Kategori: Minnen Sida 18 av 138

Jag mår illa, som Magnus Uggla sjöng om för många år sedan. Hade precis följt nyhetssändningen i TV då vi satt oss till bords idag. En rapport om världsläget och krigen som pågår blev samtalsämnet idag. Vi känner att det börjar hetta till i alla hörn av vår värld. Nyinstallation av presidenten i USA verkar vara helt horribel. På TV-bilderna jublar folket över denne man, ungefär som de gamla dokumentärfilmerna där folk står och sträcker upp högerarmen i luften och hyllar sin nye ledare. Med samma bestämda glädje syns folk rusiga av nyordningen, som jag kan se på TV-reportaget. Sedan ser man polis stå skuldra mot skuldra för att vakta deras gräns mot Mexiko. Oj, vad de kan bredda axlarna, dessa poliser. 

En olustkänsla bara av att se dessa bilder växer fram i mej. Hur kan en sådan enorm nation dras med i detta? Det kanske är effektivt att skapa tydliga gränser igen, inte låta folk resa runt och över gränser hur som helst. Han kanske begränsar kommande pandemier, och även håller dem inom landet de som eventuellt dyker upp hos dem.  Tack och lov att vi har WHO här i Europa annars hade Trump skickat hem dem från sina jobb. 

Undrar hur det blir med slaveriet. Han kanske tittar över det igen? Kanske han ser att alla bl.a. Fodora och Uberanställda lever med sådana villkor? Eller har de inte Fodora och de andra i USA? Fast de sorterar kanske under fri företagsamhet, och då bör de vara högre prioriterade än vanliga arbetstagare. 

I vilket fall som helst så barkar det åt ett håll som jag inte vill hänga med på. Jag minns då min dotter var i lågskoleåldern, sa hon att om det utbröt ett tredje världskrig, skulle hon begå självmord! Tydligen hade hon snappat upp någon som berättat om det förfärliga kriget som hennes far-och morföräldrar levt med. Även om inte vårt land varit ockuperat, så var svenskarna involverade på sitt sätt. Jag vet inte vem som berättat för henne, men jag tyckte det var ett underligt uttalande av en sjuåring. Det beskrev hur skrämmande det var med ofred. 

Många gånger senaste året har jag tänkt på vad den där lilla sjuåringen sa. Och detta var då vi hade ganska lugnt här i världen. Hur mår alla barn som har denna eviga krigsrapportering dagarna i ända? Hur mår ungdomen som snart ska välja fortsatta studier? 

Och idag eskalerade mina orostankar om världsläget. Ska vi bli klart avgränsade Öst-Väst-Mittemellan. Vad gör vi med England som lämnat EU? Inte vårt problem, tänker somliga. Norge då? Som inte hunnit känna efter ännu, då de blir granne med Trump och Grönland? Hur gör vi med NATO? Ska vi fortsätta prata med USA som om de är en demokrati?? 

Förr såg man nyttan av samarbete och kunde glädjas åt att vi behövde varandra, men ursäkta mej. 

Jag ser att Trump är på väg att nedmontera demokratin i landet, och som en envåldshärskare ta över. Demokrati är ett sätt att ordna samhället, och det är motsatsen till diktatur. I en diktatur bestämmer bara ett enda parti eller en enda person. 

Hur hanterar vi detta med en gryende monokrati i väst, kanske en begynnande tyranni? Hur långt vågar han gå, och hur länge har han de hyllande massorna med sig? Kommer han att sitta fyra år? 

Vi har funderat på att förbereda oss för bistrare tider. Planering för längre strömavbrott är gjorda. Vi har tänkt till om att ha ett litet basförråd med livsmedel. Inte mycket är gjort, men just det att vi börjat tänka känns bra. Att inte bara blunda och hålla för öronen, och tro att det ska hindra vad som håller på att hända. 

Ibland hör man att man inte ska måla f-n på väggen. Men det är tid att börja bygga Noaks ark igen, tror jag. 

