Kategori: Minnen Sida 47 av 138

Last week I had predicted bad weather, because it use to be so week 8. That week our children here in southern Sweden have a holiday week from school. But this year I wasn’t right in my “forecast”. The weather showed the other way around this year. I saw the meteorologist explained some of the changes about winter weather last fifty years. We haven’t had any winter in my part of country last years. One day or two with some snow but it has melt away quick. Instead we have last week had some sunny days and no wind. Suitable for walking and some picnic with a cup of coffee somewhere at a bench, enjoying the sun. This time a year I really enjoy the sun. Feel the warmth on my nose and cheeks. Yesterday we took the opportunity having our lunch in our town park. Everywhere small spots at the lawn, and when we were looking closer, we see both snowdrops and crocus. Some trees has started to show small willow buds. And once again I stand there and search deep in my brain all names on flowers and trees. Funny, it seems to be important for me to remember their names. As if I forget them they maybe forget me. 

When we ate our lunch in the park we sat and looked at people who as well as we, enjoyed the gorgeous weather. A pair of young boys stood and watched us, two old people. They whispered and giggled something about us. Suddenly one of them approached slowly. In front of us he stopped and said: have a good day! and he run away, we laughed and wished him the same, We were convinced the boys had bet if anyone dared to address us with some words … and yes, one of them won the betting. In such a moment we realise we probably are grown up people by now. Ha ha ha, can we be seen as a danger? Or what was it made us so challenging? 

After lunch we went by bus to explore another part of our town where it had been made a project with a promenade with different playgrounds, football pitches and fields with flowers and butterflies. We have read in our newspaper about it and we have decided; we would take a walk there. Now we have done. And it is possible we will do so in some weeks again. The spring will be nice there, l’m sure. 

This divine sunny days make me feel as a queen. Probably the returning sun this early spring is also a part of my wellbeing. Some ugly thought appears in my brain, till summer I will try and hide from the sun because it will be too hot. But it is another day, another time. May I be delighted now and here.

We had some coffee left and some buns, so a break for afternoon coffee were appreciated both by our feet and coffee thirst. The area had benches for a rest, and we found some with tables too. 

The promenade was more than 1,5 kilometres long with many small spots for recreation. But not any toilet. A shame for our town I think. When we walked at the seaside promenade some weeks ago, there is a toilet every hundred meters! Free! It is also an important topic for us when we explore our town, to look where there is such facilities as toilets. 

I have reported to my town we miss a bench along the path between Sofiero castle and my home. That promenade is about 4 kilometres long and not a single bench. The man I spoke to in town hall promised my to report it and I got a message it had become a issue, but after some weeks I got an answer the town couldn’t afford any benches more. We will get a exhibition in town H22 in some month and it will cost many millions of crowns, so no bench for us wanderers. 

Today I have finished a pair of socks again. My legs have got one day off. Sunday, resting day. 

Här är svenskan

Förra veckan förutspådde jag dåligt väder, för det brukade vara så vecka 8. Den veckan har våra barn här i södra Sverige lov från skolan.  Men i år var jag inte rätt i min ”prognos”.  Vädret visade sig tvärtom i år.  Jag såg att meteorologen förklarade några av förändringarna kring vintervädret de senaste femtio åren.  Vi har inte haft någon vinter i min del av landet de senaste åren.  En dag eller två med lite snö men det har smält bort snabbt.  Istället har vi sista veckan haft några soliga dagar och ingen vind.  Lämplig för promenader och picknick med en kopp kaffe någonstans på en bänk, njutandes av solen.  Den här tiden på året njuter jag verkligen av solen.  Känner värmen på min näsa och kinder.  Igår passade vi på att äta vår lunch i stadsparken.  Överallt små fläckar på gräsmattan, och när vi tittade närmare såg vi både vintergäck och krokus.  Vissa träd har börjat visa små videknoppar.  Och återigen står jag där och letar djupt i hjärnan alla namn på blommor och träd.  Konstigt, det verkar vara viktigt för mig att komma ihåg deras namn.  Liksom om jag glömmer dem kanske de glömmer mig.

