Kategori: Minnen Sida 128 av 135

Har ofta tänkt om jag skulle skriva om pengars värde som ändrats under åren jag levt. Vad jag vill minnas har jag nog avhandlat det i någon av mina historier tidigare men då i ett annat perspektiv. Det som dyker upp i mitt huvud är från tiden innan jag fick något som kan  liknas vid veckopeng.

Far kom hem från jobbet klockan halvfem vinter som sommar. Oavsett hur långt bort i staden han jobbade. Jag är övertygad att resvägen inte ingick i hans arbetstid, vilket han tyckte. Bör väl var preskriberat numera. Var det riktigt, riktigt busväder förekom det att jobbarna kvartade. Kvartningen innebar att de gick hem oavsett om de hade flera timmar kvar att arbeta. Det berodde på att det var helt omöjligt att vara utomhus och deras arbete inte gick att utföra på grund av mycket dåligt väder. Han kom då hem tidigare. Mycket ovanligt men det upplevdes lite festligt av oss ungar.

Maten stod inte på bordet dessa dagar så det blev lite annorlunda ordning i huset. Vi hade då en far som var tillgänglig att tala lite allvar med. Bland annat kunde vi tigga till oss en peng. ”Far får jag en peng” kunde det låta lite lätt pipigt från mig. Det fick inte låta för uppfordrande. Då kammade man noll. Nä, det skulle låta sådär ömkligt fattigt. Det lönade sig ofta. Far tog upp börsen, en sådan modell min bridgespelande småländske partner har idag, plockade fram en peng. När jag kom på metoden att tigga var det oftast en fem-öring, men det dröjde inte så länge förrän det var en hel tio-öring. Men det var långt mellan gångerna far kom hem tidigare. Jag fick nu utarbeta en ny metod när det var gynnsamt att ”klämma” far på en peng.

Vanliga vardagar åt vi huvudmålet halvfem, sedan tog far Nyheterna, som på denna tiden var en eftermiddagstidning. Han gick in och lade sig på soffan i stora rummet, slog opp tidningen och började läsa. Det dröjde inte så många minuter förrän man kunde se att armarna började bli kortare och kortare. Om man passade på precis innan tidningen landade på näsan på honom, och då, i detta ögonblick bad att få en peng. Nu var det som bäst. Han ville vara ifred från tjatiga ungar, så det halades fram börsen och en peng. Ibland bad han till och med att man skulle ta själv. Han lättade på rumpan och man fick gräva fram börsen ur bakfickan och ta en peng. Men Gud nådde mig om jag tog mer än han avtalat. Denna metod vet jag inte om jag var ensam om, och det fick bli med tidsmellanrum. Han lät sig inte duperas för ofta. Antagligen hade han lika kontroll på hur ofta han tillät, som jag hade på vad som var möjligt.

Senare tror jag att jag förhandlade mig till någon form av veckopeng, men vill minnas att första utbetalningarna hängde ihop med fars lön. Han hade fjortondagsintervall mellan löneutbetalningarna så de ansåg väl att jag i pedagogiskt syfte fick samma intervall. Det var vid denna tid jag insåg vad mina föräldrar menade med långfredagen. För vanliga människor var det en gång om året, men för far och mor var detta fenomen två gånger varje månad, den fredag då det inte var lönefredag. Har i någon tidigare berättelse  beskrivit hur vi fick köpebröd till kaffet denna fredagskväll. Antingen gick man till Helges konditori eller så gick man till Börjes konditori och köpte fredagsfikabröd. Så jag vet vad som menas med fredagsmys, visste jag långt innan ordet var uppfunnet. Jag tror också det var vid denna tid jag fick löneförhöjning till en hel tolvskilling som min far benämnde en tjugofemöring som.

Hur jag senare fick mer pengar i veckopeng minns jag inte, men jag minns att bian kostade sjuttiofem öre matinéföreställningen på söndagen. Så jag bör ha fått påökt till dess jag brukade gå på bio.

