Kategori: Minnen Sida 48 av 138

Now we have got to know what happens next week, Wednesday. Most restrictions is finished by then. And we go back to normal life, if someone remembers what normal life is like… One thing I know is, people long for the spontaneity back in daily life. To step up from a chair and say: I take a trip to nearest restaurant and have my dinner there today. And be able to do so without look for the vaccine pass and mask to wear and be careful about any crowd at the bus. Last Monday l met an old man he hadn’t understand why people had become so impolite, no one took his hand to greet with a handshake anymore. This two years hadn’t taught him the new manners. He still wanted to greet in old fashion way by a courteous handshake and look into the eyes, a slight bow on his neck. That is how we show respect to one another in his mind. And ok, I took his outstretched hand, felt for half a second the desperation, but when I saw his calm face I decided to keep calm myself as well. 

After all I have ride buses and trains and felt safe with all this strangers around me last year, why not this courtesy to the old man who obviously were glad to meet me. Now friday morning five days before we will get free from all kind of restrictions I haven’t any sign by corona infection. May I be safe another week. And if it may happen after that it isn’t any general dangerous disease, and I do not have to ashamed report it to any authorities. 

Today my brother has his birthday. The old man gets even older, he turns eighty. A respectable age. We are going to him to celebrate him. This time a year it often is bad weather with snow and storm. When we plan to go and congratulate him we hesitate until the very day appears before we for sure announce our participating. But today we have decided to go by bus and train, not any car ride of our own.  And those of you who read my thought now and then knows I love to go by train and buses. But today it is a rather long journey, changing three times at every direction. A bit anxious my husband bought the ticket already when we sat at breakfast table. But activate the ticket we don’t do before we enter the voyage. 

I saw in his eyes he were satisfied he had managed to buy the ticket and when he checked the receipt he told me he had got a rebate, about 25 % cheaper than we thought at first. Doubtfully I asked him if he had pushed the right button and get that rebate or had he bought a ticket somewhere else? Forcibly he said he had made the right step at his phone, buying this ticket. Ok, I said. There is always an option we step into the office at train station to check up if we are right. Honestly as we are, we risk rather to miss that 25% cheaper voyage, than make us any fraudsters. I told him I am prepared to risk the punishment of a month in prison with water and bread, but my husband will not be seen as any dishonest person. 

I laugh at him but he will try and keep his reputation as an honest one. About my person, it is another thought… Now we dress up and realise this day is not as every day, we choose some nicer clothes. And again I laugh, saying we ought to take a picture when we are fully dressed and send to son. If we get lost during day he might be able to call us on the radio, telling all listeners how we are dressed at the disappearance. In former days we heard almost daily the reporter in broadcast read a call for lost people and they always told how the missing person was dressed at the disappearance. If you not read in nearest future here at my pages….. I am dressed in my green jacket and black shoes. Jeans and wood mittens. Red knitted cap with a fox skin tuft. Probably I still have my walker to sit on… hope to see you, soon.

här är svenskan

Nu har vi fått veta vad som händer nästa vecka, onsdag.  De flesta restriktioner är slut på då.  Och vi går tillbaka till normalt liv, om någon kommer ihåg hur ett normalt liv är… En sak jag vet är att människor längtar efter spontaniteten tillbaka i det dagliga livet.  Att kliva upp från en stol och säga: Jag tar en tur till närmaste restaurang och äter min middag där idag.  Och kunna göra det utan att leta efter vaccinpasset och masken att bära och vara försiktig med eventuell trängsel vid bussen.  I måndags träffade jag en gammal man som inte hade förstått varför folk hade blivit så oartiga, ingen tog hans hand för att hälsa med ett handslag längre.  Dessa två år hade inte lärt honom det nya.  Han ville fortfarande hälsa på gammaldags vis med ett artigt handslag och se en in i ögonen, och en lätt böjning på nacken.  Det är så vi visar respekt för varandra i hans sinne.  Och ok, jag tog hans utsträckta hand, kände i en halv sekund desperationen, men när jag såg hans lugna ansikte bestämde jag mig för att hålla mig lugn själv, jag också.

 Jag har trots allt åkt buss och tåg och känt mig trygg med alla dessa främlingar runt mig sistlidna år, varför inte denna artighet till den gamle mannen som uppenbarligen var glad över att träffa mig.  Nu fredagmorgon fem dagar innan vi kommer att bli fria från alla slags restriktioner, har jag inga tecken på coronasmitta.  Må jag vara säker en vecka till.  Och om det skulle hända efter det är det inte någon allmänfarlig sjukdom längre, och jag behöver inte skamligt rapportera det till några myndigheter.