Man ska inte räkna ut något i förskott säger min svägerska i Lycksele ofta. Söndagens städning av julsakerna som vi fuskade med en dag för vi hade lite mycket på schemat denna vecka. Istället blev det mycket lite! Måndag morgon vaknade jag med en förkylning så jag klev aldrig ur sängen. Hosta feber och en heltäppt näsa. Inhibera alla planer på aktiviteter och bara ligga där och gnälla. Lite tyck synd om måste man ju få. Om inget annat tycker man synd om sej själv.  

Idag sa jag att jag skulle försöka gå ut och lufta mej lite. Allting är lättare när man har ett mål. Bara gå runt kvarteret är bland det svåraste jag vet. Jag frågade om gubben ville ha en fastlagsbulle till kaffet. Förvånat tittade han på mej, men svarade ja tack. Vill du ha sällskap, menade han? Nej jag tar bussen ner till Rådmansgatan, går till Börjes konditore på O.D.Krooksgatan. Det klarar jag nog. Men det var precis så mycket jag klarade, inte ett steg mer. Benen var som gelé då jag kom fram till konditoriet. Det är inte klokt vad en liten förkylning påverkar en. 

 Jag tog bussen tillbaka från busshållplats Donationsgatan, åkte en hållplats och bytte där till min 3:a. På dessa två korta resor hann jag stifta två bekantskaper. Den unga indiska mamman med dotter som bara talar engelska som bytte buss på samma hållplats som jag. Det bor en massa indier här uppe runtomkring som är på 2-3 års jobb här i Sverige. De har sina barn på en engelsktalande skola och åker ofta bussen vid halvtretiden. Jag tappade mitt busskort och snabbt plockade kvinnan upp det och gav till mej. Jag tackade och fick till svar att hon inte talade svenska. Jamen, sa jag tack förstår du nog, men övergick strax till engelska.  Hon log och frågade vilken buss jag skulle åka med, och då hon förstod att vi skulle med samma buss fortsatte hon fråga vilken hållplats. Onekligen lät det som om hon tyckte det var trevligt med lite kontakt. Och vem gillar inte det? Men hon beklagade sig med det underliga namnet på min busshållplats: Tofsmesgatan. Många gator häruppe i Mariastaden har fågelnamn. Och jag gläder mej ofta att vi har stans sötaste namn på vår hållplats. Men det är lite svåruttalat om man har lite svårt med s-ljudet. Jag fick förklara för henne att tofsmes är en liten tita, en av de sötaste småfåglar jag vet. 

Kvinnan bor annars i Chennai (Madras) och jag berättade för henne om då jag var in till en skräddare i Chennai och fick sytt upp en sari till mej. Han mätte och fixade denna blus och kjol som sarin består av, med glädje över natten. På morgonen då jag vaknade låg den i sin kartong utanför min hotelldörr. Han hade aldrig sytt till en så fet och frodig kvinna förr, så det gick åt mycket tyg också. En god affär för honom. Hon skrattade gott åt min beskrivning av mitt besök i Madras som det hette då. 

