Kategori: Minnen Sida 35 av 138

What a day! We had a calm start at our day, which usually be our bridge-day. But we have Christmas-leave, and today we thought getting our grocery shopped, so we have some days off the rest of the week. Had an early lunch with an oatmeal, and away to the bus. At our way out we passed the postbox and discovered the postman already delivered the post. Curiously I looked into it, even if we hadn’t any intension to carry anything in our bags to the store and back. But finally we had get two consignments, both of them we had really waited for. A fortnight ago I called the company where we buy the batteries and filter to our hearing aids from. It was a long time since we order and we even have got the confirmation and pay note since long. It hasn’t been any delay earlier and my husband paid when the confirmation arrived. But no goods arrived. I rung and asked what had happened, and they told one of the ordered things wasn’t available yet, when I called. 

Not any satisfactory answer, they could have told me in a mail, but by now I knew the reason why they had delayed the parcel. Wait and see, I told the spouse. 

Another consignment I have waited for was a Christmas gift from my precious bridge partner in France. He had since weeks announced he had sent me a parcel. And every day I checked in my postbox for a mail message about his parcel. First week I didn’t notice any sign of it, but it use to be faster than a fortnight. After another week the sender asked if I hadn’t got it yet. How do I answer? I felt a bit ashamed over our postmen. But I couldn’t lie. I hadn’t got it. I answered him, my postman is a vegetarian, and probably shouldn’t open and eat my Christmas gift. By now I knew the content, it was the foie gras I had got for Christmas earlier year, the delicacy we use to have at our Christmas table. 

Today the two missed delivery messages was into our box. I had waited so long I couldn’t resist to open and look. In both of the envelopes. In the delivery for our hearing aids we still want some filters, I may call the company tomorrow and ask why they send half the order things. 

The other envelope there was a paper, a kind of reminder, I haven’t fetched my parcel yet and it was only two days left for me to fetch it! So many times I have looked for that message! Now we were on our way to the bus stop for our weekly shopping. At the bus we looked at Google maps where to find the post office to fetch the delivery. A long way outside town, but we decided to change our plans for the shopping.

We changed bus and looked for the bus stop to find the bus which would bring us to that office. A man and a woman stood there waiting for the bus, and the woman heard our discussions about what bus we were going to catch. She were well informed about our bus and helped us by informing us how to find the office. She worked at that company we were going to, and she knew about how bad information it was out there at the end of the bus line. What a fortune for us to bump into this lady. Maybe we had get lost without her advice. 

. We travelled to the logistic centre, without any people in sight, but a lot of cars and lorries everywhere. Fortunately there were a bus line and we found the post office. It was almost the same feeling when we arrived there as when we where visiting La Defence outside Paris. A long journey with buses and we had a new kind of buildings and environments than we had in Paris. We arrived after 18.00 and I had by then learnt to say bonsoir after 6 in the evening, so I was prepared to smile and say bonsoir to who else we met. But after 6 in the evening it was as a ghost town, I didn’t see many people. As a different planet, and I had to persuade myself we still were in France. It is a part of Paris where many companies has their offices and people leave after office time. Back home to town and the old parts where they live. 

In our destined office there were a man who didn’t knew about the first message, I told him I haven’t got any before today. And this was a reminding message! He shook his head and told me he had no idea what had happened. I was so anxious to get my parcel I didn’t dare to argue with him any more. Happy we returned to the bus stop and a new journey back into town. Some hours had gone and we discussed how to do, we hadn’t any groceries yet. 

Decided to change bus and ride to our ordinary grocery store. I didn’t complain, I love to go by bus. It is so entertaining to look and listen to fellow travellers. I must confess I am a curious lady. After the bus change a young lady entered our bus, seated just across our seat. And she picked up her phone, called a friend and loudly started to suggest a meeting at Christmas Eve, and they should have some food everyone she would invite. Three calls later she had arranged all food at her Christmas table but the beer. And now she rose and got off the bus. I promise she had no idea what an admirer she had in me, she had those big ear muffs making her feels as she is alone in the world. And I will never get to know how she get the beer at the table. But agree with me it was a smart idea, to invite her friends like that and just offer a table and some chairs and the fest is made. 

When we arrived the store I asked spouse for a cup of coffee, and he agreed. It’ll be tasteful by now. But first into the toilet for a fast visit. But there was a queue, a Santa and he wanted me to go first. I must say I want a better Christmas gift from Santa, than pass him in a queue to the toilet. I told him as the true coastal dweller I am, I said professional traffic precedes pleasure traffic. And you are at duty, I am only a retired woman with same salary if I sleep or am awake. The Santa smiled and kept his place in the queue. I took a picture of him and told him, tonight you will be seen in my blog at net, and okay he said. Wonder if he will see himself at this page. 

When we arrived home I took another picture of the parcel and sent to my froggyfriend, and I asked if I was allowed to unwrap the Christmas gift already, despite it is four days left before Christmas Eve. Please open it he answered. Thank you my dear Guy Noël, for sending this special delicacy. I will enjoy it and celebrate you Christmas Day which is your very day you Christmas Guy. 

