Kategori: Minnen Sida 19 av 138

English after the Swedish

På vår bröllopsdag anlände vi till kungliga huvudstaden dagen efter Nobelfirandet, och lyckades mycket smidigt hitta till hotellet. Det glädjer en ängslig gammelmans/kvinnas själ. Framför allt då vi alltid undvikit denna hektiska stad om det funnits alternativ. Vad jag minns var sista gången vi var här sommaren 1975 då femdagarsorienteringen gick av stapeln här i Stockholm. 

Vi levde campingliv med klubbkamraterna under den juli-veckan. En av dagarna hade vi bestämt träff med min bror och svägerska, som logerade med sin klubb på annat håll. Vi skulle träffas för att turista staden lite på kvällen. Även de var dåligt insatta i staden, och lite virrigt strosade vi runt i Gamla Stan. Men på den tiden fanns inte google maps så i flera gathörn blev vi tvungna att veckla upp den turistkarta vi hade funnit. Och trots att vi var rutinerade orienterare fanns det inga höjdkurvor och sådana karttecken vi var vana vid från respektive turneringar i skog och mark. Norr och söder tappade vi bort fortare än vi hittat rätt på dem. Jag har trots allt lite vaga minnen av att vi kom tillrätta så småningom, men inte hur det gick till. Idag har staden en mycket snabbare puls och mer intensiv trafik. 

Vi borde vara klokare än att ge oss iväg på sådana äventyrligheter. Men allting började med att maken frågade om vi skulle deltaga i bridgeklubbens julfest. Förvånad tittade jag på honom och undrade varför han frågade om detta? Ja men det är ju “vår” dag, sa han. Kanske det men det är bara vår förlovningsdag menade jag. Förvånat noterade jag att den gamle mannen höll rätt på dessa dagar efter ett drygt halvsekel. Visserligen går jag inte och tänker på dem hela tiden, men för mig den notoriska kalenderbitaren så har de aldrig passerat obemärkta. 

Lite inspirerad av hans fråga började jag titta på en resa till kungliga huvudstaden. Det eventuella resmål vi diskuterat efter vår Göteborgstripp tidigare i höst. Då sa vi att där fanns vissa saker vi kanske är lite nyfikna på. Jag ska erkänna att vi ICKE påverkats av reklam i TV, men väl av stadsmiljö-beskrivningar i böcker vi läst senaste året. I somras fastnade vi för en antikhandlare i Gamla Stan och hur han löste mordfall. Ofta rekommenderar vi böcker till varandra då vi finner en mysig berättelse.Visst har ni hört talas om Johan Homan, Jan Mårtenssons gamle fiktive figur? Och onekligen har vi följt honom runt i Stockholm i somras då vi plöjde igenom ganska många böcker om Johan Homan. Somliga gatunamn har lagts på minnet och staden känns inte så främmande längre. Troligen har vårt resande med olika färdmedel då vi haft god hjälp av den teknik som finns idag, gjort oss modigare. 

Så jag beslöt att med sonens hjälp söka upp både resa och boende. Med tåg upp till Göteborg där ett regionaltåg mot Stockholm bjöd på en gammaldags resa.  Då resan var beslutad frågade jag maken om vi skulle kontakta några gamla vänner som vi inte träffat sedan min gamle bridgepartner Rune begrovs. Ingemar är syskonbarn till Rune, och detta är egentligen vår enda gemensamma nämnare. Men kontakten har vi haft kvar med ett telefonsamtal då och då, vid jultid och födelsedagar. Jag menade att om de ringer till jul och vi berättar att vi varit och besökt Stockholm utan att träffa dem så blir de antagligen ledsna. Så jag slog en signal, och givetvis ville de att vi skulle träffas.   

Tåget upp till Göteborg sa bara swisch, men sen bytte vi till ett regionaltåg vidare mot huvudstaden. Det stannade på massor av stationer och vi kan numera skryta att vi besökt alla möjliga platser som tidigare varit en svart fläck på vår karta. Dock blev alla små och större platser väl genomgångna av oss. Herrljunga, vad är det känt för, sa vi? Men jodå, plötsligt dök cidern upp i huvudet på oss. Arboga påstod maken att de bara hade leverpastej, men sedan kom jag på Arboga-ölet som kommer surt efter…. Vi roar oss verkligen då vi far land och rike runt. Pepparroten omnämndes då vi passerade Enköping, och hur ofta tänker vi att Västerås har en domkyrka (och gurka)?

Här strax efter Västerås aktiverade vi de SL-biljetter som vi köpt innan vi lämnade Helsingborg. Ett SL-kort så vi kunde åka med obegränsat inom SL-området. Som för tillfället är allt vad vi behöver. Då vi anlände hufvudstaden och klev ut på perrongen, märktes genast en annan puls än vi är vana vid. Men då vi tagit höjd med att tillbringa fem dagar till att resa, blev vi inte stressade. 

En planering i förväg hemma innebar att det var luft i vår to-do-lista. De ögonblick som uppstår med jämna mellanrum, då vi tappar tråden eller förlorar var vi befinner oss, måste accepteras. Det blir till att stanna upp invänta varandra både fysiskt och psykiskt. Mobilerna kommer upp och vi spanar av kartan och den blå pricken som är JAG. Det kart-spanet har samma funktion som då man gått vilse i skogen vid bär- eller kantarell-plockning, man bör sätta sig på en sten och vända jackan ut-och-in. Ge sig själv en lugnande klapp på axeln att du fixar det här. Vi har behövt använda det tricket två gånger dessa dagar, jag återkommer till dessa episoder.

Första kvällen beslöt vi att prova en restaurang precis om hörnet, fått tips om den. Soldaten Svejk har vi besökt i Prag, men att de har en här i Stockholm också! Spännande. En schnitzel lät lika lockande som deras gulasch, men man kan ju bara äta en rätt. Så schnitzel fick de bli. Alldeles så ljuvlig med en perfekt smaksatt panering, detta skulle min far ha smakat. (Han åt alltid wienerschnitzel vart han än kom, alla dagar på alla resor – överallt) Denna tunna köttskiva stor som ett dassalock täckte hela tallriken, så man fick gräva och leta efter potatissalladen. Som också var mycket smaklig. Ett glas vin kändes lagom att fira med denna vår 59:onde bröllopsdag. 

Då vi bad om att få betala kom kyparen med den numera obligatoriska “betalmaskinen”. Lite struligt i den trånga miljön. Jag lyckades inte betala med kortet meddetsamma, men jag förstod inte vad det berodde på först. Vänta ska jag hjälpa sa kyparen blippade på maskinen och bad mig hålla fram kortet igen. Blipp och beloppet som jag först såg ökade 15%! Jaså, sa jag var det vad du hjälpte mig med? Att klämma dit 15% procent dricks? Det menar jag är på gränsen till åldringsbedrägeri! Att göra så utan att vi avtalat detta. Med ett generat leende lämnade han oss. Men då vi skulle lämna krogen kom han ikapp oss, och med några sedlar i handen bad han om ursäkt, menade att det var inte gjort med flit? Jag svarade att han skulle behålla pengarna men vid hans nästa löneförhandling skulle han berätta att han behövde mer i lön för att slippa detta tiggeri. Snopet stoppade han på sig pengarna igen.

Tillbaks till hotellet tappade jag upp ett karbad. Låg och njöt detta bad tills jag liknade ett russin. Oh, vad jag saknar badkaret som vi hade då vi hade huset. Jag slog en signal till våra vänner Ingemar och Birgitta, och stämde träff med dem nästa dag. Vi tänkte besöka Nordiska muséet och då vi berättade detta ville de gärna hänga med. 

Vår förlovningsdag för sextio år sedan blev firad på detta vis. Gå på museum och träffa gamla vänner. Ett enormt hus men pompös hall, där självaste Gustav Vasa välkomnar oss. Carl Milles stora staty beskriver på detta vis vilken tid som museets samlingar och utställningar spänner över. Alltså 1523 och till vår tid. Våra gamla vikingarna och stenåldersmän må ursäkta, men man kan inte ta in allt. Istället kändes det som om man kunde följa de föremål som finns till beskådan. De inrymmer bara den tid man har hyfsad kunskap om från historielektionerna i skolan och dokumentärer som man sett på TV. 

