Kategori: Minnen Sida 42 av 138

Schzzz with a sucking sound, together with an inhalation… can you imagine that sound? As if someone suddenly bumps the little toe into a chair leg. Telling you someone made a stupid step despite he knows since earlier there is furniture in the room. That special sound has become my “silent” way to try a and make my husband observant on all dangerous situations when we are out driving the car. YES, you heard just right, I said WE drove the car. As a driver since 1970 I always “help” my husband to drive, even I mostly sit at the passenger seat by now. There I have the best oversight over fellow road users, pedestrians and bikers. Probably as well as he has, but I am convinced my help will be outstanding. Without me he shouldn’t drive at all….I think. 

Last years he has asked me to put my hands under my buttocks during car rides, because he finds my hands irritating when I point at a car meeting, or a pedestrian crossing the street or the red light at traffic light pole. Things as he is very well aware of too, but I can’t avoid the gesture to point it out. Even if I know how plaguey this co-driving is, it has been a hard thing for me to stop to do. But when I’m sitting on my own hands I still have been aware of all kinds of danger I am sure my driver not has discovered yet. And tell him isn’t very wise, then we either have driven over the poor pedestrian or we have collided the threatening vehicle. So instead I just say schzz…with that sniff making it obvious to my driver: we are in sever danger. 

Yesterday I got a pair of new hearing aids which was working. Not like the last ones I tested last month. And what a difference! It has been as if I was allowed to hear half of the truth last month. But now I hear my own clicking and slamming sounds. Poor husband, I am sure when we have driven and are going to turn to highway, a ride of two kilometres he will stop and put my at the rear seat. Sickened to hear my sucking sounds and know he still has 1498 kilometres to drive before we reach cottage. He probably can’t maintain his peace of mind all that way. 

When I think of this future as a rear seat passenger, I remember a story I read many years ago. About a man who refused to have his father in law in his car because the father in law always commented how to drive. When the man was placed in rear seat the man continued to stick his cain in back and shoulder at the driver all the time, to make him aware of all this dangerous threats before them. 

So my journey maybe will be to sit upon my hands and a patch over my mouth. If some of my readers even recommend a mask to wear over my eyes, I say thank you for the advice. 

Why this confession? I realised when I got my hearing aids yesterday what I have, without knowing it, missed late years. This time when I have stopped to look at TV because people mumbling all the time, the new modern way to talk, I thought. When I have avoid to go to meetings where there is many people. When I after all have gone there, have sat and cupped my hands behind my ears. I hadn’t reached that level yet to use and wear hearing aids, as an answer when people have told me: it is high time to buy some aids for your hearing. 

After all, it use to be older people who needs aid like that. 

Här är svenskan

Schzzz med ett sugande ljud, tillsammans med en inandning… kan du föreställa dig det ljudet?  Som om någon plötsligt stöter lilltån i ett stolsben.  Berättar att någon tagit ett dumt steg trots att han vet sedan tidigare att det finns möbler i rummet.  Det där speciella ljudet har blivit mitt ”tysta” sätt att prova och göra min man observant på alla farliga situationer när vi är ute och kör bilen.  JA, du hörde helt rätt, jag sa att VI körde bilen.  Som förare sedan 1970 ”hjälper” jag alltid min man att köra, även om jag mest sitter i passagerarsätet vid det här laget.  Där har jag bäst uppsikt över medtrafikanter, fotgängare och cyklister.  Förmodligen lika bra som han gör, men jag är övertygad om att min hjälp kommer att vara enastående.  Utan mig borde han inte köra alls… tror jag.

 Senaste åren har han bett mig att stoppa händerna under rumpan under bilturer, för han tycker att mina händer är irriterande när jag pekar på ett bilmöte, eller en fotgängare som går över gatan eller på rödljuset vid trafikljuset.  Saker som han också är mycket väl medveten om, men jag kan inte undvika gesten och påpeka det.  Även om jag vet hur plågsamt denna samkörning är, har det varit svårt för mig att sluta göra så.  Men när jag sitter på mina händer har jag fortfarande varit medveten om alla typer av faror som jag är säker på att min förare inte har upptäckt ännu.  Och berätta för honom är inte är särskilt klok, då har vi antagligen kört på den stackars fotgängaren eller så har vi kolliderat med det hotfulla fordonet.  Så istället säger jag bara schzz…med den där sniffen som gör det uppenbart för min förare: vi är i fara.

