Kategori: Minnen Sida 17 av 138

Deklarationstider. Det som förr i tiden var ett knåpande med diverse inkomstuppgifter som damp ner i brevlådan under januari månad. Idag måste jag erkänna att jag har ingen speciell kontroll på mina uppgifter. De står snyggt och prydligt uppradade på den digitala gul-vita blanketten som dyker upp så här på vårkanten. I mars. Någon gång runt mitten av februari kom fortfarande en viss ängslan över mig, att jag inte skickat in min deklaration, men som i samma sekund dämpades. Vi har ju tappat bort ansvaret att sköta om detta numera. Kanske man borde glädjas åt att inte behöva ta hand om och räkna ihop summorna och skicka in till skattemyndigheterna, deklarera dem. Framförallt slipper man sitta där med fingrarna kryssade och skriva under ”på heder och samvete”. Det är förmodligen ingen som vet vad heder och samvete är nuförtiden. 

Idag kommer det en färdigifylld blankett med de inkomster och skatteinbetalningar som hänt föregående år. Till och med de femton sketna kronor jag fått i ränta på mitt lönekonto där min pension går in, där jag hanterar mina utgifter, hyra försäkringar och köp av mat och tjänster. Att jag lyckats få den räntan beror på att jag varje månad har en summa som krymper så sakteliga, men ändå verkar det räcka till med några slantar plus fram till nästa pensionsutbetalning. Tjusigt. Och för detta belönades jag av banken med de 15 kronorna vid årets slut. Jag är övertygad om att om jag det varit tvärtom, att jag hanterade samma summa bankmedel, men att det var ett lån från banken till mig, hade summan på räntan varit helt annorlunda, mycket högre. Nu älskar jag matematik-uppgifter men erkänner att detta blir för mig en oöverstiglig uppgift att försöka räkna ut, hur mycket det skulle bli. Dock vet jag att utlåningsräntan är betydligt högre än inlåningsräntan. Så enklast är att ta beloppet som jag erhållit som ränteintäkt multiplicera det med kvoten som uppstår då jag dividerar utlåningsräntan med den inlåningsränta jag erhåller på mitt bankkonto. Jag tycker att vi kunde dela lite mer rättvist, banken och jag. Jag är övertygad att jag skulle få runt en femtilapp istället för de femton spänn jag fick. Är det mer än jag som gillar att räkna, siffror hit och dit.

 Pengar som jag inte har är absolut det enklaste att räkna med. Det gör ju inte ont om man räknar fel. En av bridgespelarna sa igår med anledningar av deklarationer och att allt blivit så dyrt, att han har förklarat för sina barn att: ”Om det skulle bli någon krona över då jag dör, då kan ni vara övertygade om att det är jag som räknat fel.”

Nästa vecka går vi in i ett nytt kvartal. Våren nalkas och jag ser fram emot att dagarna blir längre och ger mer utrymme för att göra små utflykter. Promenaderna med eftermiddagskaffet packat i ryggsäcken är ett glädjeämne för oss båda, och vi hoppas att hälsan tillåter oss att få hänga med ett tag till. Dag för dag noterar vi vårtecken, ibland med hjälp av appen som artar växter som vi inte kan namnet på. Runt busshållplatsen Kopparmölleplatsen har vi under flera år glatt oss åt de första gryende vårtecknen. Detta år har vi kunnat namnge dem, körsbärskornell och kejsarolvon. Trevliga blyga buskar som står där med blommor på bar kvist. Så roligt att veta vad de är för några. Hoppas att de inte är invasiva så att vi ska behöva ändra oss om dem. 

Längs kalkstensmuren på nedre delen av Bergaliden är det alldeles blått, ett hav av små blå blommor. Jag sa att det var Scilla, men maken tog fram sin app för att kolla mina kunskaper. Han meddelade att det var ”Rysk blåstjärna” och mot appen har jag ingen chans. Jaha, jag tyckte det såg ut som Scilla, sa jag, men min syn är det ju lite si och så med numera. Då jag kom hem ville jag googla på det där med den ryska blåstjärnan. Hade vi en smyginvasion från öst? Var det bara jag som såg sambandet med den där ryssen? Att vi inte skulle lyssna efter vapenskrammel utan att vår flora byttes ut med dessa arter? Då jag googlade rysk blåstjärna fick jag det latinska namnet Scilla!! Så jag kan bara lugn, det är som vanligt. Inga ryssar på väg på det viset. 

