Kategori: Minnen Sida 130 av 135

Från Markaryd till Hälsingborg på Salvekvick

den 10 april 2011

Var det bättre förr? Ideligen hör man denna fras följd av djupa suckar. Antingen det var radio-och TV-program eller om det var varusortimentet i butiken. Det ansågs också lättare att leva, inte så komplicerat och invecklat som nuförtiden.

I förra veckan när lillasyster med make var och drack en förmiddagskopp kom vi att prata bilar förr och nu. Om en bil går sönder nuförtiden får man bärga den till närmsta verkstad, eftersom det är ofta invecklade komponenter som gått sönder, och om det är något enklare, trots allt, kan man ändå inte byta dem själv.

Maken och jag kom då att tänka på den gången vi körde den gamle Saaben från Markaryd till Hälsingborg med hjälp av ett Salvekvick.

Vi, mina föräldrar, maken och jag hade tillbringat helgen i Nässjö hos storebror Stig. Redan lördageftermiddag då vi var ute på en liten sightseeing i Nässjö med omnejd blev vi utan fungerande bil. Den bogserades hem till Stig och undersöktes i hans garage. På den tiden kände man gott till litet om motorer, de var inte som idag, små datorer. Det var i och för sig inte så många detaljer som på en nutida bil. Vem som kom på felet vet jag inte, men det konstaterades att rotorn inne i fördelardosan satt helt löst, alltså den roterade inte som den skulle göra. En liten skruv som höll fast den så den följde med runt, runt hade gått av. Resterna av skruven borrades ur och sedan ersattes den med en ny skruv. Nu fungerde bilen igen. Hurra!

Vi skulle jobba på måndagen så det var viktigt att komma hem ordentligt. Söndagen förflöt i lugn och ro, som en söndagsförmiddag i Småland gör. Strax efter eftermiddagskaffet samlade vi ihop oss för hemfärd. Det var alltid ett väldigt diskuterande vilken väg som var bäst från Nässjö och ner till E4. Jag tror vi genom årens lopp provat alla alternativ.

Det började skymma då vi närmade oss Skånegränsen. Plötsligt var motorn helt död igen!! På E4 med trafiken bakom ryggen. Det var ingen önskesits, skymning och en trasig bil 8 mil hemifrån. Nu hade vi inget garage, ingen verkstadsutrustning till handa. Lyckligtvis hade vi en ficklampa. Det ingick i dåtidens nödutrustning. Maken gissade att samma fel hade uppstått igen, och jadå. Vid inspektion ner i fördelardosan satt en alldeles lös rotor än en gång.

Nu var läget prekärt. Söndagkväll mörker och inga verktyg. Vi slog våra kloka huvuden ihop, och det enda vi hade att göra fast något med var, i förstahjälpenväskan hade vi plåster. Försöka duger. Med lätt frusna, klumpiga fingrar, gjorde maken en fin lindning med Salvekvick runt rotorns nedre del och rotorarmen. Lyckades få fast den så pass att vi kom oss hem till Hälsingborg och till arbetet måndagmorgon. Brukar skämta om det här, när vi säger att vi var tvungna att byta bil sist, då batteriet i bilnyckeln tog slut.

Då jag pratar med maken om episoden, berättar att jag nedtecknat den, svarar han att dagens nödhjälp heter SILVERTEJP…

Fotografiet mor gömde

Av Inga-Lill

den 21 februari 2011

i Minnen

Min bror hade födelsedag nu i början av februari, så det var kalas borta i Kristianstad där han bor. Samtalsämnena flöt runt i nutid rätt länge, med förundran över teknikens framfart. Vi var flera stycken i sällskapet som onekligen tänkte, det var bättre förr. Men då kom vi ju även in på ämnet nostalgi, minns du och så vidare.

Vi började prata om det gamla fotografiet där vi tre syskon har förevigats smutsiga, vardagsklädda och rufsiga i håret. Jag minns mors ilska och frustration då det ringde en fotograf på dörren och höll fram ett foto framför henne. Hon köpte visserligen fotografiet av mannen men det var inte för att stolt hänga upp det någonstans, det var för att undanröja det för folks ögon. Det föreställde tre av hennes ätteläggar. Uppställda utanför staketet som omgärdade vår ”gård”. Hon var helt oförberedd på detta foto, vi hade inte vågat yppa något om det här till mor. Fotografen gick runt bland barnen som var ute och lekte, samlade ihop oss syskonvis, fotograferade oss och tog uppgifter på vem vi var och var vi bodde. Även på den tiden var vi varnade för all slags ”fula gubbar”och annat löst folk som ställde frågor och betedde sig underligt.

