Någon har bett mig berätta om Rönäs. Detta önskemål dök upp nästan som vore de efterlängtade! Har liksom gått och samlat på mig intryck som jag inte fått ge uttryck för! Först, jag har funderat hur folk i gemen uppfattar det där med horisont? Slutar den vid grannens äppelträd? Eller vid takåsarna mittemot på gatan? Hur är din horisont?
Maken brukar säga till mig; du kan väl stänga dörren om dig då du är på dass! Bah, skulle han efter femtio år bli generad av att se mig sitta och dingla med benen på dass? Va? Han menar att folk kanske kommer förbi och ser mig. Ja, vadå? De som dyker upp kommer så fort på sina terränggående motorcyklar att de hinner inte uppfatta att det satt en gamkäring med rumpan bar på dasset! Och jag vet ungefär när de kommer. Det är såhär i mitten av juli då de (lapparna) ska till fjälls och märka renar. Oftast förvarnas jag av ett flertal helikopterflygningar som stryker skorstenen på stugan. Den äldre generationen lappar har helt övergått till helikopter då de ska till fjälls. Medan de yngre kör antingen fyr-sex-hjulingar eller motorcyklar. Det är ju inga asfalterade vägar, endast rösade stigar som bara uppfattas av vana ögon. Så köra annat än terränggående fordon är uteslutet.
Men varför i hela friden sitter jag då med dassdörren på ”vid gavel”? Jo, då har jag utsikt österut över sjön och bort över fjällen på andra sidan Hemavan, cirka två-tre mil bort. Det är nu jag funderar på horisonten. Det händer jag kan se solen lysa på fjälltopparna på Norra Storfjället, en rejäl regn-il ca en mil bort, drar tvärs över Tängvattnet som sjön heter, för att här vid vår lilla stuga vara gråmulet. En kvart senare har dessa vädertyper bytt plats. Nu lyser solen på oss. Och vice versa. Om jag vänder blicken söderut ser jag bara ca fem kilometer bort och norrut kanske två kilometer. Västerut tornar det stora fjället Olfjellet upp sig. Det ligger ca tre kilometer bort, men det är på norskt territorium! När jag har dessa oändliga vidder runt om mig brukar jag fascineras över denna tystnad. Visserligen hör jag forsen som brusar på andra sidan sjön fyra kilometer bort, men i övrigt är det tyst. Nu när fåglarna fått ut sina ungar är här inget fågelkvitter längre. Ibland trumpetar tranan bakom dasset men det är mest tidiga morgnar, och då är jag upptagen med annat….hmmmm.
Byn Rönäs är belägen norrom i västra delen av den 15 kilometer långa sjön . Häruppe anges allting med väderstreck. Och hur stor är då byn? Den är drygt fem-sex kilometer lång, och där är nio permanenta hushåll på den sträckan. Av dem är sex av hushållen i pensionsåldern. Men det går en skolbuss med de barn som går i skolan inne i Hemavan, en liten minibuss. Fast sommartid finns det ju ingen sådan. Post har vi alla vardagar. Så byn är inte utdöd ännu. Men det känns lite som om den lever på resterna av en kultur, nybyggarkulturen som bildades i mitten av artonhundratalet. Och om man ber folk redogöra om släktskapet gårdarna emellan, så de flesta dubbelkusiner med varandra och sig själv….. De få som växer upp häruppe har aldrig hört talas om devisen -vi flytt int’- så de söker sin utkomst i de större orterna. Därför dessa hushåll med enbart ”gamfolket”. Förleden ”gam”’ som uttalas med ett kort a som i gammal förekommer i massor av varianter. Och om jag skulle berätta vem som bor i gårdarna skulle ni få höra namnen på dialekt. Ni vet kanske att norrlänningarna uttalar inte hela orden, som t.ex. i vi flytt’ int’. Så istället har de tagit överblivna bokstäver och satt in i namnen på folk på det mest förunderliga sätt. Häruppe heter jag a’Inga-Lill. Som om inte mitt namn var långt nog dess förinnan!