Sen kom bussen och jag släpade mej på den. Jag var ingen piggelin! På handikappsätena satt en kvinna på ytterplatsen på ena dubbelsätet. På andra satt en man på innersätet med sällskap av sin keps på yttersätet! Jag sa att jag nog inte skulle uppfatta kepsen som så knölig om jag satte mej på den, men han kanske var rädd om den…. Snabbt ryckte han åt sig den. Och jag sjönk ner på det sätet. Kvinnan mittemot såg lite förvirrad ut, men hon skulle av nästa hållplats, så jag hann aldrig kolla vad som var fel…. Då hon klev av reste jag mej tog hennes plats och sa till mannen; såja nu kan din keps få tillbaka sin sittplats. Han skrattade och la tillbaka både keps och en påse bullar som han köpt i stan. Jag förklarade att jag hade en dyrbar last i ryggsäcken så jag fick sitta fint, inte luta mej tillbaks i sätet. Jaså vadå undrade han och jag berättade om mina fastlagsbullar. Det höll han med om var en ömtålig last. Vidare småprat om att han skulle få möta våren i Skåne efter tjugo års exil högre upp i landet, gjorde att han gladde sej . Jag berättade att jag spelat in tjattret från gråsparvar i en häck då jag var på väg till konditoriet. Men tyvärr inte någon talgoxe idag, det var inte soligt nog. Mannen sa att han hört talgoxen häromdagen, så den är på gång. Däremot tipsade jag honom om de många hasselbuskarna längs kyrkogårdsmuren som vi just passerade. De glänser vilken dag som helst i solgasset som diamantörhängena på de fina damerna på Nobelfesten. 

Vi var hemma vid min hållplats och jag reste mig. Tack för pratstunden hörde jag mannen säga och njut av semlorna……vadå semlor? sa jag, jag har inga semlor. Jag har varit och köpt fastlagsbullar. Jag ger mej inte! Vissa saker kan man inte ändra på. Jag har slutat att göra sådana där chokladbollar för de får man inte kalla vid sitt gamla namn! Jag slutar inte med

F A S T L A G S B U L L A R.

Väl hemma igen efter den lilla utflykten, och jag var slut som artist. Sjöblöt av svett men jag hade klarat en liten runda. Nu är jag på gång igen.

I morgon söndag blir det julgransplundring. Då städar vi undan juldekorationerna för denna julsäsong. Det känns lite melankoliskt, lite ledsamt att plocka bort och packa ner adventsljusstakar och juldukar. I samband med att man stoppar in dem i förråd och kartonger kommer tanken, om någon någonsin kommer att packa upp dem igen. Och om denne någon ser något värde i det. Det finns saker som inte är av intresse för Bukowskis men för oss har de varit värdefulla. Den där tomten som bara är en lurvig fårskinnstuss, men som jag har fått av maken ett år för länge sedan. De där domherrarna som dottern har tillverkat av garn, och som hon hängt i ett tallris i övervåningen för att då de presenterades för mej skulle komma till sin rätt. Inte ligga och trängas i en kartong, utan hänga där och flaxa med garnvingarna. Det finns andra nostalgiska saker som har flyttat vidare till nästa generation. Julgransmattan som maken och jag satt och broderade med jättestora korsstygn. Vi satt på var sin sida och kämpade på för att hinna få den färdig den där julen för snart sextio år sedan, den har flyttat till dottern. Hoppas den inte ligger helt bortglömd, för vi har tänkt på den i samband med att vi pyntade till denna jul. Min mors vackert broderade julduk ligger i mitt linneförråd. Den har ingen lämplig plats i vår lilla lägenhet. Den kräver minutiös strykning och jag har slutat med det jobbet. 

Nostalgin känns tydligt då man packar in julsakerna i sina kartonger. Men annars skulle det inte vara så trevligt att plocka fram dem nästa vinter, om de skulle stå framme året runt. Det är ändå så mycket som har fått stryka på foten vad gäller traditioner för vår del. Lite skamset då jag tänker på hur mycket av julmaten vi struntade i att inhandla eller tillverka i år. Det blev lussekatter och brunkål, två karakteristiska attribut runt jul. Och en amaryllis som blommar med sin tredje stängel i dagarna. Pepparkakor har både inköpts och fått från sonen med familj. Men de räcker inte länge alls. Hur många vi än köper. Eller får. Men nu ryker julen ut imorgon. En dag tidigare än vi brukar. Det blir ett dagsverke med städning och undanpackande av grejorna. Vi brukar fira Knut kör julen ut genom att gå ut på en bit mat då vi är färdiga för dagen. Förr om åren brukade vi ta en Tura, men ingenting är längre som förut. Så åka färja känns inte naturligt längre. Det har blivit ny regi på restaurangen på färjan. Vi får se hur vi gör. Ingenting är bestämt ännu. Man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Det där med att ändra sig, sa jag tidigare idag då vi skulle ut och sträcka på benen lite. Jag föreslog att vi skulle gå bort till Laröd och åka bussen hem därifrån. Okej sa maken, det låter som ett bra förslag. 