Två gånger hade hon låtit en fotograf ta bilder av hennes ungar, en gång då Rune och Stig varit i förskoleåldern, och en gång hade hon varit hos fotografen med äldsta dottern Inga-Lill då hon var i ett-årsåldern. Stigs och Runes porträtt är taget i slutet av kriget, man kan se att Stig har mjölktänderna kvar. Ibland undrar jag om det var runt tiden då hon miste Barbro. Lillasyster Britt-Marie (Bittan) blev aldrig fotograferad av en professionell fotograf. Därför har detta foto som togs av en kringresande fotograf blivit extra uppskattat av oss syskon nu när vi uppnått mogen ålder.

Länge kan man sitta och titta på de smutsiga ungarna. Rune är klädd i ett s.k. träningsställ. Förmodligen hämtade vi honom borta på fotbollsplanen. Jag kan inte se vad han har på fötterna, men han har nog inte trätofflor. Det går väl inte att spela fotboll i tofflor. Vad vi två systrar har sysslat med kan man bara gissa. Utanför på ”backen” som var en ödetomt mellan Röamöllagatan och Ringstorpsvägen hade kommunen sitt upplag av smågatsten. Dessa kunde man bygga med, först byggde man väggar som blev rum och kök. Här inreddes med stolar och bord, allt byggt av dessa stenar som travades till önskad höjd. Både Bittans och min klänning ser både sjaskiga och ostrukna ut så jag håller det för troligt att vi sysslat med dessa byggen.

På bröstet på min klänning ser jag att jag har broschen som är en liten skotsk terrier i röd plast. Fick den till min födelsedag ett år, så troligen är fotot taget efter den 14 juli. Jag kan inte drömma om att jag höll rätt på den till nästkommande sommar. Den lilla vita gosskragen var en lös krage som mor tråcklade fast på klänningen. Man hade alltså en krage till flera klänningar. Bittan har koftan på sig som är ett arvegods efter mig, brun med gula ränder. Vi slet inte på några strumpor sommartid, men ibland blev vristerna där toffeln sluta, både skavda och nariga. Bittans kjol har ett band med zick-zack i en röd färg. Det bandet minns jag, därför jag var avundsjuk på det fina bandet, sådant blev där aldrig på min kjol.

Vi saknar ett syskon på bilden men det måste ha tagits sommaren då Stig fyllde 14 år. Alltså 1952. På den tiden hade en fjortonåring viktigare saker att syssla med. Vad han sommarjobbade med minns jag inte, men att han sommarjobbade vet jag med säkerhet. Inte gick Jönssons ungar som några dagdrivare hela sommaren då de kunde tjäna lite fickpengar på sommarjobb. Kanske var det denna sommar, jag vet det var i början av Stigs yrkeskarriär han köpte en badboll till mig i födelsedagspresent. En badboll av gummi som kunde blåsas upp. Den hade kostat 1,75. Det stod skrivet i ena ändan med bläck så jag vet den var jättedyr. Och Stig hade handlat den för sina egna intjänade pengar.

Många år senare plockade mor fram fotografiet och det fick glas och ram. Det är trots allt ett underbart tidsdokument som man kan titta på både en och två gånger.

Vinter – vintersport

Av Inga-Lill

den 26 december 2010

i Minnen

Den kallaste julen jag upplevt, som jag minns i alla fall, verkar det som julen 2010 är på väg att bli. Minusgrader dygnet runt och inte så få heller. Medeltemperaturen är -5 grader, och har varit så några veckor nu. Detta är just sådana jular man drömde om och önskade som barn. Det var för all del vinter men ofta var det en eller ett par dagar med lite lätt snöfall. Men visst var det vinter även på 50-talet.

