Kategori: Minnen Sida 37 av 134

Twilight. It is already showing we approach darker times. One week after the summer solstice

And some heavy clouds bursting with thunderstorms, makes the midnight light forgotten. For the moment we are are the only summer guests around. So if we want any other company we have to talk to the birds, which we do when we go outdoors. We have an obstinate finch who we hear all the time. Doesn’t he get tired sitting like that and repeat his boring sjeee-sjeee. Maybe his wife like that “song” but we don’t. There is many more birds with much more enjoyable singing. The other day when we sat and had a “fika”, we were entertained by a corncrake feeding two of her babies who followed her and begged for food. We enjoyed the sight and said to each other we found the baby birds very cute. After a while a magpie arrived with her family. Baby magpies, but how they behaved! As robbers and not very nice sound either. We were disappointed our corncrakes flew away. I asked my husband if we were seen as racists when we preferred one kind of bird before  another? Even the cuckoo we don’t like. Especially when we know that cuckoo prefers the nest of the redstart. This tiny little bird get such a voracious baby to feed up. Not curious she will be fed up!

You get like this when you spend some time up here in the mountains. Speaking about two things, birds and the weather. 

I have studied the calendar and have seen a funny fact. The sun raise at  twenty five minutes after one o’clock in the morning and it doesn’t set before forty minutes after midnight next day. I have looked and found it peculiar. But it is because of the daylight saving time. Still I sit and think: from dusk to dawn, is it a long time or is it short time? 

I read about a man from Netherlands who had payed a lot to spend 72 hours in absolutely silence. In a house of glass in a forest. Any communication wasn’t allowed, no phones or computers. Just a book. His wife had refused to follow him. And I can imagine, two can not be all quiet for 3 days. 

Must admit, I smiled when I read it and thought, he might borrow our finch, the boring one. 

Monday tomorrow, washing day. We aren’t idle. Every day we have something to do, but we do it slowly so we seems to be occupied all the time. 

Här är svenskan

Skymning.  Det syns redan att vi närmar oss mörkare tider.  En vecka efter sommarsolståndet

 Och några tunga åskvädersmoln, gör att midnattsljuset gömmer sig.  För tillfället är vi de enda sommargästerna som finns här.  Så om vi vill ha något annat sällskap måste vi prata med fåglarna, vilket vi gör när vi går utomhus.  Vi har en envis fink som vi hör hela tiden.  Blir han inte trött av att sitta så och upprepa sin tråkiga sjeee-sjeee.  Kanske gillar hans fru den där ”sången”, men det gör vi inte.  Det finns många fler fåglar med mycket trevligare sång.  Häromdagen när vi satt och hade en ”fika” blev vi underhållna av en sädesärla som matade två av sina bebisar som följde henne och tiggde om mat.  Vi njöt av synen och sa till varandra att vi tyckte att fågelungarna var väldigt söta.  Efter ett tag kom en skata med sin familj.  Skator, men hur de betedde sig!  Som rånare och inte särskilt trevligt ljud heller.  Vi var besvikna att våra sädesärlor flög iväg.  Jag frågade min man om vi sågs som rasister när vi föredrog en sorts fågel framför en annan?  Inte heller göken gillar vi.  Speciellt när vi vet att göken föredrar rödstjärtens bo.  Den här lilla fågeln får en så glupsk bebis att föda upp.  Inte konstigt att hon blir trött!

 Man blir så här när man tillbringar lite tid här uppe i fjällen.  Bara tala om två saker, fåglar och vädret.

Jag har studerat kalendern och har sett ett roligt faktum.  Solen går upp tjugofem minuter efter klockan ett på morgonen och den går inte ner förrän fyrtio minuter efter midnatt nästa dag.  Jag har tittat och funnit det konstigt.  Men det är på grund av sommartid.  Ändå sitter jag och tänker: från skymning till gryning, är det lång tid eller är det kort tid?

 Jag läste om en man från Nederländerna som hade betalat mycket för att tillbringa 72 timmar i absolut tystnad.  I ett hus av glas i en skog.  All kommunikation var förbjuden, inga telefoner eller datorer.  Bara en bok.  Hans fru hade vägrat att följa honom.  Och jag kan föreställa mig, två kan inte vara helt tysta i 3 dagar.

 Måste erkänna, jag log när jag läste den och tänkte att han kan få låna vår fink, den tråkiga.