Vi har ingen bil längre, det är så skönt att slippa runtomkringet med ett bilägande. Det är ytterst sällan vi saknar att kunna köra vart man vill. Vi har istället fallit in i en planeringsrutin som gör att vi kollar resvägar och restider vart helst vi ska bege oss. Och vi slipper bekymra oss för bilbesiktning och eventuella problem som uppstår med ett ägande av en bil. Det är inte vårt ansvar om bussen får en punka, vi sitter snällt och väntar tills det dyker upp någon och vidaretransporterar oss dit vi är på väg. Fram kommer vi alltid även om vi är lätt försenade ibland. 

Då jag sitter och tecknar dessa rader, känner jag som om vi står på startlinjen för årets aktiviteter. Den där bilbesiktningen har bytts ut mot en ”kolla kroppen-läget” inför starten. Tandläkaren har vi besökt och blivit godkända för ett nytt år, optikern har dokumenterat vårt åldrande tillstånd och att vi har tillfredsställande synhjälpmedel. Så nu kör vi!

Men som min svägerska brukar säga, man ska inte räkna ut något i förväg, så därför blir vår planering av de närmsta månaderna inte nedskrivna. Kan vi inte hålla dem i huvudet är de inte värda att slösa energi på. Senast igår letade jag på Skånetrafiken efter information om det blir någon sommarbiljett i år. Maken har mumlat om att han bör åka och titta till sina småsyskon. Så det ligger på planeringsstadiet. Har en hyfsad mall på hur vi hanterar den resan med utgångspunkt på hur vi gjorde förra året. Sixtinska kapellet i Rom får vi flytta över till nästa liv. Annars har det varit uppe som eventuellt resmål. Men jag tror att vi får inse (obs inget felstavat flicknamn) att åldern tar ut sin rätt. 

Här sitter jag och skriver. Har fått en hel dag som extra gåva. Hur kan det nu vara? Oftast klagar jag om att tiden rinner iväg så jag inte hinner med. Är det vårljuset som gör att man hinner med mer?

Men senaste dagarna har vi hunnit med både fönsterputsning, en långpromenad med kaffe vid stranden och veckostädningen. Ofta brukar vi minska på det ena till förmån för det andra. Men det har flutit på samtidigt som de vanliga rutinerna har blivit gjorda. Allt har känts som om man har koll på läget. Då helt plötsligt maken talar med mig om middagsmaten. Han kan inte i sitt liv påminna sig vad vi åt i fredags. Vi brukar låta det bero en stund innan vi hjälper varandra vad det gäller minnesluckor. Ger en respit så att man får en rimlig chans att rekonstruera tids- och ordningsföljden. Men nej, efter en stund förstod jag att han var en dag fel, upplyste om detta. Då sken han upp och gladdes åt att få en dag till godo. Och att vi inte hoppat över en dag med mat och riskerade att svälta. Ja vem blir inte glad att veta att man får extratid?

Det sägs att pensionärer alltid är upptagna och har inte tid att klämma in något extra i sina dagsprogram, men jag tror mer på att det är svårigheter att planera för vardagen. Först har vi dålig kontroll på vilken dag det är, hur många dagar är det till torsdag och har vi redan lovat bort oss då? Det är inget ovanligt att man inser att man är dubbelbokad någon dag. Men framför allt kan man inte bestämma någonting förrän man kollat almanackan. Aldrig låta en liten bortlovad minut hänga i luften. Alltid in i almanackan med den. Aldrig tacka ja till en inbjudan nånstans förrän man checkat av mobilens kalender.

Om man då, som det hände oss, får en hel dag extra till förfogande, blir vi även då rådvilla. Jag har alltid en pågående stickning, så det är inga problem för min del. Men maken har svårt att se en hel dag bara rulla på utan att göra något vettigt. Det är en konst att göra ingenting. 

