Kategori: Minnen Sida 31 av 138

Now I will write my document in Swedish because hopefully what i will tell about is a Swedish case, and because of differences between countries it isn’t fair comparing to other countries. So please if you want to read my story in english, copy and paste in Google translator.

Här kommer svenskan

Tillägg i slutet av berättelser gjorda den 21 juni för att få rättat ut några frågor

Nu har vi mött den svenska sjukvården 2 ggr på cirka en månad. Akutfall som för oss gamlingar blir  besvärande om man inte får hjälp i tid. I mitten av maj sökte vi akuten för maken hade fått en rejäl både svullnad och värmeökning på ett ben, efter ett fall han råkade ut för fyra dagar tidigare. Erysipelas meddelade jag honom, som inte gjorde honom klokare. Rosfeber då, frågade jag? Hans ålder och hans motståndskraft mot infektioner vet han om, så han blev lite mindre ”tuff norrlänning” då han fick veta vad han hade att vänta sig om man avvaktade behandling i onödan.  

Maximal otur att upptäcka detta en fredagkväll. Men min erfarenhet inom vården sa att detta skulle sökas för genast. Jag ansåg att man inte väntar inte med sådana åkommor till nästa måndag. Allt enligt vad jag hade att förhålla mig till då jag kallades hem till en patient med liknande symptom. 

Akuten i Helsingborg verkar vara det nya innestället där man söker för allt möjligt. Visserligen har de valt att ha den uppdelning som de har numera. Men det skulle behandlas och min förhoppning var att få ett läkemedel och komma hem om inte i rimlig tid, så i alla fall på efternatten.

Vi satt snällt och väntade, vår akuta åkomma kunde jag inte bedöma som värre än andras. Visserligen skrek inte gubben min och levde rövare, vilket vi såg flera yngre människor göra. Men dörrarna in till sjukvårdspersonalen var låsta och de lät sig inte påverkas av förmodade teatraliska utspel som uppvisades för dem. Jag är övertygad att de kände sina kanaljer och gav dem inget företräde. I tur och ordning!

Efter ett möte med en ung sköterska där jag (dumt nog) sa att min man har en erysipelas, var hon lite oförstående och hon kallade in en kollega som också inspekterade hans ben. Nej de trodde inte det var något farligt. Beror på vad ni menar med farligt, sådana obehandlade åkommor brukar sluta i en sepsis. Och då …då är läget väldigt prekärt. Då börjar vi tala om farligt. Ok vi får låta en läkare titta på det imorgon, på kvälls-och helgmottagningen.

Vi blev hemskickade på efternatten med uppmaning att ta kontakt med kvälls-och helgjouren nästa dag, alltså överlämna allt ansvar till en jättetrött och infekterad patient! Vi var så trötta att fann alternativet okay, eftersom något nattöppet apotek ändå inte finns. Taxi hem, bussarna hade slutat att gå och vi orkade inte vänta en timme till första morgonbussen. Hem och sova tillbaka till helgakuten  som även de hade väntetider. Men vi blev inte ifrågasatta. Dock ville den unge läkaren kolla en röntgen av fot och ben, då vi nämnt att orsaken var ett fall i måndags. Symptomen var inte hiskeliga men han höll med om att en erysipelas var möjlig. Inga blodprover togs, men till röntgen traskade vi snällt.vi hade blivit informerade att han ville träffa oss efter röntgen. Väntetider är något man får leva med.

Efter röntgenavdelningen blev vi skickade tillbaka till akuten som vi besökte dan innan. Ny avdelning, ny registrering, ny ID-bricka runt armleden. Och var god sitt ner! Efter mindre än två timmar blev vi inkallade igen, mötte en sköterska som hade ett papper i sin hand. Det är inget fel på ditt ben sa hon. Var så god och åk hem! Men –  protesterade vi, läkaren ville se oss efter röntgen, för att vidare kolla orsaken till makens infekterade ben. Men ingen pardon. Med en blick som talade om att hon inte var van att bli motsagd. Och ut åkte vi. 

På gatan utanför akuten stannade vi upp och diskuterade vad vi skulle göra. Vi skiter i det, sa jag,  så får du ligga med benet högt hela helgen och vi lindar det så gott det går. Så får vi ta tag i det med vår vårdcentral på måndag. Men antibiotika måste du få.

Tog oss iväg till busshållplatsen. Vi ansåg att taxiresan inatt var lyx nog. Nästan vid vår ”hemma-hållplats” ringde telefonen i maken byxficka. Det är brorsan sa han, jag ringer honom när vi kommer hem. Det är normalt den ende som ringer maken direkt, de flesta vet om hans taskiga hörsel. Vi var både hungriga och i behov av en toa. Men kolla i alla fall, sa jag till maken. Och han fiskade upp mobilen där det lyste Region Skåne. Han svarade och det var den läkare vi som skrivit röntgenremissen. Han väntade på att få se oss igen! Problemet är, blir du utslängd så kan man inte traska in igen. Man bara möts av låsta dörrar. I vissa fall är det envägskommunikation….

Vi blev ombedda att komma tillbaka och vi sa, okay. Bara en snabb kopp kaffe och ett toabesök. 

I detta läge ringde vi sonen och bad om skjuts till akuten. Och snart satt vi med ett kuvert med en remiss till medicin-akuten i det gamla vanliga väntrummet. Med ny registrering och ny ID-bricka runt handleden. 

Vi hade ju vid detta laget bott in oss ordentligt. Och den biffiga vakten hade slutat att fråga om vi behövde vara två? Jag sa att min gubbe hör så dåligt att jag skulle aldrig drömma om att skicka in honom på lasarettet ensam. Han skulle lätt gå vilse och irra runt i gångarna. Klockan halv sju på lördagkvällen blev vi inkallade till nästa fraktion. Nu blev vi noterade som patienter på medicin-akuten. Blev hänvisade till en soffa strax bredvid deras reception där vi lämnat vår remiss. Sonen hade försett oss med en påse Ahlgrens bilar att ha på vår irrfärd genom vårdens alla gångar. Jag sa att om vi inte fått vård inom två timmar skulle vi unna oss att öppna påsen. Ganska snart efter att vi anlänt kom en sköterska och tog blodprov på maken. Hon aviserade att det kunde bli lite väntetid, så hon erbjöd oss en kopp kaffe och en macka. Optimismen som senaste avancemanget hade gett oss, gjorde att vi kände nytt mod spira, vi sa jatack till en kopp kaffe, men mackor, nej det behövdes nog inte. Klockan halv nio kördes Ahlgrens fram. En och en, med sträng regim. Optimismen hade svalnat. Men man får hoppas att allt blir prioriterat rätt, vi är bara tacksamma att vi kan sitta på en stol sex sju timmar utan att gnälla. 