Bort till lilla Anna-backen sprang man snabbt då snötäcket blivit någon centimeter djupt. Visserligen skulle man springa snabbaste vägen förbi ”grusans ande”, gubben som hade en äppelodling i en sänka som löpte längs nuvarande Hofverbergsgatan. Det var med klappande hjärta man kutade förbi, alla hade hört hur hemsk mannen var. Fast om sanningen ska fram tror jag aldrig någon sett mannen ifråga. Men det är ju mycket mer spännande att palla äpplen om det är förenat med en ruskig historia.

Sen var det en annan historia att våga åka bob i backen. Den var livsfarligt brant, men en kvarts backe tordes jag åka och även en halv backe om jag inte hade lillasyster att hålla rätt på. Min kusin Karl-Axel hade byggt en sparkstötting till mig, men det var inte ofta det var snödjup tillräckligt så att det var sparkföre. Men mina bröders bob lånade man för att åka i backarna. Pulkor eller tefat var inget som man hittat på ännu, det var synd för de är ju lättare att åka på då det är skralt med snö.

Jag minns att jag fick överta Runes gamla skidor och det var en lyx med skidor i Skåne. Skidparet hade inte ett uns färg kvar, om de någonsin haft det. De var som ett par ohyvlade bräder som sågats spetsiga framtill. Remmarna var slitna och sköra och man fick akta sig för att köra i djupare snö än någon centimeter, för det var inga uppböjda brätten framtill, de hade gett efter för länge sen. Men köra skidor skulle man ändå. Om det hade funnits några stavar till vet jag inte men jag ”snodde” coronne-pinnar, köerna till vårt coronnespel, de fungerade ypperligt. Tills en dag då jag körde över en brunn vid rännstenen, då bara sjönk pinnen ner, förskräckt släppte jag pinnen. Förstod inte vad som hände, men vi blev en pinne kortare till vårt spel, kunde bara spela coronne på tre man i fortsättningen.

När man blev lite äldre gav vi oss iväg ner till Kopparmölleplatsen där fanns det också backar att åka i. Backen där är ganska brant med en promenadsväg på tvären mitt i backen. Den är därför avdelad på ett naturligt sätt till att vara långa, livsfarliga med ett rejält gupp mitt i och sedan finns halvbacken som är en fegvariant för oss som inte är så modiga. Hit släpade man boben för att åka, men de jobbigaste var vägen dit och hem för det var lång väg för ett par barnsben.

Det var lika långt att gå upp till ”Kremman” för att åka skridskor, men det var en fin skridskobana då det frusit till. Kremman var den vallgravsliknande damm som omgärdar krematoriet. Mina bröder brukade gå upp till ”Fordadammarna” som egentligen bara var översvämmade mossar som var belägna där nu ett industrisamhälle håller på att etableras norr om Helsingborgs nuvarande soptipp. DET var långt att gå, men det hände att jag fick följa med. Och att få följa med bröderna var alltid spännande. Mina skridskor bestod i ett par s.k. kvartsrör, snäppet bättre än sillarör, som var det allra mest simpla man kunde ha. Att far lyckades få mig att vara stolt över att det inte var enkla sillarör är mig en gåta. Redan på denna tid hade märkesjämförelserna blivit märkbara. Jag fick senare ett par riktiga skridskor i julklapp, hade önskat och drömt om ett par sådana där vita med kängor upp över vristen, eller i alla fall ett par vita helrör, men tomten kom med ett par svarta helrör ”killskrillor”. Men jag vet att jag sov med dem på julenatten så jag blev ändå glad för dem. Nu kunde man sticka upp och köra skrillor på ”Karusan” som senare blev utbyggd till en riktig ishockeyrink.

Minns att jag var med far där en gång för att titta på en match, vet inte vem som spelade men minns hur alla i publiken hoppade hela tiden, vi skåningar är inte rustade för att vistas utomhus kalla vinterkvällar.

Lögardag på 50-talet

Av Inga-Lill

den 27 november 2010

i Minnen

Tänk så enkelt man sköter stortvätten idag, jämfört med då jag var liten. Dels har vi maskiner som är helautomatiska, dels är materialet i våra kläder mer anpassade för enklare tvättmetoder.

Mor tvättade ofta lördagar, då hängde faster Asta på med sin och farfars tvätt också. Visst var Asta glad att få använda så modern utrustning, slippa stå ute i det brygghus som de hade ute på bakgården i min fars barndomshem. Kallt och ruggigt vintertid. Det var också vedkrävande i deras brygghus.