Vi har avnjutit vårens första fika på altanen. Jag är inte säker på om det är bland det tidigaste sedan vi flyttade hit. Många gånger var de som vi satt i trädgården uppkrupna mot köksfönstren med en kaffemugg och njöt av solstrålarna, och varje år sa vi att det var troligen det tidigaste vi kunnat fira vårens ankomst såhär. Jag har absolut ingen statistik på dessa datum och jag misstänker att det inte var några särskilda rekord. Men känslan av att kunna sitta ute i en solig glänta eller mot en solig vägg efter vinterkylan känns onekligen lika glädjande varje vår. Det ligger hopp om sommar och sol i kaffestunden. 

I torsdags tog vi en promenad med kaffe i ryggsäcken. Nere vid Pålsjöbaden slog vi oss ner med vår fika. Plötsligt ringde min telefon. Svägerskan i Norrland ville höra om vi lever. Jag frågade förvånat om det var slut med skidskyttet? De missar inte en TV-utsändning med den sporten, och jag har någon gång lyckats ringa mitt i en utsändning. Jisses jag fick mina fiskar varma! Jag lovade att återkomma till våren, då de slutat åka skidor. Nu passade svägerskan på att ringa mitt i vår fika. Hon beklagade sej att hon slitit ont med snöskottning hela dagen, sur tung snö. Och som vanligt då man är precis klar kommer plogbilen och murar igen uppfarten och brevlådan så det är bara att börja om. Hummande lyssnade jag på henne, höll med om irritationen då plogbilen gav extrajobb. Som om jag visste hur det var, jag skåning som sällan får ihop till en liten snölykta, än mindre till en snögubbe. Sedan undrade hon om hon störde oss i något. Nej sa jag, vi sitter här nere på stranden på en bänk och njuter vårt eftermiddagskaffe. Studerar båttrafiken på sundet. Solskenet har gjort att jag tagit av ytterkläderna och sitter och solar fram lite fräknar sa jag. Vi var rörande överens om att vi bor i ett långt land. 

Det blir mycket fikande vid denna årstid så det ger mer jobb ,ed bakning. Vetebullar kan man inte vara utan vid denna tid på året. Så vi får kolla om vi har mjöl och jäst hemma. 

Nu startar en ny vecka och jag tror vi är rätt i tid, bridgespel måndag tisdag, sedan är det snart helg igen.

Ek o bok o bjarke

Gran o fur o larke 

Al o pil o vide

Aske de var tie

Denna ramsa lärde mor mej i tidig barndom. Jag minns att jag var imponerad av att mor kunde namnet på så många träd. Den där slutklämmen med att de var tie var massvis av trädslag tyckte jag. Under vår senaste skogspromenad dök ramsan upp i minnet på mig och jag rabblade den några gånger innan jag fick in rytmen riktigt. Men sen satt den där. Och plötsligt insåg jag att de tie trädslagen kunde jag både till namnet och hur de ser ut. Vad mera var, de fattas en hel del träd i den ramsan. Lönn, alm poppel kastanj osv. Många som inte nämns. Jag förmodar att ramsan är för svenska förhållanden. Och den lilla ungen som var imponerad av mors kunskaper har adderat några trädslag till i sitt medvetande. Plus att jag noterat att min stad har ganska många exotiska träd i sina planteringar. 

Precis i mitten av vecka 8, den vecka som jag brukar skylla för att vara den tråkigaste vädermässigt här i stan, men just i år har den veckan visat sig vara en riktig vintervecka. Nederbörden har inte varit riklig men några centimeter snö sistlidna helg och ett fortsatt klimat runt nollan har gjort dagarna ljusa och frostnupna. Solen har lyst och fåglarna har börjat sjunga, de tidigaste av mesarna. Det har inte blivit några sovmornar, för ljuset väcker en. Denna dag var det inte lika ljust då jag klev upp, men hade en tid att passa. Det har varit trevligt att ana solljuset senaste veckan så det var lite av en besvikelse då dagern var tveksam. Jag såg då jag kom ut i köket att det var en rejäl dimma. Sådana fenomen är vi inte så vana vid härnere i Skåne, frost och dimma. Men efter en tid började den dra sig tillbaka och vi fick uppleva detta vackra med rejäl rimfrost på buskar och träd. Hela världen var vit, glittrande som om det vore diamanter överallt. Men dimman lättade inte helt utan kom och gick eftersom solen lyste och värmde. 

