Kategori: Minnen Sida 39 av 134

Just some days ago I spoke about end of April! And where are those days gone since then? Suddenly I realise some weeks just passed by. And I look at that grey haired old lady in the mirror when I comb my hair, it is me! We speak about times and when we do so, the time flies away even more. We don’t understand how we abuses our allotted time by talk about it as there is a never ending infinite depot to use. Undeniably my thoughts go to the two vultures in Kipling’s Jungle Book, who sat in a tree very bored and said: …do something, but what are we going to do?

As if they had got too much time to spend, and not have filled their days with employment. They had many hours every day to sit and look around. And not much happens in their sight. But they survived because the food appeared without too much work from their side. 

Smiling I compare my existence with them. Somehow our food is in our fridge, it has ended up there by our weekly shopping, Tuesdays. The money to do this shopping arrives every month 18/19th. It is our decision how to divide and spread the money. And as the old misers we are, we can spend a lot of time to discuss what we can afford and not. Just like the vultures we also have a lot of time to plan our time and even our shopping. The vultures had free delivery of food, but we have to fetch it from the stores. That “fetching” is a one day job and when we are home again afterwards, we feel this day is completed with work. Satisfied we have six free days to plan for. And there we sit as the vultures, what are we going to do nearest days?

When I look back last fortnight we have had every day occupied with something. Visiting audio nom twice, bridge club, spend an afternoon with my sister, visiting my friend and ate an pizza at her place, have had a rare visit by a nephews of my spouse. When we have passed some park in our town by bus, we have said we must pay this and that park a visit in nearest future. They are the most wonderful spots in our town this time a year. It is impossible to postpone this visits till fall. It is now, in May and beginning of June we have to do it. Wait for next year isn’t any option. Not at our age. I say as Elvis sang:its now or never…

A quick glance at the clock, tells me today it is too late to make such a tour and reach home again, before the free bus ride finished. So we have to look for the weather tomorrow and make a plan for Saturday or Sunday. Instead we check up if there is some TV program we have missed. Both of us are following a series or two and we forget to have a smart schedule to look for it. Instead there has been a lot of weeks and we have forgotten to look at it. Not any good reputation for the series, but in fact it is our brain which not have the right time rhythm. We are surprised when it is Friday, just some days after last Friday. I have to admit, in my misery, we have all the time to do what we want, we can afford all we want, but the initiative to do will not appear. 

My brain has a peculiarity to rise a song in my head depending on the thoughts I for the moment type about, listen here …

What is this? Have we reach the final wishing point in life? Of course not. We have a plan to spend some weeks in cottage this summer. We have dinner decide for today. We are going for a weekend trip to Germany to shop some wine in two weeks. As a matter of fact we are very busy.

Yesterday I was at my audio nom and got a pair of hearing aids. Finally, people has told me I need some aid for my hearing, I went to the office and asked them to look at my hearing. My expectation for this aids was probably all to high. The audio nom had made the settings after what my test showed. He were well aware I was a demanding woman. With my life connected so many hours per day to my iPhone and iPad, I expected a good compatibility to this devises. But after one day I have my doubts. At first the aid to my right ear shows a lot of failure. It turns off, and it feels as if I have plugged the ear with a earplug. The book or the other sound still is in my left ear aid. But half a help is no help for me. I called and get a new appointment Monday, but I am already after one day very hesitating about buy such an expensive equipment. In my use of my devices, I have to go back to former days when I want to switch between the devices. Switch off the one I for the moment use and switch on the one I for example want to answer a call in. 

Since my eyes have been a problem I have been happy when the development made it possible to let the devices make this switch on their own. With help of the AirPods. I just clicked on the pod and I got the phone call in my ears, and the program from my iPad made a pause. When I had finished the call, I clicked at my iPad and the program started again. The only thing I can’t affect is, when I look at a program life. When the are skiing or playing soccer, they will continue but silent, even if I answer my call. 

Now I am back I do not know how much, but I can assure the hearing aids factory have to understand the coming customers will not accept their development as far as they are for the moment. I can see the situation when I had just before my bus tour to grocery shop was looking at my iPad and made a print fo my shopping list. I always let Siri or Tessa read for me what I type. My eyes need that help. And when I sit in the bus some minutes later and my phone calls and I did forget to switch the devices before I left home. The great technical added value which is a retrograde, shows I have been bricked up by their salesmen at the audio nom. Everything is sale sale sale today. When i ask for this or that, a promise they will check up for the possibility. 

The cost for this aids is as much as if I buy both a new iPad and a new iPhone together. And today I only use one of them, the other one has stopped work. A setting problem they told me and I have a new appointment as I said, next week. 

I don’t have to sit as the vultures for next days, I am busy prepare how to explain to my audio nom. The short time you get with them, when the aids getting delivered, is all to small to get the time you need to get education how to put them in the ear turn on and pair, ask some questions. And feel if it feels comfortable with new things in your ear canals. One hour is a shame when you pay a lot for this devices. I heard they always promise all kind of help you need if problems accrue, but the fact is that problem they make themselves with this poor time. And I know most people never go back and get their problems solved. The high tech doesn’t follow the world around. 

Här är svenskan

För några dagar sedan talade jag om slutet av april! Och var är de dagarna sedan då? Plötsligt inser jag några veckor som bara passerat. Och jag tittar på den gråhåriga gamla damen i spegeln när jag kammar mitt hår, det är jag! Vi talar om tider och när vi gör det, flyger tiden ännu mer. Vi förstår inte hur vi missbrukar vår tilldelade tid genom att prata om det eftersom det är ett oändligt oändligt lager att använda. Otillräckligt mina tankar går till de två gamarna i Kiplings Djungelboken, som satt i ett träd väldigt uttråkad och sa: … hitta på något, men vad ska vi hitta på? Som om de hade för mycket tid att utnyttja, och inte har fyllt sina dagar med sysselsättning. De tillbringade många timmar varje dag med att sitta och titta runt. Och inte mycket hände enligt deras åsikt. Men de överlevde eftersom maten levererades utan för mycket arbete från deras sida. 

