Kategori: Minnen Sida 122 av 135

Vad kostar en kartong av det vita vinet som vi brukar köpa i Helsingör, inklusive resan? undrade maken. Jaha, tänk, tänk….. Jag tror att det kostar trehundra med resan i dansk valuta svarade jag. Under förutsättning att man åker ensam och på pensionärsbiljett. Återigen en talande tystnad. Jaha…

Jag känner på mig vad som komma skall. En underbar höstdag med en blek men ännu varm sol utomhus. Maken tänker! Vi som brukar hänga ihop på allt vi företar oss, känner på mig….. pensionärstillvaron är tuff.
-Det innebär att vi måste köpa en kartong rött också eller två kartonger vitt om vi far båda för att det ska löna sig, säger maken plötsligt. Jag visste det! Och det innebär att vi har tillgång till dricka, hur mycket vi vill ha och hur mycket vi orkar. Visserligen börjar kvällarna lysa med sin brist på ljus, vi känner att kvällsmyset blir tidigare och tidigare för varje dag, så visst hinner vi dra i oss. Men det är tufft med denna mystillvaro som sätter sina spår på kropp och själ. Levern klagar, huvudvärken blir en ständig kompis. Men vi har alltid anledning att ta ett glas, antingen för att fira något eller för att trösta oss för något. Och det är också en anledning att fira, att vi har huvudet såpass i behåll att vi kan ställa saker och ting i relation till varandra. Är vi mycket medvetna om att vi glömt något, men inte minns vad vi glömt, kan vi ju alltid trösta oss med ett glas…
Ute i Europa, bland våra med-medborgare ses ett glas vin som en helt vardaglig måltidsdryck, det är bara vi svenskar som lagt in, att man firar något med ett glas vin. Undrar om italienarna eller fransmännen tycker de firar om de får ett glas mjölk till maten.
Fast ännu ringer orden i mina öron som jag hörde min svärdotter sa en gång om ett nyetablerat boxvin. – Det är ett utomordentligt bra vardagsvin!! – samtidigt som hon smått skamset frågade om det finns något som kan definieras som vardagsvin…… Så även den generationen har tankar på vin = fest! och man måste skilja på vardag och fest.
Men det är kanske tur för oss nordbor att vi inte tar in den vanan att dricka vin till vardags. Det kan innebära så svåra följder av sådan dryckenskap. Just för tillfället håller maken och jag på att besöka alla loppmarknader som har lite ”klass” för att hitta ett halvdussin knivar och gafflar.
En dag i slutet av sommaren då vi diskat i stugan och höll på att plocka in disken i skåpen, undrade maken var alla bestick tagit vägen? Jag ryckte lite nonchalant på axlarna och svarade – vet inte! Strax efter fick jag en obehaglig känsla om att – jodå, det visste jag visst det! Frågade lite trevande, vadå tagit vägen? Fick förklaringen av mannen som har till vana att räkna allting – han saknade ett flertal bestick. Plötsligt uppenbarade sig ett minne om, hur vi fint och ordentligt vek ihop engångs-tallrikarna då vi hade grillafton senast, för ett par dagar sedan. Vek dem om besticken och – schvitsch ner i sopkärlet med dem. Men glasen, de blev kvar på bordet. Var ju långt ifrån färdig-använda ännu!
Nä nu har jag inte tid att sitta här och svamla. Ska en liten tur till Danmark i det soliga vädret, hm……

Även om jag hört talas om somrarna på 50-talet och även minns, sommarn 55 och 59, lär de knappast kunna tävla med denna sommar som har varit i år. Den lär även den finnas med i mannaminne för lång tid framöver.
Mitt sommarlov förknippar jag med juli-augusti då jag fått löfte om assistans på bridgeklubben. Det är ganska många som vill fortsätta spela bridge varje vecka, och därför blir glada då vi håller igång vår tisdagsbridge. Så Sonja och Calle sköter om denna aktivitet och maken och jag går på ”semester”.