Sportstugor finns det i hundratal längs sjön. Även om de flesta ligger en bit in i skogen inne bland björkarna. Så de är inte så synliga, utan man får ändå en känsla av gles-ödebygd. Granar finns inte häruppe. Sista granbeståndet passerar vi då vi lämnar Tärnaby och kör högre upp mot Hemavan. Sjön Tängvattnet ligger 474 meter över havet och så högt över havet på dessa breddgrader, växer inte barrskog, bortsett från enbärsris. Men sen är det inte mer med den här byn.
Vildmarken smyger just runt hörnet. Vad jag vet har vi både lo och järv i närheten, detta vet jag efter att ha sett ”fälen”, fotspår, efter dem i snön då vi var hit i påskas. Men det är ganska många år sedan jag hörde vargen yla en natt i fullmånens sken, säkert tio år sedan. Den har väl flyttat söderöver enligt alla de rapporter som brukar skrivas. Lommens sorgliga läte hörs om kvällarna och bävern brukar simma förbi härnere i sjön så han vet vi är kvar. Sommaren -13 hade vi en stor björnskit strax bakom dasset en morgon! Maken menade att vi kanske skulle låta dassdörren stå öppen om nätterna så att nalle kom till om han behövde! Ett uttalande som gjort att jag gärna passar på att följa maken då han går ut sista vändan innan sänggåendet… Igårkväll flög jag en ripkalle nästan i famnen då jag gick ut en runda. Skrockande, nästan skrattliknande for den iväg. Mysigt med dessa fåglar. Mina hönor..
Tvättdag idag, här är det numera så att vädret bestämmer vilka dagar vi har tvättstugan. Inte tillgången till tvättstugan! Väninnan ringde från Hbg, hon hade oxå tvättdag! Hon undrade om jag var sur på henne då jag inte besvarat hennes senaste SMS, det där hon talar om att hon ska flytta. Vadå besvara, undrade jag? Hon gick tydligen och väntade på min reaktion! Ha ha, jag har någon gång sagt henne att normala människor städar sitt hus då de får det skitigt, hon flyttar! Jag har aldrig skrivit in hennes adress med bläck i min adressbok. Fungerar icke! Nämnde för maken då jag läste SMS:et häromdagen, nu ska hon flytta igen! Behövde inte nämna vem jag menade, han visste! Aha, sa han lite sådär utan att ens lyfta på ett ögonbryn en gång… Så det är mer än jag som tycker att hon flyttar ofta. Men jag tjänar på att hyran blir nästan en tusenlapp billigare och så är där tillgång till nätet i hyran…. Sparar, sa jag, inte tjänar! Och så dök den upp igen den där eviga diskussionen om, tjänar man eller sparar man??
Väninnan påminde mig om, än en gång, att jag relaterat för henne: maken hade vunnit 500:- hos ”Loket” på Bingolotto. Vinsten kunde lösas i närmsta tobaksaffär, vilket jag gjorde och omsatte i en limpa cigaretter. Några veckor förflöt, sen kom gubben min att tänka på den där vinsten. Han menade att han aldrig sett röken av den vinsten, varmed jag lät meddela att: jodå, gosse lille. Den senaste veckans cigaretter hade avgivit den rök han efterlyste! Jag hade tjänat massvis med pengar åt oss genom att omsätta vinsten i ciggisar! Hjälp, vilken moralpredikan jag fick! Vadå tjänat? Han kunde heller inte skriva under på att jag sparat pengar på detta sätt! Jaha, sedelärande……. Nu tror jag jag ska ta vara på vädret och se om jag kan svänga ihop något som vi kan grilla idag. Finväder får man inte slarva bort…..
Kategori: Minnen Sida 118 av 135
Det regnar katter och hundar… Ja, så sa min franske bridgepartner för en tid sedan då han beklagade sig om vädret. Eftersom jag inte talar franska och han inte talar svenska får vi konversera via det engelska språket. Och i England säger man att ”it rains cats and dogs”. Även om vissa saker inte blir översatta då vi tror att de är internationella. Ibland undrar han om vi kan ha ett litet rendez vous till kvällen. Ha ha, jag har berättat för honom vad vi i Sverige tänker då vi talar om rendez vous. Med en glimt i ögonvrån fortsätter han att invitera till ett rendez vous. Så nu vet ni vad man kan ha olika smileysar till.
