Kategori: Minnen Sida 54 av 138

I have previously told about our little singing moments in connection with the description of the apartment where I grew up. When I talked about these singing events, I remembered in my mind how dad and I, often placed in his lap, singing songs.  We kept up well with the modern range that was played on the radio, but we also sang together from ”The Green Songbook” which I certainly could not read.  But as often as we sang from it, I knew the songs that belonged to each picture which was drawn at every page.  What I also remember with these certain moments is, that a rattling of dishes from the kitchen.  By the time I was on my dad’s lap, the washing up had not become my ??responsibility yet.  So in the kitchen, mother was washing up.  She liked to tune in to the songs, but it was my dad and I who decided the repertoire because we had the songbook in our care.  It wasn’t that often mother took the initiative to sing, but if you asked beautifully, mother also sang.  She had a very good singing voice even though it was a bit thin compared to my father’s strong baritone.

 When I asked my mother to sing, she often sang ”In a room in the children’s hospital, where the white beds are.”  Still when I hear the song, I am uncomfortably touched and anxiety creeps into me.  Why now this?  Well, I never think mother sang through the whole song without her being in an extremely  sad mood and got tears in her eyes. https://youtu.be/SRTqKt7nlZM  There were also times when she refused to sing about the little lung-sick girl in the hospital, when as an alternative her choise was ”Why should people fight, why should blood flow”.  I can promise that song was probably the most boring song I have ever heard.  After that song, we didn’t ask for more songs.  But if she sang about the little girl, it wasn’t uncommon for me to ask about the lyrics and why the song never ended happily.  Mother’s evasive answer to the questions was explained much later.  At one point my father had told me they have had a girl before I was born, but that she had died, so he was happy when I was born so he got a new little girl.  In children’s curious ways, I had also asked mother about their little girl, her name was Barbro, but received elusive answers.

 Later in life I have received more information about my sister Barbro.  On the same day Denmark was occupied by the Germans, my mother gave birth to an prematurely born girl.  Something different with the little girl was eventually discovered.  A probable CP injury in connection with the early birth made Barbro both deaf and blind.  But this was not realized until weeks and even months had passed.  Mother soon realized that she did not see, but this with the hearing took some time to realize.  And life in the middle of these times of worries around the world with a two-year-old, my brother Stig born in 1938 and a newborn child, at the same time as my father was called to do his duty in the general mobilization of swedish soldiers, was probably not an easy situation.  Mother didn‘t like to tell about the time with Barbro, but one thing and another I still managed to ”sneak out”, in this respect children are relentless.  Later in life, I received some information from my Aunt Greta about how they discovered Barbro’s multiple disability.  Mother kept her in her care until she was a few years old, but in times like this she was asked to leave this abnormal child to some kind of institution.  When Barbro got tuberculosis in her lungs, my mother agreed to leave her to a hospital.  She was sent to the sanatorium in Tyringe where she spent her last days.  She died only four years old.  Among old newspaper clippings and collected old papers, we have after our parents’ death found the telegram mother sent to my father, he was in military duty at the time, and the obituary that Barbro died only four years old.

 At this time, it was something one should forget as soon as possible and try to move on in life.  But much later it has still been as if I understood, this was an equally beloved and thus missing child.  And the song my mother sang was a way to process the grief and at the same time confirm this child as she felt they had tried to keep quiet about.  When we went to put flowers on Grandma’s and Grandpa’s grave, we always passed by and pointed to the little plaque that was Barbro’s grave.  However, no flower was ever planted for Barbro.  There was no stone on the grave so it was a bit of a secret between mother and me, I experienced it as.  When we arrived home it was reported that we had been and planted  flowers at grandpa’s and grandma’s graves. But it was never mentioned that we looked at Barbro’s grave.

här är svenskan

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. https://youtu.be/SRTqKt7nlZMVarför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Här kommer svenskan

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. https://youtu.be/SRTqKt7nlZM Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i  Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då,  dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.

I have driven our car. Our red nice Volvo. Since two years I haven’t been much of a car driver, when my eyes have made me not reliable behind the wheel. A year ago when I was going to have a surgery for my cataract, one of the advantage I looked forward to, was to share the driving with spouse. But those of you who know and have followed my last nine month, know what happened. The macula of retina hit me and a series of treatment followed. Now I am capable to drive again. But as a beginner, carefully and I have to realise my time to react isn’t better than before, rather less. 

Therefore our travelling is slower than earlier year. Longer pauses and some more. 