Då jag skulle gå till bussen regnade det ”minidiamanter” i luften, som om det var ett fruset duggregn. De glittrade och glimmade i solljuset så jag stod andäktig och fascinerades av deras dans i motljuset. Från en strålande klar himmel. Det var alltså dimman som utkristalliserade sig som dessa pyttesmå kristaller. Jag har sett sådant diamantregn från träden i Norrland då vi haft mornar med riktigt mycket rimfrost, men det har kommit från trädgrenar och buskar och bildats mot någon yta. Det jag såg nu kom uppe i luften ute över öppen mark. Jag stod och njöt av att få se detta skådespel en god stund, tills gubben min påminde att vi har en buss att passa. 

I slutet av veckan hade mitt knä slutat beklaga sig, det knä jag skadade då jag i söndags tog en promenad i Pålsjö skog. Snön som kom dagen före hade vi kvar ett tunt skikt av. Oh, så ljus världen verkade av detta. Det var vi tvungna att ta till vara. Så bussen bort till ”Kremman” och ner genom skogen. Vid trapporna ner mot ankdammen vid Pålsjö mölla var det blankslipat i trappan. Trots en hand krampaktigt på ledstången och den andra om min gångstav for jag som en jumbojet som landningsstället inte fällts ut på. De där smidiga elefanterna jag har hört folk tala om, visste jag i det ögonblicket hur de var. Folk kom rusande till och ville slita upp mej. Snälla låt mej vara, bad jag. Först ville jag sitta kvar någon minut tills den ilande smärtan avtog. Benet som vikit sig under lilla mej, fick vikas fram och kollas funktionen på, innan jag kunde resa mej upp. Slutligen tog jag mej upp med många människor involverade i detta projekt att få upp käringen. Ett ögonblicks känsla att bäras i gullstol kom över mej innan de resolut planterade mej på marken igen. Försiktigt provade jag att stå på benen, linkade sedan ner till närmsta busshållplats så Snipp snapp snut, så var det med den promenaden. 

I fredags var jag ner och hämtade tillbaka den summa som Skånetrafiken snott från mig. En summa som jag av en tillfällighet hittade avdraget på mitt bankkonto för några veckor sedan. Den 25 januari hade vi varit och åkt buss. En lördag. Och det vet var och en av er som känner mig, att betala för en bussresa då mitt seniorkort gäller, det gör jag inte. 

Vid upptäckten var min första tanke att spärra mitt bankkort. Det var betalt med mitt bankkort. Men bestämde mig för att först fråga på Skånetrafiken om det varit möjligt att de snor pengar från en då man passerar deras blippautomater på bussen? Jag sa att jag genast skulle gå vidare till banken om jag inte fick en förklaring, men det stod klart och tydligt att det var Skånetrafiken som snott åt sig pengarna. Och, som jag förklarade för kvinnan i luckan skulle jag inte köpa en biljett till fulla priset  om jag glömt mitt seniorkort hemma. Jag skulle ha köpt med den rabatt vi seniorer har här i Skåne. 

Kvinnan lyssnade på mina haranger och sa till slut då jag var tvungen att hämta andan: har du express-läget påslaget på dina biljettköp? Va, sa jag. Vadå express-läge? Som en fågelholk stod jag där, svarslös. Jo om du har expressläget påslaget kan du bara hålla fram mobilen mot blipparen så registrerar den ett biljettköp!! 