Då jag klev genom porten ut mot gatan höll jag på att blåsa omkull. Det kom en riktig rivare med iskall vind. Jag tappade andan och stod där helt förvånad. Så svinigt kallt! Förtvivlat tittade jag på maken och frågade om man fick ändra sig? Han skrattade och menade att vi traskar åt andra hållet. Beslöt att ta bussen ner mot Kopparmöllan och strosa ner för Hälsan. Där var det lä för sådana isvindar. Sedan kunde vi traska runt mellan husen i stan och få sträcka på benen på det viset istället. Här och där stannade vi i gläntor så att solen kunde lysa på våra näsor en liten stund. Jag sa till maken att vi måste ta vara på de gratis AD-vitaminerna vi får via solen. Gratis är gott enligt min lillasyster. Det var skönt att komma hem i värmen igen. Men vi fick röra på oss lite. Annars känns soffhörnan väldigt mysig sådana blåsvädersdagar. 

Sista röda helgdagen i almanackan som gett oss extra ledigheter från arbetet passeras idag. Nu dröjer det till påsk innan vi får liknande trevligheter. Kanske funderar du hur jag en gammal pensionär har sådana tankar om extra röda dagar. Jag har ju inte OB-tillägg. Kan inte få mer ledigt än jag redan har som folkpensionär. Men jodå. Då dagarna är röda i almanackan kan vi åka buss dygnet runt med vårt seniorkort! Och det gillar jag. Sista två veckorna har jag åkt lite extra, bara för att komma iväg på små promenader i nya omgivningar. 

Senaste veckan har busstrafiken varit upp- och nedvänd i Helsingborg. Stora genomfarten förbi centralstationen har varit avstängd på grund av en storbrand i en fastighet. Även efter att man släckt själva brandhärden har avstängningen fortsatt då man behöver säkra och sanera runt fastigheten. Därför har bussarna fått köra omvägar och flera hållplatser nere i centrala staden har varit helt stängda. Nästan alla bussar har kört ner och inom busscenter på centralstationen på sin färd från norr till söder och vice versa, och man har fått vara uppmärksam så att man hamnar på, inte bara rätt nummer på bussen, utan även rätt riktning. 

Ett flertal gånger har vi sagt att det har känts bra att vara så beresta med stadsbussarna som vi är. Det har varit tydligt att folk varit förvirrade, inte vet hur de ska hantera situationen som uppstått. Jag noterade att folk var helt förvirrade första dagarna, men nu är det tio dagar sedan branden och Skånetrafiken hade satt in folk i gula västar som hjälp att hitta bussarna. Senaste dagarna har informationen tydliggjorts på de anslag som finns på centralstationen. Man hittar lätt runt i busssystemet var jag hittar min buss. Men fortfarande får man vara uppmärksam på att kolla destinationen. Igår då vi åkte hem efter en promenad i staden plus en snabbtur ut på vårt köpcentra Väla, hade det hunnit bli mörkt. Men så gott som alla byten för vår del har skett på centralstationen. Alla bussar som varit aktuella passerar där. Då är det enklast att även göra bytena där. Visserligen har tidtabellerna i appen på mobilen varit oerhört punktliga trots den röra som uppstått, men det är bättre vindskyddat inne på centralen än på många hållplatser runt om i vår stad. 