 Idag fyller min bror år.  Gubben blir ännu äldre, han fyller åttio.  En respektabel ålder.  Vi ska åka för att fira honom.  Den här tiden på året är det ofta dåligt väder med snö och storm.  När vi planerar att fara och gratulera honom tvekar vi tills själva dagen dyker upp innan vi med säkerhet tillkännager att vi kommer.  Men idag har vi bestämt oss för att åka buss och tåg, inte någon egen bilresa.  Och ni som läser mina tankar då och då vet att jag älskar att åka tåg och buss.  Men idag är det en ganska lång resa, man byter färdsätt tre gånger åt vardera hållet.  Lite oroligt köpte min man biljetten redan när vi satt vid frukostbordet.  Men aktivera biljetten gör vi inte innan vi går anträder resan.

 Jag såg i hans ögon att han var nöjd med att han hade lyckats köpa biljetten och när han kollade kvittot berättade han att han hade fått en rabatt, cirka 25 % billigare än vi först trodde det kostade.  Tveksamt frågade jag honom om han hade tryckt på rätt knapp och fått den rabatten eller hade han köpt en biljett till någon annanstans?  Uttryckligen sa han att han hade tagit rätt steg på sin telefon och köpt den här biljetten.  Ok, sa jag.  Det finns alltid ett alternativ att vi kliver in på kontoret vid tågstationen för att kolla upp om vi har rätt.  Ärligt talat riskerar vi hellre att missa den där 25 % billigare resan än att göra oss till några bedragare.  Jag sa till honom att jag är beredd att riskera straffet på en månads fängelse med vatten och bröd, men min man vill absolut inte att ses som någon oärlig person.

 Jag skrattar åt honom men han kommer alltid att försöka behålla sitt rykte som ärlig.  Om min person finns det andra tankar, hm… 

Nu klär vi upp oss och inser att den här dagen inte är som varje dag, vi väljer några snyggare kläder.  Och jag skrattar igen och säger att vi borde ta en bild när vi är färdigklädda och skicka till sonen.  Om vi går vilse under dagen, kanske han kan efterlysa oss på radion och berätta för alla lyssnare hur vi är klädda vid försvinnandet.  Förr i tiden hörde man nästan dagligen reportern i radion läsa en efterlysning om förlorade människor och de berättade alltid personen var klädd vid försvinnandet.  Om du inte inom en snar framtid läser här på mina sidor….. Jag är klädd i min gröna jacka och svarta skor.  Jeans och yllevantar.  Röd stickad mössa med rävskinnstofs.  Förmodligen har jag fortfarande min rollator att sitta på… hoppas vi ses snart.

Now it is finished for this time, the Christmas tree. And the stormy weather for January this year. We sit with our afternoon coffee speak about our childhoods, my husband and I. Did you have any Christmas tree indoors in your home when you were a kid, I asked spouse. Hesitating he shook his head and said, I can’t remember. Maybe there was some kind of decorations as a fir tree or any conifer. But he weren’t sure. 

We spoke about it because, one of the first days this year we found a note in our postbox from our landlord. Telling we should leave our Christmas tree out at the yard, beside the big Christmas tree we had just outside our windows. We have had a collective tree decorated with a Christmas tree loop. In this new built block we found it very nice the landlord had arranged these Christmas decorations, as well as the lightening stars in the gate entrances. 

When we sold our house and moved into an apartment, we let some of our traditions be lost. Some because we have no place for it in our small apartment, and some because we feel we don’t have the strength anymore for a lot of this decorations. Our topics of conversation has changed from what we do, till what we did. It is a part of life as well. 

Now since the last storm the fir trees which was left in our yard, wasn’t there anymore. Some man were occupied looking around all yard and nearest block after the tree which had escaped in the stormy weather. This time a year the stormy days really are stormy! 

By the way the Christmas tree, I told my husband what happened to our Christmas tree in my childhood home. When the tree turned to be less green and dropped a lot of fir needle, it was time to realise the Christmas was finished for that season. We carefully took the decorations, put them in boxes to save to next year. You heard a rattling sound all the time you were plundering the Christmas tree on its decorations. When every Christmas tree ball were picked from the tree, a lot of needles dropped on the carpet under the tree. Finally my mother stood there with a very poor faded fir tree. She opened the wide window, after she had sent one of her kids down at the pavement outside our house. As a guard to look so no one came walking just that second she threw the rest of our Christmas tree out of the window. 

I remember very well what it looked like when it landed at the pavement, if it had some needles remaining when she threw it away, those needles gave up same moment it landed at the pavement. It formed a green “island” at the pavement, and in the middle there was this light brown skeleton of a fir tree. I remember how I raised the remaining residue from this winter’s Christmas. The feeling it was over for this time. A sadness, but in same time a celebration of a new year began. When I told my husband about this and the feelings it brought, he asked: what happened with the tree after that? I sat gaping, looked at him and realised, here were a huge gap in my remembrance! Where, what, how? I had no idea about the next step for our “tidy up after Christmas”. 

I called my brother, couldn’t leave this serious conversation without a proper end. My brother hadn’t any memory about what happened with the tree after Christmas. The conversation became hanging in air like as if it were waiting for next breath. I had to ask sister when we speak Monday morning… and unfortunately both my now living siblings weren’t able to fill in the story about our Christmas tree from my childhood. I am sure my deceased brother Stig had been able to help me. 

