Kategori: Minnen Sida 57 av 138

What happens in the world? In our home it is as usual very quiet. We don’t play a lot of loudly music, we don’t dance a lot. We just are very silent and try and find something to look at in TV or find a good book to read. The most important daily chat is about what we are going to eat for dinner. The answer is depending on the weather and our daily shape.

Not because it is important and good behaviour to be silent, but because we both hear a little less than in younger days. So if we start to speak to each other, we have to concentrate very much, and even a pen beside us so we can make a note about our thoughts, in case the other one talks so long sentences the first one forget what is in her/his mind.  

Ha ha, this have been a fact for my friend Margareta and me for many years, this about a pencil beside. We have learnt to speak both on inhale and exhale so we don’t leave any space for the other one to interrupt. Not because we don’t allow other ones to speak, but if we gets interrupted we forget what we are speaking about. Yes to be honest, it happens we drop the subject we speak about when we starts to be too careful in explaining the subject, we forget the aim in the speech. 

Last Friday evening we decided to go to my friend at the pizzeria at her nearest corner, to meet and have a meal together. And so we did. To sit at a table at the pavement outdoors, that is summertime! Suddenly there were a gang of youngsters who started a quarrel beside the pizzeria. This part of town is famous for its disorders and disturbance because of different groups of people. A police patrol appeared some minutes later, but we continued eating our food. And l said, as long as we don’t have to duck for any pistol bullets, we eat our payed meal. And drink our wine. 

There was a very loudly exchange of opinions, between the quarrelling youngsters and the police. Suddenly a young (middle aged) lady from  table beside ours, who shout at them: can you shut up and let this elderly people get some peace to eat! 

I tried to hide my smiling face and pretend to be all occupied with my eating, but there l sat, noticed all of us. The young ones, the middle aged and at last we oldies who had decide to mixed up with rest of the world. Last year we have only been spoken about in newspapers and TV-new as the “oldies” the people who shall be carefully handled.

Now when we’ve got our vaccine and the contagion seems to decrease, we people with grey hair and bended backs pops up in the streets again. Look up!! Rest of the world, here we come. We, who claims to sit down in buses and trains. We who don’t hear what you say to us, not even the oaths about us. Not because of we don’t care, but we don’t hear. And car drivers! If you see me at the pavement approach to a pedestrian crossing, stop your car. I don’t hear your engine noise, I just cross the street. And it is illegal to overrun old ladies in Sweden.  

What a fiesta to have been released from our long quarantine. I do understand the animals which when the are released from the barns first time during spring, they jump and looks like they are dancing. We needed this release from isolation very much. I have noticed our smalltalk gets poorer and poorer. The main talk is how many days before next payday. In the old days we spoke about what we were going to spend and spoil the money at, but nowadays we almost forgot how to spend and spoil money. It is a very sad development, when we unconsciously started to be careful about expenditure. We are not supposed to save some money at our age. Just to squander what we get. The more we save, the more expensive it will be if we need to get any assistance from the elder care. So now have to start study how to spend money. 

Vicky, my friend in Saskatchewan laughed at me, when I told her I had got tax refund, and didn’t know what to spend it on. She said not often she heard anyone complained they had too much money. But even this statement is a consequence of this pandemic. We have learnt we can live with a lot of less necessaries than we thought before. 

Yesterday we went by bus downtown to take advantage of the bus ticket I bought the day before. I bought for 24 hours, and almost all Saturday I could go by buses. I am very fond of riding by bus. It was one of those windy days it use to be in beginning of summer. Warm winds and sun. Maybe because our town is a town at the coast. And the Atlantic sea is near to our city. Shopped some tasty sandwiches and went to my kidsister, and enjoyed our lunch in her court. She complained about the wind, but we insisted we still have some restrictions about meeting people if we not have any special needs for it. But outdoors we can meet. She had to dress in a jacket if she wanted to join us. And she did. Even if we are siblings we are opposite about sun and weather. When she enjoys the weather I almost faint in the heat. And when I find it comfortable and enjoyable she almost freeze to death. We have the same parents but we probably have get different hereditary predisposition. She hasn’t that red hair and pale skin as I have, not any freckles. But c’est la vie. Nothing to do about it. Wintertime and indoors we are equal. 

For the moment it feels as everything is very stuck. I wait for getting called to hospital for next treatment for my eye. Got a hint they are supposed to call me for an appointment first half of July. But l haven’t heard anything yet. People tell me; you call and ask them. But I will wait some more time. Earlier times the were very on time when I was called. So I will not disturb them with any call, not yet. 

When my eye is treated this time we will go up north and spend some weeks in our cottage. It is a long journey and we may spend some nights at hotels. Hope “summersweden” not is all occupied. 

And the weather will be pleasant those weeks we spent in cottage this summer. 

Svenskan här

Vad händer i världen?  I vårt hem är det som vanligt väldigt tyst.  Vi spelar inte mycket hög musik, vi dansar inte mycket.  Vi är bara mycket tysta och försöker hitta något att titta på i TV: n eller hitta en bra bok att läsa.  Den viktigaste dagliga chatten handlar om vad vi ska äta till middag.  Svaret beror på vädret och vår dagliga form.