Idag ska jag nog försöka övertala maken att vi ska grädda ”æbleskivor” som Tareq lärde oss i ”Trädgårdstisdag”. Jag gillar det programmet, deras smågnabbande, deras idéer och allmänt avslappnade småprat. Då vi såg Tareq presentera denna danska nationalrätt, sa maken – ett sån’t järn har jag också! En gammal gjutjärnslagg med, istället för plana plättlaggsrundningar är där halva klotformade fördjupningar. Det verkar lustigt att det häruppe, så långt från Danmark, förekommer æbleskivelaggar. Inte alls konstigt! Vi har bara några kilometer till norska gränsen. Och norrmännen har en hel del influenser från Danmark.
Efter unionsupplösningen ville man sudda bort så mycket som möjligt av det svenska, och fick en dansk prins som kung. Kungaparet förde troligen med sig en del danska traditioner till Norge. Bland annat ”kransekager” och æbleskivor. Makens ena syster är gift i Norge och ibland är jag på kalas hos dem. Då dyker det ofta upp saker som jag förknippar med danska seder. Men jag brukar låta bli att påtala det, det är precis som det är lite känsligt, det verkar ju då som inte är landets har några egna…..
Ganska lustigt, förhållandet Norge-Sverige är, och förblir, lite känsligt trots att det är över ett sekel sedan de blev ett eget folk. Och vad var det Robin Paulsson sa i sitt sommarprogram, killen som är gift med en norska. Han och hans svärfar brukar tala sport med varandra, svärfar pratar om Petter Northug och Robin talar om Zlatan…. var sin årstid och var sin sport…. Sedan påstår Robin att hans svärfar sagt, att norrmännens hämnd på svenskarna för att de lät tyskarna skicka sina soldater med tåg genom Sverige under kriget var, att ge Runar Sörgaard till Sverige…… Allt enligt Robin. Det är faktiskt så det är. Lite känsligt… Jag brukar berätta för Svein, min svåger om norrmannen som kom in på affären och klagade på tofflorna han köpt föregående vecka. Han ville ha ett par med ”längre snor på”, han tyckte det var besvärligt att gå med så korta steg….. Svein svartnar i blicken men kontrar gärna snabbt med en liknande vits om svenskarna och deras klokskap…
Idag är det Boksjö-dagen. Det är den första av alla de olika arrangemangen ute i byarna häruppe. Så kallade hemvändar-arrangemang. Till Boksjön kan man åka och äta palt. Två stora rejäla paltar med lingonsylt och smält smör. Tjugo kronor tror jag de kostade sist jag var och åt dem. Sen behöver man inte äta något på de närmsta tolv timmarna, de lägger sig som en bomb i magen, tungt som en sten. Men det är sju mil dit och lika många hem, nästan, så det blir inget Boksjöbesök idag. I detta regntunga väder är det inget som lockar. Då vi har Rönäs-dagen i början av augusti är det kaffe och våfflor som serveras. Här ändras ingenting!
Nästa helg är det gränsmarknad här i Tärnaby. Den är en tredagar lång marknad med massor av knallar. Mycket hemslöjd och samearbeten säljs i stånden. Marknadshelg är en stor händelse häruppe. På den tid då inte folk var bilburna var det även årets kyrkhelg. Man vigdes, döpte de ungar som fötts under året och träffade släkt och vänner. En typ av allmän samling (vid pumpen). Med de långa avstånd man har/hade var marknaden viktig för gemene man.
Nu måste jag erkänna att jag tänker fuska med att äta nymodernt och inta min måltid hos Phim, en thailändsk tjej som etablerat sig i Storuman. Marknaden i Tärna sviker hon inte, då kommer hon med sin thaimat.
Mina sidor här var från början tänkta att vara minnen, minnen från förr. Men numera skriver jag lite av varje då jag resonerar som så, att imorgon är det ju minnen, det som händer idag. Och ibland sitter jag och går tillbaka i mina berättelser, ibland för att få ny inspiration. Det är faktiskt så att ibland lider jag av en oerhörd skrivklåda, men kommer inte igång. Har inga uppslagsändar. Och ibland har jag uppslagsändar, men de lämpar sig inte i skrift. Då de till exempel handlar om folk som gjort något eller sagt något tokigt. De får jag inte skriva om, även om jag ibland är frestad. Då jag satt och tittade tillbaka, noterade jag att många av mina minnen är hårt knutna till mat och måltider. Konstigt! Jag har inte levt upp som en liten fattig människa, så varför denna fixering kring mat? Är det konstigt att man är så rund om baken?