Jag minns då det aviserades tvättdag i början av 50-talet. Redan fredagkväll blev vi barn ombedda att hålla utkik nere i källaren. Då den som haft tvättstugan fredag var färdig och hängt upp nyckeln stod mor beredd. All vittvätt blötlades i stora kar, det var alla lakan alla underkläder och en och annan linneduk som varit med på något kalas. Det kånkades och bars ned i källaren. Sen var det viktigt att det inhandlades gaspolletter borta i ”föreningen”. Den stora tvättmaskinen eldades under med gas. Sedan pulserande den med hjälp av elektricitet, reversibelt. Jag är inte säker på att maskinen var stor eller om det var jag som var liten, men majestätisk och skrämmande uppfattande jag den som.

Alltså började lördagmorgonen med att mor gick ner i tvättstugan, lyfte upp en del av tvätten ur blötläggningskaret, stoppade ner den i tvättmaskinen. Nu hälldes det vatten över tvätten och ur paketet där det stod RADION på strödde mor en lagom dos tvättmedel. Sedan tumlade tvätten runt under uppvärmning inne i maskinen. Senare in på femtiotalet användes också SURF men då mest till kulörtvätten Främst på maskinen fanns det en termometer så man kunde följa hur varmt det blev i maskin. De första maskinenerna var vittvätt och dem kokte man så att de skulle bli vita och fina . Fuktiga ångor hängde tjockt i rummet och hade man en gammal Hemmets Journal med ner i tvättstugan för att läsa lite, då man passade maskinen, blev tidningen sladdrig och fuktig ganska snart.

När temperaturen nått 95 grader stängdes gastillförseln av och man lät tvätten tumla en stund till innan man tappade ur tvättvattnet. Framme på maskinen, bredvid termometern, satt en kran för avtappning. Nu fick man akta sig, vattnet var nästan vid kokpunkten då det rann ner i tvättkaret där tvätten tidigare legat i blöt. Sedan tog mor vattenslangen som kom från kranen på väggen, spolade maskinen full med rent vatten , lät maskinen gå några varv, sedan tappade hon ut första sköljvattnet. Detta vatten var inte så kallt och mor tog inte reda på vattnet utan lät det rinna ut på golvet ner mot golvbrunnen. Var man påpasslig kunde man få fötterna tvättade i samband med detta första sköljevann, genom att vada runt på golvet. Nu fortsatte tvättorskorna, förstärkning i form av Asta hade vid detta laget anlänt. I med mer sköljvatten, tumla runt det en stund och sedan ut med det. Efter tre sköljvatten var den maskinen klar. Upp med den dyngsura iskalla tvätten och i med en ny omgång i maskinen.

Nu var det tid att centrifugera all tvätt i en stor fristående centrifug. Viktigt var att packa jämnt runt om, annars lät det som ett reaplan gick in för landning om man fick obalans i centrifugen, hela hyreshuset skakade i sina grundvalar. Detta krävde ett mått av erfarenhet, och jag minns att mor var noga att jag skulle träna att packa tvätten rätt. Vad jag däremot också minns var att mina bröder aldrig satte sin fot i tvättstugan. Hur mor tänkte de skulle få sin tvätt tvättad vet jag inte . Efter att tvätten snurrat i centrifugen så länge att det slutade rinna vatten ur röret bakpå maskinen stängdes strömmen av och man bromsade på en pedal på framsidan. Upp ur centrifugen med tvätten och in i rummet en bit bort i källaren som var utrustat med torklinor och en stor fläkt . Sen tillbaka in i tvättstugan igen för en ny omgång i centrifugen. Det var kallt, det var tungt men jämfört med tidigare generationers strävanden med tvättande, ofta utomhus, uppfattade man det ändå som rena lyxen. Då det blivit ett par maskiner tvättade gjorde man paus för matlagning och matrast.

