Kategori: Minnen Sida 46 av 138

Enbart på svenska, kanske engelska senare….

Lördagkväll. Wuppertal. Södra Tyskland med ett hotell med de typiska tjocka dynorna liggande på sängarna. Efter 77 mils bussåkande genom sol hagelskurar och många löften om att våren är på väg. Att vi inte är purunga känns gott i kroppen. Varje gång vi ska ut och in i bussen behövs lite större utrymme än vi behövde förr i tiden. Då skuttade vi upp och ur bussen som gaseller, om nu gaseller brukar åka buss.  Men många medresenärer har även de passerat gasellstadiet och det finns tid så det räcker. Vi skulle åkt från Helsingborg med en anslutningsbuss, men sent igår fredag ringde de och meddelade att det skulle komma en taxibil istället. Spelar ingen roll sa jag. Bara vi hinner i tid till Parisbussen. 

Snålblåsten som drog in från havet gjorde att Hamntorget var det mest ogästvänliga jag upplevt på år. Men vi var i god tid, något annat tordes vi inte. 25 minuter till taxin skulle dyka upp så vi drog benen efter oss, sökandes efter en vrå där vi kunde skydda oss från den vassa vinden. Tyst och tomt på trafik i min stad klockan 6 en lördagmorgon. Plötsligt hörde jag en bilmotor bakom mig, vände mig om och såg en ”främmande” taxibil glida upp vid sidan om mig. Rutan vevades ner och chauffören avvaktade min reaktion. Men enligt resebyrån skulle taxin heta ”Taxi 97” och det stod klart och tydligt på sidan av dörrarna. Halleluja, ingen onödig väntetid som eventuellt skulle orsaka någon lunginflammation. Vi fick en behaglig färd via Lund där en annan passagerare skulle hämtas upp. Väl nedkommen till Malmö visade det sig att eftersom vi var enda och också premiärturen för resor efter pandemin, var inte deras terminal öppen för varken frukostkaffe eller toaletter. Detta faktum får komma med i utvärderingen! Men då bussen öppnade upp och vi kom in i värmen, förlät vi nästan de som hade glömt att upplysa om detta.   

Då vi visat våra covid-pass klev vi på bussen. Blev omhändertagna av guide som på denna resa har med sig en ”assistent” en kvinna som håller på och läras upp till guide. Busschauffören också en kvinna är tydligt en del av teamet. Hon kör som i vissa uttryck man aldrig växer ifrån. ”en hel karl”, wooops. Vad sa jag nu? Men som assistenten sa, då en kvinna försöker jämföra sig med en karl, då har hon inga ambitioner.  Nog skämtat om detta.

Lunch avnjöts på en restaurang vi halvtvåtiden. Här kände jag igen mig. Har varit här tidigare. God mat. Faktura hem med post efter resans avslut. Skönt att slippa hålla på och strula med betalning alla 40 resenärer. Vi är lite bortskämda med bekvämlighet. 

Längs vägen söderut såg vi tydligt hur fler och fler vårtecken visade sig. Kaffepaus lagom då vi haft våra ögon slutna en stund efter lunchen. Rastplatser i Tyskland, längs autobahn har fina toaletter. Men jag blir aldrig klok på systemet med att man ska putta in en 50- och ett 20 centsmynt i automaten för att grinden ska gå upp. Samtidigt springer en kvinna hojtande ikapp mig och överlämnar en kupong på 50 cent att köpa kaffe eller en liten kaka på deras kafeteria. Låt mig få slå en drill för 20 cent och jag lovar att betala för kaffet om jag vill ha. Nu har jag en ny samling av dessa tjusiga silverkantade kuponger växande i min plånbok med utländsk valuta. Vidare söderut efter pausen.

I skogsgläntorna såg vi vitsippor som små snödrivor här och där. Nu efter avnjuten middag i Wuppertal tog jag en bild ut genom fönstret på kastanjen på torget utanför. Inte utslagen än, men en tydlig lövskrud med löfte om de vackra blommar som brukar pryda detta träd. 

Nu god natt och mot Frankrike imorgon. 

Late evening and it is 1st of April. As far as I know I haven’t become any aprilfool today. I realise I haven’t written for at least a fortnight. Funny, alcoholics is like me, but I knit in my active periods. Suddenly the daylight was so kind to my eyes and I started to knit when I was isolated because of the corona infection I get some weeks ago. 

It was impossible to look at any movies or follow any  TV programs. I just sat and knitted and listened on an audio book. And coughed. 

When we sold our house I decided not to collect a lot of pattern for knitting, and all yarn balls too little to make anything from, get the same way. Dustbin. But some whole yarn balls was saved deep into a wardrobe. And happily for me, when I sat there and realised this daylight during spring made it just perfect to use for knitting. I don’t need any lamp just behind my neck, a lamp which both spread light and make my neck hot. Oh what a whiner I am. But this last week the light has been so pleasant. And 6 pairs socks is made by now, and my thoughts went to that yarn I own in my hideaway. All my books with pattern for mittens is gone but in my savings I found some sheets with some of my favourite pattern. So now I have made some new warm and cosy wool mittens. If I not am alive next winter maybe some find them and see those beautiful mittens and can use them. 

