Kategori: Minnen Sida 134 av 135

Tekniken i vardagen

den 2 mars 2010

Idag när man sitter vid datorn och hör diskmaskinens svaga susande i köklet, flyger det gärna en tanke tillbaka till 50-talet och den utveckling som vi upplevde. Visserligen hade man fnyst lite lätt åt fars och mors berättelser om deras första möte med radion. Vi var ju moderna och ansåg att dessa berättelser från ”medeltiden” var lite naiva.

Jag minns hur det diskuterades om införskaffandet av ett kylskåp. Det var i mitten av 50-talet. Min äldste bror Stig hade haft sommarjobb och en viss förstärkning av ekonomin hade nog märkts. Hade hört talas om att det fanns ett frysfack i de moderna kylskåp och givetvis hägrade tanken på glass för mig. Att frysfacket var litet som en halvliters-glasspaket insåg jag inte då. Såg framför mig en obegränsad glassfest resten av livet. Fyra syskon och en halv liter glass!! Så småningom stod det i alla fall ett kylskåp där i en hörna av köket och vi kunde njuta av kall mjölk även mitt i sommaren.

Detta innebar också att man kunde hoppa över inhandlandet av mjölk till varannan dag. Mer sällan än så lät sig inte göras för vår mjölkspann rymde enbart 3 liter och en ”dytt”. Denna dytt bestod i ca en deciliter som man fyllde spannen med då vi handlade i Röamöllagatans mjölkaffär. Gud nåde oss om vi smet ner till O.D.Krooksgatans mjölkaffär. Det var närmre till denna affär och jag minns hur tung mjölkspannen var då jag varit och handlat. Tre liter mjölk var för en åtta-nio-åring rätt tungt, så det hände att jag smet ner till den närmre affären. Men jag vet inte att det någon gång lyckades utan att jag fick en reprimand av mor. De som expedierade i den affären slog aldrig dit den där extra lilla dytten, och så fort mor öppnade spannen var man avslöjad.

Resor till Danmark

Av Inga-Lill

den 22 februari 2010

i Minnen

Danmark har varit ett vanligt resmål för oss som bodde/bor i Hälsingborg/Helsingborg. Visserligen minns jag inte tiden då jag var delägare av ett pass inom Norden (inskriven i mina föräldrars pass). Men senare i livet var Danmark ett vanligt mål för inköp av livsmedel, men även ett utflyktsmål sommartid med familjen och senare med klassresor.

Mina första smörgåsar som jag lärde mig bre själv, var bredda med danskt margarin, Sommartid väldigt lättbredda smörgåsar för då var margarinet mjukt i värmen. Ofta har jag småskrattande talat om att smöret är ”lent”= lättbrett när jag serveras smörgåsfett som är hanterbart. Däremot vintertid var det mycket kallt i vårt skafferi så då höll man på att mosa sönder brödet om man hade för bråttom och inte väntade till margarinet var rumstempererat. Lördagar och söndagar hände det att vi fick riktigt smör till brödet. Inte för att jag upplevde någon himmelsvid skillnad men man hade ju hört att det var fint med riktigt smör. Pålägg var inget som var viktigt men det var alltid gott att strö strösocker på smörgåsen. Sirap var också väldigt gott som pålägg. Min far som alltid hade jobbematar med på jobb hade förstås riktigt pålägg, ost, medvurst och/eller leverpastej hade han. Riktig mat till en riktig karl. Både margarinet och ”Lurmerket smör” var inhandlat i Danmark. Stødt melis (strösocker) var också danskt. Detta for man över sundet och inhandlade ungefär var fjortonde dag.

Då jag var liten väntade man träget på dessa danmarksresenärer, för hade man tur hade det även slunkit med något godis eller vintertid då man köpte med en bägare med glass. Glass var en lyxvara innan man varken hade kyl eller frys i hemmen, så detta var oerhört uppskattat av oss som väntade därhemma. Ibland var glassen så smält att man kunde dricka den men det spelade ingen roll, smaken var där.

En annan viktig vara som inhandlades i Helsingör var tobaken som far rökte i sin pipa. Man köpte denna piptobak i plåtlådor som innehöll 500 gram, röda små plåtlådor, Bali Shag hette den. Jag har fortfarande någon sådan plåtask i min ägo till barnens vaxkritor. Ska jag vara ärlig tror jag att denna vara smugglades in till Sverige vid varje resa. Vi fick besked att lådan skulle stoppas längre ned bland varorna så de inte stack tullarna i ögonen.