But how fun it is to still be able to make such a voyage. We aren’t any beginner doing this trip along our country. Have made it many times. When OscarJ our cat followed us, we made a calculation he had followed us one and a half time around the equator by making this trip to and from the cottage. He isn’t with us anymore and we have made the trip many times since he left us. 

The travelling make us nostalgic. Yesterday we spoke about times when we went by train and buses to visit my spouses childhood home. When our money was almost finished when we had bought the tickets for our journey. How we sat there and were sad we couldn’t order that basket with coffee and new baked danish, the the train conductor walked around and asked if we wanted. Of course we wanted but had no money for such luxury. You got a basket at one station and had about half an hour to enjoy it, then you had to return the basket with the porcelain, to conductor. After many journey we at last were able to afford a basket, the smallest one, two cups of coffee and a danish each. We looked forward for it the first 1000 kilometres of the journey. When we got the basket we felt as royalties. The danish tasted wonderfully but the coffee was as tasteless as an angels pee. As an comfort, something we had longed for so many times was degraded as any less anxious wish in future. 

Today at breakfast at the hotel, my husband said he had noticed the seagull outside the hotel started to look like…..and there he got silent. He looked at me and with a shy smile he went absolutely silent…  What I said, what do they look like? As people? As the boy from Skåne said, he thought the cows started to look like people, when they travelled by train from Stockholm to Skåne, and he started to see the cows were the black and white kind again, instead of the red cows which were more usual up north in our country. 

Funny but you can see some differences at both people and animals from north to south. About the animals it is a question about appearance. But people also are dressed different. Probably depending on the climate. My friend asked me some weeks ago, how we knew we had reached Norrland? And I answered, when we can find salted pork cheap in stores, and the men wear those caps and their lips looks swollen by the snuff the use.  

Not without bragging, I must admit, I am rather good to recognise places, and can see where we are for the moment. Have travelled so many times I can say in nearest half an hour we reach a rather good rest place. Or a special small village pop up after some minutes. We have just had a break for a cup of coffee and before continuing the ride I picked up a new bottle of water. My spouse said, I hope it will last to Insjön, a village he knew we would pass further ahead. I gave him the bad finger because he teased me like that. I drink a lot of water, always. When we passed that village less than 5 minutes later he blushed by shame. He had no idea we had that village just around the corner where we had our coffee.

But he had his qualities so ok, he may tease me for my water drinking. 

Här svenskan

Jag har kört vår bil.  Vår röda fina Volvo.  Sedan två år har jag inte varit mycket bilförare, när mina ögon har gjort att jag inte är pålitlig bakom ratten.  För ett år sedan när jag skulle opereras för min grå starr, var en av fördelarna jag såg fram emot att dela körningen med make.  Men ni som vet och har följt mina senaste nio månader vet vad som hände.  Gula fläcken drabbade mig och en serie behandlingar följde.  Nu kan jag köra igen.  Dock som nybörjare, försiktigt och jag måste inse att min reaktionstid inte är bättre än tidigare, snarare sämre.

  Därför går vår resa långsammare än tidigare år.  Längre raster och lite fler.

  Men vad kul det är att ändå kunna göra en sådan resa.  Vi är inga nybörjare som gör denna resa längs vårt land.  Har gjort det många gånger.  När OscarJ vår katt följde oss gjorde vi en beräkning att han hade följt oss en och en halv gång runt ekvatorn genom att göra denna resa till och från stugan.  Han är inte med oss längre och vi har gjort resan många gånger sedan han lämnade oss.

  Resan gör oss nostalgiska.  Igår pratade vi om tider då vi åkte tåg och buss för att besöka min makes barndomshem.  När våra pengar nästan var slut när vi hade köpt biljetterna för vår resa.  Hur vi satt där och var ledsna över att vi inte kunde beställa den där korgen med kaffe och nybakad wienerbröd, tågkonduktören gick runt och frågade om vi ville beställa en korg.  Naturligtvis ville vi men hade inga pengar för sådan lyx.  Man fick en korg på en station och hade ungefär en halvtimme att njuta av den, sedan fick man lämna tillbaka korgen med porslinet, till konduktören.  Efter många resor hade vi äntligen råd med en korg, den minsta, två koppar kaffe och ett wienerbröd vardera.  Vi såg fram emot det de första 1000 kilometerna på resan.  När vi fick korgen kände vi oss som kungligheter.  Wienerbröden smakade fantastiskt men kaffet var lika smaklöst som en änglapink.  Som en tröst slutade det vi längtat efter så många gånger som en mindre angelägen önskan i framtiden.