Feer finns de? Man frågade sig på 60-talet om änglar finns, men aldrig har jag hört någon undra om feer finns. Jomenvisst, de är lika verkliga som änglar. Och vackra prinsar på vita springare som kommer och kysser bort äppelbiten som fastnat i halsen på en då man inte tuggat äppelbiten ordentligt. Visst finns de??

Visserligen försökte barnbarnet få mig att förstå att detta inte var verklighet, då jag som svar på hur stora jag ville ha äpplena skurna i fruktsalladen. Jag sa att jag misstänkte att det inte fanns någon ung vacker prins ledig som kunde rädda mig om jag kom i nöd. Fick en försiktig tillsägelse att:- farmor lev inte i sagans värld, det finns inga sådana vackra prinsar…..  Jo du lilla barnbarn. Ha ha, de är kanske inte unga, kanske inte vackraste, kanske kommer de inte på vita springare men …… visst finns de! Du är ju helt övertygad om att det finns tandfeer! Varför skulle det inte finnas alla de andra hjälpsamma varelserna? Hos oss finns det en toapapperfe.  Det blir aldrig tomt på vår extrahållare för toapapper. Det finns en fe, tror jag, som utför denna syssla hos oss….

Men att de även servar skrivaren med nytt papper så jag bara kan gå uppför trapporna och hämta utskrifterna jag beställt via dator, mobil eller padda. Det var för mig en nyhet. Skulle traska upp och hämta några utskrifter i förmiddags. Då slog mig tanken, hade jag förvissat mig att det fanns papper till alla de blad jag beställt för utskrift? Uttalade min ängslan för maken som tryggt svarade att han nog sett feen smyga förbi häromdagen, fen med de många sysslorna.

Ja kära läsare, detta är ju inget barndomsminne, men tyckte ändå jag ville skriva några rader om detta fantastiska fenomen som finns i vårt hus.

Lillasyster Bittan ringde häromdagen. Frågade om vi hade julgranen kvar? Givetvis har vi det, fick hon till svar.  Klart vi har granen kvar den 7 januari. Det är sex dagar kvar till ”tjugondagknut”. Varför frågar du, undrade jag? Jo ni är snart de sista som jag känner som har en riktig julgran, sa hon. Jag förstår vad hon menar. Överallt dyker plastgranar upp med blandad framgång. Har hört att de släpper ifrån sig gröna små plastflisor, så jag har hört folk såsom beskriver att deras dyra barrfria investeringar barrar. Visserligen är de inte lika stickiga att få i fötterna som riktiga torra barr från en vanlig gran, men jag kan förstå att de irriterar minst lika mycket.

Jag lovade att lillasyster skulle hinna se våran gran innan den skulle plundras och förpassas som kompost. Hon skulle även få delta i plundringen för i år 2012-2013 års gran hänger mycket av julgotterna kvar. Har de senaste tio åren hittat och köpt sådana gammaldags tomtar, julgranskulor och kottar av choklad inlindade i stanniolpapper. Detta har väckt förtjusning hos barnbarnen som mumsat choklad och försökt släta ut stanniolen så det blivit slätt som en barnrumpa. Ja jag måste erkänna att det där med stanniol-utslätning har roat även mig oerhört.  Kan mycket väl ha övertagit ett färdigutslätat stanniol och fortsatt förbättra utslätningen ytterligare. Barndomsminnen väcks till liv. Minns att det fanns små konjaksflaskor inslagna i stanniol, i guldstanniol. Nöjet ned slätandet kunde man få att stanna kvar mycket längre än godissmaken satt kvar i munnen.

I år noterade jag att barnbarnet som de senaste åren skött om omsättningen av julgransgodiset nog börjat växa ifrån stanniolslätar-stadiet. Som vanligt spanade hon in godiset som hängde i granen, som för att lägga en ribba på vad som skulle ätas vid julbordet. Hon lät meddela för ca en månads tid sedan att hon var på väg in i puberteten! Alltså, du förstår farmor, snart är jag i puberteten! Jaha, vad det nu innebär vet vi ju alla. Men är det mer än jag som vet att när man kommer in i puberteten släpper man stanniol-godiset och övergått till fin-pralinerna?? Nu vet i alla fall ev. läsare också. När maten var aväten och julgästerna började sätta sig i soffan, dukade vi fram ett par askar praliner av det lite tjusigare slaget, och nu avbröts julgransgodiset-jagandet. Så nu vet ni sanningen om när man träder in i puberteten.