Man såg hur jordbruksredskap utvecklats och man såg hur klädedräkter fanns för både fattig och rik. Många högtidsdräkter och brudklädslar från olika delar av landet fanns. Brudkronor verkade finnas en mångfald av.  Samernas historia med deras speciella dräkter och slöjdalster av både renhorn och renskinn fanns att titta på och alla skogsfinnarna med sin historia. Där fanns många par näverskor, stövlar, konter och andra bruksföremål som man förknippar med dessa skogsfinnar. Nybyggarna i Norrland fanns med då även de representerar en tid i vår svenska historia.  Med nybyggarna visades också slöjdprodukter från skogen. Jag berättade för Birgitta om min svärmor som varit en duktig björkrotsslöjderska. Plötsligt stod vi och tittade i en monter där en kopia av den brudkrona jag fick av min svärmor till vårt bröllop. Denna museets krona var tillverkad 1992 så min är äldre, den gjorde min svärmor 1965.  Vi gladdes åt att titta på alla dessa slöjdalster då maken och jag har hållit på och knåpa med lite av varje bl.a. med näver. 

 Muséet har tre våningar fulla med skatter och historia. Men efter en våning var vi rejält trötta och hungriga. Lite mat nu passade våra magar och att få sitta ner var skönt. Våra vänner undrade om vi  ville fortsätta de andra två våningarna som vi inte sett ännu. Men det var bara att erkänna, vi kunde inte ta in mer för tillfället. Nu ville vi se om vi kunde få värma händerna på Margareta.

Vi hade åkt spårvagn ut på Djurgården och önskade att komma in mot stan igen. Nordiska får vänta med de andra våningarna till en annan gång. Hopp på spårvagnen in mot Nybroplan . Och där precis på hörnet vid Dramaten står statyn av Margareta Krook, denna kvinna som gestaltat så många roller både på Dramaten, på film och i TV. Maken är en av hennes djupaste beundrare och han stod och kramade henne rejält då han kände hennes värme. Där har jag en rival om makens gunst, men vi är i olika gestalter, så det är lugnt. Visst är damen i fråga en klassiker av Guds nåde. 

På min to-do-lista stod Svenskt Tenn. Vi klev in i butiken och genast kände vi en atmosfär som andades DYRT. Men jag ville så gärna titta på Josef Franks skåp med Carl Lidmans planscher från Nordisk Flora. Jag har fascinerats av detta skåp många gånger, men inte känt till bakgrundshistorien till det. Ett biträde i butiken berättade att Estrid Eriksson en gång besökt Linnémuséet i Uppsala. Då hon kom in i Carl von Linnés sovrum, såg hon att väggarna var tapetserade med planscher från Carl Lidmans “Planscher med Nordiska floran”. Hon tog idén med sig till sina ateljéer i Stockholm. Josef Frank som har mycket blommor i sina alster omsatte idén och gjorde skåpet med påklistrade planscher från Lidmans flora som jag nu fått se med egna ögon, till och med strukit mina händer mot. Oh, dessa blommor. Jag vet jag är (små)tokig. Men blomälskare trivs ihop. Jag var ju i Giverny och tittade på Monets blommor sist vi var neråt Europa. (Ett resmål som uppfylldes då efter många års funderingar.)

Butiken var inredd så att det var lockande att titta flera gånger. Uniformerad personal, något tjusigare än ICAs och COOPs jobbeklädslar. Men det innebar att man kunde börja prata rakt ut i luften om man hade en fundering på något, genast fanns det någon runt en som hade svar. Antingen en ung dam mellan 25 och 30 år med snygg outfit, eller en medelålders herre i diskret kostym. Först kände jag mig bevakad, men efter en stund övergick det till en form av uppvaktning. Ingen som låg på knä på golvet och packade upp varor. Hela personalen var där för min skull. Men lustigt med deras ålder. Var tar de vägen vägen då de passerat åldersstrecken för respektive personalgrupp? 

Sortimentet är inte till för oss vanliga dödliga på Svenska Tenn, men man har kommit på att göra bordstabletter med Josef Franks motiv. De klarar en vanlig pensionär att köpa. Och kan på det viset njuta av dessa blommor hemma också. Det blev så att säga biljetter på inträdesavgiften. 

Då vi lämnat butiken ville vännerna visa oss ett ljusspel på Stockholms stadshus. Det var Nobelvecka med många event runt om i staden. Tyvärr kunde jag inte hitta information om vad ljusspelet handlade om trots mitt googlande. Det är förmodligen inte ogooglebart, det berodde nog mer på att jag inte hade rätta sökorden. Vi skildes från vännerna med löfte om att vi skulle besöka dem i hemmet lördagkväll. Letade oss med T-bana mot vårt hotell. 

Luciadagen var vi inställda på att titta på Gamla stan, där den där antikhandlaren lett runt oss i böckerna. Vädret var kyligt och vi kände vinden nöp i nästippen då vi startade vår vandring. Då vi kom upp på Västerlånggatan släppte vi Johan Homans beskrivningar och övergick till att försöka minnas MONOPOL och dess gator. Denna gata, den billigaste på Monopol, var som om man förflyttades till portabello Road i London. Butik för butik med souvenirer, de flesta made in China, men med Sverige broderat eller påmålat, blandat med butiker med ett sortiment lite udda. Små restauranger insprängda mellan butikerna där menyn var turistvänlig. Köttbullar blandat med den pizza folk känner sig trygg med överallt i världen. En stor skylt med Älgköttbullar drog till sig min uppmärksamhet, dyra köttbullar. Jag tog en bild och skickade till min svägerska i Norrland, de som har älgkött som basföda. Jag kan tänka mig att hon svimmade då hon fick se vad hennes vardagsmat kostar på Västerlånggatan i huvudstaden. Finns den på Norrmalmstorg också, och vad kostar den då där? Vi strosade vidare. Vinden ven bistert i de smala gränderna och vi var glada för våra yllemössor och tumvantar. Ingen av oss är några souvenir-köpare, men det är roligt att gå och titta. Mycket älgar och vikingar trängdes i skyltfönstren. I en liten shop såldes ljus, stearinljus från en ljusfabrik i Östergötland. På självaste luciadagen var det extra pyntat i deras skyltfönster, såklart. Där stod en Lisa Larson keramiklucia, en av de bedårande figurerna som vår svenska keramiker gjort. Jag är barnsligt förtjust i Lisa Larson, har aldrig haft råd att handla dem jag önskade. Men jag kunde inte motstå denna lilla keramiktjej med ljus i håret. Vi klev in i butiken, men de hade inga lucior till försäljning, den enda vi sett var till skyltningen. Och då damen i butiken frågade vad hon kunde hjälpa oss med, och jag framförde mitt önskemål, svarade hon att de hade bara det exemplaret. Men efter en stunds betänketid fick jag köpa den. Där flög semesterkassan. Vidare längs turiststråket.

Nu nöp kylan i nässpetsen så att man fick ha en näsduk till hands hela tiden, dropp dropp från nässpetsen. Vi var in i Gudrun Sjödéns shop, inte för att köpa något, mest för skojs skull. 

Klockorna i Gamla stan som Edvard Persson sjöng om en gång i tiden klämtade så vackert och ekot av dem snurrade i gränderna. Då vi gick förbi Gyllene Freden pekade jag på den och frågade om vi skulle gå in på en öl. Nu är ingen av oss öldrickare så det blev inget, och förmodligen satt varken Bellman eller Taube kvar. 

Det var så mysigt med den gamla stadsmiljön. Inte som i Helsingborg där vi har frisörsalonger, massageinstitut och nagelstudios var tjugofemte meter. 