We will never get any answer on that question. Sad. When some memories is gone for ever.

As Mona, an old acquaintance said when we met her at the bus today, it is difficult to grow old….. and I said to her, it isn’t difficult at all. Just sit and feel the hair turn grey and the senses gets weaker, sight and hearing. She laughed at me and said it wasn’t like that she meant. She admitted it was a sad thing to realise how our abilities decreased. 

Svenskan kommer här

Nu är det färdigt för den här gången, granen.  Och stormvädret för januari i år.  Vi sitter med vårt eftermiddagskaffe och pratar om vår barndom, min man och jag. Hade ni någon julgran inomhus i ditt hem när du var liten, frågade jag maken.  Han skakade tvekande på huvudet och sa: Jag kommer inte ihåg.  Kanske fanns det någon form av dekorationer, en gran eller vilket barrträd som helst.  Men han var inte säker.

 Vi pratade om det eftersom vi en av de första dagarna i år hittade en lapp i vår brevlåda från vår hyresvärd.  På lappen stod att vi kan lämna vår julgran ute på gården, bredvid den stora julgranen vi hade precis utanför våra fönster.  Vi har fått en gemensam gran med en ljusslinga.  I det här nybyggda kvarteret tyckte vi att det var väldigt trevligt att hyresvärden hade ordnat dessa juldekorationer, samt adventsstjärnorna i husets entréer.

 När vi sålde vårt hus och flyttade in i lägenhet lät vi några av våra traditioner gå förlorade.  En del för att vi inte har plats för det i vår lilla lägenhet, och en del för att vi känner att vi inte orkar längre med dessa dekorationer. Våra samtalsämnen har även förändrats från det vi gör till det vi gjorde.  Det är en del av livet också.

 Sedan den senaste stormen var granarna, som fanns kvar på vår gård, inte där längre.  Någon män var sysselsatta med att leta runt på gården och i närmaste kvarter efter granar som hade rymt i det stormiga vädret.  Den här tiden på året är de här stormiga dagarna verkligen rejäla!

På tal om granar, jag berättade jag för min man vad som hände med vår gran i mitt barndomshem.  När trädet blev mindre grönt och tappade mycket granbarr var det dags att inse att julen var över för den här säsongen.  Vi tog försiktigt ner dekorationerna, la dem i kartonger för att spara till nästa år.  När varje julgranskula plockades från granen föll en massa barr på mattan under granen. Man hörde ett rasslande ljud hela tiden man plundrade granen på dess dekorationer.  

Äntligen stod min mamma där med en mycket arm urblekt gran.  Hon öppnade det stora fönstret, efter att hon hade skickat ner ett av sina barn vid trottoaren utanför vårt hus.  Som vakt att titta så ingen kom gående just den sekunden hon kastade ut resten av vår julgran genom fönstret.

 Jag minns mycket väl hur den såg ut när den landade på trottoaren, om den hade några barr kvar när hon kastade den, gav de barren upp i samma ögonblick som den landade på trottoaren.  De bildade en grön ”ö” vid trottoaren, och i mitten fanns det där ljusbruna skelettet av en gran.  Jag minns hur jag reste upp resterna från vinterns jul.  Känslan att det var över för den här gången.  En sorg, men samtidigt började firandet av ett nytt år.  När jag berättade för min man om detta och känslorna det gav, frågade han: vad hände med trädet efter det?  Jag satt och gapade, tittade på honom och insåg, här fanns en stor lucka i mitt minne!  Var, vad, hur?  Jag hade ingen aning om nästa steg för vår ”städning efter jul”.

 Jag ringde min bror, kunde inte lämna det här allvarliga samtalet utan ett ordentligt slut.  Min bror hade inget minne av vad som hände med granen efter jul.  Samtalet blev hängande i luften som om det väntade på nästa andetag.  Jag var tvungen att fråga syster när vi pratade måndag morgon… och tyvärr kunde båda mina nu levande syskon inte fylla i berättelsen om vår julgran från min barndom.  Jag är säker på att min avlidne bror Stig hade kunnat hjälpa mig.

 Vi kommer aldrig att få något svar på den frågan.  Ledsen.  När några minnen är borta för alltid.

 Som Mona, en gammal bekant sa när vi träffade henne på bussen idag, det är svårt att bli gammal… och jag sa till henne, det är inte alls svårt.  Sitt bara och känn hur håret blir grått och sinnena blir svagare, syn och hörsel.  Hon skrattade åt mig och sa att det inte var så hon menade.  Hon erkände att det var en sorglig sak att inse hur våra förmågor minskade.

Returned from my walk ten minutes ago. A silent grey day without any wind. Sometimes I use to name it zero-weather. Not cold, not hot. No sun and no rain, nothing. Even if it is the first month of the year, I kept lukewarm on my cheeks.

