Kategori: Minnen Sida 27 av 138

Practice and practice, my husband use to say when I complain about my stiff hips and knees. You are right, I am a whiner who pule when I feel some small pain. Not because I want to get some sympathy but a try to avoid some boring work. And there I sit with my self pity, no one but me feel sorry for me. But after a while I realise I am one of all this people who can’t keep silent when I feel slightest ailment, and just when it’s uttered I have forgotten the cause why I complained. Either I do the boring work or I pretend I never thought about it. So far about the physical matters. As long as I am able to calculate how to escape the dull work, I still have some part of my brain which works for me and my convenience. Contrariwise it scares me, when I desperately in a middle of a sentence search for a word, a single common word, which seems disappeared for ever. 

How do I practice to pick up this lost words? To keep quiet? To stop talking? Maybe my husband would appreciate that, but how do I remember I must keep silent? Obviously I have to find another way for a solution. Try to find a synonym, a word which means the same as the one I just dropped. But the problem is, when I can’t find the word, it is impossible to find a replacement for that lost word. Often I realise sitting with my iPad and want to google ….but what? It is horrible when I perceive this gap in my thoughts. Can’t speak as a normal human. 

However I am fond of to calculate everything. Price rise isn’t any funny thing but to calculate the difference between the last price and the price today amuse me. It is also practise to keep the brain working. But I am convinced the language and calculation isn’t same braincells working. Yes I said cells in plural, when I say mathematics and language have different places, there must be at least two cells. 

But to keep numbers in memory isn’t the same as counting. So many times I have to look up my secret codes to access my programs in computer. And the super secret bank ID is created with numbers! Many times I have read older people getting scammed to reveal their bankID, I admire them to remember the digits in a desperate moment! My answer will be delayed if someone tries to scam me, I don’t use to rabble these digits, have to think a while.  

One thing is good for me with all this oblivion, I get exercise walking around to search for my lost things. I walk into our bedroom to get my stockings and return to kitchen with that half-empty glass of water, I found beside my bed. Still barefoot. The stockings in my wardrobe …. Well I may take another round. Threshold forgetfulness I’ve heard this disability is called. 

To make “to-do-lists” have been important for me and is still a help for me. A whiteboard on a wall makes me remember appointments to dentist hairdresser and my treatment for my bad eyes. But when we changed bed sheets and towels, it is too embarrassing writing at that board. Instead we try to have some secret notes, and hope to remember look at that notes before it will be sanitary problems. When my eyes are no longer reliable and time runs so fast, I search for ideas to keep me updated. The bad memory overturns all intension to keeping order in everyday life. 

When things feels too messy, I take my knitting and an audiobook, till I remember what was the work of the day. It’s why I have so many pairs of mitten. My shoulders will never get frozen because I have many knitted shawls. Stockings made by wool and some caps for our head. Nothing bad without it having something good in it.

After all I have a list I type every week, a shopping list. In my iPad I have a page I edit after we have been away at our weekly shopping of grocery. People use to make weekly menu what they intend to cook for dinner, and I must confess I always have been envious of those who have both made a dinner suggestion and followed it. When I have tried to make such a list I feel for something else after two days, or I have forgotten to buy the ingredients to cook that dinner the schedule shows. When I started to make a shopping list in the computer it became fun, to combine necessarily with technic development, made it amusing. And the iPad I do remember where to find. It is never more than an arm’s length away. 

Här är svenskan

Öva och öva, brukar min man säga när jag klagar på mina stela höfter och knän. Du har rätt, jag är en gnällig en, klagar när jag känner lite smärta. Inte för att jag vill ha lite sympati utan ett försök att undvika tråkigt arbete. Och där sitter jag med mitt självömkan, och ingen annan än jag tycker synd om mig. Men efter ett tag inser jag att jag är en av alla dessa människor som inte kan hålla tyst när jag känner minsta besvär, och precis när det uttalas har jag glömt orsaken till varför jag klagade. Antingen gör jag det tråkiga jobbet eller så låtsas jag att jag aldrig tänkt på det. Så långt om de fysiska frågorna. Så länge jag kan räkna ut hur jag ska slippa det tråkiga arbetet har jag fortfarande en del av min hjärna som fungerar för mig och min bekvämlighet. Däremot skrämmer det mig när jag desperat mitt i en mening söker efter ett ord, ett enda vanligt ord, som verkar försvunnit för alltid.

Hur övar jag på att plocka upp dessa förlorade ord? Att hålla tyst? Att sluta prata? Kanske skulle min man uppskatta det, men hur kommer jag ihåg att jag måste hålla tyst? Självklart måste jag hitta en annan lösning. Försöka att hitta en synonym, ett ord som betyder detsamma som det jag precis tappade bort. Men problemet är att när jag inte kan hitta ordet är det omöjligt att hitta en ersättning för det förlorade ordet. Ofta inser jag att jag sitter med min iPad och vill googla…men vad? Det är hemskt när jag uppfattar denna lucka i mina tankar. Kan inte prata som en normal människa.

Men jag är förtjust i att räkna ut allt. Prishöjning är ingen rolig sak men att räkna ut skillnaden mellan det senaste priset och dagens pris roar mig. Det är också en övning att hålla hjärnan igång. Men jag är övertygad om att språket och matematik inte är samma hjärnceller som fungerar. Ja jag sa celler i plural, när jag säger att matte och språk har olika platser måste det finnas minst två celler.