Next week we are travelling out in Europe for a travel to Paris. Now I will get a bus ride worth the name. Today I received a letter from travel agency about what we had to take attention to. Masks to wear on the ferries and still in some shops in Germany. So we may buy some. Our passports is ok, but there is some insurance to look for and the healthcare card. 

Our guests who we cancelled when we suspected us as carriers of the virus, are re invited this week. It will be funny to have a little dinner party. And meet some people who not are as we are, old and grumpy. Meantime we have to remind ourself not to complain about our old aching bodies. 

One thing I will confess here in this pages, so maybe someone will think I didn’t do it on purpose. Yesterday when I was on my way back home from the bridge club, I phoned my husband who already was at home. When I walked along the street with the trees where all pigeon in my town seems to live, my husband warned me and recommended me to walk at the opposite pavement. I told him I was already passed trough that street when he said it. And when I rounded the corner I saw my bus just stopped by the the stop light. I had that broad street to cross and about fifty metres to the bus stop. But I really hurried away and was just beside the front door of the bus, when the driver closed the door. He hadn’t seen me, running that last ten metres. But suddenly, just when the bus started to run, he was aware of me, stopped and opened the door again. Happy I entered the bus, put my bus card to the machine, and one, two, three and four green lamps lightened and a beep told me it was accepted. I was fast to find a seat, and glad I didn’t had to wait for next bus. 

When we had passed some bus stop a thought popped up in my head! Did the card get accepted? On my way to the bus stop I had planned to buy a bus ticket, because I knew my bus card didn’t apply this time a day. When I by accident once used the wrong card the machine showed four red dots and not any beep for acceptance. But yesterday I am convinced there were green dots and that special beep telling I have the ride for free. 

What ever happened I took a free ride and not on purpose. Happily there wasn’t any controllers. Otherwise I maybe had been punished. Sometimes we need some luck. 

Här är svenskam

Sen kväll och det är 1 april.  Så vitt jag vet har jag inte blivit någon aprilskämt idag.  Jag inser att jag inte har skrivit på minst två veckor.  Roligt, alkoholister är som jag, men jag stickar i mina aktiva perioder.  Plötsligt var dagsljuset så snällt för mina ögon och jag började sticka när jag var isolerad på grund av coronainfektionen jag fick för några veckor sedan.

 Det var omöjligt att titta på några filmer eller följa något tv-program.  Jag satt bara och stickade och lyssnade på en ljudbok.  Och hostade.

 När vi sålde vårt hus bestämde jag mig för att inte samla en massa mönster för stickning, och alla garnnystan som var för lite för att göra något av, gick samma väg.  Soptunnan.  Men några hela nystan sparades djupt in i en garderob.  Och lyckligtvis för mig, där jag satt och insåg att det här dagsljuset under våren gjorde det perfekt att använda för stickning.  Jag behöver ingen lampa precis bakom nacken, en lampa som både sprider ljus och gör min nacke het.  Åh vilken gnällspik jag är.  Men den senaste veckan har ljuset varit så behagligt.  Och 6 par strumpor är färdigställda vid det här laget, och mina tankar gick till det där garnet jag har i mitt gömställe.  Alla mina böcker med mönster till vantar är borta men i min gömma hittade jag några ark med några av mina favoritmönster.  Så nu har jag färdigställt några nya varma och mysiga ullvantar.  Om jag inte lever nästa vinter kanske någon hittar dem och ser de där vackra vantarna och kan använda dem.

 Nästa vecka reser vi ut i Europa för en resa till Paris.  Nu ska jag få en bussresa värd namnet.  Idag fick jag ett brev från resebyrån om vad vi måste uppmärksamma.  Masker att bära på färjorna och fortfarande i vissa butiker i Tyskland.  Så vi måste köpa några.  Våra pass är ok, men det finns en del försäkringar att kolla upp och sjukvårdskortet.

 Våra gäster som vi avbokade när vi misstänkte oss som bärare av viruset, är återbjudna denna vecka.  Det ska bli roligt med en liten middagsbjudning.  Och träffa några människor som inte är som vi är, gamla och griniga.  Under tiden måste vi påminna oss själva om att inte klaga över våra gamla värkande kroppar.

