna innehållit frågan: kolla om de har körsbär. De får vara italienska, jag ska inte snacka med dem, En verklig säsongs-produkt. Dessa körsbär. Inte någon året runt vara. Men än så länge har jag bara hört rykten om körsbären… 

Även detta har blivit lite uppmärksammat av mig, att man inte impulsköper någonting. Det man inte ser, blir man inte lockad av. Men samtidigt märker jag hur våra matvanor blivit annorlunda. Plötsligt har det blivit trevligt att agera lite Cajsa Warg. Jag har kokat soppa på en spik några gånger. 

Soppor är inte makens favorit, men jag tycker det är kul att laborera. Så det har blivit uppfunnet både delikata fisksoppor och en potatis- och purjolöks-soppa. Den senaste med potatis och purjolök tittade maken mycket skeptiskt på då jag tillredde. Men för att blidka karlakarlen i honom lät jag fräsa purjolökshacket i fett efter att ha stekt lite bacon. Sedan toppades soppan med lite baconhack både som dekoration och smakbrytning. Fick ha något kött med, annars hade nog mannen tynat bort efter att ha agerat endagsvegetarian. 

Hjälpte inte att jag garanterade att det var mycket”pären”, det livsmedel som han och hans syskon är uppväxta med, som enda grödan möjlig att odla i hans hemtrakter. Lite skämtsamt är de inordnade under epitetet ”pär-tängvattnarna” då det brukar vara den del av matsedeln som de brukar vara ”snål’ efter” – längta efter då det har blivit ris, pasta och pannkaka för många dagar. 

Men sedan är det inte så mycket längtande för hans del. Och så länge jag får korv i olika varianter, nöjer jag mig. Vår livsmedelsleverantör har försiktigt undrat över var mathållning. Han/de har lite försynt frågat om vi smyghandlar. Då de insett att vi inte handlar kött i några mängder. Men vi lovar att vi lider absolut ingen näringsbrist. Däremot har vi vid vår ålder insett att man får göra som man vill (nästan). Lite eskapism måste väl våra ”målsmän” tillåta. Till pizzerian någon gång och till kinesen för en färdig måltid nedpackade i kasse för avhämtning. Kan vi väl få? 

Men onekligen har det lagats mer av gammaldags husmanskost denna coronatid som varit. Och dessa långväga transporterade livsmedel har inte exponerats framför mina ögon. Därför inte inlett mig i någon som helst frestelse. Samtidigt som jag är nöjd med mig själv som sparat en massa moneysar på att undvika dessa lockvaror, kan jag känna att inspirationen på att tillaga något modernare och annorlunda minskar. 

Är detta en förlust? Att lusten och inspirationen för det nyare ”köket” med alla ingredienser, många av dem inte är närodlade blivit undanträngda? Att Cajsa Warg-beteendet plockats fram? Tycker inte jag. Istället öppnar jag upp samtalsämnen om vår regression vad gäller husmanskosten. 

Dem 29 mars gjorde vi en överblick hur många middagar vi kunde tillaga av vårt innevarande förråd, dock med tillägg av mjölk och bröd. 30 dagar. Lät tryggt. Alltså ingen panik.

Idag sista dagen i maj har vi med hjälp av våra ”målsmän” fortfarande middagsmat för 29 dagar. Frysen är fortfarande en depå med ganska mycket färdiglagade rätter. Men de har bytts ut mycket av det under de två månader sedan senaste räkningen av mat. Så vi lider ingen nöd. 

Men några primörer från södra Europa har inte skrivits och effektuerats på vår handlelista ännu. Jag väntar på körsbären. Även om jag under tiden tänker, är detta en väg för oss att gå? Nedrustning av våra konsumtionsvanor? De vanor som vi anser är de mest naturliga?

Vad som finns med som en möjlig riskfaktor är, om någon i familjen ”målsmän” blir sjuk så avstår vi att få varor via de ombudet.  