  Idag vid frukosten på hotellet sa min man att han hade märkt att måsen utanför hotellet började se ut … och där blev han tyst.  Han tittade på mig och med ett blygt leende blev han helt tyst … Vad sa jag, hur ser de ut?  Som folk?  Som pojken från Skåne sa, tyckte han att korna började se ut som folk, när de reste med tåg från Stockholm till Skåne, och han började se korna var den svartvita sorten igen, istället för de röda korna som var mer  vanligt norrut i vårt land.

  Roligt men du kan se vissa skillnader hos både människor och djur från norr till söder.  Angående djuren är det en fråga om hur ofta man ser dem.  Men människor är också klädda annorlunda.  Förmodligen beroende på klimatet.  Min vän frågade mig för några veckor sedan, hur visste vi att vi hade nått Norrland?  Och jag svarade, när vi kan hitta saltat fläsk billigt i butikerna, och männen bär kepsar och läpparna ser svullna ut av snuset.

  Inte utan att skryta måste jag erkänna att jag är ganska bra på att känna igen platser och kan se var vi är för tillfället.  Har rest så många gånger kan jag säga att på närmaste en halvtimme når vi en ganska bra rastplats.  Eller en speciell liten by dyker upp efter några minuter.  Vi har precis tagit en paus för en kopp kaffe och innan vi fortsatte turen tog jag fram en ny flaska vatten.  Min make sa, jag hoppas att det kommer att räcka till Insjön, en by han visste att vi skulle passera längre fram.  Jag gav honom det dåliga fingret eftersom han retade mig så.  Jag dricker alltid mycket vatten.  När vi passerade byn mindre än 5 minuter senare rodnade han av skam.  Han hade ingen aning om att vi hade den där byn precis runt hörnet där vi fikade.

  Men han hade andra bra egenskaper så ok, han kan reta mig för att jag dricker vatten.

We sit after breakfast and sum up this summer. Think…  it became a true after all. We made it possible to live in cottage one more summer. 

During last one and a half year none of us didn’t dare to think it would be for sure, travel this long trip and stay for almost all summer. With all difficulties it brought. But the habit does half the work. The knowledge how to do it makes the other half. Some help we were gifted when we arrived. One of the most important, to get water in tap and shower, was arranged when we reached our cottage in beginning of July. Thank you dear brother in law. So the stay became a nice time, even if it brought some work painting the cottage. The day we baked some bread was also a hard work, but the funniest thing we have done for long long times. To leave some bags in the freezer for the hunters to bring to their knapsack, feels as if my way to say thank you for the job you made, to send my thankful thought when we have left for southern parts of country. Now for the final day and the finishing job before leaving the cottage and winter. Empty all pipes and hoses from water is one of the first things we do. Prepare the radiators and heating up cottage for the Easter, if we are able to make another tour next spring. Check the windows and doors. Make sure our beds is comfortable without too much damages because the cold during winter. Furnitures for outdoor life is at attic, and the snow shovel at right place, to the left when we open the front door. Hope someone else has shovelled a free way to the cottage. Some small details maybe but very important if the snow layer is high above our nose when we arrive Easter holiday next year. 

We are packing our luggage this afternoon. The larder and fridge is supposed emptied and cleaned tomorrow morning, and the remaining food in the box in car. Sounds easy and in-artificial but at  our age is isn’t anymore. We have to repeat what to do and what is done. A checklist is written many years ago. There is a load of additions and corrections, and we forget to read it. But after all, as long as we have some people we can call and ask them to correct our mistakes, it feels as an assurance for us. 

Some years ago we have made all of those details and had driven at least 100 kilometres, when we remembered….. the key in the door, our door in cottage hasn’t any handle. We have a huge key which works as both key and handle. When we arrive its place in keyhole outside the door.  When we leave cottage we take it out from keyhole and put it beside the door, not before we leave for south the key move from cottage. That time we just locked the door as we do every time we go outdoors and no one had thought of ibring it with us. We called my sister in law, who passed by the cottage and took care of the key. Since then, the last line at checklist says, take the key out of the door when you leave!

Now we have slept for the last night up here. When we looked out over lake just before bedtime yesterday, the full moon shone and send us a greeting, bye bye for this summer we thought it said. We have had all this cloudy days without any either sunshine or moonbeams. But that very last evening we felt specially selected, as the natural forces wanted us to get a nice scenario to remember.