Men att behålla siffror i minnet är inte detsamma som att räkna. Så många gånger måste jag leta upp mina hemliga koder för att komma åt mina program i datorn. Och det superhemliga bank-ID:t skapas med siffror! Många gånger har jag läst att äldre personer blivit lurade att avslöja sitt bankID, jag beundrar att de kommer ihåg siffrorna och detta i ett desperat ögonblick! Mitt svar kommer att försenas om någon försöker lura mig, jag brukar inte rabbla dessa siffror, måste tänka ett tag.

En sak är bra för mig med all denna glömska, jag tränar på att gå runt för att leta efter mina förlorade saker. Jag går in i vårt sovrum för att hämta mina strumpor och kommer tillbaka till köket med det där halvtomma glaset vatten som jag hittade bredvid min säng. Fortfarande barfota. Strumporna i min garderob… Jag får väl ta en runda till. Tröskelglömska kallas detta handikapp.

Att göra ”att-göra-listor” har varit viktigt för mig och är fortfarande en hjälp. En whiteboard-tavla på en vägg hjälper mig att minnas tider till tandläkare, frisören och min behandling för mina dåliga ögon. Men när vi bytte lakan och handdukar är det för pinsamt att skriva på den tavlan. Istället försöker vi ha några hemliga noteringar, och hoppas komma ihåg att titta på de lapparna innan det blir sanitära problem. När mina ögon inte längre är pålitliga och tiden går så fort söker jag efter idéer för att hålla mig uppdaterad. Det dåliga minnet omkullkastar alla intentioner att hålla ordning i vardagen.

När det känns för rörigt tar jag min stickning och en ljudbok tills jag kommer ihåg vad som var dagens arbete. Det är därför jag har så många par vantar. Mina axlar kommer aldrig att bli frusna eftersom jag har många stickade sjalar. Strumpor gjorda av ull och några mössor för våra huvuden. Inget dåligt utan att det har något bra med sig.

Jag har trots allt en lista jag skriver varje vecka, en inköpslista. I min iPad har jag en sida som jag redigerar efter att vi varit iväg på vår mat varje vecka. Folk brukar att göra veckomenyer vad de tänker laga till middag, och jag måste erkänna att jag alltid har varit avundsjuk på dem som både har gjort ett middagsförslag för en hel vecka och följt det. När jag har försökt göra en sådan lista känner jag för något annat efter två dagar, eller så har jag glömt att köpa ingredienserna för att laga den middagen som schemat visar. När jag började göra en inköpslista i datorn blev det roligt, att nödvändigtvis kombinera med teknisk utveckling, gjorde det roligt. Och iPaden kommer jag ihåg var jag kan hitta. Det är aldrig mer än en armslängd bort.

Oh, is it already Saturday my sister in law asked when I called her today. Time is running so fast I drop the perception of time. I have to check if I’m dressed in usually clothes or in my pyjamas when I wake up after my nap. The days are grey and have no sun in sky telling me if it’s before or after noon and what day it is, she said. But our weekly connection by phone continues at Saturdays and we have to keep it in mind. Hopefully one of us notice what day it is, most often by tear a page in our calendar and read what weekday and date it is or read the date in latest newspaper. 

The snow has melted away and that extra light we had for almost a week are gone. Thursday afternoon there still were some white fields in town. Very seldom it’s not stepped on. Of course the children like to tumble around and make “snow-angels” by lying down in snow and move both their arms and legs, and a pattern appears in snow looking like angels with both wings and a long dresses. We passed such a lawn covered with a layer of snow. Without any either angels or other pattern in it. It’s rather many years ago since I laid down in a snowdrift to create snow-angels. I am sure if I did so nowadays, I have to beg for help to rise. 

But we discussed the joy children always have when we get snow and it stays for some days. Even since our own children has grown up and stopped playing in the snow , my husband and I use to decorate our garden by making a snowman just outside our kitchen window, so we could enjoy it when we sat at table for a meal. If I remember right we have made snowmen when we have been babysitters for the grandchildren as well. Snowmen with a carrot as nose, some barbecue charcoal ans eyes  and one real nice hat on its head. 

A nostalgic feeling felt inside us, a desire to make some play in snow, and we talked about bygone days. But as well as the fact I don’t lay down in snow to make any snow angels, we realise we can’t do any snowmen either. We need an assistance who can roll the first twenty centimetres ball before we can continue to roll it. Dressed in cloth for winter we can’t bend that much we reach the ground anymore. Maybe, my husband said, if I have had a pair of that pvc-coated fabric trousers like those children use to wear when they play outdoors in rain and snow, so I can creep on my knees, to roll that starting layer and hand over them to you to be continued to right size. None of us are able to bend  and in same moment do some work at the ground. We remembered and giggled at the memory, and at the old people, one 80+ and the other one 80-. 

Friday we made a little trip to Copenhagen to visit some Christmas markets. We hardly has visited Denmark since before the pandemic. And we have talked about a short trip some day. Now that trip got off. Next week we’re celebrating our 58th wedding day. And 59th engagement day. Maybe you can understand why none of us is so athletic we reach the ground to roll that beginning for a snowman. Not without any assistance. 

We went with ferry to cross Öresund. There’s two alternative to go, either ferry and train between Elsingore and Copenhagen , or go by train over Öresundsbron, the bridge between Sweden and Denmark. Today we choose the ferry. When we arrived to Copenhagen central station. Last time we for sure visited the central station was spring 2011. And the station was not as we remembered it. Maybe our memories wasn’t clear enough. Our main purpose with our visit were to stroll along the streets in city. Eat some danish food. In Denmark they sell red sausages, probably not because the red colour is any healthy ingredient. Actually I have never thought of why they have this red colour, but as a child I found that kind of food exciting. We don’t have but boring grey-brown sausages in Sweden. Another special Danish speciality is their sandwiches, laid with several kind of toppings. Fried fish and shrimps are my favourites, roast beef, liver paste and cheese are all very delicious too. Therefore a meal in a restaurants for a dish with these sandwiches somewhere is mandatory when we visit Denmark. 