 En sak kommer jag att erkänna här på de här sidorna, kanske någon tror att jag inte gjorde det med flit.  Igår när jag var på väg hem från bridgeklubben ringde jag min man som redan var hemma.  När jag gick längs gatan med träden där alla duvor i min stad verkar bo, varnade min man mig och rekommenderade mig att gå på den motsatta trottoaren.  Jag sa till honom att jag redan hade passerat den gatan när han sa det.  Och när jag rundade hörnet såg jag min buss precis stannade vid trafikljuset.  Jag hade den där breda gatan att korsa och ungefär femtio meter till busshållplatsen.  Men jag skyndade mig verkligen iväg och var precis upp vid bussens framdörr, när föraren stängde dörren.  Han hade inte sett mig, då jag sprang de sista tio metrarna.  Men plötsligt, precis när bussen började gå, blev han medveten om mig, stannade och öppnade dörren igen.  Glad hoppade jag in på bussen, la mitt busskort mot maskinen och en, två, tre och fyra gröna lampor tändes och ett pip berättade att det var accepterat.  Jag var snabb med att hitta en plats och glad att jag inte behövde vänta på nästa buss.

 När vi passerat några busshållplatser dök en tanke upp i mitt huvud!  Har kortet accepterats?  På väg till busshållplatsen hade jag planerat att köpa en bussbiljett, eftersom jag visste att mitt busskort inte gällde den här tiden på dagen.  När jag av misstag en gång använde fel kort visade maskinen fyra röda prickar och inget pip för acceptans.  Men igår är jag övertygad om att det fanns gröna prickar och det där speciella pipet som sa att jag fick åkturen gratis.

 Vad det var som hände, jag tog en gratis åktur dock inte med flit.  Lyckligtvis fanns det inga kontrollanter.  Annars hade jag kanske blivit straffad.  Ibland behöver vi lite tur.

13th of March that very date two years ago we were quarantined and l remember we had an appointment with my hairdresser that day. We were wondering how and what to do. But as time went by we understood how to act. The reports we received via TV and newspapers were really scaring. This serious illness, we had to be careful and try to avoid. The hospitals were crowded by sick patience and many reports about death. We knew we had to learn new habits, not to meet people as before. We had a close circle of friends we met. The rest contacts we maintained via Skype and phone. Somehow we felt a bit relieved, every day we still had managed to keep us from getting sick. Some days it was easy to take care whatever we did, some days we almost forgot the restrictions. Ashamed we realised we had forgot to keep distance and wash our hands enough. But we tried to do better next time. I have sung “twinkle twinkle little star” many times because I had heard that song is about twenty seconds, and it is a nice way to measure the time when you wash your hands.

A lot of time we have spent as a kind of prisoners in our own home, and my friends as well as I have complained about this limited existence. Reports about famous persons who died in this horrible illness were many. Young persons as well as older in our age. 

We are not used to this plague-like epidemic here in my country. We own the world, the whole world. It is just a question about money, how far we want to travel. And suddenly we weren’t able to sail over to Denmark. A sailing trip which is shorter than the bus ride downtown here in my city. But you were able to take a walk along seaside and look at the danish country, just at the other side of the channel, Öresund. The Castle, home of Hamlet stood there and told us: don’t come here. As long as we are this contagious. It has always been a bit curious to me, we are different countries. When I was a kid my parents sailed for sugar, margarine, tobacco and a lot of both meat and canned food if not once a week, but every fortnight. 

We lived and accepted the restrictions which we had to follow, and we listened very carefully every Thursday at 2.00 pm when the latest rules and restrictions were told the Swedish people.

The vaccine was produced and we were vaccinated one, two and three times. Some of us has already got the fourth jab by now. It has became less serious kind of illness and not that many dead by the virus last year. We started to feel secure and I must say last month I have gone by bus and made my shopping without being that afraid of  catch the infection. Since 9th of February this year Swedish authorities let the last restrictions go. But with a little comment we all had to respect to wear masks in crowds and when busses are filled with people. Still I see a lot of people who wear their masks in stores and busses. 

Life started getting back to normal and my husband and I was happy we had avoid this corona. 

Last week in our bridge club, which we have started since middle of February there was a lady who    snorted, sneezed and coughed. That evening I got a mail from her, she had tested positive when she arrived home from bridge that afternoon. My thought was, why test after the bridge? She must has had an idea, what kind of “cold” she wear. I told her I was going to tell all players who had participated that day what we had to wait nearest days. All of us must be seen as carriers until proven otherwise.

My husband and I had invited some guests for a dinner party Friday that week I had to cancel. You don’t have guests when you are a possible carriers of the virus. 

This week I had to cancel the play for this week. At least 9 persons had called me and told they were ill. Wonder how many persons who get the illness because of that lady who thought it was a slight cold? She asked me to add her phone number, if people wanted to comfort her in her boring situation with sickness. She hasn’t phoned me despite I clearly wrote no bridge this week because the TD was infected by the corona! And it is me who is the TD. No consolation to me.  But the spouse who is recovering has bought grapes for me today.  I interpret it as his way of comforting.  He is a couple of days ahead of me in the course of the disease. I hope I do not infect anyone with this, the only one I would treat it to is a certain Vladimir who could well get a few days in bed.