 Måndag imorgon, tvättdag.  Vi är inte sysslolösa.  Varje dag har vi något att göra, men vi gör det långsamt så vi verkar vara upptagna hela tiden.

A wonderful wind blowing from east. Makes the lake flourish with white crests as if it knows all people living around this lake long for wind and cool. I have to admit, we do, probably all of us. After arriving yesterday evening we have unpacked the most important, ate some late meal. But today we will continue to settle down in cabin. 

Despite the hot weather we need to get some water in the tap. And it is not just to switch the tap as we do in town. Husband has started to cut the lawn where we use to have the hoses for hot water. There the hoses lays in circles to heat the water by mother sun. Carry out the pump, the pump house all hoses and power cords. Start up the pump, exciting as always, will all parts still work after another cold winter or has anything went apart because of the cold? We have a bucket at the bottom of the lake with the check valve at the hose, about 15 meters out in lake. Every year that valve is insecure and we never know when and why it will work. But after some job by husband he got it working. At the end of the day my husband and his brother used a boat to get the bucket into lake. Because of the strong wind they had to be one oarsman and one operating the bucket. Usually we have made it on our own but today we needed some oarsman’s help. 

I hitch hiked with the neighbours to shop for some bread and milk. Tomorrow we can stay in bed all day if we want. We are ready with water installation and late evening we had a shower both of us. I think we need a day off, without any hard work. Sit and enjoy sun or maybe rain. Knit and read a book. Look at some TV. Tidying the cottage can wait some days. Husband’s brother and wife had been in cottage before our arrival to check up. Some spiders met their assassin in this two, and I have seen some tracks from a cleaning lady as well. When I entered the cottage yesterday my eyes get laid on a shelf from the fridge in kitchen. Why did it lay there? Did I forget it there last year? When I  opened the fridge I found a big water bottle with ice cold water. What a wonderful surprise after three days in this hot.  

Now I will go to bed and feel as I have arrived our home.

här är svenskan

En underbar vind  blåser från öst.  Får sjön att blomstra med vita toppar som om den vet att alla människor som bor runt denna sjö längtar efter vind och svalka.  Jag måste erkänna att vi gör det, förmodligen alla.  Efter ankomsten igår kväll har vi packat upp det viktigaste, ätit en sen måltid.  Men idag ska vi fortsätta att fixa till i stugan.

  Trots det varma vädret måste vi få lite vatten i kranen.  Och det är inte bara att öppna kranen som vi gör i stan.  Maken har börjat klippa gräsmattan där vi brukar ha slangarna för varmvatten.  Vi lägger slangarna i cirklar på gräset för att värma vattnet av modersol.  Bära ut pumpen, pumphuset alla slangar och strömkablar.  Starta pumpen, spännande som alltid, kommer alla delar fortfarande att fungera efter ännu en kall vinter eller har något gått sönder på grund av kylan?  Vi har en hink på botten av sjön med backventilen vid slangen, ca 15 meter ut i sjön.  Varje år är den ventilen osäker och vi vet aldrig när och hur den kommer att fungera.  Men efter lite jobb av maken fick han det att fungera.  I slutet av dagen använde min man och hans bror en båt för att få ut hinken i sjön.  På grund av den starka vinden var de tvungna att vara en roddare och en som skötte hinken.  Vanligtvis brukar vi klara det på egen hand men idag behövde vi roddarhjälp.

  Jag liftade med grannarna för att handla lite bröd och mjölk.  Imorgon kan vi ligga i sängen hela dagen om vi vill.  Vi är färdiga med vatteninstallationen och sent i kväll duschade vi båda två.  Jag tror att vi behöver en ledig dag, utan hårt arbete.  Sitta och njuta av sol eller kanske regn.  Sticka några varv och läsa en bok.  Titta på lite tv.  Att städa i stugan kan vänta några dagar.  Makens bror och fru hade varit i stugan innan vi kom för att kolla upp.  Några spindlar träffade sin baneman i de här två, och jag har också sett några spår från en städerska.  När jag kom in i stugan igår får jag se en hylla från kylen i köket.  Varför låg den där?  Glömde jag det där förra året?  När jag öppnade kylen hittade jag en stor vattenflaska med iskallt vatten.  Vilken underbar överraskning efter tre dagar i detta hetta.

