Kategori: Minnen Sida 115 av 135

Höst, buskagen är som ett fyrverkeri i gult och orange. Trots dagens regndis lyser dessa buskar och träd som solitärer. Sitter på tåget mellan hemma och Kastrup. Vid en station lyste även enstaka nattljus längs rälsen. Dock har jag inte sett en enda hög av upptagna sockerbetor, ej heller några leriga vägar som skvallrar om att de körts betor till sockerbruken. Men djuren betar lugnt kvar i beteshagarna som om ingenting har ändrats i deras värld. En stor åker hade täckdikats strax utanför Tågarp, så än lever jordbruket kvar. Ibland är det ju så att man undrar om vad som ska hända vår civilisation.
Sakta smyger sig ett sorts svårmod in i en. Dagarna som blir kortare för varje vecka, kökslampan som förblir tänd längre stund för varje dag.
Dagen idag ägnades åt en rekognosceringstur. Hur gör man på Kastrup nu för tiden? Klarar vi av alla dessa ”do-it-yourself”? Kändes lite ängsligt. Diskuterade det hemma. Beslöt oss för en check up. Det är visserligen inte gratis och så får vi avsätta en hel dag för detta. Eller en halv… Efter melodikrysset i förmiddags, och efter den vanliga kollen om brorsan i Kristianstad också lyckats lösa det for vi iväg. Tåget till Lund, byte i Lund till Öresundståg. Vidare över Öresundsbron och in till Kastrup. När vi nu reser bron i dagsljus hade det gärna kunnat vara lite bättre sikt. Vi såg bara brons stora grova järnbalkar passera revy, var tvungen att blunda en stund, blev yr i huvudet. Ner till vattnet såg man inte. Så disigt var det.
Väl på Kastrup mötte vi ett vimmel av resenärer från och på väg till jordens alla hörn. Man ska tydligen göra det mesta själv numera vid de olika incheckningarna. Bagaget ska vara märkt med destination genom att man själv sköter om att trycka ut sådana där remsor att sätta runt handtagen på väskorna. Nu har vi kollat hur man gör det. Sen gick vi runt och kollade de olika terminalerna, tavlorna med löpande information om avgångar och boardinggates. Man blir så internationell så man knappt tänker på svenska längre.
Även tidsuppfattningen verkar bli lite åsidosatt en sådan här dag. Mötte en bekant i fredags som var in på Kjell&co, samtidigt som vi var där. Han skulle köpa ett nytt batteri till sin laptop. Beklagade sig att han hade helt tappat tiden nu när hans dator lagt av. Jamen, du har väl en vanlig almanacka menade jag….
– Javisst men på den var det en hel månad, inte dagens datum.
– Ja ha, vad gör man då?
– Du har väl en TV du kan kika på?
– Finns bara gubbar på den och för den delen står de bara och skriker…. dom kallar det för musik
– Ja men du kan väl slå på text-TV?
– Sist jag gjorde det var den kvällen förstörd, bara hörde programmet såg ingenting mer än den där djävla texten, gör jag aldrig om…..

Detta är bara en del av de besvärligheter som vi väletablerade samhällsmedborgare får stå ut med. Ett litet exempel och kanske en förklaring till varför gubben och jag gör en utlandstripp och blir sådana där terminators för en dag. Kanske vi inte är lika ängsliga som innan.

