Kategori: Minnen Sida 47 av 134

Sometimes a picture pops up in our possession. Last summer I found an old postcard from the last millennium in a box in our cottage. It was a kind of postcards very common from those days, with four different pictures from the valley my husband was brought up. If you have heard the song “green green grass of home” sung by any famous artists, you probably can feel the mood you get into when you hear it. I sat and looked at the picture at postcard, knowing it was the very last one I have been able to buy. Must be at least twenty years ago since I bought it. I was amazed that time, it still were for sale. Because I knew the pictures was old.

One of the four pictures showed our cottage as it looked like when we bought it 1992. And when I found the postcard just before the turn of the millennium, our cottage at that time had get pretty much of repair and painting. We had worked every possible hour and both planned during winter and built and painted in summer. When the cottage was announced for sale in 1992, we didn’t hesitate, just started to check up who sold and how we were able to both finance and make possible the house purchase. A very fast check up with our grown up children how they find the idea having an own cottage in the surroundings they associated with summer and visits to their grandma and all their cousins. None of the children had any doubts about the purchase, as long as we funded it on our own. Yes of course, we didn’t want any money from them, but some kind of allowance and in same promise get some help with running two houses, one in each side of our long country.                                                 

Since that day our souls has had two places we think as “home”. And we have been able to live our lives together with many of our relatives. As well as my husband have been considered being a “skåning” (living in southern part of Sweden), I have been considered being a “norrlänning” (living in northern part of Sweden). We are ordinary the other way around, but now are seen as both. Same language but many different local both habits and terms, many phrases have made us enriched as bilingual. In times like this when we sometimes drop a word in a middle of a sentence, we have grabbed a word from our other  accent, our second idiom. A very common word we use is “he’ hinns” telling; we reach to do that too… maybe not immediately but somehow sometime…. A favourite expression used as an answer when we not want to reject the suggested task. 

But all this development is a result of that purchase of our cottage in the valley where my husband was born. When I type about this differences, I am aware what it gives to us. We live comfortably in an apartment since last year. Not any hard work to preserve the building. Just to keep it nice inside our flat. Not any snow shovelling during snowy days here in southern. Can stay in bed till there is shovelled where we need to go. But when we get north we need to heat the cottage, shovel some path in the snow making the way to firewood house and loo. Has happened we have had to shovel the roof at cottage but not every year.

 In south we maybe have to rake some leafs from our terrace, but if we don’t do, they will blow away to our neighbours living next door. This time a year we compare the daylight time between north and south, and realise we have much more of it here by now. And when we not are in cottage this time a year we are the winners of this daylight. During summers we spent in cottage, we don’t see any darkness at all, and we are the winners too. I was told by my bridge partner, when he once upon a time were travelling up north in Norway, he had bought a newspaper, a Norwegian paper. He didn’t understand a word in the paper, he just wanted to check up, was it able to read a book or paper without any lamp at midnight…?  He still is fascinated by this midnight light. And we enjoy that light all summer. Our stay during Easter in cottage use to bring us some evenings with northern light, aurora borealis, another win win situation came out of our purchase.

When I type about all this phenomena, I must admit it what’s not a buying of an old cabin, almost uninhabitable. It was an investment we, at that time, had no idea what it should bring to our lives. 

Today it is depopulated region, the valley, and we have no idea what will happen. But after all, when we thirty years ago very fast determined to buy the cottage we had neither any idea what it should bring. A lot of work making the cottage able for stay both summer and winter was a dream we didn’t dare to see as possible. We worked with one subject at a time. I can remember the dreaming look in my husbands eyes when he said –  think if we could get the cabin that insulated and heated we were able to spend a spring around Easter up here. And we reached that state too. It wasn’t scheduled when we bought the cottage, but never say never…

här är svenskan

Ibland dyker en bild upp i vår ägo.  I somras hittade jag ett gammalt vykort från förra millenniet i en låda i vår stuga.  Det var ett slags vykort som var mycket vanliga på den ”gamla goda” tiden, med fyra olika bilder från dalen som min man växte upp i.  Om du har hört låten ”green green grass of home” sjungen av någon känd artist, kan du förmodligen känna stämningen du kommer in i när du hör den.  Jag satt och tittade på bilden på vykortet, och visste att det var det allra sista med det motivet jag har kunnat köpa.  Det måste vara mer än tjugo år sedan jag köpte det.  Jag blev förvånad den gången, det fortfarande var till salu.  För jag visste att bilderna var gamla.

 En av de fyra bilderna visade vår stuga som den såg ut när vi köpte den 1992. Och när jag hittade vykortet strax före millennieskiftet hade vår stuga redan då på den tiden fått ganska mycket reparation och målning.  Vi hade jobbat varje ledig timme och både planerat under vintern, och byggt och målat på sommaren.  

När stugan annonserades till försäljning 1992 tvekade vi inte utan bara kollade upp vem som sålde och hur vi kunde både finansiera och möjliggöra husköpet.  En väldigt snabb koll med våra vuxna barn hur de kände för idén med en egen stuga i den omgivning de förknippade med sommaren och besök hos sin farmor och alla sina kusiner.  Inget av barnen tvivlade på köpet, så länge vi finansierade det på egen hand.  Ja visst, vi ville inte ha några pengar av dem, men någon form av medhåll och i det samma löfte om att få lite hjälp med att driva två hus, ett på varje sida av vårt långa land. 