 Igår fick jag ett par nya hörapparater som fungerade.  Inte som de senaste jag testade förra månaden.  Och vilken skillnad!  Det har varit som om jag fick höra hälften av sanningen förra månaden.  Men nu hör jag mina egna klickande och smackande ljud.  Stackars make, jag är säker på att när vi har kört och ska svänga ut på motorvägen, en tur på två kilometer kommer han att stanna och sätta min i baksätet.  Blir illamående av att höra mina sugande ljud och veta att han fortfarande har 1498 kilometer kvar att köra innan vi når stugan.  Han kan förmodligen inte behålla sin sinnesfrid på det sättet.

 När jag tänker på den här framtiden som baksätespassagerare minns jag en historia som jag läste för många år sedan.  Om en man som vägrade ha sin svärfar i sin bil eftersom svärfar alltid kommenterade hur han körde.  När svärfadern placerades i baksätet fortsatte han att peta med sin käpp i förarens rygg och axeln hela tiden för att göra honom medveten om alla dessa farliga hot framför dem.

 Så min resa kanske blir att sitta på mina händer och ett plåster över min mun.  Om någon av mina läsare ens rekommenderar en mask att ha över ögonen så säger jag tack för rådet.

 Varför denna bekännelse?  Jag insåg när jag fick mina hörapparater igår vad jag, utan att veta om det, har missat sena år.  Det här att jag har slutat för att titta på tv för att folk mumlar hela tiden, det nya moderna sättet att prata, tänkte jag.  När jag undvikit att gå på möten där det är mycket folk.  När jag trots allt har gått dit, har suttit och kupat händerna bakom öronen.  Jag hade inte nått den nivån ännu för att använda och bära hörapparater, var ett svar när folk har sagt till mig: det är hög tid att köpa några hörapparater för din hörsel.

 Det brukar ju vara äldre människor som behöver hjälp på det sättet.

Some odd tunes in my ear sounds as if I listening at a try to blow a harmonica backwards and hear a sinking gamut. When you blow a harmonica and move the harp, you only hear every other tune. The missing tunes between you have to inspire to get to hear. 

My hearing aids have it’s own life. It will take long time for me to learn how I handle all this settings. But first of all, tomorrow I have an appointment with my audio nom to make an initial evaluation of them. Unfortunately I have get a pair with one which not will work, most of the time it is silent as an mussel, a clam. So for the month I got them to try and evaluate if it was the right one for me, I will start another probationary period tomorrow with a pair of new ones. Exciting. 

They have to be extraordinary good to convince me to pay the high prize. But after all the left one which despite its right buddy, which has been very lazy and last week absolutely silent, this left one has worked, and has given me back a lot of sounds. I have got my language back, with all both consonants and vowels. I can feel I am more participant when people around me speak and talk. Last book circle was a great experience. I didn’t form my hands behind my ears one single time! I heard what every man and woman said! Therefore, go back to “hear bad stage” isn’t any option! 

Can you hear how ambivalent I am. Pay and hear? Or pay less and maybe hear less? It is after all a step in life, to improve my perceptual ability. Not always answer – hello, ax handle*, when people speak to me. Maybe not feel outside in a company more than with two three people.

I sit and type when I wait my eyes will get clear again. I have been for treatment today at hospital. I start to feel as a regular customer by now. But today I felt a wee nervous for the treatment. Stupid. It is done in 15 seconds, that treat when Linda puts the little cup to my eye and through it she injects the medication into my eye. There are some nurses who makes the preparations by clothing me in sterile cloth and drops in my eye. Antibiotic drops and drops with anesthesia two or three times, flushing my eye and wash my face before Linda makes the miraculous stick in my eye. She does it very skillfully. I can’t see any hesitation. She just do it, and then I am finished and bye bye, see you in two month. 

But I feel like a baby, taking care of. As well as yesterday when I was to my podiatrist. She had a problem with a nail growing wrong and gave me some pain. But this girl knows how to make it getting better. It isn’t without hard work from her and when I sat there I whined when she touched that tight nail. She looked at me with a sympathetic look and asked if I wanted some pain relief? Squeaky I agreed and told her I have had enough with pain this week with my back. Smiling she dig up from a drawer some ointment and rubbed some on my toe. Talking about care! After she had made a lot of scrubbing and cut my nail, she asked if I was satisfied. She looked at me with a very determined face and waited for my to nod as an agreement. Then I said, without any shame, I don’t like the powder she left between my toes. This powder created by the cut and grinding of my nails. 

She always use to with a wet pad clean my feet before she makes this wonderful massage and gives my feet some moisture. I clearly saw her surprise, she is so ambitious and make all I ask for, and after all I have something to complain about. Both ashamed and laughing I asked her to ignorate me. But no, she wouldn’t leave a customer with any complain. She used a new pad and very slow and carefully she washed between my toes and afterward I was massaged as usual. She is a very important person in my life too. A VIP, as well as my hairdresser and the girls at hospital who treat my eye. 

