Kategori: Minnen Sida 23 av 138

Dagarna rullar på och vi fick avsätta tid för inhandling av matvaror, till och med stapelvaran falukorv riskerade att tryta för oss. Men först var det våravslutning på bridgen, den ordinarie veckobridgen. Dagen med fest och bridgespel blev ett trevligt avbrott i vardagslunken. Vi var bjudna midsommarafton på sedvanlig midsommarfirande. Vill man ju inte missa. Lustigt nog smakar nypotatis och matjessill lika gott varje gång. Vi hade i år tjuvstartat pingstafton med denna sommarmeny, och ”råkat köpa” till flera middagar. I år fick apostlahästarna vila, vi cyklade dit, och klarade att komma hem några minuter innan ovädret brakade loss med regn och åska vid 22.00-tiden. Dock ledde jag cykeln förbi kyrkan, känns nästan kusligt runt en kyrka midsommarnatten. 

En av dagarna denna midsommarveckan beslöt vi oss att åka ut på Väla, vi köper vårt matfett på Coop, så det får bli någon extra inköpsrunda dit ibland. Krympflationen har gjort om förpackningarna från 600gr till 500 gr. På vårt smörgåsmatfett! Vi har sneglat lite snett på varandra då vi insåg att vi behövde handla dem oftare än förut. Vem av oss hade börjat vara så slösaktig? Innan vi noterade denna krympflation. Samtidigt med vårt Coop-besök gick vi inom för att se om Cervera hade glasen vi talat om att vi behövde. Konstigt men de gamla glasen, de blir färre och konstigt naggade i kanterna. Dags att förnya. Tyvärr hade de inte de glasen vi ”spetsat” in oss på, men vi blev hänvisade att köpa dem från deras butikskedja på nätet. Men vadå?  Köper man glas över nätet? De kan väl inte vara sant? Kommer de hem till oss med färdignaggade kanter? Eller som kross? Som om de passerat Karl Bertil Johnsson?  Nej jag måste erkänna att mitt förtroende för näthandel är förbrukat för länge sedan, och de glas vi bestämt oss för blir inte ett test för denna form av inköp. 

Biträdet i butiken tittade lite beklagande på oss då hon insåg att hon hade inskränkta gammaldags kunder framför sig. Men andra butiker i Skåne, undrade jag? Ett ögonblick, svarade hon, jag ska titta. På hennes datorskärm visade hon var vi kunde hitta en del av butikerna, och att de troligtvis fanns på lager i både Lund och Malmö. Ok, tack sa jag. Då åker vi dit. Biträdet sa att resan skulle förmodligen bli dyrare än frakten via nätet, och än en gång bedyrade hon att köpa via nätet var ett tryggt och bra sätt att handla! Inga problem, sa jag! Sommarbiljetten! Och då hon förstod log hon och önskade oss trevlig resa.

Då jag kom hem kontrollerade jag på deras hemsida i Lund om glasen fanns som lagervara, jodå de fanns. Så jag bad om reservation och skickade iväg den. Tisdagen förra veckan utrustade vi oss med kaffe och smörgås för en dagsutflykt. Åkte ner till Lund, tog bussen ut till Nova, (lundensarnas Väla). Hett i solen, men vi sökte skugga och inomhusvistelse. Då vi kom till butiken råkade vi på ett biträde redan då vi stod på ”tröskeln”. I det skarpa solskenet behöver man stå en stund i entrén och vänta till dess att ögonen ställt om. Annars är det omöjligt att se någonting. Och i en glasaffär vill man ju inte vara som en elefant. 

Vi blev vänligt bemötta av biträdet, hon hänvisade till en hylla då hon hörde att vi sökte glas. Men sa jag, jag har bett om att få reserverat. Var hittar jag dem? En skeptisk blick från biträdet, som sa att hon inte visste någon reservation var gjord. Men då hon hörde vilka glas vi sökte sa hon att det inte var möjligt att reservera dem, de hade inte funnits på länge hos dem i Lund. Jaså, sa jag med på er hemsida visades att de fanns i lager. Fick då veta att det inte alltid var överensstämmande med hur det var i butiken! Vad har man då dessa flashiga hemsidor till, undrade jag. Vi blev erbjudna att titta om vi kunde göra något annat fynd bland deras sommarrea. Nej tack, sa jag och lommade iväg hemåt igen. 

Vi var en erfarenhet av Lunds stadsbussnät och resor till och från Lund rikare än tidigare med vår utflykt. Väl hemma gick jag in på deras hemsida och checkade av om glasen fanns i butiken. Jodå, de fanns. Och jag la in en ny reservation av våra glas. Två dagar senare fick jag svar att de tyvärr sålt slut på just de glasen. Undrar vem som blev den lyckliga? Jag hade ändå inte ett ögonblick tänkt åka och hämta dem, enbart stressa dem lite med mitt agerande.