Här är svenskan

Den 13 mars samma dag för två år sedan sattes vi i karantän och jag minns att vi hade ett möte med min frisör den dagen.  Vi undrade hur och vad vi skulle göra.  Men allt eftersom tiden gick förstod vi hur vi skulle agera.  Rapporterna vi fick via TV och tidningar var verkligen skrämmande.  Denna allvarliga sjukdom fick vi vara försiktiga och försöka undvika.  Sjukhusen var fullbelagda av patienter och vi nåddes av många rapporter om dödsfall.  Vi förstod att vi måste lära oss nya vanor, och inte träffa människor som tidigare.  Vi hade en nära vänkrets vi träffade.  Resten upprätthöll vi via Skype och telefon.  På något sätt kände vi oss lite lättade, varje dag vi hade lyckats hålla oss från att bli sjuka.  Vissa dagar var det lätt att ta hand oss om vad vi än gjorde, vissa dagar glömde vi nästan restriktionerna.  Skamsna insåg vi att vi hade glömt att hålla avstånd och tvätta händerna tillräckligt.  Men vi försökte göra det bättre nästa gång.  Jag har sjungit ”blinka lilla stjärna där” många gånger eftersom jag hade hört att låten är ungefär tjugo sekunder lång, och det är ett trevligt sätt att mäta tiden när man tvättar händerna.

 Mycket tid har vi tillbringat som ett slags fångar i vårt eget hem, och mina vänner såväl som jag, har klagat över denna begränsade tillvaro.  Rapporterna om kända personer som dog i denna fruktansvärda sjukdom var många.  Unga såväl som äldre i vår ålder.

 Vi är inte vana vid sådan pestliknande epidemi här i mitt land.  Vi äger världen, hela världen.  Det är bara en fråga om pengar, hur långt vi vill resa.  Och plötsligt kunde vi inte segla över till Danmark.  En segeltur som är kortare än bussresan till centrum här i min stad.  Men man kunde ta en promenad längs havet och titta på det Danmark, precis på andra sidan sundet, Öresund.  Slottet, Hamlets hem, stod där och sa till oss: kom inte hit.  Så länge vi alla är så här smittsamma.  Det har alltid varit lite konstigt för mig, vi är olika länder.  När jag var liten for mina föräldrar över med färjan efter socker, margarin, tobak och mycket annat, både kött och konserver om inte en gång i veckan, men väl var fjortonde dag.

 Vi har trots allt levt och accepterat de restriktioner som vi var tvungna att följa, och vi lyssnade mycket noga varje torsdag klockan 14.00 när de senaste reglerna och restriktionerna berättades för svenska folket.

 Vaccinet tillverkades och vi vaccinerades en, två och tre gånger.  Några av oss har redan fått den fjärde sprutan vid det här laget.  Det har blivit mindre allvarlig typ av sjukdom och inte så många döda av viruset sistlidna året.  Vi började känna oss trygga och jag måste säga att förra månaden har jag åkt buss och handlat utan att vara så rädd för att smittas.  Sedan den 9 februari i år har svenska myndigheter släppt de sista restriktionerna.  Men med en liten kommentar att vi borde var tvungna att respektera att bära masker i folkmassor och när bussar är fyllda med folk.  Ändå ser jag många människor som bär sina masker i butiker och bussar även där.

 Livet började återgå till det normala och min man och jag var glada att vi hade lyckats undvika  denna corona.

 Förra veckan i vår bridgeklubb, som vi startat sedan mitten av februari, var det en dam som frustade, nyste och hostade.  Samma kväll fick jag ett mail från henne, hon hade testat positivt när hon kom hem från bridge den eftermiddagen.  Min tanke var, varför testa efter bridgen?  Hon måste ha haft en idé om vilken typ av ”förkylning” hon bar på.  Jag sa till henne att jag skulle berätta för alla spelare som hade deltagit den dagen vad vi hade att vänta oss de närmaste dagarna. Att vi alla ansågs som smittade tills motsatsen var bevisad.

Vi hade en middagsgäster i fredags den veckan som jag var tvungen att ställa in.  Du har inga gäster när du är en möjlig bärare av viruset.

 I onsdags var jag tvungen att ställa in spelet för den här veckan.  Minst 9 personer hade ringt mig och berättat att de var sjuka.  Undrar hur många personer som får sjukdomen på grund av den där damen som trodde att det var en lätt förkylning?  Hon bad mig lägga till hennes telefonnummer, om folk ville trösta henne i hennes tråkiga situation med sin sjukdom.  Hon har inte ringt mig trots att jag tydligt skrev någon bridge den här veckan eftersom TD hade testat positivt för  corona!  Och det är jag som är TD. Ingen tröst till mig. Men maken som håller på att tillfriskna har köpt vindruvor ill mig idag. Jag tolkar det som hans sätt att trösta. Han ligger ett par dagar före mig i sjukdomsförloppet. 

Detta hoppas jag inte jag smittat någon med, den ende jag skulle unna det till är en viss Vladimir som gott kunde få några dagar till sängs. 

I have told about this thefts earlier, but no one have seen it at this PICTURE

To make a picture. An old expression in Sweden when someone makes a mistake we use to say he/she made a picture/painting. During my lifetime I probably can fill a museum of art with all my “pictures” I have created during years. Haven’t we all such an art collection we want to be hidden from rest of the world? I think so. 