 Before the walk I hesitated for a while if I should stay indoors but when I discussed with myself, it didn’t make me any good to avoid the walk. I am a lazy woman and grab the first opportunity to relinquish any possible thoughts to move from my couch corner. But the wiser part of me, or was it the curious (?) who said; take a walk around the block. The weaker of me tried to complain about my sore hip and leg, but the wiser of me said; have you felt any more pain because of the walks last half a year? What a stubborn voice. And try to lie to myself, it isn’t any success. 

So the AirPods into my ears and put on the jacket and shoes. The pods because I am listening to a book, one of my eternal detective stories. Jigsaw detective stories they are named in Sweden. You never know until the very last page in the book who the killer is. It is a nice entertainment this time of the year when the only sound you hear is from the traffic. But suddenly I surprised stopped my book and listened to a bunch of birds chattered in a hedge. This greyish day when the clouds hang heavy and threatened to start rain, and this birds had a afternoon meeting with a loud chattering. I heard them but they were hidden in that hedge. My eyes couldn’t see them but I smiled, this is a sign the daylight returns. Day by day we can see a little longer day. When I arrived beyond the bus stop where I use to sit and both rest for a while and look at the traffic and people, I saw the misty landscape. A foggy field and a forest edge was so beautiful and gave a calm to look at. Not any snow blowing around just this calm view. I asked my husband to take some pictures, some views of that calm foggy landscape.

Sat and thought of the weather around our cottage we have got reports from last week.  It has been some very stormy weeks up north and I have said someday; I hope the roof still is on our cottage. When I speak in phone with relatives up there, the weather is the first we speak about. They tell me and I tell them and the difference getting commented every time. After all they have a lot of work shovelling all snow, and I in this southern parts of our country don’t have any such trouble. 

Once upon a time I heard a story about a young girl who was married to a man living in that valley where we have our cottage. She was used to a big city with all the possibilities you can find there. But in their home in valley nothing happened but everyday life. At last she left her husband and her mother in law, saying she was deadly tired to talk about birds and the weather, birds and the weather. She moved back to her big city and divorced the man. Sometimes when we speak in phone and we experience too boring weather-talk we use to say;”birds and the weather, birds and the weather. Now we know the talk is too boring and dull. When I was young I heard the Englishmen only spoke about the weather, but I wonder if we Swedish are at least as good as the english.   What I am eager to be able to, is to learn many words to describe the different kind of weather, many different words. I have heard the eskimos have 200 words for snow. Just snow, not wind sunshine rain cold and warm weather only snow. Wonder how many they are able to remember when they getting old? To the afternoon coffee I looked at the pictures from my walk and they really reflected the calm I discovered the nice views. And I had to search for some music to play when I sorted out the pictures, Carl Nielsens “Dimman lättar”  (the fog lightens) was just the kind of music that fitted my mood. 

Här är svenskan

Kom tillbaka från min promenad för tio minuter sedan.  En tyst grå dag utan vind.  Ibland brukar jag kalla det nollväder.  Inte kallt, inte varmt.  Ingen sol och inget regn, ingenting.  Även om det är årets första månad så höll jag mig ljummen på kinderna.

  Innan promenaden tvekade jag ett tag om jag skulle stanna inomhus men när jag diskuterade med mig själv var det inte bra för mig att undvika promenaden.  Jag är en lat kvinna och tar det första tillfället att avstå från alla möjliga tankar för att flytta från min soffhörna.  Men den klokare delen av mig, eller var det den nyfikna (?) som sa;  ta en promenad runt kvarteret.  Den svagare av mig försökte klaga på min ömma höft och ben, men den klokare av mig sa;  har du känt att det gjort ont på grund av promenaderna senaste halvåret?  Vilken envis röst.  Och försöka ljuga för mig själv, det är görs inte med någon framgång.

 Så AirPods i mina öron och på med jackan och skorna.  Poddarna för att jag lyssnar på en bok, en av mina eviga deckare.  Pusseldeckare kallas de i Sverige.  Man vet aldrig förrän på sista sidan i boken vem mördaren är.  Det är en trevlig underhållning den här tiden på året när det enda ljud man hör är från trafiken.  Men plötsligt stoppade jag förvånad min bok och lyssnade på ett gäng fåglar som tjattrade i en häck.  Denna gråaktiga dag när molnen hänger tunga och hotar att börja regna, och dessa fåglar hade ett eftermiddagsmöte med ett högt pladder.  Jag hörde dem men de var gömda i den häcken.  Mina ögon kunde inte se dem men jag log, detta är ett tecken på att dagsljuset kommer tillbaka.  Dagligen kan vi se en lite längre dag.  När jag kom bortom busshållplatsen där jag brukar sitta och både vila en stund och titta på trafiken och människorna såg jag det dimmiga landskapet.  Ett dimmigt fält och ett skogsbryn var så vackert och gav ett lugn att se på.  Det blåser inte omkring någon snö bara den här lugna utsikten.  Jag bad min man att ta några bilder, några vyer av det lugna dimmiga landskapet.