 Inte för att det är varken viktigt eller bra beteende att vara tyst, utan för att vi båda hör lite sämre än i yngre dagar.  Så om vi börjar prata med varandra måste vi koncentrera oss väldigt mycket och till och med ha en penna bredvid oss ??så att vi kan göra en anteckning om våra tankar, om den andra pratar så långa meningar den första glömmer vad som finns i hennes /hans sinne.

 Ha ha, detta har varit ett faktum för min vän Margareta och mig i många år, det här om en penna bredvid.  Vi har lärt oss att tala både under inandning och utandning så att vi inte lämnar något utrymme för den andra att avbryta.  Inte för att vi inte tillåter andra att tala, men om vi blir avbrutna glömmer vi det vi pratar om.  Ja för att vara ärlig, det händer att vi tappar ämnet vi pratar om när vi börjar vara för omständiga med att förklara ämnet, vi glömmer huvudmålet i talet.

 I fredags kväll bestämde vi oss för att åka till min vän på pizzerian, hennes kvarterskrog för att träffas och äta en måltid tillsammans.  Och så gjorde vi det.  Att sitta vid ett bord på trottoaren utomhus, det är sommartid!  Plötsligt kom det ett gäng ungdomar som startade en gräl utanför pizzerian.  Denna del av staden är känd för sina störningar och oroligheter på grund av olika grupper av människor.  En polispatrull dök upp några minuter senare, men vi fortsatte att äta maten.  Och jag sa, så länge vi inte behöver ducka för pistolkulor, äter vi vår betalda måltid.  Och dricker vårt vin.

 Det var ett mycket högljutt meningsutbyte mellan de grälande ungdomarna och polisen.  Plötsligt kom en ung (medelålders) dam från bordet bredvid vår som ropar på dem: kan ni hålla käften och låta de äldre få lite lugn och ro att äta!

 Jag försökte dölja mitt leende ansikte och låtsas vara upptagen med att äta, men där satt jag och noterade oss allihop.  De unga, medelålders och äntligen vi gamlingar som hade beslutat att blanda oss med resten av världen.  Sistlidna år har vi bara talats om i tidningar och TV-nya som ”riskgrupper” de människor som ska hanteras varsamt.

 Nu när vi har fått vårt vaccin och smittan verkar minska, dyker vi människor med grått hår och böjda ryggar på gatorna igen.  Se upp!!  Resten av världen…. här kommer vi.  Vi, som hävdar att vi sitta ner på bussar och tåg.  Vi som inte hör vad ni säger till oss, inte ens svordomarna om oss.  Inte på grund av att vi inte bryr oss, men vi hör inte.  Och bilförare!  Om du ser mig på trottoaren närma mig ett övergångsställe, stanna din bil.  Jag hör inte ditt motorljud, jag korsar bara gatan.  Och det är olagligt att köra över gamla damer i Sverige.

 Vilken fest att ha släppts ut från vår långa karantän.  Jag förstår djuren som när de släpps från ladorna första gången under våren, de  hoppar och ser ut som de dansar.  Vi behövde denna frigörelse från isolering väldigt mycket.  Jag har märkt att vår småprat blir fattigare och fattigare.  Huvudämnet är hur många dagar till nästa lönedag.  Förr i tiden pratade vi om vad vi skulle spendera och förstöra pengarna på, men nuförtiden har vi nästan glömt hur vi skall spendera och förstöra pengar.  Det är en mycket sorglig utveckling när vi omedvetet började vara försiktiga med utgifterna.  Vi ska inte spara pengar i vår ålder.  Bara att slösa bort det vi får.  Ju mer vi sparar desto dyrare blir det om vi behöver hjälp med äldreomsorgen.  Så nu måste man börja studera hur man spenderar pengar.

 Vicky, min vän i Saskatchewan skrattade åt mig när jag sa till henne att jag hade fått skatteåterbetalning och inte visste vad jag skulle spendera det på.  Hon sa, det är inte ofta hon hörde någon klaga på att de hade för mycket pengar.  Men även detta uttalande är en följd av denna pandemi.  Vi har lärt oss att vi kan leva med mycket mindre nödvändigheter än vi trodde tidigare.

