Kategori: Minnen Sida 20 av 138

English after the Swedish today

Slutet av oktober och jag har redan köpt julklapp!! Jag som brukar skaka på huvudet och tycka att folk är tokiga som låter sig påverkas av den allt tidigare lanseringen av affärsvärldens julskyltning. Jag vill inte påstå att jag drabbats av julhysteri redan, men häromdagen fick jag en julgåva med posten av en släkting. 

En kalender för nästa år med bilder från vår stad, en kavalkad i nostalgi. Min barndomsstad som den såg ut då jag växte upp. Även denna släktings uppväxt eftersom vi båda är 40-talister. Det är bilder från ”min mammas gata”, med många spårvagnsbilder. Dessa spårvagnar dominerade gatubilden i stadens city, och det var ofta med dessa man nådde de ställen man skulle till. Om man skulle ”gå i sta’n” eller man skulle åka och bada. Om man skulle på Folkets Hus vid Gustav Adolfstorg eller till saluhallen på Sundstorgets. Staden var inte mer vidsträckt än att man nådde många destinationer med dessa spårvagnar. Bussar blev ett komplement ut till ytterområdena och jag minns tre linjer som gick. 11, 12 och 13 gick till Ystadgatan, Sockengatan och Berga. De täckte upp vad vi behövde. I alla fall så vitt jag minns.

Igår stod jag plötsligt framför ett ställ i varuhuset med nästa års almanackor eller kalendrar. Dessa ställ står ju inte så framträdande resten av året, men de dyker upp nu så här års när det är dags att börja planlägga för nästkommande år. Jag har sedan ganska många år tillbaks letat efter en almanacka med vackra bilder typiska från Sverige/Norden. Jag skickar dem till Frankrike till Froggyfriend. Helt övertygad om att alla människor behöver ha någon form av kalender. Första gången fick jag ett skrattande svar att den tänkte han hänga upp i sitt ”dressingroom”. Fortfarande har jag inte vågat fråga honom varför han hängt den där. Hur ser hans dressingroom ut? Är det en sådan där walking closett? Där den hänger som ett litet konstverk vid sidan om hans slätstrukna skjortor och hans välskräddade kostymer?  Eller är det så att det är en garderob där han slänger in saker han får från alla möjliga vänner och ovänner? De saker man inte vill se? De där som påminner en om ens vänners dåliga smak. Som sagt, aldrig vågat fråga. Men jag har fortsatt att skicka inför varje jul, och det har hänt att jag fått kommentarer och frågor att han trots allt läser lite i dem. 

Detta år hittade jag ingen ny kalender, det tycks som om de repeterar på tryckeriet, tar fram samma fotoobjekt som varit tidigare. Inte som de jag fått av min släkting som hade ett helt nytt tema i år!

Så där stod jag och kände tveksamhet till att köpa en repris från tidigare. Tänk om han sparar dem och jämför?Upptäcker han då att vi kanske bara har tolv vackra vyer att visa från vårt vackra land?

Plötsligt fick jag ögonen på en lite mindre almanacka, med anonyma bilder. Från Sverige för all del, men utan att vara namngivna varifrån motivet är. Med en liten ficka bakom varje månadsuppslag. En ficka där man föreslogs samla sina räkningar och andra viktiga papper som skulle åtgärdas den månaden. Vad då samla räkningar? Vad är det? Frågan ställs av en modern kvinna, i alla fall lite lagom uppdaterad. Det är bara tiggarbreven från olika organisationer som jag får med postgiroblanketter nuförtiden. All min ordinarie post sköter jag via nätet. Så den fickan blir för min del oanvänd. Men där jag stod i affären och funderade, kom jag på vilken nytta jag haft av en dylik almanacka förr i tiden. Då man samlade sina kvitton på inköp från Konsum och Ettan. Man fick återbäring på inköpen som kunde dokumenteras med kvitton. En gång om året, oftast några dagar in i januari, plockade man fram kvitton på alla inköp som gjorts under föregående år. Både på Konsum och Ettan. Konsum var det stora varuhuset nere i city, man kunde köpa det mesta som finns på ett varuhus idag. Livsmedel, husgeråd, kläder osv. Så ett års inköp kunde bli en tjock bunt av inköpskvitton. Man fick räkna ihop dem själv, och ange summan på en papperslapp som medföljde bunten ner i det kuvert som avhämtats på närmsta Konsum-butik. Även kvittona från Ettan, en av stadens bageriföreningar gav återbäring på årets inköpta varor. Däremot var det inte så stora summor från brödbutikerna. Snälla ni, ställ inte frågan på hur mycket det rörde sig om i återbäring, men tillräckligt för att man skulle göra sig besväret är jag övertygad om! 