Vi började känna oss mogna för en FIKA, något som också blivit en svensk grej. Detta ord, fika. Vi slank in på ett litet café i ett månghundraårigt hus, trångt mellan borden men varmt och med en doft som var gudomlig. Vi trängde oss in vid ett bord och strax kom en man och serverade vad vi beställt. Lussekatten serverades på en assiett och med ett litet set kniv och gaffel. Jisses så flott. En rejäl kopp hett kaffe och denna lussekatt som visade sig vara penslad extra med sockerlösning. Och upphettad! Därför dessa bestick. Men man behövde dem, det gick inte att “äta med näven”. Vi njöt och kände att värmen började återvända i kroppen igen.

Vidare uppåt genom smala gränder. Många mycket gamla hus med hissanordningar högst upp, man hade ingen annan möjlighet att få upp tyngre skrymmande föremål förr i tiden. Och se där, där hade vi Köpmansgatan. Gatan med butiken där vår fiktive antikhandlare håller till. Saga och verklighet blandat…

Utanför Svenska Akademins vackra hus, på Stortorget var det julmarknad. Många hantverksstånd med bl.a. stickat som gladde mej. Jag stod och beundrade en tröja då damen i ståndet frågade om hon skulle lyfta ner den så jag kunde titta närmre på den. Tack sa jag, jag bara står och memorerar mönstret. Jag stickar själv. Konstigt nog blev hon inte besviken, snarare att hon mött en själsfrände och vi började diskutera garner. Bredvid garndamen en mugg glögg, smakar alltid gott, och ingen julmarknad utan glögg!

Vi traskade vidare förbi Storkyrkan ner över Slottsbacken. Statyn med Karl XIV Johan passerades och då vi kom ner på Skeppsbron fick vi syn på en staty till. Vem är nu det, undrade vi. Han hade ingen häst den gubben. Måste vi undersöka. Det var Gustav III som stod där med något i hand som vi diskuterade länge, vad det var han höll i. Kylan började göra sig påmind igen och vi struntade i vad Gustav hade i näven. Det kom en buss så lämpligt. Vi hoppade på och åkte till Norrtull. 

Detta är perfekt då det dyker upp en buss när våra fötter börjar protestera och kylan gör sig påmind. 

Vid ändhållplatsen undrade chauffören precis som Christian Luuk brukar undra: vart är vi på väg? Jag berättade för honom att vi pensionärsturistade. Då fötterna blev ömma och vi frusna kastade vi oss på en buss. Vila och värme! Han skrattade och tyckte det lät trevligt att han hade sådana passagerare. Vi sa att ett besök på NK var nästa tänkta besöksmål. Han lovade att se till att vi skulle komma av på rätt hållplats. Och vid Kungsträdgården klev vi av. Tvärs över gatan och in på NK. 

Oj vilket palats. Med ledstänger i guld! Jag menade att här var det nog dyrare än på Svenska Tenn. men vi hittade inte en enda produkt som väckte något köpsug. Våning efter våning med hudvårdsprodukter. Som ett jätte-apotek. Heminredningsavdelningen som vi hittade till slut var snabbt överstökad. Inget i vår smak. Även här arbetar bara människor mellan 25 och 30 års ålder, var tar de vägen sen?? Men vi har varit på NK! Och jag åkte rulltrappor i alla riktningar. Upp och ner och en vända till. Att vi just nu kände oss som riktiga bondlurkar och lantlollor gjorde ingenting. Vi är dem vi är.

Nu var vi klara med vår to-do-lista idag. Buss ner till T-centralen och T-banan bort mot Medborgarplatsen där vi hade hotellet. Klev av och hittade en hiss från perrongen. Skönt med hiss. Ute på trottoaren blev vi stående. Var hade vi hamnat? Vad var nu detta? Jag var ledsen att vi kanske klivit av fel hållplats. Men jag kände ju igen julgranen framför näsan på oss. Den ser vi ju från vårt fönster i sovrummet på hotellet. Ingenting stämde! Tills vi vred huvudet och tittade – inte rakt fram men rakt till vänster. Där med stora bokstäver i lysande neon stod Scandic Malmen. HEMMA!!

Lördag började med mulet och grått. Åkte in mot stan, trodde vi! Var var de vanliga hållplatserna? Vi insåg att vi hoppat på T-banan åt fel håll. Ok, hoppa av på nästa och vända färdriktningen.

Vi hade inte sett staden från bussar ännu. Bara varit på väg till eller ifrån något, och mest med T-banan. Nu hade vi lite tid att åka med buss och spårvagn och titta på staden. Strindberg klagade på på stadens omvandling i sin dikt om Esplanadsystemet. Och jag har tänkt på hans klagan ett otal gånger då man omorganiserat i mitt Helsingborg så man inte känner igen min gamla stad längre. Men Stockholm har många ställen kvar trots allt. Många byggnader i jugend-stil kan man se då man åker ut mot Djurgårdsbron. Vi tog spårvagnen till Valdemarsudde, fram och tillbaka. Att se staden på detta sätt kanske är lättjefullt, men mitt i vintern och gamla människor. Väl inne i stan igen hoppade vi på en buss som gick till Djurgårdsbrunn. Kom förbi Gärdet och Kaknästornet. 

Vi är medvetna om att vi bara sett en liten liten del av kungliga huvudstaden. ÄNNU.

På kvällen blev vi hämtade av Ingemar i bil. De bor söder om storstaden och jag uppfattade att vi åkte långt. Men i mörkret ser man inget av omvärlden. Vi träffades och umgicks med dessa vänner som vi mötte via min gamle bridgepartner Rune, död sedan åtta år. Vi har inget gemensamt, och det lilla vi hade då var att de övernattade hos oss någon gång då de var ner till Helsingborg för att Rune skulle få hjälp med flyttning. Men kontakten mellan oss finns kvar även om den är sporadisk.

Ett vackert dukat bord väntade oss. Ljus tända i alla hörnor. Maten talade om gedigen kunskap och med lite presentation av egna produkter. Det tycker jag är så kul om man får med något eget och inte allt är “köpe”. Jag ville inte fråga om det var Lambert vi förtärde, men bären till desserten var egen skörd. 

Kvällen blev sen och jag måste erkänna att jag blev lite orolig att inte komma oss tillbaks till hotellet innan bussar slutade gå. Men tydligen är trafiken mer tillgänglig än vad vi är vana vid. Ingemar och Birgitta följde oss till busshållplatsen och vi kände en viss separationsångest. Var det sista gången vi sågs? Vem vet. Ett oerhört möte var det. 

Söndag morgon. Nu hoppade jag över äggröran och baconet vid frukosten. Kaffe och macka som vanligt och så en rejäl portion pannkakor med sylt och grädde. Det var en bra start på dagen. Kanske lite mäktig, men vad då? Vi skulle åka hem till Skåne. Tåget lämnade Stockholm 13.07. Byte i Göteborg och vidare (efter en french hot dog) ner genom Halland. Ankom Helsingborg klockan 19.17. En restid på 6 timmar och 10 minuter, då det var 40 minuters paus i Göteborg. Här behöver vi inte hämtning och lämning vid någon flygplats. Klarar oss själv. Och jag tror att restiden är ungefär samma. 

Reflektioner vi gjorde: har de inga rollatorer i Stockholm?? Såg bara 3 stycken på hela tiden. Och varför inga barnvagnar på tunnelbanor och bussar? Har man byggt bort dessa möjligheter med alla rulltrappor som gör det omöjligt att transportera sådant i? 

 

Here’s the English version

 

On our anniversery day, we arrived to the royal capital the day after the Nobel celebration, and we managed to find our hotel very easily. This pleases the soul of an anxious old man/woman. Especially since we have always avoided this hectic city if there was an alternative. What I remember was the last time we were here in the summer of 1975 when the five-day orienteering tournament was held here in Stockholm. 

We lived a camping life with our club mates during that July week. One of the days we had arranged to meet up with my brother and sister-in-law, who were staying with their club elsewhere. We were going to meet up to tour the city a bit in the evening. They were also poorly acquainted with the city, and we wandered around Gamla Stan a little confusedly. But at that time there was no Google Maps, so on several street corners we had to unfold the tourist map we had found. And even though we were experienced orienteers, there were no contour lines or the kind of map signs we were used to from the respective tournaments in the forest and on land. North and south we lost track of faster than we found them. After all, I have vague memories of eventually finding our way around, but not how it happened. Today the city has a much faster pulse and more intense traffic. 