Vecka 27 styr vi kosan norrut och anländer Lappland och stugan då sommarn precis anlänt. Björkskogen visar en ljust limegrön ton och är fortfarande så gles att man ser rakt igenom den på ställen som om en vecka är ordentligt igenväxta. Mina fantastiska smörbollar vajar i hundratal runt stugan, jag kan se på dem hur mycket klockan är. De följer nämligen solen hela dygnet, lätt böjande sitt huvud som om de bugade för denna energikälla. Och eftersom det inte är så lång tid som solen gömmer sig bak horisonten denna vecka 27, är de geniala solur. Stora gula, nästan lite störigt glänsande orange-gula bollar som lockar till sig insekterna. Nere, djupt nere mellan dessa bollar kan man, om man har ögonen öppna, se fjällgentianan som blygt för sin egen kamp om en plats i naturen. Den är så intensivt blå-lila att man inte undgår den trots sin minimala storlek, kanske fem centimeter höga med blommor som endast mäter en halv centimeter. Björkpyrolan vid de tre björkarna vid lillkullen vid ladan har i år varit extra många. Den gula fjällviolen har återhämtat sig vid östra stugväggen sedan maken gjorde en liten markberedning här för cirka tio år sedan, ville att vi skulle ha en plats att sitta och ta elva-kaffe där i öster. Måste tillstå att det är ganska snabb återhämtning i detta karga klimatet. Det är en god bit ovanför odlingsgränsen, som innebär bl.a. att kornet aldrig mognar p.g.a. för kort sommar. I mitten av juli slår blåklockorna ut i små tuvor runt om på tomten. Speciellt på stigen strax framför dasset kommer en tuva cyan-blå som för att glädja mig, den är en av mina favoritblommor.
Maken vill gärna slå gräset kort för att vi inte ska ha så mycket mygg och knott runt vår grillplats. Nu i sommar har även de stora otäcka bromsen jagat oss. Vårt fina ”partytält” som vi köpte för fem-sex år sedan i Helsingborg har varit extra värdefullt eftersom det varit först kvällstid det varit acceptabelt att vara utomhus. Men då har det varit desto mer njutbart att kunna sitta ute utan att bli attackerad av alla de små krypen som Norrland är känt för.
Då gräset slås lämnar maken små fläckar med blommor för att göra mig glad. Men de senaste åren har jag hört honom själv kommentera vilka blommor han skonar. Och det är inte bara pelargoner och penséer han skonar, dessa finns ju heller inte vilt växande häruppe, några som var det enda namn han visste på blommor förr. Numera namnger han dem rätt och verkar att tycka om att ha ytterligare en kunskap. Även Anders som slår ängarna runt om oss har lämnat små klickar med blommor runt om i markerna, då även han vet mitt tokiga intresse för blommor.
Denna sommar har varit den varmaste jag upplevt häruppe. Vi brukar använda sjön för att kyla vitvinet i, den är perfekt till det. Blir nästan aldrig över fjorton-femton grader varm. Men nu i sommar har den varit tjugo-tjugotvå grader. Helt njutbar som badsjö. Min vännina som var upp på visit en vecka i mitten av juli fick uppleva att bad i en fjällsjö, som annars är så kall att fjällrödingen och bäcköringen är de enda som trivs i denna sjö. Jag har själv njutit av bad i sjön ett flertal tillfällen, dock då senare i sommar då de mygg och broms hade avslutat sin sommar. Och jag var inte så förberedd som väninnan som hade baddräkt med i packningen. Jag som alltid varit en riktig badkruka äger ingen baddräkt, men Eva-dräkten duger alldeles ypperligt nu när odjuren är borta.

Grillmiddagarna har blivit många. Trevligt! Även vår piltavla har fått utgöra samlingspunkt ett flertal tillfällen i år. Har blivit några turneringar med blandade segrare. Och det där med att sitta ute har blivit så ofta i sommar att våra olika platser runt stugan verkligen blivit använda. Här har vi tidigare somrar anlagt olika lägen att sitta i, i öster för elva-kaffe, i väster för eftermiddagskaffe. Altanen i norrläge har även den sin charm, kan vara skön heta sommardagar för frukosten.