Leende jämför jag min existens med dem. På något sätt är vår mat i vårt kylskåp, den har hamnat där då vi handlar veckovis, tisdagar. Pengarna att göra denna shopping kommer varje månad 18/19: e. Det är vårt beslut hur man delar upp och sprider pengarna. Och som de gamla snåljåpar vi är, kan vi spendera mycket tid att diskutera vad vi har råd med och inte. Precis som gamarna har vi också mycket tid att planera vår tid och till och med vår shopping. Gamarna hade fri leverans av mat, men vi måste hämta det från butikerna. Att ”hämta” är ett dagsverke och när vi är hemma igen, känner vi oss nöjda med jobbet. Vi har sex lediga dagar att planera för. Och där sitter vi som gamarna, vad ska vi göra närmaste dagarna? 

När jag ser tillbaka senaste två veckorna har vi haft varje dag upptagen med något. Besökt audionom två gånger, Bridge Club, tillbringat en eftermiddag med min syster, besökt min vän och ätit en pizza hos henne, har haft ett sällsynt besök av ett syskonbarn till min make. När vi har passerat några parker i vår stad med buss, har vi sagt att vi måste göra ett besök där och ett besök i närmaste framtid. De är de mest underbara platserna i vår stad den här gången om året. Det är omöjligt att skjuta upp dessa besök till hösten. Det är nu, i maj och början av juni vi måste göra det. Vänta till nästa år är inte något alternativ. Inte i vår ålder. Jag säger som Elvis sjöng: det är nu eller aldrig …. 

En snabb blick på klockan, berättar för mig att idag, är det för sent att göra en sådan tur och nå hem igen, med de fria bussbiljetter. Så vi måste kolla vädret imorgon och göra en plan för lördag eller söndag. Istället kontrollerar vi om det finns ett TV-program som vi har missat. Båda två följer en serie eller två och vi glömmer att ha ett smart schema att leta efter dem. Istället har det ibland gått många veckor och vi har glömt att titta på dem. Inte något gott betyg för serien, men det är faktiskt vår hjärna som inte har rätt rytm. Vi är förvånade när det är fredag, bara några dagar efter fredag. Jag måste erkänna, i mitt elände, vi kan hela tiden göra vad vi vill, vi har råd med allt vi vill, men initiativet att göra dyker inte upp. 

Min hjärna har en egenhet att haka på en sång i mitt huvud beroende på de tankar jag för det ögonblick jag skriver om, lyssna här … 

Vad är det här? Har vi nått den sista önskan i livet? Naturligtvis inte. Vi har en plan att spendera några veckor i stugan i sommar. Vi har middag som vi bestämmer dag för dag. Vi sticker iväg på en weekendresa till Tyskland för att handla lite vin om två veckor. Faktum är att vi är mycket upptagna. Igår var jag på hos min audionom och fick ett par hörapparater. Människor berättat att jag behöver lite hjälp för min uppfattning,  så jag gick till audiologen och bad dem att titta på min hörsel. Min förväntan på detta hjälpmedel var förmodligen allt för hög. Audionomer hade gjort inställningarna efter vad mitt test visade. Han var väl medveten om att jag var en krävande kvinna. Med mitt liv ansluten så många timmar per dag till min iPhone och iPad, förväntade jag mig en bra kompatibilitet av dessa apparater. Men efter en dag har jag mina tvivel. Först visar det sig att apparaten till mitt högra öra är ur funktion. Det stängs av, och det känns som om jag har anslutit örat med öronpropp. Boken eller det andra ljudet är fortfarande i mitt vänstra. Men en halv hjälp är ingen hjälp för mig. Jag ringde och har fått en ny tid måndag, men jag är redan efter en dag, tveksam om att köpa en sådan dyr utrustning. I min användning av mina enheter måste jag gå tillbaka till gamla tider, när jag vill byta mellan enheterna. Stänga av den som jag för tillfället använder och slår på den andra om jag till exempel vill svara på ett samtal. Eftersom mina ögon har varit ett problem har jag varit glad när utvecklingen gjorde det möjligt att låta enheterna göra den här omkopplingen på egen hand. Med hjälp av mina airpods. Jag klickade bara på podden och jag fick telefonsamtalet i mina öron, och programmet från min iPad gjorde en paus. När jag hade avslutat samtalet klickade jag på min iPad och programmet startade igen. Det enda jag inte kan påverka är, när jag tittar på ett program life. När de är skidåkning eller om de spelar fotboll, fortsätter de men tysta, även om jag svarar på mitt samtal. Nu är jag tillbaka.

Jag vet inte hur mycket, men jag kan försäkra att hörapparats-tillverkarna måste förstå de kommande kunder, nästkommande år kommer inte att acceptera deras utveckling så långt de är komna för tillfället. 

