Kategori: Minnen Sida 36 av 138

Friday and the day we use to plan for a late sandwich after the meeting with my dear pupils.  And when we went to the mall for some purchase, we bought our iPads as we had decided to buy some weeks ago. It is some work to do to transfer from our old devises and when we arrived home we had to make some settings to get our bank account available at our new devises. I have to admit it is a little worrying work before all is done and I get to know we managed to do right this time as well as we made last time. Can’t always like a crying baby call for son to help us because we don’t understand how and what to do.

Finally all was done, but I had to erase one old bank ID before I was able to create a new. And when I did so it was a very exhilarating moment when I decided which one I should erase. If I erased the one I had connected to my iPhone, it was the only chance to create another for my iPad. Or I have to visit my bank IRL, and ask them for help. But I succeeded and everything worked as I wanted. 

After all, it left a lingering question of, had I done the right thing?  Did I have control over my computers? Tried to calm down and trust myself. Prepare yourself for the evening I persuaded myself. 

End of a semester. Of bridge teaching. This autumn we only have had two meetings. I am convinced some of them wish to have more teaching in hope of to get more knowledge and understanding about this noble game named bridge. But I am glad they can’t compress their socializing to be closer, and because of that they don’t need more teaching. All knowledge takes its time to get settled in our brains and together with earlier teaching grows and be combined with previous knowledge. 

We started with a discussion around the 10 questions I had sent out as homework, and most of them had read and really tried to solve the tasks. They make me glad because I can hear how they feel that they understand a few more things I previously tried to explain, by their small affirmative sounds. 

It makes me satisfied because I remember when I was a student I tried to learn by heart what my teacher told us, but I wasn’t able to understand before I started to see the logic in the bidding. And logic you can’t learn, it has to be a kind of process in your own brain. My pupils are in that process by now, most of them. And it makes me happy.

Yesterday I decided to put another dimension in our teaching. TIME. When you play a tournament it is always a time limit to take into consideration. We haven’t had that before. But after eight years of education I thought it was an important supplement. I told them I was going to break the play if they didn’t finished the board when the bell rang. Eleven minutes per board, it is one and a half time more than I ever met in any tournament. First board I had to break, but after that they all played very focused and as fast as they were able to. The atmosphere was almost spooky, no one talked. Some almost whispering whining, what shall I bid or what shall I lead. But the silence was telling they had got a new dimension to pay attention to. 

I walk around, looked at the bidding and play. When they whispering asked for help I blamed my bad eyes and the bad light in the rooms; I can’t help. I pawed around and they was so focused I never have seen them before. 

My iPhone made its work by keeping all caught in the seriousness being limited. But what had happened to my phone? It rang and I had no idea which table it was set for? I mixed up which table was faster than the other. And why wasn’t I able to lock up my phone and reset when both table had changed their board? I had to try and try to unlock every time before I got entrance to my OWN phone! 

Had I earlier during afternoon when I set the bank ID and face ID, made a setting and locked for myself? The situation wasn’t the right to tell my pupil how stupid their teacher could be.

We packed our things, equipment for the play and our computer and tried to do an early leaving of the place, comparing to all other times we have met. To tell them we don’t need those long sessions we have had earlier, when time had been unlimited. 

I use to copy and paste the result in a letter to them the first thing I do when we arrive home, where I am used to wifi connection and the lamplight is the right. When I placed the iPhone on kitchen table my thumb felt a kind of bump on the screen. What was it?  And under the lamp I was aware a tablet, a “Läkerol” was stuck where camera spot for Face ID is placed. When I removed that tablet everything went smoother and easier. I use to have a box with “Läkerol” in my pocket and probably my iphone had served itself with it, maybe caught an escaping  ”Läkerol”. Do you see that little black tablett just above the icon for settings?

här är svenskan

Fredag, och dagen använder vi för att planera för en sen smörgås efter mötet med mina kära elever.  Och när vi for till köpcentret för lite inköp, köpte vi även våra iPads som vi hade bestämt oss för att köpa för några veckor sedan.  Det är en del arbete att göra för att överföra sina data från våra gamla iPads och när vi kom hem var vi tvungna att göra några inställningar till för att få vårt bankkonto tillgängliga på våra nya iPads.  Jag måste erkänna att det är lite oroande arbete innan allt är klart och jag blir vis att vi lyckats göra rätt den här gången lika bra som vi gjorde förra gången.  Kan inte alltid vara en gråtande bebis som ringer efter sonen för att få hjälp då vi inte förstår hur och vad vi ska göra.