Klockan tolv, midnatt bad vi en av alla transportörer som kör runt sängar och bårar hit och dit (de jobbar hårt hela tiden, all personal), om vi kunde få en fika med macka. Nu hade vi suttit som åskådare till många ambulanstransporter. Med olika mycket blodviten. De som var mest berusade var minst sargade. Så det gamla uttrycket om att fyllegubbar och barn slår sig mindre då de faller för de spänner inte sig då de faller… det kände jag var tydligt denna lördagkväll. Alla dessa ambulans-färder med påstrukna lätt blodiga men mycket bråkiga vårdtagare. Men vad göra? Ambulanstransport går tydligen före i akutköerna. Vi hade bevittnat hur personalen har alla sorters patienter. Någon kvinna vägrade att sitta upp på en brits förrän hon fått mat! Och det blev uppenbart för oss ovana besökare att man kunde be att få in mat, sallader olika sorter fisk kött eller kyckling! Och fika med kaka. Inte för att det på något sätt lockade oss, men mackan vid midnatt var riktigt smarrig. Kvinnan som fått in mat efter mycket bråk med personalen, reste sig, tackade och gick hem. Fast nej, jag minns inte att hon sa tack… Men att inte ha mat hemma är även det ett akutfall. Eller?

Klockan två kom en läkare till oss och frågade om det var okay för makens del att bli undersökt ute i korridoren då de inte hade något ledigt undersökningsrum. Ingen blygsel hejdade oss nu. Ner med brallorna och visa benen. Nja denna läkare ville kontrollera att det inte var en ventrombos. Därför ville hon ta ett extra blodprov innan hon skrev en remiss för ultraljud. Ok fram med armen, nytt blodprov, och därefter uppmaningen: sitt ner och vänta. Vad trodde de, att vi nu såhär på upploppet av ett maratonväntande skulle rymma? Så vi satt oss ner. Efter en halvtimme återkom de med svar från lab, blodet hade koagulerat, så de behövde ett nytt prov. Tänkte jag Murphy’s law? Vid pass halvfyra kom doktorn och sa att provet var negativt, men hon ville ändå kolla med ett ultraljud. Tyvärr har de ingen personal där nattetid så det får bli imorgon. Men efter en stund kom hon på att det var kanske näst intill omänskligt att en drygt åttioårig patient skulle vidare till nästa undersökning om fyra fem timmar. Jag bjuder på en sjuktransport hem så tar vi ultraljudet måndag morgon. Ni behöver nog sova. 

Inga protester från vår sida. Söndagen försvann men maken hade förhöjning snällt under benet så läget var inte så mycket värre måndag morgon. 

Måndag klockan tio ultraljud kollades och de kunde inte hitta någon ventrombos. Men sköterskan som skötte ultraljudet sa, det ser ut som en erysipelas. Ner ännu en gång till det där väntrummet med de biffiga väktarna. Ny registrering nytt band runt handleden. Senare den dagen kunde maken lösa ut ett paket antibiotika för som doktorn sa, det skulle behandlas omedelbart med tanke på hans ålder och hans dåliga immunförsvar. Efter en vecka hade benet blivit ett normalt ben igen. Men trots den kaos som jag upplevde akuten möttes vi av lugna trygga läkare som vid undersökningarna helt var med sin patient, även om ens tankar vandrade till ett fältsjukhus då och då. Man ska inte säga något om någon sjukdoms-misstanke när man går till doktorn. Då ska först alla differentialdiagnoser checkas av. Besöket på akuten tog 64 timmar. Hade vi väntat till måndagen och vår egen VC hade vi varit klara två timmar tidigare än akutens vedermödor. Och på vår VC behöver man inga remisser när man ska flytta från ena till andra avdelningen. Den enda avdelning som inte har remisstvång på lasarettet är bårhuset. 

Vis av vår odyssé tog jag kontakt med min VC i torsdags. Inte akuten, inte akuten!

Men jag hade faktiskt ingen diagnos färdig. Jag fick lita till doktorn. Med en stigande feberkurva med kräkningar blev jag tvungen att uppsöka läkare. När tempen passerade 40-graders strecket blev det telefonkontakt med mina vanliga sköterskor och läkare. Visserligen är det ofta de unga läkarna som får ta hand om akutfallen. Där kom jag, nyduschad (genomsvettig av ansträngningen att ta mig dit) och preparerad med allt jag kommit på för att få ner tempen. 

Jaha, sa doktorn, feber…berätta. När man är sjuk är hjärnan ännu segare. Där är inget att berätta sa jag. Sista veckan har jag inte kunnat äta. Och senaste dagarna har jag spytt upp allt jag försökt få i mej.  Och en svår frossa. 

Ok maginfluensa sa doktorn, har du provat Omeprazol? Ja, det har jag och ingen maginfluensa ger 40 ° sa jag. Doktorn tog blodtryck, lyssnade på lungor kollade körtlar, öron och svalg. Hon gjorde en helkontroll men då hon tog tempen började hon tvivla på mej. 37,2. Jag påpekade att jag var full av febernedsättande medel, men åh nej jag var en bluff! Hon insisterade att det var ett virus.

Inte mycket mer av hennes tid skulle jag få ta i anspråk, jag skulle bara gå hem och återkomma om jag inte blev bättre. Jag reste mej för att gå men kände att jag verkligen behövde hjälp. Så jag satte mig ner igen och hon frågade om det var något mer? Jag accepterar att gå hem och ”behandla” min virus om ni tar ett CRP på mig så jag vet att du har rätt. Men aldrig jag hört att virus ger 40 graders feber och ihållande kräkningar. Hon tittade både länge och väl på mig, sedan fick jag ett ok. Iväg ut i korridoren där jag blev omhändertagen av sköterskan som skulle sticka mej. Tack för det, snabbt gjort ett pyttelitet stick. Sedan var jag beredd att gå hem, men ssk bad mej sitta ner och vänta. Efter en stund blev jag ombedd att lämna ett urinprov också, det hade inte JAG! ordinerat, men lite pink kan man väl bjuda på. Blev inkallad till doktorn igen som sa att CRP var mycket högt och förmodligen med de symptom jag förklarat, och efter en diskussion med hennes kollega,  led jag nog av en njurbäckeninflammation. En pyolonefrit. Inget att leka med. Nu fick jag även direktiv på att ta mej direkt till akuten om jag fick frossa med stigande temp…oxå. Vid denna tidpunkt var jag så omtöcknad att jag inte hörde riktigt vad han sa. Men lite självbevarelsedrift kan vara bra att ha ibland.

