Kategori: Minnen Sida 43 av 138

Shall I do as the ostrich, put my head in the sand? 

I get more and more convinced it is the easiest way to live. Yesterday evening I finished a book by a Swedish female author. She described in a book published 2019 how Putin and his fellow sailed his battleship along Norwegian coast and made Europe worried and annoyed. Here I sat and read that book a week ago and understood the threat that ships brought. But it is because the invasion in Ukraine. The author wrote that book with a very clear declaration it was a story made up by herself. In the book the head character also had a private session with president Trump, where she made a a personal portrait of him as a jerk and clown. When I read that I have to confess and nod my head. But when she returned to the reports about Russian navy and its movement along the Norwegian coast, she made me scared again.  

In a newspaper I read some days ago there has been a continuously threat towards Ukraine since 2014. It has become more and more obvious mr. Putin have had his acquisitiveness to Ukraine since long time. And I remember when Crimean peninsula was annexed by Russia  at that time, 2014. But the world had a lot of other trouble spots. It is no excuse for my bad knowledge about it. I try and follow the news about what happens in our world, but many times it ends up in my head with a wonder; why and who is right in this conflict. 

The book is finished and I try to go further on. Looked at Netflix for series and found a Danish production. I really like their series and started to look at it yesterday. A fearsome (exciting?) story which have kept me busy late evening yesterday and after breakfast this morning. 

After two chapter today, I took a rest from it and feel I will wait for a while looking at the last chapters. Once again I think about my small knowledge what happens around us. Scaring, and I try to convince myself it is just a story, like many of the movies I have seen during years…. Or isn’t it? 

And if it isn’t any story but the reality we are surrounded with? High intellectual people who use the technology to destroy our world, inch by inch? Even if it is a story I realise we have this capacity and knowledge to do so. Terrorist organizations gets the blame to do this deed, but it is a weapon as well as revolvers and nuclear weapon. 

Suddenly I wanted to break this fear I have worked up in my brain. Looked at my library shelf and yes I found it! A novel I read 35 years ago and it was a really love story. No war or terror, just a love story incredible unthinkable. But I will read it again and enjoy that unproblematic life they live in that book. Love for frozen hearts is the title of the book in Swedish. Unfortunately I can’t remember  the original title, but it is written by LaVyrle Spencer.

Tonight it is my book circle where I’m going to meet an author from my town. A very exciting man with a language soft and in same time making me curious. His stories has required a lot of searching for facts, but it makes his books even more true. And after meeting him, I am allowed to tell his name, Conny Palmkvist. Read his books, I will recommend them!

Här är svenskan

Ska jag göra som strutsen, stoppa huvudet i sanden?  

Jag blir mer och mer övertygad om att det är det enklaste sättet att leva.  Igår kväll avslutade jag en bok av en svensk kvinnlig författare.  Hon beskrev i en bok som publicerades 2019 hur Putin och hans kamrater seglade sina slagskepp längs norska kusten och gjorde Europa oroligt och irriterat.  Här satt jag och läste den där boken för en vecka sedan och förstod hotet som fartygen förde med sig.  Men det är för att invasionen i Ukraina.  Författaren skrev den boken med en mycket tydlig deklaration att det var en berättelse som hon själv hittat på.  I boken hade huvudpersonen också en privat session med president Trump, där hon gjorde ett personligt porträtt av honom som en idiot och clown.  När jag läser det måste jag erkänna och nicka med huvudet.  Men när hon återvände till rapporterna om den ryska flottan och dess rörelse längs den norska kusten gjorde hon mig rädd igen.

 I en tidning jag läste för några dagar sedan har det funnits ett kontinuerligt hot mot Ukraina sedan 2014. Det har blivit mer och mer uppenbart då mr Putin har haft sitt habegär till Ukraina sedan länge.  Och jag minns när Krimhalvön annekterades av Ryssland vid den tiden, 2014. Men världen hade många andra problem.  Det är dock ingen ursäkt för mina dåliga kunskaper om det.  Jag försöker följa nyheterna om vad som händer i vår värld, men många gånger hamnar det i mitt huvud med en undran;  varför och vem har rätt i denna konflikt.

 Boken är klar och jag försöker gå vidare.  Tittade på Netflix efter serier och hittade en dansk produktion.  Jag gillar verkligen deras serier och började titta på den igår.  En skräckinjagande (spännande?) historia som har hållit mig ”bunden” sen kväll igår och efter frukost i morse.

 Efter två kapitel idag tog jag en paus från serien och känner att jag måste vänta ett tag med att titta på de sista avsnitten. Återigen tänker jag på min dåliga kunskap vad som händer runt omkring oss.  Skrämmande, och jag försöker övertyga mig själv om att det bara är en uppdiktad historia, som många av de filmer jag har sett …  Eller är det inte?

 Och om det inte är vilken historia som helst utan verkligheten vi är omgivna av?  Högt intellektuella människor som använder tekniken för att förstöra vår värld, tum för tum?  Även om det är uppdiktat inser jag att vi har den här kapaciteten och kunskapen att göra det.  Terroristorganisationer får skulden för att göra denna gärning, men det är såväl ett vapen som revolvrar och kärnvapen.

