Kategori: Minnen Sida 28 av 138

A cheap insurance, or? Today I have bought some more candles battery operated. A very odd feeling inside me, do I sqander our world a lot with this wasting of battery? Last weeks it has became so dark, I can’t either read or knit anything without having a lamp lit. And when the sun has set I want some candles lit around me. Last winter we tried to save electricity because its cost. Every day the news told about the expensive power prices. And we started to lit some candles instead. The cosy soft light made us step softer and I felt as we lived a wee slower. Almost as if it was Christmas when we used that candles. But I must confess I was very worried if we should forget to blow out the candles. Fortunately we didn’t forget. Before we sold our house we had a big sign on the front door with the text: “Did you blow out the candles?” That sign didn’t follow us, probably we do need it even more nowadays.therefore we have made an investment buying battery operated candles. They are not as expensive as they were some years ago. The demand for this kind of candles has made them easier to find with a reasonable price. When I have bought many of them I realise I have to buy a loud of batteries. 

What about saving power and use a battery? Do I waste a lot of unnecessary resources? I can’t stop think about such things. Is it much more resource demanding using battery than use usual lamp and power? I can hear you say; use rechargeable batteries. Probably most people find me weird spending time with this simple thoughts. If I look in the store for a packaging with batteries, I will find bigger package and much cheaper than some years ago. I know much of technical things has became much cheaper despite the inflation last years. Is it wise of me to excuse my waste of resources? Can you hear my confusion?

It is the same confusion as when I hear about new trouble spots around our world. I try to listen and understand, what the issue the war is about. Is it religion or is it lust for power? Has someone stolen from someone? Which side has the right opinion about the case? Do anyone claim my support? Now i feel as the famous swedes from last world war, neutral. In same second I change thoughts I automatically choose a side in the conflict, and make myself to a part in that. Very difficult to take any part at all when I have no idea what the conflict is about. 

After all it seems many people are convinced the main aim in the conflict, and I feel ashamed I am so stupid I can’t understand and take part. When i listen to the news in tv or radio, they just report how the bomb and hurt one another but not any comment who’s responsible in the trouble spots in Middle East. But I am surprised the war in Ukraine seems to have become almost forgotten. In that conflict i felt as if I had take part. But am I fooled by reporters and journalists? It happens I wonder if it is like that? Can I trust those people? 

Whatever will be, I continue to use batteries in my candles so we don’t put our house on fire by accident and oblivion. And I continue to shake my head in disbelief as to the conflicts in the world.

Här är svenskan

 En billig försäkring, eller? Idag har jag köpt några fler ljus, batteridrivna. En väldigt udda känsla dyker upp inom mig, slösar jag bort vår värld mycket med detta slöseri med batteri? De senaste veckorna har det blivit så mörkt att jag varken kan läsa eller sticka något utan att ha en lampa tänd. Och när solen har gått ner vill jag ha några ljus tända runt mig. Förra vintern försökte vi spara elektricitet eftersom det kostade så mycket. Varje dag berättade nyheterna om de dyra elpriserna. Och vi började tända några stearinljus istället. Det mysiga mjuka ljuset gjorde att våra steg blev mjukare och jag kände att vi levde lite långsammare. Nästan som om det var jul när vi använde de där ljusen. Men jag måste erkänna att jag var mycket orolig om vi skulle glömma att blåsa ut ljusen. Lyckligtvis glömde vi inte. Innan vi sålde vårt hus hade vi en stor skylt på ytterdörren med texten: ”Har du blåst ut ljusen?” Den skylten följde oss inte till vår nya lägenhet, förmodligen behöver vi den ännu mer nuförtiden. Därför har vi investerat i att köpa batteridrivna ljus. De är inte lika dyra som de var för några år sedan. Efterfrågan på denna typ av ljus har gjort dem lättare att hitta till ett rimligt pris. Nu när jag har köpt många av dem inser jag att jag måste köpa en massa batterier.

Vad sägs om att spara ström och använda ett batteri? Slösar jag mycket onödiga resurser? Jag kan inte sluta tänka på sådana saker. Är det mycket mer resurskrävande att använda batteri än att använda vanlig lampa och ström? Jag kan höra dig säga; använd uppladdningsbara batterier. Förmodligen tycker de flesta att jag är konstig när jag spenderar tid med sådana simpla tankar. Om jag letar i butiken efter en förpackning med batterier så hittar jag större paket och mycket billigare än för några år sedan. Jag vet att mycket av det tekniska har blivit mycket billigare trots inflationen de senaste åren. Är det klokt av mig att ursäkta mitt slöseri av resurser? Hör du min förvirring?

