Kategori: Minnen Sida 124 av 135

Vi var ut och åkte tåg igår, maken och jag. Tågbyte i Lund för att resa till Kristianstad där det var kalas, 70-års. Spännande att åka tåg, titta på det skånska landskapet från ett annat perspektiv än det vanliga man ser från landsvägen och bilfönstret. När vi strax efter Lund passerade ett vattendrag sa maken; det där var Rönne å. Ah nä, kontrade jag, inte Rönneå här nere vid Lund! Försök inte lura mig gosse! Jag vet väl att Rönne å rinner fram uppe i Ängelholmstrakten! Men nej nej, han visste bättre, och som för att övertyga mig tog han fram en karta där man tydligt kunde följa åns slingrande lopp. Han pekade på kartan särskilt ut där ån passerar Starby, där du vet, där du åt ris, sa han. Vadå åt ris, frågade jag, innan minnet sakteligen trängde fram ur bakhuvudet nånstans, och jag drog mig till minnes. Aha, jovisst mindes jag plötsligt. Och i nästa nu kom tanken, har jag berättat om det i mina minnen?

Hela eftermiddagen och kvällen upptogs mina tankar på detta att jag åt ris i Starby. Detta som min make hade bättre koll på än jag! Talade med mina syskon under tiden och frågade hur mycket de mindes av dagen då jag åt ris.
Denna dag i mitten av femtio-talet, en solig söndag, for vi på besök till Starby. Till min farmors barndomshem, som hennes bror med familj bodde i. Far, mor, lillasyster och jag gjorde sällskap med Greta och Valter till deras släktingar. Att lillasyster var med vet jag eftersom hon klart och tydligt minns en speciell episod. Fars kusin Lennart med hustrun Birgitta (inte helt säker på hennes namn) hade en babyflicka som var så översållad av kliande excem att de band hennes händer upp mot spjälorna i spjälsängen hon låg i. Även jag har minnen av detta, visst var det grymt!
Men det jag minns klarast från denna söndagsutflykt var middagsmålet! Ja ja, jag vet har alltid varit glad för god mat, vilket syns mycket väl på mig.
Vid denna tid satt oftast inte de mindre barnen med vid det fint dukade middagsbordet utan var placerade ute i köket, där man fick vänta tills de vuxna hade tagit för sig av godsakerna innan serveringen bjöds på oss ungar. Sen om det bjöds en runda till fick man vänta till det trugats en gång, två gånger och sen en gång till! Medan snålvattnet rann och man skänkte dem många fula tankar; bestäm er, så att det blir något kvar till oss också!
Dock blev vi serverade av husets vuxna döttrar, de tog fint från uppläggningsfaten och la för oss direkt på tallriken. Först potatis, en fin skiva läckert kött. Sen hälldes en rejäl portion brun doftande sås över det hela. Sist kom ena systern med ett fat till, nu kommer ärter och morötterna tänkte jag. I min sinnevärld den enda grönsak som jag kände till vid denna tiden. Men nej då, en rejäl klick kokt ris var det som hamnade på min tallrik!
Hoppsan tänkte jag, nu blev det väl fel. Inte brukar vi äta efterrätten på förrätts-tallriken, eller? Hade de blandat ihop serveringsordningen? Ris åt man antingen med vispgrädde som ris á la Malta eller som gröt med kanel och mjölk!
Skulle jag påtala att jag fått efterrätten för tidigt? Sneglade försiktigt in i stora matsalen, joho de fick också allt på en och samma tallrik, fast de serverade sig själv. Blev alltså inte pådyvlade riset utan tog det självmant. Var det av artighet och omsorg om diskerskan som på detta vis skulle sparas arbete? Eller ville de inte genera döttrarna att de gjort fel mot oss ungar och på detta vis gjorde på samma vis? Precis som vår drottning blev tvungen att göra på en kungamiddag då en av de gästande damerna lade upp sin handväska bredvid sig på middagsbordet. Då blev drottning Silvia tvungen att göra likaledes, upp med sin handväska på bordet vid tallriken, vilket anses mycket osnyggt.
Att jag åt upp hela middagsanrättningen är jag övertygad om, men minns inget ytterligare om någon dessert. Däremot minns jag alltså tydligt när jag i livet åt min första portion mat-ris. Lillasyster kommer inte ihåg någonting om detta med efterrätt till förrätten, men babyn med excemet minns hon.