We left cottage early this morning and the drive 500 kilometres is done. Lunch at Vojmåns rest area and after another hours drive we rested at a parking place and had a little nap. Both of us did appreciated that nap. And we have shared the driving so both of us have been behind the wheel. For the moment at hotel in Östersund. Maybe some junk food today. It is the civilization‘s joys, not dull homemade food every day, just a hamburger or some Chinese food. 

Här kommer svenskan

Vi sitter efter frukosten och summerar sommaren.  Tänk … det blev trots allt sant.  Vi gjorde det möjligt att åka till stugan en sommar till.

 Under det senaste ett och ett halvt året vågade ingen av oss tro att det skulle bli möjligt, resa den här långa resan och stanna nästan hela sommaren.  Med alla svårigheter det förde med sig.  Men vanan gör halva jobbet.  Kunskapen om hur man gör det gör den andra halvan.  Lite hjälp vi fick när vi kom upp till stugan.  En av de viktigaste, att få vatten i kran och dusch, hade ordnats när vi nådde vår stuga i början av juli.  Tack kära svåger.  Så vistelsen blev en trevlig tid, även om det medförde arbete att måla stugan.  Den dagen vi bakade ett brödbak var också ett hårt arbete, men det roligaste vi har gjort på länge länge.  Att lämna några påsar i frysen för jägarna att ta med sig i ryggsäcken, känns som mitt sätt att säga tack för jobbet du gjort, att skicka min tacksamma tanke när vi har åkt till södra delar av landet.  Nu till sista dagen och sista jobbet innan vi lämnar stugan för vintern.  Tömma alla rör och slangar från vatten är en av de första sakerna vi gör.  Förbereder radiatorerna och uppvärmning av stugan till påsk, om vi kan göra en ny turné nästa vår.  Kontrollera fönster och dörrar.  Se till att våra sängar är bekväma utan för mycket skador av kylan under vintern.  Möbler för friluftsliv är på vinden och snöspaden på rätt plats, till vänster när vi öppnar ytterdörren.  Hoppas att någon annan har skottat en fri väg till stugan.  Några små detaljer kanske men väldigt viktiga om snödjupet når högt över näsan när vi anländer påskhelgen nästa år.

 Vi packar vårt bagage i eftermiddag.  Skåp och kylskåp ska tömmas och rengöras i morgon bitti, och resterande mat i kylboxen i bilen.  Låter enkelt och okonstlat men i vår ålder är det inte det längre.  Vi måste upprepa vad vi ska göra och vad som görs.  En checklista skrevs för många år sedan.  Det finns en massa tillägg och korrigeringar, och vi glömmer att läsa den.  Men trots allt, så länge vi har några människor som vi kan ringa och be dem att rätta till våra misstag, känns det som en försäkring för vår del.

 För några år sedan hade vi gjort alla dessa detaljer och kört minst 100 kilometer när vi kom ihåg … nyckeln i dörren, vår dörr i stugan har inget handtag.  Vi har en enorm nyckel som fungerar som både nyckel och handtag.  När vi kommer fram till stugan sätts nyckeln i nyckelhålet utsidan på dörren.  När vi lämnar stugan för en shoppingrunda tar vi ut den från nyckelhålet och lägger den bredvid dörren, inte förrän vi lämnar för att åka hem, söderut, tar vi med oss nyckeln.  Den gången låste vi bara dörren som vi gör varje gång vi går utomhus och ingen hade tänkt på att ta med den.  Vi ringde min svägerska, som gick förbi stugan och tog hand om nyckeln.  Sedan dess står det på den sista raden på checklistan, ta ut nyckeln från dörren när du lämnar!

 Nu har vi sovit den sista natten där uppe.  När vi tittade ut över sjön strax före sänggåendet igår, lyste fullmånen och skickade en hälsning, hejdå för den här sommaren tyckte vi att den sa.  Vi har haft alla dessa mulna dagar utan vare sig solsken eller månstrålar.  Men den allra sista kvällen kände vi oss särskilt utvalda, eftersom naturkrafterna ville att vi skulle få ett trevligt scenario att komma ihåg.

 Vi lämnade stugan tidigt i morse och körningen 500 kilometer är klar.  Lunch på Vojmåns rastplats och efter ytterligare en timmes bilkörning vilade vi på en parkeringsplats och tog en liten tupplur.  Vi båda uppskattade tuppluren.  Och vi har delat körningen så vi båda har suttit bakom ratten.  För tillfället på hotell i Östersund.  Kanske lite skräpmat idag.  Det är civilisationens glädjeämnen, inte tråkig hemlagad mat varje dag, bara en hamburgare eller lite kinesisk mat.