Det är samma förvirring som när jag hör om nya oroshärdar runt om i vår värld. Jag försöker lyssna och förstå vad kriget handlar om. Är det religion eller är det maktbegär? Har någon stulit från någon? Vilken sida har rätt uppfattning om vad som är rätt? Är det någon som gör anspråk på mitt stöd? Nu känner jag mig som de berömda svenskarna från andra världskriget, neutrala. I samma sekund som jag ändrar tankar väljer jag automatiskt sida i konflikten och gör mig själv till en del i den. Väldigt svårt att ta någon del alls när jag inte har en aning om vad konflikten handlar om.

Trots allt verkar det som om många människor är övertygade om huvudsyftet i konflikten, och jag skäms över att jag är så dum att jag inte kan förstå och delta. När jag lyssnar på nyheterna i tv eller radio, rapporterar de bara hur de bombat och skadade varandra, men inte någon kommentar vem som är ansvarig i Mellanöstern. Men jag är förvånad över att kriget i Ukraina nästan tycks ha blivit bortglömt. I den konflikten kände jag mig som om jag hade valt sida. Men blir jag lurad av reportrar och journalister? Det händer jag undrar om det är så? Kan jag lita på de människorna?

Vad det än blir så fortsätter jag att använda batterier i mina ljus så att vi inte sätter vårt hus i brand av misstag och glömska. Och jag fortsätter att skaka på huvudet i misstro angående konflikterna i världen.

Memories, how long is a memory? Yes, there was an email with a post from my daughter that I had not been truthful in my last story about Friday the 13th.

At first I was surprised, did I remember so wrong? When I tried to write down the story from 1981, there were apparently factual errors. Which I now want to deny. So I deny the events in the story, but my memories of the events as I wrote them remain. I have no recall any of the children seeing their injured father before I took him to the ER. Normally they spent the evenings in front of the TV. There was a time when we set ”screen time” for the kids because we thought they were sitting too long in front of that screen. But according to my daughter, they also sat in the kitchen with me, and thus became a witness when their father came rushing in with a bloody cloth pressed to his face.

 I know that when we got home the son had been out in the garage cleaning up after the carnage that occurred when the husband injured himself. And also comforted his little sister.

At the same time, I appreciate that I got a new idea to write a little. Otherwise, at certain times not so much happens in our everyday life that give me inspiration to try to write something down. Admittedly, we are not bored by sit and look TV on the sofa, but my readers are probably so tired of reading about our bus trips, walks and my bridge playing.

I have also tried to avoid talking politics here on my page. Not because I’m afraid to speak my mind, but I might reveal how poorly I understand what’s going on in this world. I have told you several times that I am the one who takes care of world politics in this family and the husband takes care of national affairs. What is happening in the countries where the war is going on, I cannot get a real understanding of. And then it just becomes crazy if I give any comments.

A standing comment that I usually use is; I don’t understand what you are saying but I agree. Often I get a dubious look from the person who said something, but that puts an end to the debate anyway, which I shouldn’t develop further. All people have an opinion about most things that happen around us. So do I. But is it fair to tell? Can one go around and tell what I think is the most sensible way to solve situations? I try to sound neutral when politics and religion are discussed. After all, it is not the discrepancy itself that starts wars, but people’s inability to accept that others think differently than they do. It seems to come as a shock to some people that there are different ways of interpreting things, and one can be as right as the other. But one thing that is becoming more and more clear is the old rhyme that it was better in the old days.

Här är svenskan

Minnen, hur långt är ett minne? Ja det kom ett mail med ett inlägg från min dotter att jag inte varit sanningsenlig i min senaste berättelse om fredagen den trettonde. 

Först blev jag förvånad, mindes jag så fel? Då jag försökte skriva ner historien från 1981, var där tydligen faktafel. Vilket jag nu vill dementera. Jag dementerar alltså händelserna i storyn men mina minnen av händelserna som jag skrev dem står kvar. Jag har inget minne av att något av barnen såg sin skadade far innan jag tog iväg med honom till akuten. Normalt tillbringade de kvällarna framför TVn. Det fanns en tid då vi satte ”skärmtid” för barnen eftersom vi tyckte de satt för lång tid framför den skärmen. Men enligt dottern satt de också i köket med mig, och blev alltså vittne till då fadern deras kom inrusande med en blodig trasa tryckt upp mot sitt ansikte. 

