Kategori: Minnen Sida 60 av 138

Friday after noon when we were walking our daily stroll, to get sun on our noses and stretch our legs, we noticed a lot of school children on their way back from school to home. This time a year people seems to experience life easier to live. This children we met looked almost like calves coming out from barn to enjoy sunshine in spring. At first my focus was to keep safe and not to become a victim for any bicycle collision, but realised pretty soon those children are masters how to drive and avoid any such accidents. With a happy face and just one hand at the handlebar, they ride around an passed by without any further contact. As I said I was focused to keep my position at the path, I didn’t notice what they said. So when one young boy said something to me when he passed by, I didn’t hear what he said. And it is too late to ask for a repeat when he already was at least twenty metres away. Ok, nothing heard, nothing to be sad over, I thought. Suddenly there was a gang of more children coming towards us. Walking. And just when they approached, they smiled and said “Happy Easter”. In that moment I understood what the kid at the bike had said to me when he passed by. Of course I returned the greeting by wish them the same, happy Easter. And told my husband why we met all those children. They had some minute ago left school for a Easter Holiday. To be free from school at least ten days. 

Times like this, corona times, many of our children have had both sick leave and leave because of contagion occasions in their everyday life, therefore an ordinary Easter holiday maybe can be seen as a relieve from all complicated times like this. I thought it was a possible explanation to their joy and happy conduct. To salute us old people with that happy greeting, I can imagine it was a kind of eruption of their feelings. And they had no clue how much it meant to us. It filled us with a joy, a joy it is spring, a joy this children noticed us and paid their attention towards us. 

Today when we have switched time the day is a bit confused. the conversation when we sat and had our lunch was about our stay in town, not able to travel to cottage as we use to do every spring. I use to get a birch from forest. And I decorate this tree with coloured chicken feathers. We put it in a snow drift outside the cottage so every car or bus passing by at the road can see we are “at home in cottage” celebrating Easter. This year we need to be satisfied with pictures from this sunny landscape and some reports about the fish our relatives had caught this year. And of course those fishes has never been as big as this year! 

So many times I have spent sitting at my snow scoter just beside a drilled hole in ice at the lake, with a fishing pole and enjoyed the sun. Felt how my freckles appeared on my nose. Where have they been since last fall? Sometimes the joy has been disturbed by some fish who had swallowed my bait, and dinner for that day was established. 

Now we are in our home in town and have to try and survive this corona restrictions. When lunch was finished I decided to send some greetings to our friends, and wish them a happy Easter. Don’t know if they get as glad as we got, but a try is a try. Meanwhile I was looking for some nice cards I wrote this thoughts. Dear readers, happy Easter to you all.

Här kommer svenskan 

Fredag eftermiddag när vi gick vår dagliga promenad, för att få sol på näsan och sträcka på benen, såg vi många skolbarn på väg hem från skolan.  Den här tiden på året verkar människor uppleva livet lite lättare att leva.  De här barnen vi träffade såg nästan ut som kalvar som kom ut från ladugården för att njuta av solskenet på våren.  Först fokuserade jag på att hålla mig säker och inte bli offer för någon cykelkollision, men insåg ganska snart att dessa barn är mästare på hur man kör och undviker sådana olyckor.  Med ett glatt ansikte och bara en hand vid styret cyklar de runt en och förbi utan närmre kontakt.  Som sagt var jag fokuserad på att behålla min position på vägen, jag märkte inte vad som sades.  Så när en ung pojke sa något till mig när han cyklade förbi, så hörde jag inte vad han sa.  Och det är för sent att be om en upprepning när han redan var minst tjugo meter bort.  Ok, ingenting hört, inget att vara ledsen över, tänkte jag.  Plötsligt kom ett gäng med fler barn mot oss.  Gående.  Och precis när de närmade sig, log de och sa ”Glad påsk”.  I det ögonblicket förstod jag vad barnet på cykeln hade sagt till mig när han for förbi.  Naturligtvis returnerade jag hälsningen genom att önska dem detsamma, glad påsk.  Samtidigt berättade för min man varför vi träffade alla dessa barn.  De hade för några minuter sedan lämnat skolan för ett påsklov.  Och att få vara fri från skolan minst tio dagar

 Tider som dessa, koronatider, har många av våra barn haft både sjukfrånvaro och ledighet på grund av smittorisken i deras vardag, därför kan ett vanligt påsklov kanske ses som en lindring från alla komplicerade tider som dessa.  Jag tror att det var en möjlig förklaring till deras glädje och glada uppförande.  Att hälsa oss gamla människor med den glada hälsningen kan jag föreställa mig att det var ett slags uttryck för deras känslor.  De hade ingen aning om hur mycket det betydde för oss.  Det fyllde oss med en glädje, en glädje att det är vår, en glädje att dessa barn märkte oss och uppmärksammade oss.

