Kategori: Minnen Sida 57 av 134

I have to continue to write, it is the only way to get my voice heard. People has been isolated so long by now, most of us have developed routines with TV-series and small energy naps. I have a feeling I disturb when l make a spontaneous phone call. I am convinced it is not only because I am boring. We all are so isolated nothing happens around us, we don’t have any news to talk about. What did we speak about before the pandemic? We didn’t have any more to tell than we have now. Or have we? I try to remind myself what subject we spoke about, was it really news every time or some other important things had happened? Yes I speak about times gone by.  

This morning we were going to the the real estate agent for the last meeting after our house has been sold. But got a message she wanted to postpone till tomorrow. Even if she mixed up the days, we finally found a time for a new appointment. A whole day with an empty  schedule. And nothing to talk about. But I laughed a while at her confusion. Old people like us use to mix the days but not young like she.       

Decided to call my sister in law, to check up what day she thought it is. I can always trust her, she have Friday all week. After that we can laugh because of the possibility is less than 15% she is right. But she continue to insist it is Friday. I complained about the fact people had forgotten to small talk nowadays. We spoke about the lack of subject to discuss. Suddenly l heard a biiip in my phone, someone tries to reach me. By accident l swapped the call to the one who called.  My sister sat with her silent phone and wondered what happened. It isn’t any courtesy to abandon the first contact but it was what happened. She sent a SMS and asked after a while if l fainted, gave me bad conscience. Well. the second caller and l spoke about a forthcoming celebration, and how to organise it during times like this. This smalltalk lasted one  hour. Afterwards l connected to the first one l by accident left. And the morning became afternoon. 

A letter for my froggyfriend was on my schedule for the day. Started it and another call asked for attention, a new acquaintance by phone for me, there half an hour just passed by. When l finished the letter to froggy, l received two videos which made me laugh. A way to keep us alive too. 

This was fun. I complain we don’t talk anymore meanwhile l speak at least three hours via phone  and  WhatsApp. 

So what do we learn from this? Don’t forget the small talk. And sing so your tongue will stay in good shape. Whistling can be a good idea too if your company allows it. 

This about keeping common sense alive. 

Lunchtime we spoke what authorities about healthcare recommended us to do. Husband remembered an old recommendation many years ago. We were supposed to eat 6-8 slices of bread every day. And my husband had read somewhere we nowadays were supposed to eat five times a day. He quoted one of the most famous authors of Sweden’s, August Strindberg who said: Man’s primary task is to stay alive. 

We both agreed we have really tried to do so last ten month. Have had it as our primary task. Most days we sit five times around table for food and coffee. Five times a day 365 days a year makes onethousandeighthundredtwentyfive times per year. Makes onehundredfourtysixthousand meals for my husband by now. But the tables has changed during times. No one can accuse us not following the confinements our government tell us to do. 

Here is Swedish 

Jag måste fortsätta skriva, det är det enda sättet att få min röst hörd.  Människor har isolerats så länge nu, de flesta av oss har utvecklat rutiner med TV-serier och små energinappar.  Jag känner att jag stör när jag ringer ett spontant telefonsamtal.  Jag är övertygad om att det inte bara är för att jag är tråkig.  Vi är alla så isolerade inget händer runt oss, vi har inga nyheter att prata om.  Vad pratade vi om före pandemin?  Vi hade inte mer att berätta än nu.  Eller hade vi det?  Jag försöker påminna mig själv om vilket ämne vi pratade om, var det verkligen nyheter varje gång eller några andra viktiga saker hade hänt?  Ja, jag talar om förflutna tider.

 I morse skulle vi till fastighetsmäklaren för det sista mötet efter att vårt hus har sålts.  Men fick ett meddelande som hon ville skjuta upp till imorgon.  Även om hon blandade ihop dagarna hittade vi äntligen en tid för ett nytt möte.  En hel dag med ett tomt schema.  Och inget att prata om.  Men jag skrattade ett tag av hennes förvirring.  Gamla människor som vi brukar blanda ihop dagarna men inte unga som hon.