Igår då jag satt och väntade på spelstart på bridgen, ropade plötsligt tävlingsledaren: Hjälp!! En minut bara boys and girls…. och där satt vi. Fick veta att hon hade tvätt på linan utomhus och ett åsk-oväder bröt precis ut. Melvin sa, hallå kära TL tvätt på lina? Det hade min mormor men det var inte detta århundrade. Har du kära TL hört talas om torktumlare? Plötsligt uppstod en diskussion om hur gott det luktade om tvätt som torkats ute i friska luften. Men bemöttes av Melvin, de blev styva som kartong då man torkade tvätt ute. Och för den delen var det en utopi att torka tvätt utomhus i Houston som har en väldigt hög luftfuktighet, sa Melvin. Någon berättade att det där med kartogstyvheten berodde på hur länge man lät tvätten hänga. Så nu vet jag det. 

Igår kom maken med ett plagg som han hittat i den innersta garderoben. Gapande tittade jag på det, och undrade var han fått det ifrån. En ängslig blick från honom som snabbt övergick i en lite lugnare då han insåg att ängslan var obefogad. Jag visste vad det var han bar. Dopklänningen. Som inte varit i bruk på sju och ett halvt år. Men jag har varit övertygad om att den stannat kvar i hemmet hos den siste användaren. Någon gång under åren har jag skamset tänkt på den, men bestämt att nu får nästa generation ta över. Handhavandet och broderandet av namn får nästa generation, antingen prova att lösa, eller släppa. De sista tre-fyra barnens inbrodering har tvingat mig till en optiker för starkare glas. Alla gångerna. Men jag har mig själv att skylla.

En gång köpte min mor en dopklänning för att användas vid dopet av hennes barnbarn. Jag minns att jag tyckte det lät bra, mitt första barn ville vi skulle döpas uppe i Lappland. Vi var inte säkra på hur möjligheterna var att hyra en dopklänning däruppe. Så att ha med en egen ”släktklenod” var JU en utmärkt lösning. Den sommaren blev den använd av några fler barn. Idén med att brodera in namnen på de barn som bar den till dopet kom från mig. De första tre barnbarnsbarnen till min mor, deras namn blev inbroderade. Men snart insåg jag att det var inget att lägga ner mer arbete på. Underklänningen var i ett syntetmaterial som redan efter tre år började visa sig gulna och mista all stadga. Överklänningen med allt spets-arbete höll bättre stil. Jag beslöt att sy om underklänningen. Talade med min mor, och då hon såg det inbroderade, men insåg att det var omöjligt att fortsätta, bad hon mig att göra som jag tänkte. Så för att inte komma i tidsnöd köpte jag och sydde en ny underklänning i god tid före nästa barnbarn. En underbar tunn vacker bomullsbatist fick bli den nya stomme till dopklänningen. Och barnbarn nummer fyra som bara fick ett namn, fick inviga den nya skapelsen. Den 22 juni 1969. Nu hade den lite mer framtid tyckte jag. Och snabbt broderade jag in det korta namn fjärde barnbarnet till mina föräldrar fått.Det blev fler kusiner till de som redan hade ett namn i klänningen och fler namn som skulle komma att broderas. Något barn blev inte döpt som baby och kunde inte bära klänningen, men då den var förknippad med dopakten eller namngivningen, inte med möjligheten att bära plagget fick även de barnen sina namn inskrivna och ditbroderade. Ett av kusinerna döptes då hon blivit fjorton månader gammal. Vi höll andan då vi klädde henne i kreationen, hoppades att hon skulle göra sammaledes. Hålla andan tills dopakten var till ända så inte sömmarna skulle spricka. Sömmarna höll, men ungen stack då prästen läst välsignelsen över henne. Då var hon trött på att försöka slingra sig ur det grepp hennes faddrar försökte hålla henne i, som en baby lätt lutad över dopfunten så att prästen kunde blöta håret på henne. Så hon lyckades slinka ner på golvet, och väl där, nöp hon fast klänningen, lyfte den lätt och tog till flykten. En av faddrarna hade själv vid sin kusins dop vägrat sitta tyst och still, han slet sig ur sin mors grepp och hittade en ”sandlåda” strax bredvid prästen, där han kunde gräva lite. En två och ett halvt-åring vet JU inte varför man har en låda med sand och spade strax bredvid altarringen i en kyrka…. så där stod faddrarna nu den här gången, lite generat obeslutsamma. 