 Idag när vi har bytt till sommartid är dagen lite förvirrad.  Konversationen när vi satt och åt vår lunch handlade om vår vistelse i stan, att inte kunna resa till stugan som vi brukar göra varje vår.  Jag brukar få en björk från skogen.  Och jag dekorerar detta träd med färgade hönsfjädrar.  Vi ställer den i en snödriva utanför stugan så att varje bil eller buss som far förbi på vägen kan se att vi är ”hemma i stugan” och firar påsk.  I år måste vi vara nöjda med bilder från detta soliga landskap och några rapporter om fisken som våra släktingar hade fångat i år.  Och naturligtvis har dessa fiskar aldrig varit lika stora som i år!

 Så många gånger har jag tillbringat att sitta på min snöskoter precis bredvid ett borrat hål i isen på sjön, med ett pimpelspö och njutit av solen.  Känt hur mina fräknar dukat upp på min näsa.  Var har de varit sedan förra hösten?  Ibland har glädjen störts av vissa fiskar som hade svalt mitt bete och middagen för den dagen var fixad.

 Nu är vi i vårt hem i stan och måste försöka överleva dessa koronarestriktioner.  När lunchen var klar bestämde jag mig för att skicka hälsningar till våra vänner och önska dem en Glad  Påsk.  Vet inte om de blir lika glada som vi blev, men ett försök är ett försök.  Under tiden jag letade efter några fina kort skrev jag ned de här tankarna.  Kära läsare, Glad Påsk på (till) er alla.

Last days I have had a threatening feeling something horrible was going to happen. I have turned to be a night owl. I think most of the changes depends on a wish to determine over my life myself. And no one cares about me and my determination. In a way I feel free to do what I want, but must admit a tiny wee of disappointment when no one cares. However this threatening feeling last days was because, I had an appointment for the annual screening for a mammography today, early morning at 10.00 am. That is really early for me. Really. Depending on I am a very slow lady first things in the mornings. Second cup of coffee is almost icecold when I slurp the last drops. At that time the newspaper had been read, in both our iPads because our  newspaper supplier since long denies me the full edition. Many calls to them and e-mails hasn’t been succesful, I still have half edition. Therefore I have to ask to read the other half at my husbands iPad. After that switch back our devices and I read mails and some other news. Sometimes I want to answer some of the mails immediately. Now my breakfast considered done.

Having an appointment early morning for anything, making my morning routines touched or even moved, makes me feel miserable. And I complained about it yesterday when I spoke to my friend. She told me to take a shower the last thing I should do before bedtime, so I just had to have a fast breakfast and away for my appointment. Of course I obeyed her recommendation, anything to prolong my stay in bed will do so, obey. Set the alarm clock and woke up confused as I always am when the alarm starts. What is it? Some fire somewhere? No, just to step out of that cosy warm nice soft bed, to participate in this unhallowed world. This time a day I can find thousand metaphors to my feelings. But I am a blessed woman. When I entered the kitchen I have a cup of coffee waiting for me and my toasts just to be done. My eyes checked for messages and mails in my phone. Yes some mails and one message. Who texted me this early? From healthcare. What did they want me to do? It was an apology they had to cancel my appointment because of their staff was on sick leave. Oh my god, here I sit this EARLY morning, and my thought goes back, many years ago. I worked at a doctor’s office. Worked for this doctor for many years and it happened just once during all this years ,the doctor get ill and I had to call some patiences and cancel their appointments. One woman burst out in a laughter and said: and here I sit with my just cleaned feet….! Remember still how she made me change my mood. It is not fun to make some phone calls, but this woman made it easy for me this time. 