 Sedan den dagen har våra själar haft två platser vi tänker som ”hem”.  Och vi har kunnat leva våra liv tillsammans med många av våra släktingar.  Liksom min man har ansetts vara en ”skåning”, jag har ansetts vara en ”norrlänning”. Vi är vanligtvis tvärtom, men nu ses vi som både och. Samma språk men många olika lokala både vanor och termer, många fraser har gjort oss berikade som tvåspråkiga. I tider som dessa när vi ibland tappar ett ord mitt i en mening, har vi tagit ett ord från vår andra vårt andra idiom. Ett mycket vanligt ord vi använder är ”he’ hinns” som berättar, vi når att göra det också… kanske inte omedelbart men på något sätt någon gång… Ett favorituttryck som används som svar när vi inte vill förkasta den föreslagna uppgiften.                           

 Men all denna utveckling är ett resultat av det där köpet av vår stuga i dalen där min man föddes.  När jag skriver om dessa skillnader är jag medveten om vad det ger oss.  Vi bor bekvämt i lägenhet sedan förra året.  Inget hårt arbete för att bevara byggnaden.  Bara för att ha det fint inne i vår lägenhet.  Inte någon snöskottning under snöiga dagar här i söder.  Kan ligga kvar i sängen tills det är skottat där vi måste gå.  Men när vi kommer norrut måste vi värma upp stugan, skotta en stig i snön och ta oss till vedboden och toaletten.  Har hänt vi har fått skotta taket på stugan men inte varje år.

  I söder kanske vi måste kratta lite löv från vår terrass, men om vi inte gör det kommer de att blåsa bort till våra grannar som bor bredvid.  Den här tiden om året jämför vi dagsljustiden mellan norr och söder, och inser att vi har mycket mer av det här vid den här tiden.  Och då vi inte är i stugan den här tiden på året är vi vinnarna av detta dagsljus.  Under sommaren i stugan ser vi inget mörker alls, och vi är vinnarna då också.  Jag fick veta av min bridgepartner, när han en gång i tiden hade rest långt norrut i Norge, hade han köpt en tidning, en norsk tidning.  Han förstod inte ett ord i tidningen, han ville bara kolla upp, kunde man läsa en bok eller tidning utan någon lampa vid midnatt…?  Han är fortfarande fascinerad av detta midnattsljus.  Och vi njuter av det ljuset hela sommaren.  Vår påskvistelse i stugan brukar ge oss några kvällar med norrsken, aurora borealis, en annan win win-situation ett resultat av vårt köp.

 När jag skriver om alla dessa fenomen måste jag erkänna att det inte är ett köp av en gammal stuga, nästan obeboelig.  Det var en investering som vi vid den tiden inte hade någon aning om hur mycket  den skulle tillföra våra liv.

 Idag är det en avfolkad region, dalen, och vi har ingen aning om vad som kommer att hända.  Men  trots allt, när vi för trettio år sedan mycket snabbt bestämde oss för att köpa stugan hade vi ingen aning om vad den skulle ge.  Mycket arbete för att få stugan beboelig både sommar och vinter var en dröm vi inte tordes se som möjlig.  Vi arbetade med ett delmål i taget.  Jag kan minnas den drömmande blicken i makens ögon när han sa, tänk om vi kunde få stugan isolerad och uppvärmd så kunde vi tillbringa en vår runt påsk här uppe.  Och vi nådde den möjligheten också.  Det var inte planerat när vi köpte stugan, men man ska aldrig säga aldrig…

Last weekend we changed from daylight saving time in Europe. First of all it was the question many of us ask. Which way do we set the watch? Forward or backward? This time, in autumn is is backward. But I must admit, I am confused and have to think very seriously before I feel safe. During first day with this “normal time” we check all watched around the house. So many places to change! Some of our watches is controlled from Frankfurt in Germany. Funny, when I bought my first atomic clock with this function I never understand how and when the clock was affected by a station in Germany. But I remember I asked how it worked and most people shrugged and tried to avoid listen to me. 

I am a night owl as many of you know by now, so last night between Saturday and Sunday I wasn’t in bed when this phenomena appeared. I played bridge at net and I told my bridge partner, a man in Canada, when he asked me if I was tired. I answered I was in some kind of “cyberspace” the time was not running. Surprised he asked me what I meant and I told him; in one hour the time is same as it is now! It was fun to think the time had stopped. 

Sunday morning we spoke about this fact. My spouse told me this hour we get back from spring. We had borrowed some time, one hour, since March this spring. When we talked about it we felt weird. Sit and speak about nothing, and make such a subject of it. We agreed it had been a good idea to read that book again; 10 tankar om tid (ten thoughts about time) by Bodil Jönsson. I will take it as a mission for my further text here at this page. 

Sunday we made some errands, we went by bus. I have told you earlier I do like go by bus. And Sundays our bus rides are free all day. We do not have to watch any clocks. 

But when we are sitting at a bus after 3.00 pm we enjoy the ride twice as much because Monday to Friday we old retired people are not allowed to go at this tours for free. When ride the bus we saw clocks which still showed daylight saving time. And I got confused. What time is it? Did we had any lunch? I felt hungry…. For some seconds we really lost reality. A proposal appeared, we have to employ someone to help us keep time and date right in our heads. With a laugh I told my husband, his sister was out of question for this function, she insists it is Friday every day. And the day continued with a lot of thoughts about what time it is. And how fast it went dark, almost in middle of afternoon. 

Monday we seems to have got it right in head. The medical times is almost “back to normal”. Means that those pills spouse has ten o’clock both am and pm is phased to normal. And my insulin shot is almost at right time again. We are by now rather experienced how to do. 

Tuesday we went for our weekly shopping in grocery store. Went by car. And suddenly we had another watch not synchronised. And again we were disconcerted. With a sigh we perceived we had to find how we made the setting last time.  The settings in our car is probably very simple for young people who understand and above all remember how they did last time. 