 Beslutade att ringa till min svägerska för att kontrollera vilken dag hon trodde det var.  Jag kan alltid lita på henne, hon har fredag ??hela veckan.  Efter det kan vi skratta på grund av möjligheten är mindre än 15% har hon rätt.  Men hon fortsätter att insistera på att det är fredag.  Jag klagade över det faktum att folk har glömt att småprata nuförtiden.  Vi talade om bristen på ämne att diskutera.  Plötsligt hörde jag en biiip i min telefon, någon försöker nå mig.  Av misstag bytte jag samtalet till den som ringde upp.  Min svägerska satt med sin tysta telefon och undrade vad som hände.  Det är inte artigt att överge den första kontakten, men det var vad som hände.  Hon skickade ett SMS och frågade efter ett tag om jag svimmade, och gav mig dåligt samvete.  Väl.  den andra uppringaren och jag talade om en kommande fest och hur man organiserar den under innevarande tider.  Denna småprat varade i en timme.  Därefter kopplade jag till den första jag av misstag lämnade.  Och morgonen blev eftermiddag.

 Ett brev till min froggyfriend stod på mitt schema för dagen.  Startade det och ett nytt samtal bad om uppmärksamhet, en ny bekant via telefon för mig, det gick bara en halvtimme.  När jag avslutade brevet till froggy fick jag två videor som fick mig att skratta.  Ett sätt att hålla oss vid liv också.

 Det här var kul.  Jag klagar på att vi inte pratar längre under tiden jag pratar minst tre timmar via telefon och WhatsApp.

 Så vad lär vi oss av detta?  Glöm inte småpratet.  Och sjung så att din tunga kommer att hålla sig i god form.  Vissling kan också vara en bra idé om ditt sällskap tillåter det.

 Det handlar om att hålla sunt förnuft vid liv.

 Vid lunchtid talade vi om vad myndigheter om vård rekommenderade oss att göra.  Maken kom ihåg en gammal rekommendation för många år sedan.  Vi skulle äta 6-8 skivor bröd varje dag.  Och min man hade läst någonstans att vi numera skulle äta fem gånger om dagen.  Han citerade en av Sveriges mest kända författare, August Strindberg, som sa: Människans primära uppgift är att hålla sig vid liv.

 Vi var båda överens om att vi verkligen har försökt göra det sista tio månaderna.  Har haft det som vår primära uppgift.  De flesta dagar sitter vi fem gånger runt bordet för mat och kaffe.  Fem gånger om dagen 365 dagar om året gör det ettusenåttahundratjugofem gånger per år.  Gör etthundrafyrtiosju tusen måltider för min man nu.  Men borden har förändrats under tiderna.  Ingen kan anklaga oss för att inte följa de rekommendationer som vår regering säger att vi ska göra.

Today your country fellows will meet a new regime, Kala. And you aren’t with us any longer. I wish you were. I wish it was able for you to discover your country has changed their mind about who they want to reign your United States.

An olympiad ago, Kala told me she was desperate when USA got Mr Trump as their president. In a very indiscriminate both election campaign and after the election Mr Trump was questioned about his honesty. Kala had no confidence at all in that man, and as a mother she thought about the future for her children. 

I met Kala in my bridge club at net, and knew her since some years. We aren’t supposed to speak politic matters in chat, but those days all spoke about it everywhere. And Kala asked me if we Swedish people had any idea what was going on in US at this time. I had a feeling she got some comfort when she heard the whole world followed the election circus. And when this looney won the election Kala told me she would never bid anything but NT, which  means no trump, a common bid when you play bridge. Kala, as well as l am, was a medium good player, but she loved to play. The win wasn’t most important, it was the play and the company. And when we were odd tables, next round required one extra pair, so Tourney Director asked for the pair who were Least Losers, the table where the least difference between winners and losers, the losing pair become quailified for next round as well. Same moment TD announced he needed a LL Kala cheered. She loved that idea we would get a second chance to advance in the tourney. Some TDs started their announcement saying; and now Kala, we need an LL. and Kala cheered. 

Kala passed away a summer some year ago. But we mention her a couple of times every week. That expressions having a LL round is still mentioned as a Kala round.