Some moment in life are recalled when things like this happens. Here I sit with one shower I could have saved. And one whole day, a lot of time with no schedule. I think I will take another session at my pillow and close me eyes trying to get my body back in that normal rhythm it is used to. And tell my organs anything wrong…all in order. Just cool body…. cool.

här svenskan

De senaste dagarna har jag haft en hotfull känsla av att något hemskt skulle hända.  Jag har blivit en nattuggla.  Jag tror att de flesta förändringarna beror på en önskan att bestämma över mitt liv själv.  Och ingen bryr sig om mig och min beslutsamhet.  På ett sätt känner jag mig fri att göra vad jag vill, men måste erkänna en liten bit av besvikelse när ingen bryr sig.  Men denna hotfulla känsla siesta dagarna berodde på att jag hade en tid för den årliga screening för mammografi idag, tidigt på morgonen klockan 10.00.  Det är verkligen tidigt för mig.  Verkligen.  Beroende på jag är en mycket långsam dam första Tim marina på morgonen.  Den andra koppen kaffe är nästan iskall när jag slurpar de sista dropparna.  Då har tidningen lästs, i båda våra iPads, eftersom vår tidningsleverantör sedan länge förnekar mig hela upplagan.  Många samtal till dem och e-postmeddelanden har inte Hjälpmedel, jag har fortfarande bara halv upplaga.  Därför måste jag be att få läsa den andra hälften på min makes iPad.  Efter det byter vi tillbaka våra enheter och jag läser mejl och lite andra nyheter.  Ibland vill jag svara på några av mejlen omedelbart.  Nu anses min frukost vara klar.

 Att ha ett möte tidigt på morgonen för vad som helst, få mina morgonrutiner rörda eller till och med flyttade, får mig att känna mig eländig.  Och jag klagade på det igår när jag pratade med min vän.  Hon sa att jag skulle ta en dusch det sista jag skulle göra innan läggdags, så jag bara Kundera äta en snabb frukost och sticka iväg till mitt möte.  Naturligtvis följde jag hennes rekommendation, allt för att förlänga min vistelse i sängen kom jag att göra det, Lydia.  Ställde väckarklockan och vaknade förvirrad som jag alltid är när alarmet startar.  Vad är det?  Eldsvåda någonstans?  Nej, bara att kliva ut ur den mysiga varma, fina mjuka sängen, för att delta i denna hemskt tidiga värld.  Den här tides på dagen kan jag hitta tusen metaforer till mina känslor.  Men jag är en välsignad kvinna.  När jag kom in i köket hade jag en kopp kaffe som väntade på mig och mina brödskivor bara nåstan fårdigrostade.  Mina ögon kollade efter meddelanden och mejl i min telefon.  Ja några mail och ett meddelande.  Vem smsade mig så tidigt?  Från vården.  Vad hade de för ärende?  Det var en ursäkt att de var tvungna att ställa in mitt möte på grund av att deras personal var sjukledig.  Herregud, här sitter jag denna TIDIGA morgon, och min tanke går tillbaka till för många år sedan.  Jag arbetade på ett läkarmottagning.  Arbetade för denna läkare i många år och det hände bara en gång under alla dessa år, läkaren blev sjuk och jag var tvungen att ringa patienter och ändra deras möten.  En kvinna bröt ut i skratt och sa: och här sitter jag mina bara nytvättade fötter ….!  Kommer fortfarande ihåg hur hon fick mig att ändra mitt humör.  Det är inte kul att ringa vissa telefonsamtal, men den här kvinnan gjorde det lätt för mig den här gången.

Ögonblick i livet man minns när saker som detta händer.  Här sitter jag med en dusch jag kunde ha sparat.  Och en hel dag, mycket tid och utan något på programmet.  Jag tror att jag kommer att ta en ändra session på min kudde och stänga ögonen för att försöka få tillbaka min kropp i sin normala rytm som den är van vid.  Och berätta för mina organ inget är fel … allt i ordning.  Bara cool kroppen … cool.

Because very much of my time includes playing bridge at net, last week has been upside down about time. Many tourneys I like to play and where I use to find some friends to join has moved one hour, or….. they are still as where they use to be? To be honest, I am not sure which one tourney is American and which is European. Therefore I feel as I walk around in cyberspace searching…. and feel as I have dropped time, I have changed to count day or night? Dark or light? 

The news in TV or in newspaper reports the state of the virus and what happens about the vaccines all over the world, day after day. Sometimes I realise I am sitting there and listen to news at TV and afterwards when someone asks me; what did they say today at the news, I have to admit, I didn’t listen! Just sat there and heard the eternal yack yack yack, and didn’t note anything about the current situation. 

Of course I understand it is a serious pandemic going on in our world. And all normal life has been seen as an abnormal life. Curious how we at last experience abnormal as normal after a while. People has changes in their importance, vaccinated or not vaccinated. Like a new upper class of people. It is not earls and lords anymore, it is vaccinated or unvaccinated people. My husband will take that step, at least half step tomorrow and getting half vaccinated. 