Några särskilda semesterresor förekom inte i min barndom men nästan varje sommar åkte vi till Köpenhamn i samband med fars semester. Under 50-talet hade vi båtar som gick direkt till Köpenhamn och de hade matservering ombord också. Jag misstänker att min fars förtjusning för wienerschnitzel grundlades på dessa båtar, Vikingbåtarna. Tror jag det att det smakade ”mumma”. En rejält panerad schnitzel stekt i riktigt smör serverade med små bruna ”kartoffler” (potatis) och ”gemyse”små läckra grönsaker. Här gjorde jag bekantskap för första gången med taffelchips. Man serverade helt vanliga chips som tillbehör till denna maträtt. Jag förstår att han gillade detta för det sägs att vart han än kom i världen beställde han denna maträtt oavsett hur många dagar han än var på resa.

Senare i livet företog jag en och annan resa till Danmark i form av skolresa. Första långväga skolresa gick till Hembygdsparken i Ängelholm då jag införskaffade en lergök. Sedan blev de flesta skolresor till Danmark. Första gången till Helsingör och Kronborgs slott. Hjälp, vilken tråkig rundvandring på detta gamla slott, när man hade glasspengar i fickan som låg och ”brände” i lomman. Senare i de högre årskurserna åkte vi till Köpenhamn. Då alltid klassresan skulle innehålla ett kulturellt inslag har jag genomlidit både Glyptoteket och en del muséer innan vi äntligen fick gå på Tivoli.

Men närheten till danska huvudstaden gör att det känns mycket mer naturligt att fara till Köpenhamn än om jag skulle åka till Stockholm. Stockholm, det är exotiskt!

Matminnen

Av Inga-Lill

den 17 februari 2010

i Minnen

Lustigt att barndomsminnen ofta är förknippade med mat. Jag saknar ibland dessa hårt inrutade mattider som skiljde vardag och helgdag åt. Vardagsmiddagen avåts klockan 17.00 när far kom hem från jobb. Då hade vi barn fått lunch i skolan. Helt säker på om mina båda bröder Stig och Rune åtnjöt denna nyordning med skollunch är jag inte. Men min syster Britt-Marie och jag fick skolmat under vår skoltid.

Däremot var det en annan ordning på lördagarna. Då hade vi inte skollunch. Vi gick bara halva dagen i skolan och far jobbade bara halva dagen. (Jag märker att jag använder ordet jobbade om min far. Trots att jag är ett typiskt arbetarbarn arbetade inte min far. Han jobbade, arbetade gjorde de som inte talade skånska.) Då vi kom hem lördagmiddag serverades en lättare lunch i form av spenatstuvning med stekt falukorv, eller ärt- och morots-stuvning även här med falu-, lunch- eller prinskorv. Senare på lördagskvällen samlades man runt ett smärre smörgåsbord. Ägg, sill, ost och varierande kallskuret fanns på bordet. Denna kvällsmåltid avnjöts vid 18.00-tiden. Med avund såg jag på, då Rune satt och mumsade i sig en välvispad toddy gjord på rått ägg och socker. Hur han lyckades dupera våra föräldrar till att få denna delikatess är mig en gåta. Mor berättade att han inte tyckte om kokt ägg så därför fick han sin äggranson på detta vis. Jag har otaliga gånger vispat denna toddy till honom. Elvispen var inte var mans egendom vid denna tid. Men de gånger jag vispade till honom var det många avsmak per visptillfälle, något som jag tror att han aldrig märkte.

Kvällsmaten borde vara undanstökad till klockan 20.00 då radioprogrammet började. Lördagskvällens program lyssnades alltid på i mitt hem.

Söndagsmaten var också speciell. Stek i olika former bjöds det på. Jag vet inte att vi någon gång fick korv eller köttbullar till söndagsmiddag. Det närmaste charkuterier vi kom någon gång var då mor gjorde kåldolmar, som kunde förekomma som söndagsmiddag. Annars var det potatis, kött och brunsås. Jag vet inte om det fanns andra sorters konserverade grönsaker än ärtor och morötter. Min mor visste i alla fall inte det, tror jag. Vi fick efterrätt till söndagsmiddagen. Den bestod i konserverade plommon med vispad grädde, ibland fick vi äpplakaka med vaniljsås. Men det var huvudsakligen produkter från vår koloniträdgård som mor omvandlade till mos, sylt och konserverad frukt. Änglamat var en lyxvariant på dessert som tillagades med hjälp av i mjölk lätt uppblötta skorpor och lingonsylt försiktigt nedrörd i vispad grädde.Till söndagsmiddagen fick vi barn var sin limenad (läsk). Allt detta serverades vid 13.00-tiden och sedan vid 18.00-tiden åt man lite smörgåsmat som var över från lördagskvällen.

Drickan inhandlades när bryggarbilen, Kronans bryggeri, stannade utanför vårt hus vid lördagslunch-tid. Varje vecka köpte vi en 3-liters drickaflaska (svagdricka) 6 öl och 6 lemonad. På den tiden drack inte kvinnor öl, så de vet jag var till far, 4 läsk till barnen och en till mor. Jag har ofta undrat var försvann den sjätte lemonaden? Har inte kommit på att detta var ett mysterium förrän min mor och far var döda så lösningen är enbart spekulationer, far tog den till sin lördagsgrogg.