In my possession I own one “picture” made as a real picture. My mothers brother Erik was employed at a printing office the last years of WW2. He was a young man, interested in art and photographing. According to the story I have about the picture I want to tell about, he smuggled or stole some printing material, some dye for coloured folders at his work. 

When he arrived home he started to do some painting. I remember in his home hung several paintings at the walls. Flower bouquets and some portraits, I recognise most persons at the pictures. Especially one painting of my cousin Ingrid as a sweet 6-year old girl, hanging in Erik’s living room. I think to be painted is an honour. And I envied her that position in Erik’s heart, you could see at that picture, she is a dear child. Both my relatives are dead since long, both Erik and Ingrid. 

One paintings with flowers my mother got as a gift from Erik. At that time my parents didn’t have any economy to buy any art to hang on their walls, so this picture got a prominent place in my childhood home. I did enjoy that painting the first years of my lifetime. Once, sometime when I was a young teenager Erik visited us and started to discuss about my parents collection of art. Three pictures and one porcelain plate, a plate painted with a view from Visby, a town in Gotland. I can not recall who had bought it either when or why. However he tried to persuade my parentes to make an investment and expand their art collection. My parents were prevailed and they bought a lithograph,which was very very modern beside the other art they owned since earlier. But now Erik’s painting was devalued, and it became hung into the nursery. 

 Horray, we had got a painting in our bedroom. To lay and look at in the flying daylight, when it was too much twilight to try and read some book. Now my eyes was occupied by that vase with flowers. And the fruit beside the vase. How come the apples didn’t fell to floor from that leaning table? Was Erik’s and my opinion about perspective the same? And was it an apple? Or some other fruits? I have heard some explanation about the eye of the beholder. I can not remember if I ever asked him about those questions I thought of.

In middle of 70s my parents waited for their apartment to become repaired, and they had decide to get rid of some old furnishings. They asked my husband for help carrying some stuff to the container for trash. And I saw Erik’s painting was once more devalued. To an even lower degrade then last time. Whispering I asked my husband to put it in our car instead of the dustbin! The painting and an old chest of drawers, as in my memory we had repainted more than once, and changed handle to look more up to date. Sighing he obeyed and we hide those stolen goods from my parents eyesight. 

Some years later they get to know about my theft, when I had done another restoring of the chest of drawers. I had scraped off all paintings, layer for layer. And every layer had remind me my times growing up. Now the furniture was without any painting, back to the wooden surface and I had found some handles in a hardware store, which looked alike the one I remembered we removed when we painted the chest white and put on some red plastic handles. 

Erik’s painting was by then still hidden in my storage. And when that one got a new task as a painting, my parents were dead since a decade ago. They never got to see it in my former house, and what pain me at most is, they have no chance to see it here in my probably last home. How it has get revalued, from had got devalued twice. Now it is hanging in my living room, I see it all my waking time, and I still admire the details and shifts of colours , made by this young man and with dye he had no idea how it worked as painting material. 

In the middle of 90s I bumped into Erik in town, we didn’t meet often since my parents passed away. But I told Erik his painting hang on my wall nowadays, and he looked at me and said very surprised: has the dye get dry yet? After fifty years I told him, it was beautiful as if it was just painted but I thought it was in same condition as if it was new. And the apples still was beside the vase. He laughed and could I see a proud man in his appearance?

Hopefully I will develop my interest of art by visiting Giverny in April this spring. Just a visit, maybe a poster as a souvenir. If they aren’t too expensive. 

Här är svenskan

Jag har berättat om dessa stöldgods tidigare men ingen har sett denna bild förr

Att göra en tavla. Ett gammalt uttryck vi använder i Sverige när någon gör ett misstag.  Under min livstid kan jag förmodligen fylla ett konstmuseum med alla mina ”tavlor” jag har skapat under flera år.  Har vi inte alla en sådan konstsamling som vi vill skall vara gömd för resten av världen?  Jag tror det.

 I min ägo äger jag en ”tavla” gjord som en riktig bild.  Min mors bror Erik var anställd på ett tryckeri de sista åren av andra världskriget.  Han var en ung man, intresserad av konst och fotografering.  Enligt historien jag har om bilden jag vill berätta om, smugglade eller stal han lite tryckmaterial, lite färgämne för kolorerade trycksaker, på sitt arbete.

 När han kom hem började han måla lite.  Jag minns att i hans hem hängde flera målningar på väggarna.  Blombuketter och några porträtt, jag kände igen de flesta på de bilderna.  Speciellt en tavla av min kusin Ingrid som en söt 6-årig tjej, hängande i hans vardagsrum.  Jag tycker att det är en ära att bli målad.  Och jag avundade henne den där positionen i Eriks hjärta, man kunde se på den bilden, hon var ett kärt barn.  Båda mina släktingar är döda sedan länge, både Erik och Ingrid.