Jag kan se situationen framför mig, när jag bara strax innan min bussresa till mataffären tittade på min iPad och gjorde en utskrift av min inköpslista. Jag låter alltid Siri eller Tessa läsa för mig vad jag skriver. Mina ögon behöver den hjälpen. Och när jag sitter i bussen några minuter senare och får ett telefonsamtal och inser att jag glömde att ändra enhet innan jag lämnade hemmet. Det stora tekniska mervärdet som är en nedgradering för min del. Allt är försäljning försäljning försäljning idag. När jag ber om detta eller det, får jag ett löfte att de kommer att kolla upp den möjligheten. Kostnaden för detta hjälpmedel denna hörapparat är lika mycket som om jag köper både en ny iPad och en ny iPhone tillsammans. Och idag använder jag bara en av apparaterna, den andra har slutat fungera. Ett inställningsproblem som de förklarade på telefon då jag ringde och klagade, och jag har ett nytt möte som jag sa, nästa vecka. Jag behöver inte sitta som gamarna nästa dag, jag är upptagen med att förbereda hur man förklarar för min audionom om mina bekymmer. Den korta tiden du får med dem, när de hjälpmedel som levererats, den tiden är allt till liten för att få den tid du behöver för att få utbildning – Hur man sätter man dem i örat – Slå på och parkoppla, fråga några frågor. Och känna om det känns bekvämt med nya grejerna i dina öronkanaler. En timme är skam när du betalar dyra pengar för de här enheterna. Jag uppmärksammat att de alltid lovar all typ av hjälp du behöver om problem uppkommer, men faktum är att problemen  skapar de själv, med den usla tid de avsätter i samband med levereringen av apparaterna. Och jag vet att de flesta aldrig går tillbaka och får sina problem lösta. Deras high Tech följer inte världen runtomkring dem.

I have seen opera, I have seen musicals, I have seen theatre and I have seen operetta, a kind of light opera. Movies  as both ordinary stories based on both bestsellers and some stories by the authors never heard of, and musicals. But Wednesday evening I saw a new variant of stage production. And I am so happy I by my daughter in law and her help got there. Not because I am without the skill buying my own tickets, but by make it true. So many times during life we have said, this or that we want to do. But it has stopped with that WANT TO… never get realised. And when times went by it never got realised. 

About a month ago I told my company when we were at a dinner by son and his family, I told them I wanted to go to theatre and look at their last performance; Amadeus! Lena, the wife of my son, told us it was a great performance, and she recommended it. We spoke a little about when last chance to see the show were, because my husbands cough made it impossible for the moment. I was promised to get an answer by daughter in law. And some days later she returned with an answer if we wanted to follow them the 11th of May. Because they had decided to go and look for it themself, and yes please…we follow that day. The reason to this date was, Lena didn’t work that evening. 

She promised to buy tickets for us as well and after a check up by phone from son about our presence she bought all tickets. Not often we visit the theatre and may need some help with this routines, buying tickets find the wardrobe and the toilet. A kind of “reversed parenting”.

What a scenery we were presented. My miserable eyes got the right view. The lighting made the stage just a bit blurry, but in my opinion perfect. I was a bit disappointed my hearing aids was on go in factory, not in my ears. But I have seen the movies several times so the text I missed, I had been able to prompt if need had arisen. So instead I carefully observed all the details, following the story through my memory and some of the words I perceived. But the music, in a theatre it use to be by recorded music in speakers. No, this was different. And suddenly … not from any ditch in front of the stage, there was a whole orchestra just behind the actors up on stage. Behind another curtain this symphonic company appeared. And in same time I both had theatre and concert. Now I did understand why my daughter in law wanted to pick a day when she didn’t work, her work this spring was at that stage each other shift. And she enjoyed it in her way. To see the spectacle as an audience she really appreciated. She also knew the action word for word after had been working as a part of the performance many times during spring. But to see it from the audience side, it was a great event to her too. And I got a lot of Mozart music played for me. Many of his characters from operas was presented for me, and I enjoyed! Now I’ll be walking around humming Papgeno’s flute drill for at least the next week. The music Mozart composed is like nam-nam for my ears!

Now I have seen a new kind of art, and this old lady put more and more of life experiences of culture in her luggage. I find it very amusing to give up the old expression; old times was better. Actually it is a long time since last I used that expression. Maybe I have forget it?? 

Yesterday I payed a visit to my optician. It is about a year since he examined my eyes last time. I was surprised one year disappeared so fast. A bit worried he would say anything about new corrections was a need, but I told him; hopefully he should explain my sight was good enough for another period, without changing my glass. If so, I was going to buy a new phone. When I get new hearing aids for my ear, I want to have a modern phone. So I can connect the mobile phone and my aids to each another. Laughing after all examination Gustav, my optician said….away and buy that mobile phone. Your sight is even a wee better than last year we met. Please do agree with me, there are some people who are worth a medal! Dear Gustav knows about me and my freaky needs by now. 

And I will not tell you about his newest watch, which was able to take an ECG in 15 seconds. And told him he didn’t suffer by any atrial fibrillation. Freaks are like that. They have a language no one involved in this world have any idea about… Oops, did I tell you after all?

My new beautiful green iphone, people tells me it is beautiful, this colour I can’t see, but it is a sound in it, a much clearer sound. When I got some phone calls yesterday evening I had to rapidly lower the volume. Or people shouted in my ears. Maybe after all I don’t need any aids!?! But yes, in meeting with other people, together with people, among other people I still don’t hear much. Just a mumble-jumble.  

And when I think at the theatre Wednesday evening, a hearing aid had been appreciated. But you can not get everything in life. 

Today that date Friday the 13th, we have to be careful. I’m going to go out and meet my friend over a pizza and a few glasses of wine. I said a few. We have to be careful this ominous date. It is the birthday of Carl von Linné. I know I am a stupid calendar bits, but some dates never leave my brain. So some glasses will be a cheer to him, Linné our great scientific man with all his flowers.