 Äntligen var allt klart, men jag var tvungen att radera ett gammalt bank-ID innan jag kunde skapa ett nytt.  Och när jag gjorde det var det ett mycket spännande ögonblick när jag bestämde mig för vilken jag skulle radera.  Om jag raderade det jag hade anslutit till min iPhone som var den enda chansen att skapa ett till för min iPad.  Annars så måste jag besöka min bank IRL och be dem om hjälp.  Men jag lyckades och allt fungerade som jag ville.

 Det lämnade trots allt en kvardröjande fråga om, hade jag gjort rätt?  Hade jag kontroll över mina datorer?  Försökte lugna ner mig och lita på mig själv.  Förbered dig för kvällen istället övertalade jag mig själv.

 Slut på en termin.  Av bridgeundervisning. I höst har vi bara haft två möten.  Jag är övertygad om att några av dem vill ha mer undervisning i hopp om att få mer kunskap och förståelse för detta ädla spel som heter bridge.  Men jag är glad att de inte kan komprimera sitt umgänge mer, och på grund av det behöver de inte oftare undervisning.  All kunskap tar sin tid att sätta sig i våra hjärnor och tillsammans med tidigare undervisning växa och kombineras med tidigare kunskaper.

 Vi började med en diskussion kring de 10 frågorna jag hade skickat ut som läxa, och de flesta hade läst och verkligen försökt lösa uppgifterna.  De gör mig glad eftersom jag kan höra hur de känner att de förstår ytterligare några saker som jag tidigare försökt förklara, med sina små bekräftande ljud.

 Det gör mig nöjd eftersom jag minns när jag var student och försökte lära mig utantill det det min lärare berättade för oss, men jag kunde inte förstå förrän jag började se logiken i budgivningen.  Och logik kan du inte lära dig, det är en slags process i din egen hjärna.  Mina elever är i den processen vid det här laget, de flesta av dem. Vilket gör mig glad.

 Igår bestämde jag mig för att lägga in ytterligare en dimension i vår undervisning.  TID.  När du spelar en turnering är det alltid en tidsgräns att ta hänsyn till.  Det har vi inte haft tidigare.  Men efter åtta års utbildning tyckte jag att det var ett viktigt tillägg.  Jag sa till dem att jag skulle bryta spelet om de inte avslutat brickan när klockan ringde.  Elva minuter per bricka, det är en och en halv gång mer än jag någonsin mött i någon turnering.  Första brickan var jag tvungen att bryta, men efter det spelade de alla väldigt fokuserat och så snabbt de kunde.  Stämningen var nästan spöklik, ingen pratade.  Några gnällde viskande, vad ska jag bjuda eller vad ska jag spela ut?  Men tystnaden var talande att de hade fått en ny dimension i spelet.

 Jag gick runt, tittade på budgivningen och spelet.  När de viskade bad om hjälp skyllde jag på mina dåliga ögon och det dåliga ljuset i rummen;  Jag kan inte hjälpa.  Jag tassade runt och de var så fokuserade som jag aldrig har sett dem förut.

 Min iPhone gjorde sitt arbete genom att hålla alla fångade med den allvarliga begränsningen … tid.  Men vad hade hänt med min telefon?  Den ringde och jag hade ingen aning om vilket bord det var ställd för?  Jag blandade ihop vilket bord som var snabbare än det andra.  Och varför kunde jag inte låsa upp min telefon och återställa när båda borden hade bytt brickor?  Jag var tvungen att försöka låsa upp flera gånger, den hände sig varje gång jag behövde tillgång till min EGEN telefon!

 Hade jag tidigare under eftermiddagen när jag ställde in bank-ID och ansikts-ID, gjort en felaktig inställning och låst för mig själv?  Situationen var inte den rätta, att berätta för mina eleven hur dum deras lärare kunde vara.

 Vefter a Slutet spel packade vi våra saker, utrustning till spelet och vår dator och försökte göra en tidig avslutning på kvällen jämfört med alla andra gånger vi träffats.  För att tydliggöra för dem att vi inte behöver de där långa sessionerna vi har haft tidigare, då tiden hade varit obegränsad.