What about the payment on the buses in my town? We have since some years only had the option to pay either with a usual credit card or buy a ticket by an app in mobile phone. When this options were a fact for most people we had to follow the rules or take a walk. I noticed now and then when people tried to get a free ride by a quick stay at the controls where you put the phone to register your bought ticket, but it was never heard any beep. The little noise telling you, you’ve passed the test for a paid ticket. Sometimes the driver at the bus called the passenger back and urged him to pay. When corona virus had killed one of our bus drivers, the front door became closed and the front controls out of work. 

Now the drivers weren’t involved in the check of payment. Since then there are a lot of free passengers. As far as we can see, all of us sitting there and watch the passengers entering the bus. And yes! Look there was a pair of retired people…just one of them paid for the ride. In fact it was my spouse and I, a pair of oldies who has since long counted the price for a bus ticket for one or two persons. If we buy one ticket each by our credit cards 27×2=54 crones, or if we for two persons buy by the mobile phone and its app price 40.50 crones, we save 13.50 crones by using the mobile app. But it ends up just one of us beep the phone to the controller when we entering the bus. And someone notice this phenomena, l am sure some write about it at their facebook profile: I saw an old lady with her walker, she didn’t care to pay for her bus ride today. But an old and forgetful lady may be apologised.  What worse is, I saw seven young boys, none of them didn’t pay their ride either. They haven’t any forgetfulness to blame. And even they got an note on Facebook about their behaviour. 

We spoke about this bus tickets and free riders the other day, my sister and I when we had our weekly phone call. And she asked me if their was any possibility for these young men to be anything other than free passengers. 

Suddenly I started to consider the rules about beeping the ticket or not. When I buy a ticket in my phone, I activate the ticket before I enter the bus, when sitting at the bus stop waiting for the bus. When the bus arrives there sometimes is a crowd of people in bus and I have some problem to enter and find a place for me and my walker. When I have found a suitable place, the bus starts and l refuse to walk around inside a driving bus. So well, in fact, I have activated the ticket and I sit on my seat where I am most secure. What I never noticed, someone had seen me as a free passenger and have a subject for the daily note on facebook. If any personal controller enter the bus and ask all passengers about tickets, they see I have a valid one. Therefore I wonder, why this beep with an activated ticket? The only thing I get from it is, like when I was a little girl and someone patted me on the head and said good girl. Is it really like this, that digital procedure, the beep with my mobile phone only is invented for telling me I am a good girl?

Today I read in my daily newspaper about a young man who was refused to order a beer at his pub by asking the bartender, he was supposed to order via an mobile phone app!! His surprised was enormous, even speak to a person in front of you was deniable, only digital speech. 

I wonder if it is some kind of restrictions in that app telling you: you are too drunk to get one more beer by now, wait for half an hour, and meanwhile go and pee…. If not this is invented yet, I want some part of the money someone earns on my hint…

Ha ha ha, this eternal subject about our new digital world gives me a load to talk about. Even if it also is a problem I don’t know how to solve. My sister in law bought a cucumber to me the other day when she were away shopping. Twenty crones I owe her. And I have not less than bigger notes in my nice beautiful Louis Vuitton wallet. If I pay her with a 100 crone note she will owe me 80 crones…. We Swedish people has put ourself at the edge of the potty, as the old expression says. It isn’t easier, it is more difficult. Everything. 

My spouse paid for a new period at his game coupons at Svenska Spel. Our Swedish way of betting. He got a receipt he had paid 158 Swedish crones, but when he the day after looked at his bank account that sum had become reserved four times for payment! Where did he threw away the receipt? And who to speak to? 474 crones too much he didn’t accept… he has spoken to one clerk at the store and she said: wait some days and look if the bank just take the fee once. We hope so. It is very frustrating to be aware how to get it back when wrong sum is withdrawn from our account. Last spring it happened to me as well. Several times when l logged in at a sight where I use to send cards to friends for Christmas and birthdays. When I logged in I was asked if I wanted to extend my subscription one or two years, and I clicked one year. Next time I logged in same message turned up and I thought, didn’t they see my last answer?  And I clicked again, one year! After some days I saw at my bank account I had paid twice. I had to write to the company and complain their unclear ways to notify me, and make it impossible reach the start site without click about extending the subscription. The money I have paid too much arrived my bank account some days later. But it requires both patience and attention in this digital world. Here is another story about this digital world…

 How did you do? / Hur gjorde du?