During this four years Mr Trump hasn’t become a great man, but as a fool he has made himself well-known, so dear Kala, you can rest in peace. Your children get a new president today, I think USA will recover and he will not make any harm anymore, I hope.

här är svenskan

Idag möter dina landsmän en ny regim, Kala.  Och du är inte längre med oss.  Jag önskar att du var.  Jag önskar att det var möjligt för dig att upptäcka att ditt land har ändrat sig om vem de vill ska regera ditt USA.

 För en olympiad sedan berättade Kala för mig att hon var desperat när USA fick Trump som sin president.  I en mycket urskillningslös både valkampanj och efter valet ifrågasattes Trump om hans ärlighet.  Kala hade inget förtroende alls för den mannen, och som mamma tänkte hon på framtiden för sina barn.

 Jag träffade Kala i min bridgeklubb på nätet och kände henne sedan några år.  Vi ska inte tala politiska frågor i chatten, men dessa dagar talades det om detta överallt.  Och Kala frågade mig om vi svenska folk hade någon aning om vad som hände i USA just då. Jag kände att hon fick lite tröst när hon hörde att hela världen följde valcirkusen.  Och när denna too vann valet sa Kala till mig att hon aldrig skulle bjuda något annat än NT, vilket betyder ingen trumf, ett vanligt bud när du spelar bridge.  Kala, liksom jag, var en medium bra spelare, men hon älskade att spela.  Vinsten var inte viktigast, det var spelet och sällskapet.  

Och när vi var udda bord krävde nästa omgång ett extra par, så tävlingsledaren bad paret som var minst förlorade, hade lägsta differensen i resultatet.  Samma ögonblick TD meddelade att han behövde en LL hurrade Kala.  Hon älskade den idén att vi skulle få en andra chans att gå vidare i turneringen.  Några TDs började sitt meddelande och sa;  och nu Kala, vi behöver en LL.  och Kala jublade.

 Kala avled en sommar för något år sedan.  Men vi nämner henne ett par gånger varje vecka.  De uttrycket en LL-runda nämns fortfarande som en Kala-runda.

 Under dessa fyra år har Trump inte blivit en stor man, men som en dåre har han gjort sig välkänd, så kära Kala, du kan vila i fred.  Dina barn får en ny president idag. Jag tror att USA kommer att återhämta sig och han kommer inte att göra någon skada längre, hoppas jag.

I have to continue to try and develope my skill to find the right letters at keyboard, no one has sent me any job applications yet about being my secretary.  So here l sit and discover for every day I hit the key better and better. 

Yesterday it was very nice weather, the sun shone and almost no wind. But snow and ice made the walk a bit risky. I enjoyed the walkabout and felt I wanted to stay longer out in sunshine. I wished I had found a bench to rest my legs for a while. But no bench where I strolled. At last I found a bench at a bus stop. When I sat there the buses stopped and waited for me to enter. I had to wave at the bus driver to drive by. My walkingpartner had made a little extra tour so I sat and waited for him and  some buses passed by. Even if it was a rather cold day I thought it was nice to stay outdoors because of the warm inviting sun. And the resting place with a bench. When I sat there my thoughts about a walker appeared. Haven’t thought of myself as an owner to such a vehicle before. But this icy sidewalks made me unsecure and afraid to slip. I know it is a risk for old ladies, and I’ve realised by now I am one of them, the old ladies. 

When I arrived home I phoned a therapist and asked her about some ideas for a walker for me. And of course she meant I was entitled to get one with assistance from the society. She told me, there is a store in town, I can go and look for many different walkers and also the version she has as an alternative. I decided to look at web about that shop. And, oh my God, what a lot of versions. 

When I mentioned for my son, I was going to spend some money buying a walker he just answered what colour do you want, it sounded almost as a statement, as he said, you are that age by now mom, a walker is the right vehicle for you. Instead of that electric bike you spoke about some time ago. What about an electric walker he wondered. Did I really brought up that naughty kid, making a fool of his mom? 

Well this morning we went to the shop and looked at all kind of walkers. And must admit I was a tiny bit disappointed they had no green one for me. Green is my favourite colour. Probably old ladies shall stick to the fact it is grey or silver which is the option if you not want that red one which looks like the fire brigade has ordered them.