As a matter of fact this has been the most important thing happened last six month. Yesterday it was the spring equinox, and since fall equinox (I know it is the other way around for you down under, at the south sphere) the main content of the news has been: the vaccine. When I ask who-else to tell me a name of a vaccine, they don’t say polio vaccine or vaccine against rubella. No, they say Astra Zeneca, as if it is a kind of vaccine not a producer. Although it for this very moment is stopped in Sweden, and we have to cross our fingers and hope it will be enough from other  manufacturers.. At least till I have got my vaccination. Funny those “other” producers people don’t remember their names

It has developed to be the most important merchandise around the world today, the vaccine. When I hear reports from some huge countries, it sounds as the border around those countries has become even more closed. Not even Mr Trump and his construction of his wall between USA and Mexico seemed to be as solid as those invisible fence we today build all the world around. 

We don’t import and we don’t export anything. Yes our world has become closed as if it was a WW3 going on. When I speak to friends around the world, many of them complains as if they are alone in their boring life where they can’t get any entertainment. I am happy they don’t export that dullness. But I use to make a note in my head or at their CC about their egocentric speech. Aie aie aie, shame on me. Put a label at some people. But this is me, have to organise my world, put it in a drawer so I remember next time. Not to start any inappropriate conversation, which maybe makes me to say something stupid. It happens when people say this or that, I can’t keep quiet. Have to give them my opinion. Would never do any  career as a diplomat, because of my big mouth. 

For those of you who wonder about our fast phone calls I told you about last time, today it lasted for one hour twelve minutes and twenty-eight seconds, to say the word; I am alive, what about you? And the answer; all ok here too. Bye….BTW…

I have tried to persuade my husband it is “vårfrudagen” (notre dame day) in Swedish pronounced so it almost sounds as “våffeldagen” means the waffle day. In Sweden we celebrate  our Mary eating waffles with jam and whipped cream. In times like this when we not can travel somewhere and most visits at any restaurants are adjusted, I try to find any reason to have something good to eat and drink. It is easy to do, as I am not allowed to do any serious duties in our kitchen because of my bad eyes. The man who usually works in our kitchen tells me it is easier for him if I try to keep cool and not touch either knifes or oven. I can not see the red digits on oven. I have been told to keep as far away as possible when he works in there. Sometimes when I sneak in there, he tells me to lay the table. What a boring work. And after the meal it is my work to take care of the washing up.

But at the microwave oven I can see the digits, how many of you have tried to boil potatoes in  microwave? And fry a slice of pork? Boil egg isn’t smart either. 

Now I will end typing and make a new trial to tell him about this notre dame day, and search for the electric waffle iron. Tomorrow at this time he has got his vaccine and belong to the upper class people, maybe we have get a frontier between us? But there will be one dark period between…

här svenskan

Eftersom mycket av min tid inkluderar att spela bridge på nätet har sistlidna veckan varit upp och ner angående tiden.  Många turneringar jag gillar att spela och där jag brukar hitta några vänner att umgås med har flyttat en timme, eller ….. är de fortfarande som de brukade vara?  För att vara ärlig är jag inte säker på vilken turnering som är amerikansk och vilken som är europeisk.  Därför känner jag mig som om jag går runt i cyberspace och söker …. och känner att jag tappat tiden, jag har ändrat till att räkna dag eller natt?  Mörkt eller ljust?

 Nyheterna i TV eller i tidningar rapporterar virusets tillstånd och vad som händer med vaccinerna över hela världen, dag efter dag.  Ibland inser jag att jag sitter där och lyssnar på nyheter på TV och efteråt när någon frågar mig;  vad sa de idag vid nyheterna, måste jag erkänna att jag inte lyssnade!  Satt bara där och hörde det eviga bla bla bla, och noterade ingenting om den aktuella situationen.

 Naturligtvis förstår jag att det är en allvarlig pandemi som pågår i vår värld.  Och allt normalt liv ses som ett onormalt liv.  Nyfiken på hur vi egentligen upplever onormalt som normalt efter ett tag.  Människor har förändrats i deras betydelse, vaccinerade eller inte vaccinerade.  Som en ny överklass av människor.  Det är inte grevar och baroner längre, det är vaccinerade eller ovaccinerade människor.  Min man tar det steget, åtminstone ett halvt steg i morgon och blir hälften färdigvaccinerad.