Jag använder mig av; kopiera och klistra in resultatet i ett brev till dem det första jag gör när vi kommer hem, där jag är van vid wifi-anslutningen och lampljuset är rätt.  När jag lade min iPhone på köra bordet kände tummen en slags bula på skärmen.  Vad var det?  Och under lampan var jag medveten om att på displayen, satt en ”Läkerol” fastklistrad där kameralinsen för Face ID är placerad.  När jag tog bort tabletten gick allt smidigare och enklare.  Den fungerade med Face-ID igen! Jag brukar ha en ask  ”Läkerol” i fickan och förmodligen hade min iPhone betjänat sig själv och serverat sig med den, kanske fångat en förrymd Läkerol-tablett. Ser ni den lilla svarta tablett en strax över appen för inställningar?

We sat down at the table to enjoy afternoon coffee about one hour ago. It was twilight and I have to admit, I like to celebrate dusk. It depends on the calmness I feel by doing it. When in my childhood we celebrated dusk, I can remember the quiet and tranquility the mood we were put in. We öowered the voices and spoke more slow as a consequence of the nice atmosphere that spread in the room or to be right in the kitchen were our dining table were placed. 

Now it is completely dark, but we are still sitting and enjoy the calm. Nothing chasing us. We sit and make some plans for next day. This my dear friends is the the essence of retired life, to sit and plan what will happen tomorrow. And the planning last longer then the main work tomorrow lasts. 

First issue we discussed was, are we going to buy some tasty sandwiches for tomorrow evening. 

We are heading for the last meeting with my pupil this semester tomorrow, and when we arrive home we use to have a late soup so we can take our medications and my late insulin. But when we discussed what store we will visit to buy that sandwiches the name of the store had escaped from husbands brain. I saw clearly in his eyes the desperation he wasn’t able to continue to express his opinion. And to let the choice be mine. Not any odd situation letting me decide. But after all we were planning together. So I decided not to tell the name at the store. Now it was he who had lost a word, or in this case a name. At last the name appeared in his head and the peace was back.

I am convinced anyone else have done a day work in the time we plan and eat our soup. But as I say, retirement is a treat for old bodies and souls. Why deny our age and the noticeable aging of us?

And in this calmness we can try and find the words we have searched for last days. When I sit and type this stories, I often wish to tell about things which has happened. But suddenly the first word in sentence is lost, gone, missing…..and I can’t tell you. It can be the easiest word and it will be hidden for me. I use to think if I remember it in Swedish, I can translate it via google, but it is the Swedish word I can’t find in my head. So the story get stuck…

When I stepped up this morning I thought of how dangerous to become older, I have to tell my readers about it. Ha ha, and here I sit at the keyboard and one of the two occasions I was going to tell is gone! But you will get one of them and why. I was dressing and it is for some seconds a little balancing act. A memory popped up in my head; my friends old mother when she was walking a late autumn afternoon in wind and rain. Rather chilly. She had her hands deep in her pockets of her coat. She met a young Adonis and she couldn’t resist to turn around and look at him. Her toe met an unevenness on the pavement and she fell plunge forward. Her hands in her pockets didn’t save her, on the contrary it hurt her. An ambulance took her to the emergency, she was x-raised and get plaster of both her wrists. This my friends, is very crippling. Both her wrists! The doctor asked her what had caused her this awkward situation, but her only answer was; oh dear doctor, you should have seen his beautiful ass! 

May I tell you the other one when I am able to recall it? This is the essence of retirement as well!

här är svenskan

Vi satte oss vid kaffebordet för ungefär en timme sedan.  Det var skymning och jag måste erkänna att jag gillar att fira skymning.  Det beror på lugnet jag känner när jag gör det.  När vi i min barndom firade skymning kan jag minnas tystnaden och stillheten i stämningen vi blev försatta i. Vi sänkte rösterna och pratade långsammare som en konsekvens av den trevliga atmosfären som spred sig i rummet eller för att vara precis i köket där vårt matbord fanns.

 Nu är det helt mörkt, men vi sitter fortfarande och njuter av lugnet.  Inget jagar oss.  Vi sitter och planerar för nästa dag.  Detta mina kära vänner är kärnan i pensionärslivet, att sitta och planera vad som ska hända imorgon.  Och planeringen varar längre än morgondagens huvudarbete.

 Första frågan vi diskuterade var, ska vi köpa några läckra smörgåsar till imorgon kväll.