The driver; my husband asked me to set the clock. I refused. And he repeated, set the clock, you did it easily last time you made it. But I insisted; I will not try and find that setting during our drive. If I do you will focus and check so I do it right. And for the moment I have no idea how to do. So, when you have parked the car we can do an effort and see if we can remember how to do. 

From now we have “normal time” in our car as well. 

Dinner time is 7.00 pm since years in our house. But this weeks after changing time it it very “changing times”. We are hungry earlier one day and next day we forget to start cooking in time and the dinner gets delayed. The lamps connected to timers doesn’t shine. It is black in our rooms. 

All CONFUSING!

Här är svenskan

Förra helgen bytte vi till vintertid i Europa.  Först och främst var det frågan många av oss ställer.  På vilket sätt ställer vi klockan?  Framåt eller bakåt?  Den här gången på hösten, är det bakåt.  Men jag måste erkänna att jag är förvirrad och måste tänka väldigt ingående innan jag känner mig säker.  Under första dagen med denna ”normala tid” kollar vi alla klockor runt om i huset.  Så många ställen att byta!  Vissa av våra klockor styrs från Frankfurt i Tyskland.  Roligt, när jag köpte min första atomklocka med den här funktionen förstod jag aldrig hur och när klockan påverkades av en station i Tyskland.  Men jag minns att jag frågade hur det fungerade och de flesta rycker på axlarna och försökte undvika att lyssna på mig.

 Jag är en nattuggla som många av er vet vid det här laget, så natten mellan lördag och söndag låg jag inte i sängen när detta fenomen dök upp.  Jag spelade bridge på nätet och jag sa till min bridgepartner en kanadensisk man, när han frågade mig om jag var trött.  Jag svarade att jag befann mig i något slags ”cyberrymd” då tiden inte gick.  Förvånad frågade han mig vad jag menade och jag sa till honom;  om en timme är tiden som den är nu!  Det var kul att tänka att tiden hade stannat.  

Och söndag morgon pratade vi om detta faktum.  Min make berättade för mig den här timmen får vi tillbaka från våren.  Vi hade lånat en tid, en timme, sedan mars i våras.  När vi pratade om det kändes det konstigt.  Sitt och prata om ingenting och gör det till ett sådant samtalsämne.  Vi var överens om att det hade varit en bra idé att läsa den boken igen;  10 tankar om tid, av Bodil Jönsson.  Jag kommer att ta det som ett uppdrag för min vidare text här på denna sida.

 Söndag gjorde vi lite ärenden, och åkte buss.  Jag har sagt tidigare att jag gillar att åka buss.  Och söndagar är våra bussresor gratis hela dagen.  Vi behöver inte titta på några klockor.

 Men när vi sitter vid en buss efter kl. 15.00 njuter vi av resan dubbelt så mycket eftersom måndag till fredag ??får vi gamla pensionärer inte åka gratis på dessa turer.  När vi satt vid bussen såg vi klockor som fortfarande visade sommartid.  Och jag blev förvirrad.  Vad är klockan?  Åt vi någon lunch?  Jag kände mig hungrig….  För några sekunder tappade vi verkligen verkligheten.  Ett förslag dök upp, vi måste anställa någon som hjälper oss att hålla tid och datum rätt i våra huvuden.  Med ett skratt sa jag till min man att hans syster var utesluten för denna funktion, hon insisterar på att det är fredag ??varje dag.  Och dagen fortsatte med en massa tankar om vad klockan är.  Och hur snabbt det mörknade, nästan mitt på eftermiddagen.

 Måndag verkar vi ha kommit rätt i huvudet.  De medicinska tiderna är nästan ”tillbaka till det normala”.  Betyder att dessa piller maken tar klockan tio både morgon och kväll är fasade till det normala.  Och min insulinspruta är nästan i rätt tid igen.  Vi är vid det här laget ganska erfarna hur man gör.

 I tisdags handlade vi veckohandlingen i mataffären.  Åkte bil.  Och plötsligt hade vi en annan klocka som inte var synkroniserad.  Och givetvis återigen förvirrade.  Med en suck förstod vi att vi var tvungna att minnas hur vi gjorde inställningen förra gången.  Inställningarna i vår bil är nog väldigt enkla för unga som förstår och framförallt minns hur de gjorde förra gången.

 Föraren;  min man bad mig att ställa klockan.  Jag vägrade.  Och han upprepade, ställ klockan, du gjorde det så enkelt förra gången du gjorde det.  Men jag insisterade;  Jag kommer inte att försöka hitta den inställningen under vår körning.  Om jag gör det kommer du att fokusera och kolla så jag gör det rätt.  Och för tillfället har jag ingen aning om hur jag ska göra.  Så när du har parkerat bilen kan vi göra ett försök och se om vi kan komma ihåg hur man gör.

 Från och med nu har vi ”normal tid” i vår bil också.

 Middagstiden är 19.00 sedan några år i vårt hus.  Men de här veckorna efter att tiden har ändrats är väldigt ”skiftande tider”.  Vi är hungriga tidigare en dag och nästa dag glömmer vi att börja laga mat i tid, och middagen blir försenad.  Lamporna som är anslutna till timers lyser inte.  Det är svart i våra rum.

 Allt är förvirrande!

A new rendezvous with an author was scheduled in my calendar Thursday evening. The subject this time was a book I didn’t find as an audiobook. It isn’t many weeks since the book was published, therefore that audiobook wasn’t ready yet. I got the book in my postbox about a fortnight ago, but my eyes is all too lazy to read in an ordinary way. I decided to read one of the earlier books from this author, which as a matter of fact was a pair of authors. 