 I själva verket har detta varit det viktigaste som hände senaste halvåret.  Igår var det vårdagjämningsdag, och sedan höstdagjämning (jag vet att det är tvärtom för dig i södra sfären) har nyhetsinnehållet varit: vaccinet.  När jag frågar vem som helst, säga ett namn på ett vaccin, säger de inte poliovaccin eller vaccin mot röda hund.  Nej, de säger Astra Zeneca, som om det är ett slags vaccin inte en producent.  Även om det just nu stoppats i Sverige, så vi måste korsa fingrarna och hoppas att det kommer att räcka till, från andra tillverkare ….. Åtminstone tills jag har fått min vaccination.  Lustigt, de ”andra” producenterna, jag kommer inte ihåg deras namn

 Det har utvecklats till att vara den viktigaste produkten i världen idag, vaccinet.  När jag hör rapporter från några av de stora länderna låter det som att gränsen runt dessa länder har blivit ännu mer stängd.  Inte ens herr Trump och hans konstruktion av hans mur mellan USA och Mexiko verkade vara lika solida som de osynliga staket vi idag bygger över hela världen.

 Vi importerar inte och vi exporterar ingenting.  Ja vår värld har blivit stängd som om det vore en WW3.  När jag pratar med vänner runt om i världen klagar många av dem som om de är ensamma i sitt tråkiga liv där de inte kan få någon underhållning!  Jag är glad att de inte exporterar den tråkigheten.  Men jag brukar göra en anteckning i mitt huvud eller på deras CC om deras egocentriska tal.  Aie aie aie, skäms på mig.  Sätta en etikett på vissa människor.  Men det här är jag, måste organisera min värld, lägga den i en låda så jag kommer ihåg nästa gång.  Inte för att starta något olämpligt samtal, vilket kanske får mig att säga något dumt.  Det händer när folk säger det eller det, jag kan inte hålla tyst.  Måste ge dem min åsikt.  Skulle aldrig göra någon karriär som diplomat på grund av min stora mun.

 För er som undrar om våra snabba telefonsamtal som jag berättade jag om förra gången, idag varade det i en timme tolv minuter och tjugoåtta sekunder för att säga ordet;  Jag lever, hur är det med dig?  Och svaret;  allt ok här också.  Hej då…. BTW …

 Jag har försökt att övertyga min man att det är “vårfrudagen” på svenska uttalad så det låter nästan som “våffeldagen”.  I Sverige firar vi vår jungfru Maria och  äter våfflor med sylt och vispad grädde.  I tider som dessa när vi inte kan resa någonstans och de flesta besöken på några restauranger är otillåtna, försöker jag hitta någon anledning att ha något gott att äta och dricka.  Det är lätt att göra, eftersom jag inte får göra några allvarliga uppgifter i vårt kök på grund av mina dåliga ögon.  Mannen som vanligtvis arbetar i vårt kök säger att det är lättare för honom om jag försöker hålla mig cool och inte rör varken knivar eller ugn.  Jag kan inte se de röda siffrorna på ugnen.  Jag har blivit tillsagd att hålla mig så långt borta som möjligt när han arbetar i köket.  Ibland när jag smyger mig in där ber han mig att duka bordet.  Vilket tråkigt arbete.  Och efter måltiden är det mitt jobb att ta hand om disken.

 Men vid mikrovågsugnen kan jag se siffrorna, hur många av er har försökt koka potatis i mikrovågsugn?  Och steka en skiva fläsk?  Koka ägg är inte heller smart.

 Nu kommer jag att sluta skriva och göra en nytt försök för att berätta för honom om denna våffeldag och söka efter det elektriska våffeljärnet.  I morgon vid den här tiden har han fått sitt vaccin och tillhör överklassfolket, kanske har vi en gräns mellan oss och mina budskap kanske inte når fram?  Men det kommer att finnas en mörk period mellan …

Hi, l am alive. What about you? 

It’s ok l am also alive. 

Well then, l have nothing more to tell. So we can both of us go back to our “nothing-happens-life”, we both agreed. Mmm…. yes we do. But BTW have you heard…. 

My friend called today and our conversations sounded like that. It does so, most of our phone calls. We sorted out last days, nothing thrilling had happened. But some small talk to people we had met during our walkabouts. 

When we walked on a street the other day we saw an advertisement about a café, a café which is open during summer time. We stood there and tried to find any information when the started this summer. It is a nice option during corona times with a café outdoors. 