Fast maken och jag har som stående skämt, vi brukar fråga varandra: har vi talats vid idag? Denna allvarsamma fråga betyder: har vi bestämt middagsmaten idag? Vi tränar på att göra upp en veckomeny, har vi tränat på detta i över femtio år nu. Vi har lyckats vissa gånger att bestämma för två dagar. Hm, är långt till en vecka.
Jisses så skönt att kunna gå på dass utan att bli utskälld av talgoxen. Den fågel som vi skämtsamt kallar joxen, efter det att mitt barnbarn frågade om han hette TALL-JOXE eller han hette TALG-OXE. Men joxen har fått ut ungarna ur boet så nu har jag mitt dass ifred igen. Ha ha, vi bara rabblar på och förutsätter att alla människor förstår vad man säger.
Men bagarstuga får fortfarande stå utan oss arbetsmyror, bagarfolket. Stegen som hänger på västra väggen har trasten byggt bo på och de är precis kläckta ungar som han matar. Kan alltså inte ta ner stegen och klättra upp på taket och ta ner skorstensskyddet så vi kan elda.
Så vi går och sneglar på sista påsen bröd, den som legat kvar i frysen sedan förra sommaren. Det finns på affären de flesta sorters bröd, men det är något speciellt med att baka tunnbröd. Och som vi gräddar det över öppen eld! Hemma i Gantofta har jag en elektrisk bakhäll, men det är en himmelsvid skillnad på smaken då man gräddar bröden på denna gjutjärnshäll över öppen eld.
Nu undrar ni säkert om vi fått sommar, och jodå, den har kommit hitupp oxå. En sådan där lagom varm, så man kan sitta mitt i solgasset utan att bli svettig. Bara njuta! Och grilla!
Jag har min födelsedag mitt i sommaren, är den ende som fyller såhär. Måste firas. Alla anledningar att samlas tar vi vara på häruppe. Ibland utan anledning oxå. Men man kan alltid hitta på något. Första myggbettet, lönedag, veckostädat eller vad ni för tillfället kommer på. ”Det är bara din egna fantasi som sätter gränser”, sa jag till min svägerska häromdagen. Och det vidhåller jag i allt vi gör!
Men födelsedag kan man inte bortse ifrån, alla vet vilken dag det är. Eftersom vår tronföljerska har samma dag som jag. Och det aviseras i tidningar och TV långt i förväg. Så alla viker kvällen för att uppvakta mig. Trevligt! Däremot brukar jag säga, ni kan vara glada som fyller år mitt i vintern. Ni har aldrig funderingar på om det ska dukas ute eller inne. Så denna sommar som varit så tvekande velande blev ett frågetecken. Men jag talade med maken, frågade honom om vi inte skulle ta och göra varsin landgång till gästerna i år? Hade tjälknöl i frysen som var som den läckraste rostbiff. Lite räkor, ost och skinka kunde vi fixa i affären. Jo vi blev överens om att detta skulle vi göra.