Två dagar med riktig hetta gjorde att vi föredrog att inte vara utomhus mer än nödvändigt, så lite städning och tvättstuga blev gjort. Fredag var det festival i vår stad. Vis av tidigare års festivaler hade vi inte så stora förväntningar på att hitta någon mat som var hanterbar efter våra mått mätt. Men vi skulle göra ett försök, åkte ner i en överfull bus och gick bort mot marknadsområdet. Vi fick hela tiden akta oss för biltrafiken på flera av de gator som var aviserade i tidningen om att de var avstängda för parkering. Därför undrade vi vadan all denna biltrafik genom dessa stråk som det rådde p-förbud på? Lite längre in på området var det dock satt upp hinder så vi slapp detta slalomgående med bilarna. Vädret var riktigt fint på kvällskvisten, efter att ha regnat skyfall på förmiddagen över vår stad. Vi strosade runt och tittade på de olika aktiviteterna. Ett stort matutbud från världens alla hörn, men inte många platser att sitta ner och inta maten. Att få denna ”röra” (man måste kunna skyffla in den med endast sked eller gaffel) serverad på en papptallrik är inget intressant serveringsförslag för vår del. Jag sa till maken att förmodligen kommer mer än halva portionen att landa nere i min BH då jag hade min nya fina blus med ganska djupt decolletage som nästan exponerade ”my cleavage”. Skrattande erbjöd sig maken att hjälpa mig sanera om det skulle bli behov av det. Jag skrattade inte, kände istället vilken panik som skulle drabba mig om….

Efter att ha tittat på den försäljning av kläder och leksaker, kollat om det fanns någonstans att sitta ner en stund, gav vi upp. Beslöt oss att ta in en pizza på ett vanligt hak istället. Hittade en pizzeria där vi kunde sitta ute och studera folkvimlet samtidigt som vi åt. 

Lördagen, sista lördagen i juni och vi funderade på att åka någon liten sväng. Vi är på jakt efter moccabakelser, i alla fall jag. Maken tar nog vilken som helst annars, men jag letar efter min barndoms ljuvligaste kaffebröd. Mormors café har kanske dem, föreslog maken. Jaha, och var ligger mormors café undrade jag. I Lund, fick jag veta. Alltså iväg ner till den stora lärdomsstaden än en gång. Men i ett annat ärende. Denna gång efter moccabakelser och inte glas. 

Mormors café hade INTE sådana bakelser! En promenad genom city och vi hittade ett glasstånd med gammaldags glass i strut. Fick bli kompensation till de bakelser som verkar försvunna ur sortimentet hos alla konditorier numera. 

Vädret var varmt på gränsen till min klagopunkt. Men jag söker skugga så fort jag hinner. Och mitt på Stortorget i Lund hittade vi en bänk att slå oss ned på för att avnjuta vår glass. En rund bänk runt coh under en gammal kastanj. Så vackert. Och enkelt. Inga ryttarstatyer eller sprutande fontäner, bara ett träd inbyggt i en rund bänk. Skuggan därunder var underbar. Glassen god. Maken frågade om den gick att jämföra med Brostrædes ”is” i Helsingør? Och där trampade han på en öm tå igen. Ingen moccabakelse och ingen glass från den gamla butiken i Helsingør går att uppbringa längre. Den gräddglass med riktiga råvaror och hembakta rån. Var sak har sin tid. 

Plötsligt svor maken till. Jäklar sa han, jävla pjåddar. Han den där norrlänningen har trots allt lärt sig en del skånska. Men behöver han tjoa ut det bland folk sådär? Jag tittade förvånat och såg att 5 centimeter från det sista av hans delikata strut, den bit av glassen som han är mest förtjust i, satt en kladd med någon sörja. Jaha, det var tacken från fågeln som precis hade bett om en smakbit av glassrånet men blivit nekad. Nu satt det en kladd på vänsterhanden och maken undrade om det skulle betyda tur. I allafall högsta grad otur tyckte jag då struten fick stryka på foten. Denna idyll med en bänk under trädet, jag tyckte nästan med ett romantiskt skimmer ändrades plötsligt till ett tillhåll för marodörer. Fast en ryttarstaty har inte högre renommé vad det gäller fåglar runtomkring. 

Sanering av maken medelst våtservetter. En sak som vi uppmärksammat angående stadsbussarna i Lund, de passerade allihop centralstationen i något skede på sin färd. Detta tog vi ad notam och slängde oss på en buss som verkade gå i motsatt riktning mot stationen. Och mycket riktigt fick vi en sightseeing runt Lund. Vid ändhållplatsen eller vändhållplatsen vinkade chauffören till oss med frågan om vi skulle in mot stan igen. Jatack, sa vi. Vi ska med tåget. Men ingen brådska för vår skull! Resan vidare hem gick utan några problem. Ingen vinst på tipset heller innevarande vecka……trots att det brukar bringa lycka med fågelskit.