 En av tavlorna med blommor fick mamma i present av Erik.  På den tiden hade mina föräldrar ingen ekonomi att köpa konst att hänga på sina väggar, så den här tavlan fick en framträdande plats i mitt barndomshem.  Jag tyckte om den målningen de första åren av min livstid.  Någon gång när jag var en ung tonåring, besökte Erik oss och började ifrågasätta mina föräldrars konstsamling.  Tre bilder och en porslinstallrik, en tallrik målad med utsikt över Visby, en stad på Gotland.  Jag kommer inte ihåg vem som köpt den, varken när eller varför.  Men Erik försökte övertala mor och far att göra en investering och utöka sin konstsamling.  Mina föräldrar kapitulerade och de köpte en litografi, som var väldigt modern vid sidan av den andra konst de ägde sedan tidigare.  Men nu var Eriks målning nedvärderad, och den blev hängd i lillarummet.

  Hurra, vi hade en tavla i vårt sovrum.  Att ligga och titta på i det flyende dagsljuset, när det var för mycket skymning för att försöka läsa någon bok.  Nu var mina ögon upptagna av den där vasen med blommor.  Och frukten bredvid vasen.  Hur kommer det sig att äpplena inte föll till golvet från det lutande bordet?  Var Eriks och min åsikt om perspektiv densamma?  Och var det äpple?  Eller någon annan frukt?  Jag har hört en förklaring om betraktarens öga.  Jag kan inte minnas om jag någonsin frågade honom om de frågorna jag gick och bar på.

 I mitten av 70-talet väntade mina föräldrar på att deras lägenhet skulle repareras, och de hade bestämt sig för att göra sig av med en del gamla möbler.  De bad min man om hjälp med att bära några grejer till sopcontainern.  Och jag såg än en gång att Eriks målning blev nedvärderad.  Till en ännu lägre rang än förra gången.  Viskande bad jag min man att lägga den i vår bil istället för soptunnan!  Tavlan och en gammal byrå, som i mitt minne vi hade målat om mer än en gång, och bytt handtag för att få den att se mer uppdaterad ut.  Suckande lydde han och vi gömde stöldgodset för mina föräldrars syn.

 Några år senare fick de veta om min stöld, när jag hade gjort ytterligare en restaurering av byrån.  Jag hade skrapat bort all färg, lager för lager.  Och varje lager påminde mig om min uppväxt.  Nu var byrån utan någon målning, tillbaka till träytan och jag hade hittat några handtag i en järnaffär, som liknade de jag mindes att vi tog bort när vi målade byrån vit och satte på några röda plasthandtag.

 Eriks målning stod då fortfarande gömd i mitt förråd.  Och när den där fick en ny uppgift som väggdekoration var mina föräldrar döda sedan ett decennium tillbaka.  De fick aldrig se tavlan i mitt tidigare hus, och det som mest smärtar mig är att de inte har någon chans att få se det här i mitt förmodligen sista hem.  Hur den har blivit omvärderad, från att ha blivit nedvärderad två gånger.  Nu hänger den i mitt vardagsrum, jag ser den hela min vakna tid, och jag beundrar fortfarande detaljerna och shatteringarna, gjorda av den här unge mannen och med färg han inte hade någon aning om hur det fungerade som konstnärsmaterial.

 I mitten av 90-talet stötte jag på Erik på stan, vi träffades inte ofta sedan mina föräldrar gick bort.  Men jag sa till Erik att hans tavla hänger på min vägg nuförtiden, och han tittade på mig och sa mycket förvånat: har färgen torkat ännu?  Efter femtio år sa jag till honom, det var vackert som om det bara var nymålat och jag förmodade att de var i samma skick som om det vore nytt.  Och äpplena låg fortfarande bredvid vasen.  Han skrattade och kunde jag se en stolt man i hans hållning?

 Förhoppningsvis kommer jag att utveckla mitt konstintresse genom att besöka Giverny i april i vår.  Bara ett besök, kanske en affisch som souvenir.  Om de inte är för dyra.

till träytan och jag hade hittat några handtag i en järnaffär, som liknade de jag mindes att vi tog bort när vi målade byrån vit och satte på några röda plasthandtag.

 Eriks målning stod då fortfarande gömd i mitt förråd.  Och när den där fick en ny uppgift som väggdekoration var mina föräldrar döda sedan ett decennium tillbaka.  De fick aldrig se tavlan i mitt tidigare hus, och det som mest smärtar mig är att de inte har någon chans att få se det här i mitt förmodligen sista hem.  Hur den har blivit omvärderad, från att ha blivit nedvärderad två gånger.  Nu hänger den i mitt vardagsrum, jag ser den hela min vakna tid, och jag beundrar fortfarande detaljerna och shatteringarna, gjorda av den här unge mannen och med färg han inte hade någon aning om hur det fungerade som konstnärsmaterial.