 Vi har det sista mötet med mina elever den här terminen, imorgon, och när vi kommer hem från de sessionerna brukar vi äta en sen supé så att vi kan ta våra mediciner och mitt sena insulin.  Men när vi diskuterade vilken butik vi kommer att besöka för att köpa de smörgåsarna, som namnet på butiken hade flytt från makens hjärna.  Jag såg tydligt i hans ögon hur desperat han blev, att inte kunna fortsätta att uttrycka sin åsikt.  Och därmed låta valet bli mitt.  Ingen konstig situation att det är jag som bestämmer.  Men trots allt planerade vi tillsammans.  Så jag beslöt mig för att inte berätta namnet på butiken.  Nu var det han som hade tappat ett ord, eller i det här fallet ett namn.  Slutligen dök namnet upp i hans huvud och lugnet var återställt.

 Jag är övertygad om att någon annan har gjort ett fullt dagsarbete under den tid vi planerar och äter vår måltid.  Men som jag säger, pensionär är en njutning för gamla kroppar och själar.  Varför förneka vår ålder och det märkbara åldrandet hos oss?

 Och i detta lugn kan vi försöka hitta orden vi har letat efter de senaste dagarna.  När jag sitter och skriver de här berättelserna vill jag ofta berätta om saker som har hänt.  Men plötsligt är det första ordet i meningen förlorat, borta, saknas…och jag kan inte berätta för er.  Det kan vara det enklaste ord och det fortsätter att vara försvunnet för mig.  Jag brukar tänka att om jag kommer ihåg det på svenska kan jag översätta det via google, men det är det svenska ordet jag inte hittar i mitt huvud.  Så historien fastnar…

 När jag steg upp i morse tänkte jag på hur farligt det är att bli äldre, jag måste berätta för mina läsare om det.  Ha ha, och här sitter jag vid tangentbordet och ett av de två tillfällena jag tänkte berätta är borta!  Men du kommer att få en av dem och varför.  Jag klädde på mig och det är under några sekunder en liten balansakt.  Ett minne dök upp i mitt huvud;  min väns gamla mamma när hon vandrade en sen hösteftermiddag i blåst och regn.  Ganska kyligt.  Hon hade händerna djupt i fickorna på sin kappa.  Hon mötte en ung Adonis och hon kunde inte motstå frestelsen att vända sig om och titta efter honom.  Hennes tå mötte en ojämnhet på trottoaren och hon föll framåt.  Händerna i fickorna räddade henne inte, tvärtom gjorde bara gjorde det värre henne.  En ambulans tog henne till akuten, hon röntgades och fick gips på båda handlederna.  Detta mina vänner är väldigt besvärande.  Båda hennes handleder!  Läkaren frågade henne vad som hade orsakat henne denna besvärliga situation, men hennes enda svar var;  åh kära doktor, du borde ha sett hans läckra häck!

 Får jag berätta för dig den andra när jag kan komma ihåg den?  Detta är kärnan i pensionärs-tillvaron!

Sunday, the first Sunday in November. And the days have turn so short. Not that short as my relatives up north describes them, but short enough to make me surprised. I hardly have stepped out of my bed and the clock shows lunchtime. My brain is still set at that saving daylight time, but this is the wrong way to save daylight. I realised it when I tried to knit for a while and I wasn’t able to do so without a lit lamp behind my shoulder. Probably depending on that clouds which cover the sky today. We have been spoiled for month with sunny weather most days so we get confused when we get a cloudy day. After some minutes with the knitting I get uncomfortable to sit in middle of day with that shining lamp. The miser in me says please put the light off, the clock is only 2 o’clock. And it is all to early to use the lamp. 

Funny how we are thinking every minute what we use electricity for. It isn’t only the money, even if it also is an important part, but it is the threat we will become disconnected from the mains during winter if we don’t save. When and why will it happen? Is it like when we get the electricity deliveries interruptions in cottage? We get the information often some days forward. Or do we just realise it gets dark and we can’t finish our dinner? The souffle in oven went just as a pancake, flat. So many questions in my head, and I know I don’t get any answer if I express them. Only get some counter questions I can’t answer. 

It is the most desirable situations for our politicians, floating answers whatever gets requested.  I think I have become a bad politician. I hate to be without any answer when I get a question, a question I can’t “google” either. 

Funny the older I get the more lacks in my knowledge I discover. Is “google” a noun or a verb? Is the letter “Q” a vowel or consonant? Should it be preceded by a or an? When I do this small stories in here I feel how my brain gets its exercise. And I hope I offer your brain some exercise as well, either by the translation in your brain or the worries it give you about my mental conditions. 

