Kategori: Minnen Sida 131 av 135

Kaffebönor – hårdvaluta

den 9 augusti 2010

Satt hos Hilding, min svåger, häromdagen. Han skulle bjuda på en kopp kaffe, så på med kaffehurran. Kärt barn har många namn. Samtidigt skulle han göra upp en liten eld i spisen. Fast det var högsommarvärme utomhus ville han få bort ”råen” ur huset. Göra två saker samtidigt är svårt, särskilt när man blivit äldre. Så vad hände? Givetvis kokte kaffepannan och kaffet for ut över hela spisen. Svordomar osade ett ögonblick, sen spred sig en doft av kaffebönor så stark att det påminde om min barndoms dofter.

Jag växte upp med Zoega´s kafferosteri bara några hundra meter från vårt hus. När vi öppnade ett fönster för att vädra byttes ofta luften ut mot en skarp kaffedoft.

Tankarna vandrade vidare på kaffetemat. Jag berättade om mina kaffeminnen för Hilding. Han är tolv år äldre än jag. Han har därför mycket bättre minne av ransoneringen på kaffe under och efter kriget, andra världskriget. Jag kan inte komma ihåg att jag burit med mig ransoneringskort till affären, men kommer ihåg att mor satt och studerade dessa kort med märken. Man klippte av och lämnade ett märke i samband med inköp av respektive vara. Hon klippte högtidligt av de kuponger hon behövde för tillfället.

En gång, många år senare, då Rune var och gästade oss i Gantofta, kom in från garaget efter att de varit ut för att titta på kanoten som vi förvarade där, och påtalade hur solventa vi var! Lite oförstående tittade jag på honom och undrade vad han menade? Jo, han hade noterat att vi hade ett rejält lager av kaffeburkar på lut. Ingen risk för kaffebrist här alltså.

Varför då denna uppmärksamhet kring några kaffeburkar? Jo, då jag debuterade som inköpare i familjen var det viktigt att jag själv läste upp det som stod på inköpslistan. Översta raden: Hundratjugofem gram Mollbergs blandning… Varför denna lilla pjott? Förmodligen därför att ransoneringskorten var uppdelade på åttondelar av kilot. Vill minnas att man hade så på smör också. Så det var väl naturligt att man fortsatte att köpa den portionen. Sannolikt överensstämde det också med förbrukningen.

Men sedan minns jag hur jag något år senare högtidligt läste: Ett kvarts kilo Mollbergs blandning. Tydligen hade ransoneringens bistra tid glömts eller ännu hellre gömts undan. Nu var påsen större. Mor stack sin näsa i påsen när jag kom hem och inandades och njöt i fulla drag. Sedan hälldes bönorna ner i den blåa burken där det stod Zoega´s kaffe på, och en stjärna med ett par strålar neråt i guld. Papperspåsarna man fick kaffet i var speciellt framtagna för att ha kaffe i, de var dubbla med ett ”doftsäkert” ytterhölje. Spelade ingen roll, doften av nymalet kaffe gick igenom allt.

Man började sälja kaffet som konserv, alltså det rostade nymalda kaffet packades i en konservburk. Doften, av det där pyset, när man öppnade denna konservburk var lika stark som när mor stack näsan i påsen. Först kom kvartskilosburken, men ganska snart dök även halvkilosburkar upp.

Hemma hos mor och far tror jag aldrig de varit utan kaffe någon gång sedan ransoneringen på kaffe upphörde. Det var nog det livsmedel som var med varje veckohandling. Men sedan man började kunna köpa kaffe som konserv handlade man någon extra burk att ha i reserv. Det var värdefullt med kaffe och har alltid uppskattats. Fortfarande är det ett väldigt vanligt pris i smålotterier. Man tog gärna med en burk tillsammans med en blomsterkvast då någon fyllde år.

Kaffe var fortfarande hårdvaluta i mina föräldrars generation, precis som vi skolungar mätte pengar i antalet arraksbullar man kunde köpa. Mina barn har haft bulle med bulle (en franskbrödbulle med en inlagd arraksbulle i) som valutareferens. I mina övre tonår övergick man till att enbart handla halvkilosförpackningar.

Vi var nu många som drack kaffe i familjen. Samtidigt började mor lägga upp ett lager. Var det de karga krigs- och kristiderna som dök upp i hennes minne? Det var inte enbart Stattena inköpsförening som gällde som inköpsställe längre. Affärerna började ha konkurrenter runt om i staden och man fick ta till med lockvaror. Dessa bestod (och än idag består) av kaffe. Då jag flyttat hemifrån och var hem på besök, visade mor stolt upp sitt kaffelager i skåpet ovanom skafferiet. Det hände ibland att jag fick en burk med hem. Det var alltid lika välkommet, för jag var fortfarande inte då i den ekonomiska situation att jag kunde bygga upp ett förråd av kaffe.