Standing there a woman came up beside us also looking for information. But in times like this….not too close!! So I moved a bit, and she started to tell me, she had been a quick errand into the funeral home, just beside. She picked up from her shopping bag to show me she had fetched some more memorial envelope from her husbands funeral last week. I made a little regrettable head movement, but I had no idea who the woman were. And she told me she had become widow twice in life, first after 34 years of marriage, and the second husband lasted 16 years. There I stood and made mathematic thoughts. If she had been able to keep the first husband alive she should have celebrated gold wedding this year. But now she just have the memories. I am glad she spoke as she did, gave me no chance for any either talk or interjection at all. She told me her son was the owner of a driving licence school, and he probably had been ashamed of his mother who had parked her car where the parking not was allowed. But she just had got a eye surgery because of cataract and she wanted to park near the funeral office. Can’t help I almost lost my breath listen to this unknown lady who told her life story in two minutes. 

Margareta my friend and I related to each other in our phone call, what had been said and what had happened. Our small talk spanned over fifty years of acquaintance.

After that my friend asked me re my last story in my blog; where did you have your younger sister? She really put a serious point at my thoughts l myself have had many times. 

When l write many of my memories from my childhood l can not recall any memories if l had any siblings. Some stories tells l have two brothers, but very few where l tell about a kid sister. Curious. 

Margareta, my friend is also a bit surprised she had an older brother but not many memories about him. I experienced as she felt relieved when she noticed even l hadn’t many siblings in my memories. After all i had 3 siblings, she has only one. Make me three times more forgetful than she is. She really makes me ashamed of my bad memory. Or is it only absent-minded? I want to know if it depends on growing older syndrome or if it is normal thing for the human brain. Can not ask Sigmund Freud, he is dead. But l am sure he had some elucidation about small children and their brains, thoughts and memories around child-mom relations. 

We spoke about day-light-saving times. Last year we heard Europe had some ideas about stop change time. Instead we should have same time all year around. Next weekend USA change to daylight saving time and for a fortnight my brain will be confused because all American tourneys has moved one hour earlier and all European is as usual. But do we change at all this year? Last year there was a lot of discussions about continue and not change or the opposite around? To be honest I never get the last information. An old Swedish expression says, the one who lives get to know….

Now we wait for an invite for vaccination so we m a y b e can plan for future. 

One hour, one minute and fifty eight seconds….. lasted our call about nothing.

här är svenskan

Hej, jag lever.  Hur är det med dig?

 Det är ok, jag lever också.

 Nåväl, jag har inget mer att berätta.  Så vi kan båda gå tillbaka till vårt ”ingenting-händer-liv”, var vi båda överens om.  Mmm … ja det gör vi.  Men ”by the way” har du hört ….

 Min vän ringde idag och våra samtal lät så.  Det gör det, de flesta av våra telefonsamtal.  Vi ordnade de senaste dagarna, inget spännande hade hänt.  Men lite småprat med människor vi träffat under våra vandringar.

 När vi gick i sta’n häromdagen såg vi en annons om ett café, ett café som är öppet sommartid.  Vi stod där och försökte hitta någon information när de startar i sommar.  Det är ett trevligt alternativ under korona-tider med ett kafé utomhus.

 Stående där kom en kvinna upp bredvid oss ??och sökte också information.  Men i tider som denna …. inte för nära !!  Så jag flyttade mig lite, och hon började berätta för mig att hon hade varit ett snabbt ärende in till begravningsbyrån, precis bredvid.  Hon plockade upp ur sin shoppingväska för att visa mig att hon hade hämtat ytterligare ett minneskuvert från hennes mans begravning förra veckan.  Jag gjorde en liten beklaglig huvudrörelse, men jag hade ingen aning om vem kvinnan var.  Och hon berättade att hon hade blivit änka två gånger i livet, först efter 34 års äktenskap, och den andra mannen varade i 16 år.  Där stod jag och gjorde matematiska övningar.  Om hon hade kunnat hålla den första mannen vid liv skulle hon ha firat guldbröllop i år.  Men nu har hon bara minnena.  Jag är glad att hon pratade som hon gjorde, gav mig ingen chans för varken samtal eller inpass alls.  Hon berättade att hennes son var ägare till en körskola, och han hade förmodligen skämts för sin mamma som hade parkerat sin bil där parkering inte var tillåten.  Men hon hade precis fått gjort en ögonoperation på grund av grå starr och hon ville parkera nära begravningskontoret.  Kan inte hjälpa jag tappade nästan andan när jag lyssnade på den okända damen som berättade sin livshistoria på två minuter.