Vi var och hälsade på min gamle bridgepartner förra helgen. Hade lite dåligt samvete men tiden hade inte räckt till då vi kom från stugan och tog tag i panelbytet på huset.
Jag var ju så glad att vi hade målat stugan i somras, trodde vi var ikapp med diverse husunderhåll för ett tag framöver. Men nej, det blev tvunget att göra det på husets östra gavel, byta panel. Men det är färdigt och vi har avverkat andra nödvändiga saker som livet består av.
Bridgepartnern blir lika glad då vi kommer och man hör honom inte beklaga sig om att ingen kommer och besöker honom. Vi hade med oss kaffe och lite fikabröd. Fick höra att hans syn började avta och fick veta att han varit hos ögonläkare och fått den tråkiga diagnosen; gula fläcken…. Vilket innebär för hans del att synen bara försämras, ingen åtgärd i världen kan hjälpa honom.
Vi samtalade lite om hans nittioårsdag som firats på en restaurang. Inbjudna släkt och vänner avnjöt en delikat middag. Maken hade dock inte kunnat delta, då han varit upp till Norrland för att övervara en brors begravning. Jag som hade haft hans systerson till bordet var tvungen att berömma bridgepartnern för detta beslut. En ung trevlig kille, och tillika hans bror tvärs över bordet minst lika trevlig! Kunde prata lite av varje med dem. Annars är det ett evigt dilemma att man ska tala sjukdomar med mig som är ”syster”.
Beslöt mig för att plocka fram nål och tråd, göra en djupdykning i farbrors garderob. Brukar jag göra, finns alltid knappar att sy i. Han hade aviserat detta då vi talats vid i telefon. Två stycken! Men hur jag letade hittade jag inga luckor i knappbestånden. Ok, får väl ringa brorsonen i Stockholm och fråga om de sytt i knappar då de var nere i samband med födelsedagen. Och jodå, det var de som var skyldiga till att de inte fanns oisydda knappar. De köpte lite nya skjortor då och då och smög ner lika många i soporna då de var ner.
Men samtidigt undrade de om jag kunde köpa en sådan där lampa med förstoringsglas och ljus i? Ok sa jag, kan jag väl.
Någon dag senare var jag upp på den nya affären med hjälpmedel för äldre och handikappade. Och där hittade vi en sådan lampa. Ett rejält förstoringsglas var det också så man kan läsa tidningen, trots lite dålig syn.
Då vi kom hem var vi tvungna att packa upp och kontrollera att allt fanns med som behövdes för att montera upp den hos bridgepartnern. Lampan låg väl emballerad i en frigolitform, så att den inte skulle skadas under transporten. Då maken tog den ur formen flög det små vita kulor av frigolit runt i hela köket. Hjälp, vi var överfallna av dessa småkulor. Visste inte hur vi skulle bli av med dem. Till slut hämtade maken handdammsugaren och vips så var kulorna borta. Lampan provades godkändes och maken beslöt att inte packa ner den igen i denna svårhanterliga förpackning. Man får dessa frigolitkulor överallt i hela huset, de sätter sig på väggar och fäster högt och lågt. Han bar ut frigolitformen i garaget istället, försiktigt. Väl därute bestämde han sig för att ta en plastbal som endast innehöll resten av en bal toarullar. Ner med frigoliten i den plastsäcken. Där kunde han knöla ihop frigolitformen så den gick att stoppa i soptunnan. Nöjd med sitt påfund gick han in igen lät meddela denna här: att nu står det åtta obegagnade toarullar i förrådet. Jag brast ut i skratt och frågade hur många begagnade där fanns…….

Vi fick godkänt på bilbesiktningen i år också. Då får det bli denna bil ett tag till. Annars har vi talat om att nästa bil vi ska köpa ska vara en Volvo eller en Audi. Vi har under våra färder upp och ner genom landet insett att de två märken måste absolut ha med en dispens i köpet, en dispens som gör att man inte behöver följa några som hest trafikregler, framför allt inga hastighetsgränser.
Sommartid då vi ligger som en stoppkloss på vägarna med vårt husvagnsekipage, då har vi väl inte reagerat så mycket. Men till påsk då vi kör utan släp, då kan ju även vi blåsa på. Men trots att vi håller våra lagstadgade 110 och även 120 som det även finns sträckor som tillåter, blir vi omkörda så det bara visslar om det. Och vilka bilar är det? Jo Audi och Volvo.
Slank inom till lillasyster för en fika efter besiktningen. Jag minns en gång i tiden då vi firade med tårta till kaffet då våra gamla rishögar klarade sina årliga kontroller. Även min far tyckte det var jobbigt med denna bilbesiktning. Han körde precis som vi gjort genom åren, bättre begagnat. Inte alltid de var till det bättre, det var bara så länge bilförsäljarna drog fram det positiva med sin objekt. Ganska snart efter förvärvandet av fordonet insåg vi att de kunde nog sorteras in under rubriken sämre begagnat fordon.
Minns att min far var av den fasta övertygelsen att unga flickor lättare fick fordonen godkända hos bilbesiktningen än vad gamla gubbar hade. Så jag blev ombedd så gott som varje år att hämta hans gamla skrälle och köra det till årliga kontrollen. Visserligen misstänkte jag att det snarare var så att han inte stod ut med den gastkramning som det innebar att åka dit och låta sitt kära fordon genomgå den skärskådning som det innebar att få bilen kontrollerad. Nuförtiden ser jag aldrig att de går under bilen med sin lilla hammare och hackar, som de gjorde förr. Det hackades i balkar och plåtar under bilen så man var helt övertygad att de var i maskopi med våra bilverkstäder runt om i landet.
Ofta lämnade man besiktningen med småhål i bilens underrede, och en anmärkning i protokollet att det var fel som måste åtgärdas och ombesiktigas. Men OM man klarade kontrollen gjorde man en sväng förbi Börjes konditori för att inhandla tårta.
Far hängde ut genom fönstret när man kom tillbaka, nervöst väntande såg man hans bleka nuna sticka fram. Han var oerhört nyfiken hur det hade gått, hade jag någon kartong med tårta med mig eller……. De gånger jag lyckades få hans bilskrälle genom besiktningen, vilket ju aldrig var min förtjänst, smusslade han till mig en hundring som tack för besväret. Hans tolvskilling som belöning hade växt betydligt de senare åren av hans liv.
Som sagt nu går det ett år till hoppas vi…..