  Nu ska jag gå och lägga mig och känna att jag har kommit hem.

Sitting in car, Third day travelling up north, to cottage and midnight light. Yesterday my froggyfriend told me his life returns this day to normal life. He is going to meet two of his children for Monday lunch as I understand is a part of his normal life. And I think it must be a enormous change of life, that man who just has finished the second part of his pilgrimage. As far as I can count according to his daily reports he made about 250 kilometres by foot in a fortnight this year. An old man! At my age approximately. I do not envy him, but I do admire him because what he his done. And at his own. Not any friend who pushed him to continue. Just on his own! What a strong determinate man. I am sure I had booked in on nearest hotel, and take the first train back to civilisation. Today he is back in his home with lunch guests and a calendar at wall telling him what day and week it is. Outside his window he sees it is summer. 

Yesterday all this thoughts popped up in my head when I was going to sleep. And I suddenly realised one thing we had forgotten, a calendar to have at the wall. To help us keep up what week it is and when we may go back home south. Both of us are bad to remember what day it is, and when we arrive cottage we have no dark nights. The same light all day and night around. And our employer doesn’t bother where we are. And what day we think it is, we have flex time all days all week around. The one and only thing which matters is my next treatment for my eye. 

So when froggyfriend goes back to normal, we approach to some kind of “dropped the time”. 

Yesterday I was trusted to drive our car for some parts. At first it feels very nervous, and I sit at drivers seat very tensed, but after some minutes I can relax and enjoy the knowledge I still can drive a car. When we started this morning I looked at the road conditions and told my husband, the road was perfect for me to drive, but he answered; in the beginning of day his fit was good and the change of driver could wait. Ha ha, all years I have complained he always starts to drive first thing in the morning and I have to take the wheel when we start to yawn and rub our eyes. Even I at passengers seat am not as fit as I was some hours ago. But my skill as an extra driver is good enough. In the nearest future, in an hour or something like that we want some rest and a cup of coffee. With this early start we made today we maybe reach cottage during afternoon. 

What’s the difference between Queen size and King size? When my son some weeks ago made a reservation on the hotels we have guested last two nights, he asked if it was ok with a queen size bed? I asked him what the difference was, and he had no exact answer. I answered we were going to sleep in the room and not have a lot of either party or any guests. But now after have been guest in those different rooms I can tell. In the first hotel, Saturday evening we booked in at a hotel with a bed with one big cover, covering us both. A thick warm cozy cover with a sheet around. When the temperature in the room never got lower than 28 degrees I almost fainted thinking to have this hot bedding. My husband knows me and my habits so the first thing he did was to separate the cover from the beddings. So instead of squabble about one cover, he had a huge cover and I had a sheet I was able to wrap around my body twice. Just perfect this hot day. Second hotel we were promised King size bed. What did it means? Now I know. The bed was the same size but we got two covers, this thick warm cosy cover. All too hot for this days and night which has been horrible. I had to separate the cover from the sheet again and just use the sheet. 

Why am I speaking about this? I wondered what the last hotel had to offer more than the first when my son told me it was 400 (about 40 euro) crones more expensive the second. The miser Inga-Lill never leave anything like this unexplained. Now it is both explored and explained. The sleep was valuable at both places