Blev inviterad på födelsedagskalas idag. Trevligt! Mysigt! Så här mitt i smällkalla vintern vet man med säkerhet att det inte blir något trädgårdsparty. Sen tillika fick jag ge förslag på önskade menyer! Brukar var födelsegrisen som önskar matsedeln! Men be inte mig två gånger, det räcker med en gång för att jag ska slänga ur mig några möjliga och även omöjliga rätter med för den delen.
Så till den springande punkten, när skulle detta äga rum? Lite svävande fick jag veta -den andre…..nej den sextonde…eller, jo det är ju då.. den sextonde. Hm… Visste inte människan vilket som var hennes födelsedag? Jo nu bestämde hon sig, skrattande konstaterade vi att vid vår höga ålder, 65+ var den där förmågan att göra två saker på en gång i avtagande. Skulle man med huvudet i almanackan titta på datum och samtidigt pladdra på i telefonen, ja då blev det lätt fel vecka pekfingret hamnade på. Därför kom födelsedagen till att sträcka sig över drygt två veckor. Förr varade ett anständigt rikemansbröllop i dagarna tre, men ett fjortondagarskalas! Det ni!
Det var i detta ögonblick vi uppfann ett nytt ord: dyskalendari, eller som det kommer att anges i journalen hos doktorn; dyskalendarium.
Begreppet låter lite högtravande men de flesta känner igen sig när man förklarar. Vem minns inte alla dagarna runt jul och nyår senaste julhelgen. Vad var det för dag idag? Visst hände det att vi var ut till postlådan för att hämta tidning eller post och konstaterade att där var ingen tidning. Nähä, nu var det en röd dag igen! Lite lätt visslande, händerna i byxfickorna låtsades man att man bara var ut för att kolla vädret. Skamligt om grannarna också skulle märka min ”dagavillhet”.

Vem läste sagor för mig när jag var liten? Var det någon som läste överhuvudtaget för mig? Minns inte.

Vem gick med mig på ”bia” då jag var liten? Jag kan väl inte ha gått själv de första gångerna? Var det en av de gånger storebror Rune gick med mig till stan, en av de gånger han med ett järngrepp runt nacken, ja han nöp riktigt ordentligt om jag började sakta av på takten, förde mig som ett boskap ner till Sagabiografen? Eller Capitol? Palladium, Odéon, Roxy och Röda Kvarn låg lite längre bort så det var senare man valde att gå så långt för en matiné-föreställning.

Och har försökt dra mig till minnes kostnaden för ett biobesök, men kan ej. Vet att det kostade 75 öre när man gick på Palladium, men då var jag så stor att jag gick utan bröderna. Minns det för det räckte inte med en krona till både spårvagnen fram och tillbaka, bián och lite godis. Ofta köpte man för tio öre godis, spårvagnen tio öre/rikning och bián sjuttiofem, det blir mer en en spänn.
På detta sätt kom den spännande matematiken in i huvudet på en liten unge. Ha ha.
Varför jag kommer att tänka på allt detta är för att vi var på biá i går kväll.
Hade sett reklamen om filmen Frost på TV flera gånger de senaste veckorna. Maken nämnde vid ett av tillfällena att vi har väl ingen unge att låna annars verkar det vara en trevlig film. Vadå, kontrade jag, nog vågar jag att gå själv på en barnbio. Diskussionen tog fart om vilka ungar vi lånat till respektive film vi velat titta på de senaste tjugo åren. Ett av barnen gjorde blöjan full med en omisskännlig doft som spred sig över biografsalongen en kvart in i filmen. Det var den filmen! Ha ha. En av barnen spydde ner sig p.g.a. åksjuka på väg in till bián, så ett lån av ett syskons långkalsonger räddade den bián den gången.
Med andra ord, det är vanskligt att låna ungar för att våga sig in på en barnfilm. Man kan lika bra försöka bita huvudet av skam och gå in själv.
Men det har blivit dyrare att gå på biá nuförtiden. Visserligen går vi in med pensionärsrabatt, så med ett par 3-D-glasögon till kostar det ”bara” 110:-/ person. En ökning med nästan hundra gånger! Står det i relation till löneökningarna?
Nu fick jag mig till livs ytterligare en saga ur H.C.Andersens sagosamling, Sagan om isprinsessan. En av hans fina berättelser med en sens moral som faktiskt överraskar. Man ser så många filmer där man redan tio minuter in i filmen kan gissa sig till hur den ska sluta, men H.C.Andersen hade sitt alldeles egna sätt att berätta. Man måste läsa hela för att få veta slutet!