This day has been as fun as if it was Christmas Eve because all this bus riding. I like to go by bus and I think more than 4 hours I have spent on different buses. My spouse laughed at me and wondered if I felt satisfied all this bus riding today, and I answered with a big smile: tomorrow I have some errands which demands some bus riding too… 

här är svenskan

En så’n dag. Vi hade en lugn start på dagen idag, som normalt är vår bridgedag. Men det är jullov så idag tänkte vi göra våra veckoinköp så kan vi ägna resten av veckan till lite av varje. Vi hade ett tidigt lunchmåltid med en rejäl tallrik havregrynsgröt. Sedan iväg till bussen. På vägen ut passerade vi brevlådan och upptäckte att brevbäraren redan varit här. Nyfiket tittade jag in i facket även om vi inte hade någon tanke på att bära med oss något runt på vår inköpsrunda. Men äntligen låg där två stycken försändelser som vi väntat på länge. För fjorton dagar sedan ringde jag firman vi brukar köpa batterier och filter till våra hörapparater till, och efterlyste ett paket med som var beställt för länge sedan. Vi hade fått bekräftelse på ordern och även fakturan för flera veckor sedan. Det brukar aldrig vara några problem med den firman så maken hade betalt räkningen då han ändå hade en annan räkning att betala, sedan uteblev leveransen! Jag ringde firman och jodå de hade fått betalning, men en av varorna hade blivit restnoterade, så de bara väntade på att få hem dessa. Det var inget tillfredställande svar anser jag, de kunde talat om via SMS eller mail att de väntade med att skicka tills allt kunde levereras. Men, vänta och se meddelade jag maken. 

En andra försändelse jag väntat på var en julklapp från min käre franske bridgepartner. Det var flera veckor sedan han meddelade att han skickade iväg ett paket till mig, då han var tvungen att checka upp adressen. Jag har sedan dess kollat i postlådan dagligen efter någon postavi. Då en vecka gått tyckte jag inte det var konstigt att det inte kommit, men tiden gick. Blev till veckor. Avsändaren frågade om paketet hade anlänt ännu. Vad skulle jag säga. Jag skämdes lite över vårt ”eminenta” postsystem. Men ljuga kunde jag ju inte. Jag svarade att det troligen skulle dyka upp när som helst. Vår brevbärare är vegetarian lugnade jag honom, då jag får veta att paketet innehöll Foie Gras, gåslever. En delikatess vi har haft på julbordet senaste åren, en julklapp från fransosen. 

Idag låg bägge efterlängtade försändelserna i postlådan. Ett kuvert med tillbehör till hörapparaterna, och en avi, en påminnelseavi (!), om ett paket att hämta på postkontoret på Mineralgatan. Jag hade bara 2 dagar på mig att hämta ut detta paket! Så många gånger jag tittat efter den avin. Men nu var vi på väg mot bussen för våra veckoinköp. Då vi kommit på bussen googlade maken var vi kunde hitta denna Mineralgata, där vi kunde hitta ett postkontor som hade vårt paket. Långt utanför stan, men vi beslutade oss för att prioritera hämtningen av paketet. 

Vi hoppade av bussen nere i stan, letade en stund och fann buss nr.25 som skulle ta oss till postkontoret. Vid hållplatsen väntade ett annat par, och då de hörde vår diskussion om det var rätt buss, lugnade de oss och sa att vi var på rätt hållplats. De berättade också vid vilken hållplats vi skulle kliva av och hur vi skulle hitta till posten. Kvinnan jobbade på posten dock inte i samma byggnad, men hon var välinformerad. Sicken lycka att stöta på en sådan person. Utan henne hade vi kanske varit evigt förlorade. 

Vi åkte till detta logistikcentrum, där fanns inte en levande själ inom synhåll, men en massa bilar och långtradare överallt. Lyckligtvis hade vi hittat både en busslinje, och så småningom även ett postkontor. Men det var samma känsla som då vi kom till La Defence en stadsdel utanför Paris. En lång bussresa och vi mötte en helt ny stadsmiljö, helt olik den som vi hade i Paris. Höghus som mer påminde om de vyer man ser över Singapore, Hongkong och huvudstäder runtom i världen. Efter några dagar i Frankrike hade man lärt att efter 6 på kvällen var det inte ”bonjour” som gällde, utan ”bonsoir”. Tjuvtränat på detta ord och ett smile, var man redo att ge sig ut bland folket. Vi anlände La Defence vid 7-tiden på kvällen, och det var som en spökstad. Inte en människa att hälsa bonsoir på. Denna stadsdel är en kontors- och butikstad som stänger klockan 18.00. Inte en själ syntes

Väl inne på postkontoret lämnade jag fram min avi. Berättade att detta var en påminnelseavi, och jag undrade vem som fått den ordinarie första avin. Fick till svar att han inte förstod vad jag talade om, medan han skakade på huvudet. Nu var jag så angelägen att få mitt paket så att jag gav mig inte in i någon argumentation med honom. Fick mitt paket och vi återvände till busshållplatsen för att återvända till bebyggda trakter och vår ICA-affär. Det hade gått flera timmar för denna utflykt till posten och fortfarande inga inköp gjorda ännu. Jag klagar inte , jag är barnsligt förtjust i att åka buss. Det är rogivande sätt att färdas på, men även kul att titta och lyssna på medresenärerna. Ja jag erkänner jag är en nyfiken kvinna.