I can see the meaningful in caring for a baby, but what meaning is it to take care of older people who never get to be any taxpayers anymore? What’s wrong with a high cliff without any cliffhanger?

Now my sight has getting clearer, so again the knitting and maybe a movie at iPad? 

*An old man sat at a bench and whittled with a piece of wood, intended to make a new handle to his ax when a person approaching. The old man thought, now he will ask what I am making. And the person asked for the way to town. The old man saw him mumbling something, and smiling he answered “hello, ax handle”

här är svenskan

Vissa udda melodier i mitt öra låter som om jag lyssnar på ett försök att blåsa ett munspel och hör en sjunkande skala.  När du blåser ett munspel och flyttar på spelet hör du bara varannan ton.  De saknade tonerna mellan måste man andas in för att höra.

 Mina hörapparater har sitt eget liv.  Det kommer att ta lång tid för mig att lära mig hur jag hanterar alla dessa inställningar.  Men först och främst, imorgon har jag ett möte med min audionom för att göra en första utvärdering av dem.  Tyvärr har jag fått ett par med en som inte att fungerar, för det mesta är den tyst som en mussla.  Så under den månaden jag fick dem för att testa och utvärdera om det var rätt för mig så börjar jag en ny prövotid imorgon med ett par nya.  Spännande.

 De måste vara utomordentligt bra för att övertyga mig att betala det höga priset.  Men trots allt den vänstra som trots sin högra kompis, som har varit väldigt lat och förra veckan helt tyst, så har denna vänstra fungerat och gett mig mycket ljud.  Jag har fått tillbaka mitt språk, med alla både konsonanter och vokaler.  Jag kan känna att jag är mer delaktig när människor runt omkring mig pratar och pratar.  Förra bokcirkeln var en fantastisk upplevelse.  Jag formade inte mina händer bakom öronen en enda gång.  Jag hörde vad varje man och kvinna sa!  Därför är det inget alternativ att gå tillbaka till ”hör dåligt stadium”!

 Kan ni höra hur ambivalent jag är.  Betala och höra?  Eller betala mindre och kanske höra mindre?  Det är trots allt ett steg i livet, att förbättra min perceptuella förmåga.  Svarar inte alltid – goddag yxskaft*, när folk pratar med mig.  Kanske inte känna sig utanför i ett sällskap med mer än två tre personer.

 Jag sitter och skriver när jag väntar blir mina ögon klara igen.  Jag har varit för behandling idag på sjukhuset.  Jag börjar känna mig som en stamkund vid det här laget.  Men idag kände jag mig lite nervös inför behandlingen.  Korkat.  Det är gjort på 15 sekunder, när Linda sätter den lilla koppen för mitt öga och genom den injicerar hon medicinen i mitt öga.  Det finns några sjuksköterskor som gör förberedelserna genom att klä mig i sterilt tyg och droppar i ögat.  Antibiotikadroppar och droppar med anestesi två eller tre gånger, spolar mitt öga och tvättar ansiktet innan Linda gör det mirakulösa sticket i mitt öga.  Hon gör det väldigt skickligt.  Jag kan inte se någon tvekan.  Hon bara gör det, och sedan är jag klar och hejdå, vi ses om två månader.

 Men jag känner mig som en bebis som tas om hand.  Liksom igår när jag var hos min fotterapeut.  Jag hade ett problem igen med att en nagel växte fel och gav mig lite smärta.  Men den här tjejen vet hur man får det att bli bättre.  Det är inte utan hårt arbete från henne och när jag satt där gnällde jag när hon rörde den där ondatån med nageln.  Hon tittade på mig med en sympatisk blick och frågade om jag ville ha lite smärtlindring?  Pirrig höll jag med och sa till henne att jag har fått nog med smärtor denna vecka med min rygg.  Leende grävde hon upp lite salva ur en låda och gned lite på min tå. Tala om vård!  Efter att hon hade tvättat och filat mina fötter och klippt min naglar frågade hon om jag var nöjd.  Hon tittade på mig med en mycket bestämd blick och väntade på min nickning eller överenskommelse.  Sedan sa jag, utan att skämmas, jag gillar inte pudret hon lämnade mellan mina tår.  Detta pulver skapat av klippning och slipning av mina naglar.