 Igår åkte vi med buss i centrum för att dra nytta av bussbiljetten jag köpte dagen innan.  Jag köpte en för 24 timmar och nästan hela lördagen kunde jag därför åka buss på den biljetten.  Jag är väldigt glad för att åka med buss.  Det var en av de blåsiga dagar som det brukade vara i början av sommaren.  Varma vindar och sol.  Kanske för att vår stad är en stad vid kusten.  Och Atlanten ligger nära vår stad.  Shoppade några goda smörgåsar och gick till min lillasyster och åtnjöt vår lunch på hennes innergård.  Hon klagade på vinden, men vi insisterade på att vi fortfarande har vissa begränsningar för att möta människor om vi inte har några speciella behov för det.  Men utomhus kan vi träffas.  Hon var tvungen att klä sig i en jacka om hon ville vara med oss.  Och det gjorde hon.  Även om vi är syskon har vi motsatta uppfattningar om väder och vind.  När hon njuter av vädret svimmar jag nästan i värmen.  Och när jag tycker att det är bekvämt och mysigt fryser hon nästan ihjäl.  Vi har samma föräldrar men vi har förmodligen fått olika ärftlig benägenhet.  Hon har inte så rött hår och blek hud som jag har, inga fräknar.  Men c’est la vie.  Inget att göra åt det.  Vintertid och inomhus är vi lika.

 För tillfället känns det som att allt står väldigt stilla.  Jag väntar på att bli kallad till sjukhus för nästa behandling för mitt öga.  Fick besked att de ska kalla mig för ett möte första halvan av juli.  Men jag har inte hört någonting än.  Folk säger till mig; ring och frågar dem.  Men jag väntar lite längre.  Tidigare var de mycket punktliga när jag blev kallad.  Så jag kommer inte att störa dem med något samtal, ännu inte.

 När mitt öga behandlats den här gången åker vi norrut och njuta av några veckor i vår stuga.  Det är en lång resa och vi får tillbringa några nätter på hotell under resan.  Hoppas att ”sommarsverige” inte är upptaget utan rum finns för oss.

 Och hoppas vädret kommer att vara trevligt de veckorna vi tillbringar i stugan i sommar.

When I was a kid this day, the day of 6th June was celebrated were we had some sport events and some important political persons made a speech. Often in our big sports ground, where many sports clubs had their activities. Many times I have viewed one of our town’s most important persons give away a flag to both associations and private individuals. After submitted applications to our town council and a special committee, you were able to get a flag from this authority. It was very serious event. I can still recall the feeling inside me when we walked our way back home. A kind of seriousity not often experienced. And some envy over those who had got a flag, even if my parents as far as as I know, never send any request to get one. 

The flag was a serious symbol for the country and there IS a lot of rules around how to use it. 

When our flag had become so worn out it started to show some broken edge, my parents forbid us to hoist the flag. Not before it were carefully mended or we had bought a new one. And it was nothing to compromise about. You might not have a flag pole if you didn’t own a flag. And you might not own a flag if you didn’t hoist the flag when it was flag days according to the almanac. It was in my fathers opinion almost a mortal sin to forget to lower the flag in the evening. 

I still remember one day he arrived to our little summerhouse and revealed us still sleeping kids and the flag at the top of the flagpole. No one had remembered to lower it the day before. We celebrated we had a little parent-free evening, staying up late and play and chat almost all night.

We were told how ashamed he was over his children who had no respect for our country, over our lineage, our origin. Those days weren’t worth to beg for some coins for candy. We had to wait almost a week until it was possible to talk to him again.

One of the most horrible ”jokes” my father suffered from was, when his two older brothers had hoist a chair from the garden furniture up to top at flagpole before they went home from our summerhouse. After a party which had last long after the flag was lowered They weren’t sober, none of them, neither my father. But he was very quick to take the chair down before he even notice his headache next morning.

And here I am, this old girl, who still react when I see a naked flagpole this very day, Swedish flag day. Nowadays we celebrate it named as National Day. It has turn to be a red-letter day. It is a profane holiday. And in my mind it will remain as  “Swedish flag day” in my lifetime. The other name of this day, can concern every country in this world, but the name in my head only has one reference, to Sweden.

Many times my husband has laughed at me and told me I am as if I had made a military career as the warrant-officer, a high upgraded officer who even take care of the flag. Nowadays I don’t own a flag and am not supposed to buy any, but if, I know the rules around it and the symbol, that blue and yellow banner is mine and something I am proud of.

här är svenskan

När jag var barn firades denna dag, den 6 juni, och vi hade några sportevenemang och några viktiga politiska personer  höll ett tal.  Ofta på vår stora idrottsplats, där många idrottsklubbar hade sina aktiviteter.  Många gånger har jag sett en av stadens viktigaste personer ge bort en flagga till både föreningar och privatpersoner.  Efter att de lämnat in ansökningar till vårt kommunfullmäktige och en särskild kommitté kunde man få en flagga från denna ”myndighet”.  Det var en mycket seriös händelse.  Jag kan fortfarande minnas känslan inuti mig när vi gick hem.  Ett slags allvar som inte ofta upplevdes.  Och en del avund mot dem som hade fått en flagga, även om mina föräldrar så vitt jag vet, aldrig skickat in någon ansökan om att få en.

 Flaggan är en viktig symbol för landet och det finns många regler kring hur man använder den.

 När vår flagga hade blivit så utsliten att den började visa en trasig kant, förbjöd mina föräldrar oss att hissa flaggan.  Inte innan den noggrant reparerats eller vi hade köpt en ny.  Och det var inget att kompromissa med.  Du har inte en flaggstång om du inte äger en flagga.  Och du äger inte en flagga om du inte hissar flaggan när det var flaggdagar enligt almanackan.  Det var enligt min far nästan en dödssynd att glömma att hala flaggan på kvällen.