 Jag vet att då vi kom hem hade sonen varit ut i garaget och städat bort efter blodbadet som uppstod då maken skadade sig. Och även lugnat en skärrad lillasyster. 

Samtidigt uppskattar jag att jag fick en ny idé om att skriva lite. Annars vissa tider händer inte så mycket i vår vardag att de ger mig inspiration att försöka nedteckna något. Visserligen har vi inte tråkigt och ligger och sparkar oss trötta på soffan, men mina läsare är förmodligen så trötta på att läsa om våra bussresor, promenader och mitt bridgespelande. 

Jag har även försökt att undvika prata politik här på min sida. Inte för att jag är rädd för att säga min åsikt, men jag avslöjar kanske hur dåligt jag fattar vad som rör sig här i världen. Jag har flera gånger berättat att det är jag som sköter världspolitiken här i familjen och maken som sköter det nationella. Vad det är som händer i de länder som det krigas i, kan jag inte få riktig förståelse för. Och då blir det bara tokigt att ge kommentarer. 

En stående kommentar som jag brukar använda mig av är; jag förstår inte vad du säger men jag håller med. Ofta får jag en tvivlande blick från den som sa något men det sätter i alla fall stopp i debatten som jag ändå inte bör utveckla vidare. Alla människor har väl någon åsikt om det mesta som händer runt om oss. Så även jag. Men är den rumsren? Kan man gå runt och berätta vad som jag tycker är vettigaste sättet att lösa situationer med? Jag försöker låta som om jag är neutral då det diskuteras politik och religion. Trots allt är det inte själva diskrepansen som startar krig utan att folk inte kan acceptera att andra tycker annorlunda än vad de tycker. Det verkar komma som en chock för vissa människor att det finns olika sätt att tolka saker och ting, och det ena kan vara lika rätt som det andra. Men en sak som blir mer och mer tydlig är den gamla ramsan om att det var bättre förr i tiden. 

Friday the thirteenth again. This time we were at the hairdresser yeasterday and do not risk our earlobes this day. Because in recent years we have mostly visited her on Fridays, the date has happened to be the thirteenth at regular intervals. Laughing, we told her that we are equipped with band-aids in our hand bag, in case we accidentally get, not wing clipped, but well earmarked. Somewhat embarrassed, the hairdresser once many years ago told me that she cut a customer’s ear so that the blood flowed. However, she does not know if it was a ”Friday the 13th”. A letter from the cousin this morning also pointed out that it was that nasty date today. With memories of his mother who had a lot of superstition in her.

I remember my husband snorting at my caution on this very date in our young years. He believed that one should be just as careful every day, and he could probably be right in that. It is, after all, old bullshit based on centuries of myths and fables.

But sometimes we need something to push the blame on, not always having to admit our own recklessness. Thoughts about this were raised when I read my cousin’s memories of what his mother said and did according to the superstitious thinking of hers. Although he lost his mother 42 years ago, half a man’s age, the memories seem to be just as strong about certain things. We sometimes complain about bad memory, but sometimes they are as fresh as freshly baked rolls.

I myself remember the day when my husband got his own ”Friday the 13th memorial”. On March 13th, 1981, he stood in the garage one late evening, busy with some work. He has always liked handicraft and tinkering with all kinds of objects. He had come across a piece of leather which he decided to cut into small rounds, thread on a knife handle. The ugly plastic handle that nowadays sit on a regular knife to carve with, were not like before when they were made of wood. Now he would replace the boring plastic handle with a one made of leather, put his own personal touch on his knife. 

The children were sitting in front of the TV upstairs, I myself was sitting in the kitchen with a crossword puzzle. As I said, it was Friday evening and the holiday break had made its entrance. No one who was going to either work or school the following day. Suddenly the kitchen door opens and the husband enters with a cloth pressed to his face. His plea for help was obvious, and when I did a quick inspection of his face he had a large jack straight into his cheek a few centimeters below his right eye.