Det enda stället vi inte har nyttjat ännu är ängen nere vid ”båt-länninga” stranden där båtarna landas. För cirka femton år sedan tog maken och jag oss an denna plats, som höll på att växa igen med videsnår och sly. Vi slet ordentligt ett par somrar med det resultatet att det började vara en fin grönyta. En sommar slutade med en rejäl ischias-värk p.g.a detta slit. Nu har Anders med maskiners hjälp röjt ytterligare så det är lika fint som en stadspark i vilken storstad som helst.
Lite oroligt har det varit med denna oerhört torra sommar. Åskvädren har avlöst varandra med scenerier som varit fantastiska. Men de har inte avgett någon väta att tala om. Så lite ängsligt har vi talat om hur det ska bli med hjortronen och kantarellerna. Men nu har maken gjort sin årliga vandring på fjällmyrarna och plockat hjortron så han klarar sig något år till. Visserligen säger han att det är sista året han orkar gå till skogs för att plocka bär, men det har han sagt de senaste fem åren. I förmiddags kokte han sylt på fyra-och-ett-halvt kilo bär! Och nu ikväll är han ut igen och rekognoserar hur det börjar se ut på kantarell-fronten. Med den torkan som varit får vi bereda oss på mindre skörd än vad vi varit van vid tidigare år.
Vattenbristen som varit en springande fråga varje sommar de sista tio åren har nu blivit svår. Grannarna som är helt beroende av vattentillgången från kallkällorna uppe i berget, har fått åka och köpa en pump och koppla till en annan än den vanliga källan.
Vi, maken och jag har sommarvatten. Vi pumpar upp disk- och tvätt-vatten från sjön. Vi har en dusch utomhus som vi kopplat några tiotal meter slang till. Slangen ligger på marken i solskenet så det blir perfekt duschtemperatur när solen skiner. Det har varit många duschar om dagen denna heta sommar. Vattnet är helt acceptabelt även som dricksvatten, men ger inte lika gott kaffe som de vatten vi hämtar hos grannarna. Så kaffevatten tigger vi hos grannarna.

När jag tänker tillbaka på de minnen jag har runt mina resor som barn, undrar jag; varför jag, och inte mina syskon? Jag satt och talade med min bror om de resor jag mindes från det jag var cirka sex år och fram genom min uppväxt.

Sommaren då jag fyllde sex var jag med mor och far på semesterresa till Göteborg. Även om jag endast har sporadiska minnen av den resan, vet jag ändå att vi bodde på ett pensionat. I ett hem hos en dam som både höll oss med sängplatser och mat. Vet inte om inackorderingen innehöll helpension eller bara delar. Men frukost serverades hemma hos henne.
Att vi besökte Liseberg vet jag också för jag minns tydligt fars klagan att jag bara ville åka karusell! Men jag vet att de föll till föga och lät mig verkligen åka karusell, massor av gånger. Minns lyckoruset över denna enorma upplevelse! Men att mor verkligen ville ha med mig en åktur på Spöktåget har jag aldrig förstått vitsen med. Kommer ihåg den obehagliga upplevelsen då vi hörde alla tusentals tallrikar som föll ner i huvudet på oss. Vår reaktion blev att vi hukade oss samtidigt som vi skrek oss hesa. Någonstans, har det fotot som togs per automatik i just det ögonblicket som vi med uppskärrad blick stirrar in i kameran, någonstans har det figurerat genom min barndom. Mor i sin nya fina sommaryllekappa med mönster i salt och peppar. Och jag med en stor fin sidenrosett i håret. Jag har de gånger jag råkat se fotot känt samma rysliga fasa som jag erfor på Liseberg. Att mina minnen stannar vid detta tycker jag är underligt. Var uppehöll sig mina syskon när mor, far och jag gjorde denna resa? Stig var fjorton år, Rune åtta år och lillasyster Bittan var bara tre år. Vem hade hand om dem? De var ju för små för att klara sig själv. Att jag aldrig frågade då mor och far levde! Men med i det lilla barnets värld finns det inga bekymmer för syskonen, det var bara vi: mor, far och jag!