 När vi åt vår lunch i parken satt vi och tittade på människor som likaväl som vi njöt av det underbara vädret.  Ett par unga pojkar stod och kikade på oss, två gamlingar.  De viskade och fnissade något om oss.  Plötsligt närmade sig en av dem sakta.  Framför oss stannade han och sa: ha en bra dag! och han sprang iväg, vi skrattade och önskade honom detsamma. Vi var övertygade om att pojkarna hade slagit vad om någon vågade tilltala oss med några ord … och ja, en av dem vann vadslagning.  I ett sådant ögonblick inser vi att vi förmodligen är vuxna människor vid det här laget.  Ha ha ha, kan vi ses som en fara?  Eller vad var det som gjorde oss så utmanande?

 Efter lunch åkte vi buss för att utforska en annan del av vår stad där det har gjorts ett projekt med en promenad med olika lekplatser, fotbollsplaner och fält med blommor och fjärilar.  Vi har läst i vår tidning om det och vi har bestämt oss; vi skall ta en promenad dit.  Nu har vi gjort det.  Och det är möjligt att vi kommer att göra det om några veckor igen.  Våren kommer att bli fin där, det är jag säker på.

 Dessa gudomliga soliga dagar får mig att känna mig som en drottning.  Förmodligen är den återkommande solen denna tidiga vår också en del av mitt välmående.  Någon ful tanke dyker upp i min hjärna, till sommaren ska jag försöka gömma mig för solen för det kommer att bli för varmt.  Men det är en annan dag, en annan tid.  Må jag vara glad nu och här.

 Vi hade lite kaffe kvar och några bullar så en paus för eftermiddagsfika uppskattades både av fötterna och kaffetörsten.  Området hade bänkar för vila, och vi hittade några med bord också.

 Promenaden var mer än 1,5 kilometer lång med många små platser för rekreation.  Men inte en enda toalett. Skamligt för vår stad tycker jag.  När vi gick strandpromenaden för några veckor sedan så finns det en toalett var hundra meter!  Gratis!  Det är också ett viktigt ämne för oss när vi utforskar vår stad, att se var det finns faciliteter som toaletter.

 Jag har anmält till min stad att vi saknar en bänk längs stigen mellan Sofiero slott och mitt hem.  Den promenaden är cirka 4 kilometer lång och inte en enda bänk.  Mannen jag pratade med i stadshuset lovade mig att rapportera det och jag fick ett meddelande att det hade blivit ett ärende, men efter några veckor fick jag svar att staden inte hade råd med fler bänkar.  Vi kommer att få en utställning i staden, H22 om någon månad och det kommer att kosta många miljoner kronor, så ingen bänk för oss vandrare.

 Idag har jag gjort klart ett par strumpor igen.  Mina ben har fått en ledig dag.  Söndag, vilodag.

Zero one one one says the watch. (01:11) I have played bridge all evening. Funny some days we end up very low in the result list. To be honest, most days, but some days it seems as the happiness is with us. Today started with sun and a rather warm morning. It is holiday week, a week I associate with just above zero at the thermometer and drizzle, even heavy rain. Week eight weather I use to name those days with this boring weather. The children up north in Sweden have winter and a lot of snow, but here in south it isn’t any tempting staying outdoor weather. 

At the afternoon the rain started. And it was perfect when I found found a nice TV-program to look at. The second stocking of the latest pair to son was knitted. But when daylight disappeared I logged in at my bridge site. I need more light when I knit nowadays. Therefore, some bridge instead. 

I have had a great evening, at first a Norwegian man and I were placed as number 13 out of 486 pair of players. That man is keen to play with me since we won the whole tourney some weeks ago. 388 pair that time, but we still can feel some of the sweetness of that victory. Today when we ended up that great place, we re-experienced some new satisfaction. Very funny with this man, we play rather often but normally we don’t speak anything. But those days when we have succeeded he want to speak a little when we sit and wait for the result to show. Today he complained he had problem with his computer, and I said he should put a computer on his wish list for Santa Claus, but he said it was better if he type it on the wish list for his 90-years birthday. Then he hadn’t to wait too long. No one can blame me for having young partners! 

When I later this evening I played with my daily partner in Canada, we at last made a rather good result. We had all our most difficult opponents after us in result list. 

I suppose none of my readers have any interest of this fact, but sometimes I want to brag to self, good job Inga-Lill. So many tourneys I rather want to forget, so this day had to be printed and told about.  