En resa till Malmö som har tre stycken butiker som säljer våra glas, är under planering. På Södra Förstadsgatan ska det finnas ett gammalt konditori som har allt i sortimentet som man kan minnas. Allt enligt svärdottern som haft Malmö som studieort några år. Och vem brukar kunna caféer om inte studenter? Det caféet ska få en chans. Men det får vi ta en heldag för om vi ska traska runt i Malmö. 

Undrar om någon undrar vad vi sysslar med? Men det är sommar, med sommarbiljett på Skånetrafiken. Hela vintern har jag pekat på den där regionbussen som står på Trädgårdsgatan, samtidigt som jag sagt: En vacker dag ska jag åka med den. Destinationen för den är Örkelljunga, Föregående år missade vi den förbindelsen. Det är en dubbeldäckare och jag är barnsligt förtjust att få klättra upp på översta plan och helst sitta längst fram, om det är ledigt där. 

Nu blev det äntligen det datum då sommarbiljetten började gälla. Det där med ”vacker dag” kanske man kan låta vara mindre viktigt. Då lördagen stundade var vi på gång. Bara att komma iväg är glädje nog. Regnet öste ner men chauffören såg till att vindrutetorkaren även på vårt etage var igång. 

Denna dag bestämde vi oss för att köpa en lunch-smörgås, baguette eller nånting. Men stackars Örkelljungabor vilket eländigt sortiment ni har på er ort. Nu gjorde regnet som öste ner, det ointressant att springa runt och leta efter något alternativ. Fick bli Coop-butiken i centrum. Jag vill bara rekommendera om ni ska turista Örkelljunga, ta mackor med hemifrån. Den baguett vi hittade beslöt jag att döpa om till nödbröd. Nästa steg är nog barkbröd. Kundtoaletten kostade 10 kronor, så nödig var jag inte! Dagen slutade med ett minus för Örkelljunga, tyvärr. 

Hemresan med en chaufför som inte ett ögonblick brydde sig om att låta oss se ut genom framrutan då regnet skvalade ner hela tiden, gjorde att vi sänkte honom till dem vi inte väljer om det uppstår en valsituation. Väl hemma lät vi Örkelljunga flytta ner till oattraktiva platser. Inget som kommer att stå på vår agenda fler gånger.

Söndagmorgon lovade bättre väder. Och reslusten satt fortfarande kvar i mig. Vi tar en tåg- och busstur Skåne runt, var förslaget vid frukostbordet. Jaaa, ingen tvekan från min sida! Maken tittade lite ömkligt på mig, då han ser hur jag vaknar upp från min lite frånvarande tillvaro med tidnings-läsning och påtår. Hans entusiasm för resande med allt stillasittande är inte lika fanatisk som min, men han kompenserar det gärna med att få agera planeringsexpert. Minut för minut presenterar han hur vi förflyttar oss i ett moturs varv runt vårt sommarfagra landskap. Så nu, upp till bevis Skånetrafiken! Vi läser så mycket kritik om vårt kommunikationssystem under vinterhalvåret, att vi börjar oroa oss för att vårt sommarnöje med dem ska bli inställt. Men nej, vi måste testa. 

Längs västkusten är allt som det brukar vara, och väl nedkomna till Malmö är det mörkt nere i de tunnlar som vi ser av den staden. Byte till ett annat pågatåg med destination Ystad och då Oxie passerats börjar ett böljande landskap, vi ser att det i övrigt platta Skåne övergår mer och mer i den kontinentalterräng som man ser på andra sidan Östersjön. Solen lyser och vi myser. Denna resa mellan Malmö och Ystad varar cirka en timme, en lagom stund för vår matsäck med kaffe och en idag inköpt bulle med ost och skinka från Backhaus i Helsingborg. Vi vågade inte chansa idag, tog en snabb runda inom den butiken handlade och beslöt att det var för att fira inledningen av vår sommarturnering. 

Tåget tuffar inte numera men det förflyttar sig förbi det frodiga gröna som mitt landskap består av. Men varför alla dessa marker som ligger i träda? Varför odlar man inte dem? Inga betesmarker heller, inga djur i sikte. Det förekommer gårdar som ser öde ut här längs denna sträcka som i mina ögon verkar vara bördiga jordar. Man läser om ramaskri då en markbit bebyggs, som om de är de sista tillgängliga odlingsytorna. Sedan ligger gårdar nedlagda och övergivna runt om i vårt land. Jag blir inte klok på det hela. 