Varför har då två gamlingar julgran av äkta vara? Varför gitter vi hålla på med allt detta stök som numera avskaffas av allt fler? Jag vet inte om jag har svaret på detta fenomen, men väl lite spekulationer.  Det började redan julen 1965 alltså snart ett halvt sekel sedan. Första julen jag firade utanför barndomshemmet trygga vrå. Vi, maken och jag skulle fira jul och skapa egna traditioner. Ganska snart bestämde vi att hushållskassan inte tillät några utsvävningar i form av julgran och allt vad då tillhör, ljusslinga och pynt. Istället började vi i liten skala med en adventsljusstake. En mini-skinka inhandlades och lite julmat hade vi råd med. Lillejulafton skulle skinkan kokas och senapsgriljeras. Sen var vi i princip färdiga med julstöket. Nöjda slog vi oss ned med en kvällsfika, lyssnade på radions program inför uppesittarkvällen. Vem av oss som började antyda att det saknades en julgran vet jag inte, men diskussionen kom upp. Hur mycket kostade en julgran? Hur mycket pengar hade vi kvar till nästa lön? Hur mycket kunde vi avvara av dessa? Det slutade med att vi ombestämde oss för det där med julgran. Maken beslöt sig för att försöka se om julgransförsäljaren vid G.A-torg hade kvar någon liten billig gran. Sagt och gjort, på med vinterrocken, bussen ner till stan. Vi bodde som nygifta uppe på Elineberg i höghusen. Kvar hemma i värmen var jag, som började smida planer på eventuellt julgranspynt. I tidiga skolår gjorde vi enkla girlander av vanliga smala pappersremsor som limmades ihop som små öglor, och byggdes ihop med nästa hoplimmande ögla, som limmades ihop med nästa osv. Detta var även känt av maken som julgirland som tillverkats av barnahänder och prytt hans barndomshem. Jag letade papper som dög till mina skapelser och tiden gick. Jag var glad att jag hann tillverka minst en meter av dessa papperskedjor. Ville ju inte att granen skulle gapa kal och tom, utan vi skulle KLÄ granen, när den kom hem till oss.

Timmarna gick men ingen gran och ingen make! Hade det hänt något? Oron började så smått gnaga i mig, men det var bara att vänta. Vad kunde orsaka dröjsmålet? Hade han inte hitta någon gran och fortsatt till nästa julgransförsäljaren som var vid konserthuset. Långt att gå men en ung rask man i sina bästa år så….. Uppesittarkvällen fortskred i radion med rimsmeder och julmusik. Detta kunde dock icke skingra min oro som nu började var riktigt rejäl.

Till slut hördes en nyckel i låset, och in i hallen klev maken frustande genomfrusen och ganska trött. Strax fick jag förklaringen till dröjsmålet. Han hade en julgran med sig! Men på denna tiden var inte bussarna gjorda för varken barnvagnar, rollatorer eller andra breda transporter. Definitivt inte för julgranar heller. Alltså, där stod han med sin nyinköpta julgran på busshållplatsen då bussen kom. Chauffören bara skakade på huvudet mot maken. Vår surt förvärvade julgran! Skulle han överge den?? Nej, men istället blev den en lång promenad kånkande på en stickig julgran i den kalla sena vinternatten.

Så jag undrar om detta är upprinnelsen  till julgranens vara eller inte vara i vårt hem aldrig mer blivit ifrågasatt. Eftersom åren gått har papperskedjorna ersatts av glaskulor och mycket annat pynt som blivit ”vårt” pynt. Julen 2011 blev vi mycket ledsna när vår fina glas-spira som suttit i toppen av granen packades upp ur jul-lådan och det visade sig att den krossats under året sedan sist. Vi har sökt i antikvitetsaffärer, loppmarknader och på Blocket men inte hittat någon fin ersättning. Tills nu på Fredriksdals julmarknad,nu hittade vi en. Inte lika fin men nästan.