Här är svenskan

Noll ett ett ett säger klockan.  (01:11) Jag har spelat bridge hela kvällen.  Lustigt, vissa dagar hamnar vi väldigt långt ner  i resultatlistan.  För att vara ärlig, de flesta dagar, men vissa dagar verkar det som om lyckan står oss bi.  

Dagen började med sol och en ganska varm morgon.  Det är sportlovsvecka, en vecka jag förknippar med strax över noll på termometern och duggregn, till och med kraftigt regn.  Vecka åtta-vädret använder jag för att namnge dagarna som har det här tråkiga vädret.  Barnen norrut i Sverige har vinter och mycket snö, men här i söder är det inget lockande att vistas utomhus.

 På eftermiddagen började regnet.  Och det var perfekt när jag hittade ett trevligt tv-program att titta på.  Den andra strumpan av det senaste paret till sonen blev stickad.  Men när dagsljuset försvann loggade jag in på min bridgesida.  Jag behöver mer ljus när jag stickar nuförtiden.  

Därför lite bridge istället. Jag har haft en fantastisk kväll, först placerades en norrman och jag oss som nummer 13 av 436 spelare.  Den mannen är angelägen om att spela med mig eftersom vi vann hela turneringen för några veckor sedan.  388 par den gången, men vi kan fortfarande känna lite av sötman i den segern.  Idag när vi hamnade på det där fantastiska placeringen, återupplevde vi lite av ny tillfredsställelse.  Väldigt roligt med den här mannen, vi spelar ganska ofta men normalt pratar vi ingenting.  Men de dagarna när vi har lyckats vill han prata lite när vi sitter och väntar på att resultatet ska dyka upp.  Idag klagade han på att han hade problem med sin dator, och jag sa att han skulle skriva upp en ny på sin önskelista till jultomten, men han sa att det var bättre om han skrev det på önskelistan inför sin 90-årsfödelsedag.  Då behövde han inte vänta lika länge.  Ingen kan klandra mig för att jag har unga partners!

 När jag senare i kväll spelade med min dagliga partner i Kanada gjorde vi äntligen ett ganska bra resultat.  Vi hade alla våra svåraste motståndare efter oss i resultatlistan.

 Jag antar att ingen av mina läsare har något intresse av detta, men ibland vill jag skryta för mig själv, bra jobbat Inga-Lill.  Så många turneringar jag helst vill glömma, så den här dagen fick skrivas och berättas om.

Have been for treatment of my eye today. Last week I told my sister we had to cancel our Monday phone call, because I wasn’t home today. I had got an early appointment for the treatment, so I was back home earlier than I use to have my breakfast most days. At first I thought of phone my sister after all, but remembered she had an appointment herself. She were going to our police station to get her passport renewed. So our call with the weekly chat may be postponed to next day. 

But at the usual time she called and confessed she had forgotten about my visit at eye clinic. We laughed and when I was home we kept our schedule for contacts. Good we said. We need all our routines to keep updated what date and month it is. None of us has the habit going to church at Sundays. Otherwise we have it as a kind of memory. For the moment it is Tuesdays we do our grocery purchase. When we have dentist, doctor and many of this kind of appointment we get a text at our mobile phones the day before. As a reminder about next days events. Both of us were sure this kind of reminder suited both of us. But I said it entailed a false security. If the mobile phone were left in my handbag I didn’t always hear that little pling sounding. 

We told about all our appointments we knew had this service. I was glad my podiatrist had that service with a reminder the day before. She has rather long waiting time between registration and the day she take care of me. And my sister told me even her hairdresser had started to send her a note the day before her appointment. But by now I protested. Oh no, not my hairdresser. I don’t think our Maria has digitalised her ordering service. Not yet and not in a near future, I said. If we ask her about this upgrading her service, she probably tell us: I expect you have your head for something more than grow your hair on…. Have had this hairdresser for so many years I am convinced about her opinion about digitalising all the world.  

My froggyfriend is skiing in the Alps this week. A annual event with his children and grandchildren. He complained the other day the youngest grandchildren claimed he should wear a helmet when skiing. It wasn’t any popular idea for that old man. He had skied all his life with only a usual cap on his head. Saying as my husband and I use to say, it was better the old days. I clearly read in his text he didn’t like to be brought up by grandchildren. I know that feeling! But this time I agreed with those who insisted froggy should wear helmet, as well as all other in family. 