 Hon brukar alltid med en våt pad rengöra mina fötter innan hon ger denna underbara massage och smörjer mina fötter.  Jag såg tydligt hennes förvåning, hon är så ambitiös och gör allt jag ber om, och trots allt har jag något att klaga på.  Både skamsen och skrattande bad jag henne ignorera mig.  Men nej, hon skulle inte lämna en kund med några klagomål.  Hon använde en ny pad och väldigt långsamt och försiktigt tvättade hon mellan mina tår och efteråt masserades jag som vanligt.  Hon är en mycket viktig person i mitt liv också.  En VIP, precis som min frisör och tjejerna på sjukhuset som behandlar mitt öga.

 Jag kan se det meningsfulla i att ta hand om en bebis, men vilken mening är det att ta hand om äldre som aldrig blir några skattebetalare längre?  Vad är det för fel med en hög klippa utan någon staket runtom?

 Nu har min syn blivit klarare, så igen stickningen och kanske en film på iPad?

 *En gammal man satt vid en bänk och pysslade med en träbit, tänkt att göra ett nytt handtag på sin yxa när en person närmade sig.  Gubben tänkte, nu ska han fråga vad jag gör.  Och personen frågade efter vägen till stan.  Den gamle mannen såg honom mumla något, och leende svarade han ”goddag, yxskaft”

It’s high time to return to everydaylife. Even if I one week ago had such a terrible day with my damned hip which tormented me that much I search for emergency care. I should have known better, that any care of that kind of dignity isn’t easy to find in my country. I think when you get that kind of care, it doesn’t depend of yourself. I think someone brings you there and ask for help. The patience itself is probably unconscious. But praise the Lord, our bodies have a possibility to recover on its own. With or without any religion! 

My pain is manageable, and I continue as I will live for ever. Planning and packing. A small trip to our beloved cottage is in near future. Started to ask son to book a hotel for two nights on our way up north. Done! Now the dates is settled! Now we are on go! Next step is to to promise one another to keep the luggage as short as possible. We make that agreement every time, but so far it has been the first to fail, that promise. Ha ha, after all we must have something on our planning list. What so if we misjudges our memory and bring wrong things and forget some of it. It tends to become more and more like that, something forgotten and a whole bunch of unnecessary things. 

Anybody recognise himself? It is very difficult to plan for a 5-6 weeks stay in cottage. What do we want to do? How will the weather be? Do we find any food in shop? Or shall we bring food from Skåne? One thing we always use to bring is, some decent sausages and 3-4 pieces of cheese which taste something. The grocery-shop in Hemavan there is a huge showcase with cheese tasting “nada”. It is the Norwegian people who have know idea how a good slice of cheese will taste. So cheese and sausage is in our packing. It is almost more important than our clothes. 

But the need for special food shrinks year by year. When we reach northern parts we will find foodstuff we don’t find here in south. That good hard bread and that delicious fish. 

At our age is the food one of the most important things. We start to plan the day already at breakfast time with a discussion what dinner will be, and after that we decide if we have time for anything else that day. If so, we do it in our own pace, with some rests. Coffee break and that little nap we need, never will be neglected. 

Make a weekly plan what to have for dinner isn’t any idea. It might be the most interesting aim to discuss that day. Life isn’t more interesting than that.Sometimes we pay some relative a visit, get a nice chat and after that home again to our own cottage. 

Often when I ask my husband to help me with this or that, his eternal answer is nowadays: “as soon as I have time to do it”.  As if he is very busy doing something, but we have to spread our commitments so people think we enjoy life, and are happy every hour. No one of us will admit some days are really boring when we not feel for anything but sit in our sofas knitting and listening at a book or look at some TV series. 

Now I have been all too honest, I know. But if I hadn’t confessed all this many of you already have revealed and seen through me. After all the start with booking hotel made us creative, we have hung up our calendar at the wall in kitchen so we are able to continue planning. It turns out that we are not in the same week in our heads. My husband is going north in five days and I am going in twelve days. Poor me, no car to ride if he starts one week before me. So now, the calendar’s up and we travel together!

Här är svenskan

Det är hög tid att återvända till vardagen.  Även om jag för en vecka sedan hade en hemsk dag med min förbaskade höft som plågade mig så mycket så jag sökte akutvård.  Jag borde ha vetat bättre att det inte går att kräva den typen av sjukvård i mitt land.  Jag tror att när du får den sortens vård beror det inte på dig själv.  Jag tror att någon annan tar dig dit och ber om hjälp.  Själva patienten är förmodligen medvetslös.  Men prisa Herren, våra kroppar har en möjlighet att återhämta sig på egen hand.  Med eller utan någon religion!