Injuries to the face often bleed a lot, and I realized that a Band-Aid was out of the question. We had to fetch some clean towels and out in the car with the injured man. Up to the emergency room, where he was taken care of quite soon. No more detailed examination was done at first, but he was placed on a table where he could be both assessed and treated. The cut was deep and they had to think about how to patch him up. While they stitched and stopped the bleeding, they asked both him and me to describe what had happened. For my part, I only had to relate from the moment he came in with his injury and asked for help. The rest they had to ask him about. But a little shaken by his incident, he was both taciturn and a little anxious. I remember the doctor’s look at me once more  and asked if I really didn’t see what happened. Suddenly I realised they suspected it was the result of a family dispute. Friday night and a little knife injury. It was quite clear that they were considering a possible police report.

The husband’s explanation that he attached the knife handle in a vise to try to pull the blade itself off was not plausible in their ears. But he repeated it several times and admitted that it was a crazy decision of his, he should have done the opposite. Put the knife blade in the vise instead.

I brought home a patched-up husband, only to be met by two terrified children. None of us had thought about how they were affected by the incident. Blood always evokes horror.

The son had had to take care of and calm his kid sister, who had not seen her father and his injury before we left. But they had gone out into the garage and seen a lot of blood there. And so much blood must indicate a serious injury, they thought. And of course it was serious. Luckily the knife didn’t go in the eye. So over the years we have debated, was that Friday the 13th lucky or unlucky? Yes, what do you say?

Här är svenskan

Fredagen den trettonde igen. Denna gång är vi nyklippta och riskerar inte våra örsnibbar hos vår frisör. Då vi de senaste åren oftast besökt henne på fredagar, har det råkat bli datumet den trettonde med jämna mellanrum. Småskrattande har vi sagt till henne att vi är utrustade med plåster i väskan, om vi av misstag skulle bli, inte vingklippta men väl öronmärkta. Lite generat har frissan en gång för många år sedan berättat för mig att hon klippt en kund i örat så blodvite uppstod. Dock vet hon inte om det var en ”fredag den trettonde”. Ett brev från kusin imorse lät också påtala att det var det där otäcka datumet idag. Med minnen från hans mor som hade en hel del skrockfullheter i sig.  

Jag minns att maken fnyste åt min försiktighet just detta datum i våra unga år. Han ansåg att man borde vara lika försiktig alla dagar, och det kunde han nog ha rätt i. Det är trots allt gammalt skrock som bygger på århundraden med myter och fabler. 

Men ibland behöver vi något att skjuta skulden på, inte alltid behöva erkänna vår egen obetänksamhet. Tankar kring detta väcktes då jag läste kusins minnen om vad hans mor sagt och gjort skrockfullt. Trots att han mist sin mor för 42 år sedan, en halv mansålder, tycks minnena vara lika starka omkring vissa saker. Vi klagar ibland över dåligt minne, men vissa gånger är de fräscha som nybakade frallor. 

Själv minns jag den dag då maken fick sitt eget ”fredagen den trettonde-minne”. 13 mars 1981 stod han en sen kväll i garaget och slöjdade. Han har alltid gillat att pula och pyssla med allehanda föremål. Han hade kommit över ett stycke läder som han bestämt att skära små rundlar av, trä på ett knivskaft. De fula av plast som numera satt på en vanlig ”morakniv” var inte som förr då de var gjorda i trä. Nu skulle han ersätta det tråkiga plastskaftet med läder, göra sin egen personliga touch på sin kniv. Barnen satt framför TVn i övervåningen, själv satt jag i köket med ett korsord. Det var som sagt fredagkväll och helgfriden hade gjort sitt inträde. Ingen som skulle upp till varken jobb eller skola dagen därpå. Plötsligt öppnas köksdörren och in kommer maken med en trasa tryckt mot sitt ansikte. Hans vädjan om hjälp var uppenbar, och då jag gjorde en snabbinspektion av hans ansikte hade han ett stort jack rakt in i kinden någon centimeter nedanför höger öga. 