We should be wiser than to set off on such adventures. But it all started with my husband asking if we would attend the bridge club’s Christmas party. Surprised, I looked at him and wondered why he asked about this? Yes, but it’s ”our” day, he said. Maybe it is, but it’s just our engagement day, I meant. Surprised, I noted that the old man was right about these days after more than half a century. Admittedly, I don’t think about them all the time, but for me, the notorious calendar-biter, they have never gone unnoticed. 

A little inspired by his question, I started looking for a trip to the royal capital. The possible destination we had discussed after our trip to Gothenburg earlier this fall. Then we said that there were some things we might be a little curious about. I must admit that we were NOT influenced by advertising on TV, but rather by descriptions of the urban environment in books we had read during the past year. This summer we became obsessed with an antique dealer in Gamla Stan and how he solved murder cases. We often recommend books to one another when we find a cozy story. Surely you have heard of Johan Homan, Jan Mårtensson’s old fictional character? And we have undeniably followed him around Stockholm this summer when we plowed through quite a few books about Johan Homan. Some street names have been committed to memory and the city does’nt feel so foreign anymore. Probably our traveling by different kinds of transport, as we have had good help from the technology available today, has made us braver. 

So I decided to look for both travel and accommodation with my son’s help. By train up to Gothenburg where a regional train to Stockholm offered an old-fashioned journey. When the trip was decided, I asked my husband if we should contact some old friends we hadn’t seen since my old bridge partner Rune was buried. Ingemar is Rune’s nephew, and this is really our only common denominator. But we have kept in touch with a phone call now and then, at Christmas time and on birthdays. I meant that if they call Christmas time and we tell them that we have visited Stockholm without meeting them, they will probably be sad. So I phoned them, and of course they wanted us to meet. 

The train up to Gothenburg just said swish, but then we changed to a regional train further towards the capital. It stopped at lots of stations and we can now brag about that we have visited all sorts of places that previously were a black spot on our map. However, we have covered all the small and large places well. Herrljunga, what is it famous for, we said? But yes, suddenly the cider popped into our heads. In Arboga, my husband claimed they only had liver pâté, but then I came across an old expression: the Arboga beer, which tastes sour after…. We really enjoy ourselves when we travel around the country and the kingdom. Horseradish was mentioned when we passed Enköping, and how often do we think that Västerås has a cathedral (and cucumber)?

Here, just after Västerås, we activated the SL tickets that we had bought before leaving Helsingborg. An SL card so we could travel unlimitedly within the SL area. Which is all we need at the moment. When we arrived in the capital and stepped out onto the platform, we immediately noticed a different pulse than we are used to. But when we took into account the fact that we would spend five more days traveling, we were not stressed.

Planning ahead at home meant that there was space in our to-do list. The moments that arise at regular intervals, when we lose track or lose our bearings, must be accepted. It becomes a matter of stopping and waiting for each other both physically and mentally. The mobile phones were picked up and we look at the map and the blue dot that is ME. The map-look has the same function as when you get lost in the forest while picking berries or chanterelles, you should sit on a rock and turn your jacket inside out. Give yourself a reassuring pat on the back that you will fix this. We have had to use that trick twice these days, I will return to these episodes.

The first evening we decided to try a restaurant just around the corner, we had been told about. We have visited Soldat Svejk in Prague, but they have one here in Stockholm too! Exciting. A schnitzel sounded as tempting as their goulash, but you can only eat one dish. So they had to have schnitzel. Just so delicious with a perfectly flavored breading, this is what my father would have liked. (He always ate Wienerschnitzel wherever he went, every day on every trip – everywhere) This thin slice of meat the size of a toilet seat covered the entire plate, so you had to dig and look for the potato salad. Which was also very tasty. A glass of wine felt like the right thing to celebrate with this our 59th wedding anniversary. 

When we asked to pay, the waiter came with the now mandatory “payment machine”. A little awkward in the cramped environment. I couldn’t pay with the card right away, but I didn’t understand what was wrong at first. Wait, I’ll help, the waiter said, blip on the machine and asked me to hold out the card again. Blip and the amount I first saw increased by 15%! Well, did I say that’s what you helped me with? To squeeze in a 15% tip? I mean, that’s bordering to old age fraud! To do so without our agreement. With an embarrassed smile he left us. But when we were about to leave the pub he caught up with us, and with some banknotes in his hand he apologized, did he mean that it wasn’t done on purpose? I replied that he would keep the money but at his next salary negotiation he would tell his supervisor he needed more salary to avoid this begging. He stuffed the money back to his own pocket.

Back to the hotel I poured a bath. I lay there enjoying this bath until I looked like a raisin. Oh, how I miss the bathtub we had when we had the house. I signaled our friends Ingemar and Birgitta, and arranged to meet them the next day. We were planning to visit the Nordic Museum and when we told them this they were happy to join us. 

Our engagement anniversary sixty years ago was celebrated in this way. Go to the museum together with some old friends. A huge house and a pompous hall, where Gustav Vasa himself welcomes us. Carl Mille’s large statue describes in this way the time span of the museum’s collections and exhibitions. That is, 1523 and up to the present day. Our old Vikings and Stone Age men may be excused, but you can’t take everything in. Instead, it felt as if you could follow the objects on display. They only cover the time period you have a fair amount of knowledge about from history lessons in school and documentaries you have seen on TV. 

You saw how agricultural tools developed and you saw how costumes existed for both the poor and the rich. There were many festive costumes and bridal dresses from different parts of the country. There seemed to be a variety of bridal crowns. The history of the Sami with their special costumes and handicrafts made of both reindeer antlers and reindeer skins was on display, and all the forest Finns with their history. There were many pairs of bark shoes, boots, kontes and other everyday objects that are associated with these forest Finns. The settlers in Norrland were there as they also represent a time in our Swedish history. Along with the settlers, handicraft products from the forest were also shown. I told Birgitta about my mother-in-law who was a skilled birch root craftswoman. Suddenly we were standing in a stand looking at a copy of the bridal crown I received from my mother-in-law for our wedding. This museum crown was made in 1992 so mine is older, my mother-in-law made it in 1965. We enjoyed looking at all these handicrafts as my husband and I have been tinkering with a little of each, including birch bark.

The museum has three floors full of treasures and history. But after one floor we were really tired and hungry. A little food now suited our stomachs and being able to sit down was nice. Our friends wondered if we wanted to continue the other two floors we had’nt seen yet. But we had to admit, we couldn’t take in more at the moment. Now we wanted to see if we could warm Margareta’s hands.

We had taken the tram out to Djurgården and wanted to get back into the city. Nordiska will have to wait with the other floors for another time. Hop on the tram towards Nybroplan. And there right on the corner by the Dramaten stands the statue of Margareta Krook, this woman who has played so many roles both at the Dramaten, in film and on TV. My husband is one of her deepest admirers and he stood and hugged her really hard when he felt her warmth. There I have a rival for my husband’s favor, but we are in different guises, so it’s calm. The lady in question is certainly a classic.

On my to-do list was Svenskt Tenn. We stepped into the store and immediately felt an atmosphere that breathed EXPENSIVE. But I really wanted to look at Josef Frank’s cabinet with Carl Lidman’s prints from Nordisk Flora. I have been fascinated by this cabinet many times, but did not know the background story to it. An assistant in the store told me that Estrid Eriksson once visited the Linnaeus Museum in Uppsala. When she entered Carl von Linné’s bedroom, she saw that the walls were wallpapered with prints from Carl Lidman’s ”Prints with Nordic Flora”. She took the idea with her to her studios in Stockholm. Josef Frank, who has a lot of flowers in his works, implemented the idea and made the cabinet with pasted-on prints from Lidman’s flora that I have now seen with my own eyes, even rubbed my hands against. Oh, these flowers. I know I am (a little) crazy. But flower lovers thrive together. I was in Giverny and looked at Monet’s flowers the last time we were down in Europe. (A destination that was then fulfilled after many years of wondering.)