 Min smärta är hanterbar nu, och jag fortsätter som om jag kommer att leva för alltid.  Planering och packning.  En liten resa till vår älskade stuga inom en snar framtid.  Började med att be sonen att boka hotell för två nätter på väg norrut.  Gjort!  Nu är datumen bestämda!  Nu är vi igång!  Nästa steg är att lova varandra att hålla nere bagaget så liten som möjligt.  Vi avtalar det varje gång I ska iväg, men hittills har det varit det första som brut it’s, det löftet.  Ha ha, vi måste trots allt ha något på vår planeringslista.  So what, om vi felbedömer vårt minne och tar med oss fel saker och glömmer en del av de rätt a.  Det brukar bli mer och mer så, något bortglömt och en hel massa onödiga saker.

 Någon som känner igen sig?  Det är väldigt svårt att planera för en 5-6 veckors vistelse i stuga.  Vad vill vi göra?  Hur blir vädret?  Hittar vi någon mat i butiken?  Eller ska vi ta med oss mat från Skåne?  En sak som vi alltid brukar ta med är, några hyfsade korvar och 3-4 bitar ost som smakar något.  I livsmedelsbutiken i Hemavan finns en stor monter med ost som smakar ”nada”.  Det är det norska folket som inte vet hur en god skiva ost ska smaka.  Så ost och korv ligger i vår packning.  Det är nästan viktigare än våra kläder.

 Men behovet av ”specialmat” minskar år för år.  När vi når de norra delarna hittar vi mat vi inte hittar här i söder.  Det där goda hårda brödet och den där läckra fisken.

 I vår ålder är maten en av de viktigaste sakerna.  Vi börjar planera dagen redan vid frukosttid med en diskussion om vad middagen ska bli och efter det bestämmer vi om vi hinner med något annat den dagen.  I så fall gör vi det i vår egen takt, med några pauser.  Fika och den där lilla tuppluren vi behöver, kommer aldrig att försummas.

 Göra en veckoplan vad vi ska äta till middag är ingen idé.  Det kan JU vara det mest intressanta ämnet att diskutera den dagen.  Livet är inte mer intressant än så. Ibland besöker vi någon släkting, får en trevlig pratstund och sedan hem igen till vår egen stuga.

 När jag ber min man att hjälpa mig med det ena eller det andra är hans eviga svar numera: ”så fort jag hinner göra det”.  Verkar som om han är väldigt upptagen med att göra något, men vi måste sprida våra åtaganden så att folk tror att vi njuter av livet och är glada varje timme.  Ingen av oss kommer att erkänna att vissa dagar är riktigt tråkiga när vi inte känner för något utan sitter i sofforna och stickar och lyssnar på en bok eller tittar på någon tv-serie.

 Nu har jag varit alldeles för ärlig, jag vet.  Men om jag inte erkänt allt detta har många av er trots allt redan avslöjat och genomskådat mig. Då vi startat med hotellbokningen, har det gjort oss så kreativa att vi hängt upp vår kalender på väggen i köket så att vi kan fortsätta planera.  Det visar sig att vi inte är inne på samma vecka i våra huvuden.  Min man åker norrut om fem dagar och jag åker om tolv dagar.  Stackars jag, ingen bil att åka om han startar en vecka före mig.  Så nu är kalendern uppe och vi reser tillsammans!

Am I still alive? I use to type that sentence when I am at net and everything is silent and no one types or chat anything. Above all when I play bridge and someone is thinking too long. I know it isn’t always depending on thinking, sometimes people hasn’t realised it’s their turn. And players around use to type: east? Or they even scream EAST? when all of us waiting an action from east. Some players type: “test”, even a lonesome “t” means they are investigating if their connecting is ok, or the player who’s turn it is, has fallen asleep. But when I type “am I still online?” I mostly get an answer from other players. I see you, or yes you are…they use to answer.

Today I sit in front of my iPad for the first time in four days! It seems as a long era for me. But my hip started to torment me again last Sunday, the Pentecost day. Monday I was so desperate I asked for an ambulance hoping to take me to hospital. All my knowledge about what I can await from healthcare and its emergency room was forgotten. My pain was so terrible, so fearful I couldn’t stand it. When I first of all called the health care counselling at 1177, they recommended me to try and contact them via a computer and at net or try again later on. With a pain like this I wasn’t able to look at the screen and neither make any try to chat with anyone via a computer. After some more try to call them in hope to be put in a queue for getting in connection with anyone. No success. At last and in desperation l called 112, a “sacred” number no one calls if not the situation is very serious. 

When they heard my problems an ambulance was ordered out for me, with some words it would take some time because of their workload were heavy that day. But at last they arrived and made a first check up on me, and found my condition wasn’t any life-threatening. I haven’t said it was so and I listened to them. In our emergency room here in our town was a chaos, not any place to long for. And when they saw how my pain tormented me, they said it was a wiser decision if I tried to stay at home and call my doctor tomorrow morning for an emergency time, instead of getting a hard narrow bunk in the emergency room, maybe for 6-7 hours. And if I wasn’t able to cope with it, I was welcome to call for them again. 