 Plötsligt ville jag bryta denna rädsla som jag har arbetat upp i min hjärna.  Tittade på min bibliotekshylla och ja jag hittade den!  En roman jag läste för 35 år sedan och det var en riktigt kärlekshistoria.  Inget krig eller terror, bara en kärlekshistoria otrolig otänkbar.  Men jag ska läsa den igen och njuta av det där oproblematiska livet de lever i den boken.  Kärlek för frusna hjärtan heter boken på svenska.  Tyvärr kommer jag inte ihåg originaltiteln, men den är skriven av LaVyrle Spencer.

 Ikväll är det min bokcirkel där jag ska träffa en författare från min stad.  En mycket spännande man med ett mjukt språk som samtidigt gör mig nyfiken.  Hans berättelser har krävt mycket research efter fakta, men det gör hans böcker ännu mer sanna. Efter att ha mött honom ikväll har jag tillåtelse att nämna honom vid namn. Conny Palmkvist. Läs hans böcker, jag lovar att de har en hel del att ge läsaren.

I have many times persisted that continuity is a very important thing to consider, especially in meeting with older people. To hear someone repeat and repeat something, isn’t anything annoying. As a matter of fact it is a way giving me confidence whatever we speak about. Some thing I can’t hear too many times. Often I reveal myself looking at the person in front of me, who’s speaking about something, meanwhile my thoughts flies around and suddenly I get a request about my opinion. Ashamed I use to say: I didn’t hear what you say. I can hear a sigh and the statement getting repeated. This time I have to listen and try to describe my feelings about the subject. Or tell I have not enough knowledge to decide what to think…YET. The older I get the more baffling seems the world around me. When the focus is missed in the conversation, I have to force myself being better at that…that focus. And let the other subject in my brain which flies around, take a rest for a while. Do any of you recognise yourself? I am sure I can hear someone agree. 

One of the easiest way to focus is when the speaking person keep to one subject, or if the subject is same, even the speaking person is same. When for example you need any information about your health, or information about a new necessary equipment in your daily life. So when my audio nom told me I should meet a new person next time I went there, I refused. Not a new person when I am during initial stage with new aids, first time in life. I need one and same person taking care of me. I have difficulties to explain nuances in my hearing and explain my needs. I know since my days as a nurse how two persons perceived a patience and his telling about his problems, and how different we wrote about it in our notes. So please may I be able if possible, to get same person every time I need to meet this personal. 

Last Monday when I met a person about my hearing aids to try and find the reason why it didn’t work as awaited, I got the recommendation after changed one part and got a more comfortable connection to my right ear, they said: we may wait and try this and check up if it works better now.  

To be honest, I don’t know how much I shall claim this aid to be working. As a beginner I probably is all too keen, and don’t think about the clientele who use to buy this kind of products. My comparing to customer base of other technic things I use to buy is not relevant. This hearing aids isn’t very good at any multitasking technic. But all starts with the demand. If no one asks for technic, no one thinks to develop it. And probably are the people who develop and manufacture this things focused at the test result form hearing tests and to  compensate the lost hearing. Unfortunately they aren’t updated around what older people also demand about other media. For example here I sit typing, meanwhile Tessa read for me every single letter I type and when I type spaces, Tessa read the whole word for me. We have became so acquaintances, Tessa and I, I can’t give her up. She is a necessity to me. When I sit and write for longer times I use to connect Tessa to my hearing aids, people around me think it is dull to hear her voice all the time reading …. Capital  T capital E capital S capital S capital A, I have heard my spouse whin about lower the volume. But as soon as I get a phone call, I have to disconnect Tessa, otherwise I can’t hear the phone. And all this had been made automatically with my AirPods. But AirPods doesn’t help me with my bad hearing in social life with friends or at some meetings. So my newly acquired hearing aids have some lack. The first lack is, the right one doesn’t work but two hours in the morning, this will be helped before I pay any money for them. But after that I have sent some ideas to the technical people who makes and develops those aids. Please update to what people use nowadays. It is not only one radio program and one channel at TV. 

The more I try to simplify my life, the more demanding I get. I know, but if no one ask for this, no one understand there is a need for it. We want some good quality the last years we live. So please hearing aids manufactories, make good devices for our ears! It doesn’t matter for you what language it will be used for. The equipment works for any language!

här är svenskan 

Jag har många gånger framhållit att kontinuitet är en mycket viktig sak att tänka på, särskilt i mötet med äldre människor.  Att höra någon upprepa och upprepa något är inget irriterande.  I själva verket är det ett sätt som ger mig självförtroende vad vi än pratar om.  Något jag inte kan höra för många gånger.  Ofta avslöjar jag mig själv och tittar på personen framför mig, som pratar om något, under tiden har mina tankar flugit runt och plötsligt får jag en förfrågan om min åsikt.  Jag skäms. När jag brukar säga: Jag hörde inte vad du sa.  Jag kan höra en suck och uttalandet upprepas.  Den här gången måste jag lyssna och försöka beskriva mina känslor kring ämnet.  Eller säga att jag inte har tillräckligt med kunskap för att uttala mig om det …ÄNNU.  Ju äldre jag blir desto mer förbryllande verkar världen omkring mig.  När fokus saknas i konversationen måste jag tvinga mig själv att bli bättre på det…det fokuset.  Och låt det andra motivet i min hjärna som flyger runt, vila en stund.  Känner någon av er igen sig?  Jag är säker på att jag kan höra någon hålla med.