Nu ska jag skicka en sådan almanacka med ficka till froggyfriend som julklapp. Inte för att han ska samla kvitton eller räkningar i, jag får komma på nåt annat trevligt att använda fickorna till. En liten hälsning för varje månad, kanske med en liten anekdot eller en berättelse om vårt land. Jag har under hösten lärt honom många ord på svenska, då han frågat om dem. Jag har en känsla att han frågat förr om just dessa ord, men tydligen har han inte så många att tala svenska med. Så han glömmer dem lika fort som jag lär ut dem. Han har även bett mig om de olika sätten att svära, något som förekommer att vi nyttjar då vi spelar fel. För tillfället har han dock bara fått ett begränsat urval.  

Lustigt jag har skrivit en liten skröna om detta med kalender och almanacka. Jag har till dags dato varit ovetandes om skillnaden mellan dessa är. Så jag googlade och fick läsa att:

”Kalender och almanacka skulle man kunna tro är samma sak men det är fel. Kalendern är själva sättet att systematisera och räkna tiden på medan almanackan är så att säga resten. Det vill säga veckor, dagar, helgdagar och annat. Man kan säga att almanackan inte kan existera utan kalendern och kalendern är oerhört torftig utan almanackan.” 

Blev vi klokare på den förklaringen? Jag brukar fundera på dessa två begrepp då jag skriver på engelska, men de slutar med att jag skriver calendar oavsett vilket ord jag tänkt på i svenskan. Och om jag provar översätta dem blir de samma ord, vilket jag än ber om översättning på. Däremot diary kommer upp som ett förslag då man talar om skrivna noteringar. 

Kan ni förstå vad den här kalenderbitaren haft kul som skrönat ihop denna skröna?

• Here’s the English

End of October and I’ve already bought Christmas presents!! I who usually shake my head and think that people are crazy who allow themselves to be influenced by the ever earlier launch of the business world’s Christmas signage. I don’t want to claim that I’ve already suffered from Christmas hysteria, but the other day I received a Christmas present in the mail from a relative. 

A calendar for next year with pictures from our city, a cavalcade in nostalgia. My childhood town as it looked when I was growing up. Also this relative’s upbringing as we were both born in the forties. There are pictures from ”my mother’s street”, with many tram pictures. These trams dominated the street scene in the city, and it was often with them that you reached the places you were going to. If you were to ”go into town shopping” or you were to go swimming. If you were going to Folkets Hus at Gustav Adolfstorg or to the market hall at Sundstorgets. The city was not more extensive than reaching many destinations with these trams. Buses became a supplement to the outer areas and I remember three lines that ran. 11, 12 and 13 went to Ystadgatan, Sockengatan and Berga. They covered what we needed. At least as far as I remember.