I Ystad byter vi pågatåg mot Simrishamn. Längs järnvägen upp mot Tomelilla kantas dikena med de vackra stora björnlokorna. Jag vet inte om den arten räknas som invasiv, eller om den bara är farlig med sina växtsafter som bränner huden om man får den på sig. Trots allt kan jag inte låta bli att beundra den majestätiska blomman. 

Då vi kommer in på Tomelilla station börjar tåget backa. Jag blir lika förvirrad varje gång. Det där med att hålla koll på väderstrecken är viktigt för mej, nörd som jag är. Nu helt plötsligt sitter vi och åker baklänges. Men vi anländer Simrishamn efter en stund. Skåneexpressen nr 3 står och väntar på oss. Men det är bara envåningsbuss. 

Längs östkusten åker vi norrut. Brösarps backar och Kivik bjuder på en vacker resa. Men varför är det så trädlöst? Är det hedmarker? Vi ser inga betesdjur så det kan väl inte vara avgnagda beteshagar? Ju mer jag far runt desto mer frågor formulerar jag. Men tyvärr till fel personer, jag får inga svar. Då vi passerar Ravlunda kyrka pekar jag och berättar för maken att däruppe invid kyrkan ligger Piraten begravd. Ja ja, säger han, det har du sagt varje gång vi far förbi. Men Piraten är en av mina favoritförfattare. Så jag kan inte låta bli att kommentera det. 

Jag har vissa funderingar om dessa trakter kommer att bli lika lätta att besöka i framtiden? Mina tankar om att Sverige gett upp sin försvarstanke och ändrat oss till en krigsmakt i samband med NATO-inträdet? Markerna runt Ravlunda har vi alltid tidigare accepterat som ett militärt övningsområde. Men nu har vi ju sålt vår suveränitet till krigsmakter som vill ha markerna som ”sina”.  

Uppe i Kristianstad söker vi ett pågatåg med direktanknytning hem till Helsingborg. Tyvärr bara med byte. Men vi tar tåg. Det räcker med buss för idag. Och bussarna blir med byte de också. Strax efter Vinslöv får man nästan alltid stanna mitt på spåret för att invänta ett mötande tåg. Det gick fort denna gång. Vidare mot Hässleholm, men plötsligt stod vi still igen! Vad var det nu? Tystnad. Efter ca tio minuter fick vi av en medpassagerare veta att det var folk på spåret. Och då stoppas all trafik runt om. Där satt vi, men vi hade en liten skvätt kaffe på en termos så vi tog en eftermiddagsfika. Tågstoppet varade i en halvtimme, och under tiden blev det till att tänka om vad det gällde vår resplan. Nu fungerade ingenting vad gällde tider i appen. Så byte i Hässleholm gav vi upp tanken på. Åkte ner till Lund där chansen att hitta ett bröd, som vi hade på agendan, var större. En hamburgare fick bli huvudmålet för dagen. Vi anlände hemmet vid 21.00-tiden.

Måndagen höll vi oss inom kommunens gränser. 

Tisdagen är vår veckoshopping-dag. Men i min stickkorg ligger sedan en månad tillbaka ett par tumvantar utan tummar. Garnet tog slut och maken föreslog att vi skulle åka och köpa ett nystan till. Men då det var att åka till Landskrona menade jag att det kunde vänta till dess att vi fick våra sommarbiljetter. Så på väg till vår vanliga mataffär tog vi en snabbnudlar med Öresundståget ner till Landskrona, tillbaka med regionbussen som passerar vår mataffär. Så enkelt allting är då man kan resa till en hyfsad kostnad. 

Nya planer på gång. Jag återkommer.

At a family dinner, three generations were represented, I announced that we had been and cast our votes for the upcoming EU elections. Mostly as a small introduction that we were in phase with the times, should something happen to us. Unconsciously, I steered the conversation to world politics and everything that happens around us in our wide world. With the accessibility that digital development has brought, there aren’t many corners of the world we don’t get to know anything about. 

The granddaughter lamented that she found many things that gave her a bad conscience, as if the world expects us to have a definite opinion about everything, Europe Asia North and South America and Oceania. There is a lot to partly get information about, familiarise yourself with, and evaluate your own opinion about! A little surprised, I looked at her, I haven’t realised what expectations we have of the youth, what they should take a stand on. With increased information flow, the demands to have an opinion naturally increase. But what does that mean? That they feel compelled to listen and read about everything? Or that, when they realise it’s getting unmanageable and questionable, they shut down their opinions? What we say nonchalantly that we don’t care. Do we really care about it, or do we realise that it is not possible to overview or sort everything as true information. Do you have to have an opinion on everything? According to the granddaughter, our world expects us to have it! Last week we were told by the newly installed president of Taiwan that 24 million Taiwanese wanted to continue living on their island as free individuals. This was answered by Xi Jinping, the President of China by saying that 1.5 billion Chinese wanted to reunite their kingdom with the island of Taiwan. As a Swede, should I form an opinion about this? How do I deal with the fact that there are conflicts going on in many places around our world? If they also force their way into my daily life?