The town was decorated for Christmas and a lot of small shelters with sale of both food and gifts for christmas everywhere around town. Outside the town hall there was a menorah made of lamps, telling us it isn’t just Christmas time. The Jews celebrates Hanukkah this week. It gave me a thought of contemplate, we share our world. Our walk continued along “ströget” a walk along Copenhagen’s most visited shopping street. When we arrived “Kongens Nytorv”, we stopped and admired all lights around us. A big famous hotel was decorated with lights and some  material looked like huge  icicles from the roof. My husband pointed at that hotel and asked if I remembered.  I nodded and smiled a little ashamed. He has never forget when we just had got engaged, we celebrated by doing a visit to Copenhagen, 59 years ago. We went into that hotel because we froze and needed some warmth and a cup of coffee. A servant probably from south Europe or Asia somewhere served us. At that time brown eyes was very exotic in my country. Most “vikings” had blue eyes. 

Just a cup of coffee, we couldn’t afford anything more. And when the bill arrived we realised we couldn’t afford that either. We were very poor people when we left that hotel, and my fiancé complained over that debauch. But I replied, did you see what wonderful dark brown eyes the servant had? After almost 60 years he hasn’t forgiven me that statement about my admire of a pair of brown eyes. When he was ruined on a salary for a simple cup of coffee! Well, yesterday we stood in front of that hotel again and he reminded me the incident when I almost jeopardised my life partner! Back to central station we went by Metro. A train back to Elsinore and ferry to Sweden. Very nice to be at home and my mobile phone showed we had walked more than seven kilometres. Today we have a lazy day. Next week will be occupied with a lot to do. And as I said in the beginning, time is running.

Här är svenskan

Åh, är det redan lördag frågade min svägerska när jag ringde henne idag. Tiden går så fort att jag tappar uppfattningen om tid. Jag måste kolla om jag är klädd i vanliga kläder eller i pyjamas när jag vaknar efter tuppluren. Dagarna är gråa och har ingen sol på himlen som talar om för mig om det är före eller efter middagstid och vilken dag det är. Men vårt kontinuerliga möte via telefon fortsätter på lördagar och vi måste ha det i åtanke. Förhoppningsvis har någon av oss ordning på vilken dag det är, oftast genom att riva ett blad i vår almanacka och läsa vilken veckodag och datum det är eller läsa datumet i senaste dagstidningen.

Snön har smält bort och det där extraljuset som snön ger och vi haft i nästan en vecka är borta. Torsdag eftermiddag fanns det fortfarande några vita fält i stan. Som var mycket lite trampade på. Naturligtvis gillar barnen att tumla runt och göra ”snöänglar” genom att lägga sig i snö och röra både armar och ben, och ett mönster dyker upp i snön som ser ut som änglar med både vingar och långa klänningar. Vi passerade en sådan gräsmatta täckt av ett lager snö så gott som orört. Utan några vare sig änglar eller annat mönster i den. Det är ganska många år sedan jag lagt mig i en snödriva för att skapa snöänglar. Jag är säker på att om jag gjorde det nuförtiden måste jag tigga om hjälp för att komma upp.

Men vi diskuterade den glädje barn alltid har när vi får snö och den ligger kvar några dagar. Även sedan våra barn har vuxit upp och slutat leka i snön, brukar min man och jag dekorera vår trädgård med att göra en snögubbe och placera precis utanför vårt köksfönster, så att vi kunde njuta av den när vi satt vid bordet för att äta. Om jag minns rätt har vi gjort några snögubbar när vi varit barnvakter till barnbarnen också. Snögubbar med en morot som näsa och en riktigt fin hatt på huvudet.

En nostalgisk känsla känns inombords, en önskan om att leka lite i snön, och vi pratade om svunna dagar. Men förutom det faktum att jag inte lägger mig i snö för att göra några snöänglar, inser vi att vi inte kan göra några snögubbar heller. Vi behöver en assistent som kan rulla den första tjugo centimeters bollen innan vi kan fortsätta rulla den. Ingen av oss kan gå så böjd att vi både når ner till marken och kan göra någonting i den ställningen. Kanske, sa min man, om jag har haft ett par av de där galonbyxorna som barn använder när de leker utomhus i regn och snö, så att jag kan gå på knä, rulla det där startlagret och lämna över dem så du kan fortsätta till rätt storlek. Vi mindes och fnissade åt minnet, och åt gamlingarna, en 80+ och den andra 80-.

I fredags gjorde vi en liten tur till Köpenhamn för att besöka deras julmarknader. Vi har knappt besökt Danmark sedan före pandemin. Och vi har pratat om en kort resa någon dag. Nu blev den resan av. Nästa vecka firar vi 58 årig bröllopsdag. Och 59-årig förlovningsdag. Kanske kan du förstå varför ingen av oss är så atletisk att vi når marken för att rulla den där början för en snögubbe. Inte utan hjälp.