Senare i livet har jag också kunnat lägga upp ett litet lager, och maken brukar skämta med mig, att jag kan känna mig trygg, för nu är förrådet uppbyggt igen. Kan inte låta bli att le, när jag inser att kaffet och dess vikt igenom min barndom och uppväxt även har präglat min bror Rune.

Barnuppfostran?

Av Inga-Lill

den 1 augusti 2010

i Minnen

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret. Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till! -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÅLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Raketen som for fel

Av Inga-Lill

den 13 juli 2010

i Minnen

Sommaren 2010 , värmebölja i södra Sverige, häruppe i norr behagligt väder. Satt och såg VM-finalen i fotboll i söndagskväll. Spanien vann och glädjescenerna ville aldrig ta slut. Men värdlandet Sydafrika hade givetvis ett avslutningsscenario som många missade i den allmänna glädjeyran. Uppe på stadion hade man arrangerat ett spektakulärt fyrverkeri, det gick som en inhängnad runt hela arenan. Trots att jag, då jag varit djurägare inte roats av fyrverkerier, är jag som en litet barn när jag ser dem på TV. Jag tror att alla människors ögon glittrar lite innerst inne då det är fina arrangemang med dessa ljusspel.

Tankarna går tillbaka till sent femti-tal och julhelgen då vi fått renoverat vår lägenhet. Nya tapeter i båda rummen, kommunalgråa nonfigurativa men oerhört efterlängtade. Jag är inte säker om det var i denna vevan vi också fick linoleummattor över de fina trägolven. Men nyrenoverat hade vi fått. Nya sängskydd hade inhandlats att sätta vid sängarna så de nya fina tapeterna inte skulle få fettfläckar av våra kalufser. Tunna ribbor av teak ihopvävda till en matta som täckte väggen en bit upp. När de var nya och oslitna fick man passa sig för en och annan spink fick man då man satt och hängde uppefter väggen, som man ofta gjorde då man läste läxor.

Denna julhelg hade mor inhandlat och sytt nya gardiner till storarummet. En mörkt röd brokadgardin med en vacker storesgardin i benvit nylon med bred spets, under den röda. Även kornischen var omklädd med den röda brokaden. Möblerna var nya sedan något halvår, ljusa snygga möbler i ek och björk. (De gamla tunga mahognymöblerna stod på undantag på vinden, för att senare få ett nytt användningsområde ommålade i vitt uppe i den nya kolonistugan som byggdes i slutet av sextiotalet.) Hela huset andades av en ny tid med moderniteter som gjorde att vi kände oss lite högtidliga. Julen firades som vanligt som jag berättat i historien om då jag fick min docka Mona-Lisa. Alltså de traditionella släktträffarna hos respektive släktingar.

Nyårsafton firade vi själv inom familjen,coh det var en arbetsdag för far, som om det vore lördag. Lite lunch serverades när han kom hem. En lite festligare måltid förbereddes till aftonen för det skulle vakas in det nya året och vi skulle sitta uppe antingen vi orkade eller ej. Kortspel förekom och andra sällskapsspel. Det rullades tärningar i Fia med knuff och satsades tändstickor i olika kortspel. Året då någon av mina bröder fått Monopol i julklapp var lyckan stor i familjen. Någon hasard med pengar förekom inte ännu då det var små barn med och spelade. Några år senare spelades poängpoker med ett- eller två-öringar som insats. Denna nyårskväll var Stig och Rune extra ivriga inför tolvslaget. De hade tillsammans investerat i fyrverkeripjäser. Hur många vet jag inte, de var dyra, så många var det säkert inte tal om.

Äntligen började klockan dra sig mot årsskifte. Som vanligt brukade vi titta på fyrverkerierna genom storarumsfönstret. Vi bodde på tredje våningen och hade bra utsikt från våra fönster. Vi hade flera kilometers utsikt över himlavalvet så vi kunde se ljusspelet riktigt fint härifrån. Givetvis ville Stig och Rune också se fyrverkerierna så deras få pjäser fick de skicka ut genom fönstret.

Lite kittlade det i nerverna för det var det första året vi innehaft sådana rikemansattiraljer. Jag vet inte om det var den sista ”häxvisslan” som någon av brorsorna trasslade in i mors nya fina stores. Den gick ialla fall inte ut genom fönstret som förväntat utan visslade in i rummet, dansade runt, runt innan den körde fast mot de nya fina tapeterna, falnade och dog. Ett STORT mörkt brännmärke på den nytapetserade väggen! Man kan tänka att det var ett omen om kommande olyckor det året, men jag minns inte hur det blev. Däremot minns jag mors syrliga min då hon inspekterade tapeten.

Då Bittan inte kunde hålla tyst

Av Inga-Lill

den 29 maj 2010

i Minnen

Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor.