Detta hade jag verkligen längtat efter för när dagen lidit så här långt hade farfar kommit med tolvans buss, alltså busslinje 12, och han mötte upp för att få sig något till livs. Faster Asta som aldrig lämnat barndomshemmet lagade mat till dem båda annars. Men tvättdagarna hann hon inte så då kom farfar hem till oss för att äta. Far kom från jobb vid middagstid så då togs en matpaus. Varför jag gladde mig åt farfars besök berodde på att han alltid hade en påse karameller, sådana där syrliga apelsin- eller citronklyftor, till oss barn. Efter maten tog tvättstugearbetet vid igen. Nu tvättades kulörtvätten fars rutiga flanellskjortor bl.a. Detta kördes också i maskinen men här återanvändes tvättluten man tappat av vittvätten. Det förekom även lite ylletvätt som handtvättades. Det var värdefullt att få alla tjocka raggsockar och yllekoftor centrifugerade.

Nu återstod mangling av lakan, handdukar och linnedukar. En hederlig riktig gammal stenmangel fanns i rummet bredvid tvättstugan. Nu var Astas närvaro viktig för all tvätt skulle dänkas, dras och manglas och man behövde var två personer för detta. När man manglat alla handdukarna på mangelstocken veks de ihop en och en för att sedan falsas en gång också. Allt packades sedan snyggt ner i mangelkorgen och bars upp på tredje våningen.

Nu var ofta belöningen en kaffestund tillsammans med Asta och farfar innan de for hem igen med tolvan, bärandes på tunga kassar med nytvättat nymanglat linneförråd. Någon gång passade Asta även på att ta sig ett bad i vårt badkar, en lyx som hon annars fick gå på badhuset för att få. Glömmer aldrig då hon skruvade av kranen, hon vred alltså på fel håll, så kranen gick av sin kil. Hon vrålade så det hördes över hela Stattena och vattnet stod som en kaskad rakt upp i taket. Nu var far rörläggare, så han kunde åtgärda det hela men först fick han springa ner i källaren och stänga av vattnet för hela huset. Översvämningen som uppstod i vårt badrum fick golvbrunnen ta undan. Tur att det var kallvattenkranen hon vred av. Så här kunde en lögardag te sig i början av femtiotalet där jag växte upp.

Umgängeslivet i min barndom

Av Inga-Lill

den 25 oktober 2010

i Minnen

Ibland får jag små antydningar att jag inte skrivit på mina minnessidor på ett tag. Jag är mycket medveten om detta men ibland tryter inspirationen.

Var hemma hos min bridgepartner med veckans resultatlista häromdagen. Vi började då berätta för varandra hur vi växt upp med kortspel som en del av det sociala livet, både partnern och jag. Hans mor, berättade han, hade deltagit i ett gäng damer som spelade ”auktionsbridge”. Jag hade hört talas om rubberbridge men aldrig auktionsbridge, vad var det? Enligt partnern var det ett budgivande där högsta budet fick spela kontraktet. Men inte som dagens bridge där man försöker bjuda på parets gemensamma kort, utan man bjöd tydligen hela tiden över varandra. Jag vet inte om man hade träkarl som man har i dagens kontraktsbridge.

Nåväl, i mitt hem var de inte så avancerade som dessa damer. Här spelades priffe. Far hade en period då han spelade med sina bröder. Gunnar, ”Putt” (George), Kalle och far hade en tid sina priffeträffar en gång i veckan. Den veckan det avhölls hos oss var vi hänvisade till köket och lillarummet. Köket var naturligast för vi skulle sköta marktjänsten, kalla drycker under spelet och tjusigt bredda smörgåsar till kaffet i pausen. Det var här jag lärde hur man skulle ha pepparrotsvisp till saltköttet. Skinksmörgåsen skulle antingen ha små legymer eller ännu hellre en liten klick småhackad frukt i majonnäs. Kavringsmörgåsen med kokta äggskivor skulle ha ansjovis på och en persiljekvist.

Vi fick inte störa utan lärde oss tala” med små bokstäver” under spelets gång, men många gånger smög vi ut och kikade på dessa allvarsamma män. Detta priffespel fick en tvär avslutning när Gunnar dog i en hjärtinfarkt vid ganska unga år.