 Ett av de enklaste sätten att fokusera är när den talande personen håller sig till ett ämne, eller om ämnet är detsamma, till och med den som talar är densamma.  

När du till exempel behöver information om din hälsa, eller information om en ny nödvändig utrustning i ditt dagliga liv.  Så när min audionom sa till mig att jag skulle träffa en ny person nästa gång jag kom dit, vägrade jag.  Inte en ny person när jag är i inledningsskedet med nya hjälpmedel, första gången i livet.  Jag behöver en och samma person som tar hand om mig.  Jag har svårt att förklara nyanser i min hörsel och förklara mina behov.  Jag vet sedan mina dagar som sjuksköterska hur två personer uppfattade en patient och hans berättelser om sina problem, och hur olika vi skrev om det i våra anteckningar.  Så snälla kan jag om möjligt få samma person varje gång jag behöver träffa dem.

 I måndags när jag träffade personal angående mina hörapparater för att försöka hitta anledningen till att det inte fungerade som jag hade väntat, fick jag rekommendationen, efter att ha bytt en liten del och fått en bekvämare anslutning till mitt högra öra, sa de: vi får vänta  och prova detta och kolla om det fungerar bättre.

 För att vara ärlig så vet jag inte hur mycket jag kommer att hävda att denna support fungerar.  Som nybörjare är jag förmodligen alltför angelägen och tänker inte på den kundkrets som brukar köpa den här typen av produkter.  Att jämföra med en kundkrets av andra tekniska saker jag använder är inte relevant.  Dessa hörapparater är inte särskilt bra på någon multitasking-teknik.  Men allt börjar med efterfrågan.  Om ingen frågar efter teknik så tänker ingen på att utveckla den.  Och förmodligen är de som utvecklar och tillverkar dessa saker fokuserade på testresultatet från hörseltest och för att kompensera den förlorade hörseln.  Tyvärr är de inte uppdaterade kring vad äldre också kräver om andra medier.  Här sitter jag till exempel och skriver, medan Tessa läser för mig varenda bokstav jag skriver och när jag skriver mellanslag läser Tessa hela ordet åt mig.  Vi har blivit så bekanta, Tessa och jag, jag kan inte ge upp henne.  Hon är en nödvändighet för mig.  När jag sitter och skriver längre tider brukar jag koppla Tessa till mina hörapparater, folk runt omkring mig tycker att det är tråkigt att höra hennes röst hela tiden läsa ….  Stort T stort E stort S stort S stort A, jag har hört min make gnälla om att sänka volymen.  Men så fort jag får ett telefonsamtal måste jag koppla bort Tessa, annars hör jag inte telefonen.  Och allt detta hade gjorts automatiskt med mina AirPods.  Men AirPods hjälper mig inte med min dåliga hörsel i det sociala livet med vänner eller på vissa möten.  Så mina nyanskaffade hörapparater har vissa brister.  Den första bristen är, den högra fungerar inte mer än två timmar på morgonen, detta kommer att avhjälpas innan jag betalar några pengar för dem.  Men efter det har jag skickat några idéer till teknikerna som tillverkar och utvecklar de här hjälpmedlen.  Vänligen uppdatera till vad folk använder nuförtiden.  Det är inte bara ett radioprogram och en kanal på TV.

 Ju mer jag försöker förenkla mitt liv, desto mer krävande blir jag.  Jag vet, men om ingen ber om det här så förstår ingen att det finns ett behov av det.  Vi vill ha lite bra kvalitet de sista åren vi lever.  Så snälla hörapparatfabrikanter, gör bra apparater för våra öron!  Det spelar ingen roll för er vilket språk det kommer att användas för.  Utrustningen fungerar för alla språk!

Just some days ago I spoke about end of April! And where are those days gone since then? Suddenly I realise some weeks just passed by. And I look at that grey haired old lady in the mirror when I comb my hair, it is me! We speak about times and when we do so, the time flies away even more. We don’t understand how we abuses our allotted time by talk about it as there is a never ending infinite depot to use. Undeniably my thoughts go to the two vultures in Kipling’s Jungle Book, who sat in a tree very bored and said: …do something, but what are we going to do?

As if they had got too much time to spend, and not have filled their days with employment. They had many hours every day to sit and look around. And not much happens in their sight. But they survived because the food appeared without too much work from their side. 

Smiling I compare my existence with them. Somehow our food is in our fridge, it has ended up there by our weekly shopping, Tuesdays. The money to do this shopping arrives every month 18/19th. It is our decision how to divide and spread the money. And as the old misers we are, we can spend a lot of time to discuss what we can afford and not. Just like the vultures we also have a lot of time to plan our time and even our shopping. The vultures had free delivery of food, but we have to fetch it from the stores. That “fetching” is a one day job and when we are home again afterwards, we feel this day is completed with work. Satisfied we have six free days to plan for. And there we sit as the vultures, what are we going to do nearest days?