Yesterday I suddenly stood in front of a rack in the department store with next year’s almanacs or calendars. These racks are not so prominent the rest of the year, but they appear this time a year when it’s time to start planning for next year. For quite a few years now, I have been looking for an almanac with beautiful pictures typical of Sweden/the Nordics. I am sending them to France to Froggyfriend. Totally convinced that all people need some kind of calendar. The first time I got a laughing reply that he intended to hang it in his ”dressing room”. I still haven’t dared to ask him why he hung it there. What does his dressing room look like? Is it a walking closet like that? Where it hangs like a little piece of art next to his ironed shirts and his well-tailored suits?  Or is it a closet where he throws things he gets from all sorts of friends and enemies? The things you don’t want to see? The ones that remind you of your friends’ bad taste. Like I said, never dared to ask. But I have continued to send before every Christmas, and it has happened that I have received comments and questions that he reads a little into them after all. 

This year I did not find a new calendar, it seems as if they are rehearsing at the printing house, producing the same photo objects as before. Not like the ones I got from my relative who had a whole new theme this year!

So there I was, feeling hesitant to buy a repeat from before. What if he saves them and compares them? Does he then discover that perhaps we only have twelve beautiful views to show from our beautiful country?

Suddenly I caught sight of a slightly smaller almanac, with anonymous pictures. From Sweden for all intents and purposes, but without being named where the subject is from. With a small pocket behind each monthly spread. A pocket where one was suggested to collect one’s bills and other important papers to be dealt with that month. What then collect bills? What is it? The question is asked by a modern woman, at least a little reasonably updated. It’s only the begging letters from various organisations that I get with postal giro forms these days. I handle all my regular mail online. So that pocket will be unused for me. But as I stood in the shop and thought, I realised how useful I had been from such an almanac in the past. When you collected your receipts for purchases from Konsum and Ettan. You received a refund on purchases that could be documented with receipts. Once a year, usually a few days into January, they picked out receipts for all purchases made during the previous year. Both at Konsum and Etta. Konsum was the big department store down in the city, you could buy most things that can be found in a department store today. Food, household items, clothes, etc. So a year’s worth of purchases could become a thick stack of receipts. You had to add them up yourself, and enter the total on a piece of paper that came with the bundle into the envelope collected at the nearest Konsum store. Even the receipts from Ettan, one of the city’s bakery associations, gave a refund on the year’s purchased goods. However, the sums from the bread shops were not that large. Please don’t ask the question of how much was involved in refunds, but enough to bother with I’m convinced! 

Now I’m going to send such an almanac with a pocket to froggyfriend as a Christmas present. Not for him to collect receipts or bills in, I’ll have to think of something else nice to use the pockets for. A small greeting for each month, perhaps with a small anecdote or a story about our country. During the autumn, I taught him many words in Swedish, when he asked about them. I have a feeling that he asked before about these particular words, but apparently he doesn’t have many people to speak Swedish with. So he forgets them as fast as I teach them. He has also asked me about the different ways to swear, something that happens that we use when we play wrong. At the moment, however, he has only received a limited selection.  

Funny, I’ve written a little blurb about this with a calendar and almanac. To date I have been unaware of the difference between these. So I googled and read that:

”You might think that a calendar and an almanac are the same thing, but that is wrong. The calendar itself is the way to systematise and count time, while the almanac is, so to speak, the rest. That is, weeks, days, holidays and more. You can say that the almanac cannot exist without the calendar, and the calendar is extremely poor without the almanac.” 

Did we become wiser for that explanation? I usually think about these two concepts when I write in English, but they end up with me writing calendar regardless of which word I thought of in Swedish. And if I try to translate them, they turn out to be the same word, whichever I ask for translation. On the other hand, diary comes up as a suggestion when talking about written notes. 

Can you understand what fun this calendar biter had putting together this crazy thing?

Oj så mörkt det blev. Jag hänger inte med. Först började dagen som en sådan där mulen dag så det hjälpte inte att vi drog upp persiennerna, det var fortfarande dunkelt inomhus. Till slut tändes lampan och jag började fundera om det var morgon middag eller kväll. 