I complained about these ”peaceful demonstrations” that occasionally occurred in my city. Which completely closed one of the city’s major thoroughfares to all forms of traffic. Which forced us bus travellers to wait for buses that didn’t show up because there was an ”event” going on as the transport companies chose to call it! Travellers standing in mercilessly scorching sunshine surrounded by this raucous chanting mass of people who were roaring in such broken Swedish that I couldn’t decipher their message, I’m not sure it was in Swedish. With shame I thought: can’t you go home to the places on earth where the injustice is going on that you rant about here, instead of locking me in an involuntary captivity in the unbearable heat of the sun for more than an hour. I panicked, could barely breathe, but realised I just had to try to tough it out. I looked at my husband that he too was suffering from the heat, but as a man, you shouldn’t complain. Especially not as a northerner. Finally I told him come, we must try to get into the shade. Resolutely, I headed straight in to plow through the demonstration train that had stopped outside our central station, closely guarded by both a well-sized police force and many security guards. Would I dare? Would the police catch me? Never mind, it was a need to get shade otherwise we would have fainted. The idea was to plow through the crowd to reach the shade on the other side of the street. It was not easy to break through this homogeneous mass. They had to pull their prams to the side, or move a few centimeters. Now I’m not a coward so they realised there was nothing to discuss, just make room for me and my company. And on the other side of the street there was shadow, this shadow that was vital to me. Their message of peace in another part of the world did not touch me then and there. But I have to admit that a certain kind of shame comes over me as I write it down. At the same time as I defend myself that it should be under the heading emergency protection. As a peaceful nation do we have to be involved in everything?

Speaking of emergency protection, this defence is soon a thing of the past. During my lifetime as Swedes, we have taken pride in having a defence force, not a military force. In connection with our entry into NATO, we have sold out our country, so that today we can quickly organise a fighting force. The mobilisation that was talked about and organised during the last world war was tried to be planned as a defence organisation, not a war organisation. We have now been upgraded to warheads, the entire Swedish population. 

I think I’ll look in my basket of yarns if I can knit some small garment, and return to my audiobook. Lose me in my little bubble. I don’t care about world politics.

Här är svenskan

Vid en familjemiddag, tre generationer var representerade, lät jag meddela att vi varit och avlagt våra röster inför stundande EU-val. Mest som ett litet inpass att vi låg i fas med tiden, om något skulle hända oss. Omedvetet styrde jag in samtalet på världspolitiken och allt vad som händer runt om oss i vår vida värld. Med den tillgänglighet som den digitala utvecklingen har medfört, finns det inte många hörn i världen vi inte får veta något om. 

Sondottern beklagade sig att hon tyckte det var mycket som gav henne dåligt samvete, som om världen förväntar sig att vi ska ha en bestämd åsikt om allt, Europa Asien Nord- och Sydamerika och Oceanien. Det är mycket att dels få information om, sätta sig in i, och utvärdera en egen åsikt om! Lite förvånat tittade jag på henne, jag har inte insett vilka förväntningar vi har på ungdomen, vad de ska ta ställning till. Med ökat informationsflöde ökar givetvis kraven på att ha en åsikt. Men vad innebär det? Att de känner sig tvungna att lyssna och läsa om allt? Eller att de, när de inser att det blir ohanterbart och tvivelaktigt, att de stänger av sina åsikter? Det som vi lite nonchalant säger att vi skiter i. Skiter vi verkligen i det, eller inser vi att det inte går att överskåda eller sortera allt som sann information. Måste man ha en åsikt om allt? Enligt sondottern förväntar sig vår omvärld att vi ska ha det! Senaste veckan fick vi till livs av den nyligen installerade presidenten i Taiwan, att 24 miljoner taiwaneser ville fortsätta leva på sin ö som fria individer. Detta besvarade Xi Jinping, Kinas president med att 1.5 miljarder kineser önskade återförena sitt rike med ön Taiwan. Borde jag som svensk bilda mig en åsikt om detta? Hur ställer jag mig till att det pågår konflikter på många ställen runt vår värld? Om de dessutom tvingar sig in i mitt dagliga liv?