 I mitten av 90-talet stötte jag på Erik på stan, vi träffades inte ofta sedan mina föräldrar gick bort.  Men jag sa till Erik att hans tavla hänger på min vägg nuförtiden, och han tittade på mig och sa mycket förvånat: har färgen torkat ännu?  Efter femtio år sa jag till honom, det var vackert som om det bara var nymålat och jag förmodade att de var i samma skick som om det vore nytt.  Och äpplena låg fortfarande bredvid vasen.  Han skrattade och kunde jag se en stolt man i hans hållning?

 Förhoppningsvis kommer jag att utveckla mitt konstintresse genom att besöka Giverny i april i vår.  Bara ett besök, kanske en affisch som souvenir.  Om de inte är för dyra.

After two years of depressing feeling to have been locked behind bars, the sun shines and tells us, the world has opened up again. The borders is available to cross and we as well as other countries say welcome to our guests from other countries. All countries but Russia. Maybe I am welcome to their country, but they aren’t welcome to mine. 

Not in either my wildest dreams or in my nightmares I assumed that any sensible person would attack their neighbours. And when it happens I will continue to think it isn’t like this after all. Those who made the attack don’t belong to the group of SENSIBLE, SMART, WISE, WITTY, JUDICIOUS, ACCOUNTABLE, RESPONSIBLE persons. It is an impossibility a big country as Russia and its inhabitants support what the “leader” of the country has done. Not even a patriarchy in part of our Europe will survive. If they start to use more dangerous weapon, I have heard him threaten with it, which makes him even more stupid, doesn’t he understand the the consequences of that method? 

Oh my god, I have started to express my political views at this page. I beg your pardon my dear readers. I will keep it short. But had to type some words about it. I am sure it is a way to get my eternal smalltalk to get fitted into world history. We are after all, every one of us are a part of the world history. Our opinion about what happens in our world seems for many people to be as insignificant or without any significance at all. But most of us are frightened about the new world order.  We can almost smell the exhaust fumes from tanks, even hear the rattle from their weapon, they are so close to our borders. 

I think we in my country has something to teach those big men in east. When I have looked at some filmed reportages from important political men, I have looked for any skirts in the background. But no skirts. Just boring suits and some military uniforms. Even if the reportage has been quiet and calm, still I use to think about the invisible contest between those men about being the alpha male.

Grateful I think about my own country, we have even had that period with great men, by now a century ago. Our government nowadays is a mix, men and women to whom we listen and dare to dispute when we find something too odd. Not any patriarchy or any matriarchy.  We are not always satisfied with all new rules but most of the decrees we can see accord to democracy and fit into the Decalogue. 

Now enough, not only politic …even religion I mix into my smalltalk. But as I said, I want to get placed in world history. 

Yesterday I was abroad to look if our brother country in west was alike as before the pandemic. And it was. In any case in the subjects we wanted to know about. Was the danish “smörrebröd” (sandwiches) as they used to be, before the pandemic? Yes they were. At the fish sandwich nothing was missed. And the roast beef sandwich was coronated with everything as before, remoulade, grated horseradish, roasted onion and cress. The small taverns were crowded with Swedish retired people, this sunny afternoon, first Thursday in March. 

Already when we rode the bus down town I saw some new spots glowing at the lawn in city parks. New small spring signs and I am happy I still can explore them myself. But I have to ask my husband if I am right about it, and sighing he confirms; yes it is some crocus, dear. And I know that audible sigh is a way to pretend he is tired of my inquiring. I know if we have nothing to discuss, it will be boring. But after 57 years marriage we have to stop waiting for any sensational behaviour from our life partner. Just being there for one another is a sufficient grace.

Now I have to stop write. When I wrote this I asked my husband to look for our booklet “If the crisis comes”. Some days before it arrived our postbox, my english gentleman partner at bridge table smiling told me what I had to look forward to… All household in Sweden got that brochure some years ago, and we had it hanging at our bulletin board in kitchen for long time. When we sold our house we asked ourselves if we still needed it. None of us remember what we decided, but we can’t find it. Must have been seen as not “important anymore”, the pandemic wasn’t crisis enough. And my thoughts touch Ian’s gossip that day many years ago when he told me about what we had to look to nearest weeks. That booklet.. It was before Brexit, pandemic and all what happens now. Dear Ian, I miss that booklet. I have to google and try and print another one. 

And when all this is done, we will try and see if it is possible to have our afternoon coffee at our balcony, which we broomed and tidied some days ago. My Christmas roses are fantastic this winter and spring. They have made me happy every day since late November. We need to make them company and have a coffee break outdoors today.   

Här är svenskan 

Efter två år av deprimerande känsla av att ha varit inlåst bakom galler, skiner solen och berättar att världen har öppnat sig igen.  Gränserna är tillgängliga att passera och vi hälsar våra gäster från andra länder, precis som andra länder gör; välkomnar oss.  Alla länder utom Ryssland.  Kanske är jag välkommen till deras land, men de är inte välkomna till mitt.