My pain made it impossible to both drink and eat anything, even if my husband tempted me with delicacies. Just a drop of water together with painkillers which I took all too often. I am allowed to take 4 pills per day but I confessed to the doctor I met the day after, I had taken 8 pills last two days in desperation. Well aware it was forbidden. But with this terrible pain I argued with myself, if I die from this pain or the pills which I overdosed, it didn’t any matter. 

I got an emergency time and met a doctor first thing after this holidays and probably he understood my pain and desperation. He spoke to a colleague and they decided to give me another pill but before this happens I have to leave a blood test and check up my kidneys and liver.  Also he said he would write a referral for an MRI. Because this is second time I get so handikappad by this pain. Now two days has gone and I am able to sit up and type and explain why I have been so silent for three days. 

Yesterday I got a message from froggyfriend, he wanted to play a few hands before he left this morning for his continuing pilgrimage. I had to answer him and tell about my damned hip. He knows it has tormented me earlier, and was sad I was locked by the bed once again. His answer about getting better as soon as possible arrived immediately and he promised he took on the responsibility to walk his pilgrimage for both of us. Half an hour ago he told me he had passed by Orléans so he is still on his train ride to southern parts of France.

And today I am much better, I maybe will try to play a tourney of bridge. I am waiting for the doctor to call. Today I have sit at table and ate both my breakfast and lunch. But I am very fast to return to bed. I know I am a lucky woman who have a partner who do everything to ease up my life and not any no sour faces when I leave the table with half the delicious cake left on the plate.  and half cup of coffee. But I need to stretch out my back before it getting too painful. 

Next time I write it will be a nice story about something nice. I am sorry to complain but it is half a comfort to whin about it and I hope no one reads it if they find it too dull. This two-three days I have read two novels. The only thing I was able to do. And the night between Monday and Tuesday I didn’t sleep for a single minute. 

I remember when my daughter was ill when she was a kid, she thought getting a story “saga” was a good consolation, and it happened she read a story for me when I was ill. Now I have a book getting read for me whatever time a day it is. And she is right, when the pain torment my body a story is a good comfort.  

Här är svenskan

Lever jag fortfarande?  Jag brukar skriva den meningen när jag är på nätet och allt är tyst och ingen skriver eller chattar något.  Framför allt när jag spelar bridge och någon tänker för länge.  Jag vet att det inte alltid beror på att man tänker, ibland har folk inte insett att det är deras tur.  Och spelare runt om brukar skriva: öst?  Eller också skriker de: ÖST?  när vi alla väntar på en aktion från öst.  Vissa spelare skriver: ”test”, även ett ensamt ”t” betyder att de undersöker om deras anslutning är ok, eller om spelaren som står på tur har somnat.  Men när jag skriver ”är jag fortfarande online?”  Jag får mest svar från andra spelare:  Jag ser dig, eller ja det är du… brukar de svara.

 Idag sitter jag framför min iPad för första gången på fyra dagar!  Det verkar som en lång tid för mig.  Men min höft började plåga mig igen i söndags, pingstdagen.  I måndags var jag så desperat att jag bad om en ambulans i hopp om att de skulle ta mig till sjukhus.  All min kunskap om vad jag kan vänta mig från vården och dess akutmottagning glömdes bort.  Min smärta var så fruktansvärd, så fruktansvärd att jag inte kunde stå ut med den.  När jag först och främst ringde sjukvårdsrådgivningen på 1177 rekommenderade de mig att försöka kontakta dem via en dator på nätet eller försöka igen senare.  Med en smärta som denna kunde jag inte ens titta på skärmen och inte heller försöka chatta med någon via en dator.  Efter ytterligare några försök att ringa dem i hopp om att ställas i kö för att komma i kontakt med någon.  Ingen framgång.  Till slut och i ren desperation ringde jag 112, ett ”heligt” nummer som ingen ringer om inte situationen är mycket allvarlig.

 När de hörde mina problem beställdes en ambulans till mig, med vissa ursäktande ord att skulle det ta lite tid eftersom deras arbetsbörda var tung den dagen.  Men till slut kom de och gjorde en första kontroll av mig och fann att mitt tillstånd inte var livshotande.  Jag har inte sagt att det var så och jag lyssnade på dem.  På vår akutmottagning här i vår stad var det kaos, ingen plats att längta efter.  Och när de såg hur min smärta plågade mig sa de att det var ett klokare beslut om jag försökte stanna hemma och ringa min läkare imorgon bitti för akuttid, istället för att få en hård smal brits på akuten, kanske för 6-7 timmar.  Och om jag inte skulle klara av det var jag välkommen att ringa efter dem igen.