During my walks I listen to an audiobook this time a year. It isn’t that much singing birds, just some cranes in sky who sounds like a fanfare from a trumpet, celebrating they are going south during the dark cold winter, but most of them are in southern by now. So the audiobook is a nice company when I stroll around. I hadn’t read many chapters in this last book before I reacted. Without any need for the story in book to be more expositive or would miss its act, the authors told about at least two other Swedish authors. Now l became confused. Had to “rewind” some pages in my book and listen once again. No this names didn’t give the story anything but confusion for me. They were mentioned in a negative terms, which irritated me. Why this comments?

I listened and tried to figure out if those mentioned authors gave the book I read an added value. 

Tried to forget and focus at the story in the book. After all it had disturbed me this much, I after a while gave up the book. Tried another one by this authors. A rather commonplace story, but it made me read almost whole book, before this meeting with the authors.

Thursday appeared. Must admit I’m looking forward to this rendezvous. After all it is something more challenging than sit at home and look at TV. TV is a one way communication. And I feel as no one listen to my opinion. Just sit there. With this dull looking. Not always following the aim in program. Start to look at their dresses and how there hair is done. Forget the subject they speak about. So I arrived to the meeting. Predictable and a pretty defiant. 

It started with a meal and some wine to drink. Very nice arranged. Tasteful and well thought out. A meal to get us all into a mood where we can meet one another and find it nice. In Sweden we speak about Friday cozy evenings, “Fredagsmys”. I felt this was Thursday cozy evening mood we got. 

When the meal was eaten we were invited to sit in the huge sofa, soft nice seats with cushions for them who preferred. Most of us had our glasses with remaining wine ´balancing in our hands. The small places between the seats are probably made for the glasses we brought. The moderator greeted us welcome, the authors as well as us the participants. And asked the pair to tell about how come the were two of them. When did they start to write and why….

This couple had a very relaxed way to tell, they were used to act together. They never interrupted one another, instead the spoke and share the talk by asking each other, “wasn’t it like that?” No one made the other one either bigger or less than the other. And their story about how they had started to write was nice to hear. They had started to push each other by promise future readers a date of a book which still was at the planning stage. 

Ha ha here I was stunned. I know very well about this emptiness in brain, when people ask me to continue my writing at this pages, and I have nothing to gossip about. It has happened I get panicked when I understand readers who follows waits for next story, and I don’t have any. 

Suddenly the moderator told us, it was time to go home and finish this evening…. Those two authors had really entertained us with their story about their lives and what had followed since the started their writing. Some small questions about the book became answered. But the story around their life as authors was much more entertaining than the story in their books. According to me. In my mind this kind of book are sorted under the label predictable. Shame of me. Who am I to critic other authors books. But even I write and gossip here at my pages, I publish it without any other expectations of any win, but get my stories saved in a folder here in a cabinet in my home. And why  I publish them at net is because I will be able to tell I have a page at net. Simultaneously I keep my skill to handle the computer and not forget where to find those keys at keyboard, to remember the way to look up words and translate some. 

Last week we have had our meals at other place. Even have had a dinner invitation we joined. My sister use to say food for free is very tasteful. So we feel luxurious selected. Now we have to stay at home and be common people again.

här är svenskan

Ett nytt möte med en författare var planerat i min kalender i torsdag kväll.  Ämnet den här gången var en bok som jag inte hittade som ljudbok.  Det är inte många veckor sedan boken publicerades, därför var den ljudboken inte klar än.  Jag fick boken i min brevlåda för cirka två veckor sedan, men mina ögon är för lata för att läsa på ett vanligt sätt.  Jag bestämde mig för att läsa en av de tidigare böckerna av denna författare, som i själva verket var ett par författare.

 Under mina promenader lyssnar jag på ljudböcker den här tiden på året.  Det är inte så mycket sjungande fåglar, bara några tranor i skyn som låter som trumpetfanfarer, som firar att de far söderut under den mörka kalla vintern, men de flesta av dem är redan i södern vid det här laget.  Så ljudboken är ett trevligt sällskap när jag strosar runt.  Jag hade inte läst många kapitel i den här senaste boken innan jag reagerade.  Utan att berättelsen i boken skulle vara mer utvecklande eller missa sin handling, berättade författarna om minst två andra svenska författare.  Nu blev jag förvirrad.  Var tvungen att ”spola tillbaka” några sidor i min bok och lyssna en gång till.  Nej, dessa namn gav inte berättelsen annat än förvirring för mig.  De nämndes i negativa ordalag, vilket irriterade mig. Varför dessa kommentarer?  Jag lyssnade och försökte lista ut om de nämnda författarna gav boken jag läste ett mervärde.

 Försökte glömma och fokusera på berättelsen i boken.  Efter att jag hade stört mig så mycket på det ovidkommande inläggen, gav jag efter ett tag upp boken.  Provade en annan bok av denna författare.  En ganska alldaglig historia, men den fick mig att läsa nästan hela boken, innan det här mötet med författarna.

 Torsdagen dök upp.  Måste erkänna att jag såg fram emot detta möte.  Det är trots allt något mer utmanande än att sitta hemma och titta på tv.  TV är en enkelriktad kommunikation.  Och jag känner att ingen lyssnar på min åsikt.  Bara sitta där.  Med denna tråkiga handling.  Följer inte alltid målet i programmet.  Börja titta på deras klänningar och hur håret är klippt och kammat.  Glömt ämnet de pratar om.  Så jag kom till mötet.  Förutsägbar om än ganska trotsig.

 Det började med en måltid och lite vin att dricka.  Mycket trevligt arrangerat.  Smakfullt och genomtänkt.  En måltid för att få oss alla på humör där vi kan träffa varandra och tycka att det är trevligt.  I Sverige pratar vi om fredagsmys, ”Fredagsmys”.  Jag kände att det var torsdagsmyskväll vi fick.