Här är svenskan

Sitter i bilen. Tredje dagen på resande fot norrut, till stuga och midnattsljus. Igår berättade min froggyfriend att hans liv återgår till ett normalt liv den här dagen. Han ska träffa två av sina barn på måndagslunch som jag förstår är en del av hans vanliga liv. Och jag tror att det måste vara en enorm förändring i livet, den där mannen som precis har avslutat den andra delen av sin pilgrimsfärd. Såvitt jag kan räkna enligt hans dagliga rapporter gjorde han cirka 250 kilometer till fots på två veckor i år. En gammal man! I min ålder ungefär. Jag avundas honom inte, men jag beundrar honom för det han gjort. Och på egen hand. Inte någon vän som pressade honom att fortsätta. Bara på egen hand! Vilken stark beslutsam man. Jag är säker på att jag hade bokat in på närmaste hotell, och tagit första tåget tillbaka till civilisationen. Idag är han tillbaka i sitt hem med lunchgäster och en kalender vid väggen som talar om vilken dag och vecka det är. Utanför sitt fönster ser han att det är sommar.
Igår dök alla dessa tankar upp i mitt huvud när jag skulle sova. Och jag insåg plötsligt en sak vi hade glömt, en kalender att ha vid väggen. För att hjälpa oss att hålla koll på vilken vecka det är och när vi bör åka söderut. Vi båda är dåliga på att komma ihåg vilken dag det är, och när vi kommer till stugan har vi inga mörka nätter. Samma ljus hela dagen och natten runt. Och vår arbetsgivare bryr sig inte om var vi är. Och vilken dag vi tror att det är, vi har flextid alla dagar hela veckan runt. Det enda som betyder något är min nästa behandling för mitt öga.
Så när froggyfriend går tillbaka till det normala, närmar vi oss någon form av ”tappat tiden”.
Igår fick jag förtroendet att köra vår bil viss del av vägen. Först känns det väldigt nervöst och jag satt väldigt spänd på förarsätet, men efter några minuter kunde jag slappna av och njuta av kunskapen om att jag fortfarande kan köra bil. När vi började i morse tittade jag på väglaget och sa till min man att vägen var perfekt för mig att köra, men han svarade; i början av dagen var hans passform bra och förarbytet kunde vänta. Ha ha, alla år har jag klagat på att han alltid börjar köra först på morgonen och jag måste ta ratten när vi börjar gäspa och gnugga oss i ögonen. Även jag på passagerarsätet är inte lika fräsch som jag var för några timmar sedan. Men min skicklighet som extra förare är tillräckligt bra. Inom den närmaste framtiden, om en timme eller något sånt ska vi ha lite vila och en kopp kaffe. Med denna tidiga start vi gjorde idag kanske vi når stugan under eftermiddagen.

Vad är skillnaden mellan Queen size och King size?När min son för några veckor sedan bokade de hotell vi har gästat de senaste två nätterna frågade han om det var ok med en queen size-säng?  Jag frågade honom vad skillnaden var, och han hade inget exakt svar.  Jag svarade att vi skulle sova på rummet och inte ha någon stor fest eller några gäster.  Men nu efter att ha varit gäst i de olika rummen kan jag berätta.  På det första hotellet, lördag kväll, bokade vi in på ett hotell med en säng med ett stort täcke som räckte till oss båda.  Ett tjockt varmt mysigt duntäcke med påslakan runt.  När temperaturen i rummet aldrig blev lägre än 28 grader svimmade jag nästan av att tänka på att ha dessa varma sängkläder.  Min man känner mig och mina vanor så det första han gjorde var att separera påslakanet från täcket.  Så istället för att kivas om ett täcke, hade han ett stort duntäcke och jag hade ett påslakan som jag kunde linda runt min kropp två gånger. Perfekt denna varma dag.  Andra hotellet vi blev lovade King size säng.  Vad betydde det?  Nu vet jag.  Sängen var lika stor men vi fick två täcken, dessa tjocka varma mysiga duntäcken.  Allt för varmt denna dag och natt som har varit hemsk med värmen.  Jag var tvungen att separera täcket från lakanet igen och bara använda lakanet.

 Varför pratar jag om detta?  Jag undrade vad det sista hotellet hade att erbjuda mer än det första när min son sa till mig att det var 400 (cirka 40 euro) kronor dyrare den andra.  Snåljåpen Inga-Lill lämnar aldrig något sådant oförklarat.  Nu är det både utforskat och förklarat.  Sömnen var värdefull på båda ställena.

We just passed the summer solstice, the lightest day of year. And we prepare us for a trip to cottage. Wonder how much we will have to buy this year, all this things we miss in our planning and packing. One of the most difficult reasons has become obvious to me, we plan and pack here in south, summer and sun, and we arrive up north rain and chilly weather. 

As long as we are on our way we can stop at any shoppingcenter and a quick visit there to buy some of this necessaries we still have back in our home! But when we have arrived cottage and discover some more lacks, we have a day work to drive and buy it. Observe I said necessaries. If we can live without it we consider it as; that we missed to pack. That list with “that we missed to pack” seems to increase and get longer year by year. And of course it is an unwritten list, otherwise it had been too easy. If it was written somewhere, no one knows where to find it. So to that brain wrestling work to try and remember what to bring and what can we avoid. After all I can rejoice for every year it is more things we are able to avoid. It isn’t because of our age and we getting more lazy and uninterested, but the interest has changed. Our books nowadays is very light luggage because it is in our phones. Books were a heavy burden those days when I still read 1-1 1/2 book per week. It made a whole bookshelf for two month in cottage. My knitting is still not digitalised. So a little basket with some yarn as medication to avoid tediousness. A good book in my ears and knitting in my hands and life is complete. And in evenings, there is always someone who wants to play some bridge around the world. It has happened I have some TV series I long for to continue look at, but I have promised the bridge partner to show up that evening. 