Här är svenskan

 Jag har sett opera, jag har sett musikaler, jag har sett teater och jag har sett operetter, en slags ”lättopera”. Filmer har jag sett som både vanliga berättelser baserade på båda bästsäljarna och några anonyma berättelser, och musikaler. Men i onsdagskväll såg jag en ny variant av scenproduktion. Och jag är så glad att vi via min svärdotter och hennes hjälp kom dit. Inte för att jag inte har färdighet att köpa mina egna biljetter, men genom att låta det ske. Så många gånger under livet har vi sagt, det här eller där vill vi göra. Men det har slutat med att det blir aldrig realiserat. För en månad sedan berättade jag för mitt sällskap när vi var på en middag hos sonen och hans familj, jag berättade för dem att jag ville gå på teatern och titta på deras senaste uppsättning; Amadeus! Lena, svärdottern, berättade att det var en bra föreställning, och hon rekommenderade den. Vi pratade lite om när sista chansen att se showen var, eftersom min mans hosta gjorde det omöjligt för tillfället. Jag blev lovad att få ett svar av svärdottern. Och några dagar senare återvände hon med ett svar och en fråga, om vi ville följa dem den 11 maj. Eftersom de hade bestämt sig för att gå och titta på den själv, och ja snälla … vi följer den dagen. Anledningen till detta datum var, Lena jobbade inte den kvällen. Hon lovade att köpa biljetter till oss också och efter en check upp via telefon från son om vi var i antågande, köpte hon allas biljetter. Inte ofta vi besöker teatern och kan behöva hjälp med vissa rutiner, köpa biljetter hitta garderoben och toaletten. En slags ”omvänt föräldraskap”. 

Vilken teater vi presenterades! Mina eländiga ögon fixade det hyfsat. Belysningen gjorde scenen bara lite suddig, men enligt min mening perfekt. Jag var lite besviken mina hörapparater var under produktion, inte i mina öron. Men jag har sett filmen på detta tema flera gånger så den text jag saknade, jag hade kunnat sufflera om behov hade uppstått. Så istället observerade jag noggrant alla detaljer, efter historien och genom mitt minne och några av de ord jag uppfattade. 

Men musiken, på en teater som använder musik brukar vara med inspelad och spelas i högtalare. Men detta, det var annorlunda. Och plötsligt … inte från någon dike framför scenen, där var en hel orkester strax bakom skådespelarna på scenen. Bakom en andra ridå uppträdde detta symfoniska sällskap. Och samtidigt hade jag båda teater och konsert. Nu förstod jag varför min svärdotter ville välja en dag när hon inte jobbade, hennes arbete denna vår var att sitta i den orkestern vartannat skift. Och hon gillade verkligen att få se det såhär. Att få se skådespelet som publik uppskattade hon verkligen. Hon kunde förmodligen handlingen ord för ord, efter att ha arbetat många gånger under våren. Men för att se det från publikens sida var också det en bra upplevelse. Och jag fick mycket Mozartmusik spelad för mig.  Många av hans karaktärer från operor presenterades för mig, och jag njöt! Nu kommer jag att gå omkring och nynna på Papagenos flöjtdrill åtminstone en vecka! Mozarts musik är verkligen örongodis!

Nu har jag sett en ny typ av konst, och den här gamla damen antecknar fler och fler av livsupplevelser av kultur i sitt bagage. Jag tycker det är väldigt roligt att ge upp det gamla uttrycket; gamla tider var bättre. Det är faktiskt en lång tid sedan jag sist använde jag det här uttrycket. Kanske har jag glömt det ?? 

Igår var jag på ett besök hos min optiker. Det är ungefär ett år sedan han undersökte mina ögon förra gången. Jag blev förvånad att ett år försvann så snabbt. Lite orolig att han skulle säga något om nya korrigeringar var ett behov, men jag sa till honom; Förhoppningsvis borde han förklara min syn var tillräckligt bra för en ytterligare period, utan att ändra mitt glas. Om så skulle ske, skulle jag köpa en ny telefon. När jag får hörapparater för mina öron, vill jag ha en modern telefon. Så jag kan ansluta mobiltelefonen och mina hjälpmedel till varandra. Skrattande efter undersökningen av Gustav, sa han … stick iväg och köp den där mobiltelefonen. Din syn är till och med en aning bättre än förra året vi träffades. Snälla ni, håll med mig, det finns vissa människor som är värda en medalj! Käre Gustav känner mig och mina freaky behov vid det här laget. 

Och jag kommer inte berätta om hans nyaste klocka, som kunde ta en EKG på 15 sekunder. Och som berättade för honom att han inte lider av något förmaksflimmer. Freaks är sådana. De har ett språk ingen som inte är involverad i den här världen har någon aning om … Oj, berättade jag för dig ändå? 

Min nya vackra gröna iPhone, folk berättar för mig att den är vacker, den här färgen jag inte kan se, men det är ett bra ljud i den, ett mycket tydligare ljud. När jag fick några telefonsamtal igår kväll var jag tvungen att sänka volymen. Annars skrek folk i mina öron. Kanske, trots allt, behöver jag inte några hjälpmedel!?! Men jo, i möte med andra människor, tillsammans med människor, hör jag fortfarande inte mycket. Bara en mumble-jumble. Och när jag tänker på teatern onsdag kväll, hade ett hörapparat uppskattats. Men du kan inte få allt i livet. Idag det datum fredag den 13: e måste vi vara försiktiga. Jag ska gå ut och träffa min vän över en pizza och några glas vin. Jag sa några. Vi måste vara försiktiga detta olyckliga datum. Det är Carl von Linnés födelsedag. Jag vet att jag är en dum kalenderbitare, men några datum lämnar aldrig min hjärna. Så några glas för att skåla för honom, Linné vår stora vetenskapliga man med alla sina blommor.

For the moment I am completely deaf, maybe not completely but very deaf from incoming noise. I hear my own breath and if I listen very carefully I can hear my own heartbeat. After all I am still alive. I have promised myself not being like all this stubborn patience I have met during years who has told me very convincing: there isn’t any problems regarding wax plugs in my ears. And after a while I have washed out dirt, not small dirt but real big quantities. I still remember the old man who had search the doctor because of problem with his balance and vertigo. His age had made him accept his bad hearing, but when he started to hesitate going for a walk and even drive the car because of the vertigo, he thought his life had become disagreeable. He was examined by the doctor I worked with, and send out to my room with the prescription, wash his ear canals. 