Satt och tänkte på vädret runt vår stuga, vi har fått rapporter från sistlidna veckan.  Det har varit några väldigt stormiga veckor uppe i norr och jag har sagt någon gång;  Jag hoppas att taket fortfarande finns kvar på vår stuga.  När jag pratar i telefon med släktingar där uppe är vädret det första vi pratar om.  De berättar för mig och jag berättar för dem och skillnaden blir kommenterad varje gång.  Trots allt har de mycket arbete med att skotta all snö, och jag här i de här södra delarna av vårt land har inga sådana problem.  

En gång i tiden hörde jag en historia om en ung flicka som var gift med en man som bodde i den dalen där vi har vår stuga.  Hon var van vid en storstad med alla möjligheter man kan hitta där.  Men i deras hem i dalen hände inget annat än vardagslunken.  Till sist lämnade hon sin man och sin svärmor och sa att hon var dödstrött på att prata om fåglar och väder, fåglar och väder.  Hon flyttade tillbaka till sin storstad och skilde sig från mannen. 

 Ibland när vi pratar i telefon och vi upplever för tråkigt väderprat brukar vi säga;”fåglar och vädret, fåglar och vädret”.  Nu vet vi att snacket är för tråkigt och tradigt.  När jag var ung hörde jag engelsmännen bara pratar om vädret, men jag undrar om inte vi svenskar är minst lika bra som engelsmännen.  Det jag önskar vore att kunna, att lära mig många ord för att beskriva olika slags väder, många olika ord.  Jag har hört att eskimåerna har 200 ord för snö.  Bara snö, inte vind solsken regn kallt och varmt väder bara snö.  Undrar hur många de kan komma ihåg när de blir gamla?  Till eftermiddagskaffet tittade jag på bilderna från min promenad och de speglade verkligen lugnet jag upptäckte med de fina vyerna.  Och jag var tvungen att leta efter lite musik att spela när jag sorterade bilderna, Carl Nielsens ”Dimman lättare” (dimman lättar) var precis den typ av musik som passade mitt humör

It is a more than a week ago since we were to see THE MOVIE. I think I will put it at first place among all my favourite movies. Even if I now and then change the order because I remember another one as good at the first. After all it is a movie I saw sixty four years ago and I surprise myself how well I remember and recognise the scenario and the characters. West side story has been remade by Steven Spielberg.

What a masterpiece. He hasn’t changed the music. It is a musical, and shame of anyone who even think of making any change. I don’t know how old Steven was when he first saw this musical. I have googled how old he is and when he is year child with me, I can imagine he was as old as I was when he saw the movie first time. It was a time when many great musicals were the amusement people liked. Porgy and Bess, The Showboat, Oklahoma are some I remember from those times. And suddenly they made a movie about the life in a big city and all segregation problems which arose when the immigrants came to town.

When I think of the new created stage work from those days mid-fifties another great story about class differences, was My Fair Lady. A story about an ordinary poor girl who became educated and transformed from a simple girl to an upperclass lady. And because some gentlemen’s bet if it was possible to be able to present a poor girl at court and she wouldn’t become revealed as the simple girl she was. 

Most of the musicals and operas was like fairytales about being moved from the simple  everyday life to a luxurious existence. A daydream came true almost as by accident. But suddenly the main theme changed and the stories started to tell about the daily life around us. Not any fairytales anymore, but the usual life where we recognise many situations. Not from court and upperclass. People with small problems both economical and social. 

The movie West Side Story was made! I remember when I saw the movie I was surprised they spoke about the colour of the skin, and spoke about white people and this Puerto Rican young immigrants. They were spoken about as coloured people. And I have since those days in late fifties when I saw the movie first time wondered, if I the freckled red haired poor girl from the working class, had a higher position in society because of my skin colour, even freckled?

The time between those movies we have had both “Me too” movement and “Black lives matter”. We are much more updated to all kind of variance, but are we wiser? The violence between young gangs are harder and more dangerous, not the fist as weapon anymore, but guns. The sentence “it was better in old days” have never been so true as if we looks at this tasks.

When Spielberg remade the movie the theme is just the same, problems between the segregated people in a country where “old” population and just immigrated people claims the right to the commonwealth. When I saw the movie this time I thought of the “old” ones as different survivors to people from all over the world, especially Europe. Most of them with same reason to go to America as the new immigrants. Wishing for some better conditions than in their old country. 

When Spielberg decided to do this remake, he made one change and I am sure Leonard Bernstein and Stephen Sondheim forgive him to do a little change. Nothing which remade the main characters or the story in the movie. Instead I was overwhelmed Spielberg very carefully made a glorious switch of two of the characters in this movie. The drugstore owner was a man in first version and in this it was a woman. An old wise woman. At first I was a bit annoyed Spielberg had made this change. When that person had get on her task to sing one of my favourite songs “Somewhere”, I felt a disappointment. Was ready to leave the cinema, but decided to listen to the music. And this old woman sung it as good as the role character Anita made in first movie I saw. Well ok then, the song was still the great song, telling the main theme of the movie. 