Yesterday I was at my book circle last time for this spring. Now I wait for my library to get those books ready to download as an audiobook. I confess I have been a kind of cheater this meetings this spring. Instead of read the book we were supposed to read, I read an earlier book by that author. To hear his/her language. It has made me confident enough to meet the author, as we met at this meetings. The meeting yesterday I didn’t feel as any cheater at all, because I have read book number 1 and 2 in the series this last book were number 3. I am very familiar to the main characters in the book. Most of the other participants at the circle hadn’t read the two first. 

I was also curious to meet this author because she is a daughter and sister to some of my favourite actors in Sweden.  I could clearly hear how impressed she were by those parents. And with those parents and her earlier books, it wasn’t difficult to like her. Pity we have to wait till next year before we get those circles back. Sometimes it is nice to read books chosen by others. 

I try to not read any advertisement in papers and TV, but I get punished by not following what happens in this world of just published books. Ok, nothing wrong reading classic novels but even that get me stagnant. When I was stuck in bed with the pain in my hip, I read “Morning glory” by LaVyrle Spencer. It was 17 hours reading and as I didn’t sleep I read that book in less than a day. When I was “over there” I decided to read another American book, a classic; Gone with the wind. It was really a brick novel. 58 hours reading!! I gave up after one hour. All to much visually interpreted in my taste. When I read any other text I don’t read punctuation – dot, questionmark and so on.. or I neither tell my brain when I go to next page. The text and story is a satisfaction for me. So that old classic may wait till I get a newer and more “up to date” version. But when it appears, I will be able to bring it with me in my phone, even as that brick novel it is.

Now I have to take a new inspection round over our packing. My husband hasn’t been lazy during this time I sit here and tell you…

Här är svenskan

Vi har precis passerat sommarsolståndet , den ljusaste dagen på året.  Och vi förbereder oss för en tur till stugan.  Undrar hur mycket vi kommer behöva köpa i år, allt det här vi saknar i vår planering och packning.  Ett av de svåraste har blivit uppenbart för mig, vi planerar och packar här i söder, sommar och sol, och vi kommer upp i norr regn och kyligt väder.

 Så länge vi är på väg kan vi stanna till på vilket varuhus som helst och ett snabbt besök där för att köpa några av de där nödvändigheterna vi fortfarande har hemma!  Men när vi har kommit fram till stugan och upptäcker några brister, tar det en dag att köra och köpa den.  Observera jag sa nödvändigheter.  Om vi kan leva utan det anser vi det som;  det som vi missat att packa.  Den listan med ”att vi missat att packa” verkar öka och bli längre år för år.  Och givetvis är det en oskriven lista, annars hade det varit för lätt.  Och om det skrevs någonstans så vet ingen var man kan hitta listan.  Så till det där hjärnjobbet för att försöka komma ihåg vad vi ska ta med oss, och vad vi kan undvika.  Jag kan trots allt glädjas åt att för varje år är det fler saker vi kan undvika.  Det är inte på grund av vår ålder och vi blir mer lata och ointresserade, men intresset har förändrats.  Våra böcker nuförtiden är ett väldigt lätt bagage eftersom det finns i våra telefoner.  Böcker var en tung börda de dagar då jag fortfarande läste 1-1 1/2 bok per vecka.  Det utgjorde en hel bokhylla för två månader i stugan.  Min stickning är fortfarande inte digitaliserad.  Så en liten korg med lite garn som medicin för att undvika uttråkning.  En bra bok i mina öron och stickning i händerna och livet är komplett.  Och på kvällarna finns det alltid någon som vill spela lite bridge runt om i världen.  Det har hänt att jag har några tv-serier jag längtar efter att fortsätta titta på, men jag har lovat bridgepartnern att dyka upp den kvällen.