Fick erkänna att jag hade ingen aning om vad hon talade om. Jag plockade fram mobilen och bad henne att visa mig var jag hade denna inställning. Tyvärr kan jag inte iPhone sa hon, men jag ska be min kollega. Och jag blev omhändertagen av damen i luckan bredvid. Hon sträckte sig över min telefon och klickade några länkar, tittade allvarligt på mej och sa: vill du att jag stänger av expressläget för din mobil? Det innebär att du måste gå in steg för steg för att köpa en biljett om du ska åka på tid då ditt kort inte gäller. Stäng av sa jag! Klick, så var det gjort. Tack sa jag, var så god kontrade hon. Sedan stod jag där…. Men de där 31 kronorna, sa jag. Jag accepterar inte att bli bestulen. Med ett lätt leende förklarade hon att jag fick öppna ett ärende och begära pengarna tillbaka! Jisses, mina pengar?? Ja det måste gå till så svarade hon. Nu föll min haka ännu lägre. 

Då hon insåg att jag inte gav mig så lätt frågade hon om jag ville ha hjälp? Med att öppna ett ärende! Ja, gissa sa jag. Jag som inte klarar att stänga av express-läget på min mobil, hur ska jag klara att öppna ett ärende gentemot Skånetrafiken? 

Men en ohörbar suck tog hon tag i att skriva. Jag fick lämna ut allt om min person, min resa när den var gjord och hur mycket jag blev bestulen på. Mycket knackande på tangentbordet, men det ändade till slut i att hon sköt över en handskriven lapp med ett ärende-nummer som var så många siffror på att det skvallrade om allvaret i ärendet. 

I tisdags fick jag ett mail från Skånetrafiken att mitt ärendet kommit under behandling. Men tyvärr hade de inte funnit summan och resan. De bad mig återkomma med mer fakta runt ärendet, och jag kunde omedelbart svara med datum för resa och klockslag och när det bokförts hos min bank. Några timmar senare kom ett nytt meddelande att de inte hittade mina 31 spänn. Men undrade om de kunde få de fyra sista siffrorna på mitt bankkort. Inte ett ögonblick tvekade jag…. Och var så goda. Nu dröjde det ett dygn innan nästa brev kom. De kunde fortfarande inte hitta mina pengar, men beslöt då jag lät ganska trovärdig att ersätta mig med en värdekod på 31 kronor. Och strax efter dök ytterligare ett mail upp med siffror som jag kunde använda då jag köpte biljett nästa gång. 

Nu var nästa problem, hur gör man för att använda en värdekod? I fredags då jag for förbi stationen gick jag inom och bad att få hjälp med att köpa en biljett och utnyttja min värdekod. Efter alla turer ville jag inte riskera att kludda bort min ersättning i denna datordjungel. Nu har jag fått tillbaka mina 31 spänn även om det har kostat Skånetrafiken några tusenlappar i lönekostnad att leta upp och/eller ersätta mina pengar. 

Min franske bridgepartner brukar ibland kalla mig: his stubborn viking, vad han nu menar med det? 

Jag vaknade i morse och gladdes åt ljuset i sovrummet. Trots att persiennerna är neddragna vid den tiden på dagen, var det ljust. Förhållandevis ljust mot vad det varit senaste månaderna. Ja jag erkänner att det var ganska sent på ”morgonen”, nästan tio. Men jag har inte haft morgonskiftet denna veckan, så ingen fara. Då jag klivit upp och noterade att solen lyste från en molnfri himmel kände jag glädjen med det lovande vårljuset. Nästa vecka, vecka 8, brukar vara disig och kall. Så denna dag som trotsade almanackans datum och strålade, gjorde mig lite uppspelt. Jag föreslog en promenad, något som inte blivit av på en tid. På grund av både blåst och kyla, och på grund av ganska många järn i elden. Tandläkare, stickcafé och våra vanliga bridgedagar. I lördags förra veckan var vi bort till Kristianstad på födelsedagskalas så den dagen blev Skånetrafiken även testad. Banarbeten och en olycka på Klippans central gjorde att vi fick åka omvägar i Skåne för att komma hem igen. Vi börjar kunna hantera situationer som uppkommer, och har rutin på hur vi planerar för både reservkost i ryggsäcken och koll på toaletterna var de finns. Senaste tiden har vi åkt en omväg med bussbyte för att komma till bridgen i stan, även det för ett vägarbete. Det känns som om vi kan de flesta omvägarna runt hålor och gropar som grävts i Skåne, men nej. 