Skador i ansiktet blöder ofta mycket, och jag insåg att ett plåster var inte att tänka på. Fram med rena handdukar och ut i bilen med honom. Upp till akuten, där han omhändertogs ganska snart. Ingen noggrannare undersökning gjordes först utan han blev lagd på ett bord där man kunde både bedöma och behandla honom. Snittet var djupt och de fick fundera hur de skulle lappa ihop honom. Under tiden de sydde och stoppade blödningen bad de både honom och mej att beskriva vad som hänt. För min del hade jag ju bara att relatera från dess att han kom in med sin skada och bad om hjälp. Resten fick de fråga honom om. Men lite skärrad av sin händelsen var han både fåordig och lite oredig. Jag minns läkarens blick på mig och hans fråga om jag verkligen inte sett vad som hänt. Plötsligt insåg jag att de misstänkte att det var resultatet av ett familjegräl.  Fredag kväll och lite knivskada. Det var helt klart att de funderade på eventuell polisanmälan. 

Makens förklaring att han skruvat fast knivskaftet i ett skruvstycke för att försöka dra loss själva knivbladet, det var inget troligt i deras öron. Men han upprepade det flera gånger och erkände att det var tokigt beslut av honom, han borde ha gjort tvärtom. Satt knivbladet i skruvstycket istället. 

Jag fick med mig en omplåstrad make hem, får vi möttes av två skräckslagna ungar. Ingen av oss hade tänkt på hur de var påverkade av händelsen. Blod väcker alltid förfäran. 

Sonen hade fått ta hand om och lugna lillasyster som inte sett sin far och hans skada innan vi for. Men de hade gått ut i garaget och där sett en massa blod. Och så mycket blod måste tyda på en allvarlig skada, tänkte de. Och visst var den allvarlig. Tur i oturen att kniven inte for i ögat. Så under åren har vi diskuterat, var det tur eller otur den fredagen den trettonde? Ja vad säger ni?

Sat at the bus stop last Saturday after taking a walk through the late summer in Helsingborg. The trees are still green although there are hints of slightly yellowing leaves in some places. The day is Birgitta day according to our almanac. Autumn is approaching and we are enjoying our walks around the city, as a complement to all the bus and train journeys we have done in the past year. Virtually no wind, even though it is the time when the autumn storms usually sweep over us. The husband comments on the slight breeze that is felt and I say that it is the speed wind that he feels. He replies that the snail’s pace we are strolling in cannot provide any wind of speed. Once again our conversation turns to MY town by the sea which is never completely windless. The wind is whistling in his hearing aids and he doesn’t like it.

The bus stop at Gustav Adolfs-torg will be the end of today’s walk. Now we intend to go home. We wait for the bus on the bench, watching the traffic that never seems to end down in the centre. Suddenly, a car with a large banner comes sticking out of the car window and straight up into the air. The car has good speed and a lot of harangues are shouted in a language I don’t understand. The husband and I looked at each other, wondering if either of us knows what the flag is. Both shake our heads and ignore them. But at the same time, my curiosity reminds me. Picks up the mobile phone and searches among emojis, finds the flag and learns that it is the flag of Palestine. In this part of the city we are no longer surprised that it looks less and less like the city we lived our lives in. And as we passed the square just behind, we mentioned that maybe we should watch out. Only a couple of days ago here was a shooting drama.

”Nothing is the same anymore, all the old truths are over”, sang a troubadour, Anders Fogelstad, many years ago. The reason for the flag demonstration was because new terrorist acts have broken out down in Gaza. My brother participated in 1963 in peacekeeping forces for the United Nations at this location. Now it’s happening again. Who is attacking whom? Terrorist groups? States declaring war in retaliation? I don’t understand what it is that makes it so difficult to live in peace. It requires the least energy…..

And if I’m honest, nowadays I don’t care about trying to understand who did what, who started….this time. If I decide any opinion for either party, it might be wrong. I may not be getting all the necessary information to make a decision. And why do you have to take a decision for these worrying places of unrest that smolder and explode around us in our world. If Sweden becomes a full NATO member, this means that I will end up in a group that takes a collective decision for world politics. Do we want it? And isn’t that enough in that case? After all, it does mean that we become involved in, and also parties in opinions and doings in all these wars that flare up. Must they be paraded around our streets in MY city and demonstrated for or against what they are fighting for in another part of the world. Isn’t it enough with all the acts of violence that are already occurring in our country?