I still remember the weird resistance I felt when I started to flush his ears with luke warm water. Had to do it over and over again. The doctor passed by and asked how we were doing and he smiled and asked me to continue, when he got the answer; I had had some result coming out. After fetching water again and restarted suddenly a huge lump flushed out of his ear and the man looked at me, very surprised. He had heard the sound when the lump landed in the bowl where we collected the water. 

We continued in his other ear and same procedure as last ear. Resistance and hard work. But the man now were very motivated so he cooperated with me better than at his first ear. After a while we got the same result as at this ear. A big lump and the man started to cry! I was terrified! What had I done? After all it was a prescription from my doctor so I felt the blame wasn’t only mine. I stood there, scared over what I had done. But when the man at last calmed down and said to me, he asked for apology, but he had since long giving up to bother about his bad hearing, and now I had opened the world for him again by washing his ears!! He said he admired me my skill… it was nothing but a coincidence, we had found his clogged ear canals. Both his vertigo and bad balance was cured by this cleaning. 

I remembered this treatment right now when I sit here with drops in my ears, I am going to meet an audio nom tomorrow and I am recommended to clean my ears before the visit. Of course I said to myself, I have no dirt in my ears!! And as I have heard it so many times from patience, I decided to make a cleaning, convinced my ear canals is like a new born baby’s even before this cleaning. 

Sometimes my stubbornness is a handicap for me, but if I try to cooperate, it may be good for myself. So tomorrow I expect the audio nom will price my clean and beautiful ears.   

Här är svenskan

För tillfället är jag helt döv, kanske inte helt men väldigt döv för inkommande ljud.  Jag hör mina egna andetag och om jag lyssnar mycket noga kan jag höra mina egna hjärtslag.  Jag lever trots allt fortfarande.  Jag har lovat mig själv att inte vara som alla dessa envisa patienter jag har mött under åren, som har sagt till mig mycket övertygande: det är inga problem med vaxproppar i mina öron.  Och efter ett tag har jag spolat ut smuts, inte lite smuts utan riktigt stora mängder.  Jag minns fortfarande den gamle mannen som sökte läkaren på grund av problem med sin balans och yrsel.  Hans ålder hade fått honom att acceptera sin dåliga hörsel, men när han började tveka att gå en promenad och till och med köra bil på grund av yrseln, tyckte han att hans liv hade blivit begränsat. Han undersöktes av läkaren jag jobbade hos och skickades ut till mitt rum med ordinationen, spola hans hörselgångar.

 Jag minns fortfarande det konstiga motståndet jag kände när jag började spola hans öron med ljummet vatten.  Var tvungen att göra det om och om igen.  Läkaren gick förbi och frågade hur vi lyckades och han log och bad mig fortsätta, när han fick svaret hade jag fått ut lite resultat.  Efter att ha hämtat vatten igen och startat om spolades plötsligt en stor klump ut ur hans öra och mannen tittade på mig mycket förvånad.  Han hade hört ljudet när klumpen landade i skålen där vi samlade vattnet.

 Vi fortsatte i hans andra öra och samma procedur som förra örat.  Motstånd och hårt arbete.  Men mannen var nu väldigt motiverad så han samarbetade bättre med mig än det förra örat.  Efter ett tag fick vi samma resultat som vid det första örat.  En stor klump och mannen började gråta!  Jag blev livrädd!  Vad hade jag gjort?  Det var trots allt en ordination från min läkare så jag kände att skulden inte bara var min.  Jag stod där, förskräckt över vad jag hade gjort.  Men när mannen äntligen lugnade ner sig, bad han om ursäkt, men han hade sedan länge slutat bry sig om sin dåliga hörsel, och nu hade jag öppnat världen för honom igen genom att tvätta hans öron!!  Han sa att han beundrade min skicklighet… det var inget annat än en slump, vi hade hittat hans igensatta hörselgångar.  Både hans yrsel och dåliga balans botades av denna rengöring.

 Jag kom ihåg den här behandlingen just nu när jag sitter här med droppar i öronen, jag ska träffa en audionom imorgon och jag har rekommenderats att rengöra öronen innan besöket.  Självklart sa jag till mig själv, jag har ingen smuts i öronen!!  Och eftersom jag har hört det så många gånger av patienter, bestämde jag mig för att göra en rengöring, övertygad om att mina hörselgångar är som en nyfödd bebis redan innan denna rengöring.

 Ibland är min envishet ett handikapp för mig, men om jag försöker samarbeta kan det vara bra för mig själv.  Så imorgon förväntar jag mig att audionom kommer att prisa mina rena och vackra öron.

During weeks when we go by bus to town to or our activities we pass by a woodland where I as a child use to do some excursions. Every time last weeks we have looked into the forest and said; we must pay a visit to the nearest days, before the trees gets it leafs. When the trees gives shadows all those white anemones is overblown. But for the moment the forest shows a white ground as if it is snowdrifts. Already when I was a child it was forbidden to pick this anemones. But as far as I remember I always picked a bouquet and smuggled home to my mother. Every times she told me  with a very serious voice, I had done an illegal act. I can also remember some speech about the police…and after that she put the flowers in a vase and seemed satisfied. Not every day she were gifted flowers. And probably she realised I wasn’t old enough to be seen as a criminal.

Yesterday we went by bus, I will never miss an opportunity to go by bus however short, and strolled through the forest. We were amazed by the feeling when we approached a little brook, and I saw a bird as if he said welcome to my forest. We listened for more birds but unfortunately our hearing isn’t there anymore. A woodpecker we heard, but not that beautiful bird singers we listened for. Another conviction I am in need for a hearing aid me as well as my husband. 

If all this aids is invented and we wakens up every morning, I have finished to think how long will I live and what does this aids cost. Undeniably it claims me to survive longer and longer. Me the miser has to get the cost down. Every single day makes the medium price for the aids lower. Because those rather expensive aids dies same moment I do so. No one can and will inherit such things. So now I will put some money in a very unprofitable business. 