Den där promenaden som vi beslöt oss för då veckostädningen var avklarad idag, blev ytterligare ett vägarbete till våra erfarenheter. Vi tar bussen till Sofiero och traskar hem sa vi. Så behöver vi inte bekymra oss om att klockan passerar tre och vårt busskort inte gäller. Vid Sofiero var där ingen hållplats, den var indragen för det arbetades runt entrén till Sofiero. Så vid nästa hållplats i Laröd blev det avstigning. Nu var vi inte riktigt överens på hur vi skulle ta oss hemåt, den eller den stigen? Småskrattande sa vi att vi kunde alltid ta bussen tillbaks till en hållplats vi kände till men traskade inåt skogen i alla fall. Solen kändes så välkomnande och jag var glad att stigarna var torra och lätta att promenera på. Annars kan det vara lerigt och sörjigt vid denna tid på året. Det har inte regnat nåt nämnvärt senaste veckorna.

En bit in i skogen stötte vi på en stor rhododendron som förvånade oss. Alltså var vi i en del av skogen som vi inte kommit i tidigare. Var det en rymling från Sofiero? Maken menade att det var nog en planta som gamle kungen varit missnöjd med så han slängt ut den utanför murarna. Hur som helst så står det nu en rejält stor rhododendron mitt i Pålsjö skog. Det är ganska roliga fynd man gör såhär vinterhalvåret. Till sommaren försvinner den bland all annan grönska. 

Vi strosade vidare och till slut hittade vi vår ”gamla vanliga stig” som vi hittar hemma längs utan några funderingar. Vi njöt av att det inte blåste som annars är ett gissel vid denna årstid då temperaturen är runt nollpunkten. Tvärtom, vi njöt av solstrålarna på nästippen, även om kylan drev på det där näsdroppet som gör att man snörvlar vartannat andetag, för att slippa ta fram näsduken en stund till. Detta hör till vinterpromenaden. Vi småpratade samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Enstaka mesar lät lite blygt, som om de testade sina stämmor. En hackspett lät några trumvirvlar höras. Men annars är det fortfarande tyst i skogen. Det är för tidigt på året. 

Vädret hade lockat ut många vandrare, och plötsligt mötte vi en man som kom med stora kliv och stavar. Hallå kollegor sa han hurtfriskt, och jag försökte se om det var någon bekant. I motljus var det svårt att urskilja ansiktet på honom, men jag kände inte igen rösten. Jag stannade till framför honom och kollade närmre. Nej ingen bekant. Men vi var överens om det trevliga promenadvädret. Synd sa jag att det inte finns en enda bänk att vila benen på en liten stund. Promenaden längs skogen förbi Sankta Maria är cirka fyra kilometer lång och inte en bänk! Jag sa att jag skrivit till kommunen för något år sedan och beklagat mej om den bristen. Men fick till svar att stadens ekonomi inte tillät detta. Det var 2022, det år man kostade på en ”paviljong” vid hamnen för 13,5 miljoner, en paviljong som nu ligger i en malpåse nånstans! Jag är övertygad att en bänk hade varit mer prisvärd. Mannen, kollegan, sa att jag skulle kontakta ”daglig verksamhet” i kommunen och be dem om att fixa en bänk så vi skulle få någonstans att sitta och fika och vila benen. Han berättade att han just flyttat från Varberg. Där hade ett av hans promenadstråk också saknat en bänk. Han hade ringt till den verksamheten i Varberg och vips stod där en bänk några veckor senare. Påtala att det är en bänk som ska hjälpa mot funktionshinder. Det hade han sagt i Varberg, att det var ett klart funktionshinder att inte få vila en stund då det behövdes. Nu är frågan om fika också är att betrakta som en form av funktion som hindras av att det inte finns en bänk?? Vad tror ni?