 Margareta, min vän och jag, berättade för varandra vad som hänt och vad som hade sagts, sedan vårt senaste telefonsamtal. Vårt småprat sträckte sig över femtio års bekantskap.

 Efter det frågade hon mig om min sista berättelse i min blogg;  var hade du din yngre syster?  Hon tangerade verkligen mina tankar som jag själv har haft många gånger.

 När jag skriver många av mina minnen från min barndom kan jag inte minnas i några minnen om jag hade några syskon.  Några berättelser berättar att jag har två bröder, men väldigt få där jag berättar om en lillasyster.  Underligt.

 Margareta, min vän är också lite förvånad över att hon har en äldre bror men inte många minnen om honom.  Jag upplevde att hon kände sig lättad när hon märkte att jag inte hade många syskon i mina minnen.  När allt kommer omkring hade jag tre syskon, hon har bara ett.  Gör mig tre gånger mer glömsk än hon är.  Hon får mig verkligen att skämmas för mitt dåliga minne.  Eller är det bara tillfällig glömska?  Jag vill veta om det beror på att bli äldre syndrom eller om det är en normal sak för den mänskliga hjärnan.  Kan inte fråga Sigmund Freud, han är död.  Men jag är säker på att han hade någon teori om små barn och deras hjärnor, tankar och minnen kring relationer mellan barn och mamma.

 Vi pratade om dagsljusbesparande tider.  Förra året hörde vi att Europa hade några idéer om att sluta hålla på och växla.  Istället borde vi ha samma tid året runt.  Nästa helg byter USA till sommartid och i två veckor kommer min hjärna att bli förvirrad eftersom alla amerikanska turneringar har flyttat en timme tidigare och alla europeiska är som vanligt.  Men ändrar vi i Europa alls i år?  Förra året var det många diskussioner om att fortsätta och inte ändra eller tvärtom?  För att vara ärlig snappade jag aldrig den sista informationen.  Ett gammalt svenskt uttryck säger, den som lever får se….

 Nu väntar vi på en inbjudan till vaccination så vi kan planera för framtiden.

En timme, en minut och femtioåtta sekunder … varade vårt samtal om ingenting.

Today l was visiting an old shop, a bakery where we bought our cakes and buns during my childhood. And as in old times they still had the version of some of my favourite cookies. I felt that nostalgic feeling appeared, and l bought more than we had in mind when we stepped into the shop. It wasn’t allowed more than two customers at the time, so we had to wait for the former buyer to leave. When we had entered the store l stood there hesitated for a while. What a trip backwards in life to see all this old-time pastry. Normally l would have chosen one of those “fastlagsbullar” we eat this time a year in Sweden. A tasteful cardamom flavoured wheat bun with almond paste and whipped cream, they are big and satisfying. And yes we ordered such ones, they had a mini-version, so we couldn’t resist some other delicious cookies. When we stood there waiting for our delicacy become carefully put into a brown paper bag, l remembered another sunny day sixty-three years ago, when l was sent to this store to buy some bread for afternoon coffee. It was so silent on the streets, no cars no people at all. Just me and the lady in this very shop. Swedish football team played final tourney in the World Cup football. Every human creature but me sat and looked at TV. 

When we sat enjoying our “fika” (afternoon coffee) and ate this nostalgic cookies, l told another memory for my husband. 

I cannot remember how old l was that time, but it was another sunny Sunday. We use to drive around our county and visit towns and villages. My eldest brother had bought an old car, he was the only car owner in our family. Proudly he invited us for a trip now and then. This day we had driven to next town not far from my hometown. But it was a long trip comparing to what we use to travel. My mom and dad and l was the travellers and the driver my brother. This strange town Höganäs was a very small town, and Sunday all shops were closed except for the pastry. We made a stop in the city, walked a while in sun. My father suddenly decided when we just were going to return home, run fast and buy some bread for afternoon coffee, girl, he said. Gave me a bill. Ten Swedish crones. A fortune this time. 

I went to the shop, and when I entered the store I felt as I was in heaven. All this delicacy in front of me. I ordered and pointed. Some danish, some pastries, and some shortbreads. The lady behind the counter obeyed and I get a big bag filled. I handed over the money. The bill was enough.  I got some small coins as exchange, but not many. I can still remember my parents surprised faces when I returned to the car. 