When I look back last fortnight we have had every day occupied with something. Visiting audio nom twice, bridge club, spend an afternoon with my sister, visiting my friend and ate an pizza at her place, have had a rare visit by a nephews of my spouse. When we have passed some park in our town by bus, we have said we must pay this and that park a visit in nearest future. They are the most wonderful spots in our town this time a year. It is impossible to postpone this visits till fall. It is now, in May and beginning of June we have to do it. Wait for next year isn’t any option. Not at our age. I say as Elvis sang:its now or never…

A quick glance at the clock, tells me today it is too late to make such a tour and reach home again, before the free bus ride finished. So we have to look for the weather tomorrow and make a plan for Saturday or Sunday. Instead we check up if there is some TV program we have missed. Both of us are following a series or two and we forget to have a smart schedule to look for it. Instead there has been a lot of weeks and we have forgotten to look at it. Not any good reputation for the series, but in fact it is our brain which not have the right time rhythm. We are surprised when it is Friday, just some days after last Friday. I have to admit, in my misery, we have all the time to do what we want, we can afford all we want, but the initiative to do will not appear. 

My brain has a peculiarity to rise a song in my head depending on the thoughts I for the moment type about, listen here …

What is this? Have we reach the final wishing point in life? Of course not. We have a plan to spend some weeks in cottage this summer. We have dinner decide for today. We are going for a weekend trip to Germany to shop some wine in two weeks. As a matter of fact we are very busy.

Yesterday I was at my audio nom and got a pair of hearing aids. Finally, people has told me I need some aid for my hearing, I went to the office and asked them to look at my hearing. My expectation for this aids was probably all to high. The audio nom had made the settings after what my test showed. He were well aware I was a demanding woman. With my life connected so many hours per day to my iPhone and iPad, I expected a good compatibility to this devises. But after one day I have my doubts. At first the aid to my right ear shows a lot of failure. It turns off, and it feels as if I have plugged the ear with a earplug. The book or the other sound still is in my left ear aid. But half a help is no help for me. I called and get a new appointment Monday, but I am already after one day very hesitating about buy such an expensive equipment. In my use of my devices, I have to go back to former days when I want to switch between the devices. Switch off the one I for the moment use and switch on the one I for example want to answer a call in. 

Since my eyes have been a problem I have been happy when the development made it possible to let the devices make this switch on their own. With help of the AirPods. I just clicked on the pod and I got the phone call in my ears, and the program from my iPad made a pause. When I had finished the call, I clicked at my iPad and the program started again. The only thing I can’t affect is, when I look at a program life. When the are skiing or playing soccer, they will continue but silent, even if I answer my call. 

Now I am back I do not know how much, but I can assure the hearing aids factory have to understand the coming customers will not accept their development as far as they are for the moment. I can see the situation when I had just before my bus tour to grocery shop was looking at my iPad and made a print fo my shopping list. I always let Siri or Tessa read for me what I type. My eyes need that help. And when I sit in the bus some minutes later and my phone calls and I did forget to switch the devices before I left home. The great technical added value which is a retrograde, shows I have been bricked up by their salesmen at the audio nom. Everything is sale sale sale today. When i ask for this or that, a promise they will check up for the possibility. 

The cost for this aids is as much as if I buy both a new iPad and a new iPhone together. And today I only use one of them, the other one has stopped work. A setting problem they told me and I have a new appointment as I said, next week. 

I don’t have to sit as the vultures for next days, I am busy prepare how to explain to my audio nom. The short time you get with them, when the aids getting delivered, is all to small to get the time you need to get education how to put them in the ear turn on and pair, ask some questions. And feel if it feels comfortable with new things in your ear canals. One hour is a shame when you pay a lot for this devices. I heard they always promise all kind of help you need if problems accrue, but the fact is that problem they make themselves with this poor time. And I know most people never go back and get their problems solved. The high tech doesn’t follow the world around. 

Här är svenskan

För några dagar sedan talade jag om slutet av april! Och var är de dagarna sedan då? Plötsligt inser jag några veckor som bara passerat. Och jag tittar på den gråhåriga gamla damen i spegeln när jag kammar mitt hår, det är jag! Vi talar om tider och när vi gör det, flyger tiden ännu mer. Vi förstår inte hur vi missbrukar vår tilldelade tid genom att prata om det eftersom det är ett oändligt oändligt lager att använda. Otillräckligt mina tankar går till de två gamarna i Kiplings Djungelboken, som satt i ett träd väldigt uttråkad och sa: … hitta på något, men vad ska vi hitta på? Som om de hade för mycket tid att utnyttja, och inte har fyllt sina dagar med sysselsättning. De tillbringade många timmar varje dag med att sitta och titta runt. Och inte mycket hände enligt deras åsikt. Men de överlevde eftersom maten levererades utan för mycket arbete från deras sida. 

Leende jämför jag min existens med dem. På något sätt är vår mat i vårt kylskåp, den har hamnat där då vi handlar veckovis, tisdagar. Pengarna att göra denna shopping kommer varje månad 18/19: e. Det är vårt beslut hur man delar upp och sprider pengarna. Och som de gamla snåljåpar vi är, kan vi spendera mycket tid att diskutera vad vi har råd med och inte. Precis som gamarna har vi också mycket tid att planera vår tid och till och med vår shopping. Gamarna hade fri leverans av mat, men vi måste hämta det från butikerna. Att ”hämta” är ett dagsverke och när vi är hemma igen, känner vi oss nöjda med jobbet. Vi har sex lediga dagar att planera för. Och där sitter vi som gamarna, vad ska vi göra närmaste dagarna? 