 Jag minns fortfarande en dag att han kom till vår lilla sommarstuga och avslöjade oss fortfarande sovande barn och flaggan högst upp på flaggstången.  Ingen hade kommit ihåg att hala den dagen innan.  Vi firade att vi hade en liten föräldrafri kväll, stannade uppe sent och lekte och pratade nästan hela natten.

 Vi fick höra hur skamsen han var över sina ungar som inte hade någon respekt för vårt land, över vårt nationalitet, över vårt ursprung.  Denna dag var det inte värt att försöka be om ens en liten peng för lite godis.  Vi fick vänta nästan en vecka tills det var möjligt att prata med honom igen.

Ett av de värsta ”skämten” som far drabbats av var när hans två äldre bröder hade hissat upp en stol från trädgårdsmöblerna upp till toppen vid flaggstången innan de åkte hem från vår kolonistuga kvällen innan.  Efter en fest som hade varat långt efter att flaggan halats. De var inte nyktra, ingen av dem, inte heller min far.  Men han var väldigt snabb att ta ner stolen innan han ens märkte sin huvudvärk nästa morgon. 

Och här är jag, den här gamla tösen, som fortfarande reagerar när jag ser en naken flaggstång just denna dag, Svenska Flaggans Dag.  Numera firar vi den som namngiven – Nationaldagen.  Det har blivit en ”röd” helgdag. Det är en profan helgdag.  dock i mina tankar kommer den att förbli som ”Svenska Flaggans Dag” under min livstid.  Det andra namnet Nationaldagen kan avse alla andra länder i denna värld, men namnet i mitt huvud “Svenska Flaggans Dag” har bara en hänvisning, till Sverige.

 Många gånger har min man skrattat åt mig och sagt att jag är som om jag hade gjort en militär karriär som fanjunkare, en högt uppgraderad officer som även tar hand om flaggan.  Nuförtiden äger jag inte en flagga och ska inte köpa någon, men att jag känner till reglerna kring den och symbolen, det blå och gula baneret, är mitt och något jag är stolt över.

A year ago no one had any idea for how long this odd existence should last. All this recommendations and restrictions. We live day by day. The longest we dare to look forward to is one week a time. The hairdresser felt as an utopia for a while. The dentist, we have almost forgot his face. The whole community have been locked for less urgent actions. 

When all this happened I found we became better to plan our everyday life. First because we were asked not to go the shops without any shopping list and if possible not more than one person into the store. During spring and summer last year we sold our house and moved to an apartment in town. When we decide to do this big step in life, I looked forward to move closer to all this service in town, stores, buses, restaurants and an easier life. Same day as we were supposed to sign the contract for the apartment, the virus paralysed our society. 

Funny what we have learnt and what we have sorted out as “not necessary” things. But we have got assistance to turn to compact living. It was a time when many things were visualised after long time in cupboards and clothes closets. Cant move all that stuff into the new flat. They were not needed, just not thrown away. But as the old collectors as both of us are, we couldn’t just throw it. Lists of pictures with the stuff, with a request for any interest  were mailed to our children. And I must admit, I was surprised they said yes to many of the things. 

Laughing for myself I think of the Christmas tale we see in TV every year, where the father in the story desperate shout out: “ I have nourished a communist at my bosom“, I can feel I have nourished some collectors as well in my bosom. But in same moment I try to persuade myself, they are not any friends of fast decisions, as maybe will be regretted later when it is too late to regret. Nowadays our place for “good to have”- things is diminished to one drawer in a drawer. Proudly I will tell you there is a lot of empty space in that drawer. 

Last week we celebrated my husband, he turned 80 years old or young. Choose what you want. And when we expected some people wanted to celebrate him, we wondered how to do. It is nice with some guests. But still this restrictions. At our age the birthday parties is more seldom than funerals, but friends still living is welcome. So a little party, not to many guests. In corona times nobody knows how many is a good crowd and how many is one too much. But we have a little circle we have considered our circuit. This circuit and some dear friends we wanted to see.

I didn’t know how to serve my guests, many of them know we are rather good kitcheners. And we usually love to plan and prepare a party. But this time I felt a bit out of any ideas what to cook and serve. I called my daughter in law and asked her for assistance. At first it sounded as she hesitated, maybe she hadn’t enough time to help me. When I told her I had run out of ideas what to serve, she said yes. She even let me know she found it fun. She took care of the whole concept, and I was so satisfied by her enthusiasm. The worse thing for me was to not ask and interfere. When you give an trust, make it true by not interrupt anything at all. I must admit I was so curious I almost bursted last week. Like I got a birthday gift despite it wasn’t my birthday. 