Vi åkte med färjan över Öresund. Det finns två alternativ att åka, antingen färja och tåg mellan Helsingör och Köpenhamn, eller åka tåg över Öresundsbron, bron mellan Sverige och Danmark. Nu valde vi färjan. Vi anlände till Köpenhamns huvudstation. Senast vad jag minns vi besökte centralstationen var våren 2011. Och stationen var inte som vi mindes den. Kanske var våra minnen inte tillräckligt tydliga. Vårt huvudsakliga syfte med vårt besök var att promenera längs gatorna i staden. Ät lite dansk mat. I Danmark säljer man röda korvar, förmodligen inte för att den röda färgen är någon hälsosam ingrediens. Jag har faktiskt aldrig tänkt på varför de har den här röda färgen, men som barn tyckte jag att den typen av mat var spännande. Vi hade bara tråkiga gråbruna korvar i Sverige. En annan speciell dansk specialitet är deras smörgåsar, tillredda med flera sorters pålägg. Stekt fisk och räkor är mina favoriter, rostbiff, leverpastej och ost är också väldigt goda. Därför är en måltid på en restaurang för en rätt med dessa smörgåsar obligatoriskt när vi besöker Danmark.

Staden var julpyntad och en mängd små stånd med försäljning av både mat och julklappar överallt i stan. Utanför stadshuset fanns en ljusdekoration, en Menora som sa att det inte bara är jul. Judarna firar Hanukkah denna vecka. Det gav mig en tanke på eftertanke, vi delar vår värld. Vår vandring fortsatte längs ”ströget” en promenad längs Köpenhamns mest besökta shoppinggata. När vi kom fram till ”Kongens Nytorv” stannade vi och beundrade alla ljus runt omkring oss. Ett stort berömt hotell var dekorerat med ljus och en del material såg ut som enorma istappar från taket. Min man pekade på det hotellet och frågade om jag kom ihåg. Jag nickade och log lite skamset. Han har aldrig glömt när vi precis hade förlovat oss, och vi firade med att besöka Köpenhamn för 59 år sedan. Vi gick in på det hotellet eftersom vi frös och behövde lite värme och en kopp kaffe. En tjänare troligen från södra Europa eller Asien någonstansifrån serverade oss. På den tiden var bruna ögon exotiskt i mitt land. De flesta ”vikingar” har blå ögon.

Bara en kopp kaffe, vi hade inte råd med något mer. Och när räkningen kom insåg vi att vi inte hade råd med det heller. Vi var mycket fattiga människor när vi lämnade hotellet, och min fästman klagade över den utsvävningen. Men jag svarade, såg du vilka underbara mörkbruna ögon tjänaren hade? Efter nästan 60 år har han inte förlåtit mig det uttalandet om min beundran av ett par bruna ögon. När han blev ruinerad på en hel avlöning för en enkel kopp kaffe! Nåväl, igår stod vi framför det hotellet igen och han påminde mig om händelsen när jag nästan äventyrade min livskamrat! Tillbaka till centralstationen åkte vi tunnelbana. Tåg tillbaka till Helsingör och färja till Sverige. Väldigt skönt att vara hemma och min mobiltelefon visade att vi hade gått mer än sju kilometer. Idag har vi en lat dag. Nästa vecka kommer att vara upptagen med mycket att göra. Och som jag sa i början, tiden springer.

We have got snow in my town. And I am happy for it. Not much snow, just that much all world seems so bright and beautiful. November use to be very grey and boring. Almost dusk all clock around. So when I woke up first of December and looked out the window a thin layer of snow had appeared. Actually we had had some days with snow but just a little. 

My town use to be decorated before Lucia and Christmas and I looked forward to take some walks and admire the lights around town. Hope that snow will stay for a while because it makes the decorations to sparkle and shine more because of the snow. We went downtown yesterday evening for for a something to eat somewhere. 

When we arrived the main street I stayed, completely captivated by the sight of our town hall. What a sight! The pompous red building were illuminated, every possible window with advent candles or other lights. Not big spots making the facade illuminated but every little window, even the small once at the roof. The front of the town hall there’s big windows with stained glass, telling the town history. I stood there overwhelmed and paralysed and admired our treasure, this beautiful house.

 Several times lately we have talked about our town hall. Some month ago I observed the difference of the towers in all four corner of the hall. Some are round and some are quadrangular. How come I have asked my husband but he just shake his head and have no idea why. Ask the architect he says, or the mason. Rapunzel, maybe she, have been asked which one she preferred, but she weren’t able to decide either. Many times last weeks I have had comments about our town hall when we pass by. And we do so at least three times a week. 

Some weeks at the bus we again have discussed about if the mason had take part at all about these towers. Once a man listened at our small talk and started to tell what he knew about our town hall. He told he was a retired mason and immediately he got our respect as an expert by us because of his profession. He told us the house was built with that special bricks made in our town, “Persa-tegel”. There were two famous big brickyards in our town in old times. The owners name were used to tell who had manufactured the bricks. Mr Persson had made Persa-bricks, dark red bricks, and Mr Olsson had made Olsa-bricks, yellow bricks. I think both gentlemen were named consuls, but do not know how much of that function they had.

Though the mason in the bus were convinced the house were built with this bricks from Helsingborg, I doubt it. Are you sure i asked? And he looked at me with a sad look and told me once again he was a mason! Ok, I said but can you tell me why some towers is round and some are  quadrangular? He hadn’t any answer. But I saw he was a bit disappointed at me when I doubt his knowledge about the bricks. 

As long as we can talk to one another and discuss things, I find it amusing to speak some words with strangers in the bus. We don’t need to tell them we can check most subjects by google nowadays. But when I arrived home that day I looked up what bricks our town hall is built by. Not any of our local factories had been involved in the building of our town hall. So dear unknown mason you weren’t right. In Oyenhausen in Germany the bricks for our town hall are manufactured. 