Beslöt att byta buss och åka till vår vanliga ICA-butik. Då vi passerade centralstationen klev en ung dam på, satte sig på sätet bredvid oss. Hon var klädd i stora hörselkåpor så hon hade inga ljud som störde henne. Hon plockade upp sin telefon och ringde någon vän, föreslog att de skulle mötas på eftermiddagen julafton. Bra sa hon, fixar du skinka köttbullar och lite prinskorv? Ok, då fixar jag någon som fixar sillen. Samtal nummer två var det någon som fick sillen på sin lott. Samtal tre var lite servetter och attiraljer runt dukningen. Jag log och frågade maken min; ska vi erbjuda oss att komma med lite mandelmusslor och grädde? Sen reste kvinnan sig och steg av! Jag fick aldrig veta vad som hände med ölen… vem skulle fixa den? Hon var helt klart ovetande vilken beundrare hon har i mig, på cirka 15 minuter hade hon fixat ett fullvärdigt julbord med mat och dryck och glada vänner. 

Vi anlände till vår affär och jag frågade maken om vi var mogna för en kopp kaffe, och genast höll han med. Han var absolut inte svårflirtad med kaffe. Jag går förbi toa medan du lämnar in tipset, sa jag och släntrade bort till kön vid toa. Komat hamna bakom tomten, som erbjöd mig att gå före i kön. Nog för jag vill ha en bättre julklapp! Jag svarade att yrkestrafiken går alltid före nöjestrafiken så han fick behålla sin plats i kön. Du är i tjänst verkar det, men tack i alla fall.jag har samma lön om jag sover eller är vaken. Han log och tackade. Jag tog en bild av honom och berättade att jag la ut honom på nätet.

Då vi kom hem efter denna långa dag, jag tog en bild av paketet och skickade  till froggyfriend och frågade om jag skulle öppna det nu eller vänta till julafton, trots att det bara var 4 dagar kvar. Snälla öppna det, sa han. Tack Julkillen för att du skickar dessa delikatesser. Vi kommer att njuta av det samtidigt som jag firar dig på din födelsedag du Jul Kille. (Hans namn betyder just Jul Kille).

Denna dag blev nästan som julafton för mig med allt bussåkande, denna sysselsättning jag är så förtjust i. Nästan 4 timmar tillbringade vi inalles på bussar hit och dit. Maken skrattade och undrade om jag var nöjd med allt detta åkande. Jag svarade med ett leende; imorgon har jag några ärenden också som kräver en del bussåkande…..

It is a fantastic feeling, we once again find we have developed our recipe about our saffron buns as we use to bake for Lucia. After a serious talk what we deem has to exist as an homemade product is this, our bread baked for Lucia. In swedish “lussekatter (cats for Lucia)”. A bread specially seen as a Christmas bread. The ingredients is almost as the usual buns we bake all over the year, but with the amendment of saffron. That addition is the most expensive part of the dough, it costs as same as all other ingredients together. It gives the buns a scent of luxury. Of course it is only once a year we bake this buns and we feel the joy of Christmas when the kitchen is heavenly scented by this fragrance.

But we don’t do this baking without a planning it very carefully before. Read the recipe and check all ingredients is enough, all of them. At our age ordinary baking of buns we don’t need any recipe, we just do. Most of that ingredients is in our cupboards most of the time. But now when the “Lussekatter” is to be made we read and check up . Real butter, not any margarine, saffron and raisins. The bottle with my husbands finest cognac for the raisins to marinate in. We feel the seriousness when we step by step make the preparations. The dough should rise. And we prepare for next step, to bake out and shape the buns. Many years ago I contacted a company that manufactured gingerbread molds, and asked them if the had a mold for “lussekatter”. No, unfortunately we haven’t they said, but we can make one for you they said. And from my childish drawing, which were meant just as a explanation what I wished, they made the mold. I have never claimed I am any artist in drawing…. But the cat is ours and we use it. To start with we make the dough. 

 

Lussekatter – Saffron bun                                                                                                                     225°

 50 gr yeast

 100 g butter

 5 dl milk

 250 g lean quark (kesella)

 2 envelope of saffron (1 gr together) can be increased to 3 envelope.

 1 1/2 dl sugar

 1/2 tsp salt

 2 tsp ground cardamom

 1 teaspoon of bicarbonate dissolved in 1 tablespoon of warm water (pour in together with the flour)

 About 17 dl wheat flour

  (A handful of chopped raisins)

 1 egg (beaten to brush the buns with)

 Put about 50 grams of raisins to swell in rum or cognac

Put the butter and 1 dl of the sugar in a bowl to bring to room temperature.  Heat the milk to 37 °.  Crumble the yeast into a dough bowl.  Add salt, saffron and cardamom.  Pour over the milk, add the quark, the dissolved bicarbonate and stir in the wheat flour to form a loose dough.  Just about to release the edges of the dough bowl.  Allow to rise until doubled in size.

 Meanwhile, stir the butter-sugar mixture white and fluffy.

 When the dough is risen, pour it onto a floured baking sheet and knead the butter-sugar mixture into the dough.

When the butter-sugar mixture is kneaded into the dough, roll out to about 1-1 1/2 cm thick dough. 

Roll out and punch out cats, use parchment paper and roll out a small ball of dough at a time.  The punched-out cats are impossible to lift over to sheet metal otherwise.  About 1 cm thick (half the height of the die) is just right.  Four cats can be accommodated per plate.