Små babys är lättast att hantera i sådana allvarliga sammanhang. Inga som sticker, ingen som leker med sanden….

Kusinerna var nu nio stycken i dopklänningen. Och nästa generation tog vid. När mina syskon började få barnbarn fick vi gräva fram klenoden igen ur gömmorna.

Lätt beklagande då den överlämnades till barnbarnsbarn nummer tvås dop. Hennes äldre syskon hade fått ett långt namn. Jag klagade. Hade hunnit ångra många gånger redan, att jag kommit på idén om att börja brodera. Så ett önskemål om att begränsa namnen tyckte jag var helt naturligt från min sida. 

Jag kommer ihåg som om det vore igår, min brorsdotter som stod fadder till sin systerdotter, hennes leende i mungipan då hon iakttog min reaktion. Prästen läste upp tre namn – igen. Hjälp! Men ok. Jag kunde JU alltid korta ner det till enbart tilltalsnamnet i broderiet.

Fungerar icke, att bryta en tradition. Så nu har det blivit som det alltid varit alla namn. De senaste tjugo åren har jag blivit tvungen att gå till Gustav för nya brillor varje gång ett nytt namn skulle broderas. Gustav är min optiker. Mina egna barnbarn har burit eller nästan burit klänningen. Första ”ungen” fick alternera mellan två släkters klänningar. Andra ungen blev lite styvmoderligt hanterad då prästen som vi väntat och väntat på inte dök upp. Slutligen fick vi ett samtal från akuten där de berättade att prästen just hade fått en morfinspruta på grund av ett besvärligt njurstensanfall. Vi fick utrymma kyrkan, nästa evenemang stod och stampade fötterna i vapenhuset. 

Därefter hem till babys hem och då prästen anlände efter morfinets verkan, blev babyn döpt med hjälp av lite vatten i en räkskål. Men vi är JU trots allt västkustbor….så…

Tredje barnbarnets dop, vi satt snyggt i kyrkbänkarna. Ingen baby ännu. Vad var det denna gången? Plötsligt kom min son smygande fram till mig och frågade efter dopklänningen. Jag stirrade på honom. Jag hade ingen dopklänning med. Det hade figurerat klänningar från bägge släkterna så denna gång hade jag trott att det var andra släktens som gällde. Men nej. Ingen hade tänkt på den detaljen. Alla trodde någon annan fixade det. Men även denna flicka har överlevt och det verkar som om hon också kommer att klara sig här i livet. Klänningen har använts kontinuerligt, och den senaste som bar den var mitt barnbarn för drygt sju år sedan. Visserligen var det inget dop i kyrkan men väl en liten namngivningsceremoni. Så givetvis skulle hans namn också in bland alla barnens. Jag har tänkt på detta att brodera in dem men aldrig tänkt att jag skulle göra det. Visst finns det väl en åldersgräns för sådant? Så det passade mig ypperligt att den stannade kvar i senaste barnets hem…..trodde jag. Då plötsligt maken kommer och bär fram den ur flyttkarusellen. Hur gör jag med den här undrade han. Då jag insåg att ansvaret inte flyttat från mig ännu, det var det bara att plocka fram märkbok, kalkerpapper och försöka rita in namnen på senaste barnet också. 

Då Vicky ”skypade” mig igår eftermiddag frågade hon vad jag höll på med. Hon såg mina flertal glasögon utanpå varandra vilande på min nästipp. Jag fick förklara. Idag visade jag henne att jag lyckats.

Att ett så litet, dock ej obetydligt föremål kan bli så historierikt. Men nu hänger den på en galge, färdigställd så här långt. Nu ska jag försiktigt packa in den i lite silkespapper och se till att den hamnar i nästa generations händer. De har varit med om att starta en tradition, och det brukar sägas att en gång är ingen gång, två gånger är det en vana och tre gånger då har det blivit en tradition.