The store was decorated in such a way that it was tempting to look several times. Uniformed staff, somewhat fancier than ICA’s and COOP’s work clothes. But that meant that you could start talking straight into the air if you had a question, immediately there was someone around you who had an answer. Either a young lady between 25 and 30 years old with a nice outfit, or a middle-aged gentleman in a discreet suit. At first I felt watched, but after a while it turned into a form of courtship. No one kneeling on the floor unpacking goods. The entire staff was there for me. But it’s funny about their age. Where do they go when they’ve passed the age limit for each staff group? 

The range is not for us ordinary mortals at Svenska Tenn, but they have come up with making placemats with Josef Frank motifs. They are affordable for an average retired one to buy. And that way you can enjoy these flowers at home too. So to speak, the entrance fee was worth those tickets. 

When we left the store, our friends wanted to show us a light show at Stockholm City Hall. It was Nobel Week with many events around the city. Unfortunately, I couldn’t find any information about what the light show was about despite my Googling. It’s probably not ungoogleable, it was probably more because I didn’t have the right search terms. We parted ways with the friends with the promise that we would visit them at home Saturday evening. We went by subway back to our hotel.

On St. Lucia’s Day we had decided to visit at the Old Town, where that antique dealer had shown us around in the books. The weather was chilly and we felt the wind pinching the tip of our noses as we started our walk. When we got up to Västerlånggatan we dropped Johan Homan’s descriptions and switched to trying to remember MONOPOL and its streets. This street, the cheapest on Monopol, was like being transported to Portabello Road in London. Shop after shop with souvenirs, most made in China, but with Sweden embroidered or painted on, mixed with shops with a slightly odd assortment. Small restaurants interspersed between the shops where the menu was tourist-friendly. Meatballs mixed with the pizza people feel safe with everywhere in the world. A large sign with Älgköttbullar (meatballs of moose) caught my attention, expensive meatballs. I took a picture and sent it to my sister-in-law in Norrland, she who has moose meat as a staple food. I can imagine she fainted when she saw how much her everyday food costs on Västerlånggatan in the capital. Is it also available on Norrmalmstorg, and how much does it cost there? We strolled on. The wind howled bitterly in the narrow alleys and we were glad for our woollen hats and mittens. None of us are souvenir buyers, but it is fun to walk around and look. Lots of moose and Vikings crowded into the shop windows. A small shop sold candles, candles from a candle factory in Östergötland. On Lucia Day itself, their shop window was decorated extra, of course. There was a Lisa Larson ceramic Lucia, one of the adorable figures that our Swedish ceramicist has made. I have a childish crush on Lisa Larson, I have never been able to afford to buy the ones I wanted. But I couldn’t resist this little ceramic girl with candles in her hair. We entered the shop, but they had only light for sale, the only one we had seen was for the signage. And when the lady in the shop asked what she could help us with, and I expressed my wish, she replied that they only had that one. But after a moment of consideration, I was allowed to buy it. There went our holiday money. 

Further along the tourist route. Now the cold was pinching the tip of the nose so we had to have a handkerchief at hand the whole time, drip drip from the tip of the nose. We had entered Gudrun Sjödén’s shop, not to buy anything, mostly for fun. 

The bells in the Old Town that Edvard Persson once sang about rang so beautifully and their echoes spun in the alleys. When we passed Gyllene Freden, I pointed to it and asked if we should go in for a beer. Now neither of us are beer drinkers so it didn’t work out, and probably neither Bellman nor Taube were left. 

It was so cozy with the old city environment. Not like in Helsingborg where we have hair salons, massage parlors and nail studios every twenty-fifth meter. 

We started to feel ripe for a FIKA, something that has also become a Swedish thing. This word, fika. We slipped into a small café in a centuries-old house, cramped between the tables but warm and with a scent that was divine. We squeezed ourselves in at a table and immediately a man came and served what we ordered. The Lussekatten (saffron bun) was served on a plate and with a small set of cutlery. Geez, so classy. A substantial cup of hot coffee and this saffron bun that turned out to be brushed extra with sugar solution. And heated! Hence these cutlery. But you needed them, you couldn’t ”eat with your fist”. We enjoyed it and felt that the warmth was starting to return to your body again. 

Further up through narrow alleys. Many very old houses with elevators at the top, there was no other way to get heavier, bulky objects up in the past. And look, there we had Köpmansgatan. The street with the shop where our fictional antique dealer is located. Fairy tale and reality mixed…

Outside the beautiful building of the Swedish Academy, on Stortorget, there was a Christmas market. Many craft stalls with, among other things, knitwear that delighted me. I was standing admiring a sweater when the lady at the stall asked if she would lift it down so I could take a closer look at it. I said thanks, I’m just standing there memorizing the pattern. I knit myself. Strangely enough, she wasn’t disappointed, rather that she had met a kindred spirit and we started discussing yarns. Next to the yarn lady was a mug of mulled wine, always tastes good, and no Christmas market without mulled wine!

We trudged on past Storkyrkan down over Slottsbacken. We passed the statue of Karl XIV Johan and when we came down to Skeppsbron we saw another statue. Who is that, we wondered. He didn’t have a horse, that old man. We have to investigate. It was Gustav III who was standing there with something in his hand that we discussed for a long time, what he was holding. The cold began to make itself felt again and we ignored what Gustav had in his fist. A bus arrived just in time. We jumped on it and went to Norrtull. 

This is perfect when a bus appears when our feet start to protest and the cold reminds us. 

At the last stop, the driver wondered just as Christian Luuk usually wonders: where are we going? I told him we were pensioner tourists. When our feet got sore and we were freezing, we jumped on a bus. Rest and warmth! He laughed and thought it sounded nice that he had such passengers. We told him a visit to NK was the next planned destination. He promised to make sure that we got off at the right stop. And at Kungsträdgården we went off. Across the street and into NK. 

Oh, what a palace. With gold handrails! I meant it was probably more expensive here than at Svenska Tenn. but we didn’t find a single product that aroused any desire to buy. Floor after floor of skin care products. Like a giant pharmacy. The home furnishing department that we finally found was quickly overwhelmed. Nothing to our taste. Here too, only people between the ages of 25 and 30 work, where do they go then?? But we have been to NK! And I rode escalators in all directions. Up and down and another turn. The fact that we felt like real peasants and country girls didn’t matter. We are who we are.

Now we were done with our to-do list today. Bus down to T-centralen and the subway towards Medborgarplatsen where we had the hotel located. Got off and found an elevator from the platform. Nice to have an elevator. We were left standing out on the sidewalk. Where had we ended up? What was this? I was sad that we might have gotten off at the wrong stop. But I recognized the Christmas tree right in front of us. We can see it from our window in the bedroom at the hotel. Nothing was right! Until we turned our heads and looked – not straight ahead but straight to the left. There in big letters in bright neon stood Scandic Malmen. HOME!!

Saturday started out cloudy and grey. We thought we were heading into town! Where were the usual stops? We realised we had jumped on the trainin the wrong direction. Ok, get off the next one and change direction.

We hadn’t seen the city from buses yet. We had only been on our way to or from something, and mostly by subway. Now we had some time to go by bus and tram and look at the city. Strindberg complained about the city’s transformation in his poem about the Esplanade system. And I have thought about his complaint countless times when they have reorganized Helsingborg so you don’t recognise my old city anymore. But Stockholm still has many places left after all. You can see many Art Nouveau buildings when you go out towards Djurgårdsbron. We took the tram to Valdemarsudde, there and back. Seeing the city this way may be lazy, but in the middle of winter and old people. Once back in town we jumped on a bus that went to Djurgårdsbrunn. Passed Gärdet and Kaknästornet. 

We are aware that we have only seen a small part of the royal capital. YET.

In the evening, Ingemar picked us up in a car. They live south of the big city and I felt we had traveled a long way. But in the dark you can’t see anything of the outside world. We met and socialized with these friends who we met through my old bridge partner Rune, who has been dead for eight years by now. We have nothing in common, and the little we had then was because they spent some nights with us when they were down to Helsingborg so Rune could get help with moving. But the contact between us remains even if it is sporadic.