 När maten var uppäten blev vi bjudna att sitta i den enorma soffan, mjuka sköna sittplatser med kuddar för dem som föredrog.  De flesta av oss hade våra glas med kvarvarande vin i händerna.  De pyttesmå borden mellan sätena är nog gjorda för glasen vi tagit med.  Moderatorn hälsade oss välkomna, såväl författarna som oss deltagare.  Och han bad paret att berätta om hur det kom sig att de var två.  När började de skriva och varför…

 Det här paret hade ett väldigt avslappnat sätt att berätta, de var vana vid att agera tillsammans.  De avbröt aldrig varandra, istället talade de och delade samtalet genom att fråga varandra, ”var det inte så?”  Ingen gjorde den andra varken större eller mindre än den andra.  Och deras berättelse om hur de hade börjat skriva var trevlig att höra.  De hade börjat pusha varandra genom att lova framtida läsare ett datum för en bok som fortfarande var på planeringsstadiet.

 Ha ha här blev jag chockad.  Jag känner mycket väl till den här tomma hjärnan, när folk ber mig att fortsätta mitt skrivande på de här sidorna, och jag har inget att skvallra om.  Det har hänt att jag får panik när jag förstår följare väntar på nästa berättelse, och jag har inga.

 Plötsligt sa moderatorn till oss att det var dags att gå hem och avsluta denna kväll…  De två författarna hade verkligen underhållit oss med sin berättelse om deras liv och vad som hade följt sedan de började skriva.  Några små frågor om boken blev besvarade.  Men historien kring deras liv som författare var mycket mer underhållande än historien i deras böcker.  Enligt mig.  I mina ögon sorteras den här typen av böcker under etiketten förutsägbar.  Skäms på mig.  Vem är jag att kritisera andra författares böcker.  Men även jag skriver och skvallrar här på mina sidor, jag publicerar det utan några andra förväntningar på någon vinst, men får mina berättelser sparade i en pärm här i ett skåp hemma hos mig.  Och varför jag publicerar dem på nätet är för att jag kommer att kunna berätta att jag har en sida på webben.  Samtidigt behåller jag mina kunskaper i liv att hantera datorn och inte glömma var man kan hitta dessa tangenter på tangentbordet, att komma ihåg hur man slår upp och söker ord och översätter några av dem.

Sista veckan har vi fått vår mat på annan plats.  Har till och med haft en middagsinbjudan som vi avnjöt.  Min syster brukar säga att gratis mat är väldigt smakfull. Vi håller med henne.  Så vi känner oss lyxigt utvalda, nu vi måste stanna hemma och vara vanliga människor igen.

Awaiting for some story from me? I can not say stories is finished, only I have no one in mind. Have to dig in my memory and think if there is some one according to the autumn. Most memories from my childhood is from summer spring and winter. those winters when we had got some snow. When we were able to go skiing or skating. Not every winter it was possible because some winters it never became that cold we got some ice or snow. 

When we walk our daily walks I use to think about those winters when I grew up. We pass areas where I sprained my ankles several times every winter before I achieved the skill skating. The ponds around the funeral chapel was the most popular skating places we appreciated as kids. The chapel is surrounded by this moat, but I can not remember it was possible to skate around the whole chapel.

But the autumns I can not remember that much from. Probably because we started the school and the time was occupied with new classmates and new books and aims. The stay outdoors was less than during summer. A different way of life. Visiting the library downtown was a “daywork” after school. It was dark before I arrived home from library, and the weather often rainy and cold.

When we nowadays walk in sunshine in middle of day I feel as a discovery, those sunny days. Where were they when I grew up? Realise at that time I sat indoors in school. We had a week free around Halloween but it was named as potato-holiday. I can not remember I never have harvest a single little potato during those days. But the sleeping mornings we never refused. Maybe harvesting of some late apple in our garden. But most outdoor work finished at this time a year. 

My hip has been sore since we arrived home from cottage, so my walkings is very slow and with many rests. My walker allows me to sit for a while to the cramp in my leg disappear. And I am able to study every blade of grass and plants. Not just study, trying to remember their names, the plants. The different kind of grass I have decided to leave to my next life. Grass has so many different kinds I am not able to learn in this lifetime. 

But most plants makes me forced to remember their names. Probably you think I am a fool, and I agree. But this fool can not resist. Many years ago I saw a TV-series, there was an old man who knew all names in calendar. The children loved to tease him by shout a date i.e. first of August and before the old man had even thought why this date was shouted out, he had answered the shout: Per! He was seen as the village idiot, but I think he wasn’t more idiot than I am. What guarantees that is! But when I sit on my walker and search in my mind for a name at a flower I haven’t seen for some years, I feel as that village idiot. Regardless I can not stop to search for the name of the flower. And yesterday I found a flower I never have seen in my life. My spouse pointed at a flower and asked me; what is it? 

First of all I didn’t see any flower just a green plant. And in late October it is not many fresh plants. So my first answer was, I don’t know. But same moment I said those words, I reacted. Normally I don’t refuse to answer anything about my beloved flowers like that: I don’t know! So I took some steps nearer the green plant and stared at it. Suddenly I saw it was a blue flower! And I told him it is a blue flower. That, he meant, was obvious to him. Once again I looked at the flower and saw a plant I wasn’t sure of. Started to give some suggestions about potato plants and its related kind of flowers. We stood there and spoke about; that flower we had in our garden, the weed. What was its name? We looked at each other and waited for the name…. I thought my spouse as the gardener should know its name, and he thought as the flower lover I am, knew the name. None! Not a sound over our lips! Those silent moments seems to be more and more frequent. But we have all time in the world. Nothing hurry us. During the remaining walk back home we tried some names but no one was accepted as the right one. 