Last year he had sent me a picture when the whole gang posed in front of the camera, all with all kind of protecting helmets and other equipment. All but my friend. There he stood in a nice red ski overall, bareheaded and without any sunglasses. Nice to get the picture, but when I got it I reacted why he didn’t wore those protections? Yesterday I copied the picture and sent to him telling him; who is that stupid guy in middle of the gang, not wearing any either helmet or sunglasses? A very quick answer from him; it was hi ski teacher… Oh my god, I know that guy, I said. But after a while he asked me to send the picture to him again. He hadn’t that picture saved. I told him it would cost him something, we had to negotiate about it. But he promised I should get more pictures as a commodity. 

Today this afternoon at first i got some pictures of that bareheaded guy in same red ski overall , but after a while i got a new one, same guy but whit helmet huge sunglasses and a mask in front of the nose and mouth. I saw it was same guy in that red overall…. But very well protected.  Laughing I found he had heard my criticism, same opinion as his grandchildren have. Now dear friend take it easy out in the pists. And come safe home without any broken legs.

Här är svenskan

Har varit på behandling av mitt öga idag.  Förra veckan sa jag till min syster att vi var tvungna att hoppa över vårt måndagssamtal, eftersom jag inte var hemma idag.  Jag hade fått en tidig tid för behandlingen, så jag var hemma tidigare än jag brukar äta min frukost de flesta dagar.  Först tänkte jag trots allt på att telefonera syster, men kom ihåg att hon hade en tid själv att passa.  Hon skulle till polisen för att få sitt pass förnyat.  Så vårt måndagssamtal fick skjutas upp till nästa dag.

 Men vid den vanliga tiden ringde hon och erkände att hon hade glömt mitt besök på ögonkliniken.  Vi skrattade och när jag ändå var hemma höll vi vårt schema för kontakter.  Bra sa vi.  Vi behöver alla våra rutiner för att hålla oss uppdaterade vilket datum och månad det är.  Ingen av oss har för vana att gå till kyrkan på söndagar.  Annars kan man ha det som ett slags minne.  För tillfället är det tisdagar vi gör våra matinköp.  När vi har tandläkare, läkare och många av den här typen av tid får vi ett sms i mobilen dagen innan.  Som en påminnelse om kommande dagars händelser.  Vi båda var säkra på att den här typen av påminnelse passar oss båda.  Men jag sa att det innebar en falsk säkerhet.  Om mobiltelefonen låg kvar i handväskan hörde jag inte alltid den där lilla plingen.

 Vi berättade om alla våra möten vi visste hade den här tjänsten.  Jag var glad att min fotterapeut hade den tjänsten med en påminnelse dagen innan.  Hon har ganska lång väntetid mellan registreringen och den dag hon tar hand om mig.  Och min syster berättade för mig att till och med hennes frisör hade börjat skicka ett meddelande till henne dagen innan hennes möte.  Men vid det här laget protesterade jag.  Åh nej, inte min frisör.  Jag tror inte att vår Maria har digitaliserat sin beställningstjänst.  Inte än och inte inom en snar framtid, sa jag.  Om vi ??frågar henne om det här med att uppgradera hennes tjänst, säger hon förmodligen till oss: Jag förväntar mig att ni har huvudet för något mer än att växa hår på…  Har haft denna frisör i så många år att jag är övertygad om hennes åsikt om att digitalisera hela världen.

 Min froggyfriend åker skidor i Alperna den här veckan.  Ett årligt evenemang med hans barn och barnbarn.  Han klagade häromdagen att de yngsta barnbarnen hävdade att han borde bära hjälm när han åkte skidor.  Det var ingen populär idé för den gamle mannen.  Han hade åkt skidor hela sitt liv med bara en vanlig mössa på huvudet.  Som jag och min man brukar säga, det var bättre förr i tiden.  Jag läste tydligt i hans text att han inte gillade att bli uppfostrad av barnbarnen.  Jag vet hur du känner det!  Men den här gången höll jag med dem som insisterade på att froggy skulle bära hjälm, liksom alla andra i familjen.