Bror Rune och jag halkade in på dessa reseminnen då jag råkade nämna fru Jensen i Köpenhamn. Det var en kvinna som hyste in min fars bror Gunnar då han under en tid arbetade på Allers tryckeri i Köpenhamn. Han var anställd i Hälsingborg på deras tryckeri där, men för tillfället utlånad till Köpenhamn. Varför eller hur länge har jag ingen aning om, men en helg skulle min far hälsa på sin bror. Med på resan följde jag, som ett helt naturligt bihang till far. Varför det? Hur gammal var jag då? Men vad jag minns av resan var att till ”morgenmad” gick vi bara ner för trapporna, ut på gatan och i porten bredvid fanns ett bageri där vi köpte ”rundstycker”, danskarnas franskbrödbullar. Doftande nybakta ännu ljumma sattes de fram på bordet tillsammans med övrig frukost. Nu så här många år senare har min bror och jag spekulerat på om jag möjligtvis fick följa med för att fungera som en ”broms” på de två brödernas festande?? De kunde verkligen gå loss på groggar och gemyt, far och Gunnar. Var jag medskickad för att de skulle hålla sig någotsånär nyktra? Även här får det stanna vid spekulationer…
När jag sedan reser vidare i minnet på ytterligare resor jag gjort hamnar jag i Falkenberg hos en annan av min fars bröder och hans familj. De drev en restaurang mitt emot stationen. En restaurang som frekventerades av människor som kom in efter arbetsdagens slut och åt middag. Jag vill närmast jämföra det med nutidens lunchrestauranger, men det var inte mitt på dagen de kom för att äta utan efter jobbet vid 16.00-16.30 tiden. Ja det var en man som dök upp dagligen strax efter fem också. Man hade inte den lunch-ätarkulturen som man har idag. Oftast beroende på att lunchrasten varade bara en halvtimme-fyrtiofem minuter på de flesta arbetsplatser.
Därför var det många gäster på stället mellan fyra och sex på eftermiddagen. Maten som serverades var vanlig husmanskost, kåldolmar, stekt sill köttbullar och makaroner. Så det blev ingen utveckling till kalaskokerska av mig på denna resa. Men det var här jag lärde mig äta vaniljglass med chokladsås. Det var bara att gå ner i restaurangköket och ta för sig. De lät mig äta till det att skämdes! Och jag som trodde att jag aldrig skulle uppnå detta, att skämmas, men jodå, till slut skämdes jag faktiskt. Ha ha, när jag började att smyga för att snika åt mig ännu en portion glass med chokladsås, då var jag ju där! Att jag började känna mig skamsen! Eller var det de kvinnliga i mig som började vakna. En kvinna skäms för varje godisbit hon stoppar in i munnen, innerst inne, så skäms hon! Varför det? Får bli en senare spekulationshistoria!
För att återgå till mina funderingar om hur jag hamnade på resor genom min barndom. Fars syster Asta som varit ensamstående hela sitt liv, ville att jag skulle följa med henne på semesterresa till Småland. Hon hade beställt en resa där hon åkte och bodde på en bondgård. Hur och varför nu jag?? Men med kom jag. Jag tror det var då jag var i tolv-tretton-årsåldern. Och två somrar var jag med. En helt fantastisk resa där jag fick följa bondens vardag. Jag var mest nyfiken på deras liv med djuren och höskörden. Asta ville vi skulle cykla och bada, vilket vi gjorde varenda dag! Nu har jag aldrig varit så road av badande och framförallt solande men på något sätt kände jag att det var min plikt som gratisresenär att hänga med henne på dessa badutflykter. Det blev ändå mycket tid för livet på bondgården, tillsammans med gårdens dotter och sommarbarnet från Masthugget i Göteborg. Åka hölass och mysa med kattungarna var ingen vardagsupplevelse för mig asfaltunge.
Har ibland letat i mitt minne efter namnet på denna flicka som kom från Masthugget i Göteborg, var det Lena? Men vad jag minns var, ett hon undrade varför hon blev skickad iväg varje sommar, varför hon inte fick vara med sin mamma och lillebror. Detta tyckte jag var konstigt, att hon inte uppskattade denna i mina ögon lyxtillvaro på en bondgård med alla djuren, lekkamrater, sol och sommar. Nu kommer nya funderingar för mig – varför kände hon sig övergiven, utslängd?