 Igår var jag på min bokcirkel sista gången för i vår.  Nu väntar jag på att mitt bibliotek ska göra de böckerna redo att laddas ner som ljudbok.  Jag erkänner att jag har varit en slags fuskare alla dessa möten i våras.  Istället för att läsa boken vi skulle läsa, läste jag en tidigare bok av den författaren.  För att höra hans/hennes språk.  Det har gjort mig säker nog att träffa författaren, som vi har gjort vid dessa möten.  Vid mötet igår kände jag mig inte som en fuskare som jag gjort de andra gångerna, eftersom jag har läst bok nummer 1 och 2 i serien där denna sista bok var nummer 3.  Huvudkaraktärerna i boken är jag mycket väl bekant med.  De flesta av de andra deltagarna i cirkeln hade inte läst de två första.

 Jag var också nyfiken på att träffa den här författarinnan eftersom hon är dotter och syster till några av mina favoritskådespelare i Sverige.  Jag kunde tydligt höra hennes prägling från föräldrarna.  Och med de föräldrarna och hennes tidigare böcker var det inte svårt att tycka om henne.  Synd att vi måste vänta till nästa år innan vi får tillbaka de här cirklarna.  Ibland är det trevligt att läsa böcker som har valts ut av andra.

 Jag försöker att inte läsa någon reklam i tidningar och TV, men jag blir straffad genom att inte följa vad som händer i denna värld av nyss publicerade böcker.  Ok, inget fel att läsa klassiska romaner men även det får mig att stagnera.  När jag var fast i sängen med min smärta i höften läste jag ”Kärlek för frusna hjärtan” av LaVyrle Spencer.  Det var 17 timmar att läsa och eftersom jag inte sov läste jag den boken på mindre än ett dygn.  När jag var ”over there” bestämde jag mig för att läsa en annan amerikansk bok, en klassiker;  Borta med vinden.  Det var verkligen en tegelstensroman.  58 timmars läsning!!  Jag gav upp efter en timme.  Allt för mycket visuellt tolkat i min smak.  När jag läser någon annan text läser jag inte skiljetecken – punkt, frågetecken osv.. ej heller berättar jag inte för min hjärna när jag går till nästa sida.  Texten och berättelsen är tillfredsställande nog för mig.  Så den gamla klassikern får vänta tills jag får en nyare och mer uppdaterad version.  Men när den dyker upp kommer jag att kunna ta med mig den i min telefon, även som den tegelstensroman den är. 

Nu måste jag ta en ny besiktningsrunda över vår packning.  Min man har inte varit lat under den här tiden, då jag sitter här och berättar…

Schzzz with a sucking sound, together with an inhalation… can you imagine that sound? As if someone suddenly bumps the little toe into a chair leg. Telling you someone made a stupid step despite he knows since earlier there is furniture in the room. That special sound has become my “silent” way to try a and make my husband observant on all dangerous situations when we are out driving the car. YES, you heard just right, I said WE drove the car. As a driver since 1970 I always “help” my husband to drive, even I mostly sit at the passenger seat by now. There I have the best oversight over fellow road users, pedestrians and bikers. Probably as well as he has, but I am convinced my help will be outstanding. Without me he shouldn’t drive at all….I think. 

Last years he has asked me to put my hands under my buttocks during car rides, because he finds my hands irritating when I point at a car meeting, or a pedestrian crossing the street or the red light at traffic light pole. Things as he is very well aware of too, but I can’t avoid the gesture to point it out. Even if I know how plaguey this co-driving is, it has been a hard thing for me to stop to do. But when I’m sitting on my own hands I still have been aware of all kinds of danger I am sure my driver not has discovered yet. And tell him isn’t very wise, then we either have driven over the poor pedestrian or we have collided the threatening vehicle. So instead I just say schzz…with that sniff making it obvious to my driver: we are in sever danger. 

Yesterday I got a pair of new hearing aids which was working. Not like the last ones I tested last month. And what a difference! It has been as if I was allowed to hear half of the truth last month. But now I hear my own clicking and slamming sounds. Poor husband, I am sure when we have driven and are going to turn to highway, a ride of two kilometres he will stop and put my at the rear seat. Sickened to hear my sucking sounds and know he still has 1498 kilometres to drive before we reach cottage. He probably can’t maintain his peace of mind all that way. 

When I think of this future as a rear seat passenger, I remember a story I read many years ago. About a man who refused to have his father in law in his car because the father in law always commented how to drive. When the man was placed in rear seat the man continued to stick his cain in back and shoulder at the driver all the time, to make him aware of all this dangerous threats before them. 