Jag beklagade mig över dessa ”fredliga demonstrationer” som stundtals förekom i min stad. Som stängde av en av stadens stora genomfartsleder totalt för all form av trafik. Som tvingade oss bussresenärer vänta på bussar som inte dök upp därför det pågick ”ett evenemang” som trafikbolagen valde att kalla det! Resenärer som stod i obarmhärtigt stekande solsken omringade av denna skränande skanderande människomassa som vrålade på så bruten svenska att jag inte kunde tyda deras budskap, jag är inte säker på att det var på svenska. Med skam tänkte jag: kan ni inte åka hem till de platser på jorden där den orättvisa pågår som ni skränar om här, istället för att stänga in mig i en ofrivillig fångenskap i den outhärdliga solens hetta i mer än en timme. Jag fick panik, kunde knappt andas, men insåg att det var bara att försöka att härda ut. Jag såg på min man att även han led av värmen, men som man, ska man inte klaga. Framför allt inte som norrlänning. Till slut sa jag till honom att kom, vi måste försöka komma in i skuggan. Resolut tog jag kurs rakt in för att plöja igenom det demonstrationståg som stannat utanför vår centralstation, noga bevakade av både en väl tilltagen polisstyrka och många ordningsvakter. Skulle jag våga? Skulle polisen ta mej? Strunt samma, det var ett måste att få skugga annars hade vi svimmat. Tanken var att plöja sig igenom folksamlingen för att nå skuggan på andra sidan av gatan. Det var inte lätt att bryta genom denna homogena massa. De blev tvungna att dra sina barnvagnar åt sidan, eller flytta sig någon decimeter. Nu är jag ingen fegis så de insåg att det var inget att diskutera, bara göra plats för mig och mitt sällskap. Och på andra sidan gatan var det skugga, denna skugga som för mig var livsviktig. Deras budskap om fred i en annan del av världen berörde inte mig då och där. Men jag måste erkänna att en viss form av skam drabbar mig då jag skriver ner det. Samtidigt som jag försvarar mig med att det bör lyda under rubriken nödvärn. Måste vi som en fredlig nation involveras i allt?

På tal om nödvärn, detta med försvar är snart ett minne blott. Vi har under min livstid som svenskar satt en ära i att ha en försvarsmakt, inte en krigsmakt. I samband med vårt inträde i NATO har vi sålt ut vårt land, så att vi idag kan snabbt organisera en stridsförande trupp. Den mobilisering man talade om och organiserade under senaste världskriget försökte man planera som en försvarsorganisation, inte en krigsorganisation. Vi har nu uppgraderats till stridspittar, hela svenska befolkningen. 

Jag tror jag ska leta i korgen med garner om jag kan sticka något litet plagg, och återvända till min ljudbok. Förpassa mig i min lilla bubbla. Inte bry mig om världspolitiken. 

For the moment I live in the best of worlds, I change between early spring and early summer. Do I sound confused? I confess I sound as if I have doubts were I want to be. Here in southern Sweden with summer and warmth, but dark, black nights. Or if I want to enjoy the muddy roads and rather chilly nights with icicles to look up for when I pass out and in through the cottage door. But the  days will never end up north this time a year without any dark nights between. I don’t know why, but it feels as if it extends both life and stamina

Our niece who is our cottage neighbour has last week send some pictures from the surroundings, the neighbourhood. With a lot of sign of spring. It is so silent up there, I use to listen to the silence when I’m there. And humming that song by Simon and Garfunkel, The sound of silence. Nowhere I think I can find such deafening silence as there among the mountains. Before the ice melts and open up streams and lakes. It’s late to listen to the silence, because all birds which starts to chirp any day by now. The bird Luscinia svecica, I don’t know her english name so you get it in Latin, is just arrived from its long winter stay, and the cuckoo is supposed to arrive next weekend. It’ll be end of silence for some weeks. Comparing to the traffic noise it is the best music in the world. Forgive me dear Giacomo Puccini, my favourite composer.

I got a picture from niece, a rather dark picture and I wondered if she sent me some secret information. But after a while when I had studied the screen I saw a fox! And I told her: there’s a fox just outside your cottage. She laughed at me, she knows my bad eyes, but agreed. Yes there’s a fox trying to catch the bird’s seed and the ball of tallow she has hang in trees in her garden. And when I saw it, I remembered all this times we get ride of the tallow balls we use to feed the birds when we spent Easter in cottage. We hang up a new ball almost every day, higher and higher but the fox living there is a master to jump high.  

The other day when I played bridge at webb, I talked to a Norwegian player. It was almost midnight and I asked: is it bright daylight where you are right now? And, yes he said. He told me he lives in Tromsö, a town in northern Norway. Once again my longing for this amazing nights came over me.

 I have tried to send a picture of a tree in middle of my town, for the moment in full bloom. A chestnut, trying to make niece to envy me a bit. But no, no chance. She loves this spring and the calm life she achieves for some weeks in her cottage.

And here I sit indoors in town, because it is too sunny and warmth for an old lady like me, longing for the more suitable climate for my red (grey) hair and freckled skin. The freckles doesn’t turn grey as the hair does. Fortunately my dear froggyfriend entertains me with some problems to ponder. He knows I am fond of sudoku since earlier and latest weeks he has sent me another kind of digit nuts to crack, Yakazu. He sent me new this morning. Now I’ve get 12 (douze) new squares to solve. I do appreciate his kindness because I have run out of yarn. My last mittens didn’t get any thumbs, I have to wait before we can go by train to Landskrona a town south of ours, where I can buy that special kind of yarn. 