 Or roll ”strings” and make buns in different guises.  Insert raisins as decoration, eyes on the cats or as centerpieces etc.  on the buns.

 Leave to rise, brush with beaten egg and bake for about 8-9 minutes.

Every year we have a new experience to add to older. This year was the secret the bicarbonate. My sister in law told me when we spoke last week she used to sneak down that ingredient in the dough to avoid too heavy bread. And I will reveal it was a success to do so. So many years we have been focused to get the buns less dry, the saffron makes the bread dry. And we have added this lean quark to get to bun less dryness. Not before we started to add the butter-sugar mixture after the first rising we have approved that result. But the buns became heavy. Now my relative gave me the secret solution! And our buns were tasteful, not dry and very fluffy. We have achieved the most optimal result we have strived for so many years.  It is important not to give up.

And as a result I offer you our recipe and I have smartly filed it away for myself. 

Här är svenskan

Det är en fantastisk känsla, vi upptäcker att återigen har vi utvecklat receptet på våra saffransbullar som vi använder för att baka till Lucia.  Efter ett allvarligt snack är det dessa som vi anser måste finnas som hemlagad produkt, våra lussekatter. Ett bröd som ses som ett speciellt julbröd.  Ingredienserna är nästan som de vanliga bullarna vi bakar hela året, men med tillägg av saffran.  Den tillsatsen är den dyraste delen av degen, det kostar lika mycket som alla andra ingredienser tillsammans.  Men det ger bullarna en smak av lyx.  naturligtvis är det bara en gång om året vi bakar dessa bullar och vi känner julens glädje när köket doftar himmelskt av denna saffransdoft.

 Men vi bakar inte utan att ha planerat det mycket noggrant innan.  Läsa receptet och kontrollera att alla ingredienser räcker, alla.  I vår ålder behöver vanlig bullbakning inga recept, vi bara gör det.  De flesta av dessa ingredienser finns i våra skåp för det mesta.  Men nu när ”Lussekatterna” ska göras läser vi och kollar upp .  Riktigt smör, inget margarin, saffran och russin.  Flaskan med min mans finaste konjak för russinen att marinera i. Vi känner allvaret när vi steg för steg gör förberedelserna.  Degen ska jäsa.  Och vi förbereder oss för nästa steg, att baka ut och forma bullarna.  För många år sedan kontaktade jag ett företag som tillverkade pepparkaksformar och frågade om de hade en form för ”lussekatter”.  Nej, tyvärr har vi inte det, men vi kan göra en åt dig, sa de.  Och efter en av mina barnsliga teckningar, som bara var menade som en förklaring till vad jag önskade, gjorde de formen.  Jag har aldrig påstått att jag är någon konstnär inom teckning…  Men katten är vår och vi använder den.  Till att börja med gör vi degen.

 Lussekatter – Saffransbulle                                                                                                                  225°           

   50 gr jäst

  100 g smör

  5 dl mjölk

  250 g mager kvarg (kesella)

  2 kuvert saffran (1 gr tillsammans) kan utökas till 3 kuverrt.

  1 1/2 dl socker

  1/2 tsk salt

  2 tsk mald kardemumma

  1 tsk bikarbonat löst i 1 msk varmt vatten (häll i tillsammans med mjölet)

  Ca 17 dl vetemjöl

   (En näve hackade russin)

  1 ägg (vispat att pensla bullarna med)

  Lägg ca 50 gram russin att svälla i rom eller konjak.

 Lägg smöret och 1 dl av sockret i en skål för att rumstempererad.  Värm mjölken till 37°.  Smula ner jästen i en degbunke.  Tillsätt salt, saffran och kardemumma.  Häll över mjölken, tillsätt kvarg, det lösta bikarbonatet och rör ner vetemjölet till en lös deg.  Ska precis släppa kanterna på degbunken.  Låt jäsa till dubbel storlek.

Rör under tiden smör-sockerblandningen vit och fluffig.

När degen jäst, häll den på ett mjölat bakbord och knåda in smör-sockerblandningen i degen.

När smör-sockerblandningen knådats in i degen, kavla ut till ca 1-1 1/2 cm tjock deg.

Kavla ut och stansa ut katter, använd bakplåtspapper och kavla ut en liten degboll åt gången. De utstansade katterna är omöjliga att lyfta över till plåt annars.  Cirka 1 cm tjock (halva höjden på formen) är precis lagom.  Fyra katter får plats per plåt.

Eller rulla ”snören” och gör bullar i olika skepnader.  Sätt i russin som dekoration, ögon på katterna eller som mittpunkt på bullarna.

Låt jäsa, pensla med uppvispat ägg och grädda i ca 8-9 minuter.

Varje år har vi en ny upplevelse, en ny uppfinning att lägga till det gamla receptet.  I år var hemligheten bikarbonatet.  Min svägerska berättade för mig när vi pratade förra veckan att hon brukade smyga ner den ingrediensen i degen för att undvika för tungt bröd.  Och jag måste avslöja att det var en framgång att göra det. Så många år vi har varit fokuserade på att få bullarna mindre torra, saffran gör brödet torrt.  Och vi har lagt till denna kesellan för att få mindre torrhet.  Dock icke förrän vi började tillsätta smör-sockerblandningen efter första jäsningen har vi godkänt vårt resultat. Men bullarna blev tunga.  Nu gav min släkting mig den hemliga lösningen!  Och våra bullar var smakfulla, inte torra och väldigt fluffiga.  Vi har uppnått det mest optimala resultat vi har strävat efter i så många år.  Det är viktigt att inte ge upp.