 Min smärta gjorde det omöjligt att både dricka och äta någonting, även om min man frestade mig med delikatesser.  Bara en droppe vatten tillsammans med smärtstillande som jag tog allt för ofta.  Jag får ta 4 piller per dag men jag erkände för läkaren jag träffade dagen efter, jag hade tagit 8 piller senaste två dagarna i desperation.  Väl medveten om att det var förbjudet.  Men med denna fruktansvärda smärta argumenterade jag med mig själv, om jag dör av denna smärta eller piller som jag överdoserade, spelade det ingen roll.

 Jag fick akuttid och träffade en läkare genast efter helgen, och förmodligen förstod han min smärta och desperation.  Han pratade med en kollega och de bestämde sig för att ge mig ett annat piller men innan jag får detta måste jag lämna ett blodprov och kolla upp mina njurar och lever.Han sa också att han skulle skriva en remiss för en MRT, för det är andra gången jag blir så handikappad av denna smärta.  Nu har två dagar gått och jag kan sätta mig upp och skriva och förklara varför jag har varit så tyst i tre dagar.

 Igår fick jag ett meddelande från froggyfriend, han ville spela några händer innan han åkte i morse för sin fortsatta pilgrimsfärd.  Jag var tvungen att svara honom och berätta om min förbaskade höft.  Han vet att det har plågat mig tidigare, och var ledsen över att jag blev låst vid sängen igen.  Hans svar om att bli bättre så snart kom direkt och han lovade att han tog på sig ansvaret att vandra sin pilgrimsfärd för oss båda.  För en halvtimme sedan berättade han att han hade passerat Orléans så han är fortfarande på sin tågresa till södra delarna av Frankrike.

 Och nu idag är jag mycket bättre, jag kanske ska försöka spela en bridgeturnering.  Jag väntar på att läkaren ska ringa.  Idag har jag suttit till bords och ätit både frukost och lunch.  Men jag är väldigt snabb att gå tillbaka till sängen.  Jag vet att jag är en lycklig kvinna som har en partner som gör allt för att underlätta mitt liv och inte några sura miner när jag går från bordet med hälften av den goda kakan kvar på tallriken, och en halv kopp kaffe.  Men jag måste sträcka ut ryggen innan det blir för smärtsamt.

 Nästa gång jag skriver blir det en fin berättelse om något fint.  Jag är ledsen att jag klagar men det är en halv tröst att gnälla över det och jag hoppas att ingen läser det om de tycker att det är för tråkigt.  I två-tre dagar har jag läst två romaner.  Det enda jag kunde göra.  Och natten mellan måndag och tisdag sov jag inte en enda minut.

 Jag minns när min dotter var sjuk då hon var liten tyckte hon att det var den bästa tröst att få en saga berättad för sig, och det hände att hon läste en berättelse för mig när jag var sjuk.  Nu har jag en bok att läsa för mig, oavsett tid på dagen.  Och hon har rätt, när smärtan plågar min kropp är en berättelse en god tröst.

Shall I do as the ostrich, put my head in the sand? 

I get more and more convinced it is the easiest way to live. Yesterday evening I finished a book by a Swedish female author. She described in a book published 2019 how Putin and his fellow sailed his battleship along Norwegian coast and made Europe worried and annoyed. Here I sat and read that book a week ago and understood the threat that ships brought. But it is because the invasion in Ukraine. The author wrote that book with a very clear declaration it was a story made up by herself. In the book the head character also had a private session with president Trump, where she made a a personal portrait of him as a jerk and clown. When I read that I have to confess and nod my head. But when she returned to the reports about Russian navy and its movement along the Norwegian coast, she made me scared again.  

In a newspaper I read some days ago there has been a continuously threat towards Ukraine since 2014. It has become more and more obvious mr. Putin have had his acquisitiveness to Ukraine since long time. And I remember when Crimean peninsula was annexed by Russia  at that time, 2014. But the world had a lot of other trouble spots. It is no excuse for my bad knowledge about it. I try and follow the news about what happens in our world, but many times it ends up in my head with a wonder; why and who is right in this conflict. 

The book is finished and I try to go further on. Looked at Netflix for series and found a Danish production. I really like their series and started to look at it yesterday. A fearsome (exciting?) story which have kept me busy late evening yesterday and after breakfast this morning. 

After two chapter today, I took a rest from it and feel I will wait for a while looking at the last chapters. Once again I think about my small knowledge what happens around us. Scaring, and I try to convince myself it is just a story, like many of the movies I have seen during years…. Or isn’t it? 