Igår då vi steg på vår egen busslinje såg jag att chauffören var bak i bussen och talade med en äldre man. En för mig ganska välbekant man på grund av hans ”fräcka keps”. Jag hörde chauffören försäkrade sig om att mannen ville stiga av på Kopparmölleplatsen. Jag nickade för mig själv där jag satt, jo han brukar kliva av där tänkte jag. Hade han bekymmer med att se var vi befann oss längs vägen? Inte konstigt. Vi åkte ju inte samma väg uppför Hälsovägen som vi brukar. 

Väl framme vid ”Kopparmöllan” stannade bussen, chauffören öppnade dörrarna trots att ingen ringt på klockan. Nu är vi på din hållplats sa chauffören till mannen. Minuten innan hade mannen besvarat ett samtal, någon ringde honom. Var han saknad av någon? Tydligen. Mannen reste sej tog sin rollator men stannade vid dörren, vände och gick fram och talade några ord med chauffören. Gick tillbaks och satte sig på sin plats igen. Jag mumlade till maken att han ville gå nerför backe istället för uppför, då han beslöt sig för en hållplats till. Nästa hållplats Tågagatan erbjöd chauffören igen med öppna dörrar, mannen reste sig tittade ut genom dörrarna men skakade på huvudet. Ingenting är sig likt då det är mörkt… Nästa hållplats, Halalid blev han erbjuden att stiga av igen men nu verkade han ha gett upp hoppet om att hitta hem. 

Där sitter man och ser en stackare som inte hittar rätt i den lätt kaotiska värld som uppstått. Mannen är ingen orutinerad resenär men han reser oftast på dagtid annars. Inte otroligt att han klivit på ”sin” buss med en stor trea på, och kanske varit och vänt vid andra ändhållplatsen. På chaufförens beteende verkade det som de hade diskuterat situationen tidigare. Chaufförerna är utbildade bussförare, men hur mycket äldreomsorg ligger det i deras utbildning? Det är kanske överkurs för dem. Ändå ser man ofta passagerare som behöver deras uppmärksamhet och hjälp. 

Då vi klev av vid vår hållplats satt mannen kvar, modstulen och uppgiven. Han var nu kilometervis från ”sin” destination. Jag var glad att han satt kvar på bussen och inte klev av i desperation på någon av de felaktiga hållplatserna. Nu satt han i alla fall skyddad från kyla och regnrusk. Undrar om de som ringde saknade honom? Var gör Skånetrafiken av gamlingar som blir över efter körpassen? Lämnar in på hittegods?

Under nyårshelgerna såg vi även yngre människor som for vilse. Då vi for norrut mot Dalhem med helsingborgsexpressen hörde vi ett par längre bak i bussen som frågade om denna buss gick direkt till Råå? De hade klivit på på centralen. Nja inte riktigt direkt menade folk som satt runt dem. En liten runda upp om Dalhem fick de hänga med på, där svänger bussen vid ändhållplatsen kanske laddar en stund och går sedan så direkt som möjligt i dessa tider till Råå. De var unga människor som inte var så ”vana” bussåkare som jag. Förmodligen hade de valt bort bilen denna dag av anledning som man får gissa. 

Nu när vi är tillbaka i vardagslunken efter alla helger ska vi åka till bridgeklubben. Vi får tänka till om vi ska åka tidigare så vi inte kommer försent. Trots allt har de flesta chaufförer visat ett tålamod utöver vad förväntat. Passagerare som sitter kvar vid ändhållplatserna beroende på att de gjort misstaget att de bara tittat på siffran på bussen, inte kollat destinationen. Jag hörde en vän klaga på att det står bara Gott Nytt År på skylten uppe på bussen. Ja då vet man ju inte var man hamnar, det måste jag hålla med om, men de bussar jag åkt med har varit destinerade nånstans. 

Det ska bli skönt när den grå vardagen är tillbaka.

Sista skälvande dagen på året 2024. Sitter med min påtår av frukostkaffet. Har just ringt svägerskan och gratulerat henne på 80-årsdagen. Hon kommer att tillbringa dagen i sängen då hon dragit på sig en praktförkylning. Fast nuförtiden heter de flesta sådana åkommor influensa eller något annat tjusigt som är svårstavat. 