 Och som ett resultat erbjuder jag dig vårt recept och jag har smart sparat det för mig själv.

What a day, the sun’s shining and last night we have get snow, about 5-7 centimetres. We have a light we haven’t had for long time, the snow almost makes me needing sunglasses indoors. Thursday we have planned to cook brown cabbage, one of the most the tedious preparations before Christmas. We felt ripe to switch to ready-made store-bought brown cabbage, but after we had bought a small taste-test, we decided to try another time more. Maybe the last year. Unfortunately none of our children have had any intension to participate when we make this preparations for Christmas, our design of that taste will not survive. I will be very hard to persuade next year to do the brown cabbage, if I am alive.

But before we started with the kitchen work we sat for a while and used that great light from the gorgeous weather. I had a knitting needed to correct an error and my husband tried to mend a hole in his sock. Anxious I asked him about that hole, have you already used them so it has become a hole in it, or is it the usual problem my bad eyes haven’t noticed an error during knitting? A mumbling answer was not heard by me, but I guessed it was his way to avoid complaining over my knitting. I continued, if it is because of my error please tell me before you start to use the sock, otherwise it may be as a stitch that runs on the sock. We looked at one another and laughed. When we were young it was a disaster if a stitch run at a lady’s stocking. It would ruin a evening, a rendezvous with her fiancé. Many women carried a mini bottle with nail polish in her purse, if she needed to stop if some stitch at her stockings started to run. 

And I continued to tell my husband about the “vending machines” hanging on the walls in public ladies room in case she had ruined her date if the stocking went damaged by an accidentally touch by a nail or a hard push towards something. He answered there wasn’t any such a vending machine in men’s room, but a the machine sold condom, razor blade and toothpaste. The condom in a parcel with ten, it was a kind of rationing? We both laughed and pointed out how times have changed. Today you can buy it anywhere, and it isn’t any public secret anymore. 

Now I sit on my sofa corner, the brown cabbage is delicious this year too. But my back is in pain, so I have to pity myself and promise I will remember next year. It is much more fun to knit for a while and homemade knitted things has become the Christmas gifts of the year here in Sweden. I prefer to do some gift instead of cooking, most things can be bought prepared in the store.

 

här är svenskan

Vilken dag, solen skiner och i natt har vi fått snö, ca 5-7 centimeter.  Vi har ett ljus som vi inte har haft på länge, snön gör att jag nästan behöver solglasögon inomhus.  Torsdag har vi planerat att laga brunkål, en av de tråkigaste förberedelserna inför jul.  Vi kände oss mogna att byta till färdiglagad brunkål, men efter att vi hade köpt ett litet smakprov bestämde vi oss för att prova en  gång till med att laga själv.  Kanske det sista året.  Tyvärr har ingen av våra barn haft någon avsikt att delta när vi gör dessa förberedelser inför julen, vår design på den smaken kommer inte att överleva.  Jag kommer att vara väldigt svår att övertala nästa år att göra brunkålen, om jag lever.

 Men innan vi började med köksarbetet satt vi en stund och använde det fina ljuset från det underbara vädret.  Jag hade en stickning som behövde att rätta till ett fel på och min man försökte laga ett hål i sin strumpa.  Jag frågade honom oroligt om det där hålet, har du redan använt dem så det har blivit ett hål i dem, eller är det det vanliga problemet att mina dåliga ögon inte har märkt ett fel under stickningen?  Ett mumlande svar hördes som jag knappt uppfattade, men jag gissade att det var hans sätt att undvika att klaga över min stickning.  Jag fortsatte, om det är mitt fel för att jag inte noterat ett fel p.g.a.mina dåliga ögon, snälla berätta för mig innan du börjar använda strumpan, annars kan det vara en maska som löper längs hela strumpan.  Vi tittade på varandra och skrattade.  När vi var unga var det en katastrof om ett maska löpte på en damstrumpa.  Det skulle förstöra en hel kväll, ett möte med hennes fästman.  Många kvinnor bar en miniflaska med nagellack i handväskan, som hon använde om hon behövde stoppa om någon maska på strumpan började löpa.

 Och jag fortsatte att berätta för min man om ”varuautomaterna” som hängde på väggarna i de offentliga damrummen ifall hon hade förstört sin dejt därför att strumpan skadats av en oförsiktig beröring av en nagel eller ett hård stöt mot något.  Han svarade att det inte fanns någon sådan varuautomat i herrtoaletterna, men att automaten sålde kondomer (10 pack, en form av ransonering?), rakblad och tandkräm.  Vi både skrattade och pekade på hur tiderna har förändrats.  Idag kan du köpa dessa varor var som helst, och de är inte längre någon offentlig hemlighet.

 Nu sitter jag i min soffhörna, brunkålen är jättegod i år också.  Men jag har ont i ryggen, så jag får tycka synd om mig själv och lova att jag kommer att minnas detta nästa år.  Det är mycket roligare att sticka ett tag och hemgjorda stickade saker har blivit årets julklapp här i Sverige.  Jag föredrar att göra någon present istället för att laga mat, det mesta går att köpa tillagat i affären.