The Tuesday became a very nice day. It rained all day and it was chilly. And my daugther in law had made a delicious buffet with a lot of exciting pastry and other kind of small tasty delicacies. Spinach, cheese, beef salted and flavoured with cognac, salmon in a pastry. And small Quiche Lorraine á la Lena. Birthday cake with coffee and everyone was satisfied. Very good job by my daughter in law. Her telephonenumber on demand. 

Some people says how happy we can be having our birthdays summertime. We can have our parties in the garden and now as we have no garden but at the patio. I use to reply, winter birthdays doesn’t have any options but indoors, lucky those birthday child. Nothing to think about. No one have any desire to sit in garden with mittens and caps of wool, and enjoy birthday cake. So indoors for them. 

Tuesday last week was chilly and wet. So indoors for us as well. But we now and then stretched out our arms to test the distance was enough. My both siblings visited us. Very nice. And some friends. Our apartment isn’t bigger than it felt as crowded. We were accommodated a dozen persons in our flat, and it almost a limit. Most of the elderest had got their vaccination and another time seems as possible for us. 

Can we look forward to a journey somewhere? Can we go by bus and have a day tour in town? Relatives up north calls and asks when we arrive. I get my last jab Thursday, and when I got the card with the batch number of the vaccin from the nurse, I took it and kissed it and said: Paris, here we come. She laughed and said, you have to wait a fortnight. 

Doesn’t matter, can wait much longer but it has undeniable opened a gate to Europe, this vaccination. First cottage in norrland before any other debauchery.

här svenskan

För ett år sedan hade ingen någon aning om hur länge denna udda existens skulle vara.  Alla dessa rekommendationer och begränsningar.  Vi lever dag för dag.  Det längsta vi vågar se fram emot är en vecka i taget.  Frisören kändes som en utopi ett tag.  Tandläkaren, vi har nästan glömt hans ansikte.  Hela samhället har varit låst för mindre brådskande åtgärder.

 När allt detta hände fann jag att vi blev bättre att planera vår vardag.  Först för att vi ombads att inte gå i butiker utan någon inköpslista och om möjligt inte mer än en person in i butiken.  Under våren och sommaren förra året sålde vi vårt hus och flyttade till en lägenhet i stan.  När vi bestämde oss för att ta detta stora steg i livet såg jag fram emot att komma närmare all denna service i stan, butiker, bussar, restauranger och ett enklare liv.  Samma dag som vi skulle underteckna kontraktet för lägenheten paralyserade viruset vårt samhälle.

 Kul att se vad vi har lärt oss och vad vi har ordnat in som ”inte nödvändiga” saker.  Men vi har fått hjälp för att ändra till ett mer kompakt boende.  Det var en tid då många saker visualiserades efter lång tid i skåp och lådor.  Kan inte flytta allt det där in i den nya lägenheten.  De behövdes inte, bara hade inte kastats bort.  Men som de gamla samlarna som vi båda är, kunde vi inte bara kasta det.  Listor över bilder med grejerna, med en begäran om intresse, skickades till våra barn.  Och jag måste erkänna att jag blev förvånad över att de sa ja till så många saker.

 Skrattar för mig själv Jag tänker på julberättelsen som vi ser i TV varje år, där fadern i berättelsen desperat ropar: ”Jag har närt en kommunist vid min barm”, jag kan känna att jag också har närt några samlare vid min barm.  Men i samma ögonblick försöker jag övertyga mig själv, de är inte några vänner till snabba beslut, som kanske kommer att beklagas senare när det är för sent att ångra.  Numera har vår plats för ”bra att ha” – saker minskas till en låda i en byrån.  Stolt kommer jag att berätta att det finns mycket tomt utrymme i lådan.

 Förra veckan firade vi min man, han blev 80 år gammal eller ung.  Välj vad du vill.  Och när vi förstod att några ville fira honom, undrade vi hur vi skulle göra.  Det är trevligt med gäster.  Men fortfarande dessa begränsningar.  I vår ålder är födelsedagsfesterna mer sällsynta än begravningar, men vänner som fortfarande lever är välkomna.  Så en liten fest, inte för många gäster.  I Corona-tider vet ingen hur många som är en lagom och hur många som är en för mycket.  Men vi har en liten cirkel som vi har betraktat som vår krets. Denna krets och några kära vänner ville vi se.

 Jag visste inte hur jag skulle servera mina gäster, många av dem vet att vi är ganska bra köksmästare.  Och vi älskar vanligtvis att planera och förbereda en fest.  Men den här gången kände jag mig utan några idéer vad jag skulle laga och servera.  Jag ringde till min svärdotter och bad henne om hjälp.  Först lät det som om hon tvekade, kanske hade hon inte tillräckligt med tid för att hjälpa mig.  När jag sa till henne att jag hade slut på idéer vad jag skulle servera, sa hon ja.  Hon lät till och med mig förstå att hon tyckte att det var kul.  Hon tog hand om hela konceptet, och jag var så nöjd med hennes entusiasm.  Det värsta för mig var att inte fråga och störa!  När du ger ett förtroende, gör det verkligt genom att inte avbryta någonting alls.  Jag måste erkänna att jag var så nyfiken att jag nästan sprack som en ballong sista veckan.  Som om jag fick en födelsedagspresent trots att det inte var min födelsedag.