Lite bakis efter middagsbjudningen gårkväll, med efterföljande kortspel. Barnbarnet visade en viss skepsis först, lite ovilja, sa att hon hellre satt vid datorn och chillade. Men jag kontrade med att så tänkte även jag, men ibland får man offra sej för familj, släkt och vänner. Ett förvånat ögonkast som svar, sedan såg jag att hon läste koden. Det blev några rundor med gammeldags kortspel, och chillandet fick vänta för oss båda. Angående bakis-känslan behövs inte mycket nuförtiden. Det räcker att man frångår sina vanliga latmannavanor, klär upp sig lite och sitter med runt ett middagsbord, där man får tänka på bordsskicket och samtalsämnena. Jag vill ju inte säga att det tär på krafterna, men man får koncentrera sig. Och vi har ställt om till normaltid natten som gick. Vi har fått tillbaka lånad tid. Men det är med den tiden som ett vanligt lönekonto, ingen ränta. 

Veckan som gick har varit omväxlande. Tisdag sopplunch på bridgeklubben. Tänk att ärtsoppa kan smaka så gott. Men som min lillasyster har lärt mej säga: Gratis är gott. Onsdagen var det träff på stickkaféet. Då jag kom hem stod det en äppelkaka med marängtäcke på bordet, alldeles nybakad. Han kan, den där maken!

Torsdag stod vi i kö vid vårdcentralen för att få vaccin. Det är första gången i mitt liv jag har tagit vaccin mot säsongsinfluensa. Men covid-19 ville jag ha. Då jag stod framför sköterskan som frågade om jag skulle ha båda, tordes jag inte fega ur längre. Så jag sa, ja tack, båda två. Jag har inte dött ännu av det.

Fredag var vi och ansade till kalufserna, och efteråt tog vi en tripp till Ängelholm. Jag hade läst reklamen! Reklamen som var i min dagstidning hela förra vintern med de snygga kepsarna. Nu lyckades jag locka med maken dit, och då han var nyklippt och det ”drog om nacken” på honom var han lättlockad att införskaffa en ny keps inför vintern. 

Ryds marknad i Höganäs har blivit lite av tradition för oss att besöka. Inte för att vi handlar något, men marknad är ett folknöje som vi gärna deltar i. Tyvärr ser vi förändringarna. De gamla knallarna har försvunnit. Jag tror att pandemin slog ut en del av dem. Dock blir det en promenad för oss att titta, lyssna och se hur folk träffs och trivs. I år mötte vi inga bekanta, men vi brukar gå senare på dagen. Nu passade vi på då vi på vår Ängelholmsresa dagen förut löst en 24-timmarsbiljett. Den gällde till klockan 14.00 denna dag. Och vi skulle på middagsbjudning på kvällen så vi behövde komma hem i tid. Framför allt njöt jag att ha gjort ett sådant ”klipp”. Söndagen blev perfekt återhämtningsdag, bara slappa med en bra bok. Lite stickning och en långfilm. 

Nu får jag se om det rättar till sej i skallen på mej, det här med tiden, och i magen. Vi har ganska så tidsbundna måltider, men idag föreslog jag lite våfflor till eftermiddagskaffet för att överbrygga den där mörkerkänslan. Grädde och sylt och frasiga våfflor kan pigga upp en sådan mulen dag, då man tillika är tidvill. Vi åt och njöt. Sedan blev det ingen mer mat idag. Det blev svart, mörkt och ingen hunger. Får se imorgon om vi blir lite vettigare då. Men en sak vet jag, man kan hoppa över lagad middagsmat någon gång utan att man svälter ihjäl. Speciellt då man stiger upp strax innan det är tid att törna in igen.  

För fjorton år sedan skrev jag om hur jag fick hjälp med att ändra ett beteende. Så många har redan läst det. Men jag beslöt mej för att översätta det. För att försöka hålla min engelska vid liv.  Så kära läsare förlåt för gammal repris, men jag fåt ibland ta till knep för att känna att jag fortfarande kan lite.