After lunch I went for a walkabout and it was a joy to walk in the sun. Rather cold but a wonderful winter day. The walking paths and cycle pathway was still very icy and my brand new walker seemed trustful  and comfortable. I sat many times and enjoyed the freedom I get from the possibility to rest and just enjoy the sun. 

 When I passed by the pond where I saw the heron and cormorant some days ago, the surface was frozen. Some kids were testing the ice and I didn’t dare to look at them. It is not that  strong ice after one night with minus degrees. They tested at the edge of the pond, I didn’t see what happened, but I remembered my childhood and how many ices we tested those days. In my part of country we are not used to have frozen ponds and lakes many days per year. But now in middle of night ir is really cold, so tomorrow they can probably skate on the pond. 

When we had our coffee after the walk l got a message from my optician my new spectacles was ready to pick up in store. Now l can type even better, I think. I may test my glasses to the music quiz Saturday morning, hope they will work. 

Här är svenskan

Jag måste fortsätta att försöka utveckla min skicklighet för att hitta rätt bokstäver på tangentbordet, ingen har skickat mig några jobbansökningar ännu om att vara min sekreterare.  Så här sitter jag och upptäcker för varje dag jag hittar tangenterna bättre och bättre.

 Igår var det väldigt fint väder, solen sken och nästan ingen vind.  Men snö och is gjorde promenaden lite riskabel.  Jag njöt av promenaden och kände att jag ville stanna längre ute i solskenet.  Jag önskade att jag hade hittat en bänk för att vila benen ett tag.  Men ingen bänk där jag spatserade.  Äntligen hittade jag en bänk vid en busshållplats.  När jag satt där stannade bussarna och väntade på att jag skulle stiga på.  Jag var tvungen att vinka till bussförarna att köra förbi.  Min promenadkompis hade gjort en liten extra run då så jag satt och väntade på honom och några bussar passerade.  Även om det var en ganska kall dag tyckte jag att det var trevligt att stanna utomhus på grund av den varma inbjudande solen, och rasten på en bänk.  När jag satt där föll mina tankar på en rullator.  Har inte tänkt på mig själv som ägare till ett sådant fordon tidigare.  Men de här isiga trottoarerna gjorde mig osäker och rädd för att Hakka.  Jag vet att det är en risk för gamla damer, och jag har insett att jag nu är en av dem, de gamla damerna.

 När jag kom hem ringde jag en arbetsterapeut och talade med henne om mina idéer på en rullator för mig.  Naturligtvis menade hon att jag hade rätt att få en med hjälp från samhället. Hon sa till mig, det finns en butik i stan, jag kan gå och leta efter många olika rullatorer och även den version hon har som ett alternativ.  Jag bestämde mig för att titta på webben om den butiken.  Och, herregud, vilka mängder versioner.

 När jag nämnde för min son att jag skulle spendera lite pengar på att köpa en rullator, svarade han bara vilken färg vill du ha, det lät nästan som ett konstaterande, som om han sa, du är i den åldern nu mamma, en rullator är rätt  fordon för dig.  Istället för den elektriska cykeln du pratade om för en tid sedan.  Vad sägs om en elektrisk rullator undrade han.  Fostrade jag verkligen det näsvisa barnet som gjorde narr av sin mamma?

 Nåväl i morse for vi till affären och tittade på alla slags rullatorer.  Och jag måste erkänna att jag blev lite besviken över att de inte hade någon grön till mig.  Grön är min favoritfärg.  Förmodligen ska gamla damer hålla fast vid grått eller silver vilket är alternativet om du inte vill ha den röda som ser ut som brandkåren har beställt dem.

 Efter lunchen gick jag en promenad och det var en glädje att gå i solen.  Ganska kallt men en underbar vinterdag.  Gångstigarna och cykelvägarna var fortfarande mycket isiga men min helt nya rullator verkade pålitlig och bekväm.  Jag satt många gånger och njöt av den frihet den ger av möjligheten att vila och bara njuta av solen.

  När jag passerade dammen där jag såg häger och skarv för några dagar sedan var ytan frusen.  Några barn testade isen och jag vågade inte titta på dem.  Det är inte så stark is efter en natt med minusgrader.  De testade vid kanten av dammen, jag såg inte vad som hände, men jag kom ihåg min barndom och hur många vattenhål vi testade dessa dagar.  I min del av landet brukar vi inte ha frusna dammar och sjöar många dagar per år.  Men nu mitt i natten är det riktigt kallt, så imorgon kan de förmodligen åka skridskor på dammen.