Ja varför jag fick följa med på dessa resor kan vi bara spekulera runt brorsan och jag. Mitt framkastade förslag om att jag var en sådan sjujävligt besvärlig unge mottogs enbart med ett brett leende och en jakande nick, ett leende som jag närmst vill beskriva som ett flin…. Ja ja, han har nog rätt den där Rune….

Nu ser jag igen! Har haft en lång period, sedan ett år tillbaka då jag har fått känna på hur det är att ha nedsatt syn. Allt började egentligen med att jag gick till optikern i början av september 2013. Ibland måste man ha nya glas, åldern tar ut sina rätt, bara att inse. Var väl smått medveten att jag skulle få en remiss för att få opererat bort den grå starren på högerögat, men vänsterögat krävde en ny korrektion, nytt glas. Min optiker gjorde en noggrann undersökning av min syn, lät sedan meddela att han inte tänkte göra någonting med några nya glas. Endast en remiss till ögonkliniken för bedömning! Jaha, får väl fortsätta kisa och plira mig fram genom livet! Han lät undslippa att han tyckte sig se något annat också som troligen inte berodde på starren.
Blev kallad för ögonbottenfotografering efter någon månad, där sköterskan visade mig bilderna och demonstrerade skuggfält som var tydliga starrfläckar. Blev uppringd efter ytterligare någon vecka av en läkare som hade tolkat bilderna, fick en invecklad förklaring på vad de trodde sig se utöver starren. Jag måste erkänna, ögonen är en helt egen vetenskap som jag är mycket dåligt insatt i. Så trots att denna läkare nästan slog knut på sig själv för att förklara, måste jag tillstå att jag fattade inte mycket av vad hon sa. Lovade i alla fall komma till de undersökningar jag blev kallad till. Vad har man att välja på?
Sen blev det tyst! Sjukvården idag jäktar inte. Strax innan jul fick jag en tid till läkare, mumlade lite över att det var sådana tidiga mornar, klockan 7.50 ville de ha in mig. Traskade i alla fall dit snällt, man vill ju ha ordning på synen! Fick veta att doktorn var sjuk! Jag kunde stannat kvar i den ”goa” sängvärmen. Hem igen! Fick en ny tid mellandagarna, doktorn frisk, hurra!
Nu blev det plötsligt någon som reagerade på att jag såg dåligt. Jag kom på mig själv med att det var nog jag som inte varit tydlig nog med min dåliga syn! Fick en akut operation gjord för att kunna gå vidare med undersökningarna av min nedsatta syn. Men jag hade påtalat att jag inte hade någon klar bild på högerögat, enbart ett ”blurr”. Och vid alla kontroller då jag skulle läsa på tavlan med bokstäver hade jag fått ge upp då de kollade högerögat.
Efter operationen fick jag in mer ljus så jag upplevde att jag såg något bättre, jag kunde sticka lite mönsterstickning istället för bara strumpor utan garnbyte. Men jag märkte att jag började förbereda mig för ett liv med ännu sämre syn. Räknade stegen från sängen till toa om jag någon gång behövde gå ut till toa nattetid. TV-tittandet blev färre och färre program. Jag som har haft textningen som räddning de senaste åren då min hörsel också blivit lite sämre, hade ingen hjälp av textningen längre. Den var bara halva texten som dessutom var dubbel! Jag frågade ögonläkaren om jag kunde gå till optikern nu när operationen var gjord, men nej jag skulle vänta.
Påskresan till stugan blev lika trevlig som vanligt. Primitiva förhållanden, slitigt med föret, men sååååå mysigt med fiske och fika ute i naturen. Strax innan resan var jag inom till optikern och köpte ett par jättestora solglasögon, de räddade hela vårvistelsen i stugan för min del.