Här svenskan

Hur är det med betalningen på bussarna i min stad?  Vi har sedan några år bara haft möjlighet att betala antingen med ett vanligt kreditkort eller köpa en biljett med en app i mobiltelefonen.  När dessa alternativ var ett faktum för oss  människor var vi tvungna att följa reglerna eller ta en promenad.  Jag märker då och då när folk försökte få en gratis resa med ett snabbt stopp vid kontrollerna där man håller telefonen för att registrera sin köpta biljett, men det hördes aldrig någon pip.  Det lilla ljudet som säger att du har klarat testet för en betald biljett.  Ibland kallade föraren på bussen tillbaka passageraren och uppmanade att betala.  När corona-viruset hade dödat en av våra busschaufförer låstes främre dörren och de främre kontrollerna slutade användas.

 Nu är förarna inte inblandade i betalningskontrollerna längre.  Sedan dess finns det många gratispassagerare?  Vi alla sitter där och tittar på passagerarna som går på bussen.  Och ja!  Se, det var ett par pensionärer … bara en av dem betalade för resan.  Faktum är att det var min make och jag, ett par gamlingar som sedan länge har räknat på priset för en bussbiljett för en eller två personer.  Om vi köper en biljett vardera med våra kreditkort 27×2 = 54 kr, eller om vi för två personer köper med mobiltelefonen 40,50 kr sparar vi 13,50 kr med den appen.  Men det innebär att bara en av oss piper telefonen vid kontrollen när vi går på bussen.  Och givetvis märker någon detta fenomen, jag är säker på att vissa skriver om det på deras Facebook: Jag såg en gammal dam med sin rullator, hon brydde sig inte om att betala för sin bussresa idag!  En gammal och glömsk dam är ursäktad.  Vad värre är, jag såg sju unga pojkar, ingen av dem betalade heller sin resa.  De har ingen glömska att skylla på.  Och även de fick en anteckning på Facebook om deras beteende.

 Vi pratade om denna bussbiljetter och gratisåkare häromdagen, min syster och jag när vi hade vårt veckovisa telefonsamtal.  Och hon frågade mig om det var möjligt för dessa unga män att vara något annat än gratispassagerare.

 Plötsligt började jag överväga reglerna för att pipa biljetten eller inte.  När jag köper en biljett i min telefon aktiverar jag biljetten innan jag går på bussen, när jag sitter vid busshållplatsen och väntar på bussen.  När bussen kommer finns det ibland en massa människor i bussen och jag har lite problem att komma in och hitta en plats för mig och min rollator.  När jag har hittat en lämplig plats startar bussen och jag vägrar förflytta mig inne i en körande buss.  Så ok, jag har ju faktiskt aktiverat biljetten och sitter därför kvar på min plats där jag är säkrast.  Vad jag aldrig märkte, någon hade sett mig som en gratis passagerare och har ett ämne för det dagliga inlägget på facebook.  Om någon biljettkontrollant kommer på bussen och frågar alla passagerare om att uppvisa sina biljetter ser de att jag har en giltig.  Därför undrar jag, varför detta pip med en aktiverad biljett?  Det enda jag får ut av det är, som när jag var liten och någon klappade mig på huvudet och sa duktig flicka.  Är det verkligen så, det digitala förfarandet, pipet med min mobiltelefon är bara uppfunnet för att säga att jag är en duktig tösabit?

 Idag läste jag i min dagstidning om en ung man som nekades att beställa en öl på sin pub genom att fråga bartendern, han skulle beställa via en mobilapp !!  Hans förvåning var enorm, även tala till en person framför dig var omöjligt, bara digitalt tal.

 Jag undrar om det är någon form av begränsningar i den appen som säger till dig: du är för full för att få en öl just nu, vänta en halvtimme och gå och kissa under tiden.  Om inte detta är uppfunnet än, vill jag ha en del av pengarna som någon tjänar på mitt apptipsutvecklande …

 Ha ha ha, det här eviga ämnet om vår nya digitala värld ger mig en massa att prata om.  Även om det också är ett problem, vet jag inte hur jag ska lösa det.  Min svägerska köpte en gurka till mig häromdagen när hon var iväg och shoppade.  Tjugo kronor är jag skyldig henne.  Och jag har inte mindre än större sedlar i min fina vackra Louis Vuitton plånbok.  Om jag betalar henne med en 100-kronors sedel kommer hon att vara skyldig mig 80 kronor …Hon har inte Swich…  Vi svenska människor har satt oss på pottkanten, som det gamla uttrycket säger.  Det är inte lättare, det är svårare.  Allt.