I think I keep taking care of myself and don’t give a damn about others. Creates our own niche where we don’t have to think about what they do in other states.

här är svenskan

Satt på busshållplatsen i lördags efter att ha tagit en promenad genom sensommarn i Helsingborg. Träden är fortfarande gröna även om det finns inslag av lätt gulnande löv på några håll.  Dagen är Birgitta-dagen enligt vår almanacka. Hösten nalkas och vi njuter våra promenader runt i staden, som ett komplement till alla buss- och tågresor som vi gjort senaste året. Så gott som vindstilla trots att det är den tid då höststormarna brukar svepa in över oss. Maken kommenterar den lilla bris som känns och jag talar om att det är fartvinden han känner. Han svarar att den snigelfart vi strosar i kan inte ge någon fartvind. Ännu en gång rör sig vårt samtal om MIN stad vid havet som aldrig är helt vindstilla i. Vinden susar i hans hörapparater och det gillar han inte. 

Busshållplatsen på G.A-torg blir slutet på dagens promenad. Nu tänker vi åka hem. Vi inväntar bussen på bänken, tittar på trafiken som aldrig sinar såhär nere i centrum. Plötsligt kommer en bil med en stor fana stickandes ut genom bilfönstret och rakt upp i luften. Bilen har bra fart och det skrålas en massa haranger på ett språk som jag inte förstår. Maken och jag tittar på varandra, undrar om någon av oss vet vad det är för flagga. Båda skakar på huvudet och struntar i dem. Men samtidigt gör min nyfikenhet sig påmind. Tar upp mobilen och letar bland emojis, hittar flaggan och får veta att det är Palestinas flagga. I denna del av staden blir vi inte förvånade längre att det mindre och mindre liknar den stad vi levt våra liv i. Och då vi passerade torget strax bakom, nämnde vi att vi kanske skulle se upp. Endast ett par dagar sedan här var ett skottdrama. 

”Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut”, sjöng en trubadur, Anders Fogelstad för många år sedan. Anledningen till flaggdemonstrationen var för att det har utbrutit nya terrorhandlingar nere på Gaza-remsan. Min bror deltog 1963 i fredsbevarande styrkor för FN på denna plats. Nu händer det åter igen. Vem attackerar vem? Terrorgrupper? Stater som förklarar krig som vedergällning? Jag förstår inte vad det är som gör det så svårt att leva i fred. Det kräver minst energi…..

Och ska jag vara ärlig så struntar jag numera i att försöka sätta mig in i vem som gjorde vad, vem som började…..denna gång. Om jag tar ställning för endera parten kanske det är fel. Jag kanske inte får all den behövliga information för att ta ställning. Och varför måste man ta ställning för dessa oroshärdar som glöder och exploderar runt om oss i vår värld. Om Sverige blir fullvärdig NATO-medlem innebär JU detta att jag hamnar i en grupp som tar ställning kollektivt för världspolitiken. Vill vi det? Och räcker inte det i så fall? Trots allt innebär det JU att vi blir inbegripna i, och även parter i tyckanden och låtanden i alla dessa krig som blossar upp. Måste de faras runt på våra gator i MIN stad och demonstreras för eller emot vad de krigar om i en annan del av världen. Räcker det inte med alla våldshandlingar som redan nu förekommer i vårt land?

Jag tror att jag fortsätter sköta mig själv och skiter i andra. Skapar en egen nisch där man inte behöver tycka hit eller dit om vad de gör i andra stater. 

Today I got a call on MY phone from a lady who asked to speak to my husband. Why did she call my phone? It is just as easy to search for his phone number on the pages you are looking for people on. But this certain lady specifically asked to speak to him. I explained to her that my phone was connected to my hearing aids and I had no desire to take them out of my ears, nor go in and make any other settings for this call. Realizing that she would probably risk losing contact with me, she asked to present her case. Ok, said yes.

In broken Swedish, she offered a dental check-up at a chain of dentists whose name I couldn’t make out. She promised examination, full X-ray and removal of tartar. All for the easy price of SEK 99. It’s been a while since the last visit to our regular dentist, both my husband and I, so I thought it sounded nice with a promotional offer from Fredrik and his team. I asked to know if it was at our regular dentist here in Helsingborg. The lady said she didn’t hear what I said. I don’t think I have a difficult dialect, but her pronunciation was difficult for me to understand. Therefore, my questions became a bit penetrating as to which dentist she offered us. Several times I asked her to repeat the address of the dentist. And I understood that she said Barkarby… a small place just north of Stockholm! About 600 kilometres to go. I didn’t find anything attractive. When I declined the offer, she wondered what was wrong. I replied if they meant I would fly up to them? What then fly she meant. Again I told them that our dentist has his practice in Helsingborg, and that was the only dentist we were interested in. Ok, she said. But this is an offer to introduce new dentists. Yes, but Barkarby is a bit far for us, I said. Where do you live then, she wondered, and at the same time she asked if I didn’t understand what she said. I replied that it was probably someone else who did not understand what the other of us was saying. When I said Helsingborg for at least the third time, I just heard oh.. and then a click and she hung up. No thanks, no goodbyes.