När jag ser tillbaka senaste två veckorna har vi haft varje dag upptagen med något. Besökt audionom två gånger, Bridge Club, tillbringat en eftermiddag med min syster, besökt min vän och ätit en pizza hos henne, har haft ett sällsynt besök av ett syskonbarn till min make. När vi har passerat några parker i vår stad med buss, har vi sagt att vi måste göra ett besök där och ett besök i närmaste framtid. De är de mest underbara platserna i vår stad den här gången om året. Det är omöjligt att skjuta upp dessa besök till hösten. Det är nu, i maj och början av juni vi måste göra det. Vänta till nästa år är inte något alternativ. Inte i vår ålder. Jag säger som Elvis sjöng: det är nu eller aldrig …. 

En snabb blick på klockan, berättar för mig att idag, är det för sent att göra en sådan tur och nå hem igen, med de fria bussbiljetter. Så vi måste kolla vädret imorgon och göra en plan för lördag eller söndag. Istället kontrollerar vi om det finns ett TV-program som vi har missat. Båda två följer en serie eller två och vi glömmer att ha ett smart schema att leta efter dem. Istället har det ibland gått många veckor och vi har glömt att titta på dem. Inte något gott betyg för serien, men det är faktiskt vår hjärna som inte har rätt rytm. Vi är förvånade när det är fredag, bara några dagar efter fredag. Jag måste erkänna, i mitt elände, vi kan hela tiden göra vad vi vill, vi har råd med allt vi vill, men initiativet att göra dyker inte upp. 

Min hjärna har en egenhet att haka på en sång i mitt huvud beroende på de tankar jag för det ögonblick jag skriver om, lyssna här … 

Vad är det här? Har vi nått den sista önskan i livet? Naturligtvis inte. Vi har en plan att spendera några veckor i stugan i sommar. Vi har middag som vi bestämmer dag för dag. Vi sticker iväg på en weekendresa till Tyskland för att handla lite vin om två veckor. Faktum är att vi är mycket upptagna. Igår var jag på hos min audionom och fick ett par hörapparater. Människor berättat att jag behöver lite hjälp för min uppfattning,  så jag gick till audiologen och bad dem att titta på min hörsel. Min förväntan på detta hjälpmedel var förmodligen allt för hög. Audionomer hade gjort inställningarna efter vad mitt test visade. Han var väl medveten om att jag var en krävande kvinna. Med mitt liv ansluten så många timmar per dag till min iPhone och iPad, förväntade jag mig en bra kompatibilitet av dessa apparater. Men efter en dag har jag mina tvivel. Först visar det sig att apparaten till mitt högra öra är ur funktion. Det stängs av, och det känns som om jag har anslutit örat med öronpropp. Boken eller det andra ljudet är fortfarande i mitt vänstra. Men en halv hjälp är ingen hjälp för mig. Jag ringde och har fått en ny tid måndag, men jag är redan efter en dag, tveksam om att köpa en sådan dyr utrustning. I min användning av mina enheter måste jag gå tillbaka till gamla tider, när jag vill byta mellan enheterna. Stänga av den som jag för tillfället använder och slår på den andra om jag till exempel vill svara på ett samtal. Eftersom mina ögon har varit ett problem har jag varit glad när utvecklingen gjorde det möjligt att låta enheterna göra den här omkopplingen på egen hand. Med hjälp av mina airpods. Jag klickade bara på podden och jag fick telefonsamtalet i mina öron, och programmet från min iPad gjorde en paus. När jag hade avslutat samtalet klickade jag på min iPad och programmet startade igen. Det enda jag inte kan påverka är, när jag tittar på ett program life. När de är skidåkning eller om de spelar fotboll, fortsätter de men tysta, även om jag svarar på mitt samtal. Nu är jag tillbaka.

Jag vet inte hur mycket, men jag kan försäkra att hörapparats-tillverkarna måste förstå de kommande kunder, nästkommande år kommer inte att acceptera deras utveckling så långt de är komna för tillfället. 

Jag kan se situationen framför mig, när jag bara strax innan min bussresa till mataffären tittade på min iPad och gjorde en utskrift av min inköpslista. Jag låter alltid Siri eller Tessa läsa för mig vad jag skriver. Mina ögon behöver den hjälpen. Och när jag sitter i bussen några minuter senare och får ett telefonsamtal och inser att jag glömde att ändra enhet innan jag lämnade hemmet. Det stora tekniska mervärdet som är en nedgradering för min del. Allt är försäljning försäljning försäljning idag. När jag ber om detta eller det, får jag ett löfte att de kommer att kolla upp den möjligheten. Kostnaden för detta hjälpmedel denna hörapparat är lika mycket som om jag köper både en ny iPad och en ny iPhone tillsammans. Och idag använder jag bara en av apparaterna, den andra har slutat fungera. Ett inställningsproblem som de förklarade på telefon då jag ringde och klagade, och jag har ett nytt möte som jag sa, nästa vecka. Jag behöver inte sitta som gamarna nästa dag, jag är upptagen med att förbereda hur man förklarar för min audionom om mina bekymmer. Den korta tiden du får med dem, när de hjälpmedel som levererats, den tiden är allt till liten för att få den tid du behöver för att få utbildning – Hur man sätter man dem i örat – Slå på och parkoppla, fråga några frågor. Och känna om det känns bekvämt med nya grejerna i dina öronkanaler. En timme är skam när du betalar dyra pengar för de här enheterna. Jag uppmärksammat att de alltid lovar all typ av hjälp du behöver om problem uppkommer, men faktum är att problemen  skapar de själv, med den usla tid de avsätter i samband med levereringen av apparaterna. Och jag vet att de flesta aldrig går tillbaka och får sina problem lösta. Deras high Tech följer inte världen runtomkring dem.