We’re looking forward to the date 15th of June when we can travel all around our county for the price of a summer ticket, 595:- then we can travel around till 15th of August. Guess how happy I am, I who love to travel by bus and train. And especially when I once have bought the ticket, I consider every little journey I do, as free. Saving money the more I travel.

Här är svenskan

För tillfället lever jag i den bästa av världar, byter jag mellan tidig vår och tidig sommar. Låter jag förvirrad? Jag erkänner att jag låter som om jag tvivlar på var jag vill vara. Här i södra Sverige med sommar och värme, men mörka, svarta nätter. Eller om jag vill njuta av leriga vägar och ganska kyliga nätter med istappar att se upp för när jag kliver ut och in genom stugdörren. Men dagarna  slutar aldrig norrut den här tiden om året då de inte bryts av mörka nätter. Jag vet inte varför, men det känns som om det förlänger både ens liv och uthållighet

 Systerdottern som är vår stuggranne har sista veckan skickat lite bilder från omgivningen, grannskapet. Med många vårtecken. Det är så tyst där uppe, jag brukar lyssna på tystnaden när jag är där. Och nynna på den låten av Simon och Garfunkel, The sound of silence. Ingenstans tror jag att jag kan finna en sådan öronbedövande tystnad som där bland bergen. Innan isen smälter och öppnar upp bäckar och sjöar. Det är sent att lyssna nu, för alla fåglar som börjar kvittra vilken dag som helst. Fågeln Luscinia svecica, blåhaken jag vet inte hennes engelska namn är så du får den på latin, har precis kommit från sin långa vintervistelse och göken är väntad nästa helg. Det kommer att vara slutet på tystnaden i några veckor. Jämfört med trafikbuller är det dock den bästa musiken i världen. Förlåt mig kära Giacomo Puccini, min favoritkompositör.

Jag fick en bild av systerdottern, en ganska mörk bild och jag undrade om hon skickade hemlig information till mig. Men efter ett tag när jag hade studerat den närmre såg jag en räv! Och jag sa till henne: det står en räv på ditt tun! Hon skrattade åt mig, hon vet om mina dåliga ögon, men höll med. Ja, det finns en räv som försöker fånga fåglarnas frö och talgbollar hon har hängt i träden i sin trädgård. Och när jag såg, kom jag ihåg alla dessa gånger vi blivit av med talgbollarna vi hängt ut för att mata fåglarna när vi tillbringade påsken i stugan. Vi hängde upp en ny boll varje dag, högre och högre men räven som bor där är en mästare att hoppa högt.

Häromdagen när jag spelade bridge på nätet pratade jag med en norsk spelare. Det var nästan midnatt och jag frågade: är det dagsljus där du är just nu? Och ja sa han. Han berättade att han bor i Tromsö, en stad i norra Norge. Återigen kom min längtan efter dessa fantastiska nätter över mig. Jag har försökt skicka en bild på ett träd mitt i min stad, för tillfället i full blom. En kastanj som jag försöker få systerdotter att avundas mig lite. Men nej, inte en chans. Hon älskar det här med våren och det lugna liv hon njuter av under några veckor i sin stuga.

Och här sitter jag inomhus i stan, för det är för soligt och varmt för en gammal dam som jag, längtar efter ett mer passande klimat för mitt röda (gråa) hår och fräkniga hy. Fräknarna blir inte grå som håret blir. Lyckligtvis underhåller min kära froggyfriend mig med några problem att fundera över. Han vet att jag är förtjust i sudoku sedan tidigare och senaste veckorna har han skickat mig en annan sorts siffror att knäcka, Yakazu. Han skickade mig nya i morse. Nu har jag fått 12 (douche) nya rutor att lösa. Jag uppskattar hans vänlighet eftersom jag har slut på garn. Mina sista vantar fick inga tummar, jag får vänta innan vi kan åka tåg till Landskrona, en stad söder om vår, där jag kan köpa den där speciella sortens garn.

Vi ser fram emot datumet den 15:e juni då vi kan resa runt i vårt län till priset av en sommarbiljett, 595:- och sedan kan vi resa runt till 15:e augusti. Gissa vad glad jag är, jag som älskar att resa med buss och tåg. Och speciellt när jag en gång har köpt biljetten betraktar jag varje liten resa jag gör som gratis. Sparar pengar ju mer jag reser.