Today Sunday some names popped up in our brains. And when we started to look them up in my flower book I found at last the flower we saw yesterday. In Swedish ”Ballon flower”, a plant as I said I never have seen before. We took some picture and this story is as a documentary to my discovery.

During the continuing walking my husband told me he had seen a bullfinch last time he walk this path. Oh I said, what a sign of autumn. I envied him a little, and I asked if it was a he- or she-bird. A silence followed and I became confused. What was the problem, I asked? Don’t you know the difference between the sex at that bird? One of the easiest birds to determine the sex of. No, it was not the problem, the problem was he remembered the wrong name of the bird. It was a such one; you know the Lord cleaned his brushes against when he had painted our birds. 

Ha ha, I know very well his memory slots. My head is full of such ones. He spoke about chaffinch instead of bullfinch. But as we agreed – finch as a finch.

the Swedish here

Väntar du på en berättelse från mig?  Jag kan inte säga att berättelser är slut, bara jag har ingen i åtanke.  Måste gräva i mitt minne och tänka om det finns något som handlar om hösten.  De flesta minnen från min barndom är från sommar, vår och vinter.  Detta vintrar när vi hade fått lite snö.  När vi kunde åka skidor eller skridskor.  Inte varje vinter det var möjligt eftersom vissa vintrar det aldrig blev så kallt att vi fick någon is eller snö.

 När vi går våra dagliga promenader brukar jag tänka på de vintrarna när jag växte upp.  Vi passerar områden där jag stukade anklarna flertal gånger varje vinter innan jag uppnådde skickligheten att åka skridskor.  Dammarna runt begravningskapellet var de populäraste skridskoplatserna vi uppskattade som barn.  Kapellet är omgivet av denna vallgrav, men jag kan inte minnas att det var möjligt att åka skridskor runt hela kapellet.

Däremot höstarna kan jag inte komma ihåg så mycket från.  Förmodligen för att vi startade skolan och tiden var upptagen med nya klasskamrater och nya böcker och mål.  Utevistelsen var mindre än under sommaren.  Ett annat sätt att leva.  Att besöka biblioteket i centrum var ett ”dagsverke” efter skolan.  Det var mörkt innan jag kom hem från biblioteket och vädret ofta regnigt och kallt.

 När vi numera går i solsken mitt på dagen känner jag det som en upptäckt, de soliga dagarna.  Var var de när jag växte upp?  Inser då att jag satt inomhus i skolan.  Vi hade en ledig vecka runt Halloween, den fick namnet potatislov.  Jag kan inte minnas att jag någonsin har skördat en enda liten potatis under dessa dagar.  Men sovmorgnarna uppskattade vi.  Kanske skörd av något sent äpple i vår trädgård.  Men det mesta utomhusarbetet hade avslutats vid den här tiden på året.

 Min höft har varit besvärlig sedan vi kom hem från stugan, så mina promenader är väldigt långsamma och med många vilostunder.  Min rullator gör det möjligt för mig att sitta en stund tills krampen i benet försvinner.  Och jag kan studera varje grässtrå och växter.  Inte bara studera, försöka komma ihåg deras namn, växternas. Gräset har jag bestämt mig för att lämna studierna runt till mitt nästa liv.  Gräs har så många olika sorter som jag inte kan lära mig dem under den här livstiden.

 Men de flesta växter gör att jag tvingar mig komma ihåg deras namn.  Förmodligen tror du att jag är en dåre, och jag håller med.  Men den här dåren kan inte motstå.  För många år sedan såg jag en tv-serie, det var en gubbe som kunde alla namn i kalendern.  Barnen älskade att reta honom genom att skrika ett datum, t.ex. “första augusti”, och innan gubben ens hade tänkt på varför detta datum ropades, hade han svarat de ropande: Per!  Han sågs som byns idiot, men jag tror att han inte var mer idiot än jag.  Vilka garantier är det nu är!  Men när jag sitter på min rullator och i tankarna söker efter ett namn på en blomma som jag inte har sett på några år, känner jag mig som den där bynfånen.  Oavsett det, kan jag inte sluta leta efter blommans namn.  Och igår hittade jag en blomma som jag aldrig sett i hela mitt liv.  Min make pekade på en blomma och frågade mig;  Vad är det?

 Först och främst såg jag ingen blomma bara en grön växt.  Och i slutet av oktober är det inte många färska växter.  Så mitt första svar var, jag vet inte.  Men i samma ögonblick som jag sa de orden reagerade jag.  Normalt vägrar jag aldrig svara på något sånt om mina älskade blommor;  att jag inte vet!  Så jag tog några steg närmare den gröna växten och stirrade på den.  Plötsligt såg jag att det var en BLÅ blomma!  Och jag sa till honom att det är en blå blomma.  Det, menade han, var självklart för honom.  Återigen tittade jag på blomman och såg en växt som jag inte var säker på.  Började ge några förslag om potatisväxter och dess släktingar.  Vi stod där och pratade;  den blomman vi hade i vår trädgård, ogräset.  Vad hette den?  Vi tittade på varandra och väntade på namnet skulle dyka upp i huvudet på någon av oss….  Jag tyckte att min make som trädgårdsmästare borde veta dess namn, och han tyckte att jag som blomälskare visste namnet.  Ingen!  Inte ett ljud över våra läppar!  De där tysta stunderna verkar vara mer och mer frekventa.  Men vi har all tid i världen.  Ingenting skyndar på oss.  Under den återstående promenaden hemåt provade vi några namn men ingen accepterades som den rätta.