English after the Swedish text

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret.  Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade  och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till!  -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÄLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Here’s the English text

How do you succeed in changing a very well ingrained habit, completely changing your lifestyle?? Everyone has thought, with a heavy sigh, – tomorrow, tomorrow I won’t do it anymore – or tomorrow I will do so and so, instead of doing it like now. I know all too well when I quit smoking ten (by now twentifive) years ago how I suddenly realised that I had stopped smoking for many hours, the longest as has happened since I got into this most idiotic habit in my early youth. Life gave me a chance to continue this smoking cessation if I just wanted to take it. Thankfully, I succeeded, despite many temptations and sometimes a very strong urge to smoke.

However, it was not the first time in my life that I was exposed to such a difficult ordeal. I grew up in the era of quilts. In my childhood we had beautiful burgundy heavy covers on our beds. The beds were made with white mangled linen sheets, the top sheet with a wide middle lace and sometimes also with an embroidered monogram. The pillow case with the same lace and monogram, this was stamped into the cheek when you got up in the morning so everybody knew you were a Jönsson child.

I was a thumb sucker, sucked on my thumb when I went to bed. Sneaked about it, though, because my brothers laughed at me, mother admonished me to stop this habit, and father looked at me a little sadly. So it was when I turned my back on the family that habit was used. At the same time, you could poke out a small, tiny wad from the worn edge of the wad. They were often worn at the foot and opposite ends so you could access the wadding there, and if they weren’t worn enough you could always help a little with the wear. The tusks were an important addition to have for rolling against the upper lip with the a finger.  As a six-year-old, I was well aware that it was this fumbling from the wadding that would expose me, but a vice is a vice.

Well, life went on, it was time to start kindergarten. It was a big deal for us who had the mothers at home all day. My playmate Eva, who lived across the balcony on the same floor as us, had a gainfully employed mother. Jeez, so nice, first a mother who worked, and then she was called mom, not mother like us other ordinary kids. Eva had moments when she was alone, without her mom, but for me, leaving my mother was something new and difficult.

Now I began to question myself as a person too. There were surveys about this and that. The 1950s brought with it the need for statistics on everything. They had census records every two years. A multi-page form about our living conditions had to be filled out, how many of us were in the apartment, everyone’s date of birth, if anyone worked and if so with what. I think the form changed wording between rounds so Because of it you could follow the people’s changed habits. This list writing went on for a long time because I know I filled it in as an adult, where I know I reported my children. Well, in kindergarten they also wanted their account of what kind of kid I was. I don’t remember how the form appeared at mother’s, but I remember when she sat and filled in a form. It certainly felt a little special, someone was so interested in little me, only me, when a form was printed. Mother hummed, mumbled and filled in the best she could. Suddenly she froze!  – Does the child suck the thumb, she asked as she read the inside of the form. -HELP, now I was exposed to the whole world!! What to do?

Mother gave me a long look, explained that it would come back with such a form once every semester. She gave me a chance to escape this terrible shame that would follow if I was exposed as a thumbsucker. If I released my thumbsucking NOW and forever she would write that I didn’t use this shameful vice. I remember that I hesitated, so I somehow understood that this promise meant difficult moments, but in the end I nodded and she filled in that I didn’t suck my thumb. But if she ever caught me with it once, she would write in the next questionnaire that I was a dedicated thumb sucker, that she missed that question last time. Butterflies in the stomach, worry behind the sternum followed, but I can’t remember breaking the promise.

No more questionnaires ever appeared, but Mother’s quilt was given a longer life.

Ska man behöva anmäla sig och gå och träna på Soma Kalon för att fixa att få ut tandkräm ur en tub? Plötsligt stod jag där framför handfatet, tittade på den gamla käringen som brukar göra mej sällskap då jag ska borsta tänderna. Förvånat höjde vi ögonbrynen och undrade, var kom den frågan ifrån. Klart och tydligt hörde jag mina kära bröders röster i minnet som frågade om jag behövde gå och träna. Denna fråga hörde jag ofta då vi växte upp. Att jag behövde träna på Soma Kalon. De uttalade det väldigt exotiskt Zoooma Kaloon. Det är nog minst sextio år sedan jag hörde någon säga det senast. Men då sa de det ofta, kivades med mej att jag var svag och fjuttig. Syskongnabb. 