I affären stötte vi på första patrull. Då jag frågade efter landgångsbröd tittade de på mig, munnen formades till ett O, och blicken flackade. Förstod de inte min skånska? Brukar de ju göra….. Men det är många semestervikarier i affären just nu. Jag utvecklade min fråga genom förklaringar både med ord och armar och ben. Men nej, ett ruskande på huvudet och ett ”har vi inte” blev svaret. Jag fortsatte frågandet. Vad är det ni inte har? – Förstått eller brödet? Jag har handlat sådant bröd på affären tidigare år, men det är nog längesedan sist. Och Lena som fixade hem det till mig då, har gått i pension. Jag fortsatte fråga nästa butiksanställd som jag stötte på, som faktiskt tog sig tid att kontakta en äldre arbetskamrat för att förhöra sig om möjligheten….. Men icke. De undrade vad jag skulle använda sådant bröd till! Så jag blev tvungen att berätta att i Sverige använde man sådant bröd då man skulle göra landgångar…. Jag måste erkänna att det dök upp en liten fräck jäkel i mig då jag betonade det där med ” i Sverige”. Må jag vara förlåten, men visst brukar den kolorerade veckopressen ha idéer på både landgångar och smörgåstårtor baserade på landgångsbröd lite då och då, eller? Men nej, vi gick bet. Nu fick jag plocka fram Kajsa Warg igen. Och med lite ” ta mig fan” och lite snickrande gjorde jag brödskivor som blev så långa att de fungerade! En snabb uppskattning, hur många kommer? 4-5-7-9-10-11 st. Jag räknade på fingrarna! Maken fick det till tio jag till elva. Divergerande antal! Vem var det han missade? Jag hade räknat jäntan som jobbar inne i Hemavan också. Hade maken missat. Ok. Elva då.
Kommer ofelbart att tänka på den gången jag skulle handla lite köttfärs häruppe. Bland alla dessa älgjägare så var inte köttfärs så vanlig i butikerna, (det var innan norsk-ruschen). Frågade biträdet i ”charken” om det var oxfärs som låg uppmald i disken… Hon tuggade tuggummi, tittade lite förvånat på mig och sasedan på det lite sävliga sättet som säger att hon troligen inte förstod vad jag menade…..Nej jag tror det är ”kokötte”……
Onekligen kul att bjussa på något som i deras ögon verkade så exotiskt. Och kunde dukas till både ute och inne. Vi blev alltså inte beroende av vädret. Och kommentarerna blev en del runt ”smörrebröd”. Men där var en smörgås till jäntan oxå som kom cyklandes de två milen för att kunna delta i firandet. Lämnat bilen för att kunna vara med! Riktigt!
Ganska lustigt att skåningar räknas som danskar häruppe. Ja även halvvägs upp i landet räknas vi som ”reserv-danskar”. Satt och spelade bridge härom-dagen med en närking och en kille från Höllviken. Då kom det in en dansk kille som fjärde hand. Vi brukar övergå till engelska då vi får en icke-svensk vid bordet. Men en dansk? Va? Kunde vi inte fråga? Sagt och gjort. Jag frågade dansken om vi kunde tala svenska eller vi borde tala engelska? Det är OK med svenskan menade han! Då tjoade närkingen! Han från gnällbältet! Ja, men jag då. Nu är ni ju tre man som talar den där rotvälskan….. Ha ha, sitt du där och gnäll sa vi…. Visst är det charmigt med olika dialekter! Även om de inte syns i skrift så hoppas jag vi får behålla våra dialekter…..
What about the crops…. frågade Wendy mig häromdagen. Hur är det med grönskan och skörden, undrade hon. Min amerikanska bridgepartner på nätet och brevvän som hjälper mig att tänka på engelska. Hon är nyfiken hur det ser ut häruppe i norr. Om man bortser från Alaska så slutar ju de förenade staterna på ungefär samma höjd som Östersjön, den södra delen mellan Sverige och Tyskland. De mest nordliga staterna.
Så nu ska jag förklara för Wendy om att det här, där våran lilla stuga är belägen, befinner sig cirka tio mil ovanför odlingsgränsen..?? Hur kan jag få henne att fatta att potatisen har bara precis stuckit upp sina ”stannarn” som de kallas här. Sist jag kollade var dock ingen högre än fem centimeter. Och vad betyder det där med odlingsgränsen?
Jag fick veta för sådär ett halvsekel sedan då jag sporde att: den gränsen är den sista utpost där man får kornet moget. Alltså ovanom den gränsen mognar inte kornet. Det enda man har på sina odlingslotter är potatis och ängsmarker som slås som vinterföda åt djuren. Och minns ni kanske att jag nämnde att vi blev utfrågade då vi anlände, hur långt upp i Sverige man hade slåttat höet? Det och potatisen är en viktig fråga häruppe. Förstår ni?