 När vi drack kaffe efter promenaden fick jag ett meddelande från min optiker var mina nya glasögon fanns redo att hämtas i butiken.  Nu kan jag skriva ännu bättre, tror jag.  Jag får testa mina glasögon till Melodikrysset i morgon lördag, hoppas att de kommer att fungera.

When something like this happens I feel as people don’t know what  to say. Therefore l have not told some of my friends about my problems, which l have been hit by lately. I have to find out how to teach my brain find the keys in the dark. But the first thing is to remember its position at  keyboard. Working on it  and when l get the text read for me, it is promising, l will learn. 

It is much easier to type when Siri or Tessa tells me what l have written. When they reject to work l feel as I am forsaken, abandoned and very lonely. Sit there and have forgotten last sentence. It was not a big problem earlier, to forget the subject in a middles of a conversation.  Just to read last sentences and act as I follow the conversation without any memory slots. Now I have to read everything once again, as if I dropped the aim. 

Probably something I have to learn how to manage, new challenges, even if I not longed for such improvements, I will not say it is thrilling but necessary. 

My husband was a bit annoyed at me when he understood l had stayed up very late last night wondered why l was so excited staying up in the dark. It wasn’t the dark l was keen about, it was the loneliness. When l make my mistakes over and over again. No one hear the helping computer voice but me. Doesn’t hear all the stupid words l create, when l hit the wrong key. Husband sleeps without his hearing aids. I am on  my own.

This morning he accused me being a “night butterfly”, a Swedish expression, about girls with a bad reputation. Lol, l laughed at him and said, l wish l was. Instead l sat and trained to find the keys and how to make a page in my blog

I also told in a half secret way, my eyes have given up. Those followers l know l have, don’t know my problems. 

Last Monday l had an appointment with Gustav, my optician. We met last time, ten days after my surgery. He explained it was a bit too early to try and find corrections for my eyes. 

We decided for a new appointment those days between Christmas and New Year. Immediately when I met him l told him something had happened last week. A shadow over my only working eye has appeared since about a week. And when Gustav started to test my eye l could see at his whole body, something had happened. He sounded almost desperate when he asked me since when l had seen this shadow. He showed me a picture from the camera, how the bottom in my eye looked like. l saw the same thing has happened as it had happened to my lost eye years ago. Gustav sat there at his chair, didn’t know what to say. He had encouraged me to do the surgery for the cataract, and l as well as he, know this shadow has nothing to do with the surgery. It is two different causes, but the surgery aim had undeniably painted a nicer future. A year or two ago, l asked Gustav about a scenario like this, he answered it was not any risk this should happen, and now l sat there with that scenario realised. So about the surgery l was worried they should hurt me with the knife when they cut and they should hurt the lens or cornea. But they did a great job and l saw as a eagle. For at least a fortnight.   

Now you have get the whole story and l have had an opportunity to complain, and l believe it is easier to cope with if you dare to talk about it. I was asked by my husband if l had accepted it, but l am sorry, l can’t accept. The only option in  my opinion is to train and don’t let it take over my life    

In future he may check  my stockings is same colour. And he has already  complained he has to buy his stockings in future.

This text is partly copies from my letters to my froggy friend with his allowance. He has followed me by mail and messages during years and is very  well aware his bridge partner need her eyes.

Of course Gustav acted immediately, wrote a remiss and called the  hospital to ask them for an emergent appointment. It is a lot of holidays in our country, and l was also aware it is a pandemic going on in our world. So any contact with health care are very well measured. 

Last Thursday I was for another surgery, they injected some medication into my eye. It sounds awkward maybe, but at my state you as well as I will agree whatever option you get. 

When I entered the waiting room after the treatment, the nurse told me, she had heard a noice from my wardrobe when I was away. I smiled and told her it was a friend of mine who were anxious about me. And yes. I was right, the friend know by now, I struggling with my writing. But if I am a lucky girl…. they might be able to save some of my sight. 