Tillägg: Jag gick in och läste min journal någon dagar senare, och det visade det sig att doktorn hade tagit på sig att det var hon som hade ordinerat blodprovet, det var ju skönt att inte jag blev framställd som en ”satmaran som ordinerade prover”. Odlingen som sändes visade ingen bakterieväxt så för läkaren är anledningen till den höga febern fortfarande ett mysterium. Mitt heta område på vänster smalben, med ett blåmärke som jag mest nämnt i förbigående, efter en cykelolycka ngn vecka tidigare, hade dock slutat vara så hett och ont. Så samtalet doktorn ringde för att meddela odlingsresultat avslutades med att jag skulle återkomma genast om jag skulle återfå mystisk feber. Och hon vidhöll att jag förmodligen hade en begynnande sepsis, kanske beroende på en erysipelas då jag sökte vårdcentralen.

Så om min gång ser lite konstig ut i framtiden är därför att jag går med en ”temp” i ändan…. Slut tillägg.

Jag bara blir så ledsen då jag tänker på alla dessa människor som inte kan snacka för sin sjuka moster. Hur får de hjälp? Och alla med dessa lite diffusa åkommor, är de dem man läser om i tidningarna som dött p.g.a. feldiagnoser. 

Now it has finished to hurt. What has hurt, you wonder? Any of you readers who remember the wonderful summertimes when we as happy children having a summer holiday from school, went out barefoot and with only some small thin clothes on, and enjoyed the summer days? When it often ended up in scrubbed knees and hurt elbows? We run too fast and stumbled over our own feet, or fell off our bikes. We didn’t have either any helmets nor any knee and elbow protections. As far as I remember we didn’t get any band-aid, any plaster on minor injuries. Our parents looked on the damage and decided it was healed before they have been able to fetch and cut a proper plaster and put it over the injury. Their prudence using I still remember, and it didn’t help to cry any longer. Just to wipe your tears and continue to ride your bike or jump on the swing again. 

When my children needed to cover their scrapes we used a kind of plaster spray. It was good to cover for bacteria to affect the wounds, but it stung excruciatingly when you sprayed it on. And the children learnt to evaluate if it was any meaning to complain to parents about minor injuries. During years the aids has developed. From being a kind of pads which made the bacteria to grow under the pad, till nowadays the plaster is a thin well ventilated pad. Sometimes with pictures on, which makes the children to like going to be plaster over. My old spouse says it makes the burning less when he use one of this “children aid”. I doubt his statement, but when you get a nice pad with a picture with a teddy bear on, confess it comforts better than just blow on a wound.

Back to the initial line, it has finished hurt… last Sunday we decided to try and take a trip to our son who lives about 5-6 kilometres from our home. There isn’t any either buses or train between our places on holidays. Can we make the travel on our own, we wondered? We gave away our car some weeks ago. Old people like us shall not drive cars. We own only one bike and one walker. But we agreed it was a challenge. I hadn’t ride any bike for nearly two years, my eyes has made me hesitate. But now I wanted to try again. And when we arrived at son’s place, I knew it wasn’t impossible. 

We had a basket with coffee and some sandwiches which we started to ate in their garden. They wasn’t told before about our visit. If we had to cancel the trip, we wanted not to disturb them.  But what a feelíng to ride a bike again. Not much traffic around us, but sun and a nice light wind. When it was my turn to use the bike my poor spouse had to walk that shameful walker. And of course I was the first of us to enter their garden. I set out our coffee basket for a lunch, and we offered our “host” a cup of coffee as well. We spoke about what a nice weather it was. It is this time a year I use to long for bike riding. And outside town with less traffic it was fabulous. But we missed to have a bike each and I asked my son to drive me to a shop where we could buy another bike. 

At our age we buy an electric bike of course. And so we did. On our way home I preferred my old bike to start with. Am still a bit untrained, need to feel more secure about the balance. But after some kilometres my spouse was keen also I should test the new bike. 

Oh no, I said. Do I have to start uphill? I wait for a downhill path. My spouse laughed at me and said there isn’t any “uphill”, just try dear. 

As the stubborn woman I am, I tried for a while to let go, but I was persuaded. And I took the bike put one foot on the pedal and pushed away the vehicle. It started to run …. And away from me. I lost the balance and suddenly I laid in the corn field. With a bleeding wrist and a sour knee. When I whined, my husband said to me. Just you whine. You laughed so much at your french friend when he had had the same accident. When I crept up and blowed on my wounds I claimed my old bike rest of the way. 

We wanted to put the bikes on our yard and when my spouse took care of my old bike he get stuck with his pant leg on the pedal and he ended up on the bitumen. A worse scrape on his knee than I had got. And we have limped around for a week by now, both of us. But as a brave rider we are soon in the saddle again. It has almost finished to hurt by now….

Här är svenskan

Nu har det slutat göra ont. Vad har gjort ont, undrar du? Någon av er läsare som minns de underbara sommartiderna när vi som glada barn hade sommarlov från skolan, gick ut barfota och med bara några små tunna kläder på oss och njöt av sommardagarna? När det ofta slutade med skrubbade knän och ont i armbågar? Vi sprang för fort och snubblade över våra egna fötter, eller ramlade av våra cyklar. Vi hade varken några hjälmar eller några knä- och armbågsskydd. Såvitt jag minns fick vi inget plåster, inget plåster på mindre skador. Våra föräldrar tittade på skadan och beslutade att den var läkt innan de har kunnat hämta och klippa ett ordentligt plåster och klistra det över skadan. Jag minns fortfarande deras försiktighet med att använda bandage, och det hjälpte inte att gråta längre. Bara för att torka tårarna och fortsätta cykla eller hoppa upp på gungan igen.

När mina barn behövde få sina skrapsår bandagerade använde vi en sorts plåsterspray. Det var bra att täcka för att inte bakterier skulle påverka såren, men det sved ohyggligt när man sprayade på det. Och barnen lärde sig att utvärdera om det var någon mening att klaga till föräldrar om mindre skador. Under åren har bandagen utvecklats. Från att ha varit en sorts kuddar som fick bakterierna att växa under dynan, tills nuförtiden är plåstret en tunn, välventilerad dyna. Ibland med bilder på, vilket gör att barnen gillar att bli omplåstrade. Min gamla make säger att det gör svedan mindre när han använder en av dessa ”barnplåster”. Jag tvivlar på hans uttalande, men när du får ett fint plåster med en bild med en nalle på, erkänn att det tröstar bättre än att bara blåsa på ett sår.