I have seen opera, I have seen musicals, I have seen theatre and I have seen operetta, a kind of light opera. Movies  as both ordinary stories based on both bestsellers and some stories by the authors never heard of, and musicals. But Wednesday evening I saw a new variant of stage production. And I am so happy I by my daughter in law and her help got there. Not because I am without the skill buying my own tickets, but by make it true. So many times during life we have said, this or that we want to do. But it has stopped with that WANT TO… never get realised. And when times went by it never got realised. 

About a month ago I told my company when we were at a dinner by son and his family, I told them I wanted to go to theatre and look at their last performance; Amadeus! Lena, the wife of my son, told us it was a great performance, and she recommended it. We spoke a little about when last chance to see the show were, because my husbands cough made it impossible for the moment. I was promised to get an answer by daughter in law. And some days later she returned with an answer if we wanted to follow them the 11th of May. Because they had decided to go and look for it themself, and yes please…we follow that day. The reason to this date was, Lena didn’t work that evening. 

She promised to buy tickets for us as well and after a check up by phone from son about our presence she bought all tickets. Not often we visit the theatre and may need some help with this routines, buying tickets find the wardrobe and the toilet. A kind of “reversed parenting”.

What a scenery we were presented. My miserable eyes got the right view. The lighting made the stage just a bit blurry, but in my opinion perfect. I was a bit disappointed my hearing aids was on go in factory, not in my ears. But I have seen the movies several times so the text I missed, I had been able to prompt if need had arisen. So instead I carefully observed all the details, following the story through my memory and some of the words I perceived. But the music, in a theatre it use to be by recorded music in speakers. No, this was different. And suddenly … not from any ditch in front of the stage, there was a whole orchestra just behind the actors up on stage. Behind another curtain this symphonic company appeared. And in same time I both had theatre and concert. Now I did understand why my daughter in law wanted to pick a day when she didn’t work, her work this spring was at that stage each other shift. And she enjoyed it in her way. To see the spectacle as an audience she really appreciated. She also knew the action word for word after had been working as a part of the performance many times during spring. But to see it from the audience side, it was a great event to her too. And I got a lot of Mozart music played for me. Many of his characters from operas was presented for me, and I enjoyed! Now I’ll be walking around humming Papgeno’s flute drill for at least the next week. The music Mozart composed is like nam-nam for my ears!

Now I have seen a new kind of art, and this old lady put more and more of life experiences of culture in her luggage. I find it very amusing to give up the old expression; old times was better. Actually it is a long time since last I used that expression. Maybe I have forget it?? 

Yesterday I payed a visit to my optician. It is about a year since he examined my eyes last time. I was surprised one year disappeared so fast. A bit worried he would say anything about new corrections was a need, but I told him; hopefully he should explain my sight was good enough for another period, without changing my glass. If so, I was going to buy a new phone. When I get new hearing aids for my ear, I want to have a modern phone. So I can connect the mobile phone and my aids to each another. Laughing after all examination Gustav, my optician said….away and buy that mobile phone. Your sight is even a wee better than last year we met. Please do agree with me, there are some people who are worth a medal! Dear Gustav knows about me and my freaky needs by now. 

And I will not tell you about his newest watch, which was able to take an ECG in 15 seconds. And told him he didn’t suffer by any atrial fibrillation. Freaks are like that. They have a language no one involved in this world have any idea about… Oops, did I tell you after all?

My new beautiful green iphone, people tells me it is beautiful, this colour I can’t see, but it is a sound in it, a much clearer sound. When I got some phone calls yesterday evening I had to rapidly lower the volume. Or people shouted in my ears. Maybe after all I don’t need any aids!?! But yes, in meeting with other people, together with people, among other people I still don’t hear much. Just a mumble-jumble.  

And when I think at the theatre Wednesday evening, a hearing aid had been appreciated. But you can not get everything in life. 

Today that date Friday the 13th, we have to be careful. I’m going to go out and meet my friend over a pizza and a few glasses of wine. I said a few. We have to be careful this ominous date. It is the birthday of Carl von Linné. I know I am a stupid calendar bits, but some dates never leave my brain. So some glasses will be a cheer to him, Linné our great scientific man with all his flowers.