Tandkrämen i tuben hade varit svår att krama ut hela tiden, och då snålkärringen valde ekonomituben blev det svårare dag för dag att krama ur innehållet. Jag vet inte om allt beror på min åldrande nedsättning av krafter eller om innehållet i tuben med sitt åldrande blir mer trögflytande. Ja till och med övergår i ett tillstånd av besvärlig gjutmassa nästan som stearin. Man får vara tacksam att det inte ”brinner inne” som cement. Då hade all den vinst med ekonomituben fruset in. Jag la tandborsten ”på rygg” för att klämma ut kräm på borsten. Den kullrade runt! Inte låg den snällt kvar som jag tänkt, nej den har ingen plan rygg. Slutligen lyckades jag applicera lite tandkräm på borsten och böjde mig fram och jag fick mitt kvällsgöra gjort. Kväll och kväll, faktum var att klockan hade passerat 01.00 på natten. Men min mor lever inte längre så jag bestämmer själv när jag ska gå och lägga mig! 

Plötsligt dök det där uttrycket upp i skallen igen – Soma Kalon. Och där jag stod började jag skratta. Tur att ingen hörde mej. Så sent på natten – och stå och skratta för sej själv! Gubben min har tagit av sina hörapparater och kan inte uppfatta vad hans tokiga hustru sysslar med, långt mindre höra hennes gapskratt! Klockan – långt efter midnatt! Men det där namnet Soma Kalon, vad var det för någonting? Vad var det mina bröder talat om då de rekommenderat mej att gå till Soma Kalon. Jag kunde tydligt frammana deras skånska helsingborgsdialekt, brorsornas, då de retades med lillasyster. På den tiden fanns inte Google och jag fick nöja mej med deras förklaring att dit skickade man ”svaga individer”. Vidare utveckling av vad de menade med svaga individer bad jag aldrig få. Förmodligen insåg jag att jag bara hade gett dem mer bränsle till sitt syskongnabb. Men nuförtiden kan man googla på snart sagt allting. Så trots den sena timmen efter tandborstningen, tassade jag ut i vardagsrummet och öppnade upp datorn igen för att googla ”Soma Kalon”.  

Hur kan ett minne bara dyka upp så klart i skallen på en, efter mer än sextio år? Är det sådant man talar om då man ”går i barndom”? Jisses vad jag ska få nytt material till mitt pladder här då! Men det fanns artiklar som förklarade att Soma Kalon var et tidigt ”gym” med framförallt inriktning på styrketräning. Jag läste inte så ingående men fick ändå ett litet hum om vad detta Soma Kalon var. Så kära bröder, trots att ni lämnat jordelivet, lever ni kvar på ert lilla sätt. Retandet ni presterade ligger kvar i mitt minne. Och mina tankar snurrade vidare på temat. Det var någon som ville ha en kvart om dagen, Arne Tammer hette han visst, som annonserade i många tidningar. Han var kroppsbyggare han också, men hans friskvårds-tänk hade flera vinklingar. 

Jag bestämde mej för att köpa en mindre krävande tandkräm. Har aldrig besökt ett gym och kommer förmodligen inte att göra det heller. Så till sängs och sluta älta gamla minnen! 

Mina försök att hålla igång kondition och leder blir med promenader. Det får räcka. Nu har cyklarna stallats in för vintern. Sista såret från vurporna är snart läkt. Nu får det bli apostlahästarna som gäller. 