Tillbaka till början, det har slutat göra ont… i söndags bestämde vi oss för att försöka ta en tur till vår son som bor cirka 5-6 kilometer från vårt hem. Det går inga bussar eller tåg mellan våra platser på helgdagar. Kan vi göra resan på egen hand, undrade vi? Vi gav bort vår bil för några veckor sedan. Gamla människor som vi ska inte köra bil. Vi äger bara en cykel och en rullator. Men vi var överens om att det var en utmaning. Jag hade inte cyklat på nästan två år, mina ögon har fått mig att tveka. Men nu ville jag försöka igen. Och när vi kom fram till sonens hem visste jag att det inte var omöjligt.

Vi hade en korg med kaffe och några smörgåsar som vi dukade upp i deras trädgård. De fick inte veta tidigare om vårt besök. Om vi ??var tvungna att ställa in resan ville vi inte störa dem. Men vilken känsla att cykla igen. Inte mycket trafik runt oss, men sol och en skön svag vind. När det var min tur att använda cykeln var min stackars make tvungen att gå den där skamliga rullatorn. Och självklart var jag den första av oss som körde in i deras trädgård. Jag ställde fram vår kaffekorg för en lunch och vi bjöd vår ”värd” på en kopp kaffe också. Vi pratade om vilket fint väder det var. Det är den här tiden på året jag brukar längta efter att cykla. Och utanför staden med mindre trafik var det fantastiskt. Men vi saknade att ha en cykel var och jag bad min son att köra min till en butik där vi kunde köpa en cykel till.

I vår ålder köper vi en elcykel såklart. Och så gjorde vi. På vägen hem föredrog jag min gamla cykel till att börja med. Är fortfarande lite otränad, måste känna sig tryggare med balansen. Men efter några kilometer ville min make också att jag skulle testa den nya cykeln.

Åh nej, sa jag. Måste jag börja i uppförbacke? Jag väntar på en nedförsbacke. Min make skrattade åt mig och sa att det inte finns någon ”uppförsbacke”, försök bara kära du.

Som den envisa kvinna jag är försökte jag ett tag att slippa, men jag blev övertalad. Och jag tog cykeln och satte ena foten på pedalen och sköt iväg fordonet. Det började springa…. Och iväg från mig. Jag tappade balansen och plötsligt låg jag i kornåkern. Med blödande handled och svidande knä. När jag gnällde sa min man till mig. Det är bara du gnäller. Du skrattade så mycket åt din franska vän när han hade råkat ut för samma olycka. När jag krupit upp och blåst på mina sår tog jag min gamla cykel resten av vägen.

Vi ville ställa cyklarna på vår gård och när min make tog hand om min gamla cykel fastnade han med byxbenet på pedalen och han hamnade på asfalten. En värre skrapsår på hans knä än vad jag hade fått. Och vi har haltat runt i en vecka nu, båda två. Men som modig ryttare är vi snart i sadeln igen. Det har nästan slutat göra ont nu…

Not often I remember my dreams, but this morning I stayed in bed for some minutes and tried to figure out why I so clearly continued the conversation in my head…. A woman told me she had, since last time we met, laughed at the event we both experienced. Her name was Anita, and I had no idea who she was. But when I sat at my bedside, I got a feeling there was some meaning with the dream. The movie “As it is in heaven” Kay Pollak’s movie from 2004 appeared in my head. In the beginning of the movie a girl, Lena working in the grocery shop asks Olga, an old lady who stand there with her purse, ready to pay for her milk purchase, surprised looked Lena and answered: when I last time laughed? Lena addressed Olga by her name, not only “you”, telling me, there was some years between them. The respect in her way to address the old woman made me remember that sequence, a very professional way to describe the generation gap.

I can’t remember her answer. Have to look at the movie again, to look what she answered. But I remember very well when my friend, many years ago complained about I hadn’t written anything here at my pages for long. I reciprocated her complain by telling her, she hadn’t given me anything to laugh at. And when I have nothing to laugh at, I have nothing to write about. That moment, by now many years ago, I think our common “laugh sessions” had turned to become “complaining sessions”. And since then I have had difficulties to sit down and write my tall tales. I hope she feel her responsibly as well as mine 🙂

Now, this Anita who appeared in my dream, a woman I don’t know, referred to an event last time we met, and how she had laughed at it. And had been surprised she realised so long time since she laughed out loudly last! She gave me bad conscience, even I hadn’t had a good laugh for long. I also perceived I had turned to that old complaining lady I had complained (oops!) over so many times. When did I, myself, had a good laugh last? 

There is a TV-program I love to look at, about an english couple who have bought an old castle in France and they have decided to repair the building, to get it habitable again. They start to restore the huge building one room at a time and focus day by day. But so many discussions between them and how they have to make up plans how to do, and try to preserve the old castle as; the castle as it was once upon a time. They plan and argue and after all the man has to give up and try to follow his wife’s idea. He is a very skilled Jack of all Trades, and she has so many great ideas. 

And they laugh a lot together. When I have seen the program, by now at least twenty hours, I feel as I am a part of their family as well. And they make me laugh a lot too.

Anita in my dream, she made me think about my life and what a big lack of laughters I have turned to complaining. Please dear readers make me aware when I fell back into that trap, and give me something to laugh about. 

Even the silly mistakes we do as elderly people, like going into a room and have to return back to first room to remember why we went into the other room, we may laugh at. Not as an angry comment tell one another we did something wrong. It is made! And instead give it a good laugh! An apple a day keeps the doctor away, they use to say. And in Sweden we say a good laugh extends our life. Don’t be ashamed over our mistakes, laugh at them instead. I assure you, I offers mine.   

Thank you Anita, whoever you are, to give me the reason to write this little tale.

Här är svenskan

Det är inte ofta jag minns mina drömmar, men i morse låg jag kvar i sängen i några minuter och försökte komma på varför jag så tydligt fortsatte samtalet i mitt huvud… En kvinna berättade för mig att hon sedan sist vi träffades hade skrattat åt händelsen vi båda upplevt. Hennes namn Anita är en kvinna, och jag hade ingen aning om vem hon var. Men när jag satt på sängkanten fick jag en känsla av att det fanns någon mening med drömmen. Filmen ”Såsom i himmelen” Kay Pollaks film från 2004 dök upp i huvudet. I början av filmen frågar Lena som jobbat i affären Olga, ”När skrattade Olga senast?” en gammal dam som står där med sin handväska, redo att betala för sitt mjölkköp, tittade förvånat på Lena och svarade: när jag senast skrattade? Lena tilltalade Olga med hennes namn, inte bara ”du”, och det sade mig, det var några år mellan dem. Respekten i hennes sätt att tilltala den äldre kvinnan fick mig att minnas den sekvensen, ett mycket professionellt sätt att beskriva generationsklyftan.