I have heard people speak about the architecture in cities and towns they have visited. When I have listened to them I know I have thought it was high over my level for culture. to describe a building as anything more than a house for some purpose. To live in or a school or office or. Churches maybe will be worth seeing but there isn’t that many of them. 

Last ten years we have made some trip to European capitals. When you arrive a big town there isn’t any beach or swimming pool. But a load of buildings, even churches. And when I have walked around and looked at the houses, I have noticed my curiosity for the houses. How old can they be? How many generations have lived in these houses? Was that building saved during last war or was it rebuilt? I am very fond of building from art nouveau period. And when I am in UK I can’t stop to admire all iron fence around buildings. Black heavy fences made by some blacksmith many years ago. Telling people:Here I live, keep out if you not are my friend! Often they have a spearhead at the top. Seems both hostile and dangerous. But much nicer than fences topped with barbed wire. 

After some trips abroad I have realised I am also one of this posh people who are interested in what they call architecture. 

Här är svenskan

Vi har snö i min stad. Och jag är glad för det. Inte mycket snö, bara så mycket att hela världen verkar så ljus och vacker. November brukade vara väldigt grå och tråkig. Nästan skymning dygnet runt. När jag vaknade första december och tittade ut genom fönstret hade det dykt upp ett tunt lager snö. Vi hade faktiskt haft några dagar med snö tidigare, men bara lite.

Min stad brukade vara dekorerad vid det här laget och jag såg fram emot att ta några promenader och beundra ljuset runt staden. Hoppas att snön stannar ett tag för det får dekorationerna att gnistra och lysa mer med hjälp av snön. Vi åkte till centrum i går kväll för att äta middag någonstans på en restaurang. När vi kom ner på Drottninggatan stannade jag helt hänförd av åsynen av vårt rådhus. Vilken syna! Det var upplyst varje fönster med adventsljus. På framsidan av stadshuset finns stora fönster med målat glas som berättar om stadens historia. Jag stod där hänförd och förlamad och beundrade vår skatt, detta vackra hus.

Sista tiden har vi flera gånger pratat om vårt stadshus. För ett par månader sedan råkade jag se skillnaden mellan tornen i de fyra hörnen av stadshuset. Vissa är runda och andra är fyrkantiga. Hur kommer det sig, har jag frågat min man men han skakar bara på huvudet och har ingen aning om varför. Fråga arkitekten säger han, eller muraren. Rapunzel kanske har blivit tillfrågad vilken form hon föredrar, men hon kunde förmodligen inte bestämma sig heller. Många gånger de senaste veckorna har jag haft kommentarer om vårt stadshus när vi passerat det. Och det gör vi minst tre gånger i veckan.

 På bussen förra veckan diskuterade vi ännu en gång om muraren överhuvudtaget hade tagit del i utformningen av dessa torn, eller de blev bara som de blev. En man lyssnade på vårt småprat och började berätta vad han visste om vårt rådhus. Han berättade att han var pensionerad murare och omedelbart ansågs han som expert av oss på grund av sitt yrke. Han berättade för oss att huset byggdes med den där speciella tegelstenen från vår stad, ”Persa-tegel”. Det fanns två kända stora tegelbruk i vår stad förr i tiden. Ägarnas namn användes för att berätta vem som hade tillverkat teglet. Herr Persson hade gjort Persa-tegel, mörkröda tegelstenar, och Herr Olsson hade gjort Olsa-tegel, gula tegel. Jag tror båda herrarna benämndes konsuler, men vet inte hur mycket av den funktionen de hade. Även om muraren i bussen var övertygad om att huset byggdes med detta tegel från Helsingborg, tvivlar jag på det. Är du säker på att jag frågade? Och han tittade på mig med en ledsen blick och berättade ännu en gång att han var murare! Ok, sa jag, men kan du berätta varför vissa torn är runda och andra är fyrkantiga? Han hade inget svar. Men jag såg att han var lite besviken på mig när jag tvivlade på hans kunskap.

Så länge vi kan prata med varandra och diskutera saker tycker jag att det är roligt att prata med främlingar i bussen. Vi behöver inte berätta för dem att vi kan kontrollera de flesta diskussionsämnen med google nuförtiden. Men när jag kom hem den dagen kollade jag upp vilka tegelstenar vårt stadshus är byggt av. Ingen av våra lokala fabriker hade varit inblandade i byggandet av vårt rådhus. Så käre okänd herr murare du hade inte rätt. I Oyenhausen i Tyskland tillverkades tegelstenarna till vårt stadshus.

Jag har hört folk prata om arkitektur och städer de har besökt. När jag har lyssnat på dem vet jag att jag har tyckt att det var högt över min kulturnivå. att beskriva en byggnad som något mer än ett hus för något ändamål. Att bo i eller en skola eller kontor eller . Kyrkor kanske kommer att vara värda att se men det finns inte så många av dem.

De senaste tio åren har vi rest till några europeiska huvudstäder. När du anländer till en stor stad finns där ingen strand eller pool. Men en massa byggnader, till och med kyrkor. Och när jag har gått runt och tittat har jag märkt min nyfikenhet för husen. Hur gamla kan de vara? Hur många generationer har bott i dessa hus? Räddades den byggnaden under förra kriget eller byggdes den upp igen? Jag är väldigt förtjust i byggnader från art nouveau-perioden. Och när jag är i Storbritannien kan jag inte sluta för att beundra alla järnstaket runt byggnader. Svarta tunga staket tillverkade av någon smed för många år sedan. De säger till folk: Här bor jag, håll er undan om ni inte är min vän! Ofta har de en spjutspets i toppen. Verkar både fientligt och farligt. Men mycket snyggare än staket toppade med taggtråd.