Och kan ni inse att detta är inte det allra lättaste att förklara för damen som bor i Vermont där hon spelar golf sommarhalvåret, sen är hon i Florida under vintern och spelar golf. Vår och höst passerar hon vänner i både South Carolina och North Carolina som hon umgås med och spelar golf…… Hur förklarar jag för henne att ovanför odlingsgränsen kan man låta boskapen beta var som helst i skog och mark. Utan att det är egna marker. Och utan att ha inhägnader. Däremot såg man till att de kom bort från de ängar man skulle skörda hö på.
Numera har vi inte en enda mjölkbonde här i denna dalgången, men det var ett måste i alla gårdar när maken växte upp häruppe. Men otaliga är de somrar då syskonen har gått och vallat korna, sett till att de kom upp i fjällskogen en bit så att de inte betade runt gårdarna. Och ordet ”sommarlov” som i de flestas öron klingar – sovmornar, ledighet, har inte samma ljuvliga klang i makens öron. För honom, och hans syskon, låter ordet som – kalla regndagar utan några vettiga regnkläder. Eller de stekheta soldagarna med mygg och broms så de aldrig kunde sitta ner i gräset en stund. Var tvungna att röra på sig hela tiden för att inte bli sönderbitna av diverse ”åt”.
Jag minns första sommaren jag fick följa med hit upp i dessa exotiska bygder. Vi kom upp då de intensivt gula smörbollarna stod och sträckte sig mot solen överallt på ängarna. Åh, vilka underbara blommor, och i vilka mängder! De var inga solitärer, de stod så tätt att det var svårt att sätta ned foten i gräset utan att trampa på dem! Kunde inte motstå lusten att gå och plocka en bukett. Men jag hann inte ta många steg utanför stigen förrän fästmannen, ja han var så då, kom rusande och sa att jag inte fick trampa ner maten korna skulle ha till vintern!! Svärfadern hade sagt till på skarpen att sådant ofog måste stävjas i sin linda! Oj då, asfaltungen hade gjort bort sig igen! Ganska lustigt, i år femtio år senare har barnbarnet till denna ilskna svärfar anlagt en stig som avslutas med en fin spång över diket nederst i, tvärs över dessa blomsterängar. Detta för att asfaltungen ska slippa att klättra den branta svårtrampade stigen upp till brevlådan och civilisationen! Det skulle Johan, svärfar, visst!
Det här är ju svårt att beskriva och få svenskar till att fatta. Hur då beskriva detta för min golfspelande vän, och på engelska. Men en sak har jag lovat henne, jag ska se vad jag kan berätta om Stieg Larsson och Millenium-trilogin. De har precis läst dessa böcker i hennes läsecirkel, och i samband med att de skulle läsa en bok med ”short stories”, noveller kom hon att berätta om mig och mina berättelser. Hon har en svensk väninna som läser mina sidor på nätet och översätter för henne. Wendy fick lova att forska om Stieg Larsson och hans liv. Lite lättare tror jag att det är. Så nu är det brevet skrivet och skickat.
Nu lyser solen så där lagom mycket, så man kan sitta ute och mysa. Ska vi göra, resten av dagen! Tror jag ska tappa upp ett fotbad och sitta ute och slabba….. Det får bli dagens utebad……
Jag fick frågan av min väninna häromdagen: vad fyller du dina dagar med Inga-Lill? Vadå fyller? tänkte jag. Men svarade att det var med lite av varje. Maken och jag har som valspråk att vi ska göra minsta möjliga på mesta möjliga tid. Riktigt få töja på uppgifterna så att vi alltid verkar vara upptagna och viktiga. Om vi åker för att inhandla lite mat tar vi den dagen till det. Inte jäkta igenom affären och kanske komma hem med något bortglömt oinköp.
Sedan blev jag beskylld för att vara ute och supa i måndagskväll, var jag inte alls! Missade bara att svara i telefon som låg på laddning och därför inte blev uppmärksammad då det ringde.
Men det där med fylle och fylla tycks förfölja mig. Kan väl erkänna att jag infört bruket av ett gott glas vin till maten häruppe i dalen. Förut var det mest skogsblomman som intogs, men jag har lite svårt att dricka denna sorts alkohol. Anser att det ska vara smakligt, vilket inte skogsblomman är, tycker jag.