Maken har fått köra mycket bil detta senaste året, men körningen upp och ner till Norrland delade vi upp ungefär som vi brukar. Men alla kortare körningar har jag åkt som en pascha. En gång då vi skulle in på ICA-affären i Hemavan föreslog jag att jag skulle köra. Ok, maken blev glad, då kunde han passa på och titta bredvid vägen inte bara rakt fram. Det var ju enkelt att köra på Tängvattsvägen. Bara en vit djup ränna med enochenhalv-meters höga plogkanter vid sidorna. Skulle jag väl klara av! Då vi kört några kilometer upptäckte jag att där var något på vägen. Jag saktade in, kisade, hjälpte ej. Jag plirade och försökte få hjärnan att förstå vad det var i vägkanten. Då man inte ser så bra försöker man kompensera detta på alla möjliga sätt, bland annat genom att skjuta fram hakan och kisa som den närsynta bofinken Knut. Maken blev varse mitt dilemma och frågade: ser du verkligen inte att det är en släpvagn som står på vägen?? Han bad att jag skulle köra fram till närmsta ställe där han kunde avlösa mig! Sen har jag åkt!
När jag sedan kom hem till Skåne igen blev jag uppringd av ögonläkaren som hade lite provsvar och svar på undersökningar som gjordes på mig innan vi for till Norrland. Jag vädjade igen om att få gå till optikern, och nu gick det helt plötligt bra. Jag tog kontakt med optikern genast som gjorde en ny grundlig undersökning. Vid denna tidpunkt hade jag faktiskt inte några större förväntningar på att jag skulle se så bra. Men det kunde bara bli bättre så det var inget tveka på. När de ringde och sa att glasen var komna var jag beredd att stoppa världen för att få dem så fort som möjligt. Fick tid samma dag men fick förbereda mig på att vara utan glasögon två-tre timmar. Jag är ingen som köper bågar i tid och otid. Så det var bara tal om byte av glas.
Maken skulle iväg och spela bridge så han släppte av mig vid optikern. In och lämnade bågarna, ut igen till busshållplatsen och hem till lillasyster som lovat eftermiddagskaffe! Klockan halvfem stod jag åter hos optikern som satte på mina ”brillor” på näsan på mig. Oj, vad yr jag blev! MEN! Jag såg mönstret på väven i optikerns skjorta! Fast hela världen snurrade, fick ta tag i affärsdisken. Jag ombads att läsa på en liten plansch som stacks under näsan på mig! Allt snurrade! Bad att få vänta en stund och bad att få betala. Kände mig som efter många glas vin! Men detta var ingen ”billig fylla”. Betalade och stapplade ut ur affären. Så småningom klarnade bilden mer och mer, och kunde nu läsa reklamen på buss-sidorna. Gick ett par rundor runt kvarteret, förundrad, glad. Jag ser igen! Hurra! Det blev TV, tidningsläsning, korsordslösning och läsning överallt den kvällen.
Dagen efter hade vi tid hos frissan. Hade förvarnats om prishöjningar då vi var till henne senast. Nu stod det en skylt vid ingången med de nya priserna. Och med mina nya brillor läste jag allt som kom i min väg! Damklippning 350:-, Herrklippning 250:- osv. Men hallå! Kostar det hundra kronor mer för att man är dam? Va? Vadå??
Då frissan klippt maken färdigt gled jag ner i frisörstolen och bad att få en herrklippning! Jaha, sa hon, den samma gamla vanliga frissan som klippt oss i snart fyrtio år. Och när hon var färdig med mig såg jag ut precis om jag brukar se ut då hon klippt mig! Men hundra kronor har jag redan tjänat in på mina nya fina glasögon!
Fast jag har städat huset som jag inte gjort på mången dag. Hemsk vad det var smuligt, snafsigt överallt. Och det blurret som återstår på högerögat ska de ta och titta på i Lund så småningom, men nu har jag fått tillbaka ganska mycket av min syn. Och maken törs åka med mig igen.

Våra första bilar innehöll inte en bilradio som ingick i köpet av bilen. Det var något som vi ansåg vara en lyxvara och något vi mycket väl kunde avstå från. Men eftersom tiderna ändrades både tekniskt och ekonomiskt blev vi så småningom även ägare till en bilradio. Detta hände då vi råkade ut för en förslagen bilförsäljare som, då han fick in bilarna som bytesobjekt, monterade ur den insatta radion, för att sedan försöka sälja den med den bil den kom in med. Jag erkänner att jag alltid haft mina dubier runt bilförsäljare och hästskojare. Den ene är lika god som den andre! Men aldrig lyckats motstå deras erbjudanden då de varit något jag varit intresserad av. Trots att jag sagt dem rakt upp i ansiktet att jag uppfattade deras försäljningsmetoder som skojeri, har jag fått ett smilande som svar.