I have been taught never start a text with the word “I”, and every time I try to tell something I mostly type the word “I” to start with, as if it is the most important initial word of all words. When the sentence is written I often look at it and think, maybe I should change it. Probably my old grammar teachers never laid their eyes on my pages so I have decided to let it be. 

But I am sure if there was a kind of cash on shooting me, I had to be more careful when I walk among people. Not only because my ignorance for my teachers, I reckon what I do, I do it much better than most people. Everything but brag. 

With a humble air I tasted the cake Hugo offered us, and think it is a very nice gesture by him. All of the bridge-players get a taste test of Hugo’s delicious sponge cake, which is flavoured with spices like a gingerbread. This time a year we revel in this tastes we associate to Christmas. After that we were offered another taste test by Sonja. A piece of cake (can I say so) flavoured with saffron, a taste many of us really like. It smells and tastes Christmas! Both of the cake bakers left me with a surprised face, such small pieces was impossible to decide if it was good or not! There I sat smacking and searched for a possible aftertaste, but no. Maybe I have a hard time to perceive the taste, or maybe I am greedy, want to get some more. In any case when we arrived home I confessed to my husband I wanted to offer my bridge friends to taste one of our Christmas cake, and with a larger piece. Can you hear? I want to teach them how large pieces they should offer me. As if I have the code for all people how much they want and what the cake shall taste. When I consider my thoughts some evil ghost whisper in my ear, you aren’t the best cake baker or the best to decide how large test-cakes ought to be. But as a special ex-president in USA I am the best. And if someone think I am unbelievable I hold my hands covered over my ears and say, no no no. 

So shoot me if you think I am too much. Honestly, am I the only one on earth who think I am best of many things? Is it a bad thing to have some confidence?  When we tell it like I just did. But to have the feeling being good baker or whatever we do, I think it makes us valuable. We need all kind of ratification, not just from ourself but from other people. I have noticed many confirmations nowadays often is followed by a “but it had been better if you had done this or that”. Have we forgotten how to make someone happy telling them; it was nice of them to this or that? 

When I play bridge at net (have I told you I use to play bridge?) and I get a note about I should have played so and so, instead of as I played, I mark the player and neglect them next time they invites me, if they not tell about good play I did. In a tournament it must be more than mistakes, but some of this players do not say anything about good things I maybe played, just the mistakes. So many times I have answered, a good player notice his mistakes, a bad player never understand what happened.

I use to say to my pupils, if you don’t have nice words to say, please keep quiet. You do not become a better player because of the complaining, just a worse player. Your partner lose his mood and play even worse because of your complaining words. But if you instead say something about good things made, your partner focus better and doesn’t feel useless.

After all I can think afterwards, I wanted a bigger piece of that cookies I was offered last bridge session at my club. But I never told them….  

Här är svenskan

Jag har lärt mig att aldrig börja en text med ordet ”jag”, och varje gång jag försöker berätta något skriver jag oftast ordet ”jag” till att börja med, som om det är det viktigaste inledande ordet av alla ord.  När meningen är skriven tittar jag ofta på den och tänker, jag kanske borde ändra den. Förmodligen hamnar aldrig mina gamla grammatiklärares ögon  på mina sidor så jag har bestämt mig för att låta det vara.

 Men jag är säker på att om det fanns skottpengar på mig, så hade jag varit tvungen att vara mer försiktig när jag går ut bland folk.  Inte bara för att min ignorans mot mina lärare, men jag tror det jag gör, jag gör det mycket bättre än de flesta andra.  Allt utom att skryta, eller?

 Med en ödmjuk min smakade jag på kakan som Hugo bjöd på i tisdags på bridgen, och tyckte att det var en väldigt trevlig gest av honom.  Alla bridgespelare fick ett smakprov av Hugos läckra sockerkaka, som är smaksatt med kryddor som pepparkaka.  Den här tiden på året njuter vi av den här smaken vi förknippar med julen.  Efter det bjöds vi på ytterligare ett smakprov av Sonja.  En piece of cake (kan jag säga så) smaksatt med saffran, en smak många av oss verkligen gillar.  Det doftar och smakar jul!  Båda kakbakarna lämnade mig med en förvånad min, så små bitar var omöjliga att avgöra om det var gott eller inte!  Där satt jag och smackade och letade efter en eventuell eftersmak, men nej.  Kanske har jag svårt att uppfatta smaken, eller så kanske jag är girig, vill få lite mer.  I alla fall när vi kom hem sa jag till maken att jag ville erbjuda mina bridgevänner att smaka på en av våra julkakor, och en större bit.  Hör du vad jag säger?  Jag vill lära dem hur stora bitar de ska bjuda på. 

Som om jag har koden för alla människor hur mycket de vill ha och vad kakan ska smaka.  När jag tänker dessa tankar är det som en ondskefull ande viskar i mitt öra, du är inte den bästa bakerskan eller den bästa att bestämma hur stora provkakor ska vara.  Men precis som en speciell ex-president i USA, är jag bäst.  Och om någon tycker att jag är otrolig håller jag händerna täckta för öronen och säger, nej nej nej.

 Så skjut mig om du tycker att jag är för mycket.  