When I arrived home I still thought of why did Spielberg make this change? And I googled and googled. Anitha in first movie from 1957= Rita Moreno…. Drugstore owner in second movie from 2021=Rita Moreno!!! I had no reason to feel fooled. I had got the same actress to sing the song in both movies! With sixty five years difference. Same actress. And what an actress! 

Now dear Steven Spielberg, you made a trick no one is possible to make. Wonder how many people will pay attention to it, or even observe it. After all it made you even bigger in my heart, thank you Steven. It is okay if Rita Moreno gets retired by now, isn’t it?

Här är svenskan

Det är drygt en vecka sedan vi såg THE MOVIE.  Jag tror att jag kommer att sätta den på första plats bland alla mina favoritfilmer.  Även om jag då och då ändrar ordningen för att jag minns en annan lika bra först.  Det är trots allt en film jag såg för sextiofyra år sedan och jag förvånar mig själv hur väl jag minns och känner igen scenariot och karaktärerna.  West side story har nygjorts av Steven Spielberg.

 Vilket mästerverk.  Han har inte ändrat musiken.  Det är en musikal och en skam för alla som ens tänker på att göra någon förändring.  Jag vet inte hur gammal Steven var när han först såg den här musikalen.  Jag har googlat hur gammal han är och när han är årsbarn med mig kan jag tänka mig att han var lika gammal som jag var när han såg filmen första gången.  Det var en tid då många stora musikaler var nöjen folk gillade.  Porgy och Bess, The Showboat, Oklahoma är några jag minns från den tiden.  Och plötsligt gjorde de en film om livet i en storstad och alla segregationsproblem som uppstod när invandrarna kom till stan. 

När jag tänker på det nyskapade scenverket från mitten av femtiotalet var en annan stor berättelse om klasskillnader, My Fair Lady.  En berättelse om en vanlig fattig tjej som blev utbildad och förvandlades från en enkel tjej till en överklassdam.  Och detta, för att vissa herrar slagit vad om, om det var möjligt att kunna presentera en fattig arbetarflicka vid hovet och att hon inte skulle bli avslöjad som den enkla tjej hon var.

 De flesta musikaler och operor var som sagor om att förflyttas från den enkla vardagen till en lyxig tillvaro.  En dagdröm gick i uppfyllelse nästan som en slump.  Men plötsligt ändrades huvudtemat och berättelserna började berätta om det dagliga livet omkring oss.  Inte några sagor längre, utan det vanliga livet där vi känner igen många situationer.  Inte från hov och överklass.  Mn människor med små problem, både ekonomiska och sociala.

 Filmen West Side Story gjordes!  Jag minns då jag såg filmen blev jag förvånad över att de talade om hudfärger och talade om vita människor och dessa unga invandrare från Puerto Rico.  Man talade om dem som färgade människor.  Och jag har sedan de där dagarna i slutet av femtiotalet när jag såg filmen första gången undrat om jag, den med fräknar, rödhåriga flickstackaren från arbetarklassen, hade en högre position i samhället på grund av min hudfärg, till och med med fräknar?

 Tiden mellan dessa filmer har vi haft både ”Me too”-rörelse och ”Black lives matter”.  Vi är mycket mer uppdaterade på alla typer av samhällsproblem, men är vi klokare?  Våldet mellan unga gäng är hårdare och farligare, inte näven som vapen längre, utan skjutvapen.  Meningen ”det var bättre förr” har aldrig varit så sant som nu då vi tittar på dessa frågor.

 När Spielberg nygjorde filmen är temat precis detsamma, problem mellan de segregerade människorna i ett land där ”den vanliga” befolkning och invandrade människor hävdar rätten till samhället de lever i.  När jag såg filmen den här gången tänkte jag på ”de vanliga” som olika överlevare av människor från hela världen, särskilt Europa.  De flesta av dem med samma anledning att åka till Amerika som de nya invandrarna.  Önskan om lite bättre levnadsvillkor än i deras gamla land.

 När Spielberg bestämde sig för att göra den här nyinspelningen gjorde han EN förändring och jag är säker på att Leonard Bernstein och Stephen Sondheim förlåter honom för att han gjorde denna lilla förändring.  Inget som påverkade huvudkaraktärerna eller historien i filmen.  Istället blev jag överväldigad. Spielberg gjorde mycket genomtänkt och ett fantastiskt byte av vissa av karaktärerna i den här filmen.  Apoteksägaren var en man i första versionen och i denna nya version var det en kvinna.  En gammal klok kvinna.  Först var jag lite irriterad på att Spielberg hade gjort denna förändring.  När den personen även hade fått som uppgift att sjunga en av mina favoritlåtar ”Somewhere”, kände jag en oerhörd besvikelse.  Var redo att lämna biografen, men bestämde sig för att lyssna på musiken.  Och den här gamla kvinnan sjöng den lika bra som rollkaraktären Anita gjorde i den första filmen jag såg.  Okej då, låten var fortfarande den fantastiska låten som berättade filmens huvudtema.