Efter några utlandsresor har jag insett att jag också är en av dessa snobbiga ”posh” människor som är intresserade av vad de kallar arkitektur.

Mission completed. Many times i have heard that expression, but never found it so nice as I did the other day. 

It all started just after Easter this spring. My froggyfriend in France asked me if he might give my address and phone number to a young relative of his. That relative was planning for travel around with train summer, and even my country was involved in that plan. 

When froggy heard about it he thought of me, and asked if they wanted to pay me a visit on their trip. I can imagine it became a bit embarrassing for the youngsters, but after all it also meant a stop for some hours to meet some local people. Some hours to listen to that funny language with the special tune as we was able to hear in Sesame Street, a children’s TV-program where the Swedish cook spoke a fun Swedish melodic dialect.

Of course I wanted to meet froggy’s relative and his friends. After some weeks I got a letter from the young man. He hadn’t spoken to his friends yet about it, but they were going to pass by my town, and it was just to step off the train and spend some hours at our place. He said it probably were just put into the plan for their trip. His friends shouldn’t refuse the thoughts. 

Early spring and I didn’t hear anything more from Paris. But in the end of a semester, young students always has a lot of engagements. 

It turned to summer and my husband and I bought our summer tickets and started our tour as i have told about earlier. We were occupied almost every day with shorter and longer trips. Only once we stayed for three days in one town. Otherwise we slept in our own beds every night. It was such a pleasure to explore our landscape as we did. Suddenly one day a letter arrived and the young boy asked if we were at home a Sunday in middle of July. Of course we are, he got as answer. We’re looking forward to see you.

And now I started to think what we would like to serve them. Young boys usually eat most kind of food, but I wanted to present some Swedish dish. And after a while I thought a “smörgåstårta”is one very typically Swedish. I waited some guests Friday night and had decided to make a “smörgåstårta” this evening and to make another one two days later was easy.A ”cake” made  of  bread  with  cheese  and  shrimps.  I  will  tell  there  wasn’t  any  leftovers  for us  next  day.

It was a bit exciting to see if we managed to meet and communicate with this young French boys. After all we had to use a foreign language all of us. They don’t speak Swedish and I don’t speak French. I will tell we made it, if not very well but satisfying enough.

My husband and I met four shy young men at the station. At first we thought they had missed the train but last of all they stepped down at the platform, with their luggage. They stand there as if they were lost, and I approached them with a paper in my hand, like this I have seen taxi drivers use to have when they are waiting for unknown customers. The boys looked at me, at my paper and once again at me. Told me the paper was without any text. Doesn’t matter I told them, it has fulfilled its purpose. Your faces signalled me you were the boys I was looking for. Now I can reuse that piece of paper again. 

Four nice shy boys who, in a situation all new for them. In a country they didn’t know anything about. But very nice and polite boys and we really enjoyed the few hours we got together. It became a highlight of our summer, their visit. 

I hadn’t during the time since Easter spoken with froggyfriend about our upcoming meeting. And he hadn’t asked. But I am sure we thought of it both of us. After all I had to tell the boys how come froggy and I were acquaint. I also prepared a small gift to send to froggy by this boys who had to act couriers for me. Even this gift should be anything important, but as Swedish I was able to figure out.

Some small bottles with aquavit and a pair of shot glass with a painted decoration, a Swedish flag were wrapped in carefully. I wrote a greeting to froggy from me. Froggy often tease me about Swedish people who eats herring every day and drinks aquavit.

I told the boys it wasn’t any expensive stuff, so if they should lose it one way or another it didn’t matter. I thought if the custom officials wanted to look into their luggage, and young men carrying a small parcel telling they hadn’t any idea what the contents was…. Probably they would lose it by then. 

The time went by, summer was finished and autumn came. The daylight got shorter and autumnal equinox passed. Sometimes I were so curious I almost asked Froggy if he had heard anything about the boys. But I decided to let go and pretend I had forgotten. I also thought to text the boys and asked if the had lost the parcel. But no, I managed to control my curiosity and keep quiet. 

Last week froggy told me he were going to spend the weekend together with his son. And, he said there were a gift waiting for him with some Nordic handwriting on. Yes! It was my little parcel which had been carried around Europe, passing several customs and borders and now had arrived to the addressee! A little  insignificant gift, but it had become important as a greeting between two friends who probably never will meet personally, but at internet we meet at least once a week. And hanging out as if we were sitting in the same room. I was happy when pictures arrived my phone with froggy and son beckoning with the tiny flags and cheered with the shot glass with aquavit in their hands. Laughing. I send a grateful thought to the young boys. And thought: mission completed dear boys!!

Här är svenskan

Mission completed. Många gånger har jag hört det uttrycket, men aldrig tyckt att det var så fint som jag tyckte häromdagen. Allt började strax efter påsk i våras. Min froggyfriend i Frankrike frågade mig om han fick ge min adress och telefonnummer till en ung släktingtill honom. Den släktingen planerade för en tågluffarsommar, och även med mitt la inblandat i den planen.

När froggy hörde talas om det tänkte han på mig och frågade om de ville besöka mig på deras resa. Jag kan tänka mig att det blev lite pinsamt för ungdomarna, men trots allt innebar det också ett stopp några timmar för att träffa lite lokalbefolkning. Några timmar att lyssna på det där roliga språket med den speciella låten som vi kunde höra i Sesame Street, ett barn-tv-program där den svenska kocken talade en rolig svensk melodisk dialekt.