 Idag söndag dök det upp några namn i våra hjärnor.  Och när vi började slå upp dem i min blomsterbok hittade jag äntligen blomman vi såg igår.  I Ballongblomma, en växt som jag sa jag aldrig sett förut.  Vi tog en bild och den här historien är som en dokumentär till min upptäckt.

 Under fortsatta promenaden berättade min man för mig att han hade sett en domherre förra gången han gick denna väg.  Åh sa jag, vilket hösttecken.  Jag avundades honom lite, och jag frågade om det var en han- eller hon-fågel.  En tystnad följde och jag blev förvirrad.  Vad var problemet, frågade jag?  Vet du inte skillnaden mellan könet på den fågeln?  En av de enklaste fåglarna att avgöra könet på.  Nej, det var inte problemet, problemet var att han kom ihåg fel namn på fågeln.  Det var en sådan;  du vet som Herren rengjorde sina penslar mot när han hade målat våra fåglar.

 Ha ha, jag känner mycket väl till hans minnesluckor.  Mitt huvud är fullt av sådana.  Han talade om bofink istället för domherre.  Men som vi kom överens – fink som en fink.

Today the English above

Söndagmorgon. Solen tvekar fortfarande klockan tjugo i elva. Så här i oktober brukar dagarna vara vara betydligt kortare än sommardagarna. Vi har ju trots allt passerat höstdagjämningen med en månad. Men brittsommaren/indiansommaren detta år har varit så trevlig och inbjudande till små promenader och utflykter, att de flesta av oss inte insett att vi är inne i det mörka dystra vinterhalvåret. Nu idag verkar det som om solen väntade på att jag skulle vakna till liv. Det är man ju tacksam för, att man är solsystemets medelpunkt. 

Lätt nedlåtande undrar jag om dagens blaska är ledig då jag kommer till ett frukostbord som tydligt är halvfärdigt avätet. Det gäller att ta på sig den där attityden innan maken får fram ett ljud om ”god middag”. Små-kivandet oss emellan är en ständig kamp – vem av oss som kan hitta på de smartaste och roligaste kommentarerna. Visserligen är jag inte så rapp i skallen så här nyuppstigen, så småpratet går lite trögt. 

Nuförtiden handlar det mest om de där konstiga pauserna som uppkommer i vårt vardagsprat. De som avslöjar att ett ord fattas – inne i huvudet på den som talar. Ett vanligt vardagsord. Inget konstigt svåruttalat, bara ett alldeles vanligt ord. Båda lider av detta tappabort-ord-syndrom. Det innebär att vi har förståelse för varandra, och respekterar de pauser som uppstår. Förr i tiden talade man om pinsamma pauser som uppstod då någon tappade tråden för ett ögonblick i samtalet. Då det blir sådana pauser tar vi det som en utmaning att hålla kvar temat i samtalet medan man hittar ordet eller lämplig synonym. Känner inte dem som pinsamma, snarare en gemensam vardagstrivialitet. Trögheten i samtalen generar oss inte, det som är mest genant är att efter en längre tankepaus – med fullkomlig tystnad, plötsligt samtalet återupptas, då ordet hittats i de djupaste hjärnvindlingarna, att den andre av oss har glömt att vi är mitt i en diskussion! Jösses, vad talade vi om? 

Ingen av oss sitter helt overksam under tiden vi samtalar. Det sneglas på de senaste nyheterna eller vilka annonser son påkallar uppmärksamhet i våra iPads. Man vill ju vara uppdaterad vad som händer i världen. Så genansen hamnar hos den väntande oftare än hos den som för tillfället förde ordet – det ord som borttappades för en stund – och nu ersatts med något liknande. 

Efter lite tidningsläsande frågar jag maken hur det är med hans ”kåsen-het”, ett ord som väckte debatt under gårdagens samtal med brorsan. Han, brorsan menade att jag skulle prata ”redigt”, inte sån där norrländska… jag fick förklara för honom att det var hans egen barndomsdialekt jag talade. Ren Stattena-dialekt, då jag sa att maken känt sig ”kåsen”. Protester från brorsan gjorde att jag blev tvungen att forska om detta ord ”kåsen”. En halvtimme senare kunde jag både SMS:a och maila skärmdumpar från böcker utgivna på ämnet ”Skånska ord”. Som svar anlände ett ”Tack”, inget aha eller jaha du…. 

Dagens ”kåsenhet” hos maken är mindre men inte borta. Visst händer det lite nu och då att man känner sig lite risig, lite lätt hostig. En irritation i hals och svalg som man undrar om man har någon förkylning på gång. Körtlarna på halsen lätt förstorade. Handen far upp i pannan för att konstatera att man inte har någon feber. Inte trött, inte frusen. Bara halvsjaskig. Efter dessa Corona tider har man förmodligen blivit ännu mer uppmärksam på dessa svaga – men ändock – symptom. 

Dagens tidning innehåller ännu en artikel om en skribents tyckande och låtande om en viss rondellhund. Jag följer dessa inlägg, eftersom jag har en väldigt bestämd åsikt om detta sätt att uttrycka sig. Då meningen med det hela var att gå ut i offentligheten med åsikter som tydligt uttrycker förringande om andras religion. Jag är själv är uppväxt i ett helt ateistiskt hem. Föräldrarna förklarade att detta var den enda vettiga tron, ateismen, blev jag redan då tvehågsen. Hur visste de att det var så? Samtidigt hörde jag dem säga, folk får tro vad de vill, men…. 