Jag kommer inte ihåg hennes svar. Måste titta på filmen igen, för att se vad hon svarade. Men jag minns mycket väl när min vän för många år sedan klagade över att jag inte hade skrivit något här på mina sidor på länge. Jag återgäldade hennes klagomål genom att berätta för henne att hon inte hade gett mig något att skratta åt. Och när jag inte har något att skratta åt har jag inget att skriva om. Det ögonblicket, för många år sedan, tror jag att våra vanliga ”skrattsessioner” hade förvandlats till att bli ”klagosessioner”. Och sedan dess har jag haft svårt att sätta mig ner och skriva mina skrönor. Jag hoppas att hon känner sitt ansvar lika bra som mitt 🙂

Nu, denna Anita som dök upp i min dröm, en kvinna som jag inte känner, hänvisade till en händelse förra gången vi träffades, och hur hon hade skrattat åt den. Och hade blivit förvånad att hon insåg så länge sedan hon skrattade högt senast! Hon gav mig dåligt samvete, även jag hade inte skrattat gott på länge. Jag uppfattade också att jag hade blivit  den där gamla klagande damen som jag hade klagat (oj!) över så många gånger. När skrattade jag själv ett gott skratt senast?

Det finns ett TV-program jag älskar att titta på, om ett engelskt par som har köpt ett gammalt slott i Frankrike och de har bestämt sig för att reparera byggnaden för att få den beboelig igen. De börjar restaurera den enorma byggnaden ett rum i taget och fokuserar dag för dag. Så många diskussioner mellan dem och hur de måste göra upp planer hur de ska gå till väga, och samtidigt försöka bevara det gamla slottet som; slottet som det var en gång i tiden. De planerar och argumenterar och trots allt måste mannen ge upp och försöka följa sin hustrus idé. Han är en mycket skicklig alltialloman, och hon har så många bra idéer.

Och de skrattar mycket tillsammans. När jag har sett programmet, vid det här laget minst tjugo timmar, känner jag att jag också är en del av deras familj. Och de får mig att skratta mycket också.

Anita i min dröm, hon fick mig att tänka på mitt liv och att skratt har vänt till att innehålla klagolåt istället. Snälla kära läsare gör mig medveten när jag fallit tillbaka i den fällan, och ge istället mig något att skratta åt.

Även de fåniga misstagen vi gör som äldre, som att gå in i ett rum och behöva gå tillbaka till första rummet för att komma ihåg varför vi gick in i det andra rummet, kan vi skratta åt. Inte som en arg kommentar berätta för varandra att vi gjorde något fel. Det är gjort! Och bjud istället på ett gott skratt! Ett äpple om dagen håller läkaren borta, brukar de säga. Och i Sverige säger vi att ett gott skratt förlänger livet. Skäms inte över våra misstag, skratta åt dem istället. Jag försäkrar dig, jag bjuder på mina.

Tack Anita, vem du än är, för att ge mig anledningen att skriva denna lilla saga.

I feel as I always answer no no…. The age of defiance….

Whatever people tries to advise me to do and offer me help because, after all I am an old weak woman. My answer is: no, please let me try to do it first. An expression I usually use about habits that have changed a little. Either because I have become an older woman or because we have changed from being car owner to a none car owners. 

I have during my persuation period to my spouse told him about excellent busses trains and even flights. Haven’t accepted any answers about how much time wasters this communications are. Have answered with our ”wealth of time”. It is soon the only thing we own nowadays, time. And I have learnt: time is money! How to do the exchange from time, an invisible product, to money? Even if money in our time is invisible as well. Just a digit in our computers. 

Our first experience being without a car appeared last Friday. We needed some new plants to our balcony. The Pentecost weekend was this week and we thought some summer flowers should be nice to put into our plant boxes. But how to manage riding by bus and transport fragile plants. We wanted to buy them at the shop we have bought plants for many years. A discussion how to do and when to do ended up in a decision we were going by bus and maybe train, checking up how far the distance to go by foot was. Not buy anything this time, just a studying visit to the shop. 

When we found the right bus, a yellow one, for the unusual moment, we realised it was almost as easy as our everyday green buses. A little less space for both prams and walkers, but enough for the trip we made. During our bus ride my cousin rang for some advice about going by bus to the appointment he had. Laughing he revealed he saw me as an bus rider expert. And comparing to him I am. Until now. But I clearly hear he is trying to use buses more in future, the traffic situation by cars in town isn’t for us elderly. I was proud to at first advise him how to go by bus, then because I was developing my knowledge how to go by bus and train. 

When we arrived the bus stop, the nearest to the shop, we realised it was about the same distance as from our home to the bus stop we have at home. Not any far distance in my head, 3-400 meters. We entered the shop to look for the assortment of plants and suddenly we had decided to buy some, and try to transport them carefully in a pasteboard we found just beside the pay desk. Now my walker had shown its excellency once more. But I had had to offer my seat, the seat I use when my legs gets too tired. We bought the plants and went back to the bus stop. When the bus arrived the bus driver asked if I had some flowers to him. He recognised us from the ride to the shop. During time he had been to the town south of ours, and was now returning to Helsingborg. I like any reaction being recognised. To become seen is an important thing in our retired life. Every time I step off the bus I say to the driver: thank you for the ride. If it have been a longer ride and a comfortable one, I even say: thank you for the joyride…. And in my head I humming a tune Roxette once sung. Because of this behaviour. I think many drivers memorise me, maybe as mrs Walker or maybe as the lady who sees this people who works at busses and shops and no one notice. 

Now my plants have made my balcony fresh and summer like. My cousin continues to explore the communications in his own pace, but he makes discoveries!

Här är svenskan

Jag känner att jag alltid svarar nej nej… jag är i trotsåldern….. 

Vad folk än försöker råda mig att göra och erbjuda mig hjälp därför att jag är en gammal svag kvinna. Mitt svar är: nej, låt mig försöka göra det först. Ett uttryck jag brukar använda om vanor som förändrats lite. Antingen för att jag t.ex.  har blivit äldre  eller för att vi har gått från att vara bilägare till ingen-bilägare.

Jag har under min övertalningsperiod mot min make, angående att lämna bort bilen, berättat för honom om utmärkta bussar, tåg och till och med flyg. Har inte accepterat några svar om hur mycket tid som slösas på denna kommunikation. Har svarat med att tid är rikedom! Det är snart det enda vi äger nuförtiden, tid. Och det har jag lärt mig: tid är pengar! Hur gör man utbytet från tid, en osynlig produkt, till pengar? Även om pengar i vår tid är osynliga också. Bara en siffra i våra datorer.