 Tisdagen blev en mycket trevlig dag.  Det regnade hela dagen och var lite kyligt.  Vissa säger hur glada vi kan vara som har våra födelsedagar sommartid.  Vi kan ha våra fester i trädgården och nu eftersom vi inte har någon trädgård ute på uteplatsen.  Jag brukar svara, vinterfödelsedagar har inga alternativ utom inomhus,  lyckliga födelsedagsbarnet.  Inget att tänka på.  Ingen har någon önskan att sitta i trädgården med vantar och yllemössa och njuta av födelsedagstårta.  Så inomhus för dem.

 Tisdag förra veckan var kall och våt.  Så inomhus för oss också.  Och min svärdotter hade gjort en utsökt buffé med mycket spännande bakverk och andra slags små läckra delikatesser. Spenat, ost, saltat nötkött och smaksatt med cognac, lax i bakverk. Och liten Quiche Lorraine á la Lena. Födelsedagstårta med kaffe och alla var nöjda. Mycket bra jobb av min svärdotter. Hennes telefonnummer på begäran. 

Men vi sträckte då och då ut armarna för att testa avståndet var tillräckligt.  Mina båda syskon besökte oss.  Mycket trevligt.  Och några vänner.  Vår lägenhet är inte större än att det kändes nästan lite trångt.  Vi var ett dussin personer i vår lägenhet, och det är nästan en gräns.  De flesta av de äldsta hade vaccinerats och en annan tid verkar möjlig för oss. Det ljusnar lite nu. 

 Kan vi se fram emot en resa någonstans?  Kan vi åka buss och ta en dagstur i stan?  Släktingar norrut ringer och frågar när vi anländer ditupp.  Jag fick mitt sista vaccin torsdags, och när jag fick kortet med satsnummer på vaccinet av sjuksköterskan tog jag det och kysste det och sa: Paris, här kommer vi.  Hon skrattade och sa, du måste vänta två veckor.

 Spelar ingen roll, kan vänta mycket längre men det har onekligen öppnat en grind till Europa, denna vaccination.  Men först stugan i Norrland före något andra utsvävningar.

A little noice from my mobile phone told me someone tried to contact me. I thought when that tone awoke me, what day it is? Pentecost! Who wanted me something this early morning, and a holiday as well. The first thoughts in my head is worried. What has happened and whom? Sat me up in bed, and grabbed my phone. I wasn’t aware if it was a e-mail or a SMS. And I couldn’t see without my glasses. I don’t know why I get in such a hurry. If something has happened I can not change it, even if I want to. But however, when I get arouse by this signals, it is impossible to turn over and fell asleep again. Fumble to find my glasses, and look from whom the message is. Sister in law up north. We spoke yesterday so what has happened since then? Finally I was able to read, my sight was that clear. The display shows some words from the beginning of any messages and letter before I have unlocked my phone.  I had an idea if I saw it wasn’t any important, maybe I was able to take another while in bed. Those early mornings isn’t my favourite times. So I looked was the display said. “Hä snög” (it snows) was written on my phone. After a long marriage with a man from that part of our country where they speak this funny dialect, this idiom which makes many words almost all misunderstood, I after all smiled and laid down my head on my pillow again. This time a year I must agree with Siv, who sent the message, it is extraordinary to see snow toss up, today Pentecost day. It usually is summer with sun and warm weather this day. 

I tried to relax and maybe be able to snooze some more minutes, but her two words had get me wonder when we last had had such a chilly Pentecost. Not in my lifetime as far as I remember.  But I have never been up north during Pentecost. Anyhow her words tells me she is a bit surprised as well. My continuous snooze didn’t happen. It was just to stay up and make some breakfast. 

Out in kitchen I peeked out though window and found our weather here in southern part of Sweden was not much better than that weather my sister in law complained about. Not to long for any outdoor staying today. The walk may wait to some sunny glimpse appears. A good book or some nice series on TV is the alternative. Not any chilly drinks at our patio tempts today. 

My knitting tempts much more than any walk. And this last book I really relish. Pentecost use to be the start of the summer with sun and warm winds. But not today. The winds are here but brrrrrrr how chilly. Now I have to try and find my measuring tape, because I have made the elastic part of the first sock, time to knit the foot part. And my measuring tape has escaped during this time I didn’t manage to knit, when everything was a blurry grey mess. 