During the ride back to my hometown my parents argued who to blame, sending such an irresponsible kid with such a big sum of money. And then, back home, do we have to save for next day or should we eat it fresh? It isn’t in my memory how we did. 

After my parent passed away is this one of the questions I wish I reached to ask them about when they were alive. How come my father had such a big bill in his wallet?  He wasn’t in need for any larger sum but when he was going to buy some aquavit at “Systembolaget”, the store we have to visit if we intend to buy any alcohol. And this day this happened a Sunday, had he missed to buy his weekly bottle? I know for sure he hadn’t steal it. 

Här är svenskan

Idag besökte jag en gammal butik, ett bageri där vi köpte våra kakor och bullar under min barndom.  Och som i gamla tider hade de fortfarande versionen av några av mina favoritkakor.  Jag märkte hur den nostalgiska känslan uppträdde, och jag köpte mer än vad vi hade i åtanke när vi gick in i butiken.  Det var inte tillåtet mer än två kunder samtidigt, så vi fick vänta på att den tidigare köparen skulle lämna.  När vi kom in i butiken stod jag och tvekade en stund.  Vilken resa bakåt i tiden att se allt detta gamla bakverk.  Normalt skulle jag ha valt en av de ”fastlagsbullar” vi äter den här tiden på året i Sverige.  En smakfull kardemumsmaksatt vetebulle med mandelpasta och vispad grädde, de är stora och mättande.  Och ja, vi beställde sådana, de hade en mini-version, så vi kunde inte motstå några andra läckra kakor.  När vi stod där och väntade på att vår delikatesser skulle försiktigt läggas ner i en brun papperspåse, kom jag ihåg en annan solig dag för sextiotre år sedan, då jag skickades till denna butik för att köpa bröd till eftermiddagskaffe.  Det var så tyst på gatorna, inga bilar inga människor alls.  Bara jag och damen i den här butiken.  Svenska landslaget spelade final turnering i fotbolls-VM.  Varje mänsklig varelse utom jag satt och tittade på TV.

 När vi satt och njöt av vår ”fika” (eftermiddagskaffe) och åt de nostalgiska kakorna, berättade jag ett annat minne för min man.

 Jag kan inte komma ihåg hur gammal jag var den tiden, men det var ännu en solig söndag.  Vi brukade köra runt vårt län och besöka städer och byar.  Min äldste bror hade köpt en gammal bil, han var den enda bilägaren i vår familj.  Stolt bjöd han in oss på en resa då och då.  Den här dagen hade vi kört till nästa stad inte långt från min hemstad.  Men det var en lång resa jämfört med vad vi var vana att resa.  Min mor, far och jag var resenärer och föraren min bror.  Denna konstiga stad Höganäs var en mycket liten stad och på söndagar var alla butiker stängda förutom konditorier.  Vi gjorde ett stopp i staden, gick ett tag i solen.  Min far bestämde plötsligt när vi bara skulle återvända hem, spring snabbt och köp lite bröd till eftermiddagskaffet, tös, sa han.  Gav mig en sedel.  Tio svenska kronor.  En förmögenhet den här gången.

 Jag gick till affären och när jag kom in i affären kände jag mig som i himlen.  Alla dessa delikatesser framför mig.  Jag beställde och pekade.  Några wienerbröd, några bakelser och några småkakor.  Damen bakom disken expedierade och fyllefest en stor påse.  Jag överlämnade pengarna.  Sedeln räckte.  Jag fick några små mynt tillbaks, men inte många.  Jag minns fortfarande mina föräldrars förvånade ansikten när jag återvände till bilen.

 Under åkturen tillbaka till min hemstad argumenterade mina föräldrar vem de skulle skylla på som skickade ett sådant oansvarigt barn med en så stor summa pengar.  Och väl hemma, måste vi spara till nästa dag eller skulle vi äta det färskt?  Det är existerar inte i mitt minne hur vi gjorde.

 Efter att min förälder har gått bort är detta en av de frågor jag önskar att jag ställde till dem när de levde.  Varför hade min far en så stor sedel i plånboken?  Han behövde ingen större summa men när han skulle köpa en akvavit på Systembolaget, butiken måste vi besöka om vi tänker köpa någon alkohol.  Och den här dagen detta hände var en söndag, hade han missat att köpa sin veckovisa flaska?  Jag vet med säkerhet att han inte hade stulit dem.