When I think of it much in this world nowadays is …unprofitable business. Streaming media, buy internet access, and pay a sum to my bank every month to be able to pay my bills, even if I do the job myself. It is an odd world we live in. We can live in our own bubble, without meeting anyone. 

When we strolled in the forest we met a woman, listening to music or something in her EarPods. She was very occupied with her listening, she hardly saw us. But I started to speak to her and she noticed it. Not any serious question from me, but I wanted where the path she came on started. And we continued to talk about different path alternative. We spoke about the anemones and she told us the first time she had seen it was when we had moved to this town 1967. 55 years of spring in my Pålsjö Skog. There we stood and talked for a while. We all enjoyed that little chat. But many people don’t dare to pay any attention to strangers they meet. When I appeals to people most seems to be glad I start an conversation. We have forgotten the art to speak about nothing during the corona pandemic. Time to meet the world around us again, don’t you think so?

When we sat and had a “fika pause” some young ladies who passed by, told us it looked nice having a basket with some coffee and biscuits when we after all needed to rest our legs for while. At that time we had crossed the forest and strolled along seaside. Funny that walk is painted with marks every kilometre. It is as someone wanted to make the walk easier for me. When I stroll like that I seldom have a predetermined goal, just walk and enjoy the weather and the nature around me. But to have any idea how long my walk was this day I find interesting.

Tomorrow it is “Valborgsmässoafton”, a day which we celebrate the spring is on its way. for real. In our whole country. Up north still 1 meter snow, and here in south the birches shows its leafs for sure. This day our Kings has his birthday too, but he hasn’t send me any invitation this year either. And as we were born same year he will not get any invitation from me either when I have bd in July. An eye for an eye, a tooth for a tooth…  but I will hoist the flag for him, because he hoist the flag for me. He blames his daughter having her bd that day, but I am sure it is for me. 

Här är svenskan

Under veckorna när vi åker buss till stan eller våra aktiviteter passerar vi en skog dit jag som barn brukade göra utflykter till. Varje gång vi passerat de senaste veckorna har vi tittat in i skogen och sagt;  vi måste göra ett besök hit någon av de närmaste dagarna, innan träden får löv.  När träden skuggar är alla vitsippor överblommade.  Men för tillfället visar skogen ett vitt täcke som om det vore snödrivor.  Redan när jag var barn var det förbjudet att plocka dessa anemoner.  Men så vitt jag minns plockade jag alltid en bukett och smugglade hem till mor.  Varje gång berättade hon för mig med en mycket allvarlig röst att jag hade gjort en olaglig handling.  Jag kan också minnas något tal om polisen…och efter det satte hon blommorna i en vas och verkade nöjd.  Inte varje dag hon begåvades med blommor.  Och förmodligen insåg hon att jag inte var tillräckligt gammal för att ses som en brottsling.

 Igår åkte vi buss, jag kommer aldrig att missa ett tillfälle att åka buss, hur kort som helst, och sedan strosade vi genom skogen.  Vi blev förvånade över känslan när vi närmade oss en liten bäck, och jag såg en fågel som lät som om han sa: välkommen till min skog.  Vi lyssnade efter fler fåglar men tyvärr är inte min hörsel tillräcklig längre.  En hackspett hörde vi, men inte de vackra sångare vi lyssnade efter.  En ytterligare övertygelse: Jag är i behov av en hörapparat även jag, inte bara min man.

 Om alla dessa hjälpmedel är uppfunna och vi vaknar varje morgon, har jag tänkt färdigt hur länge jag kommer att leva och vad kostar dessa hjälpmedel.  Livet gör onekligen anspråk på att jag överlever längre och längre.  Jag snåljåpen måste få ner kostnaderna.  Varje dag blir medelpriset för hjälpmedlen lägre.  För de där ganska dyra hjälpmedlen dör i samma ögonblick som jag gör det.  Ingen kommer att ärva sådana saker.  Så nu ska jag lägga lite pengar i en väldigt olönsam verksamhet.

 När jag tänker mycket på det, här i världen är det nuförtiden många …olönsamma affärer.  Streama media, köpa tillgång till internet och betala en summa till banken varje månad för att kunna betala mina räkningar, även om jag gör jobbet själv.  Det är en udda värld vi lever i. Vi kan leva i vår egen bubbla, utan att träffa någon.

 När vi strosade i skogen mötte vi en kvinna som lyssnade på musik eller något i sina EarPods.  Hon var väldigt upptagen av sitt lyssnande, hon såg oss knappt.  Men jag började prata med henne och hon märkte det.  Ingen seriös fråga från mig, men jag ville vets var vägen hon kom på började.  Och vi fortsatte att prata om olika vägalternativ.  Vi pratade om anemonerna och hon berättade att första gången hon såg den var när vi flyttade till denna stad 1967.  55 år hon first vår i min Pålsjö Skog.  Där stod vi och pratade en stund.  Vi njöt alla av den lilla pratstunden.  Många människor vågar inte uppmärksamma främlingar de möter.  När jag tilltalar människor verkar de flesta vara glada över att jag börjar en konversation.  Vi har glömt konsten att prata om ingenting under coronapandemin.  Dags att möta världen omkring oss igen, tycker du inte det?

 När vi satt och hade en fikapaus sa några unga damer som passerade att det såg trevligt ut med en korg med lite kaffe och kex när vi trots allt behövde vila benen en stund.  Då hade vi korsat skogen och strosat längs havet.  Roligt att promenaden målats med marketing ar varje kilometer.  Det är som att någon ville göra promenaden lättare för mig.  När jag strosar så har jag sällan ett förutbestämt mål, det är bara att gå och njuta av vädret och naturen runt mig. Men att ha någon aning om hur lång min promenad var den här dagen, tycker jag är intressant.