This call came from an 08-region number. So Stockholm. When I looked up the number on to see which serious dentist called and offered their patients such treatment, I was told that the number was secret and researched by lots of other applicants. So a new form of telephone fraud. With the intention of trick up us old people. On Tuesday I had some strange calls from the Linköping area which I ignored. But even there they have gone to the trouble of connecting through an ”old-fashioned” telephone subscription number. It probably looks safer. Mobile subscription numbers with unknown callers are hardly answered these days. Unknown callers probably don’t get many pacifiers these days. And offer from dentist pissed me off. Who to trust these days?

Här kommer svenskan

Idag blev jag uppringd på MIN telefon av en dam som bad att få tala med min make. Varför ringde hon på min telefon? Det är lika lätt att söka hans telefonnummer på de sidor man söker folk på. Men damen ifråga bad särskilt att få tala med honom. Jag förklarade för henne att min telefon var kopplad till mina hörapparater och jag hade ingen lust att plocka ut dem ur mina öron, ej heller gå in och göra några andra inställningar för detta samtal. Då hon förstod att hon förmodligen skulle riskera förlora kontakten med mig, bad hon få framföra sitt ärende. Ok, sa ja. 

På bruten svenska erbjöd hon en gratis tandläkarkontroll hos en kedja av tandläkare som jag inte hade möjlighet att uppfatta namnet på. Hon lovade undersökning, full röntgen och avlägsnande av tandsten. Allt till det facila priset av 99:- kronor. Det var en stund sedan senaste besök hos vår ordinarie tandläkare, både maken och jag, så jag tyckte det lät fint med ett kampanj-bjudande från Fredrik och hans team. Jag bad att få veta om det var hos vår vanlige tandläkare här i Helsingborg. Damen sa att hon inte hörde vad jag sade. Jag tror inte jag har en svår dialekt, men hennes brytning var svår för mej att förstå. Därför blev mina frågor lite penetrerande vad gällde vilken tandläkare hon erbjöd oss. Flera gånger bad jag henne upprepa adressen till tandläkaren. Och jag uppfattade att hon sa Barkarby… en liten ort strax norr om Stockholm! Cirka 60 mil att åka. Inte något lockande tyckte jag. Då jag tackade nej till erbjudandet undrade hon vad som var fel. Jag svarade om de menade att jag skulle flyga upp till dem? Vad då flyga menade hon. Åter berättade jag att vår tandläkare har sin praktik i Helsingborg, och det var den enda tandläkare vi är intresserade av. Ok, sa hon. Men detta är ett erbjudande för att presentera nya tandläkare. Jaha, men Barkarby är lite långt för vår del, sa jag. Var bor du då, undrade hon, och samtidigt frågade hon om jag inte förstod vad hon sa. Jag svarade att det troligen var någon annan som inte förstod vad den andra sade. Då jag sa Helsingborg för minst tredje gången hörde jag bara åh.. och så ett klick att hon la på. Inget tack, inget adjö. 

Detta samtal kom från ett 08-nummer. Alltså Stockholm. Då jag letade numret på ”Hitta” för att se vilken seriös tandläkare som ringde och erbjöd sina patienter sådan behandling, fick jag veta att numret var hemligt och undersökt av massor av andra sökande. Alltså en ny form av telefonbedrägerier. Med uppsåt att skörta upp oss gamlingar. Jag hade i tisdags några underliga uppringningar från Linköpingstrakten som jag ignorerade. Men även där har man besvärat sig att koppla genom ett ”gammaldags” telefonabbonemangsnummer. Det ser förmodligen mer säkert ut. Mobilabbonemangsnummer med okänd uppringare svarar man JU knappast på numera. Okända uppringare får nog inte många napp idag. Och erbjudande från tandläkare gjorde mig förbannad. Vem ska man lita på nuförtiden?