Sedan gick något år innan det började hända något om kvällarna utöver vanliga familjelivet. Mor kom med i en syförening som bestod av moster Ingeborg, ”Blomman” en granne och arbetskamrat till Ingeborg. Blomman var dalkulla med en dialekt som hon bevarat bra. Men den var genomträngande så några stängda dörrar mellan vår (i detta fallet) tillflyktsplats hjälpte föga.Där ingick även en fjärde medlem Karla, även hon en arbetskamrat till Ingeborg. Karla var skånska så det var en, för oss vanlig dialekt, men, med vilken intensitet denna människa kunde prata. Hon sa sju ord när någon annan sa ett. Hon lät som en kulspruta, Blomman ville också höras så hon gick upp i falsett med sitt dalmål. Mor och Ingeborg hade inte en chans. Visserligen kallade de sig en syförening, men jag vet inte att jag någon gång såg något handarbete i händerna på dem. Vi i köket kallade dem föreningen ”Hakan går” Det var inte så noga att vi skulle vara tysta när dessa damer träffades, ingenting kunde överrösta dem.

De tre damerna arbetade med städning på rådhuset, hos polisen. Ingeborg och Blomman arbetade tidiga mornar men Karla hade eftermiddagsstädnig så ibland kom hon lite senare än de andra till ”symötet”. När hon väl var klar med städningen gick det undan, Karla var motoriserad, hon körde moppe. Året runt, i alla väder. Jag minns särskilt en gång då vi väntade med spänning. Det var mer än 10 minusgrader ute. Karla dröjde och de var bara tre om att överrösta varandra. Inte utan att vi blev lite oroliga för Karla. Hade hon kört omkull? Det var halt väglag och vi visste att hon for fram som en vilde. Vi hängde ut genom köksfönstret för att få en skymt av henne, men med tio minusgrader ropades det snart att vi skulle stänga fönstret. Långt om länge dök Karla upp, genomfrusen men inte tystare än vanligt. Anledningen till hennes sena ankomst, berättade hon, berodde på att det inte gick att köra hela vägen från rådhuset hem till oss i den kylan. Hon hade flera gånger på vägen fått stanna, springa in i trappuppgångar, upp med kjolen för att värma rumpan mot de element som ofta fanns i anslutning till porten. På den tiden fanns inga portkoder utan man kunde gå in och värma sig varsomhelst.

Inom familjen brukade vi skämta om att vi visste när det var tid för nästa symöte hemma hos oss. Det var närmsta tisdag efter det att den besvärliga ringande tonen i öronen upphört. Vi var inte så moderna att vi kallade det tinnitus. Jag vet inte riktigt när denna syförening gick i graven. De kan inte bero på att de blev utan samtalsämne i alla fall.

Senare då vi alla ungar börjat skolan startades en ny ”syförening” på dagtid, tisdagar. Det var faster Greta, hennes vännina Heldine, faster Gulli (Soffi) och mor. Gulli föll snart bort, varför vet jag inte. Förmodligen började hon förvärvsarbeta när hennes make Gunnar dog. Kvar var mor, Greta och Heldine. En lagom stor sammanslutning för att spela Rödskägg. Ett kortspel jag tänkte på då bridgepartnern berättade om damernas ”auktionsbridge” . Spelet går även det ut på budgivning och straffsystem på icke hemspelade kontrakt. Man spelade om pengar. Jag vill minnas att straffsatsen var satt i 10-öringar. Denna 10-öressamling valsade runt mellan damerna i en rätt så rättvis ordning, man bar med sig den runt till vem som för tillfället var värd. Någon gång förekom det att vi hade studiedag i skolan och jag fick följa med på detta symöte. Sicken upplevelse, de spelade snabba spel för att hinna så många rundor som möjligt. Ibland blev det förvirring, man mindes inte vet som varit givare sist. Man tog till knep, för att undvika denna glömska, man hade en penna att peka på vem som hade given. Men sen glömde man vända pennan och åter var förvirringen total. Minns även när det började närma sig uppbrottstid, Heldine stod upp och både gav och spelade, i tron att de skulle gå fortare.

Sista åren denna syförening var aktiv ändrades dess sammankomstdagar till torsdagar. Den dagen hade slaktar Hansson färdigkokt ärtsoppa till försäljning, så mor kunde i princip anlända hemmet samtidigt som min far, han blev omsprungen i trappuppgången, och ändå ha maten på bordet när han var tvättad och omklädd. Då hade hon gjort ett snabbstopp hos slaktarn och inhandlat ärtsoppa.