Så för oss är julgranen äkta var så länge vi orkar. Och vi har startat att ha en liten tradition med julgransplundring runt tjugonde dag Knut då vi städar bort julen. Brukar gå ut och äta en god middag då vi är färdiga. Fast i år kanske vi inte orkar någon mat när barnbarnet som är på väg in i puberteten lämnat all chokladen kvar till oss!!

När vi kom hem efter bridgen ikväll och steg in genom dörren mötte vi en doft av nybakat. Nöjt insöp jag doften från lussekattsbaket. Vi bakade årets lussekatter i förmiddags innan vi for till bridgen. Nu är vi färdiga med julbaket. Får räcka med dessa sorter som vi har i gömmorna. Mandelmusslor, schackrutor, Sonjas nötkakor, strassburgare, bondkakor och lussekatter. Det blir visserligen bara sex sorter men vi brukar föräras med en burk pepparkakor från barnbarnen, så det blir de sju sorter som varje anständig husmor bör kunna presentera till kaffet. Vi inser att vi är helt ”knäppa” men vi är mycket roade av detta bakande. Lämpliga julgåvor till några vänner och bekanta. I år blev det många mandelmusslor som gick sönder så vi har rört ihop arraksbullar av detta kak-kross. Så det blir åtta sorter om man ska räkna dessa.

Frågade maken hur han förknippade julen med bakning. Jodå, hans lilla mamma brukade baka någon/ några sorters småkakor till jul. Speciellt det vi brukar kalla gaffelkakor. En sort som gjordes av mördeg, rullades till små kulor och trycktes till med en gaffel så det bildades ett mönster uppe på. Undrar hur länge de kakorna räckte i hans barndomshem med en elvabarnskull? Annars bakade min svärmor tunnbröd som matbröd till detta stora hushåll, så lyxen med småbröd och kaffebröd blev nog glest mellan tillfällena.

Kakmodellen med gaffeltrycket fanns nog i alla svenska hem där det överhuvudtaget bakades på 40-50-talet. Även om många husmödrar bara bakde dem med tummen som tryckredskap. Smaken var ju densamma. Jag minns även att min mor bakade mandelmusslor, för det måste finnas med sylt och grädde på julkaffebordet. Och nog förekom det småkakor sporadiskt vissa år, schackrutor och bondkakor. Minns även att vi bakade ”Bomannare” en kaka som receptet kom från fru Boman. Men min mor var inte lika road av att baka som jag varit. Kan nog vara en ekonomisk fråga också. Däremot kan jag minnas doften hos min faster Greta när man kom ditt till jul, hennes hem doftade klenäter. Denna kaka är en av mina favoriter. Trots det gör vi inga sådana själv. Kan inte få fram den smaken som jag minns. Då får det hellre vara än att vi ska ha något substitut för dessa bakverk Vet inte om det berodde på konjaken eller brännvinet som skulle tillsättas, men vi lyckades aldrig i våra försök att koka ”klenor”.

Fantastiskt vilka dofter man kan fram-mana genom att blunda och tänka tillbaka. Om man försöker minnas andra saker som har med våra sinnen att göra fungerar det inte på samma sätt. Hur ont hade jag i vristen när jag stukade foten??? Hur såg det ut där och där??? Kan jag höra inom mig hur det lät den där gången??  Kan jag minnas smaken av t.ex. bruna bönor och fläsk?? Nej men jag vet att det är gott. Men jag kan minnas en doft genom att tänka tillbaka. Jag minns hur det doftade från Zoega’s när de rostade kaffe.

Om jag går tillbaka och läser mina tidigaste funderingar här på denna sida handlar de också om minnen speciellt doftminnen. Men jag kallar ju sidorna för minnen så det får bli en eventuell upprepning.

Nu kära läsare, nu gör jag en sida som jag tänkt vi gemensamt ska skapa genom att jag antecknar mina ord och förklarar vad jag tror de betyder.