Ärligt talat, är jag den enda på jorden som tror att jag är bäst av många saker?  Är det en dålig sak att ha lite självförtroende?  När vi säger det så som jag precis gjorde.  Nej jag tror att ha känslan av att vara bra bagare eller vad vi nu gör, jag tror att det gör oss värdefulla.  Vi behöver alla slags ratificeringar, inte bara från oss själva utan från andra människor.  Jag har märkt att många bekräftelser och beröm nuförtiden ofta följs av ett ”men det hade varit bättre om du hade gjort så eller så”.  Har vi glömt hur man gör någon glad genom att berätta för dem;  det var snällt av dem att göra som de gjorde?

 När jag spelar bridge på nätet (har jag sagt att jag brukar spela bridge?) och jag får en notis om att jag borde ha spelat si och så, istället för som jag spelade, markerar jag spelaren och negligerar dem nästa gång de bjuder in mig, om de inte berättar om något bra spel jag gjorde.  I en turnering är det ofta något misstag, men vissa av dessa spelare säger ingenting om bra saker jag kanske spelat, bara misstaget.  Så många gånger har jag svarat, en bra spelare lägger märke till sina misstag, en dålig spelare förstår aldrig vad som hände.

 Jag brukar säga till mina elever, om ni inte har något bra att säga, snälla håll tyst.  Du blir inte en bättre spelare på grund av klagandet, bara en sämre spelare.  Din partner tappar humöret och spelar ännu sämre på grund av dina klagande ord.  Men om du istället säger något om bra saker som gjorts, fokuserar din partner bättre och känner inte sig värdelös.

 Trots allt jag kan tänka såhär efteråt, så ville jag ha en större bit av de kakorna jag blev erbjuden förra bridgepasset på min klubb.  Men jag berättade aldrig för dem…

Probably you have read my thoughts about the late summer which never turned to autumn. Last week Monday till Thursday started with nice weather and some walkabouts was appreciated by us. Even if it has been the most comfortable weather for promenades with coffee breaks at some bench somewhere, we haven’t have that time to do so. Not because of the weather but we haven’t had the possibility. Instead we have walked in our town, and chosen to walk when we moved between the places and meetings we were going to. A late fast afternoon cup of coffee at our patio in November satisfied us a week ago. But now we have given up that life, to sit there. When we sat there we looked at the survivals flowers in the planter boxes we have at our balcony. 

We can not just throw away and buy new when some of them still are alive. So we planned to buy some and renew those which had withered. I like to buy my flowers in a flower shop where I have shopped since decades. She isn’t the cheapest in town but she use to listen to me, what I wish and if she hasn’t that kind of plant she help me and order it so it is in her store when I come to fetch the plants. When I went to look for the plants she had all of them in store that day, but I couldn’t bring them with me that day. We had been at grocery store and had our hands and bags full. And go by bus with all that was impossible. I asked her to earmark them for me and we could bring them home some days later. No problem she said and the flowers were brought home next day when we were out driving the car. This vehicle mostly spends its time in garage. But that day it was time to change to winter tires. 

Thursday evening when we got our flowers brought home, it was too dark when we arrived home so we decided to wait to next day to plant it. 

Friday morning a cold eastern wind remind us, it is November! We had an appointment at our hairdresser, and we arrived home just before sunset. But out and plant the flowers in their boxes, it had to be taken care of. The coldness made the work  the coldest work this year,  but when I offered to help husband he just told me to make me useful in kitchen instead. It was enough one of us freeze to death he said. 

But Saturday and Sunday my flowers have been out there at balcony, the most adorable plants this time a year.  Monday morning they were hidden by the snow. The winter had arrived and put an end of that weird summer weather. The autumn just passed by in some hours. We had spoken about cleaning the windows but decided to wait till this week when we are going to decorate the window frames  with our traditional lights.  

Today the First Sunday of Advent we are back to a rather grey day with some rain. First time I have been without a candlestick with Advent candles. This four candles where we light one candle for every Sunday before Christmas. We have some electric illuminations, but we save as much as possible. I think I may have rather good conscience. Our need for electricity isn’t so much, and because of that it is not easy to save a lot. 

I hope we can change the timer in our bedroom which seems to be out of order. It works for about five minutes and after that it is turned off. Another five minutes after a while. Yesterday I asked my husband if it was a April fool joke.  On off on off, and it reminded me an old story about my two brothers. 

My mother told me about them when I was just a little girl. Before I was born my two brothers had been put to bed. Every parent could hear her relaxed calm voice when she told about her boys laid to bed. Mother and father decide for a walk just around the block. At that moment they thought the boys were sleeping. But when they walked at backside the house they were aware a twinkling light in their apartment! Who turned the light on? The boys were alone and asleep! In a hurry back to their staircase, into their apartment. Phew! There the boys stood! 

The eldest boy gossiped, he had tried to put his baby brother back to bed. When mom told about it I could hear she perceived his “big brother voice”, and his responsibility they were revealed. And his explanation was: he turned the light on off on off all the time. On off on off. 

The youngest brother didn’t speak at that time but he had started to walk. So out of bed and when he stretched properly he could reach up to the switch. And turned the light on off on off. So many times in my lifetime I have repeated this “on off on off” which has remind my about my two brothers. 

We will go downtown today, it is Christmas market and we can visit a store where we can buy a new timer, so the illuminations not twinkle. After all it is stars, but with that long flashing interval they will confuse anyone.