Vår första upplevelse av att vara utan bil dök upp i fredags. Vi behövde lite nya växter till vår balkong. Pingsthelgen var den här veckan och vi tyckte att några sommarblommor skulle vara fina att sätta i våra balkonglådor. Men hur klarar man åkning med buss och transporter med ömtåliga växter. Vi ville handla dem i butiken där vi har köpt växter i många år. En diskussion hur man skulle göra och när man skulle göra slutade i ett beslut att vi skulle åka buss och kanske tåg, kolla upp hur långt det var att gå till fots. Köper inget den här gången, bara ett studiebesök i butiken.

När vi hittade rätt buss, en gul, för ovanlighetens skull, insåg vi att det var nästan lika enkelt som våra gröna vardagsbussar. Lite mindre plats för både barnvagnar och rullatorer, men tillräckligt för resan vi gjorde. Under vår bussresa ringde min kusin för att få tips om att åka buss till ett möte han hade. Skrattande avslöjade han att han såg mig som en bussåkarexpert. Och jämför jag med honom är jag det. Tills nu. Men jag hör tydligt att han försöker använda bussar mer i framtiden, trafiksituationen med bilar i stan är inte för oss äldre. Jag var stolt över att först ge honom råd om hur man åker buss, sedan för att jag utvecklade mina egna kunskaper i hur man åker buss och tåg.

När vi kom till busshållplatsen, närmast butiken, insåg vi att det var ungefär lika långt som från vårt hem till busshållplatsen vi har hemma. Inte långt i mitt huvud, 3-400 meter. Vi gick in i butiken för att titta på sortimentet av växter och plötsligt hade vi bestämt oss för att köpa några, och försöka transportera dem försiktigt i en kartong vi hittade precis bredvid kassorna. Nu fick min rollator ännu en gång visa sin förträfflighet. Men jag hade blivit tvungen att erbjuda min plats, den sits jag använder när benen blir för trötta. Vi köpte växterna och promenerade tillbaka till busshållplatsen. När bussen kom frågade busschauffören om jag hade köpt  några blommor till honom. Han kände igen oss från åkturen till butiken. Under tiden hade han varit i staden söder om vår och vänt, och var nu på väg tillbaka till Helsingborg. Jag gillar alla reaktioner på att vara igenkänd. Att bli sedd är en viktig sak i vårt pensionärsliv. Varje gång jag kliver av bussen säger jag till busschauffören: tack för resan. Om det har varit en längre åktur och en bekväm sådan, säger jag till och med: tack för ”en trevlig resa”…. Och i mitt huvud nynnar jag på en låt som Roxette en gång sjöng. På grund av detta beteende tror jag att många förare memorerar mig, kanske som ”mrs Walker” eller kanske som damen som ser folket som jobbar på bussar och affärer som ingen märker annars.

Nu har mina växter gjort min balkong fräsch och sommarlik. Min kusin fortsätter att utforska kommunikationen i sin egen takt, men han gör upptäckter!

Now I can hear how people think I am boring, make a lot of fun things and don’t tell about it. But no dear reader, I don’t do. Life is just as usual. Eat and sleep. We have been lazy last weeks and have eaten a lot fast food, so our grocery list for shopping next time is very poor. Some relatives use to laugh at me when I mean as long as we have some sausages in fridge we aren’t without any food, or as use to say we aren’t foodless. And some parcels of coffee in the cupboard, it isn’t any crisis. We have decided to get rid of our car and now it is done. Both of us have really thought about if we are sorry to be car-less. But we aren’t. Not yet. Maybe in future we will miss the opportunity to…… yes what? There are buses trains aeroplanes and cars for rent. After all it is positive I speak about a future, and in a way we have made it possible to plan how to do when we are going somewhere.  

When we washed the car and refuelled it a lat time, we didn’t feel any sadness. It was nice to make the car in a shape which made it its best condition to leave for next owner. 

Now we don’t have to pay for rent a garage, not any insurance payment and most of all no anxious about own a car very seldom used. We aren’t any good drivers at our age either. Every day I read in newspaper about severe car accident and I think, it wasn’t our fault this time. When we are waiting for our bus downtown, we shake our head and with a deep sigh are happy we aren’t any fellow road users anymore, just bus passengers. When we started as car drivers the speed limit was one of the first things we had to observe. To show consideration and not blow the horn unnecessary was an important rule. I remember once when I had a hole in the exhaust pipe, the car sounded like an aeroplane and uphill our largest road I wished nobody would see who drove that car. It was a shame to own a car with such damage even if it would be taken care of immediately. No one used a damaged car which sounded like that. 

Nowadays youngsters makes their cars to sound like that. And speed limit…? I am convinced they have no idea about consideration to either fellow car drivers or pedestrians. The higher sound and more careless driving, they really do annoying people around them. I have to admit, I like too, when one of this traffic marauders approach a zebra crossing, I slowly take a step out on the street and without any hurry I cross the street. In my own pace, maybe even a wee slower. My limping hip will be very visible to them. They use to step on the gas pedal once or twice and a horrible roar occurs. And yes I have succeeded in my way to return some of the irritation to those marauders. 

It isn’t any attention to show I envy them their life, it is a way to tell them if they wonder we are many people living in this town as well. 

I feel like one of my friends who has told me about her bus riding. She never wears a wristwatch, and between 15.00 and 18.00 our senior bus tickets doesn’t apply. She enters the bus whatever time it is and if there is any comment about the ticket reader shows RED, she blame her bad eyes if anyone comments her ride isn’t allowed. And she in peace quietly sit down and continue her ride. You can never compare a crime to another crime but admit, dear reader, some crimes isn’t as bad as some others. Many many passengers especially young men enters the bus through the back doors in the bus and never pay for their ride. But they do it on purpose to get a free ride. My friend has no check what time it is so she doesn’t care to try to be legal.

Last weekend we spent in emergency room in our hospital. When we after a day have travelled around our landscape I wanted to look at my husbands leg. He had stepped wrong in a staircase last Monday and the leg had get swollen during last days. That evening it had get very thick and a red area started to show. Typically Friday evening and our doctor wasn’t available before Monday. I phoned our helpline for medical questions. When they heard my suspicion about an erysipelas, they advised us to emergency, it should be treated as soon as possible. As an old nurse I knew very well, but I feel I want some check up so my knowledge isn’t too old. When we had arrived the hospital 

we were asked to sit down and wait, and so we did. Four hours later a nurse called our number, and she inspected my husbands leg. She was very doubting, asked a colleague to check as well. They both decided to send us home and return next day when there was another surgery to visit for less emerge calls. At 3.00 in the night we had to take a cab and home for some hours sleep. Back next day and met a doctor who inspected husbands leg. When he heard about the step failure last Monday he decided to send for an X-ray. He wanted to start with it before he decided next step, he said. And we were sent to radiology department. After being examined by x-ray we were sent back to emergency, were we had been the  day before. And again we were registered as a new patient, with a new ID strip around the wrist. After some hours our number were called for and we met a young nurse who said we might leave and go home. No fractures made it necessary to see or meet any doctor she said and she opened the door and more or less threw us out. When in waiting room I said, we go home and try to get a meeting with our ordinary doctor Monday morning. 