Men nu har det mesta runt stugan blivit iordningställt. Husvagnens placering har justerats så att den inte står i vägen då jobbarna kommer och ska gräva för fiberkabeln som de håller på med längs byn. Även ängen har blivit trimmad så man kan både bedriva pilkastning och spela kubb på den. Maken går väl och väntar på att jag ska be att få revansch på det parti som vi spelade midsommarafton hemma hos sonen! Parti nummer två, som skulle vara ett parti revansch redan det! Jag hade haft svärdottern som lagkamrat i parti 1. Fick däng av sondottern och maken, trots att svärdottern slog ner klubbar så det bara lät smash, smash när det var hennes tur. Denne här deltog men mer var det inte….. Sen gjorde vi ett byte med laguppställningen.
Nu mötte vi lag: make – svärdotter, sondottern och jag. Sonen kom in och förbarmade sig över oss och förstärkte vårt lag med sin styrka! Svärdottern började, kastade en pinne och slog ner en kubb. Pinne två, här missar hon kubben med några centimeter. Skönt säger vi och slappnar av lite. Axlarna sjunker någon centimeter. Pinne tre slår ned en kubb, studsar och i farten tar ned en tredje kubb! Nu känner vi att vi ligger risigt till? Undrar vad denna kvinna har för profession? Kan man träna pricksäkerheten som musiker? Det är klart, om hon inte sätter fingrarna rätt på greppbrädet blir det ett fiss istället för ett F, så det är nog så….Men tack och lov, nu hade hon inte fler pinnar, nu var det makens tur att kasta. De två återstående stående kubbarna ser lite ensamma ut där de står, och nu vips står där bara EN kvar! Hjälp! Sista kubben faller och maken har en pinne kvar. Den tar han och tjusigt svingar iväg, välter kungen och spelat är slut!
Och vi som fick förstärkning av vårt lag! Vinnarlaget beklagade sig att ingen hade filmat deras uppvisning, bah…. Som om de inte räckte att de hade ögonvittnen? Visserligen hade vi vridit oss i vånda, blundat men dock bara med ett öga i taget allt eftersom våra kubbar på baslinjen visslade iväg. Stackars dom, att vi inte filmat deras mästaruppvisning. Vem skulle titta på den eventuella filmen? Vi? Nä nä, det behövs inte! Vi minns alltför väl hur det såg ut när de mosade oss!
Våra hakor hänger långt långt ner på bröstet! Vi fick inte ens ta i kastpinnarna, inte en enda gång! Hur räknas detta? Vi kom oss inte för att be om att få göra en liknande serie! Bara att inse. Nu vet vi vem som är världsmästare i kubb. Så nu återstår frågan, ska jag våga utmana maken i kubb? Nu har han inte svärdottern till hjälp.
Idag har jag tagit en promenad och tittat vad jobbarna har för sig, de som gräver och stökar här utanför vår stuga uppe på vägen. Det är andra året de arbetar med att lägga ner elkabeln i marken längs denna dalgång, så de helt kan avsluta de luftburna elleveranser som finns kvar här i byn. Samtidigt läggs en fiberkabel för telekommunikation då de ändå har öppnat gropar. Vintertid har arbetet legat nere av förklarliga skäl. Men nu på sommaren kan de jobba dygnet runt då det aldrig blir mörkt. Ha ha, nu ska de gå på semester! Så i slutet av augusti återkommer de. Dock blir det inte klart i dalen i år heller. Småpratade med dem lite, och de blev nyfikna på hur jag kommit dit och varför? Då de hörde min dialekt frågade killen i grävmaskinen om jag kände Jan-Erik Nilsson i Perstorp. Han har ju samma dialekt som jag har menade han…. Förstår ni att detta är verklig glesbygd? När man tror att alla som talar skånska känner varandra.
Ska slänga ihop en vetedeg, baka några bullar. De vi hittade i frysen efter påskvistelsen häruppe hade en snabb åtgång. Så nu får vi äta skorpor till fikastunderna, gott det också, men det är någon som brer så tjocka lager smör på varje skorpa att det är en alldeles för dyr variant på fikabröd. Jaja, men visst är det mumsigt med extrasaltat smör på skorpor? Eller hur?