Här är svenskan

Förmodligen har du läst mina tankar om sensommaren som aldrig blev höst.  Förra veckan, måndag till torsdag började med fint väder och några promenader uppskattades av oss.  Även om det har varit det skönaste vädret för promenader med fika vid någon bänk någonstans, så har vi inte haft  tid att göra det.  Inte på grund av vädret men vi har inte haft möjlighet.  Istället har vi promenerat i vår stad, och valt att gå när vi rört oss mellan de platser och möten vi skulle till.  En kopp kaffe på eftermiddagen på vår uteplats i november gjorde oss nöjda för fjorton dagar sedan.  Men nu har vi gett upp det livet, att sitta där.  När vi satt där tittade vi på överlevnadsblommorna i plantlådorna vi har på vår altan.

 Vi kan inte bara slänga och köpa nytt när några av dem fortfarande lever.  Så vi tänkte köpa några och förnya de som vissnat.  Jag gillar att köpa mina blommor i en blomsteraffär där jag har handlat sedan decennier.  Hon är inte den billigaste i stan men hon brukar lyssna på mig, vad jag önskar och om hon inte har en sådana växter hjälper hon mig och beställer hem dem så den finns i hennes butik när jag kommer för att hämta plantorna.  När jag gick förbi för att titta efter växterna hade hon alla i lager den dagen, men jag kunde inte ta med mig dem.  Vi hade varit i mataffären och hade händerna och väskorna fulla.  Och åka buss med allt var omöjligt.  Jag bad henne öronmärka dem åt mig och vi kunde ta hem dem några dagar senare.  Inga problem sa hon och blommorna fick vi hem nästa dag när vi var ute och körde bilen.  Detta fordon tillbringar mestadels sin tid i garaget.  Men den dagen var det dags att byta till vinterdäck.

 Torsdag kväll när vi fick hem våra blommor var det för mörkt när vi kom hem så vi bestämde oss för att vänta till nästa dag med att plantera den.

 Fredag ??morgon en kall östlig vind påminner oss om att det är november!  Vi hade en tid hos vår frisör och vi kom hem strax före solnedgången.  Men ut och plantera blommorna i sina lådor, det måste skötas.  Kylan gjorde arbetet till det kallaste arbetet i år, men när jag erbjöd mig att hjälpa maken sa han bara till mig att göra mig nyttig i köket istället.  Det räckte att en av oss frös ihjäl sa han.

 Men lördagen och söndagen stod mina blommor så ståtligt ute på altanen, de mest bedårande växterna den här tiden på året.  Måndag morgon gömdes de av snön.  Vintern hade kommit och satte stopp för det konstiga sommarvädret.  Hösten hade bara passerat på några timmar.  Vi hade pratat om att putsa fönstren men bestämde oss för att vänta till den här veckan när vi ska dekorera fönsterkarmarna med våra traditionella adventsljusstakar.

 Idag första söndagen i advent är vi tillbaka till en ganska grå dag med lite regn.  Första gången jag har varit utan ljusstake med levande adventsljus.  Dessa fyra ljus där vi tänder ett ljus för varje söndag före jul.  Dock vi har elektriska belysningar, men vi sparar så mycket som möjligt.  Jag tror att jag kan ha ganska gott samvete. Vårt behov av el är inte så stort, och därför är det inte lätt att spara mycket.

 Men jag hoppas att vi kan ändra timern i vårt sovrum som verkar vara ur funktion.  Den fungerar i cirka fem minuter och efter det stängs den av.  Ytterligare fem minuter efter ett tag.  Igår frågade jag min man om det var ett aprilskämt.  Tända släcka tända släcka, och det påminde mig om en gammal historia om mina två bröder.

 Min mor berättade om dem när jag bara var en liten flicka.  En dag långt innan jag föddes hade mina två bröder lagts i säng.  Varje förälder kunde höra hennes avslappnade lugna röst när hon berättade om sina pojkar som lagts till sängs.  Mor och far beslöt sig för en promenad bara runt kvarteret.  De var övertygade att pojkarna sov.  Men då de kom till baksidan av huset blev de medvetna om ett blinkande ljus i deras lägenhet!  Vem tände lampan?  Pojkarna var ensamma och sov!  I all hast tillbaka till deras trappuppgång, in i deras lägenhet.  Puh!  Där stod gossarna!

 Den äldsta pojken skvallrade, han hade försökt lägga sin lillebror i sängen igen.  När mor berättade om det kunde jag höra att hon uppfattade hans ”storebrors röst”, och hans ansvar då de avslöjades.  Och hans förklaring var: han läckte lampan hela tiden.  Tänte läckte tänte läckte.

 Den yngsta brodern pratade inte vid den tiden men han hade börjat gå.  Så upp ur sängen och när han sträckte på sig ordentligt kunde han nå upp till strömbrytaren.  Och släckte lampan och tände.  Så många gånger under min livstid har jag upprepat detta ”Tänte läckte tänte läckte” som har påmint mig om mina två bröder.

 Vi åker till centrum idag, det är julmarknad och vi kan besöka en butik där vi kan köpa en ny timer, så att belysningen inte blinkar.  Det är trots allt stjärnor, men med det långa blinkintervallet kommer de att förvirra vem som helst.