 Förra året hade han skickat en bild till mig när hela gänget poserade framför kameran, alla med all sorts skyddshjälmar och annan utrustning.  Alla utom min vän.  Där stod han i en fin röd skidoverall, barhuvad och utan några solglasögon.  Kul att få bilden, men när jag fick den reagerade jag på varför han inte bar de där skydden?  Igår kopierade jag bilden och skickade till honom och frågade;  vem är den där dumma killen mitt i gänget, som inte har vare sig hjälm eller solglasögon?  Ett mycket snabbt svar från honom;  det var hans skidlärare… Herregud, jag känner den där killen, sa jag.  Men efter ett tag bad han mig skicka bilden till honom igen.  Han hade inte den bilden sparad.  Jag sa till honom att det skulle kosta honom mycket, vi var tvungna att förhandla om det.  Men han lovade att jag skulle få fler bilder som utbyte.

 Idag i eftermiddags fick jag först några bilder på den där barhuvade killen i samma röda skidoverall, men efter ett tag fick jag en ny, samma kille men med hjälm stora solglasögon och en mask för näsa och mun.  Skrattande såg jag att han hade hört min kritik, samma åsikt som hans barnbarn har.  Nu kära vän, ta det lugnt ute i pisterna.  Och kom säkert hem utan några brutna ben.

Do you remember I told you about our effort to make a computerized schedule about what we have/had for dinner? When our vicious son told us the impossibility to do such a project. He told us; making such a scheme because we didn’t were honest to one another, fell on its own idea. We weren’t able to remember what we had have for dinner last days and when the empty space appeared in our brains we consciously told lies. None of us felt for to confess our bad memory. So I said we had eaten fish every day last week and my husband knew (according to his memory) we had eaten sausage every day last seven days. This lies were invented to try to avoid those dishes nerrest days.

Making a shared file wasn’t any idea the son said. Both of you don’t hesitate to make an amendment in a shared file, created upon a disagreement! 

Why this topic popped up in my brain today, was because husband asked me; what means the word  serialization. I love to dig in glossary when a new word appears. There I sit with an exact explanation of the meaning of the word. Satisfied I look and realise I have learnt something new! A new word in my vocabulary! Yippie! 

My husband notice my happy face and requires to know the meaning of the word as well. After all it was his question! For some seconds I felt as caught in a difficult situation. One thing to read and understand a typed word, another thing is trying to explain with ordinary everyday language. 

Suddenly our files about what we have ate for dinner came to me as a solution to the problem. And both of us felt we grew further in computer knowledge. And both surprised and proud, we looked at each other and smiled. 

Serialization is a process in computer science that involves saving a data structure or object state to a format that can be stored in, or transferred to, a computer memory or other data environment.

May this page never become read by that vicious son of ours. He will think we’ve got hubris. 

Här är svenskan

Kommer du ihåg att jag berättade om vår ansträngning att göra ett datoriserat schema om vi har/ätit till middag?  När vår elaka son sa till oss att det var omöjligt att göra ett sådant projekt.  Han sa det till oss;  att göra ett sådant upplägg för att vi inte var ärliga mot varandra, föll på sin egen idé.  Vi kunde inte komma ihåg vad vi åt till middag de senaste dagarna och när det tomma utrymmet dök upp i våra hjärnor producerade vi medvetet lögner.  Ingen av oss kände för att erkänna vårt dåliga minne.  Så jag sa att vi hade ätit fisk varje dag sista veckan och min man visste (enligt hans minne) att vi hade ätit korv varje dag de senaste sju dagarna. Dessa lögner uppfanns i försök att undvika dessa rätter närmsta dagarna.

 Att göra en delad fil var ingen idé som sonen sa.  Ingen av oss tvekar att göra en ändring i en delad fil, skapad på grund av oenighet!

 Varför det här ämnet dök upp i min hjärna idag var för att maken frågade mig;  vad betyder ordet serialisering.  Jag älskar att gräva i ordlistan när ett nytt ord dyker upp.  Där sitter jag med en exakt förklaring av ordets betydelse.  Jag läser nöjt och inser att jag har lärt mig något nytt!  Ett nytt ord i mitt ordförråd!  Jippi!