Här är svenskan

Ett litet ljud från min mobiltelefon berättade för mig att någon försökte kontakta mig.  Jag tänkte när den tonen väckte mig, vilken dag är det?  Pingst!  Vem vill mig något denna tidiga morgon och en helgdag också.  De första tankarna i mitt huvud är oroade.  Vad har hänt och vem?  Satte mig upp i sängen och tog tag i min telefon.  Jag var inte medveten om det var ett e-postmeddelande eller ett SMS.  Och jag kunde inte se utan mina glasögon.  Jag vet inte varför jag har så bråttom.  Om något har hänt kan jag inte ändra det, även om jag vill.  Men när jag blir väckt av dessa signaler är det omöjligt att sno på sig och somna igen.  Fumlade för att hitta mina glasögon och kika från vem meddelandet är.  Svägerskan norrut.  Vi pratade igår, så vad har hänt sedan dess?  Till slut kunde jag läsa, min syn var så klarare.  Displayen visar några ord från början av meddelanden och brev innan jag har låst upp min telefon.  Jag hade en idé om jag såg att det inte var viktigt, kanske kunde jag ta en sovrunda till medan jag var i sängen.  Dessa tidiga morgnar är inte mina favorit tider.  Så jag tittade på skärmen.  ”Hä snög” (det snöar) skrevs på min telefon.  Efter ett långt äktenskap med en man från den delen av vårt land där de talar den här roliga dialekten, detta idiom som gör många ord nästan helt missförstådda, log jag trots allt och lade ner mitt huvud på min kudde igen.  Den här gången måste jag hålla med Siv, som skickade meddelandet, det är extraordinärt att se snö dala ner, idag pingstdag.  Det är vanligtvis sommar med sol och varmt väder den här dagen.

 Jag försökte koppla av och kanske kunna snusa kudden några minuter till, men hennes två ord fick mig att undra när vi senast hade haft en så kall pingst.  Inte under min livstid så vitt jag kommer ihåg.  Men jag har aldrig varit norrut under pingsten.  Hur som helst säger hennes ord mig att hon också är lite förvånad.  Min fortsatta snusande kudden blev inte av.  Det var bara att stiga upp och fixa frukost.

 Ute i köket kikade jag ut genom fönstret och fann att vårt väder här i södra Sverige inte var mycket bättre än det väder som min svägerska klagade över.  Inte för att längtar efter någon utomhusvistelse idag.  Promenaden kan vänta tills en solig glimt dyker upp.  En bra bok eller några trevliga serier på TV är alternativet.  Inte några kalla drycker på vår uteplats frestar idag.

 Min stickning frestar mycket mer än någon promenad.  Och den här sista boken tycker jag verkligen om.  Pingst brukade vara början på sommaren med sol och varma vindar.  Men inte idag.  Vindarna är här men brrrrrrr så kyliga.  Nu måste jag försöka hitta mitt måttband, för jag har gjort den resåren på den första strumpan, dags att sticka fotdelen.  Och mitt måttband har rymt under den här tiden jag inte lyckades sticka, när allt var en suddig grå röra.

My devices is still speaking. And I do feel so comfortable with voices who tells me what I type. They have turn to be my friends. From the beginning I perceived them as my saviours, my lifeline. Mostly it is Tessa who speaks.  Even when I write Swedish. Tessa, they English variant of the computer-help reading the letters when I press the buttons, and when I push the “space bar” and the word is done, she even read the whole word to me. She has such a cute accent when I write difficult words in Swedish. Siri, the swedish version, pronounce the Swedish right. I have found how I easily switch the keyboard from English to Swedish, but how I switch between those two ladies who read the text for me when I write, I haven’t found any smart shortcuts for….yet. So I continue have them there in my computer telling me the text I write. And sometimes it is Siri who reads the English and she speaks what we use to say is swenglish. When I am alone during late evenings I don’t use my pods, my friends keep me company when I type. Funny, I could have switched of the sound, but no, they are not that screaming, not very loudmouthed. 

There was days last winter I was so sad, I had lost my ability to see. I tried to see any positive things. I told my sister in law, I was happy I didn’t find that yarn at web, she had sent my a model of. I search for it, called some web shops and asked for it, but no. It was a seasonal yarn and finished everywhere. When it all went black for my eyes I was glad I didn’t find it. When I told Birgitta, I heard her sadness. We have shared a lot of experiences during years with our handicraft. Now it was too much shadow, the knitting was a past thing. 

I realised I had no control on time, I couldn’t see the watch anymore. It was very confusing to drop time and even date. There were days l didnt know immediately if it was Tuesday or Wednesday. My husband answered many many times per day, what time it was. Sometimes with a very clear sigh. Not because he didn’t want to tell, but it is same as when you look at the watch, and a minute after, someone asks you: what time it is. And you have to look at the watch once again. He felt I didn’t had any relation to time at all. That’s why he sighed. 

I found a watch at net and now I can “see” what time it is even in the dark. Maybe it seems unnecessary to wear such a watch now when the treatment has been so succesful but I can’t deny I don’t dare to trust the recovering to last for rest of my life. Maybe I will get into that dark zone again, and I still want to know what time it is. Therefore both my friends Tessa , Siri and my watch will be used. The feeling inside me about my regained eyesight, is it a permanent improvement or just a temporary time I got. I dont dare to ask anyone about it. Most professionals who works with this kind of diseases will not answer. They have no prognoses about it and will not give any promises about this kind of situations. During my time as a nurse I have got a lot of questions from patience’s who has asked about if they are going to get well and for how long they will remain ill. Questions they never get any answers about. No one have any answers on many diseases. So therefore live your life today and not for future. Que sera sera…. 