So my journey maybe will be to sit upon my hands and a patch over my mouth. If some of my readers even recommend a mask to wear over my eyes, I say thank you for the advice. 

Why this confession? I realised when I got my hearing aids yesterday what I have, without knowing it, missed late years. This time when I have stopped to look at TV because people mumbling all the time, the new modern way to talk, I thought. When I have avoid to go to meetings where there is many people. When I after all have gone there, have sat and cupped my hands behind my ears. I hadn’t reached that level yet to use and wear hearing aids, as an answer when people have told me: it is high time to buy some aids for your hearing. 

After all, it use to be older people who needs aid like that. 

Här är svenskan

Schzzz med ett sugande ljud, tillsammans med en inandning… kan du föreställa dig det ljudet?  Som om någon plötsligt stöter lilltån i ett stolsben.  Berättar att någon tagit ett dumt steg trots att han vet sedan tidigare att det finns möbler i rummet.  Det där speciella ljudet har blivit mitt ”tysta” sätt att prova och göra min man observant på alla farliga situationer när vi är ute och kör bilen.  JA, du hörde helt rätt, jag sa att VI körde bilen.  Som förare sedan 1970 ”hjälper” jag alltid min man att köra, även om jag mest sitter i passagerarsätet vid det här laget.  Där har jag bäst uppsikt över medtrafikanter, fotgängare och cyklister.  Förmodligen lika bra som han gör, men jag är övertygad om att min hjälp kommer att vara enastående.  Utan mig borde han inte köra alls… tror jag.

 Senaste åren har han bett mig att stoppa händerna under rumpan under bilturer, för han tycker att mina händer är irriterande när jag pekar på ett bilmöte, eller en fotgängare som går över gatan eller på rödljuset vid trafikljuset.  Saker som han också är mycket väl medveten om, men jag kan inte undvika gesten och påpeka det.  Även om jag vet hur plågsamt denna samkörning är, har det varit svårt för mig att sluta göra så.  Men när jag sitter på mina händer har jag fortfarande varit medveten om alla typer av faror som jag är säker på att min förare inte har upptäckt ännu.  Och berätta för honom är inte är särskilt klok, då har vi antagligen kört på den stackars fotgängaren eller så har vi kolliderat med det hotfulla fordonet.  Så istället säger jag bara schzz…med den där sniffen som gör det uppenbart för min förare: vi är i fara.

 Igår fick jag ett par nya hörapparater som fungerade.  Inte som de senaste jag testade förra månaden.  Och vilken skillnad!  Det har varit som om jag fick höra hälften av sanningen förra månaden.  Men nu hör jag mina egna klickande och smackande ljud.  Stackars make, jag är säker på att när vi har kört och ska svänga ut på motorvägen, en tur på två kilometer kommer han att stanna och sätta min i baksätet.  Blir illamående av att höra mina sugande ljud och veta att han fortfarande har 1498 kilometer kvar att köra innan vi når stugan.  Han kan förmodligen inte behålla sin sinnesfrid på det sättet.

 När jag tänker på den här framtiden som baksätespassagerare minns jag en historia som jag läste för många år sedan.  Om en man som vägrade ha sin svärfar i sin bil eftersom svärfar alltid kommenterade hur han körde.  När svärfadern placerades i baksätet fortsatte han att peta med sin käpp i förarens rygg och axeln hela tiden för att göra honom medveten om alla dessa farliga hot framför dem.

 Så min resa kanske blir att sitta på mina händer och ett plåster över min mun.  Om någon av mina läsare ens rekommenderar en mask att ha över ögonen så säger jag tack för rådet.

 Varför denna bekännelse?  Jag insåg när jag fick mina hörapparater igår vad jag, utan att veta om det, har missat sena år.  Det här att jag har slutat för att titta på tv för att folk mumlar hela tiden, det nya moderna sättet att prata, tänkte jag.  När jag undvikit att gå på möten där det är mycket folk.  När jag trots allt har gått dit, har suttit och kupat händerna bakom öronen.  Jag hade inte nått den nivån ännu för att använda och bära hörapparater, var ett svar när folk har sagt till mig: det är hög tid att köpa några hörapparater för din hörsel.

 Det brukar ju vara äldre människor som behöver hjälp på det sättet.