Jag blev tillsagd, av en bekant för en tid sedan, att inte ha några förutfattade meningar. Jodå jag hade trampat i klaveret, hade sagt något som avspeglade min uppfattning och mitt tänkesätt. Skämdes, men insåg att det är sådan jag är. Försöker ändra mitt sätt att tänka. Skäms, irriterar mig ofta, men vad gör jag? Läser i dagspress och olika medier om människor som, precis som jag, trampar i klaveret genom att uttala sig om saker där de borde knipit käft. Samtidigt fascineras jag av att jag läser dessa saker och ryser åt att man kan uttala sig i frågorna. Varför inte bara bläddra förbi dessa artiklar? Varför inte bara ”skita” i dem?
Om alla människor bara uttalat sig på det sätt att det inte kunde väcka någon anstöt hos någon, någonstans tror jag att debatter och nyhetsrapporteringar blivit riktigt uddlösa. Då hade vi övergått till att bara rapportera bränder och olyckshändelser. Naturkatastrofer givetvis också, men inte andas ett ord om vad vi tror att de beror på.
Tillbaka till fenomenet undertecknad. Ja, jag är ganska språk-intresserad, lyssnar på de olika dialekter jag stöter på hos folk. Försöker placera dem i Sverige. Visst var Stig lite ”gnällig” på sina ”i”. Kunde det vara en örebroare bakom det uttalandet han gjorde? Jodå! Där slog jag huvudet på spiken. Ullas lite melodiska språk, som jag trodde var dalmål, visade sig vara västmanländska. Upp mot dalagränsen. Erics göteborgska är helt underbar, speciellt när han säger den där frasen ” oh, harre jaevlar”. Behöver inte tänka, placeras direkt!
Gamle radiodoktorn Paul-Peter Heinemann lärde mig lite om hjärnan och språkets utveckling. Just vid puberteten ändrades hjärnans inlärningsbeteenden. Detta gäller framförallt språket, sade han. Så han menade att man kunde höra om en människa hade ett annat språk, även tänkande, som präglats före ca trettonårs-åldern. Har under åren nyfiket kollat hans påståenden, och jodå, visst stämmer de. Man kan tydligt höra på språket, om där är en brytning som aldrig går att arbeta bort, att det är en som kommit till landet under eller efter puberteten. Spännande! Att man under de första tolv levnadsåren är så flexibel, för att sedan stagnera. Givetvis gäller detta inte bara språket utan även vårt sätt att tänka, ont som gott.

Minns storyn som jag läste om damen som varit på shoppingrunda. Han unnade sig en kopp kaffe och en mazarin innan bussen hem. När hon inne på caféet knölat ner sina fullproppade kassar och sig själv på en stol, upptäckte hon att i trängseln bort till bordet hade hennes mazarin försvunnit. Assietten var tom! Vid en snabb överblick såg hon att vid bordet direkt bredvid satt en herre med ”hennes” mazarin på sin bricka. Visserligen var hans djupt försjunken i dagens tidning. Men han skulle inte sitta ostraffat och äta hennes kaka! Häpen ser mannen vad bordsgrannen tar sig för! Beslutsamt reste kvinnan sig, lutade sig bort över hans bord, tog mazarinen och bet en rejäl bit ur den , lade tillbaka den på hans assiett, gav honom ett menande ögonkast. Sen kunde han gott få sitta där med sin stulna kaka och skämmas.
Väl hemkommen fick historien en annan vändning när damen ur en av shoppingkassarna packade upp en klämd något havererad mazarin.

Varför har jag nu skrivit ner dessa funderingar? Jo, jag var på ICA igårkväll. På utvägen smet jag bort till conditori-disken. Hade till min förskräckelse sett att disken var full av ” fastlansbullar”. Jo, dom heter så på mitt språk! Men i och med att dessa fastlansbullar dyker upp i affärerna, försvinner mina älskade moccabakelser. Nja de dyker upp igen någon gång i mars när folk tröttnat på fastlansbullarna. Men där stod några förskrämda moccabakelser kvar, så nu, nu måste jag ta tillfället i akt. Stod i kön, och studerade mamman med barnet, före mig. Barnet ville ha en av de mörkblå bakelserna. Var mamman döv eller? Han tjatade och tjatade, men inte med en min hon visade att hon hört. Ja ja, så hade de handlat färdigt, kön bakom mig hade vuxit. Direkt bakom mig stod en slarvigt klädd kille, svartmuskig, såg onekligen lite schabbig ut. Jag drog min ryggsäck lite närmre mig, kollade hans blick. Nja, den var nog inte farlig. Men man vet aldrig, gamla tanter som jag. Sen fick jag min beställning effektuerad. Medan jag stoppade ner pengabörsen i säcken var det näste mans tur. På bredaste skånska beställde mannen, den svartmuskige,  ”ein bouddapestkaga o en limmenad”. Jag stelnade till, frågade vad han sa? Sa du verkligen ”en limmenad”??? Trodde jag var den siste här i världen som pratade om limmenader. Så den där schabbige, svartmuskige var som ”vanligt folk”! Vadå förutfattade meningar. Varför tänker man överhuvudtaget?