 Min make betalade för en ny period för sina spelkuponger på Svenska Spel.  Han fick ett kvitto att han hade betalat 158 svenska kronor, men när han dagen efter tittade på sitt bankkonto hade den summan reserverats fyra gånger för betalning!  Var slängde han kvittot?  Och vem ska man prata med?  474 kronor för mycket accepterade han inte … han har pratat med en kontorist i butiken och hon sa: vänta några dagar och se om banken bara tar avgiften en gång. Vi hoppas det.  Det är mycket frustrerande att inte vara medveten om hur man får tillbaka pengar när fel summa tagits ut från vårt konto.  I våras hände det mig också.  Flera gånger när jag loggade in vid en sida där jag brukar skicka kort till vänner till jul och födelsedagar.  När jag loggade in fick jag frågan om jag ville förlänga min prenumeration ett eller två år, och jag klickade på ett år.  Nästa gång jag loggade in kom samma meddelande och jag tänkte, såg de inte mitt senaste svar?  Och jag klickade igen, ett år!  Efter några dagar såg jag på mitt bankkonto att jag hade betalat två gånger.  Jag var tvungen att skriva till företaget och klaga på deras oklara sätt att meddela mig och göra det omöjligt att nå startsidan utan att klicka om att förlänga prenumerationen.  Pengarna jag har betalat för mycket kom till mitt bankkonto några dagar senare.  Men det krävs både tålamod och uppmärksamhet i denna digitala värld. Här är en annan story om denna digitala värld.

How did you do? / Hur gjorde du?

Our stay in cottage approaching the end of this summer, and perhaps the end in our lives. Both of us  are very aware of the fact of our age and abilities. The journey up north is a challenge when we think about having our own car to drive when we need to go to grocery store, during the stay. 

When I spoke to Vicky last week, we use Skype, she wondered about the picture behind me. I turned and looked what she talked about, even if I very well knew what was behind me. That old picture at my wall. But as a normal reaction when people ask about something in your surroundings, you try to look at it. And so I did this time too. The picture I have at my southern wall is a board a very simple painted picture. Maybe a print on a cheap piece of pasteboard….. I think.

About ten years ago one of the restaurants in Hemavan closed down and the owners sold out all utensiliers, glass, cutlery, plates everything. When something like this happens up here it is a big event for people. Everyone has to go and look if there is something interesting. And so did I. 

Because my little cottage already were equipped with most needs for small parties as we use to have, I didn’t see anything for our needs. 

When I was going to enter the stairwell my eyes fell on this painting hanging above the door I approached. And I stopped, looked at it and fell in love with this old picture. I asked the men if the painting also were for sale, and they surprised looked at one another. Probably they haven’t had any thought about the pictures and furniture, but said immediately they want to empty the house. New tenants were on their way, so as little as possible to move for them was a wish. 

When they probably haven’t spoke about any price for the pictures and furnitures I offered them one hundred crowns for that picture. Not much for a printed walldecoration, but to have in my cottage I thought it was a decent price. The men looked for a long while at one another and finally said okay, it is your picture by now. The tallest one of the men picked it down from top of the door for me and I paid and went home to cottage. 

Since that day I have looked at it many many times. Tried to figure out how old can it be? Is it a Swedish or Norwegian picture? Up here we are in border areas, where Norwegian things are equally common as Swedish. The road next to our village road is an old trading way between the Atlantic and the Baltic. I remember I asked the owners before I bought it what the motive was and they nod their head and shake their shoulders. It wasn’t time to further interviews because many people asked for their attention. So I had to leave with the picture with the mysterious content. 

In the upper left corner it looks as someone has erased a piece of a text… as if it is a part of a cortège, a cortège for a wedding. And at my picture it is only the bridal couple and the next wagon with the bridesmaids. The text says something about the brides carriage shall be first…and after her in next wagon the maids of honor…. 

Most of my followers know I am fascinated by words and the meaning of them, so I have admit I have tried to read,  to understand and see if I get any connection to my knowledge about older times and those times wedding customs. 

My next ponder is, have there been another part of the wedding cortège and who owns that part of the picture? With a little satisfaction I realise, I have the nicest part and the most important part of the picture. Almost as someone has cut out the eyes from Mona-Lisa and the frame with a face and hair but no eyes hanged at the Louvre. My picture is like Mona-Lisas eyes.