What I write for the moment, I agree it is not much meaningful content. It is same as try to listen what many people sit and talk in their phone in buses nowadays, most of them without any company. They speak loudly so everyone in the bus can hear, but in some foreign language. I sat and listened and was a bit annoyed I didn’t understand a word of it yesterday. But it is comparable with my speech today.

We have spoken about a new device. I use my tablet at least 3-5 hours a day seems to became a bit worn out. The charging cord doesn’t work as wanted, and suddenly my keyboard went black. But we wait for the right time, when we both are in the right mood. We claim some attention by the salesmen and it isn’t smart to go there a weekend or end of the month when people have got their salaries. But every time I write or read I looking forward to a new devise. 

Här är svenskan

Söndag, första söndagen i november.  Och dagarna har blivit så korta.  Inte så korta som mina släktingar i norr beskriver dem, men korta nog för att göra mig förvånad.  Jag har knappt klivit ur sängen och klockan visar lunchtid.  Min hjärna är fortfarande inställd på att spara dagsljus, men det här är fel sätt att spara dagsljus.  Jag insåg det när jag försökte sticka en stund och jag inte kunde  göra det utan en tänd lampa bakom min axel.  Antagligen beroende på molnen som täcker himlen idag.  Vi har varit bortskämda i månader med soligt väder de flesta dagar så vi blir förvirrade när vi får en molnig dag.  Efter några minuter med stickningen blir jag obekväm att sitta mitt på dagen med den lysande lampan.  Snåljåpen i mig säger snälla släck lampan, klockan är bara 2.  Och det är för tidigt att använda lampan.

 Lustigt hur vi varje minut tänker på vad vi använder el till.  Det är inte bara pengarna, även om det också är en viktig del, utan det är hotet att vi kommer att kopplas bort från elnätet under vintern om vi inte sparar.  När och varför kommer det att hända?  Är det som när vi får elleveransavbrott i stugan?  Vi får informationen ofta några dagar i förväg?  Eller inser vi bara att det blir mörkt och att vi inte kan avsluta vår middag?  Sufflen i ugnen sjönk precis som en pannkaka, platt.  Så många frågor i mitt huvud, och jag vet att jag inte får något svar om jag uttalar dem.  Får bara några motfrågor som jag inte kan svara på.

 Det är de mest önskvärda situationerna för våra politiker, svävande svar vad som än frågas om.  Jag tror att jag hade blivit en urusel politiker.  Jag hatar att inte ha något svar när jag får en fråga, en fråga som jag inte kan ”googla” heller.

 Förunderligt, ju äldre jag blir desto mer brister i min kunskap upptäcker jag.  Är ”google” ett substantiv eller ett verb?  Är bokstaven ”Q” en vokal eller konsonant?  Ska det föregås av ”a” eller ”an” i engelskan?  När jag skriver de här små berättelserna känner jag hur min hjärna får sin träning.  Och jag hoppas att jag erbjuder din hjärna lite träning också, antingen genom översättningen du eventuellt gör eller den oro den ger dig om min mentala hälsa.

 Det jag skriver för stunden håller jag med om, det inte är så mycket meningsfullt innehåll.  Det är samma sak som att försöka lyssna på vad många sitter och pratar i telefon på bussarna nuförtiden, de flesta utan sällskap.  De talar högt så att alla i bussen kan höra, men på något främmande språk.  Jag satt och lyssnade och blev lite irriterad över att jag inte förstod ett ord av det igår.  Men det är förmodligen jämförbart med mitt snack idag.

 Vi har pratat om en ny ipad.  Jag använder min surfplatta minst 3-5 timmar om dagen och den verkar bli lite sliten.  Laddsladden fungerar inte som önskat, och plötsligt blir mitt tangentbord svart.  Men vi väntar på rätt tillfälle, när vi båda är på rätt humör.  Vi önskar viss uppmärksamhet och hjälp av säljarna och det är inte smart att åka dit en helg eller slutet av månaden när folk har fått sina löner.  Men varje gång jag skriver eller läser ser jag fram emot en ny padda.

Yesterday we visited a market, Ryds market, in our neighbour town Höganäs. It is a market we use to visit since long, and last years we have enjoyed it again as “free” people, without either children or grandchildren. We went by bus and had some nice hours in the sunshine, with a lot of people around us. Not any acquaintances as we usually meet, but a nice afternoon after all. 