Det hörde till den vanliga veckorutinen att det inhandlades en ”feberfri” ( en 37 cl renat brännvin. Om den varit 38 cl hade den haft feber). Intogs först som snaps till sillbordet på kvällen, sen blandades resten till grogg.

Efter påstötning från min dotter Sara inser jag att det man tar för givet, inte alls är så givet. Hon undrar vad för sorts limenader som fanns då jag växte upp. Ja, så korttänkt av mig. Dagens utbud av läsk och dricka fanns inte på 40-50-talet. Sorterna som jag minns hette ”Champis, sockerdricka och hallonsoda”. Om det fanns fler sorter är jag lyckligt omedveten om det.

Hur tidiga minnen kan man ha?

Av Inga-Lill

den 13 februari 2010

i Minnen

Ofta hör man folk undra över hur tidiga minnen en människa kan ha. Jag vet själv att det diskuterats en del under min uppväxt. Framförallt då jag blivit motsagd med att det kan jag inte minnas, då jag berättar att jag fortfarande hör ljudet i mina öron av gnisslet från gjutjärnshjulen på stativet på mors trampsymaskin.

Far och min morbror Petter flyttade det mesta på en gammal handdragkärra, då vi flyttade från 28:an till 36:an.Men förmodligen var symaskinen för tung för att lyftas upp på kärran, och då den hade egna hjul beslöt man att flytta den för egen maskin. Nu är det så att hjulen på en trampsymaskin är ganska små och dåligt lagrade för några längre transporter. Ej heller tänkta att köra på asfalterade gator med. Ljudet som uppstod då de drog eller körde stativet på asfaltet var ett skrikande metall-mot-metall-ljud som skar i öronen.

Detta ljud står helt klart för mig trots att 60 år passerat och att mina föräldrar påstår att detta kan jag omöjligt minnas. Jag räknar med att jag var ca. 2,5 år vid denna händelse.

Jag har även ett tidigt minne av att mor en morgon öppnade köksfönstret och släppte in en katt som kröp ner i sängvärmen hos min bror och mig där vi fortfarande låg kvar i kökssoffan en tidig vintermorgon. Detta måste också ha hänt när vi bodde i 28:an för vi bodde på bottenplan. Efter flytten bodde vi på tredje våningen och där kan ingen katt ha hoppat upp.

Födelsedagsminnen från kolonin

Av Inga-Lill

den 9 februari 2010

i Minnen

Jag är ett sommarbarn, födelsedag i mitten av juli. Det betyder mycket mer att ha födelsedag när man är barn. Dagen är ju bara min egen, alldeles egen.

Min mor försökte att göra dagen speciell för oss barn. Bland annat fick vi älsklingsrätten till middag. Så 14 juli firades med fläsk och bruna bönor efter önskemål från firarbarnet. Men ett evigt krux för modern som stod och stekte fläsk för 6 personer på ett litet primuskök. Vi vistades mycket i vår koloniträdgård och mitt födelsedagskalas avhölls alltid däruppe. Några moderniteter i form av kyl fanns inte i den lilla stugan, så matlagningen och förvaringen av livsmedel var inte lika enkel som i våra dagar.

En av mina födelsedagar minns jag med viss fasa. Faster Asta var inbjuden och även ombedd att ta med en färdigköpt tårta. Vilken lycka, en köbetårta! Mor arrangerade en sorts kylförvaring genom att fylla en spann med kallt vatten till brädden. Häröver ställdes ett stort tårtfat med tårtan. Jag kan än idag se framför mig synen, kaffet med vetebröd var avnjutit och ny skulle tårtan fram. Mor lirkade försiktigt in handen under tårtfatet som nu blivit blött och halt. När hon lyfte upp fatet från spannen gled tårtan ner i vattnet med en suck. Vad som förvånar mig är, att jag inte minns hur det blev efteråt. Men jag minns hur kakan gleeeed …..

Året därpå skulle dagen firas men nu var farbror Gunnar ombedd att ombesörja tårt-införskaffandet. Han arbetade i Köpenhamn och hade danska huvudstadens alla delikatesser att välja mellan. Nu skulle vi få något som kallades marängswiss. Vis av skadan året innan satte mor ner kartongen i källaren (en liten gjuten cementplats under köksgolvet) för förvaring. Jag vet inte om min fobi för örnastörtor (tvestjärtar) stammar härifrån. Men jag känner ännu gråten som drabbade mig när kartongen så småningom kom upp på bordet, öppnades och ut kryllade det av örnastörtor………..