Today I have visited my yarn shop!! My husband will get two, maybe even three pairs of stockings, a project I hide last autumn, when the dark hit me. I have seen him during winter sit with yarn and needle trying to mend his stockings. He had become used to my homemade stockings but he isn’t able to knit himself, he says…. and that old man, he will be released from that teaching from me. So now I let Tessa and Siri have a rest, I will start a pair of stockings. What a wonderful feeling, a knit in my hands and a book in my ears. Can life be better?

Svenskan

Mina enheter talar fortfarande.  Och jag känner mig så bekväm med röster som berättar för mig vad jag skriver.  De har blivit mina vänner.  Från början uppfattade jag dem som mina frälsare, min livlina.  Mestadels är det Tessa som talar.  Även när jag skriver svenska.  Tessa, den engelska varianten av datorhjälpen som läser bokstäverna när jag trycker på knapparna, och när jag trycker på ”mellanslag” och ordet är klart läser hon till och med hela ordet för mig.  Hon har en så söt accent när jag skriver svåra ord på svenska.  Siri, den svenska versionen, uttalar svenska rätt.  Jag har funnit hur jag enkelt byter tangentbordet från engelska till svenska, men hur jag växlar mellan de två damerna som läser texten åt mig när jag skriver har jag inte hittat några smarta genvägar för …. än.  Så jag fortsätter att ha dem där på min dator och berätta för mig texten jag skriver.  Och ibland är det Siri som läser engelska och hon talar det vi brukar säga är svengelska.  När jag är ensam på sena kvällar använder jag inte mina poddar, mina vänner håller mig ändå sällskap när jag skriver.  Roligt, jag kunde ha stängt av ljudet, men nej, de är inte så skrikiga, inte särskilt högljudda.

 Det var dagar senate vintern jag var ledsen att jag hade tappat min förmåga att se.  Jag försökte se några positiva saker.  Jag sa till min svägerska, jag var glad att jag inte hittade det garnet på nätet, hon hade skickat ett mönster av till mig.  Jag sökte efter det, ringde några webbbutiker och bad om det, men nej.  Det var ett säsongsgarn och slut överallt.  När allt blev svart för mina ögon var jag glad att jag inte Hitta the det.  När nämnde det för Birgitta hörde jag hennes sorgsna svåra.  Vi har delat många erfarenheter under många år med våra hand ar beet.  Nu hade det blivit för mycket skugga,  men stickningen var en sak.

 Jag insåg även att jag inte hade någon kontroll på tid, jag kunde inte se klockan längre.  Det var väldigt förvirrande att släppa tid och till och med datum.  Det fanns dagar som jag inte visste omedelbart om det var tisdag eller onsdag.  Min man svarade många gånger om dagen, vilken tid det var.  Ibland med en mycket tydlig suck.  Inte för att han inte ville berätta, men det är samma som när du tittar på klockan och en minut efter frågar någon dig: vad är klockan.  Och du måste titta på klockan igen.  Han kände troligen att jag inte hade någon relation till tiden alls.  Det var därför han suckade.

 Jag hittade en klocka på nätet och nu kan jag ”se” vilken tid det är även i mörkret.  Kanske verkar det onödigt att ha på sig en sådan klocka nu när behandlingen har varit så framgångsrik men jag kan inte förneka att jag inte vågar lita på att återhämtningen ska hålla resten av mitt liv.  Kanske kommer jag in i den mörka zonen igen, och jag vill fortfarande veta vad klockan är.  Därför kommer både mina vänner Tessa, Siri och min klocka att användas.  Känslan inom mig om min återbvunna syn, är det en permanent förbättring eller bara en tillfällig tid jag fick.  Jag vågar inte fråga någon om det.  De flesta yrkesverksamma som arbetar med denna typ av sjukdomar svarar inte.  De har inga prognoser om det och kommer inte att ge några löften om denna typ av situationer.  Under min tid som sjuksköterska har jag fått många frågor från patienter som har ställts om de ska bli friska, och hur länge de kommer att förbli sjuka.  Frågor som de aldrig får svar på.  Ingen har några svar på dessert frågor.  Så lev ditt liv idag och inte för framtiden.  Que sera sera ….

 Idag har jag besökt min garnbutik !!  Min man får två, kanske till och med tre par strumpor, ett projekt som jag gömde förra hösten, när mörkret slog mig.  Jag har sett honom under vintern sitta med garn och nål och försöka laga sina strumpor.  Han hade blivit van vid mina hemstickade strumpor men han kan inte sticka dem själv, säger han … och den gamle mannen, han kommer att bli befriad från det lärandet från mig.  Så nu låter jag Tessa och Siri vila, jag börjar ett par strumpor.  Vilken underbar känsla, en stickning i mina händer och en bok i öronen.  Kan livet bli bättre?