 När jag kom hem funderade jag fortfarande på varför Spielberg gjort denna förändring?  Och jag googlade och googlade.  Anita i första filmen från 1957 = Rita Moreno….  Apoteksägare i denna andra film från 2021=Rita Moreno!!!  Jag hade ingen anledning att känna mig lurad.  Jag hade fått lyssna till samma skådespelerska sjunga låten i båda filmerna!  Med sextiofem års skillnad.  Samma skådespelerska.  Och vilken skådespelerska!

 Nu käre Steven Spielberg, du gjorde ett trick som ingen annan möjligtvis kan göra.  Undrar hur många som kommer att uppmärksamma det, eller till och med observera det.  Trots allt gjorde detta dig ännu större i mitt hjärta, tack Steven.  Det är okej om Rita Moreno får gå i pension vid det här laget, eller hur?

OMG, now we sit here again. We started Wednesday this week, after weeks of preparations to play in a bridge club, I was involved in. The former TD died last summer and the start was for me to try and restart. Many people were happy to get out of the quarantine and all this restrictions. And we gathered some tables for play. After almost two years of time-out because of the pandemic I heard the hesitating among people. Do I know how to play and how to bid? But it is like if you once have learnt to ride a bike. It is just to enter the vehicle again, and either you ride away or you crash, with a bleeding nose. And a bleeding nose heals meanwhile we sit indoors to next time we are allowed to meet again. So go for it. And we did. We knew our authorities mused about new restrictions but we didn’t get it before next morning. And we can not live all the time staying in bed and wait for next information about what we may or may not to do. 

When I called Thursday morning and informed the members about last decision, I heard many sigh and feeling of abandonment. Proposals about solutions, hire a new place and try to gather in someone’s home instead, told me people after all long for some kind of amusement. But I answered them, some weeks and we are back in business again. After all it wasn’t the lack of local, it was the  increasing infection which stopped us this time. And time isn’t enough to reconstruct the the club in other forms. Or is it? I feel as I rather take another rest for some weeks and wait for the developing restrictions. Most people think it is boring. They run out of “to do” on their schedule. 

They aren’t as happy as I am, who have my schedule full of to do things. 

When we get better light, when the sun returns I have one sock of a pair almost knitted and it will be finished. About one hour, and I can jump on one foot in a new knitted sock. I have a lot of ideas to write about in this pages. About music I heard in a movie I looked at last week. I can continue stories about cats and guru Giri has encouraged me to tell stories from his book to you, my readers. 

But most of all the returning sun tempts me to take some walks with a picnic basket, at first with coffee and some biscuits. 

Because of my ageing brain I sometimes can’t decide which one of all this, and I sit without any of it. If I start to do some of it, I realise I should have done this or that instead today. The brain doesn’t keep the capability to do one thing at a time any longer and I run as a “scalded rat” (a Swedish expression for those who is in a hurry without any need). Therefore I left a lot of things not finished. Good for me. I am never without any work to do.

My poor friends find me unstructured, a wee breathless, and always ongoing. I know it is very close to some diagnose, but as long as I can manage, no one can lock me up in any mattressed cell yet. 

I don’t know if it is any advantage to perceive it myself, or if it is a drag. 

A difficult things in this restricted times is, to keep up the dates and times. We have no employer who miss us and calls when we have mixed up the days and times. 

Another thing is, what did we have for dinner yesterday? We have never written a weekly list for dinners in advance, ok some tries have been done. But it ends up when we read it and say, no not fish today, I rather feel for noisette. And the whole schedule for that week falls. 

Instead we have agreed we shall write the schedule for what we eat, day by day. The idea about this popped up when my husband refused to have sausage again for dinner. He insisted we have ate it four times last week and I said we have had fish that many times I clearly felt gills grow on the sides on my neck. We had eaten fish many many times lately, I propsed on! But he replied we hadn’t had any fish but the  salmon pudding last Wednesday. One of our quarrels started and we decide to start and write a list “What did we eat for dinner?”. 

Another shared list about every day things was invented. But the sharing was not working. How did we do last time we made such a shared document? We tried and tried. At last I had to call son, our technical support. I explained to him about the list and why we wanted such one. With a big laugh he answered, : you can not share such a list. When some of you want the fish or sausage back as dinner you go in and make a change at last weeks dinners. It doesn’t work mom, he said. Such a list is built on confidence. And the reason you have agreed to do such a list depends on this confidence is missed between you. 

Since when have the children started to bring up their parents?