 Imorgon är det Valborgsmässoafton, en dag då vi firar att våren är på väg,  på riktigt.  I hela vårt land.  Uppe i norr är det fortfarande 1 meter snö, och här i söder visar björkarna sina löv.  Den här dagen fyller vår kung år också, men han har inte skickat någon inbjudan till mig i år heller.  Och eftersom vi är födda samma år kommer han inte att få någon inbjudan från mig heller när jag har födelsedag i juli.  Öga för öga, tand för tand… men jag kommer att hissa flaggan för honom, för han hissar flaggan för mig.  Han skyller på att sin dotter fick sin födelsedag den dagen, men jag är säker på att det är för mig han hissar den.

Now we also can see spring in my town. Last days the buds on trees growing day by day. The Japanese cherry tree I perpetuated the blooming last year is the most beautiful flowers again. Every day we pass it I remind my husband, do you remember I took a photo at this very place last year showing you under this pink cascade of flowers? And he after a while says; yes I have some idea about it. And he as well as I think… what a fast year. From our cottage we get reports about deep snow and cold nights. Sweden is a large country.

Last week I got treatment for my eye and I now see the colours better. Peculiar how fast I observe the changes when I got the treatment. The colours come back to me. 

I have been to my first meeting at my book circle. It was one author I have read a lot, I think I have read all her production about those persons we read about. A very interesting woman who describe many common problems in our country in terms of care and nursing. A subject which in my opinion never can be told enough about. So about her text we had been able to speak all night. There were some expressions I laughed about, but never requested the author about. When I read in the book a women who had embarrassing hair growth, I always wonder to whom it is embarrassing? The woman who carries the hair or the one who sees it? It had really amused me to ask that question, but the author was speaking as a politician, without any pauses. Anyhow, she had a lot of interesting views of life and authoring. 

When I afterwards sat at the bus stop waiting for my bus, I saw I had a message from Froggyfriend. I told him I had been at that circle and didn’t seen his message. But no bridge that day for us, my dear Froggyfriend and I. Next day I got an early answer about reading books. And he asked me to read a book and give him an answer about my feelings around that book. We have earlier discussed both books and movies and tipped each other what we have read and seen. Hmmm…. Was the book translated to english or possibly Swedish? His message sounded very anxious so I decided to look for the book. Found it after some search at net and in english. Continued to search and there it was in Swedish too and available at my library and its service as an audiobook. A short novel by an author: Katherine Kressmann Taylor, written in 1938. “Unknown address”. It is not often I recommend either authors or books here in this pages, but this one it is a must nowadays. 

Yesterday a lesson about team matches with my pupils. First this year. It is now seven years since first time I met them, and I think it is as I meet a group of students in high school. Stubborn and not quiet listening to their teacher anymore. They have found others ways to play bridge and think it is as good as this system I teach them. But they have no idea how stubborn their teacher is. Ha ha ha. I haven’t any stylus to smash their fingers, but my voice is scathing and I use to get the last word in many arguments. After all they have asked me to teach them, not the other way around to become taught by them. And despite their serious try to get me to change my mind, they haven’t won yet. But my eyes is a sorrow in their dimly lit home. I have problems to persuade some of them they have written wrong in the protocols I hardly see. However, they ask me to continue to come. And slowly slowly I can see a progress in their understanding what bridge is. I don’t know who to blame for the slow pace, them or me. 

But yesterday evening with my pupils I got another confirmation my hearing is a mess. The most usual word I say nowadays is; what? I beg your pardon, I didn’t hear what you said…  during the bus tour to Paris I was aware I lost a lot of information because of my bad hearing. Therefore I had decided when I was back in Sweden I should ask for an hearing test by an audio nom. 

The phase being a spare parts person is reached. But when the scientists has found all this kind of aid, I will not make them disappointed. It is a long time since I passed by the bureau stage as regards to my hearing. Too many times I when I still was working as a nurse, I visited patience’s in their homes who didn’t hear what I said to them. Sometimes after a while they asked to be excused and went away to catch their hearing aids in a drawer somewhere. I use to label them as bureau stage patience. And when I realised my hearing went bad, I put myself in that group of patience for long time, bureau stage. But I have to give up my excuses and try and have more acceptance for my age and to accept aid. Now before I get too old to let my brain learn the new sound and to let me learn about the technic. After all they aren’t any long lur, earphone any longer. It is small computers you wear behind your ear. Maybe I am the one who gets the old version, but for safety’s sake, my son will follow me for the visit. He is sick and tired of his complaining parents as they are for they moment and will not risk an even more whining mother. So on his demand he follows me to the audio nom. And it is a big comfort to me, he with his stubbornness will follow. Two of us stubborn people may be able to formulate my needs about compensate both seeing and hearing. Because one thing I know at my age, if I can’t describe my needs no one can help me. It isn’t just about to hear another human speaking, it is all kind of technology it must cooperate to. All this is invented since year, but it is to describe MY needs, to get right stuff. Now for an afternoon in sofa corner. I am at leats one week behind about TV series and other programs. The sky is a bit cloudy today so it suits me very well. And maybe next lesson for my pupil when I still have the biggest lacks in mind. 

Här är svenskan

Nu kan vi också se våren i min stad. Sistlidna dagar knoppar på träd som växer dag för dag. De japanska körsbärsträdet som jag förevigade blomningen på förra året är som vackrast nu. Varje dag då vi passerar det jag påminner min man, kommer du ihåg att jag tog ett foto på det här stället förra året som visar dig under denna rosa kaskad av blommor? Och efter ett tag säger han; Ja, jag har en aning om det. Och han liksom jag tänker… vilket snabbt år. Från vår stuga får vi rapporter om djup snö och kalla nätter. Sverige är ett stort land. 