Naturligtvis ville jag träffa froggys släkting och hans vänner. Efter några veckor fick jag ett brev från den unge mannen. Han hade ännu inte pratat med sina vänner om att besöka min stad, men de skulle åka genom min stad, och det var bara att kliva av tåget och tillbringa några timmar hos oss. Han sa att det förmodligen bara lades in i planen för deras resa. Hans vänner borde inte vägra de tankarna.

Tidig vår och jag hörde inget mer från Paris. Men i slutet av terminen har unga studenter alltid mycket engagemang.

Det blev sommar och maken och jag köpte våra sommarbiljetter och startade vår turné som jag har berättat om tidigare. Vi var upptagna nästan varje dag med kortare och längre resor. Bara en gång stannade vi i tre dagar i en stad. Annars sov vi i våra egna sängar varje natt. Det var ett sånt nöje att utforska vårt landskap som vi gjorde. Plötsligt en dag kom ett brev och den unga pojken frågade om vi var hemma en söndag i mitten av juli. Visst är vi det, fick han som svar. Vi ser fram emot att se er allihop.

Och nu började jag fundera på vad vi skulle vilja servera dem. Unga pojkar äter oftast det mesta maträtter, men jag ville presentera någon svensk rätt. Och efter ett tag trodde jag att en smörgåstårta är en väldigt typisk svensk. Jag väntade några gäster fredag ??kväll och hade bestämt mig för att göra en ”smörgåstårta” den kvällen och att göra en till två dagar senare var lätt.

Det var en lite spännande att se om vi lyckades träffa och kommunicera med dessa unga franska pojkar. När allt kommer omkring var vi alla tvungna att använda ett främmande språk. De pratar inte svenska och jag pratar inte franska. Jag kan berätta att vi klarade det, om inte mycket bra men tillräckligt.

Min man och jag mötte fyra blyga unga män på stationen. Först trodde vi att de hade missat tåget men sist av alla klev de ner vid perrongen, med sitt bagage. De står där som om de var vilse och jag gick fram till dem med ett papper i handen, som jag har sett taxichaufförer bruka ha när de väntar på okända kunder. Pojkarna tittade på mig, på mitt papper och ännu en gång på mig. Sa till mig att pappret var utan text. Det spelar ingen roll sa jag till dem, det har gjort sitt syfte. Era ansikten signalerade mig att ni var pojkarna jag letade efter. Nu kan jag återanvända det där papperet igen.

Fyra trevliga blyga pojkar i en situation helt ny för dem. I ett land de inte visste något om. Men väldigt trevliga och artiga pojkar och vi njöt verkligen av de få timmarna vi träffades. Det blev en höjdpunkt på vår sommar, deras besök.

Jag hade inte under tiden sedan påsk pratat med froggyfriend om vårt kommande möte. Och han hade inte frågat. Men jag är säker på att vi tänkte på det båda två. Jag var trots allt tvungen att berätta för pojkarna hur det kom sig att froggy och jag var bekanta. Jag förberedde också en liten present att skicka med de här killarna till froggy,  de blev tvungna att agera kurir åt mig. Även denna gåva borde vara vad som helst, bara det var svenskt.

Några små flaskor med akvavit och ett par snapsglas med målad dekoration, en svensk flagga slogs försiktigt in. Jag skrev en liten hälsning till froggy på paketet. Froggy retar mig ofta om svenskar som äter sill varje dag och dricker akvavit.

Jag sa till pojkarna att det inte var några dyra grejer, så om de skulle tappa bort det på ett eller annat sätt spelade det ingen roll. Jag tänkte på att om tulltjänstemännen ville titta i deras bagage, och unga män bär på ett litet paket och berättar att de inte hade någon aning om vad innehållet var… Förmodligen skulle de förlora det då.

Tiden gick, sommaren var slut och hösten kom. Dagsljuset blev kortare och höstdagjämningen passerade. Ibland var jag så nyfiken att jag nästan frågade Froggy om han hade hört något om pojkarna. Men jag bestämde mig för att släppa taget och låtsas som jag hade glömt. Jag tänkte också sms:a pojkarna och frågade om de hade tappat bort paketet. Men nej, jag lyckades kontrollera min nyfikenhet och hålla tyst.

Förra veckan berättade froggy för mig att han skulle tillbringa helgen hemma hos sin son. Och, han sa att det väntade en gåva på honom med någon nordisk handstil på. Ja!Det var mitt lilla paket som hade fraktats runt i Europa, passerat flera tullar och nu hade kommit till adressaten! En liten obetydlig present, men den hade blivit viktig som en hälsning mellan två vänner som förmodligen aldrig kommer att träffas personligen, men på internet träffas vi minst en gång i veckan. Och umgås som om vi satt i samma rum. Jag blev glad när bilder kom på min telefon med froggy och son vinkade med de små flaggorna och hurrade med snapsglas med akvavit i händerna. Skrattande. Jag sänder en tacksam tanke till de unga pojkarna. Och tänkte: mission completed, mina kära pojkar!!

What do I think about all this wars around our world? Some wars I can accept is those who compete for the price of goods and fuel. They aren’t that dangerous and don’t end up in such heavy casualties. After all I realise they all as well depends on different perceptions of the right price. From my point of view it is always the cheapest price which is the right price. So in this kind of war I have a very clear position. They benefits me.