I think I will dig in the treasure of Giri’s stories instead…

Här kommer svenskan

Jösses, nu sitter vi här igen.  Vi började i onsdags den här veckan, efter veckor av förberedelser för att spela i en bridgeklubb var jag involverad i. Den före detta TD:n dog i somras och uppgiften lades på mig att försöka starta om.  Många människor var glada över att komma ur karantänen och alla dessa restriktioner.  Och vi samlades några bord för spel.  Efter nästan två år av time-out på grund av pandemin hörde jag tvekan bland människor.  Vet jag hur man spelar och hur man bjuder?  Men det är som om man en gång har lärt sig att cykla.  Det är bara att kliva på hojen igen, och antingen åker man iväg eller så kraschar man, med blödande näsa.  Och en blödande näsa läker under tiden vi sitter inomhus till nästa gång vi får träffas igen.  Så kör för det.  Och det gjorde vi.  Vi visste att våra myndigheter funderade över nya restriktioner men vi fick det inte förrän nästa morgon.  Och vi kan inte leva hela tiden med att ligga kvar i sängen och vänta på nästa information om vad vi får eller inte får göra.

 När jag ringde på torsdagsmorgonen och informerade medlemmarna om det senaste beslutet hörde jag många suckar och en känsla av uppgivenhet.  Förslag om lösningar, hyra ett nytt ställe och försöka samlas i någons hem istället, lät tydligt att folk trots allt längtar efter någon form av tidsfördriv och socialt liv.  Men jag svarade dem, några veckor och vi är tillbaka i verksamheten igen.  När allt kommer omkring var det inte bristen på lokal, det var den ökande infektionen som stoppade oss.  Och tiden räcker inte till för att rekonstruera klubben i andra former.  Eller gör den det?  Jag känner att jag hellre tar en ny vila i några veckor och väntar på att restriktionerna minskas.  De flesta tycker att det är tråkigt.  De får slut på ”att göra” på sitt schema.

 De är inte likadana som jag, som har mitt schema fullt av att göra saker.

 När vi får bättre ljus, när solen kommer tillbaka har jag en strumpa av ett par nästan stickad och den ska bli färdig.  Ungefär en timme, och jag kan hoppa på en fot i en ny stickad strumpa.  Jag har många idéer att skriva om på de här sidorna.  Om musik jag hörde i en film jag tittade på förra veckan.  Jag kan fortsätta berättelser om katter och guru Giri har uppmuntrat mig att berätta historier från sin bok för er, mina läsare.

 Men mest av allt lockar den återkommande solen mig att ta några promenader med en picknickkorg, först med kaffe och lite kex.

 På grund av min åldrande hjärna kan jag ibland inte bestämma mig för vilket av allt detta, och jag sitter utan något av det blir gjort.  Om jag börjar göra en del av det inser jag att jag borde ha gjort det eller det istället idag.  Hjärnan har inte längre förmågan att göra en sak i taget och jag springer som en ” skållad råtta ” (ett svenskt uttryck för den som har bråttom utan något behov).  Därför lämnar jag många saker som inte är färdiga.  Bra för mig, de sätts upp på min to do-lista igen.  Jag är aldrig utan något arbete att göra.

 Mina stackars vänner tycker att jag är ostrukturerad, lite andfådd och alltid ”pågående”.  Jag vet att det är väldigt nära någon diagnos, men så länge jag orkar kan ingen låsa in mig i någon madrasserad cell än.

 Jag vet inte om det är någon fördel att uppfatta det själv, eller om det är en hämsko.

 En svår sak i dessa begränsade tider är att hålla koll på datum och tider.  Vi har ingen arbetsgivare som saknar oss och ringer, när vi har blandat ihop dagar och tider.

 En annan sak är, vad åt vi till middag igår?  Vi har aldrig skrivit en veckolista för middagar i förväg, ok några försök har gjorts.  Men det slutar när vi läser det och säger, nej fisk, inte idag, jag känner snarare för köttbullar.  Och hela schemat för den veckan faller.

 Istället har vi kommit överens om att vi ska skriva listan för vad vi äter, dag för dag.  Idén om detta dök upp när min man vägrade att äta korv igen till middag.  Han insisterade på att vi hade ätit det fyra gånger sistlidna veckan och jag sa att vi har haft fisk så många gånger att jag kände tydligt att gälar växer på sidorna på min hals.  Vi hade ätit fisk många många gånger på sistone, propsade jag på!  Men han svarade att vi inte hade fått någon fisk förutom laxpuddingen i onsdags.  Ett av våra bråk började och vi bestämmer oss för att börja och skriva en lista ”Vad åt vi till middag?”.

 En annan delad lista om vardagliga saker uppfanns i detta ögonblick.  Men delningen fungerade inte.  Hur gjorde vi förra gången vi gjorde ett sådant delat dokument?  Vi försökte och försökte.  Till slut var jag tvungen att ringa sonen, vår tekniska support.  Jag förklarade för honom om listan och varför vi ville ha en sådan.  

Med ett stort skratt svarade han: ni kan inte dela en sådan lista.  När någon av er vill ha tillbaka fisken eller korven som middag går ni in och gör en ändring på förra veckans middagar.  Det funkar inte mamma, sa han.  En sådan lista bygger på förtroende.  Och anledningen till att ni har gått med på att göra en sådan lista beror på detta förtroende saknas mellan er.

 Sedan när har barnen börjat uppfostra sina föräldrar?

 Jag tror att jag ska gräva i skatten av Giris berättelser istället…