I veckan fick jag behandling för mitt öga och jag ser nu färgerna bättre. Lustigt hur snabbt jag observerar förändringarna när jag fått behandlingen. Färgerna kommer tillbaka till mig. Jag har varit på mitt första möte i vårens bokcirkel. Det var en författare jag har läst mycket av, jag tror att jag har läst all hennes produktion om de personer vi läst om nu. En mycket intressant kvinna som beskriver många vanliga problem i vårt land när det gäller vård och omsorg. Ett ämne som vi enligt min mening aldrig kan få veta tillräckligt om. Därför, om hennes text hade vi kunnat prata hela natten. Det fanns vissa uttryck som jag skrattade åt, men begärde aldrig författaren förklara. När jag läste i boken om en kvinna som hade pinsamt hårväxt, undrar jag alltid vad är det som är pinsamt? Kvinnan som bär håret eller den som ser det? Det hade verkligen varit roligt mig att fråga den frågan, men författaren talade som en politiker, utan några pauser. Hur som helst, hon var mycket intressanta aspekter om livet. När jag efteråt satt vid busshållplatsen och väntade på min buss såg jag att jag hade ett meddelande från froggyfriend. Jag sa till honom att jag hade varit på bokcirkel och såg inte hans budskap förrän då. Men ingen bridge den dagen för oss min kära froggyfriend och mej. 

Nästa dag fick jag ett tidigt svar om böcker. Och han bad mig att läsa en bok och ge honom ett svar om mina känslor runt den boken. Vi har tidigare diskuterat både böcker och filmer och tipsat varandra vad vi har läst och sett. Hmmm …. Var hans rekommenderade bok översatt till engelska eller eventuellt svenska? Hans budskap lät mycket angeläget så jag bestämde mig för att leta efter boken. Hittade det efter någon sökning på nätet och på engelska. Fortsatte att söka och där var den! också på svenska och tillgänglig på mitt bibliotek och dess tjänst som en ljudbok. En novell av en författare: Katherine Kressmann Taylor, skrivet 1938. ”Okänd adress”. Det är inte ofta jag rekommenderar antingen författare eller böcker här på dessa sidor, men den här är ett måste idag. Igår en lektion om lagspel med mina elever. Första mötet i år. Det är nu sju år sedan första gången jag träffade dem, och jag kände det som att jag träffade en grupp studenter i gymnasiet. Envisa och inte tysta genom att lyssna på sin lärare längre. De har hittat andra sätt att spela bridge och tycker att det är lika bra som det här systemet jag lär dem. Men de har ingen aning om hur envis deras lärare är. Ha ha ha. Jag har inte någon pekpinne att smasha över deras fingrar med, men min röst är dräpande och jag använder den för att få det sista ordet i många argument. Trots allt har de bett mig att lära dem, inte tvärtom för att jag ska bli undervisad av dem. Och trots deras allvarliga försök att få mig att ändra mig, har de inte vunnit än. Men mina ögon är en bedrövelse i deras svagt upplysta hem. Jag har problem att övertala några av dem de har skrivit fel i protokollen jag knappt ser. Men de ber mig att fortsätta att återkomma. Och långsamt långsamt kan jag se en framsteg i deras förståelse för vad bridge är. Jag vet inte vem jag ska skylla på den långsamma takten, dem eller jag. Men igår kväll tillsammans med mina elever fick jag en annan bekräftelse, min hörsel är en bedrövelse. Det vanligaste ordet jag säger idag är; vad? Jag ber om ursäkt, jag hörde inte vad du sa … Under bussturen till Paris var jag medveten om att jag förlorade mycket information på grund av min dåliga hörsel. Därför hade jag bestämt mig när jag var tillbaka i Sverige, skulle jag begära ett hörselprov hos en audionom. Fasen som en reservdelsmänniska är uppnådd.

 Men när forskarna har uppfunnit alla dessa typer av hjälpmedel, kommer jag inte att göra dem besvikna. Det är länge sedan jag passerade byrålådsstadiet när det gäller min hörsel. Allt för många gånger jag när jag fortfarande arbetade som sjuksköterska, besökte jag patienter i deras hem, patienter som inte hörde vad jag sa till dem. Efter ett stund bad de att bli ursäktade och gick bort för att fiska upp sina hörselhjälpmedel i en låda någonstans. Jag brukade för att märka dem som byrålådsstadiet-patienter. Och när jag insåg att min hörsel blev sämre, placerade jag mig själv i den gruppen, byrålådsstadiet. Men jag måste ge upp mina ursäkter och försöka ha mer acceptans för min ålder och mottaga hjälp. Nu innan jag blir för gammal för att låta min hjärna lära mig det nya ljudet och låta mig lära mig tekniken. Nu när allt inte längre är lurar, hörlurar. Det är små datorer du bär bakom ditt öra. Kanske är jag den som får den gamla versionen, men för säkerhetens skull kommer min son att följa mig för besöket. Han är dödstrött på sina klagande föräldrar som de är för ögonblicket och vill inte att riskera en ännu mer gnällande mor. Så på hans begäran följer han mig till audionomer. Och det är en stor tröst och bekvämlighet för mig, han med sin envishet kommer att följa med. Två av oss envisa människor bör kunna formulera mina behov av att kompensera både att se och höra. Eftersom en sak jag vet vid min år är, om jag inte kan beskriva mina behov kan ingen hjälpa mig. Det handlar inte bara om att höra en annan människa, det är all slags teknik som hörapparaten måste samarbeta till. Allt detta är uppfunnet sedan åratal, men det är att beskriva mina behov, för att få rätt saker. Nu för en eftermiddag i soffan. Jag är minst en vecka bak med TV-serier och andra program. Himlen är lite molnig idag så det passar mig väldigt bra. Och kanske nästa lektion för min elever när jag fortfarande har de mest skriande behoven att förtydliga i åtanke.