Jag har än idag vid hög uppnådd ålder inte riktigt fått klart för mig hur de ville ha det… 

Trots allt, var det detta faktum de sände ut mig i livet med. Ska vi snacka om taskig barndom?  Nej det ska vi inte. Men förstå mig, om jag blivit en språk- och vad menar de – polis. Jag är ingen vän av terrorhandlingar som utförs i profeters anda, men jag kan inte förstå vad de har med en hel trosuppfattning att göra. Att man hänvisar till att den eller den profeten inte gillar andra trosbekännelser och samtidigt attackerar med olika attentat, har ingenting med religionen att göra. Enbart kriminellt och brottsligt mot dina medmänniskor. 

Därför har rondellhundar ingenting att göra i debatter i tidningar eller media. De är skapade för ENDAST en sak. De är ett hot mot ALL form av demokrati. Och yttrandefriheten som åberopas är av det slaget att de vill ha igång ett ordkrig. Jag vet inte om ett ordkrig är bättre än alla dessa andra motsättningar som vi läser och förfäras om dagligen i media. Lite som småbarnen då de förklarar; de var han som började…

Kolla! Nu har de även fått igång mig! Till att tycka och tänka. Jag som anser att diskussionen som uppstått efter en känd ”konstnärs” bortgång borde aldrig uppstått. Diskussionen avslöjar alldeles för många åsikter som aldrig borde ha varken uttalats eller tryckts. Fy mig, nu ska jag låta min mun få socker….

Here the English text

Sunday morning.  The sun still hesitates at twenty before eleven.  Like this in October, the days tend to be significantly shorter than the summer days.  After all, we have passed the autumn equinox by one month.  But the latesummer / Indian-summer this year has been so pleasant and inviting to small walks and excursions, that most of us have not realised that we are in the dark gloomy winter.  Now today it seems as if the sun was waiting for me to wake up to life.  I am grateful for that, being the center of the solar system.

 Slightly condescending, I wonder if today’s newspaper is free when I come to a breakfast table that is clearly eaten, half of it.  It is important to take on that attitude before the husband makes a sound about ”good day, not good morning”.  The small quarrel between us is a constant struggle – who among us can come up with the smartest and funniest comments.  Admittedly, I’m not that quick in brain this early, so the small talk is a bit sluggish.

 Nowadays, it’s mostly about those strange pauses that arise in our everyday conversation.  Those who reveal that a word is missing – inside the head of the speaker.  A common everyday word.  Nothing strangely difficult to pronounce, just a very ordinary word.  Both suffer from this drop-word syndrome.  This means that we understand each other, and respect the breaks that arise.  In the past, people talked about embarrassing pauses that arose when someone dropped the thread for a moment in the conversation.  As there are such pauses, we take it as a challenge to keep the theme in the conversation while finding the word or suitable synonym.  Do not feel them as embarrassing, rather a common everyday triviality.  The inertia of the conversations does not bother us, the most embarrassing thing is that after a long pause for thought – with complete silence, the conversation suddenly resumes, when the word is found in the deepest brain twists, that the other of us has forgotten that we are in the middle of a discussion!  Geez, what were we talking about?

 None of us sit completely idle while we talk.  Mostly we looks at the latest news or which ads are attracting attention in our iPads.  You want to be updated on what is happening in the world.  So the embarrassment ends up with the waiting person more often than with the one who was currently the talker – who dropped the word for a while – and has now been replaced it with something similar.

 After some newspaper reading, I ask my husband how it is with his ”kåsen-het”, a word that aroused debate during yesterday’s conversation with his brother.  He, my brother, meant that I should speak odd words, not like that from Norrland… I had to explain to him that it was his own childhood dialect I was speaking.  Pure Stattena dialect, when I said that my husband felt ”kåsen”.  Protests from my brother meant that I had to research this word ”kåsen”.  Half an hour later, I was able to both text and email screenshots from books published on the subject ”Scanian words”.  In response, a ”Thank you” arrived, nothing aha or  oh yeah….

 Today’s ”kåsenhet” with the husband is smaller but not gone.  Of course it happens a little now and then that you feel a little weak, a little slightly coughy.  An irritation in the throat that you wonder if you have a cold on go.  The glands on the neck are slightly enlarged.  The hand goes up in the forehead to state that you have no fever.  Not tired, not frozen.  Just half shabby.  After these Corona times, people have probably become even more aware of these weak – but still – symptoms.

The daily news contains another article about a writer’s opinion and thoughts about a certain “patrol dog”.  I follow these posts, because I have a very definite opinion about this way of expressing myself.  Then the whole point was to go out in public with opinions that clearly express contempt for the religion of others.  I myself grew up in a completely atheistic home.  My parents explained that this was the only sensible belief, atheism, I was already hesitant.  How did they know it was so?  At the same time I heard them say, people can believe what they want, but….

 Even today, at a very old age, I have not really understood how they wanted me to think…

 After all, it was with fact like this they sent me into life.  Shall we talk about shitty childhood?  No, we will not.  But understand me, if I became a language – and “what do they mean” – police.  I’m not a fan of terrorist acts performed in the spirit of prophets, but I can not understand what they have to do with a whole conception of faith.  That one refers to the fact that this or that prophet does not like other creeds and at the same time attacks with various assassinations has nothing to do with religion.  Only illegalities and criminal acts against your fellow human beings.

 Therefore, “patrol dogs” have nothing to do with debates in newspapers or the media.  They are created for ONLY one thing.  They are a threat to ALL forms of democracy.  And the freedom of speech that is invoked is of the kind that they want to start a war of words.  I do not know if a war of words is better than all these other contradictions that we read and are horrified about daily in the media.  A bit like the toddlers when they explain;  they were the one who started…

 Check!  Now they have even got me started!  To think and thought.  I who believe that the discussion that arose after the death of a famous ”artist” should never have arisen.  The discussion reveals far too many opinions that should never have been expressed or published.  Ashamed of me, now I’m going to let my mouth get sugar….