A beautifully laid table awaited us. Candles lit in every corner. The food spoke of solid knowledge and with a little presentation of their own products. I think it’s so fun when you get to bring something of your own and not everything is ”bought”. I didn’t want to ask if it was Lambert (a name of a Lamb in a tale I use to read to my children) we consumed, but the berries for dessert were their own harvest. 

The evening was late and I must admit that I was a little worried that we wouldn’t get back to the hotel before the buses stopped running. But apparently the traffic is more accessible than we are used to. Ingemar and Birgitta kept us company to the bus stop and we felt a certain amount of separation anxiety. Was this the last time we saw one another? Who knows. It was an incredible meeting. 

Sunday morning. Now I skipped the scrambled eggs and bacon at breakfast. Coffee and sandwich as usual and then a big portion of pancakes with jam and whipped cream. It was a good start to the day. Maybe a little strong, but so what? We were going home to Skåne. The train left Stockholm at 13.07. Change in Gothenburg and (after a French hot dog)we went down through Halland. Arrived in Helsingborg at 19.17. A journey time of 6 hours and 10 minutes, as there was a 40-minute break in Gothenburg. Here we don’t need to be picked up and dropped off at any airport. We can manage on our own. And I think the travel time is about the same.

Hösten är här om man tittar i almanackan. I morgon kan man fråga Anders vad det ska bli för väder julafton. Men den där Mårtensknäppen har inte visat sitt rätta jag ännu. Den där dagen i förra veckan med lite snö på marken försvann. Jag hann i alla fall inte dra fram vinterkängorna, utan fortsätter i mina lågskor. Men ljuset är det snålt med. Jag har de senaste åren varit kinkig och gnällig över dagar som varit skumma. Och i år verkar det som maken också har blivit mer beroende av ljuset. Under hela livet har man hört att gamla människor behöver ha mer ljus, men aldrig riktigt förstått varför. Men nu är vi där, då vi aldrig kan få tillräckligt med ljus då vi ska pyssla med något lite pilligt. 

Onsdag, torsdag ägnades helt åt att få gjort några små pilliga arbeten på min senaste stickning. En kofta jag hittade i en veckotidning cirka en månad sedan. Ett riktigt vackert mönster som jag föll direkt för. Jag kunde inte lämna mönstret ifrån mig utan att ha stickat den. 

Jag fick åka till Landskrona för att köpa garn. Tyvärr har vi ingen butik i min stad som har något sortiment på ullgarner. Min gamla affär som jag handlade i under många år såldes till en ung dam som beklagar sig med att hon inriktar sig på näthandel! Varför då ha en butik? Så jag har fått övergå till att göra en Skåne resa då jag ska köpa garn numera. Det är omöjligt att bedöma färger på garn på de försäljningsställen som finns på nätet. Jag kan inte se färgerna. Och näthandel, då finns det ingen att fråga och be om råd att bedöma vilka färger som passar ihop. 

Alltså blev det inköpt i Landskrona. Och jag har stickat, oh så underbart mönster! Tyvärr var det kryptiskt med måttangivelserna. Det hymlades om etablerade mönster hit och dit. Men inte ett enda mått angivet i centimeter. Ursäkta en gammal van stickerska, men vad menar man med etablerade mönster? Förmodligen ingen som kan ge ett vettigt svar på det. Jag kunde i vilket fall som helst inte få grepp om vad som menades. Jag är ingen analfabet, ingen dyslektiker, lider inte av dyskalkyli heller. Jag brukar säga att ett räknefel i mitt jobb är likställt med en död patient. Slutligen beslöt jag mig för att utgå från en äldre beskrivning vad det gällde maskantal. Stickstorlek är avhängigt av vilket garn man använder. Men det vackra mönstret lyckades jag få in så att det blev jämna rapporter. Jobbade vidare och bestämde mig för att räkna mönsterrapporterna som man såg på bilden. Och utifrån det sticka så att jag gjorde den längre än bilden visade. Jag vill inte ha en midjelång kofta, en gammaldags cardigan som når ner mot rumpan ville jag ha. 

Jag skrev till firman som stod som utgivare av beskrivningen, plus att det rekommenderades deras garner. Klagade min nöd om att det inte framgick hur man stickade och avmaskade för halsringning. I varje fall inget tydligt, bara detta att det skulle ske i etablerat mönster, vad det nu betyder. En av Sveriges störst leverantörer av garner, väl kända. Men de svarade att de inte kunde ta ansvara för vad veckotidningen utgivit! Men deras firmanamn stod som undertecknad av mönstret. Dock ville de göra ett försök att hjälpa mig genom att skicka mönstret än en gång. Jag blev först glad men då jag klickade på filen var det samma mönster som jag redan hade. Trodde de jag hade slitit upp texten? 

Beslöt att försöka sticka efter gamla erfarenheter och hoppas att måtten inte blev för tokiga. Man kan alltid riva upp och ändra på dimensionerna fram till det ögonblick då man sytt sömmar för att klippa isär koftan framtill. Då har man passerat justeringsmöjligheterna. 

Alla delar har legat färdigstickade i nästan två veckor. Inget jäkt för min del. Som om jag ville töja på möjligheten att ändra om jag kom på något felaktigt. Men i onsdags var dagsljuset perfekt för att sätta sig ner och göra de sömmar som måste göras innan man klipper till ärmhål och framkant för knappribba osv. Oh så glad jag är att få hjälp med maskinsömmarna! Jag pekar, förklarar och tråcklar garn i avvikande färg för att min assistent ska våga maskinsy där jag pekat. Och sedan sätta saxen i och klippa isär hela stycket framtill. Jag kan inte se var sömmarna är, men jag litar på att de är gjorda efter alla konstens regler. 

Då detta arbetet är gjort kan jag plocka upp maskorna på axlarna och sammanfoga bak- och framstycke. Jag blev så stolt då detta var gjort, jag hade lyckats få en snygg sammanfogning på axlarna. Nu återstår bara att sticka knappribbor och räkna ut var jag ska ha knapphål. Här kommer det där med om man har dyskalkyli som ett hinder. Hoppas jag får bra ljus närmsta dagarna. För nu har jag svårt att ignorera jobbet med slutförandet. Vill komma till punkt. Tänker även ta något foto på koftan och skicka till garnfirman, eventuellt med en länk till denna story. 

Denna söm som sammanfogar bak och framstycke  är jag oerhört nöjd med

Helt plötsligt sitter jag vid matbordet och skrattar. Jag har ju efterlyst skratt som gör att man känner sig yngre, mer spänstig mindre ledbruten. Maken tittar lite förvånat och undrar vad han sagt som var så roligt. Men jag erkänner att jag sitter och fnissar för mej själv. Efter mycket lirkande angående middagsmat, har jag lyckats få gnöla till mej pannkakor till middag. Inte sådan där acceptabel fläskpannkaka, nej tunnpannkaka med grädde och sylt! 

Som jag sitter där och njuter, även om det känns nästan skamligt att äta sådan mat och kalla den middag. Mor och far skulle aldrig kalla den för en riktig måltid. Men vad är det för fel på denna vegetariska mat? Jag minns hur man satt och kämpade med sin ärtsoppa, som mina föräldrar påstod var god. Den var vämjelig! Men ingen efterrätt om man inte åt förrätten! Basta! Jag minns hur jag provade att berätta att den maten var äcklig, jäkla unge som sa så om mat. Jag provade även att ta till den lilla ömkliga flickan som så lätt fick ont i magen om hon åt den där grågula sörjan. Det är bäst att du inte får pannkakor heller för de är ganska feta för din lilla känsliga mage!! Den gick inte alls hem, den finten.