Funderar på om jag ska göra ett försök till min alldeles egen årskrönika. Kan jag det? Jag har ju ett ganska digert material att sovra ur om jag vill, men bör jag inte börja med en första övergripande rapport. Den blir ju det jag minns bäst, eller det som i mitt anseende lämnat mest intryck. Ja jag tror jag försöker.

Resorna är de som varit roligast, även om vi har ett mysigt hem att tillbringa vår tid i. Men vi känner att vi hanterar det här med resandet utan att ha en bil att packa massor i, har blivit en möjlighet för vår del. Kortare resor kräver bara en termos med lite kaffe och ett par extra trosor, i fall i fall. Jamen pengar och ID tänker ni. Givetvis! Men de har mer eller mindre växt fast vid oss. Då vi står i hallen, färdiga för att lämna hemmet klappar vi oss en runda på öron fickor och handled i den ordningen. Kollar att vi har laddade hörapparater, mobilen i fickan och klockan på handleden – laddad. Samtidigt som vi mumlar – som ett mantra: höror, mobbe, klocka. Plånbok tänker ni? Ja den är också medtagen, antingen i jackfickan eller i ryggsäcken. Men den har inte tagits med i det mantra som vi rabblar – ännu. Än så länge har vi ”bara” kutat hem igen för att hämta något av dessa tre attributen: hörapparater, mobil eller klocka. Men man kan alltid ändra sig. Utöka sina ritualer.

Så, resorna vi gjort under året har bl.a. blivit Landskrona Lund Kristianstad Malmö osv. Alltså Skåne runt ett antal gånger. (Läs massor). Mycket av dessa resor har gett oss en rutin på planering. Vilket gör att eventuell ängslan att irra bort sig har minskat, istället gett oss ett lugn hur vi hanterar det om vi råkar ut för ett försenat tåg eller buss. Det finns alltid en lösning. En annan aspekt är den att vi inte behöver så mycket packning. Vi har ganska god uppfattning om hur många klädbyten man måste göra på en vecka. Hur stort behov av artiklar för egenvård osv. Med skåneresornas erfarenhet har vi packat och tillbringat en 14-dagsperiod i stugan. Lätt packning har varit det som gjort resan möjlig. Och vi kan ge oss själv godkänt för den resan. Erkännes dock att en viss hjälp av våra släktingar blev vår räddning, med avhämtning av hyrbil i norrlandsmetropolen Umeå. Flyget var försenat så lösningen hade blivit hotell en extra natt om inte jäntan våran räddat oss. Dock hade vi en reservplan, om inte detta hade lösts.

En längre helg vistelse i Göteborg med omnejd under hösten gav oss mersmak. Visst ville vi se Stockholm, och så gjorde vi. Så en tillbakablick på året med de resor vi gjort känns som om vi lever, trots gamlingars krämpor och stelhet. 

Alla dagar däremellan har rullat på. Med de vanliga vardagssysslor som måste göras de mindre lustfyllda och de som görs med glädje. Bridgen är något som ger oss glädje. Både med att vi känner att vi håller hjärnan igång när det gäller att beräkna och räkna. Det behöver vi verkligen hålla levande, det med beräkning. För varje vecka hisnar vi över kostnaden för en liten kasse livsmedel. Vi skulle ju bara ha ett bröd och lite mjölk. Men väl hemkomna och vi checkade av kvittot var där betydligt mer än det som stod på vår shoppinglista. Okej, det var saker som vi behövde inom snar framtid, så det var inga onödor inhandlade. Men trots våra hyfsade kunskaper i beräkningar, så känns det som om vi inte hänger med trots allt. Onekligen lite skrämmande. Eller ska vi strunta i det och bara följa med vad som händer? Tiderna verkar lite osäkra vad det gäller det mesta här i världen, så man kanske ska bara släppa oron. 