By now since half a year we have been “no car owners”. A rather odd feeling to learn to think all kind of movement are depending on our feet, buses, trains or maybe very seldom a taxicab. First weeks we felt free to buy bus tickets and train tickets for the money we saved. And of course we knew in advance it should be some coins left in our purses when we didn’t had to pay road taxes, refuel diesel, pay the insurance for the car or pay rent for the garage any more. Some month later and we got used to have some more money to spend and able to travel around. 

Yesterday when we went for our weekly purchase of food, we passed by several petrol stations. Both of us still look for the horrible price for all kind of fuel. And in our minds we satisfactorily note how happy we are who can manage without the car. 

But smiling I remember an early spring or late winter, many years ago. We were travelling to our little cottage up in northern Sweden. And pulled our caravan. It was still a lot of snow and we had the winter tires on both car and caravan. We also had two of our eldest grandchildren who were going to spend the Easter at our place in cottage. The journey is about 1500 kilometres. A  very boring travel for the children. We had decided to send them home by air after the stay. 

To drive the carriage in snow and ice, pulling the caravan and four people in the car, we needed to refuel petrol at least two times before we arrived our goal. And we checked the prices when we passed every single petrol station very carefully, prepared to do a cross stop if we found a low price somewhere. Occasionally it happened along our road somewhere they had started a fuel price war (in Sweden we name it a fuel war when petrol station start to fight about their customers). And that kind of war we wanted to take advantage of. 

The grandchildren understood after a while (how important it was for us to check up all signs about the fuel price we passed by, so they started to say it loud when they get a sign in their sight. My husband and I laughed at them when we heard it, but knew by then we had an extra help in the car. 

Twenty years has passed since that time and I have not any memory what the price on fuel was at that time. But I am convinced if I ask any of my grandchildren about it, they probably will remember. No one of them are any car drivers as adults, they haven’t get any licence to. But they giggling has told me, they still check the signs when they pass a petrol station. 

And so do my husband and I as well, checking the prices. We tell one another what the price of the day is, and compare if it is higher or lower than last Wednesday when we made our bus trip to do our shopping. Some habits you never change. Sometimes I send an apologising thought to those who drives “our former car” nowadays.

Här är svenskan

Vad tycker jag om alla dessa krig runt om i vår värld? Några krig jag kan acceptera är de som konkurrerar om priset på varor och bränsle. De är inte så farliga och slutar inte med så stora offer. Jag inser trots allt att de också beror på olika uppfattningar om rätt pris. Ur min synvinkel är det alltid det billigaste priset som är rätt pris. Så i den här typen av krig har jag en mycket tydlig ståndpunkt. De gagnar mig.

Vid det här laget har vi sedan ett halvår varit ”inte bilägare”. En ganska udda känsla att lära sig att tänka alla typer av förflyttningar är beroende på våra fötter, bussar, tåg eller kanske väldigt sällan en taxi. Första veckorna kände vi oss fria att köpa bussbiljetter och tågbiljetter för pengarna vi sparade. Och vi visste också i förväg att det borde finnas några mynt kvar i våra plånböcker när vi inte behövde betala vägskatt, tanka diesel, betala försäkringen för bilen eller betala hyra för garaget längre. Någon månad senare och vi hade vant oss vid att ha lite mer pengar att spendera och kunna resa runt.

Igår när vi for iväg för vårt veckoinköp av mat så åkte vi förbi ett flertal bensinstationer.  Både maken och jag tittar fortfarande efter det horribla priset för alla typer av bränsle. Och i våra sinnen noterar vi tillfredsställande glädjen med att klara oss utan bil.

Men med leende minns jag en tidig vår eller sen vinter för många år sedan. Vi var på resa till vår lilla stuga uppe i norra Sverige. Och drog vår husvagn. Det var fortfarande mycket snö och vi hade vinterdäcken på både bil och husvagn. Vi hade även två av våra barnbarn som skulle tillbringa påsken med oss i stugan. Resan är cirka 150 mil lång. En väldigt tråkig resa för barnen. Vi hade bestämt oss för att skicka hem dem med flyg efter påskhelgen.

För att köra ekipaget i snö och is, dra husvagnen och fyra personer i bilen behövde vi tanka bensin minst två gånger innan vi nådde vårt mål. Och vi kollade priserna när vi passerade varenda bensinstation väldigt noga, beredda att göra ett tvärstopp om vi hittade ett lågt pris någonstans. Ibland hände det längs vår väg någonstans, de hade startat ett bränslepriskrig. Och den typen av krig ville vi dra fördel av.

Barnbarnen förstod efter ett tag hur viktigt det var för oss att kolla upp alla skyltar om bränslepriset vi passerade, så de började ropa det högt då de fick en skylt i sikte. Jag och min man skrattade åt dem när vi hörde det, men visste då att vi hade en extra hjälp i bilen.

Tjugo år har gått sedan dess och jag har inget minne av vad bränslepriset var på den tiden. Men jag är övertygad om att om jag frågar något av mina barnbarn om det, kommer de förmodligen att komma ihåg det. Ingen av dem är bilförare som vuxna, de har inte tagit något körkort. Men de har  fnissande berättat för mig, de kollar fortfarande skyltarna när de passerar en bensinmack.

Och det gör min man och jag också, kollar priserna. Vi berättar för varandra vad dagens pris är och jämför om det är högre eller lägre än förra onsdagen när vi gjorde vår bussresa för att handla. Vissa vanor ändrar man aldrig. Ibland skickar jag en ursäktande tanke till dem som kör ”vår förra bil” nuförtiden.