 Min man lägger märke till mitt glada ansikte och kräver att han också bör få veta ordets betydelse.  Det var trots allt hans fråga!  Under några sekunder kände jag mig fast i en svår situation.  En sak att läsa och förstå ett skrivet ord, en annan sak är att försöka förklara med vanligt vardagsspråk.

 Plötsligt kom våra filer om vad vi har ätit till middag till mig som en lösning på problemet.  Och vi båda kände att vi växte ytterligare i datorkunskap.  Och både förvånade och stolta tittade vi på varandra och log.

Serialisering är en process inom datavetenskapen som innebär att en datastruktur eller ett objekttillstånd sparas till ett format som kan lagras i, eller överföras till, ett datorminne eller en annan datamiljö.

 Må den här sidan aldrig bli läst av vår ohängde son.  Han kommer att tro att vi har fått hybris.

Svenskan efter engelskan

What a feeling! We are free people again. I don’t know what we want to do with the freedom but a clear feeling inside me. First this cancelling of restrictions, but even the longer daylight as gets more obvious day by day gives me some strange feeling I want to do something. But what? I have not any ideas for the moment. I have to sit down and make a plan. And discuss this and persuade my husband how necessary this plans are. First is it all the buses in my town which needs to be explored. Which ones is already in our knowledge, and which ones is on the schedule to explore?

Further information about our bus travelling will appear at this pages. It is still on the planning level yet. 

It happens I hear people say to me; you aren’t “make-less”, a word I use when I am without any either plan or to-do things on my list. When I hear it it is a word, not invented by me but a word I have borrowed from people up north in Sweden. As a statement I always have something to do whatever happens. 

Yesterday I got a phone call about the local we are playing bridge in Wednesdays afternoons. It is allowed for us to gather again in that local, and I typed a letter and send out to the players. After an hour I already got four answers, indicating people have waited for this release of the restrictions. First one told me she was so glad but she still was all to ill to participate. We have spoken about those facts earlier, and I have promised her to get my messages even if she isn’t able to come anymore. As she says, all the names and to see the result from last weeks play, makes her to follow her friends in a way after all. The second one cheered and I clearly heard her happiness about getting an easier life back again. Third one typed and send: OF COURSE, I will be there Wednesday 13.00 sharp! And after some minutes my phone signalled I had got a payment for something. It was the payment for the play! I had in the letter clearly explained I didn’t accepted any coins, only notes or Swish over phone, ha ha it was his way to tel how anxious he were to get back to normal life and play some cards. The fourth just send my letter back and he had forget to type any message if he wanted to participate or not. Just followed my instructions how to answer, either by send this mail back by pushing the button “answer” I am convinced he would have typed something if he Not is able to come to play so I make a note he show up. The fifth had tried to phone me very early (in my opinion what is early or not) and had met a phone answering machine; I didn’t want to be disturbed. I called her when it was decent time in my eyes, and she were happy to come next week. The sixth had left a message in my  message box telling me she did so because she didn’t feel comfortable to use her mail. But she didn’t tell me if she is coming or not, so probably I have to phone her after all and ask about it. 

After one day I can clearly see people isn’t looking in their mailbox frequently for any mail. Especially retired people doesn’t get mail every day. After this weekend I have to check the list which one who hasn’t answered , and I have to phone them. Can you understand when I say I am not without things to do. Keep me busy and my brain may not become too mixed up. A list helping me to have a check up what I am going to do and what I already have done is a necessity to me. Sometimes I forget if it is done or I already have done it. At our age we have to find facilities to keep our life in a comfortable shape. 

Today our windows are cleaned and the sun shines. I was going to clean the windows but my husband didn’t trust my work would be good enough. So we shared the work, I stood beside him telling him how and what to do. Till he asked me to step aside and keep quiet. I continued my knitting and he had to fending. But I am happy we have got rid of that grey windows. It is one less thing to be annoyed about.  