Idag blev det en promenad bort till Sofiero. Först hade jag som förslag att bara ta en vända runt koloniområdet. Då kan man gå som man är. Behöver inte släppa mysbyxorna. Men maken ville att vi skulle traska genom gamla hospitalområdet och bort till det kungliga slottet. Det är inte kungligt längre, har blivit kommunalt. Så nu är jag delägare i detta slott som i alla fall är ett slott, även kommunalt. Okej, suckade jag. Hade tänk att vara lat med att klä mej anständigt. Men då vi går bort till Sofiero tar vi bussen hem. Och åka buss med mysbyxor…. Nej där går gränsen. Men det är hög tid att ha mössa och vantar med i ryggsäcken för de dagar det blåser vill inte mina öron vara bara. Och om man går med stavar kan man behöva vantar också. Man kan inte stoppa händerna i jackfickorna då man har stavar, då spretar de ut och hindrar att man har sällskap med någon. 

Promenaden känns som om den är lite rejälare än den som bara går runt kvarteret, så det är bra att han lockar mig med ut. Och då vi kom hem idag smakade kaffe med äppelpaj extra gott. Som om vi belönade oss efter vandringen. Vi har fått äpplen av grannarna mittemot vid ett flertal gånger i höst. Och vi kan frossa i äppelkakor/pajer. Det är bara att tacka och ta emot som det brukar sägas. 

Som den kalenderbitare jag är har jag rabblat dessa dagar som passerat senaste månaden. Slut på rötmånaden, höstdagjämningen och mikaelimäss. En bekant mumlade att det är kanelbullens dag på fredag, då jag sa att vi har brittsommardagen nästa måndag. Kanelbullar är inte mina favoriter så den dagen har jag visserligen memorerat, men den är inte en riktig dag för mej. Nu är det inte så viktigt med almanackan längre, men jag kan inte sudda ut det ur skallen dessa data som jag lagrat i hela mitt liv. Vi har noterat att flyttfåglarna är på gång mot sina vintervisten. Jag tror de styrs inte av någon almanacka utan kör efter ljustimmar per dag. Kanske också av mattillgången. 

Ibland kommer vi på oss själv att vi sitter och pratar om fåglar och vädret. Leende påpekar vi detta för varandra. Detta med fåglar och vädret. Det betyder att vi hamnat i en slentrian, vardagen har gått i stå och vårt samtal rör sig bara om detta, fåglar och vädret. Vi bör rycka upp oss lite och se om vi kan hitta på något nytt intressant. 

Nu blev det almanackan som styrde lite vad vi skulle hitta på. Hösten är ju ”krypa inomhus-tid”. Med en bra bok. Kanske ett nytt handarbete. Vi spelar bridge 2 dagar i veckan. Men sedan, vad göra sedan? Sommarens resor är avklarade. Först sommarbiljetten Skåne runt i två månader, då vi for som globetrotters fast bara i Skåne. Men om man tänker sig en jordglob med Skåne på, enbart Skåne så är vi sådana resenärer. Fast vi avslutade sommarresorna med en tur upp till stugan i Lappland i några veckor. 

Vi var ner och tog ett dopp i Öresund två dagar före höstdagjämningen. En mycket ovanlig företeelse för vår del att bada i havet. Inget vi varit särskilt roade av någonsin tidigare. Men det blev så lång eftersommar med varmt väder och badtemperaturen var tilltalande även för en badkruka som jag. Och så detta att få ha det som ett memorandum i mitt eviga datumfixerande. 

Vi drog till Göteborg och bokmässan sista helgen i september. Mässan var en upplevelse. Huvudet surrade av allt ljud, fötterna var två nummer större och kändes tydligt. Det sägs att hälsan tiger still, men fötterna skrek ut sin plåga efter att ha traskat omkring i timmar på mässan. Nu hade vi köpt biljetter för två dagar så vi kunde ransonera lite på allt vad vi ville titta och lyssna på. 

Övernattning i Trollhättan var perfekt, vi fick se en del av den lilla staden också. Och efter mässan på lördagseftermiddagen passade vi på att åka spårvagn. Och då vi hade biljetter så vi kunde åka runt i länet i dagarna tre så åkte vi runt och tittade på Göteborg. Något som våra fötter var tacksamma för. 