Här är svenskan

När något sådant händer känner jag det som om folk inte vet vad de ska säga.  Därför har jag inte berättat för några av mina vänner om mina problem, som jag har drabbats av nyligen.  Jag måste ta reda på hur jag lär min hjärna att hitta tangenterna i örkret.  Men det första är att komma ihåg deras position på tangentbordet.  Arbetar med det och när jag får texten läst upp för mig känns det lovande att jag kommer att lära mig.

 Det är mycket lättare att skriva när Siri eller Tessa berättar för mig vad jag har skrivit.  När de vägrar att arbeta känner jag mig övergiven och väldigt ensam.  Sitter där och har glömt sista meningen.  Det var inget stort problem tidigare, att glömma ämnet mitt i av en konversation.  Bara att läsa sista meningarna och agera, nu när jag följer konversationen utan minnesstolpar,  nu måste jag läsa allt igen, som om jag tappat ämnet.

 Förmodligen något jag måste lära mig att hantera, nya utmaningar, även om jag inte längtat efter sådana, kommer jag att säga att det är inte spännande men nödvändigt.

 Min man var lite irriterad på mig när han förstod att jag hade stannat uppe väldigt sent igår kväll undrat varför jag var så intresserad att stanna uppe i mörkret.  Det var inte det mörka jag är angelägen om, det är ensamheten.  När jag gör mina misstag om och om igen.  Ingen hör den hjälpande rösten förutom jag.  Hör inte alla dumma ord jag skapar när jag trycker på fel tangent. Maken sover utan sina hörapparater.  Jag är ensam.

 I morse anklagade han mig för att vara en ”nattfjäril”, ett svenskt uttryck, om tjejer med dåligt rykte.  Lol, jag skrattade åt honom och sa, jag önskar att jag var det.  Istället satt jag och tränade för att hitta tangenterna och hur jag skapar en sida i min blogg

 Jag berättade också på ett diskret sätt, mina ögon har gett upp.  Dessa följare jag vet att jag har, känner inte till mina problem.

 Förra måndagen hade jag ett möte med Gustav, min optiker.  Vi träffades förra gången, tio dagar efter min operation.  Han förklarade att det var lite för tidigt att försöka hitta korrigeringar för mina ögon.

 Vi bestämde oss för ett nytt möte en av dagarna mellan jul och nyår.  Omedelbart när jag träffade honom sa jag att något hade hänt sista veckan.  En skugga över mitt enda fungerande öga har dykt upp sedan ungefär en vecka.  Och när Gustav började testa mitt öga kunde jag se på hela hans kroppshållning något hade hänt.  Han lät nästan desperat när han frågade mig sedan när jag sett den här skuggan.  Han visade mig en bild från kameran, hur ögonbotten såg ut.  Jag såg samma sak har hänt som det som  hände med mitt förlorade öga för många år sedan.  Gustav satt där på sin stol, visste inte vad han skulle säga.  Han hade uppmuntrat mig att göra operationen för grå starr, och jag liksom han vet att denna skugga inte har något att göra med operationen.  Det är två olika orsaker, men operationens mål hade onekligen utmålat en trevligare framtid.  För ett eller två år sedan frågade jag Gustav om ett sådant här scenario, han svarade att det inte var någon risk att detta skulle hända, och nu satt jag där med scenariot uppkommit.  Operationen var något jag varit orolig för, att de skulle skada mig med kniven när de skar och att de skulle skada linsen eller hornhinnan.  Men de gjorde ett bra jobb och jag såg som en örn.  I minst två veckor.

 Nu har du fått hela historien och jag har haft möjlighet att klaga, och jag tror att det är lättare att klara av om man vågar prata om det.  Jag tillfrågades av maken om jag hade accepterat det, men jag är ledsen, jag kan inte acceptera.  Det enda alternativet enligt min mening är att träna och inte låta det ta över mitt liv

 Men i framtiden får han kontrollera att mina strumpor är i samma färg.  Han har redan klagat över att han måste köpa sina strumpor i framtiden.

 Denna text är delvis kopior från mina brev till min froggyfriend med hans tillåtelse.  Han har följt mig via post och meddelanden under åratal och är mycket väl medveten om att hans bridgepartner behöver sina ögon.