Fick en ingivelse att skriva om min karriär inom det musikaliska området genom mitt liv. Har tidigare berättat om musikstunderna i mitt barndomshem. Se april 2010 ”När mor sjöng” Denna berättelse har ett innehåll som väcker sorgliga känslor till livs. Sedan har jag inte talat om all glädje sången och musiken burit med sig. Bör jag ju göra, eller hur? Hemma hos oss fanns en mandolin som inköpts till Rune min yngste bror. Det var ett vanligt instrument bland arbetarungarna, förmodligen för att det var överkomligt att inhandla. Pianon hörde till de mer välsituerade och stränginstrument i form av fioler osv. var snobberi. Så mina första trevande försök att spela på storebrors mandolin kunde bara ske då han inte var hemma. Annars bevakade han den som en hök.

Men i sjuårs-åldern dök det upp ett alternativ för mig! Farbror Valter hade ett munspel och han spelade ganska bra på det. Då vi var dit var alltid mitt önskemål att han skulle spela ett par trudelutter på munspelet. Inte för att jag njöt så oerhört av musiken, det var operettmusik och seriös musik som han spelade. MEN efteråt kunde jag tigga mig till att få låna hans spel en stund. Att få försöka spela på gehör och testa att man kunde få till musik var spännande! Han tillät mig låna det mot löfte att jag inte saglade allt för mycket in i hans fina Hohner-spel. Nervöst lånade jag spelet, och inte saglade jag! Jag var så nervös att inte få ha kvar denna förmån, att adrenalinet gjorde att jag var torr som fnöske i munnen. Blev inte bra det heller. Helst skall läpparna kunna hållas så pass fuktiga att man lätt kan föra munspelet fram-och tillbaka.

Men farbror Valter insåg att det var en stark önskan hos mig att få spela så han tog fram spelet då vi skulle åka hem, iakttog mig och sade men sin mörka djupa röst: lär du dig spela ”Avestaforsens brus” på en vecka så är spelet ditt!!  Vilken utmaning! Hur min familj tog sig igenom denna vecka minns jag inget av, men när det gått en vecka spelade jag Avestaforsens brus utan avbrott eller felaktigheter! Troligtvis den enda sjuåring som spelat just den visan på munspel. Fanns ju andra melodier som var trevligare för en unge som jag, att spela. I början av femtiotalet började jag lyssna på den popmusik som sändes i radion. Behövdes inte många lyssningar förrän man kunde sjunga slagdängorna. Därifrån var det inte långt till att spela dem.  När jag kommit upp i tolvårsåldern hade brorsan tröttnat på sin mandolin, jag fick överta den. Gick i ca ett år och spelade för en lärare som hjälpligt lärde mig noterna. Men jag kom aldrig längre som skolad musiker än att, kunde jag inte nynna sången så att jag kunde spela med hjälp av mitt gehör, så blev det ingen musik. Men jag kom betydligt längre än brorsan som körde fast på ” Nidälven stilla”. Det blev fotbollen som han vigde sin ungdom åt istället. Han hade nog inte samma gehör som jag, eller var det envisheten som fattades? Munspelet har följt mig i livet, först för mitt eget höga nöjes skull. Mina barn tyckte det var roligt att jag spelade lite för dem då de var mycket små. Men det var ändå roligare då vi sjöng tyckte de. Och spela munspel samtidigt som man sjunger funkar ju inte. Så det blev lagt åt sidan. Togs fram då och då, men då vi hade hund fick jag ge mig, hunden ylade som vargen i Jack Londons bok. Senare hade ett annat husdjur, katten Oscar, sitt sätt att protestera, han klöste mig på högerarmen för att få mig att ta spelet från munnen. Folk och fä är inte lätta att underhålla! De har så höga krav.   Senare i livet blev jag omsprungen vad det gäller musicerandet av båda mina barn. De har varit roade av att sjunga och delta i olika sorters arrangemang inom musiken. De har gått många år i musikskola men jag misstänker att även hos dem är det gehöret som varit till större hjälp än skolningen. Sonen hade i tonåren en liten tanke att vilja gå musikhögskola. Jag försökte intala honom ett mer vardagligt yrkesområde. Dessa musiker, som jag sa, arbetar när normalt folk är lediga och tvärtom!  Det blev ingen musiker av  sonen, men hans intresse av att sjunga, bl.a. i kör, gjorde att han mötte sin hustru inom musiken. hon spelar i en symfoniorkester, spelar kontrabas. Så nu vet han arbetstiderna hos detta skrå, musikerna, de arbetar när andra är lediga……