But with fear in our brains we still remember when we lost our granddaughter 3 years old. In that crowd! We had both of our granddaughters living with us that weekend, and we travelled to Höganäs, children use to love this kind of markets. There are market sellers who vend cheap toys and their durability can be questioned, merry go rounds and lollipops and balloons and a lot more tempting children. 

After all it is a remnant from old times when once a year people bought their special things you couldn’t either be bought in nearest store or made by yourself. Peasants sold and bought their livestock at the market. But nowadays the only animal I saw they sell is pets, dogs, cats and some rabbits made in China , made of plush. This toys, battery operated, sounds a lot, barking miaowing, and in the surroundings is a noice which is horrible to hear.. If the toys are broken next day many parents don’t cry for it, when the noisy loud also is gone. But it is a well known knowledge, at a market there isn’t any high quality. My new hearing aids tells me I have suffered from bad hearing last ten years. Our intension to visit the market are to join the crowd and look at both people and buy some food for lunch. A sausage and bun, as in old times, we don’t dare to try all this burritos, churros and langoes we don’t feel acquainted to yet.  

Saturday late October this year the weather was nice, contrary to what we were used to. We have memories from both snow and hailstorms when we had been at that  market as takes place on the last Saturday in October. The year when we had our grandchildren following us, we didn’t paid much attention to the goods which were sold, we had two small children to keep our eyes on. 

Despite of our attention suddenly we had lost the youngest girl, Maja, in the crowd! Who was in charge of her? No time for any arguments. We spread and searched. What a nightmare! The eldest of the two sisters, Hanna and Martin went west and l went east looking for the little girl. A three years kid isn’t that tall yet, she will very easy disappear among, and behind most people. 

After a while Hanna and Martin found Maja calmly walking in the crowd looking for next store with toys! She hadn’t any ideas she was lost! She was visiting the market, not any grandparents! We immediately typed our mobile phone number at her arm! With a permanent ball pen! I don’t know if she still has that mark on her arm, but her parents complained afterwards we had marked their kid as ours. Lucky for them there wasn’t any tattoo artist at that marked. 

Many years after that incident we didn’t enjoy the market, but last years we went there and found we had put the incident with Maja behind us. She is nowadays a young nice lady at 21 years, and probably she hasn’t any memories from the day. And if we bring her to the market nowadays, it will be her responsibility to pay her attention to us and not the other way around. 

Här är svenskan

Igår besökte vi en marknad, Ryds marknad, i vår grannstad Höganäs.  Det är en marknad vi brukat besöka sedan länge, och de senaste åren har vi njutit av den igen som ”fria” människor, utan vare sig barn eller barnbarn.  Vi åkte buss och hade några trevliga timmar i solskenet, med mycket folk runt omkring oss.  Inte några bekanta som vi brukar träffa, men en trevlig eftermiddag trots allt.

 Dock med förskräckelse i hjärnan minns vi fortfarande när vi förlorade vårt barnbarn 3 år gammal.  I den trängseln!  Vi hade två av våra barnbarn boende hos oss den helgen och vi for till Höganäs som hade marknad den helgen, barn brukar älska den här typen av marknader.  Det finns marknadsförsäljare som säljer billiga leksaker och deras hållbarhet kan ifrågasättas, karuseller, slickepinnar och ballonger och mycket mer som lockar barn.

 Det är trots allt en kvarleva från gamla tider när folk en gång om året köpte sina speciella saker som man inte varken kunde köpa i närmaste butik eller göra själv.  Bönder sålde och köpte sin boskap på marknaden.  Men nuförtiden är det enda djur jag ser de säljer är gosedjur, hundar, katter och några kaniner tillverkade i Kina, gjorda av plysch.  Dessa leksaker, batteridrivna, låter mycket, skällande och jamande, ett ljud som är hemskt att höra. Om leksakerna går sönder nästa dag gråter inte många föräldrar för det, när det enerverande ljudet också är borta.  Men det är en välkänd gammal kunskap, på en marknad finns det inte mycket med någon högre kvalitet.  

Mina nya hörapparater säger att jag har lidit av dålig hörsel de senaste tio åren.  Vår avsikt att besöka marknaden är att traska med i folkmassan och titta på både människorna och köpa lite mat till lunch.  En korv med bröd, som i gamla tider, vi vågar inte prova alla dessa burritos, churros och lango som vi inte känner oss bekanta med ännu.