Det är lugnt igen med mitt illamående. Jag har senaste veckorna minskat mitt tittande på nyhetssändningarna i TV. Kommit fram till att jag ändå inte kan göra något åt det som berör mig så illa. Avskärma sig är ett sätt som kanske inte är det smartaste men det mest lindriga. Hålla för öronen och inte fråga vad folk tycker. Bara vara i en liten bubbla som rör mina vardagssysslor och åtaganden. 

Jag var ner i stan och köpte garn häromdagen, garn till en sjal jag sett som var så vacker. Med massor av mönsterstickningar, instickade pärlor som gav den ett ytterligare lyxutseende. Den är inte tvärgjord. Men jag måste släppa vantarna och strumporna för ett tag. Denna vinter har jag också stickat en del koftor och västar med mönster på norska. Nu tar jag tag i ett mönster på engelska. Det blir både sticka och engelsklektioner på samma gång, och i en introduktionsvideo säger mönsterkompositören då han tittar en djupt i ögonen: Don’t freak out!! Han menar att en tappad maska är ingen katastrof, kan man reparera genom att lägga till en ny maska. Om det blivit en maska för mycket gör man en sammanstickning av två maskor! Detta har jag sysslat med i många år, men att få det som en inledning på ett mönster, ja det gillar jag. Jag kan alltså fortsätta att sticka trots mina synbekymmer. Dyker det upp ett fel kan man alltid laga till det. Ja, ni förstår att jag är i en bubbla. 

Idag Kyndelsmässodagen fick jag en fråga om vad det där med Kyndelsmäss är. Jublande glad fick jag ta fram mina gamla kunskaper om Jungfru Maria och hennes kyrktagning 40 dagar efter hennes nedkomst. Man firade med en ljusfest och ordet Kyndel betyder just ”ljus”. Islänningarna och finnarna har ord som låter liknande vårt Kyndel, och engelsmännen säger candle. Tydligt kan man se släktskapen med orden. Jag vet att det är lite tokigt av mig att hålla koll på sådant här onödigt vetande, speciellt då jag är uppväxt med ateister till föräldrar. Men det har med kalenderbitaren i mig att göra. Allting hänger ihop på ena eller andra sättet brukar man säga och det är samma med namnsdagar och historia. Bönderna och deras praktika var ett sätt att ha kontroll i gamla tider. 

Under våra promenader runt i staden har vi börjat notera ett fåtal vårtecken. Och de första gläder en alldeles speciellt. Men det har inte blivit några kaffepauser på någon bänk ännu. Lite för svalt att sitta ner, man får hålla sig i rörelse. Så fikat får vänta ytterligare några veckor. Annars är det ju så att aldrig smakar en kopp kaffe så gott som då man dricker det utomhus. Så vi längtar. 

Detta år kanske vi ska utforska var man gör sig av med textilier som vi anser utnötta. I mellandagarna mellan jul och nyår for vi iväg och köpte nya täcken, lyxigt fluffiga tjocka men ändå inte särskilt tunga. Vi var medvetna om att de gamla skulle inte vara tillåtna att kasta i restavfall efter nyår. Och inte lämnar man in gamla täcken till återvinning. Så i sista skälvande dagarna på 2024 slängde vi dem i restavfall. Helt lagligt. Men nu börjar nästa fråga dyka upp. Var kastar vi gamla utslitna underkläder? Världen stannar inte av trots att jag ransonerar mina nyhetssändningar. 

Då jag växte upp kom det ibland en man som samlade lump. Det var en yrkestitel, lumphandlare som alla visste fanns. Jag minns att det var ett köpslående om dessa textiler som var slitna och ibland trasiga. Jag förstår fortfarande inte vad och hur denna lump användes. Då jag frågade mor, sa hon att man gjorde papper av denna lump. Och lumppapper användes till byggnationer av golv väggar och tak. Allt enligt min mor. Så kanske det blir en renässans med detta byggmaterial igen. Jag har redan några strumpor som platsar i lumplådan. Vi tar detta som en viktig uppgift att söka var man avyttrar sig dessa lumpor i vår.