Ha ha ha, do I sound greedy? The more I look at my picture the more precious to me, it become. 

Are their any readers who can help my solve and explain the text for me? Please tell me….

Whatever happens I have immortalized my picture, so even if I never get here anymore, I can enjoy it and continue to wonder what the text means..

här kommer svenskan

Vår vistelse i stugan närmar sig slutet av denna sommar, och kanske slutet i våra liv.  Båda är mycket medvetna om vår ålder och förmåga.  Resan norrut är en utmaning när vi tänker på att ha en egen bil att köra när vi behöver till mataffären, under vistelsen.

 När jag pratade med Vicky förra veckan via Skype, undrade hon över bilden bakom mig.  Jag vände mig om och tittade på vad hon pratade om, även om jag mycket väl visste vad som fans bakom mig.  Den där gamla bilden på min vägg.  Men som en normal reaktion när människor frågar om något i din omgivning, tittar du på det.  Och så gjorde jag också den här gången.  Bilden jag har på min södra vägg är en tavla en mycket enkel målad bild.  Kanske ett tryck på en billig kartong … tror jag.

 För cirka tio år sedan stängde en av restaurangerna i Hemavan ner och ägarna sålde ut alla bestick, glas, bestick, tallrikar allt.  När något liknande händer här uppe är det en stor händelse för människor.  Alla måste gå och titta om det finns något intressant.  Och det gjorde jag också.

 Eftersom min lilla stuga redan var utrustad med de flesta behov för små fester som vi brukar ha, har jag allt för våra behov.

 När jag skulle gå in i trapphuset föll mina ögon på den här målningen som hängde ovanför dörren jag närmade mig.  Och jag stannade, tittade på den och blev kär i den här gamla bilden.  Jag frågade männen om målningen också var till salu, och överraskade tittade de på varandra.  Förmodligen har de ingen aning om vad de skulle göra med bilderna och möblerna, men sa direkt att de vill tömma huset.  Nya hyresgäster var på väg, därför, så lite som möjligt att flytta för dem var en önskan.

 När de förmodligen inte har talat om något pris för tavlorna och möblerna erbjöd jag dem hundra kronor för den bilden.  Inte mycket för en tryckdekoration, men att ha i min stuga tyckte jag att det var ett anständigt pris.  Männen tittade länge på varandra och sa slutligen okej, det är din bild nu.  Den längsta av männen plockade ner den från sin plats över dörren till mig och jag betalade och gick hem till stugan.

 Sedan den dagen har jag tittat på det många gånger.  Försökt ta reda på hur gammal den kan vara?  Är det en svensk eller norsk bild?  Här uppe är vi i gränsområden, där norska saker är lika vanliga som svenska.  Vägen intill vår byväg är en gammal handelsväg mellan Atlanten och Östersjön.  Jag kommer ihåg att jag frågade ägarna innan jag köpte den vad motivet var och de skakade på huvudet och rocket på axlarna.  Det var inte möjligheter att fortsätta intervjun eftersom många kunder bad om deras uppmärksamhet.  Så jag fick lämna stället med bilden och det mystiska innehållet.

 I det övre vänstra hörnet ser det ut som om någon har raderat en bit av en text … som om det är en del av en cortège, en cortège för ett bröllop.  Och på min bild är det bara brudparet och nästa vagn med tärnorna.  Texten säger något om brudens vagn ska vara först … och efter henne i nästa vagn brudärnorna …

 De flesta av mina följare vet att jag är fascinerad av ord och innebörden av dem, så jag måste erkänna att jag har försökt läsa, förstå och se om jag får någon koppling till mina kunskaper om äldre tider och de bröllopsseder jag har lite kanske om.

 Min nästa fundering är, har det funnits en annan del av bröllopskortegen och vem äger den delen av bilden?  Med lite tillfredsställelse inser jag att jag har den trevligaste delen och den viktigaste delen av bilden.  Nästan som någon har klippt ut ögonen från Mona-Lisa och ramen med ansikte och hår men inga ögon hänger kvar på Louvren.  Min bild är som Mona-Lisas ögon.

 Ha ha ha, låter jag girig?  Ju mer jag ser på min bild desto dyrbarare blir den för mig.

 Är det några läsare som kan hjälpa mig att lösa och förklara texten åt mig?  Snälla berätta för mig….

 Vad som än händer har jag förevigat min bild, så även om jag aldrig kommer hit fler gånger kan jag njuta av den och fortsätta undra vad texten betyder ..