Här satt jag nu idag och njöt efterrätten på direkten. Och tänkte att jag kanske inte gjort mej förtjänt av dessa pannkakor, då jag inte ätit någon mindre aptitlig förrätt. Detta är dock sådant man kan unna sej då man kommit upp i min ålder. Jag behöver inte tänka på AD-vitaminer eller stärkande kalkinnehåll så att min benstomme blir stadig. Bara äta och njuta. Fast när jag sitter där och öser den goda hallonsylten över gräddklicken, säger jag att vi bör inte tömma den burken helt. Om jäntorna kommer och vi vill bjuda på palt, så äter de inte med lingonsylt till palten. Nej de vill ha HALLONSYLT. Och de brukar få det! Den generationen har slagit ihop för- och efterrätt och det har accepterats, jag lovar. Maken skakar på huvudet och menar att det är svårt att föra ett vettigt samtal med mig.

Han sitter och lyssnar på mina tirader om detta med mat och vad som är comme il faut. Jag undrar om hans lilla mamma någon gång hade sådana funderingar om det var klokt att låta barnen äta efterrätt om de inte åt förrätt? Men samtidigt som jag sade det, kom jag att tänka på att hon förmodligen var glad bara de åt. Strunt samma vad de åt. Jag undrar om hon någonsin stod och gräddade tunnpannkaka på spisen till hela gänget. Jag minns hur hon om söndagarna ibland satt sig vid köksbordet med sitt våffeljärn (ett vanligt enkeljärn, men elektriskt) . En spann full med smet, det var ingen liten spann. Och där satt hon och för en gångs skull vilade benen samtidigt som hon matade hela barnaskaran. 

Samtidigt som jag sitter och tjafsar om än det ena än det andra berättar maken att han har tittat över vårt matförråd med anledning av att ett nytt häfte ”Om krisen/kriget kommer” är på väg ut till oss. Han hade stämt av för det sägs att man bör vara förberedd för en vecka utan möjligheter att förnya sina förråd. Största problemet är om vi blir strömlösa, men en vecka klarar vi. Han har kollat. Men det blir inga lyxiga maträtter. Hoppas att vi aldrig får prova om han har rätt. 

Fast det mullrar i både öst och väst, jag tycker det känns helt riktigt att man verkligen checkar av läget. Vi är inga preppers men kanske de har en hel del att lära oss allihop. Idag då jag var på stick-caféet pratades det om hur mycket Aladdin-askarna kostade i vilka butiker. Den där chokladasken som har kommit att bli ett lika obligatoriskt julattribut som julgranen. Då Marabou har blivit något jag inte handlar lyssnade jag bara med ett halvt öra, men så sugen jag blev på dessa praliner. Man får ändra sina vanor och andra fabrikanter har fått en ny kund. Även om den där ”oköpbara” fortfarande är min favorit. 

Ja det kan bli mycket prat om mat. Och godsaker. Men varav hjärtat är fullt talar munnen. Eller hur de brukar säga….

Man behöver skratta. Annars blir man en sådan där surkäring som bara se det negativa med allt. Det kanske är svårt under dessa förhållanden som råder runt vår värld, att hitta något att skratta åt. Vi satt och pratade vårt vanliga lördagssamtal, svägerskan och jag. Jag berättade att jag uppmärksammat hur mycket jag saknade min brorsa. Vi som talades vid klockan elva varje lördag i många år. Och mycket av våra samtal var skam till sägandes mycket trams och flams. Men sådan samtalston kan man ha tillsammans med ett syskon. Det är som om barnet i en tittar fram och man tillåts att tramsa lite. Så gott som varje vecka upprepades alla de där orden och namnen som vi använde då vi var barn, men som samhällsklimatet numera gjort omöjliga att använda. De ord som trots allt inte försvinner ur hjärnan på en, bara för att det räknas som diskriminerande för någon. Man tramsar inte på det viset med vuxna vänner. Där går gränsen för vad som är anständigt. 

Att jag erkände för brorsans änka att jag saknade honom berodde på att jag, då jag vaknade hade en dov värk i mina ben. Vet ej varför, men tänkte att det var inte värre än att ett gott skratt skulle skingra tankarna på det molandet i benen. Då i det ögonblicket kom jag att tänka på att det var lördag, och hade det varit som förr hade jag haft brorsan att fnittra med och åt. 

Då svägerskan ringde berättade jag om den episoden för henne. Och vi kom att tala om betydelsen att skingra tankarna för varandra, då de blev för dystra. Jag berättade att jag en gång varit på ett föredrag med en skratt-terapeut. Hon lärde oss att skratt utlöste kroppens egna endorfiner. Och hon lärde oss också hur man kan lura sin kropp att få fram lite av detta smärtlindrande hormon genom att gnugga lätt i sina mungipor, och därmed stimulera de muskler som aktiveras då man skrattar. Jag vet inte hur vetenskapligt belagt det är, men många gånger under årens lopp har jag använt mig av den metoden. Speciellt vid spänningsvärk i axlar eller huvud. Jag har haft effekt av det många gånger. Om det är gnuggandet i mungiporna eller bara det att man slappnar av tillräckligt en stund, jag struntar i vilket. Huvudsaken är att jag känner att det hjälper. 

För tillfället har jag slut på en fängslande bok. Och stickningen är i en fas då jag måste ha hjälp med visst symaskinsjobb. Alltså helt göralös. Det innebär att min vardag blivit lite vankelmodig. Jag funderar vad jag ska göra. Och faran är att allt för många planer blir smidda. Men aldrig genomförda. Det uppstår en villervalla i skallen på en. Man bör inte starta upp för stora projekt, så stora att de inte blir färdiga. Så senaste veckan blev det ytterligare några par vantar. Sticka ett par vantar då man lyssnar på en ljudbok är en av mina favoritsysselsättningar. Man kan alltid ge bort några vantar, det är mer användbart för folk än om man stickar eller virkar grytlappar. 

Baka är också en sysselsättning såhär när det börjar närma sig jul. Det går alltid åt. Idag blev jäst och vetemjöl infört på handlelistan. I fönstren runt om oss på vår gård lyser redan både adventsstjärnor och adventsljusstakar. Fast det är två veckor kvar till advent. Så visst kan väl jag börja baka de där säsongskakorna? Kan de kan jag….

Jag noterade att löven på ”mitt” träd som jag skrev om i förra veckan var helt borta i torsdags. Jag är så glad att jagkunde dokumentera den intensivt neonliknande gula färgen, innan trädet strippade. Jag nämnde detta för svägerskan och hon klagade att jag inte tagit en bild på frukterna på träden längs Rådmansgatan. De där som jag visade henne i mitten av juli då de blommade så fantastiskt. Jag sade då att det blev långa bönskidor som hängde kvar nästan hela vintern. Idag har jag traskat ner och fotograferat bönhängena och även stulit en bönskida så hon får se dem. Jag tycker det är så roligt att kunna berätta om mina rön vad gäller blommor och blad. Katalpa heter trädet. Nu har naturen gått till vila, och nästa vår är det samma bekymmer med ”vad är det nu den där heter”. Man får gräva djupare in ihjärnvindlingarna för varje år. 

 

Torsdag, ledig dag för vår del. Det är den dag vi försöker att planera in de tillfälliga sakerna vi  måste göra då och då. Men helt plötsligt händer det att vi får en dag som är blank i almanackan. Inte utan en viss förvirring. Vi har väl inte glömt något, frågar vi oss. Men nej, idag har vi inget planerat sa maken vid lunchtid. 

Är det något du tänker undrade han. Jag sneglade bort på min senaste stickning som var ett nytt projekt. Ja inte att stickning var nytt, men mönstret var en helt ny idé jag hittat i min veckotidning. Då jag talade med min svägerska idag berättade hon att hon förmodligen hade lite reservgarner som kunde räcka till några par vantar, men skrattande sa hon att hon hade vantar så det räckte i hennes liv och en bit in i nästa! Välkommen i min värld sa jag, vänner och bekanta vänder ryggen till om jag nämner ordet vantar. De har så det räcker och blir över. Det är som alla de grytlappar kvinnorna virkade och stickade förr. Nu har det blivit så enkelt att hitta trevliga mönster till vantar och strumpor, att man lockas att sticka dessa. Istället för fyrkantiga grytlappar. Och att hålla händerna sysselsatta med nånting känns bra. Att intala sig själv att omsätta energin i städning och fönsterputsning …….nej nej nej. Det ska vara roligt, och jag tycker inte städning är roligt. Nu låg de där vantarna, prototypen till de senaste, och lyste mej i ögonen. Och maken undrade vad jag tänkte!