Middle of May, this days I like probably most of all days during year. The nature has woken and everywhere I look at the trees are light green, those which not is covered with a white sky of flowers. I wander around and surprised look at all flowers showing up, and there I stand and search in my memory for their name. Long-leaved starwort, Stellaria longifolia, every spring I stare at them and have to think a long long time to remember their name. The other day we walked by a grass slope white as if someone had spread out a sheet or a veil covered with this flower. Many times during this weeks in April- May I think of our great scientist Carl von Linné who sorted out our flowers and gave them name. It has been a pleasure to me all years to read about it and even learn about our flowers. I remember my daughter told me once, the birds were much more interesting than “my boring flowers”. I explained to her flowers didn’t fly away while I took out my flora book and was able to look for data about the flower in the book. They just stood there blooming and waiting and I could enjoy them. Nowadays I don’t carry any book when I go for a walk, I have to trust my memory. And I have to admit some days I arrive home with a picture in my mobil ready for a try to pick up its name in the book. It appears to me more and more there is something named “forgetness-book. A Norwegian man taught me how to put things into that book when we had played a bad tournament in bridge. This imaginary book should be a heavy book by now, but I will tell you I can carry it. So far. 

Sometimes our memory is short. Today I made a video call to my sister in law. She has become so nice to speak to since she get her hearing aids last summer. Our talk has become easier and we don’t have to repeat it all the times. When we started the call she just put a saucepan on the stove to boil some eggs for breakfast. The conversation flows on she also held her phone in her hand so I didn’t had to lay at her table and stare into her ceiling, or even worse, it gets black and she has put the phone upside down somewhere and continue to speak. Today I followed her around the flat, we spoke and she poured water in the sink aiming to make the dishwashing later on. After a while I saw her sitting in her rocking chair, and I knew by then she sat down in front of her TV. I use to get motion sickness, when she sits in that chair and we use video calls. I asked her how long her eggs need to get boiled and OMG how fast the old girl became. I doubt the eggs were bad, just very well done. The story about those eggs will hopefully become put into the forgetness-book

Här är svenskan

 Mitten av maj, dessa dagar gillar jag nog mest av alla dagar under året. Naturen har vaknat och överallt var jag ser är träden ljusgröna, de som inte är täckta av en vit sky av blommor. Jag vandrar omkring och tittar förvånat på alla blommor som dyker upp, och där står jag och letar i mitt minne efter deras namn. Skogsstjärnblomma, Stellaria longifolia, varje vår stirrar jag på dem och måste tänka länge länge för att komma ihåg dess namn. Häromdagen gick vi förbi en grässluttning vit som om någon hade brett ut ett lakan eller en slöja täckt med denna blomma. Många gånger under de här veckorna i april-maj tänker jag på vår store vetenskapsman Carl von Linné som sorterade våra blommor och gav dem namn. Det har roat mig i alla år att läsa om det och till och med lära mig om våra blommor. Jag minns att min dotter sa till mig en gång att fåglarna var mycket mer intressanta än ”mina tråkiga blommor”. Jag förklarade för henne att blommorna inte flög iväg medan jag tog fram min florabok och kunde leta efter information om blomman i boken. De bara stod där och blommade och väntade och jag kunde njuta av dem. Nuförtiden har jag ingen bok när jag går på promenad, jag måste lita på mitt minne. Och jag måste erkänna att vissa dagar kommer jag hem med en bild i mobilen redo för ett försök att leta upp dess namn i boken. Det förefaller mig mer och mer att det finns något som heter ”glömme-bok. En norsk man lärde mig att lägga in saker i den boken när vi hade spelat en dålig turnering i bridge. Den här imaginära boken borde vara en tung bok vid det här laget, men jag må säga att jag kan bära den. Än så länge.

Ibland är vårt minne kort. Idag ringde jag ett videosamtal till min svägerska. Hon har blivit så trevlig att prata med sedan hon fick sina hörapparater i somras. Vårt samtal har blivit lättare och vi behöver inte upprepa allting hela tiden. När vi började samtalet satte hon just en kastrull på spisen för att koka några ägg till frukost. Samtalet flöt på hon höll också sin telefon i handen så jag behövde inte bli lagd på hennes bord och stirra upp i hennes tak, eller ännu värre, det blir svart och hon har lagt telefonen upp och ner någonstans och fortsätter prata. Idag följde jag med henne runt i lägenheten, vi pratade och hon hällde vatten i diskhon med intensionen att diska senare. Efter ett tag såg jag henne sitta i sin gungstol och jag visste då att hon satt sig framför sin tv. Jag brukar få åksjuka när hon sitter i den där stolen och vi pratar via videosamtal. Jag frågade henne hur länge hennes ägg måste koka och jisses så snabb den gamla tjejen blev. Jag tvivlar på att äggen var dåliga, bara väldigt well done. Berättelsen om dessa ägg kommer förhoppningsvis att läggas in i glömme-boken.