Dag två på mässan hade vi vår lilla resväska med för vi åkte inte tillbaks till Trollhättan den dagen. Tänkte be att få den förvarad i garderoben. Kostade trettio kronor för hela vårt besök den dagen. På station fanns det förvaringsboxar som tickade som en taxitaxameter. 29:- per timme! På mässan innebar det att vi blev avvisiterade som den värsta säkerhetskontroll på flygplatserna. Och givetvis fann kontrollanterna den lilla flaskan med vitvin som vi hade haft med som färdkost. Och som blivit ”över”. Vi blev kommenderade att avlämna den i den låda under bordet där visiteringen ägde rum. Då vi senare lämnade mässområdet fick vi själv hämta flaskan. Det var en sådan söt liten halvpava. Och inte förrän vi var på väg bort mot spårvagnen insåg vi att ingen hade någon koll på vad vi ställde ner i lådan, långt mindre vad vi hämtade ut. Så idiotiskt att inte ta den största eller intressantaste flaskan! Istället traskade vi hemåt med vår lilla billiga halvflaska. Vojne vojne, vad dum man är ibland.

På tåget ner mot Skåne senare lördagkväll, var där många resenärer som liksom vi kom från bokmässan. Det talades boktitlar och författare runt om oss hela tiden. Man fick nya tips även på tåget. Så trots att jag lagt in minst ett dussin nya böcker på min ”att-läsa-lista” då vi var på bokmässan, fick jag fler titlar av våra medpassagerare. Oj vad det pratades böcker. Även om jag bara läser den lättare sortens litteratur, det som förr benämndes som kiosklitteratur, fann jag ett par nya författare med mer allvarligt och även dokumentärt innehåll. 

En författare fann vi då våra fötter började att protestera och vi letade någonstans att sitta en stund. På mässan är där massvis med små estrader där man presenterar författare och intervjuar dem. Det är möblerat för åhörare med stolar framför. Här hamnade vi ett antal gånger utan att veta vad som skulle presenteras på just den estraden och när. Bara doppa rumpan och vila en stund. Plötsligt satt vi som förstummade och följde samtal och intervjuer som vi inte vetat om, om det inte varit för våra fötter sagt till. Då jag läser mina böcker via ljudböcker så kan jag kolla genast om just den eller den boken finns inläst hos den tjänst jag streamar från. Nuförtiden verkar det vara så att man försöker ge ut det mesta i både analog och digital form. Det är jag tacksam för, då mina ögon inte tillåter mej att klara av en längre text. Men det innebär också att jag bär med mej ett helt bibliotek i fickan. Bara att leta efter titeln på en bok, eller författare, markera boken som sparad och jag har den liggande till dess jag sitter hemma med mitt sticke och vill lyssna på en ny bok.  Från början kände jag mig ha-galen då jag memorerade alla titlar jag fick ögonen på. Men i avtalet jag har med min streamingtjänst betalar jag för 100 timmars läsning per månad. Tänk er! Det är tre timmar per dag, minst. Med bridgespel online och TV-tittande räcker inte dygnet till om jag ska läsa mer. Så hur många titlar jag har på min ”to-read-list” i appen spelar ingen roll. Jag kan ändå inte ha en bok i vardera örat. Jag kan inte heller titta på TV eller spela bridge med en bok som läses i öronen. Man brukar säga att kvinnor kan göra två saker samtidigt. Men det gäller nog bara upp till en viss ålder. Sedan får man göra en sak åt gången. 

I morgon ska jag åka ner till Landskrona där jag hittat en butik som har de sorters garn jag vill använda då jag stickar. Nuförtiden finns det lätt tillgängligt att handla på nätet men jag har svårt att både se färgerna och avgöra om de passar ihop. Det mesta jag stickar är mönstrat med flera garnfärger. Då får maken följa med som hjälp att se färgerna, något han gör ytterst motvilligt. Men för husfridens skull…..

.