 Varken i mina vildaste drömmar eller i mina mardrömmar trodde jag att någon vettig person skulle attackera sina grannar.  Och när det händer kommer jag att fortsätta att tro att det inte är så här trots allt.  De som genomförde attacken tillhör inte gruppen FÖRNUFTIGA, SMARTA, KLOKA, SUNDA, VETTIGA, ANSVARSTAGANDE personer.  Det är en omöjlighet ett stort land som Ryssland och dess invånare stödjer det som landets ”ledare” har gjort.  Ett patriarkat i en del av vårt Europa kommer aldrig att överleva.  Om de börjar använda farligare vapen, jag har hört honom hota med det, vilket gör honom ännu dummare, fattar han inte konsekvenserna av den metoden?

 Herregud, jag har börjat uttrycka mina politiska åsikter på den här sidan.  Jag ber om ursäkt mina kära läsare.  Jag ska hålla det kort.  Men var tvungen att skriva några ord om det.  Jag är säker på att det är ett sätt att få mitt eviga smalltalk att passa in i världshistorien.  Vi är trots allt, var och en av oss är en del av världshistorien.  Vår åsikt om vad som händer i vår värld verkar för många människor vara lika obetydlig eller utan någon som helst betydelse.  Men de flesta av oss är rädda för den nya världsordningen.  Vi kan nästan känna lukten av avgaserna från stridsvagnar, till och med höra skramlet från deras vapen, de är så nära våra gränser.

 Jag tror att vi i mitt land har något att lära de där stora männen i öst.  När jag har tittat på några reportage från viktiga politiska män har jag letat efter några eventuella kjolar som döljer sig i bakgrunden.  Men inga kjolar.  Bara tråkiga kostymer och några militäruniformer.  Även om reportaget har varit tyst och lugnt, brukar jag ändå tänka på den osynliga tävlingen mellan de där männen om att vara alfahanen.

 Tacksam när jag tänker på mitt eget land, vi har även haft en period med stora män – för ett århundrade sedan.  Vår regering är numera en blandning, män och kvinnor som vi lyssnar på och vågar tvista med när vi tycker att något är för tokigt.  Inte något patriarkat eller något matriarkat.  Vi är inte alltid nöjda med alla nya regler, men de flesta av dekreten kan vi se överensstämma med demokratin och passa in i dekalogen.

 Nu nog, inte bara politik … även religion jag blandar in i min småprat.  Men jag vill som sagt placera mig i världshistorien.

 Igår var jag utomlands för att se om vårt broderland i väst var likadant som innan pandemin.  Och det var de.  I alla fall i de ämnen vi ville veta om.  Var det danska ”smörrebrödet” (smörgåsar) som de brukade vara innan pandemin?  Ja det var de.  På smörgåsen med friterad spätta saknades inget.  Och rostbiffssmörgåsen kröntes med allt precis som tidigare, remoulad, riven pepparrot, rostad lök och krasse.  De små krogarna kryllade av svenska pensionärer, denna soliga eftermiddag, första torsdagen i mars.

 Redan när vi åkte buss ner till stan såg jag några nya ”fläckar” glöda i gräsmattan i stadsparken.  Nya små vårtecken och jag är glad att jag fortfarande kan utforska dem själv.  Men jag måste fråga min man om jag har rätt, och suckande bekräftar han;  ja det är en krokus, kära du.  Och jag vet att en hörbar suck är ett sätt att låtsas att han är trött på att jag frågar.  Men jag vet JU att om vi inte har något att diskutera så blir det tråkigt.  Och efter 57 års äktenskap måste vi sluta vänta på något sensationellt beteende från vår livspartner.  Bara att vara där för varandra är en tillräcklig nåd.

 Nu måste jag sluta skriva.  När jag skrev detta bad jag min man leta efter vårt häfte ”Om krisen kommer”.  Några dagar innan den kom till vår postlåda berättade leende min engelske bridgepartner vid spelbordet vad jag hade att se fram emot… Hela Sveriges hushåll fick den broschyren för några år sedan, och vi hade den hängande vid vår anslagstavla i köket en längre tid.  När vi sålde vårt hus frågade vi oss själva om vi fortfarande behövde det.  Ingen av oss kommer ihåg vad vi bestämde, men vi kan inte hitta häftet.  Måste ha setts som inte ”viktigt längre”, pandemin var inte tillräckligt kris.  Och i mina tankar minns jag Ians skvaller den dagen för många år sedan när han berättade om det för mig. Att vi skulle få det häftet i våra brevlådor. Det var före Brexit, pandemin och allt som händer nu.  Kära Ian, jag saknar det häftet.  Jag måste googla och försöka skriva ut en ny.

 Och när allt detta är klart ska vi försöka se om det går att ta vårt eftermiddagsfika på vår altan som vi sopat och städat för några dagar sedan.  Mina julrosor är fantastiska i vinter och vår.  De har gjort mig glad varje dag sedan slutet av november.  Vi måste göra dem sällskap och ta en fika utomhus idag.