 Lördag, i slutet av oktober, i år var det fint väder, tvärtemot vad vi var vana vid.  Vi har minnen från både snö och hagelskurar när vi hade varit på marknaden som äger rum den sista lördagen i oktober.  Det året då våra barnbarn följde med oss, ägnade vi inte så mycket uppmärksamhet åt varorna som såldes, vi hade två små barn att hålla ögonen på.

 Trots vår uppmärksamhet hade vi plötsligt tappat den yngsta tjejen, Maja, i mängden!  Vem var ansvarig för henne?  Ingen tid för några argument.  Vi spred ut oss och letade.  Vilken mardröm!  Den äldsta av de två systrarna, Hanna och Martin gick västerut och jag gick österut och letade efter den lilla flickan.  Ett treårigt barn är inte så långt än, hon kommer mycket lätt att försvinna bland och bakom de flesta människor.

 Efter ett tag hittade Hanna och Martin Maja lugnt gående i folkmassan och letade efter nästa stånd med leksaker!  Hon hade ingen aning om att hon var borttappad!  Hon var på besök på marknaden, inte hos/med några farföräldrar!  Vi skrev genast vårt mobilnummer på hennes underarm!  Med en permanent kulpenna!  Jag vet inte om hon fortfarande har det märket på armen, men hennes föräldrar klagade efteråt att vi hade markerat deras barn som vårt.  Tur för dem att det inte fanns någon tatuerare på den marknaden.

 Många år efter den händelsen trivdes vi inte marknaden, men förra åren gick vi dit och upptäckte att vi hade lagt händelsen med Maja bakom oss.  Hon är nuförtiden en ung dam på 21 år, och förmodligen har hon inga minnen från dagen då hon ansågs förlorad.  Och om vi tar med henne på marknaden nuförtiden blir det hennes ansvar att uppmärksamma oss och inte tvärtom.

Some time ago I wrote about my cousin who was so good and efficient to tidy his home. If I am really honest I envy the man a wee, having that order in his life he every week and a special day both vacuums and wet wipes the floors. Of course he gives me bad conscience, because I take any chance to postpone it to next day or even some days later. After all it is this boring things I postpone so easy. If it is some more amusing things I move things closer in time. If someone means I am a spoiled woman who wants to enjoy life and not become tired of dull times, I will not deny it. Why not just confess and agree. I rather invite a friend or two for dinner and hope they are not too good seeing any possible dust we haven’t cleaned away.

My husband just said to me he had an plastic bucket in our storeroom, meant to be drilled a lot of hole in. The old bucket I drilled 96 hole in, in July 1996. We needed a kind of protection for the bottom valve we put in the water when we’re pumping up water from the lake to our tap in cottage. And after 26 years the bucket needs to be replaced by a new one. We also put some stones so the bucket not will drift away on the lake bed. I still remember the talk about how many holes I had to drill in both bucket and lid, when we put it out in water, the lid is on the bucket. As I say I still remember we spoke about how many holes but I can’t remember the result. But I also remember we had to use our mathematic abilities and I said to my husband I think there was 96 drilled holes. And with a 6 mm drill. Someone among my readers who can tell me how much that will make regarding to how much water pressure we get in the shower or faucet? Maybe this problem about the mathematic issue makes the bucket stay in our storeroom. What are you waiting for I asked, let’s visit our son and in his garage, there is the right utilities to make those 96 holes. But no, he want to wait a while. Why I asked, you can always write when the bucket is ready, take a marker pen and write what the purpose with the bucket is. And the bucket will be transported to cottage next time we go there. But no, he will wait. And I respond: do not postpone what you can do today, until tomorrow. Just a sigh as an answer! Ok, I said postpone it and we arrive cottage next summer and suddenly we will discover the bucket is still in our storeroom….. undrilled!

But now we have something in our storeroom! It is a sign of wealth. My friend answered my article some times ago and said she was happy to invite us for dinner any day, but her wine store was empty. I told her I had seen the invitation but remarked a store isn’t any store if it is empty! I think she noticed my remark, and told me about other demanding names for things. She said a wardrobe wasn’t any ward without any robes. 

Talking about words and expressions, when I was a child they sometimes sang a song in radio, an expression we heard as an utopia: Come and buy canned porridge! We considered it the most stupid  thing ever will happen. Anything easier than to boil some porridge  wasn’t found. Ok, maybe some water for tea. As I said it was unbelievable someone either would sell it or buy it. 