Här är svenskan

 Jag har sett opera, jag har sett musikaler, jag har sett teater och jag har sett operetter, en slags ”lättopera”. Filmer har jag sett som både vanliga berättelser baserade på båda bästsäljarna och några anonyma berättelser, och musikaler. Men i onsdagskväll såg jag en ny variant av scenproduktion. Och jag är så glad att vi via min svärdotter och hennes hjälp kom dit. Inte för att jag inte har färdighet att köpa mina egna biljetter, men genom att låta det ske. Så många gånger under livet har vi sagt, det här eller där vill vi göra. Men det har slutat med att det blir aldrig realiserat. För en månad sedan berättade jag för mitt sällskap när vi var på en middag hos sonen och hans familj, jag berättade för dem att jag ville gå på teatern och titta på deras senaste uppsättning; Amadeus! Lena, svärdottern, berättade att det var en bra föreställning, och hon rekommenderade den. Vi pratade lite om när sista chansen att se showen var, eftersom min mans hosta gjorde det omöjligt för tillfället. Jag blev lovad att få ett svar av svärdottern. Och några dagar senare återvände hon med ett svar och en fråga, om vi ville följa dem den 11 maj. Eftersom de hade bestämt sig för att gå och titta på den själv, och ja snälla … vi följer den dagen. Anledningen till detta datum var, Lena jobbade inte den kvällen. Hon lovade att köpa biljetter till oss också och efter en check upp via telefon från son om vi var i antågande, köpte hon allas biljetter. Inte ofta vi besöker teatern och kan behöva hjälp med vissa rutiner, köpa biljetter hitta garderoben och toaletten. En slags ”omvänt föräldraskap”. 

Vilken teater vi presenterades! Mina eländiga ögon fixade det hyfsat. Belysningen gjorde scenen bara lite suddig, men enligt min mening perfekt. Jag var lite besviken mina hörapparater var under produktion, inte i mina öron. Men jag har sett filmen på detta tema flera gånger så den text jag saknade, jag hade kunnat sufflera om behov hade uppstått. Så istället observerade jag noggrant alla detaljer, efter historien och genom mitt minne och några av de ord jag uppfattade. 

Men musiken, på en teater som använder musik brukar vara med inspelad och spelas i högtalare. Men detta, det var annorlunda. Och plötsligt … inte från någon dike framför scenen, där var en hel orkester strax bakom skådespelarna på scenen. Bakom en andra ridå uppträdde detta symfoniska sällskap. Och samtidigt hade jag båda teater och konsert. Nu förstod jag varför min svärdotter ville välja en dag när hon inte jobbade, hennes arbete denna vår var att sitta i den orkestern vartannat skift. Och hon gillade verkligen att få se det såhär. Att få se skådespelet som publik uppskattade hon verkligen. Hon kunde förmodligen handlingen ord för ord, efter att ha arbetat många gånger under våren. Men för att se det från publikens sida var också det en bra upplevelse. Och jag fick mycket Mozartmusik spelad för mig.  Många av hans karaktärer från operor presenterades för mig, och jag njöt! Nu kommer jag att gå omkring och nynna på Papagenos flöjtdrill åtminstone en vecka! Mozarts musik är verkligen örongodis!

Nu har jag sett en ny typ av konst, och den här gamla damen antecknar fler och fler av livsupplevelser av kultur i sitt bagage. Jag tycker det är väldigt roligt att ge upp det gamla uttrycket; gamla tider var bättre. Det är faktiskt en lång tid sedan jag sist använde jag det här uttrycket. Kanske har jag glömt det ?? 

Igår var jag på ett besök hos min optiker. Det är ungefär ett år sedan han undersökte mina ögon förra gången. Jag blev förvånad att ett år försvann så snabbt. Lite orolig att han skulle säga något om nya korrigeringar var ett behov, men jag sa till honom; Förhoppningsvis borde han förklara min syn var tillräckligt bra för en ytterligare period, utan att ändra mitt glas. Om så skulle ske, skulle jag köpa en ny telefon. När jag får hörapparater för mina öron, vill jag ha en modern telefon. Så jag kan ansluta mobiltelefonen och mina hjälpmedel till varandra. Skrattande efter undersökningen av Gustav, sa han … stick iväg och köp den där mobiltelefonen. Din syn är till och med en aning bättre än förra året vi träffades. Snälla ni, håll med mig, det finns vissa människor som är värda en medalj! Käre Gustav känner mig och mina freaky behov vid det här laget. 

Och jag kommer inte berätta om hans nyaste klocka, som kunde ta en EKG på 15 sekunder. Och som berättade för honom att han inte lider av något förmaksflimmer. Freaks är sådana. De har ett språk ingen som inte är involverad i den här världen har någon aning om … Oj, berättade jag för dig ändå? 

Min nya vackra gröna iPhone, folk berättar för mig att den är vacker, den här färgen jag inte kan se, men det är ett bra ljud i den, ett mycket tydligare ljud. När jag fick några telefonsamtal igår kväll var jag tvungen att sänka volymen. Annars skrek folk i mina öron. Kanske, trots allt, behöver jag inte några hjälpmedel!?! Men jo, i möte med andra människor, tillsammans med människor, hör jag fortfarande inte mycket. Bara en mumble-jumble. Och när jag tänker på teatern onsdag kväll, hade ett hörapparat uppskattats. Men du kan inte få allt i livet. Idag det datum fredag den 13: e måste vi vara försiktiga. Jag ska gå ut och träffa min vän över en pizza och några glas vin. Jag sa några. Vi måste vara försiktiga detta olyckliga datum. Det är Carl von Linnés födelsedag. Jag vet att jag är en dum kalenderbitare, men några datum lämnar aldrig min hjärna. Så några glas för att skåla för honom, Linné vår stora vetenskapliga man med alla sina blommor.