We walked to the bus stop to head home. Just before our home my husbands phone rang and the doctor who had sent us for x-ray wondered if we had escaped. No, we told him, we had been thrown out from hospital by a nurse who had the x-ray result in her hand. The doctor asked us to return and he was going to send us to another part of the hospital. We were almost at home and we slipped in for a fast cup of coffee and visiting a toilet. At half past four in the afternoon we were back at hospital. We got an envelop with a referral to another hospital ward. A new registration and a new strip around his wrist with his ID. And then, please sit down in the waiting room. Three hours later we were ushered into the new ward. It was now evening and our stomachs complained over the emptiness. My son had handed over a bag with some sweets when we had asked him to drive us back to hospital. I told my husband we may open the bag if we weren’t ready at 20.30. A nurse who come by to take a blood test from my spouse, she asked if we wanted a cup of coffee and a sandwich. Coffee yes please but sandwich, no not for the moment. We were convinced we would be taken care of any minute. 

At midnight we asked for that sandwiches we were offered earlier. The sweets, Ahlgrens cars was almost finished by now. We sat neat and nice on a bench and had to pull our feet in every time the ambulance arrived with a new injured patient. Clearly we saw it was Saturday night and the weather was nice, because it was many injured drunken patients who were rolled up on stretchers. Some sober patients as well. But they weren’t bleeding a lot, the sober ones. At 2 o’clock in middle of night a new doctor arrived. She asked if she might look at my husbands leg or if we wanted to get a free room to get examined in. At that time we were ready to show him naked in a public room. It ended up in more blood tests, and new waiting. After half an hour another blood test, the last one had coagulated before it reached the laboratory. Our eyes felt as we needed some tape to keep the eyelids up. Four o’clock the doctor returned and said she should send spouse for an ultrasound examination, to rule out any venous thrombosis’. But she said we needed some sleep and she were going to ask for an appointment Monday morning. So go home and sleep she told us. 

At five o’clock we went to bed and slept almost all Sunday.

Monday morning I had an appointment for my eye. To get a new injection and after that we continued to the ward were they do the ultrasound examination. We felt so brave who still moved around all this wards, without either GPS or wheelchair. The nurse who made the examination doubted it was any thrombosis, she said it looked more like an erysipelas! We sighed and went back to the ward, the last before the ultrasound. Now my spouse once again were registered and a new strip around his wrist with ID. In a way it felt safe with this ID strips around his wrist. They might not lose him between all movements. Now we had been involved in this healthcare situation 62 hours because of me who wanted to get it diagnosed fast and not wait to Monday after the weekend. Now half the Monday had gone and finally we met a doctor who looked at spouse leg and stated an erysipelas, a rose fever. A diagnosis which is supposed to be treated as soon as possible. 

Antibiotic pills in chemistry and at last. For the fourth time my husband tore the ID strip from his wrist. 

Now we are waiting for the bill from hospital, wonder how many visits we may pay for?

Här är svenskan

Nu kan jag höra hur folk tycker att jag är tråkmåns, gör en massa roliga saker och inte berättar om det. Men nej kära läsare, det gör jag inte. Livet är precis som vanligt. Äta och sova. Vi har varit lata senaste veckorna och har ätit mycket snabbmat, så vår inköpslista för att handla nästa gång är väldigt gles. Vissa släktingar brukar skratta åt mig när jag menar att så länge vi har några korvar i frysen så är vi inte utan mat, eller att vi inte är matlösa. Och några paket kaffe i skåpet, då är det är ingen kris. Vi har bestämt oss för att göra oss av med vår bil och nu är det klart. Vi båda har verkligen funderat på om vi är ledsna för att vi är billösa. Men det är vi inte. Inte än. Kanske kommer vi i framtiden att missa möjligheten att…… ja vad? Det finns bussar tåg flygplan och bilar att hyra. Det är JU trots allt positivt jag pratar om en framtid, och på sätt och vis har vi gjort det möjligt att planera hur vi ska göra när vi ska någonstans.

När vi tvättade bilen och tankade den en sista gång kände vi ingen sorg. Det var trevligt att göra bilen i ett skick som gjorde att den kunde lämnas till nästa ägare.

Nu behöver vi inte betala för att hyra ett garage, inte någon försäkringsbetalning och framför allt ingen oro för att äga en bil som används mycket sällan. Vi är inga bra förare i vår ålder heller. Varje dag läser jag i tidningen om allvarliga bilolyckor och jag tänker att det inte är vårt fel den här gången. När vi väntar på vår buss i centrum skakar vi på huvudet och med en djup suck är vi glada att vi inte är några medtrafikanter längre, bara busspassagerare. Då vi började som bilförare var hastighetsbegränsningen en av de första sakerna vi fick lära att följa. Att visa hänsyn och inte tuta i onödan var en viktig regel. Jag minns en gång när jag hade ett hål på avgasröret, bilen lät som ett flygplan och uppför Hälsovägen önskade jag att ingen skulle se vem som körde den bilen. Det var skamligt att äga en bil med sådana skador även om den skulle tas om hand direkt. Ingen använde en skadad bil som lät så.

Nuförtiden jobbar ungdomar på att få sina bilar att låta så. Och hastighetsbegränsning…? Jag är övertygad om att de inte har någon aning om hänsyn till vare sig medtrafikanter eller fotgängare. Ju högre ljud och mer slarvig körning, irriterar de verkligen människor runt sig. Jag måste erkänna, jag gillar, när en av dessa trafikmarodörer närmar sig ett övergångsställe, tar jag sakta ett steg ut på gatan och utan brådska går jag över gatan. I min egen takt, kanske till och med något långsammare. Min haltande höft kommer att vara väldigt synlig för dem. De brukar trampa på gaspedalen en eller två gånger och ett hemskt vrål uppstår. Och ja, jag har lyckats på mitt sätt att återgälda en del av irritationen till de marodörerna.

Det är ingen uppmärksamhet att visa att jag avundas dem deras liv, det är ett sätt att berätta för dem om de undrar, att vi är många som bor i den här staden också.