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stodoch tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj. Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog all trötthet.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ungar höll hus. Vi såg redan då vi kom på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. Det är ju så för de flesta att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara visst som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla. Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte sladdra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med, så till slut klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.

Hur jag lärde sta´ns gator

Av Inga-Lill

den 24 maj 2010

i Minnen

Under min uppväxt var inte staden Hälsingborg större än att man lätt cyklade från norra till södra utkanten av staden. Nuförtiden känns det som en omöjlighet om man inte planerar in minst en övernattning på ett bra hotell. Beror det på att staden växt eller på att min kondition krympt? Ja, ja nog om det.

De första cykelturerna jag minns var på den lilla sadeln som satt fastspänd på fars cykelram, så att jag kunde hålla med händerna på styrstången. Man satt alltså vänd i körriktningen, dinglande med fötterna utan några fotstöd som det fanns på den barnsits som satt fast på bäraren (pakethållaren). Denna sits var förbehållen min lillasyster Bittan, den var säkert säkrare än den lilla sitsen jag for fram med. Minns fortfarande de förmaningar om att hålla rätt på fötterna, så att far inte klippte av mig tårna med ekrarna i framhjulet.

Oftast var det fram och tillbaka till kolonin vi cyklade, men sommartid förekom det även andra utflykter. Vi cyklade och badade eller åkte och hälsade på släkt och vänner. Varje gång vi körde in i en ny gata eller korsade en gata läste far upp gatunamnet för mig. Kan än i dag höra för mitt inre vissa gators namn lite lätt framflåsade, beroende på om det var uppförbacke, samma namn var sagda i ett huj då vi for hem igen för då bar det utför.

Ganska ointressant för en liten unge, men vad skulle man konversera om, och tillika med en liten unge? Eftersom min far jobbade vid va´nbruget (vattenverket) i Hälsingborg var han stolt över sin stad och kände förmodligen att han var delaktig i uppbyggandet av den stad som vi bodde i. Att han sett ett system i gatunamnen ville han ju också berätta. Så jag var inte gammal när jag lärt mig att alla gator med stadsnamn låg från Wilsons Park upp över Fältabacken, UTOM Höganäsgatan som låg som en tvärgata till Johan Banérsgata. Hantverkargatorna låg samlade på Eneborg och nere på söder. Hantverkaregatan hade halkat ner under landborgen och Bryggaregatan hade fått sin plats ganska naturligt tillsammans med bryggeriet vid brandstationen. Att det även med telefonnummerna var ett system, lärde han mig så att jag kunde av numret att döma gissa mig till var innehavaren bodde. Man hade ingen skvaller-anita men om man fick telefonnumret kunde man lokalisera var i sta´n det kom från.

När jag blivit lite äldre och lärt mig cykla fick far glädje av vad han lärt mig. Hade han redan tidigare räknat ut det så här smart för sig? När han hade jourtjänst och han fick rycka ut på någon läcka i sta´n, kunde det innebära många timmars tungt slit för att gräva upp och täta läckan. Ofta for han hemifrån utan någon matsäck, för de visste inte hur länge de skulle behöva jobba. Blev det långdraget jobb ringde han hem och beställde kaffe och madar. Vem tror ni fick cykla ut med det till honom? Jo, vi ungar. Aldrig en vägbeskrivning, bara ett gatunamn plus eventuellt ett gatunummer om det var en lång gata. Var det sena kvällar och mörkt fick Stig eller Rune (mina äldre bröder) ta turerna men jag kommer ihåg de lördagar och söndagar då jag cyklat ända upp på Eskilsminne från Stattena med fars matsäck. Lite småsurt tänkte man på om det var därför han lärde mig sta´ns gator och systemet de var uppbyggda med.

Långt efter hans död fick han lite upprättelse. Det var inte enbart han som fick dra nytta av mina kunskaper om sta´ns gator. Jag jobbade själv inom Helsingborg i hemsjukvården. Dagarna var upplagda med planerade besök hos patienter som behövde sjukvård i hemmet. Men om någon undersköterska eller vårdbiträde behövde hjälp eller vårdtagaren larmade och man bedömde på larmtjänst att sjuksköterska skulle ta larmet, var det bara att ta sig dit. Det var ofta bekymmer med svåra smärttillstånd men även då man ville ha snabb hjälp. Sände flera gånger en tacksam tanke till far som lärde mig sta´ns gator. Minns en gång då jag fick glädje av det där med telefonnumret. Det kom ett larm från en gård långt ute på landet, de hade postadress till Ekeby men telefonnummer med Landskrona-riktnummer. Hade jag inte lärt av far hur systemen var uppbyggda hade denna vårdtagare fått vänta onödigt länge. Det var en helgdag och dessa vårdtagare ingick inte i mitt vardagsdistrikt, därför var jag ganska okänd ute i dessa tassemarker. Men jag kunde ta mig ditut och vårdtagaren fick slippa plågas så länge.