Trots allt så smider vi planer på vad vi ska göra nästkommande år. Med glädje hörde jag maken berätta att han skulle titta över sin ekonomi efter nyår, om det fanns utrymme att köpa några 24-timmars biljetter duo Skåne runt och lägga på lut i mobilen. De gäller ett år efter inköpsdatum. Han hade noterat att priserna går upp den 7 januari. Det innebär att han är beredd att förflytta sig runt länet. Och jag är aldrig svårflirtad då det gäller att resa lite. 

Jag känner att vi blivit lite mer spontana när vi får idéer. Förr lät det: det ska vi göra en vacker dag. Nu för tiden då idén dyker upp antingen refuserar vi den genast på grund av sin egen omöjlighet, eller så gör vi det omedelbart. Alldeles för många ”det ska vi göra en vacker dag” ligger glömda sedan länge. Men om de dyker upp i minnet minns vi att lusten att göra det har funnits, men har blivit omöjliga att genomföra i nutid. 

Därför badade vi havsbad två dagar före höstdagjämningen i år. Något vi njuter av att minnas. Våra promenader runt vår stad har varit många under året. Vi har strövat och funnit Lussebäckens källor. Vi har korsat skogen mellan vårt hem och Sofiero både på korsande och tvärsan. Pålsjö skog har inga mörka fläckar på kartan. Längs stranden från Råå hamn norrut in till stan vet vi nu allt om. Promenaden från Tinkarpsbacken in mot Sundtorget vet vi hur lång den är. Stadens parker kan vi blommorna i. Staden har många spännande exotiska träd utöver de vanliga inhemska bestånden, fråga oss. Vi vet många sådana. 

En sak som dock gör oss lite ledsna, vi har aldrig lyckats lära oss så många fågelläten. En brist när synen börjar att bli grumlig. För ser vi pjåddarna vet vi vilka de är. Men jag har en app installerad i mobilen. Visserligen fick jag inte veta om den förrän i höstas. Och då jag provar den på olika fågelsång jag hör, som vid denna tid på året inte är någon sång, får jag bara upp skata kråka råka eller duva. Jag kommer att ta upp appen då jag om cirka en månad hör talgoxens glada chirp chirp i en solig glänta. Det är väl den fågel jag oftast noterar som den första varje år, då den börjar sjunga sity sity istället för sitt chirpande. Gärdsmygen brukar också vara tidig men inte lika vanlig. Blåmesen kan man säkert höra redan nu om solen lyser lite. Vi får se. Eller rättare sagt höra. 

Jag avslutar dagens skrift med att önska mina läsare med ETT GOTT NYTT ÅR.

Here the English

The very last trembling day of the year 2024. Sitting with my second cup of coffee from the breakfast. Just phoned my sister-in-law and congratulated her to her 80th birthday. She will spend the day in bed as she has caught a terrible cold. Although these days most such ailments are called influenza or something else fancy that is difficult to spell. 

Thinking about whether I should try to write my very own annual report. Can I? I have quite a lot of material to sift through if I want, but shouldn’t I start with a first overall report. It will be what I remember best, or what in my opinion left the most impression. Yes, I think I’ll try. 

The trips are the ones that have been the most fun, even though we have a cozy home to spend our time in. But we feel that managing this traveling thing without having a car to pack a lot in has become an opportunity for us. Maybe even a challenge. Shorter trips only require a thermos with some coffee and a pair of extra panties, just in case. Well, money and ID, you think. Of course! But they have more or less get stuck to us. When we stand in the hall, ready to leave home, we pat our ears, pockets and wrists in that order. Check that we have charged hearing aids, the mobile phone in our pocket and the watch on our wrist – charged. At the same time we mumble – like a mantra: ears, mob, watch. Do you mean wallet? Yes, it is also taken, either in the jacket pocket or in the backpack. But it has not been included in the mantra that we are babbling – yet. So far we have ”only” rushed home again to pick up one of these three attributes: hearing aids, mobile phone or watch. But we can always change our mind. Expand our rituals.