Jag känner mig som en av mina vänner som har berättat om sina bussresor. Hon bär aldrig armbandsur och mellan 15.00 och 18.00 gäller inte våra seniorbussbiljetter. Hon går på bussen vilken tid det än är och om det finns någon kommentar om att biljettläsaren visar RÖTT, skyller hon på sina dåliga ögon, om någon berättar att hennes åktur inte är tillåten. I lugn och ro sätter hon sig ner och fortsätter sin färd. Du kan aldrig jämföra ett brott med ett annat brott men erkänn, kära läsare, vissa brott är inte lika illa som andra. Många många passagerare, särskilt unga män, går in genom bakdörrarna i bussen och betalar aldrig för sin resa. Men de gör det med flit för att få en gratis åktur. Min vän har ingen koll på vad klockan är så hon bryr sig inte om att försöka vara laglig.

Förra helgen tillbringade vi på akuten på vårt sjukhus. När vi efter en dag har rest runt i vårt landskap bad jag att få titta på min mans ben. Han hade trampat fel och snubblat i en trappa i måndags och benet hade blivit svullet under de senaste dagarna. på fredagskvällen hade det blivit väldigt tjockt och ett rött område började synas. Typiskt, fredag kväll och vår läkare var inte tillgänglig före måndag. Jag ringde vårtider elvasjuttiosju för medicinska frågor. När de hörde min misstanke om en erysipelas rådde de oss åka till akuten, det borde behandlas så snart som möjligt. Som gammal sjuksköterska visste jag det mycket väl, men jag känner att jag vill ha en koll så att mina kunskaper inte är för gamla. När vi kom till sjukhuset vi blev ombedda att sitta ned och vänta, och det gjorde vi. Fyra timmar senare ropade en sjuksköterska upp vårt nummer, och hon inspekterade min mans ben. Hon var väldigt tveksam, bad en kollega kolla också. De bestämde sig båda för att skicka hem oss och vi skulle återvända nästa dag när det var en annan mottagning för lindrigare fall. Klockan 3.00 på natten fick vi ta en taxi hem för några timmars sömn. Tillbaka nästa dag och fick träffa en läkare som inspekterade makens ben. När han hörde talas om felsteget på måndagen bestämde han sig för att skicka till röntgen. Han ville utesluta frakturer innan han bestämde sig för nästa steg, sa han och vi skickades till röntgenavdelningen. Efter att ha undersökts där skickades vi tillbaka till akuten, där vi hade varit dagen innan. Och återigen blev maken registrerad som ny patient, med en ny ID-remsa runt handleden. Efter några timmar ropades vårt nummer upp och vi träffade en ung sjuksköterska som sa att vi kunde åka hem. Inga frakturer som gjorde det nödvändigt att träffa någon läkare sa hon och hon öppnade dörren och mer eller mindre motade ut oss. När vi kom ut i väntrummet sa jag, vi går hem och försöker få ett möte med vår vanliga läkare på måndag morgon.

Vi gick till busshållplatsen för att åka hem. Strax innan vi nådde hemmet ringde min mans telefon och läkaren som hade skickat oss på röntgen undrade om vi hade rymt. Nej, sa vi till honom, vi hade blivit utkastade från sjukhuset av en sjuksköterska som hade röntgensvaret i handen. Läkaren bad oss återvända, han skulle skicka oss till en medicinakuten. Just då var vi nästan hemma så vi smet in på en snabb kopp kaffe och ett toalettbesök. Klockan halv fem på eftermiddagen var vi tillbaka på sjukhuset. Vi fick ett kuvert med en remiss till medicinavdelningen. En ny registrering och en ny remsa runt handleden med hans ID. Och varsågoda, sätt er i väntrummet. Tre timmar senare fördes vi in på den nya avdelningen. Det var nu kväll och våra magar klagade över tomheten. Min son hade lämnat över en påse med lite godis när vi hade bett honom att köra oss tillbaka till sjukhuset. Jag sa till min man att vi får öppna påsen om vi inte var färdiga vid 20.30. En sjuksköterska som kom förbi för att ta ett blodprov, frågade om vi ville ha en kopp kaffe och en macka. Kaffe ja tack men smörgås, nej inte för tillfället. Vi var övertygade om att vi skulle bli omhändertagna vilken minut som helst.

Vid midnatt bad vi om de där smörgåsarna vi erbjudits tidigare. Godiset, Ahlgrens bilar var nästan slut vid det här laget. Vi satt snällt och fint på en bänk och fick dra in fötterna varje gång ambulansen kom med en skadad patient. Klart vi såg att det var lördagskväll och vädret var fint, för det var många skadade berusade patienter som rullades in på bårar. Några nyktra patienter också. Men de blödde inte mycket, de nyktra. Vid 2-tiden på natten kom en ny läkare. Hon frågade om hon kunde titta på min mans ben där i korridoren eller om vi ville vänta för att få ett ledigt rum att bli undersökt i. Då var vi redo att visa honom naken i ett offentligt rum. Det slutade i fler blodprover, och ny väntan. Efter en halvtimme ytterligare ett blodprov, det senaste hade koagulerat innan det nådde laboratoriet. Våra ögon kändes som vi behövde lite tejp för att hålla ögonlocken uppe. Klockan fyra kom läkaren tillbaka och sa att hon skulle skicka maken på ultraljudsundersökning för att utesluta ventrombos. Men hon sa att vi behövde sova och hon skulle be om en tid måndag morgon. Så gå hem och sov sa hon till oss.

Vid femtiden gick vi och la oss och sov nästan hela söndagen.

Måndag morgon hade jag en tid för behandling av mitt öga. För att få en ny injektion och efter det fortsatte vi till avdelningen där de gjorde ultraljudsundersökning. Vi kände oss så tappra som fortfarande rörde oss på alla dessa avdelningar, utan vare sig GPS eller rullstol. Sjuksköterskan som gjorde undersökningen tvivlade på att det var någon trombos, hon sa att det såg mer ut som en erysipelas! Vi suckade och gick tillbaka till medicinavdelningen, den sista innan ultraljudet. Nu blev maken återigen registrerad och en ny remsa runt handleden med ID. På ett sätt kändes det tryggt med dessa ID-remsor runt handleden. De kanske inte tappar honom mellan alla förflyttningar. Nu hade vi varit inblandade i den här sjukvårdssituationen 62 timmar på grund av mig, som ville få det snabbt diagnostiserat och inte vänta till måndag efter helgen. Nu hade halva måndagen gått och äntligen träffade vi en läkare som tittade på makans ben och konstaterade en erysipelas, rosfeber. En diagnos som ska behandlas så snart som möjligt.

Antibiotika piller på apoteket och äntligen. För fjärde gången slet min man id-remsan från handleden.

Nu väntar vi på räkningen från sjukhuset, undrar hur många besök vi får betala för?