Här är svenskan

Vilken känsla!  Vi är fria människor igen.  Jag vet inte vad jag vill göra med friheten men det är en tydlig känsla inom mig.  Först detta upphävande av restriktioner, men även det längre dagsljuset som blir mer uppenbart dag för dag, ger mig en underlig känsla av att jag vill göra något.  Men vad?  Jag har inga idéer för tillfället.  Jag måste sätta mig ner och göra en plan.  Och diskutera detta och övertala min man hur nödvändiga dessa planer är.  Först är det alla busslinjer i min stad som måste utforskas.  Vilka finns redan i vår kunskap, och vilka finns på schemat att utforska?

 Mer information om våra bussresor kommer att finnas på dessa sidor.  De är fortfarande på planeringsnivå ännu.

 Det händer att jag hör folk säga till mig;  du är inte ”göralös”, ett ord som jag använder när jag är utan någon planering eller ”att göra saker” på min lista.  När jag hör det är det ett ord, inte uppfunnit av mig utan ett ord som jag har lånat av folk norrut i Sverige.  Som ett uttalande att jag alltid har något att göra, vad som än händer.

 Igår fick jag ett telefonsamtal om lokalen vi spelar bridge i på onsdagseftermiddagarna.  Det är tillåtet för oss att samlas igen i den lokalen, så jag skrev ett brev och skickade ut till spelarna.  Efter en timme hade jag redan fyra svar, vilket tyder på att folk har väntat på denna ”frigivning” av restriktionerna.  

Den första sa till mig att hon var så glad men hon var fortfarande för dålig för att delta.  Vi har pratat om dessa fakta tidigare, och jag har lovat henne att få mina meddelanden även om hon inte kan komma längre.  Som hon säger, alla namn och att se resultatet från veckans spel, gör att hon trots allt följer sina vänner på ett sätt.  

Den andra jublade och jag hörde tydligt hennes lycka över att få tillbaka ett lättare liv igen.  

Tredje skrev och skickade: SJÄLVKLART, jag kommer på onsdag 13.00 på klockslaget!  Och efter några minuter signalerade min telefon att jag hade fått en betalning för något.  Det var Spelavgifter!  Jag hade i brevet tydligt förklarat att jag inte accepterade några mynt, bara sedlar eller Swish över telefon, ha ha det var hans sätt att berätta hur angelägen han var att komma tillbaka till det normala livet och spela lite kort.  

Den fjärde skickade bara tillbaka mitt brev och han hade glömt att skriva något meddelande om han ville delta eller inte.  Följde bara mina instruktioner hur man svarade, antingen genom att skicka tillbaka detta mail genom att trycka på knappen ”svar” Jag är övertygad om att han skulle ha skrivit något om han inte kunde komma och spela så jag gör en anteckning om att han dyker upp.  

Den femte hade försökt ringa mig väldigt tidigt (enligt vad jag tycker är tidigt eller inte) och hade mött en telefonsvarare;  Jag ville inte bli störd.  Jag ringde henne när det var vettig tid i mina ögon, och jag fick veta att hon kom gärna nästa vecka.  

Den sjätte hade lämnat ett meddelande i mina meddelanden som berättade att hon gjorde såhär för att hon inte kände sig bekväm att använda sin post.  Men hon sa inte till mig om hon kommer eller inte, så jag måste nog ringa henne trots allt och fråga om det.

 Efter en dag kan jag tydligt se att folk inte letar i sin brevlåda så ofta efter någon post.  Särskilt pensionerade får inte post varje dag.  Efter den här helgen måste jag kolla på listan vilka som inte har svarat och jag måste ringa dem.  Kan du förstå när jag säger att jag inte saknar saker att göra.  Håll mig sysselsatt och min hjärna kanske inte blir för slö.  En lista som hjälper mig att kolla upp vad jag ska göra och vad jag redan har gjort är en nödvändighet för mig.  Ibland glömmer jag om jag ska gör a eller om jag redan har gjort det.  I vår ålder måste vi hitta hjälpmedel för att vårt liv ska vara bekvämt.

 Idag är våra fönster putsade och solen skiner.  Jag skulle putsa fönstren men min man litade inte på att mitt arbete skulle bli tillräckligt bra.  Så vi delade på arbetet, jag stod bredvid honom och berättade hur och vad han skulle göra.  Tills han bad mig gå åt sidan och hålla tyst.  Jag fortsatte att sticka och han fick kämpa på.  Men jag är glad att vi har blivit av med de där gråa fönstren.  Det är en sak mindre att irritera sig på.