For the moment I am completely deaf, maybe not completely but very deaf from incoming noise. I hear my own breath and if I listen very carefully I can hear my own heartbeat. After all I am still alive. I have promised myself not being like all this stubborn patience I have met during years who has told me very convincing: there isn’t any problems regarding wax plugs in my ears. And after a while I have washed out dirt, not small dirt but real big quantities. I still remember the old man who had search the doctor because of problem with his balance and vertigo. His age had made him accept his bad hearing, but when he started to hesitate going for a walk and even drive the car because of the vertigo, he thought his life had become disagreeable. He was examined by the doctor I worked with, and send out to my room with the prescription, wash his ear canals. 

I still remember the weird resistance I felt when I started to flush his ears with luke warm water. Had to do it over and over again. The doctor passed by and asked how we were doing and he smiled and asked me to continue, when he got the answer; I had had some result coming out. After fetching water again and restarted suddenly a huge lump flushed out of his ear and the man looked at me, very surprised. He had heard the sound when the lump landed in the bowl where we collected the water. 

We continued in his other ear and same procedure as last ear. Resistance and hard work. But the man now were very motivated so he cooperated with me better than at his first ear. After a while we got the same result as at this ear. A big lump and the man started to cry! I was terrified! What had I done? After all it was a prescription from my doctor so I felt the blame wasn’t only mine. I stood there, scared over what I had done. But when the man at last calmed down and said to me, he asked for apology, but he had since long giving up to bother about his bad hearing, and now I had opened the world for him again by washing his ears!! He said he admired me my skill… it was nothing but a coincidence, we had found his clogged ear canals. Both his vertigo and bad balance was cured by this cleaning. 

I remembered this treatment right now when I sit here with drops in my ears, I am going to meet an audio nom tomorrow and I am recommended to clean my ears before the visit. Of course I said to myself, I have no dirt in my ears!! And as I have heard it so many times from patience, I decided to make a cleaning, convinced my ear canals is like a new born baby’s even before this cleaning. 

Sometimes my stubbornness is a handicap for me, but if I try to cooperate, it may be good for myself. So tomorrow I expect the audio nom will price my clean and beautiful ears.   

Här är svenskan

För tillfället är jag helt döv, kanske inte helt men väldigt döv för inkommande ljud.  Jag hör mina egna andetag och om jag lyssnar mycket noga kan jag höra mina egna hjärtslag.  Jag lever trots allt fortfarande.  Jag har lovat mig själv att inte vara som alla dessa envisa patienter jag har mött under åren, som har sagt till mig mycket övertygande: det är inga problem med vaxproppar i mina öron.  Och efter ett tag har jag spolat ut smuts, inte lite smuts utan riktigt stora mängder.  Jag minns fortfarande den gamle mannen som sökte läkaren på grund av problem med sin balans och yrsel.  Hans ålder hade fått honom att acceptera sin dåliga hörsel, men när han började tveka att gå en promenad och till och med köra bil på grund av yrseln, tyckte han att hans liv hade blivit begränsat. Han undersöktes av läkaren jag jobbade hos och skickades ut till mitt rum med ordinationen, spola hans hörselgångar.

 Jag minns fortfarande det konstiga motståndet jag kände när jag började spola hans öron med ljummet vatten.  Var tvungen att göra det om och om igen.  Läkaren gick förbi och frågade hur vi lyckades och han log och bad mig fortsätta, när han fick svaret hade jag fått ut lite resultat.  Efter att ha hämtat vatten igen och startat om spolades plötsligt en stor klump ut ur hans öra och mannen tittade på mig mycket förvånad.  Han hade hört ljudet när klumpen landade i skålen där vi samlade vattnet.

 Vi fortsatte i hans andra öra och samma procedur som förra örat.  Motstånd och hårt arbete.  Men mannen var nu väldigt motiverad så han samarbetade bättre med mig än det förra örat.  Efter ett tag fick vi samma resultat som vid det första örat.  En stor klump och mannen började gråta!  Jag blev livrädd!  Vad hade jag gjort?  Det var trots allt en ordination från min läkare så jag kände att skulden inte bara var min.  Jag stod där, förskräckt över vad jag hade gjort.  Men när mannen äntligen lugnade ner sig, bad han om ursäkt, men han hade sedan länge slutat bry sig om sin dåliga hörsel, och nu hade jag öppnat världen för honom igen genom att tvätta hans öron!!  Han sa att han beundrade min skicklighet… det var inget annat än en slump, vi hade hittat hans igensatta hörselgångar.  Både hans yrsel och dåliga balans botades av denna rengöring.

 Jag kom ihåg den här behandlingen just nu när jag sitter här med droppar i öronen, jag ska träffa en audionom imorgon och jag har rekommenderats att rengöra öronen innan besöket.  Självklart sa jag till mig själv, jag har ingen smuts i öronen!!  Och eftersom jag har hört det så många gånger av patienter, bestämde jag mig för att göra en rengöring, övertygad om att mina hörselgångar är som en nyfödd bebis redan innan denna rengöring.

 Ibland är min envishet ett handikapp för mig, men om jag försöker samarbeta kan det vara bra för mig själv.  Så imorgon förväntar jag mig att audionom kommer att prisa mina rena och vackra öron.