Sen förväntar jag mig att ni fyller på med sådant ni kommer att tänka på, eller vad ni undrar över. På detta sätt kan vi hjälpas åt att göra en intressant sida. Några av uttrycken jag skriver om har jag fått tips om från vänner och bekanta, nära och kära. Kom och var med!

Idag när jag skulle till frissan tänkte jag, då jag klev ur duschen, ska jag åka till min hårvårdare helt utan att göra något åt frisyren? Stod och beundrade lurvet och hörde min mors röst bakom mig. ”Du ser ut som en horsaschärra tös”.

Då smålog jag för mig själv. Undrar om någon nu levande person vet vad en horsaschärra är för något? Har någon gång fått förklaringen att horsaschärra var det skånska dialektordet för harskramla. Och varför man kopplade ihop ett mycket rufsigt okammat hår med en harskrammla kan jag endast spekulera i. Blev man så skrämd av harskramlorna att håret reste sig på huvudet?

Såhär till jul och alla julkalas kan det vara bra att inte vara hyttekär. Hjälp! Vad är det att vara detta? Jo om det bjöds om  med kakfat eller mat för att ta en runda till var det viktigt att inte visa sig för angelägen. Kunde ju uppfattas som om man var svältfödd. Därför sa man artigt nejtack då det bjöds om. Givetvis förväntade man sig en ytterligare chans att få ta mer, eftersom en vettig värd/värdinna bad enträget att gästen skulle ta mer, man trugade, med orden ”var nu inte hyttekär” Ett ord som är märkbart sammanknippat med min barndom.

Bland andra lustiga ord och uttryck är ordet pladuska. När jag säger eller tänker ordet kommer det en skamkänsla över mig. Befläckad,  låter som om det härstammade från någon biblisk berättelse. Men pladuska är mycket mer vardagsvanligt. Det är det STORA sås-fläcken som lägger sig snyggt på bröstet på finklänningen eller på dyraste sidenslipsen då man är bortbjuden. Fläcken är ingen liten en som smälter in i mönstret utan en stor skrikande skämmig fläck.

Jag har någon gång råkat ut för att sätta en rejäl pladuska på tröjan strax innan jag skulle hålla lektion, stå framme vid ”svarta tavlan” och tala till folk i uppemot en timme. Gissa om fläcken syntes! Men jag har avlett uppmärksamheten från fläcken med att säga,” den här fläcken har jag fullständig kontroll på så den kan ni koppla bort”. Har noterat roade men lättade ansiktsuttryck från eleverna.

När jag en gång pratade minnen med min väninna berättade hon hur hon känt det när hennes mamma stod och skulle handla i affären. Hur skräcken/skammen kommit krypande längs ryggraden på tösabiten då hon visste att det var tomt i börsen! Hon hade strax innan fått till svar, då hon bett mamman att få något, att mamma inte hade några pengar… Ändå stod nu modern och beställde fram varor. När kommersen var avslutad bad handlaren att få pengar för varorna. Hur det nästan svartnade för ögonen på flickan, men… Plötsligt fanns det ändå pengar att betala med…..

Småleende lyssnade jag till hennes berättelse, nickade igenkännande. Den där hade jag också hört. Under min uppväxt var pengar faktiska saker som far kom hem med i en påse varannan fredag. De räckte tydligen lagom länge för de var förmodligen slut efter dessa fjorton dagar till nästa lönetillfälle. Det blev därför lätt för oss ungar att titta ner i mors börs när man kom och tiggde något. Nä, där fanns inte mer att handla för så det var vara att sluta fundera. Ett enkelt och lätt sätt att lära barn ekonomi!

Då jag försökte mig på detta sätt att visa barnet, min egen ättelägg, att pengarna hade sinat i pengabörsen, fick jag genast rådet att gå till ”väggen där man hämtar pengar”. Så fungerade den pedagogiken.

Kära läsare. Har vi fler sådana här minnen vi vill ha nedtecknade? Det finns säkert många gemensamma saker som vi idag tycker är roliga att minnas. Jag väntar på historier, berättelser, tips och andra saker som vi gemensamt minns över. Klicka in er på kommentarer under och berätta. Ser fram emot detta.