But nowadays when I go by bus, very often there is a pram or two going by same bus as I. And in many prams there sit a young kid sucking at a little plastic bag with porridge ready to eat. I have to say, it is nice it is ready to eat. But I wonder, is it only older people who gets fooled in our world? Sometimes I feel a bit lazy when I buy fast food, but this canned porridge numbs my conscience a bit.

här är svenskan

För en tid sedan skrev jag om min kusin som är så duktig och effektiv med att städa sitt hem.  Om jag ska vara ärlig avundas jag mannen lite, att ha den ordningen i sitt liv att han varje vecka och en speciell dag både dammsuger och våttorkar golven.  Självklart ger han mig dåligt samvete, för jag tar varje chans att skjuta upp det till nästa dag eller till och med till några dagar senare.  Det är trots allt dessa tråkiga saker jag skjuter upp så lätt.  Om det är lite roligare saker flyttar jag sakerna närmare i tid.  Om någon menar att jag är en bortskämd kvinna som vill njuta av livet och inte bli trött av tråkiga saker, kommer jag inte att förneka det.  Varför inte bara erkänna och hålla med. Jag bjuder heller in någon/några vänner för en enkel middag och hoppas att de inte har för god syn och får syn på vad vi inte städat bort.

 Min man sa just till mig att han hade en plasthink i vår förråd, avsedd att borras en massa hål i. Den gamla spannen borrade jag 96 hål i, i juli 1996. Vi behövde ett slags skydd för bottenventilen vi sätter ut  i vattnet när vi pumpar upp vatten från sjön till vår kran i stugan.  Och efter 26 år måste spannen bytas ut mot en ny.  Vi lägger även i stenar så att hinken inte ska glida iväg på sjöbotten.  Jag minns fortfarande snacket om hur många hål jag var tvungen att borra i både hink och lock, när vi lägger ut den i vatten sitter locket på hinken.  Som jag säger kommer jag fortfarande ihåg att vi pratade om hur många hål men jag kommer inte ihåg resultatet.  Men jag minns också att vi var tvungna att använda våra matematiska kunskaper och jag sa till min man att jag tror att det var 96 borrade hål.  Och med en 6 mm borr.  Någon bland mina läsare som kan berätta hur mycket det kommer att  krävas vad gäller hur mycket vattentryck vi får i duschen eller kranen?  Kanske får detta problem med det matematiska problemet att spannen stannar i vårt förråd.  

Vad väntar du på frågade jag, låt oss besöka vår son och i hans garage finns det rätt verktyg för att göra dessa 96 hål.  Men nej, han vill vänta ett tag.  Varför jag frågade, du kan alltid skriva när hinken är klar, ta en tuschpenna och skriva vad syftet är med hinken.  Och hinken ska transporteras till stugan nästa gång vi åker dit.  Men nej, han väntar.  Och jag svarar: skjut inte upp det du kan göra idag, till imorgon.  Bara en suck som svar!  Ok, jag sa att om vi skjuter upp det så kommer vi till stugan nästa sommar och plötsligt kommer vi att upptäcka att hinken fortfarande finns kvar i vår förråd….oborrad!

 Men nu har vi något i vår förråd!  Det är ett tecken på rikedom.  Min väninna svarade på min artikel för några gånger sedan och sa att hon gärna bjuder in oss på middag vilken dag som helst, men hennes vinförråd var tomt.  Jag sa till henne att jag hade sett inbjudan men anmärkte att ett förråd inte är ett förråd om det är tomt!  Jag tror att hon noterade min kommentar och berättade om andra krävande namn på saker och ting.  Hon sa att en garderob inte var inte en gard utan rob (utan kläder). Talade om vad ordet verkligen betydde. 

På tal om ord och uttryck, när jag var barn spelade de ibland en låt i radio, ett uttryck vi hörde som en utopi: Kom och köp konserverad gröt!  Vi ansåg att det var det dummaste om det någonsin skulle komma att hända.  Något lättare än att koka lite gröt hittades inte.  Okej, kanske lite vatten till te.  Som jag sa att det var helt otroligt att någon antingen skulle sälja den eller köpa den.

 Men nu för tiden när jag åker buss, ganska ofta så åker det en eller två barnvagnar med samma buss som jag. Och i många barnvagnar sitter en liten unge och suger på en liten plastpåse med gröt färdig att äta.  Jag måste säga att det är underbart att det är klart att äta.  Men jag undrar, är det bara äldre som blir lurade i vår värld?  Ibland känner jag mig lite lat när jag köper snabbmat, men den här konserverade gröten dövar mitt samvete lite.