Jag minns den lilla modul man tog med sig in, så det bara gapade ett svart hål där bilradion skulle sitta. Detta var en klar utveckling så att man slapp komma ut till bilen och finna att man haft inbrott och bilradion var stulen. Problemet blev bara att man glömde ta med sig modulen ut i bilen! Så tyst körning utan musik! Sen kom den dag då bilradion satt inmonterad i bilen, fabriksmonterad. Numera vet ingen vad man talar om då man säger att bilradion var ett eftertraktad byte för många småtjuvar för tjugo-tjugofem år sedan.
Vår första bil med radion fabriksmonterad var också utrustad med en automatisk radioantenn. Den gick ner in i karossen då radion slogs av. Alltså ingen antenn för busungarna att bryta av då bilen stod parkerad. Ah, vilken standardhöjning med sådana finesser. Nybytt bil fick köras in i garaget. Ville ju inte att bilen skulle bli snöig eller frusna rutor.
Minns den morgon då jag skulle till jobb och skulle köra vår nyköpta fina bil första gången. Maken jobbade sena skiften kvällen innan så han sov gott då jag skulle iväg. Men känslan av nybil märkte jag ändå, även om jag inte hade någon att diskutera den med. Ut i garaget in med handväskan i baksätet, gled in bakom ratten och i med bilnyckeln. Startade, slog på radion, måste man ju ha på! Nytt och fint! I med backen och började så nätt glida ut ur garaget. Men! Vad hände? Samtidigt som jag kände att bilen rörde sig såg jag i backspegeln hur garagedörren stängdes! Snabbt trampa på bromsen, i med ettan och körde fram en decimeter, två. Nu gick garagedörren snällt upp igen!
Vad hände? Hade gubben min smugit med ut då jag gick, och stod nu och skojade med mig? I med backen igen. Hade inte tid att tramsa så här! Hade ju ett jobb att sköta. Började glida bakåt med bilen. Samma fenomen igen, någon börjar dra ner garageporten. En vipp-port som man stänger genom att dra ner den! VEM? Inte utan att jag började tycka det var obehagligt. Spökade det? Provade köra både fram och tillbaka en gång till, men samma sak varje gång! Jag får väl gå ut och kolla vem som tramsar sig med mig, tänkte jag. Nu visade det sig att jag hamnat med bildörren precis vid hyllan med alla syltburkarna. Garaget hade också lite förvaringsfunktion. Kunde inte få upp dörren med mindre än att jag kanske skrapade bildörren mot hyllan. Nya fina bilen, hjälp!
Efter några oerhört långa minuter insåg jag att jag måste få hjälp av den make som jag först misstänkt för tramset med porten! Men han sov ju därinne i huset och jag kunde inte komma ut.
När detta drama utspelade sig var jag ägare till en mobiltelefon, en av de första jag ägde! Fram med den, ringde in till maken som, då han svarade första gången och hörde det var jag, la på luren. Trodde jag ”lekte” med mobilen och råkade ringa i onödan. Det kostade sex kronor per minut att ringa på vanlig dagtid, men vad hade jag att välja på. Fick slå numret igen och försöka få honom, han den sömndruckne, nyvakne att förstå mitt dilemma! Normalt har han inget strålande morgonhumör, vilket jag var medveten om, men vad göra? Då jag efter mycket förklarande fått honom att fatta att jag satt som en fånge i garaget, kom han ut, halvklädd, sur och svärande. Men han löste problemet med vad det var som hänt. När jag slog på radion gick antennen upp, gled in i ett av garageportens ventilationshål och fastnade där. Då jag backade drog antennen porten med sig och vise versa då jag provade köra framåt. Maken lirkade loss antennen snodde på klacken och gick in för att sova färdigt.
Glömmer aldrig leendet hos killen på bilfirman då jag förklarade vad som hänt. Antennen blev så skrynklig att jag var tvungen få den utbytt. Kostade nära sjuhundra kronor.