And if it isn’t any story but the reality we are surrounded with? High intellectual people who use the technology to destroy our world, inch by inch? Even if it is a story I realise we have this capacity and knowledge to do so. Terrorist organizations gets the blame to do this deed, but it is a weapon as well as revolvers and nuclear weapon. 

Suddenly I wanted to break this fear I have worked up in my brain. Looked at my library shelf and yes I found it! A novel I read 35 years ago and it was a really love story. No war or terror, just a love story incredible unthinkable. But I will read it again and enjoy that unproblematic life they live in that book. Love for frozen hearts is the title of the book in Swedish. Unfortunately I can’t remember  the original title, but it is written by LaVyrle Spencer.

Tonight it is my book circle where I’m going to meet an author from my town. A very exciting man with a language soft and in same time making me curious. His stories has required a lot of searching for facts, but it makes his books even more true. And after meeting him, I am allowed to tell his name, Conny Palmkvist. Read his books, I will recommend them!

Här är svenskan

Ska jag göra som strutsen, stoppa huvudet i sanden?  

Jag blir mer och mer övertygad om att det är det enklaste sättet att leva.  Igår kväll avslutade jag en bok av en svensk kvinnlig författare.  Hon beskrev i en bok som publicerades 2019 hur Putin och hans kamrater seglade sina slagskepp längs norska kusten och gjorde Europa oroligt och irriterat.  Här satt jag och läste den där boken för en vecka sedan och förstod hotet som fartygen förde med sig.  Men det är för att invasionen i Ukraina.  Författaren skrev den boken med en mycket tydlig deklaration att det var en berättelse som hon själv hittat på.  I boken hade huvudpersonen också en privat session med president Trump, där hon gjorde ett personligt porträtt av honom som en idiot och clown.  När jag läser det måste jag erkänna och nicka med huvudet.  Men när hon återvände till rapporterna om den ryska flottan och dess rörelse längs den norska kusten gjorde hon mig rädd igen.

 I en tidning jag läste för några dagar sedan har det funnits ett kontinuerligt hot mot Ukraina sedan 2014. Det har blivit mer och mer uppenbart då mr Putin har haft sitt habegär till Ukraina sedan länge.  Och jag minns när Krimhalvön annekterades av Ryssland vid den tiden, 2014. Men världen hade många andra problem.  Det är dock ingen ursäkt för mina dåliga kunskaper om det.  Jag försöker följa nyheterna om vad som händer i vår värld, men många gånger hamnar det i mitt huvud med en undran;  varför och vem har rätt i denna konflikt.

 Boken är klar och jag försöker gå vidare.  Tittade på Netflix efter serier och hittade en dansk produktion.  Jag gillar verkligen deras serier och började titta på den igår.  En skräckinjagande (spännande?) historia som har hållit mig ”bunden” sen kväll igår och efter frukost i morse.

 Efter två kapitel idag tog jag en paus från serien och känner att jag måste vänta ett tag med att titta på de sista avsnitten. Återigen tänker jag på min dåliga kunskap vad som händer runt omkring oss.  Skrämmande, och jag försöker övertyga mig själv om att det bara är en uppdiktad historia, som många av de filmer jag har sett …  Eller är det inte?

 Och om det inte är vilken historia som helst utan verkligheten vi är omgivna av?  Högt intellektuella människor som använder tekniken för att förstöra vår värld, tum för tum?  Även om det är uppdiktat inser jag att vi har den här kapaciteten och kunskapen att göra det.  Terroristorganisationer får skulden för att göra denna gärning, men det är såväl ett vapen som revolvrar och kärnvapen.

 Plötsligt ville jag bryta denna rädsla som jag har arbetat upp i min hjärna.  Tittade på min bibliotekshylla och ja jag hittade den!  En roman jag läste för 35 år sedan och det var en riktigt kärlekshistoria.  Inget krig eller terror, bara en kärlekshistoria otrolig otänkbar.  Men jag ska läsa den igen och njuta av det där oproblematiska livet de lever i den boken.  Kärlek för frusna hjärtan heter boken på svenska.  Tyvärr kommer jag inte ihåg originaltiteln, men den är skriven av LaVyrle Spencer.

 Ikväll är det min bokcirkel där jag ska träffa en författare från min stad.  En mycket spännande man med ett mjukt språk som samtidigt gör mig nyfiken.  Hans berättelser har krävt mycket research efter fakta, men det gör hans böcker ännu mer sanna. Efter att ha mött honom ikväll har jag tillåtelse att nämna honom vid namn. Conny Palmkvist. Läs hans böcker, jag lovar att de har en hel del att ge läsaren.