 Naturligtvis agerade Gustav omedelbart, skrev en remiss och ringde till sjukhuset för att be dem om ett akut tid.  Det är många helgdagar i vårt land, och jag var också medveten om att det är en pandemi som pågår i vår värld.  Så all kontakt med sjukvården värderas väldigt nova.

 Förra torsdagen var jag på en ny operation, de injicerade medicin i ögat.  Det låter kanske besvärligt, men i mitt tillstånd är du såväl som jag överens om vilket alternativ du får är det bara att tacka och ta emot.

 När jag kom in i väntrummet efter behandlingen, berättade sjuksköterskan, hon hade hört ett ljud från min garderob när jag var borta.  Jag log och sa till henne att det var en vän till mig som var orolig för mig.  Och ja.  Jag hade rätt, kompisen vet nu, jag kämpar med mitt skrivande.  Men om jag är en lycklig tjej … kan de kanske rädda en del av min syn.

A new year has started and we will hope the life soon will return to the grey  every day life also named normal life. During my daily walks I see less people than it use to be. Almost as I am alone in the world, meeting just some dog walkers. And I try to avoid them as much as possible I step aside out on the lawns. Happens it ends up with a smell from shoe soles, if I forget to rub my shoes when we have passed each other. 

Two days has passed and this afternoon I was very excited when I arrived home after my walk. 

The weather was very grey and as usual not many people around. I lurked a while at the pond thought I was aware a heron in the reeds at other side of the pond. I was the only person on the path so I could sneak and nor reveal myself. But after a while <I have to give it up. My bad eyes make it impossible to find those colours in nature, especially now during winter. I continued my walk and suddenly I saw another rather big bird. Was it a heron too? It was only ten meters ahead of me. I stood there, almost breathless and enjoyed the sight. Suddenly as the bird was able to read my thoughts. It raised and stretched it wings out. And there he stood saying to me: I am not a heron, I am a cormorant. He looked so proud where he stood still for a long while, while he become a object for my camera. 

When I arrived home I showed the pictures for my husband. He was surprised I had seen this big birds in middle of town. And in this grey weather. After our lunch my husband made his walk to same pond and proudly arrived home an hour later. With a picture of both a heron on the reeds and a swimming cormorant at same picture!! 

Här svenskan

Ett nytt år har börjat och vi hoppas att livet snart kommer att återgå till det grå varje dagsliv som också heter normalt liv.  Under mina dagliga promenader ser jag färre människor än det brukar vara.  Nästan som jag är ensam i världen och träffar bara några hundrastare.  Och jag försöker undvika dem så mycket som möjligt. Jag går åt sidan på gräsmattorna.  Händer det slutar med en lukt från skosulor, om jag glömmer att gnugga av mina skor när vi har passerat                     

 Två dagar har gått och i eftermiddag var jag mycket upphetsad när jag kom hem efter min promenad.

 Vädret var väldigt grått och som vanligt inte så många människor runt omkring.  Jag lurade ett tag vid dammen och trodde att jag såg en häger i vassen på andra sidan dammen.  Jag var den enda personen på vägen så jag kunde smyga lite och inte avslöja mig själv.  Men efter ett tag måste jag ge upp. Mina dåliga ögon gör det omöjligt att hitta färgerna i naturen, särskilt nu under vintern.  Jag fortsatte min promenad och plötsligt såg jag en annan ganska stor fågel.  Var det också en häger?  Det var bara tio meter framför mig.  Jag stod där, nästan andfådd och njöt av synen.  Plötsligt som om fågeln kunde läsa mina tankar.  Den reste sig och sträckte ut vingarna.  Och där stod han och sa till mig: Jag är inte en häger, jag är en skarv.  Han såg så stolt ut där han stod stilla länge, medan han blev ett objekt för min kamera.

 När jag kom hem visade jag bilderna för min man.  Han blev förvånad över att jag hade sett de här stora fåglarna mitt inne i staden.  Och i detta gråa väder.  Efter vår lunch tog min man sin promenad till samma damm och kom stolt hem en timme senare.  Med en bild av både en häger i vassen och en simmande skarv på samma bild !!