So, the trips we have made during the year have been, among other things, Landskrona, Lund, Kristianstad, Malmö, etc. So around Skåne a number of times. (Read a lot). Many of these trips have given us a routine for planning. Which means that any anxiety about getting lost has decreased, instead giving us peace of mind about how to handle it if we encounter a delayed train or bus. There is always a solution. Another aspect is that we don’t need to pack so much. We have a pretty good idea of ??how many changes of clothes you need to make in a week. How much you need for personal care items, etc. With the experience of Skåne trips, we have packed and spent a fortnight in our cottage. Light packing has been what made the trip possible. And we can give credit for that trip. However, it is acknowledged that some help from our relatives was our salvation, with the collection of a rental car in Umeå. The flight was delayed so the solution would have been a hotel for an extra night if our girl hadn’t saved us. However, we had a backup plan, if this hadn’t been resolved.

An extended weekend in Gothenburg and the surrounding area during autumn gave us the appetite for more. Of course we wanted to see Stockholm, and so we did. So looking back on the year with the trips we have made feels as if we are alive, despite the ailments and stiffness of old people. 

All the days in between have rolled on. With the usual everyday chores that have to be done, the less enjoyable ones and the ones that are done with joy. Bridge is something that gives us joy. Because we feel like we are keeping our brains active when it comes to calculating and counting. We really need to keep it alive, with calculation. Every week we gasp at the cost of a small bag of groceries. We were only supposed to have a loaf of bread and some milk. But once we got home and checked the receipt, there was significantly more than what was on our shopping list. Okay, these were things we needed in the near future, so it wasn’t unnecessary purchases. But despite our decent knowledge of calculations, it feels as if we are not keeping up after all. Undeniably a bit scary. Or should we ignore it and just follow what’s happening? Times seem a bit uncertain when it comes to most things in the world for now, so maybe we should just let slip out of our worries. 

Despite everything, we are making plans for what we are going to do next year. I was happy to hear my husband say that he would look over his finances after the New Year, if there was room to buy some 24-hour tickets Skåne around and put them on his mobile phone. They are valid for one year from the date of purchase. He had noted that the prices will raise on January 7th. This means that he is prepared to travel around the county. And I am never a difficult flirt when it comes to traveling a week. 

I feel we have become a little more spontaneous when we get ideas. It used to be: we will do it one day. Nowadays, when an idea comes up, we either reject it immediately because of its own impossibility, or we do it immediately. Far too many ”we will do it one day” have long been forgotten. But if they pop up in our memory, we remember that the desire to do so has existed, but has become impossible to carry out in the present. 

That’s why we went swimming in the sea two days before the autumn equinox this year. Something we enjoy remembering. Our walks around our city have been many during the year. We have wandered and found the springs of Lussebäcken. We have crossed the forest between our home and Sofiero both intersecting and across. Pålsjö forest has no dark spots on the map. Along the beach from Råå harbour north into the city we now know everything about. We know how long the walk from Tinkarpsbacken towards Sundtorget is. We know the flowers in the city’s parks. The city has many exciting exotic trees in addition to the usual native species, ask us. We know many of them. 

One thing which makes us a little sad, however, is we have never managed to learn so many bird calls. A shortcoming when your vision starts to get cloudy. Because if we see the birds, we know who they are. But I have an app installed on my phone. Admittedly, I didn’t find out about it until last fall. And when I try it on different bird songs I hear, which at this time of year are not songs, I only get magpie crow rook or pigeon. I will pick up the app when in about a month I hear the happy chirp chirp of the great tit in the sun. It is probably the bird I usually note as the first every year, when it starts singing sity sity instead of its chirping. The wren is also usually early but not as common. The blue tit can probably be heard already now if the sun is shining a little. We’ll see. Or rather hear. 

I end today’s writing by wishing my readers a HAPPY NEW YEAR.