Men i samma stund sneglade jag på klockan, kom ihåg att jag önskat att det skulle komma en dag då jag bara kunde ta en promenad ner längs Hälsovägen och titta på mitt favoritträd. Hoppades också kunna ta ett foto av trädet. Jag är ju ingen bra fotograf, men det bästa är gott nog för mej. Så jag svarade att jag faktiskt, när jag nu blev tillfrågad tänkte på något annat än hur många maskor och varv jag hade kvar innan nästa intag, jag funderade på det där trädet. Maken visste precis vilket träd jag talade om och att jag varje gång vi farit förbi med bussen senaste veckorna pekat på det och sagt att jag tyckte det var så fint! Inte förstod han vad jag såg som så intressant med det, men vissa saker undviker han att fråga om. Ibland blir svaren mer kryptiska i hans öron än själva frågan. Det är ju jag som är blom- ch trädfantasten, medan han håller rätt på fåglarna. Och de är inte kvar där han pekar ut dem. 

Vi reste oss direkt efter lunch, och traskade till bussen. Åkte till hållplatsen strax innan backen nerför börjar. Gick i stilla mak ”Hälsan” ner. Vissa träd var redan kala, vissa hade kvar sina löv men var betänkligt brunröda. En sådan färg som träden i Skåne antar då vi inte får någon frostknäpp. Men mitt träd har övergått i gult, en ljus gul lysande färg. Trots att det är igenmulet och dagsljuset verkligen är på sparlåga, så lyser ”mitt” träd som om det vore elektrifierat. Åh så vackert. Jag bad maken ta en bild av några andra träd som vi passerade, de var också väldigt vackra. Men då vi kom runt kröken och såg mitt träd blev det som att se en primadonna. I ensamt majestät står det där några dagar till, sedan brukar höstvindarna klä av det.

Vi vandrade vidare ner genom Sankt Jörgens plats, konstaterade att där är vinterstädat i rabatterna. Vi har sett från bussfönstret att ”Lekande ungdom” har haft galler runt sig senaste veckorna. Skrattande har jag kommenterat att, nog är de så gamla att de inte behöver ha en lekhage runt sig. Undrande har maken tittat på mig. Och jag har förklarat att förr i tiden hade man små hagar man placerade småbarn i, hemma på stuggolvet. Vet inte riktigt vilken funktion de hade, jag tror inte vi någonsin haft en sådan. Men det var kanske i bättre bemedlade familjer man hade sådana. Vem stängdes in och vem stängdes ut? Vet ej, men ungdomarna, de lekande, har haft en hage runt sig flera veckor. 

Nu var det äntligen läge att korsa gatan och flanera bort på platsen vid konserthuset. Där man förr om åren alltid hade julgransförsäljning i december. Senare år kan jag inte minnas att där har varit någon julgransförsäljare, men maken har senaste året sagt otaliga gånger att han ska gå och titta på de nysatta träden på den platsen. Jag kan gott hålla med honom om att träden är lite annorlunda, de ligger inte inom mitt kunskapsområde. Så medan maken strosade bort till ett av de träd som fortfarande hade några löv kvar stod jag och funderade vad det var för sort. Det träd jag hade framför mig var helt kalt. Men vad var det för sort. Nu dök maken upp vid min sida och sa: Gingko! Ok, sa jag gingko biluba? Så trevligt att vi får några fler av den sorten i stan, sa jag. Vet du fler undrade maken? Ja, det är mitt favoritträd på Hälsan också, kinesiskt tempelträd. Det som jag precis tog foto av. Som sagt han är bättre på pjoddarna. Trädet finns på fler ställen men det som har den absolut vackraste siluetten är det på Hälsan, vid Sofiakällan. Men nu har jag njutit riktigt av att få se det i höstskrud i år. Vem vet hur många gånger mer kan man få se det med de färgerna?  

Here the English 

Thursday, day off for us. It’s the day we try to plan the occasional things we have to do from time to time. But all of a sudden it happens that we get a day that is blank in the calendar. Not without any confusion. We haven’t forgotten anything, we ask ourselves? But no, today we have nothing planned, said the husband at lunchtime. 

Is there something you’re thinking, he wondered. I glanced away at my last knitting which was a new project. Well, not tha knitting was new, but the pattern was a completely new idea I found in my weekly newspaper. When I spoke to my sister-in-law today, she told me that she probably had some spare yarn which could be enough for a few pairs of mittens, but laughingly she said that she had mittens that lasted her life and a bit into the next! Welcome to my world, I said, friends and acquaintances turn their backs if I mention the word gloves, or mittens. They have enough and it’s over. It’s like all the potholders the women crocheted and knitted in the past. Now it has become so easy to find nice patterns for mittens and socks, that you are tempted to knit them. Instead of square pot holders. And keeping your hands busy with something feels good. Telling yourself to put the energy into cleaning and window cleaning …….no no no. It should be fun, and I don’t think cleaning is fun. Now there were those gloves, the prototype of the latest ones, shining in my eyes. And the husband wondered what I was thinking!

But at the same moment, I glanced at the clock, remembering that I wished there would come a day when I could just take a walk down Hälsovägen and look at my favourite tree. Was also hoping to take a photo of the tree. I’m not a good photographer, but the best is good enough for me. So I answered that actually, when I was asked, I was thinking about something other than how many stitches and rounds I had left before the next intake, I was thinking about that tree. The husband knew exactly which tree I was talking about because every time we passed by on the bus in recent weeks I pointed to it and said that I thought it was so beautiful! He didn’t understand what I saw as so interesting about it, but certain things he avoids asking about. Sometimes the answers are more cryptic in his ears than the question itself. After all, I’m the flower and tree fan, while he’s right about the birds. And they are not left where he points them out. 

We went away after lunch, and trudged to the bus. Went to the stop just before the downhill starts. Went in peace ”Hälsan” down. Some trees were already bare, some still had their leaves but were dangerously brown-red. Such a colour that the trees in Skåne take on when we don’t get any frostbite. But my tree has turned yellow, a bright yellow brilliant colour. Even though it is overcast and the daylight is really low, ”my” tree shines as if it were electrified. Oh so beautiful. I asked the husband to take a picture of some other trees we passed, they were also very beautiful. But when we came around the bend and saw my tree it was like seeing a prima donna. In lonely majesty it stays there for a few more days, then the autumn winds tend to strip it off.

We walked further down through Sankt Jörgen’s place, noted that the flowerbeds have been cleaned for the winter there. We have seen from the bus window that ”Playing Youth (a statue)” has had bars around it in recent weeks. Laughing, I have commented that, they are probably so old that they don’t need a enclosure around them. My husband looked at me wonderingly. And I have explained that in the old days you had small paddocks where you placed small children, at home on the cottage floor. Don’t really know what function they had, I don’t think we ever had one. But it was perhaps in better-off families that you had such. Who was locked in and who was locked out? Don’t know, but the young people, the ones playing, have had a paddock around them for several weeks. 

Now it was finally time to cross the street and stroll away in the place by the concert hall. Where in the past there was always a Christmas tree sale in December. In later years, I can’t remember that there has been a Christmas tree seller, but the husband has said countless times in the last year that he will go and look at the newly planted trees at that place. I can agree with him that the trees are a bit different, they are not within my area of ??expertise. So while the husband strolled over to one of the trees that still had a few leaves left, I stood and pondered what kind it was. The tree in front of me was completely bare. But what kind was it? Now the husband appeared at my side and said: Gingko! Ok, did I say gingko biluba? So nice to have a few more of that kind in town, I said. Do you know more wondered the husband? Yes, it’s my favourite tree at Hälsan too, Chinese temple tree. The one I just took a photo of. Like I said, he’s better on the birds. The tree can be found in several places, but the one with the absolute most beautiful silhouette is the one at Hälsan, by Sofiakällan. But now I’ve really enjoyed seeing it in its autumn colours this year. Who knows how many more times you can see it with those colours?