Folk undrar hur det går med min kurs. Jättekul tycker jag. Att få skriva ner sina skrönor, få innehåll och lästillgänglighet bedömd av andra med samma passion som jag att få uttrycka mig i text. Men precis som här, där jag förväntas producera mina nedtecknade minnen, får jag ibland skrivkramp, vet inte vad jag vill berätta om.
Men tydlig hänvisning från läraren om vad veckans uppgift består av. Då inträder ett vakuum, hjälp vad ska jag skriva om? Ofta kommer mina små berättelser till genom att jag under ett samtal med någon, får en ingivelse: det där måste jag skriva om! Idéerna kommer oftast inte genom sig själv, de är för det mesta en produkt från ett samtal med er, om er eller ett minne som dyker upp under samtal med andra.
Ett vanligt förekommande ämne är mat, dess tillkommelse, dess bakgrund, dess smak och om alla i familjen gillar eller ogillar maträtten vi talar om. Här kan man spåra våra olika uppväxt-förhållanden, våra olika ekonomiska förutsättningar och värderingar och våra matminnen som är förknippade med vissa händelser.
Jag erkänner att jag aldrig slutar reagera för folk som dubbelsovlar sina smörgåsar. Innerst inne spelar det ingen roll, jag har råd at bjuda. Men reaktionen inifrån kroppen som sneglande konstaterar: Han tog både en skiva skinka och en ostskiva på EN och samma macka! Jag säger inget men tydligen gjorde mitt kroppsspråk jobbet åt mig, för jag fick en kommentar från dubbelsovlaren: Jamän, det är gott!!
Lillasyster som tycker min marmelad ovanpå ost är en delikatess. Skrattande brer hon sin fralla så, då vi fikar hos mig. Hon vet att hon i mina ögon begår en dödssynd med sitt dubbla sovel. Men jag får alltid höra att det är gott! Hon har nog inte lika stort förtroende från mig angående sitt uttalande. Ibland hör jag henne ge en kommentar om att: gratis är gott! Så om det är det som är gratis eller om det är dubbla sovlet som är gott vet jag inte riktigt.
Småskrattande berättade svägerskan att min bror inte gillade hennes vanor att låta en skinkskiva slinka in i gapet på henne då hon dukade av frukostbordet. Visserligen känner jag min bror som den mest ekonomiska människa jag någonsin råkat ut för. Men även mot sin egna hustru? Och vad ska han ha de insparade pengarna till? Men samtidigt förstår jag honom, vi har samma bakgrund till våra värderingar. Ju äldre vi blir desto mer utkristalliseras detta.
Han den där fotbollsspelande individen som jag inte hade mycket gemensamt med under uppväxten mer än kivet och bråken, honom har jag nuförtiden fler och fler ståndpunktstaganden ihop med. Jag trodde man växte från varandra, men tydligen finns det saker som aldrig går att radera eller nollställa i våra värderingar. Allt oftare hör jag honom drömmande tala om tider som ligger långt tillbaka i tiden och jag vet vad han menar. Jag var med då. Undrar om han har någon som tar tillvara vad han har att berätta.
Har i eftermiddag varit en sväng inom och tagit en fika med min förre bridgepartner. Han som fyllde nittio förra veckan. Han berättade att han varit hos ögonläkare i veckan,fått en snabb undersökning av sina ögon. Därefter ett konstaterande av läkaren – Gula fläcken – inget att göra. Det är tråkiga besked – de där inget att göra-uttalandena. Jag vet, har själv upplevt något liknande. Men jag sa till honom att man får försöka se det positiva i det hela. Vad då, menade han? Det är väl inget positivt med att bli skumögd? Va? Jag kontrade med att numera finns det många fler snygga karlar att vila ögonen på, nu när man ser lite sämre…….. Ja han behöver ju inte titta på karlar, han kan ju välja vad han tycker är trevligt. Smått roat lyssnade han ändå på vad jag sa. Använd dig av det positiva av saker och ting, inte tvunget älta med det negativa.

Det var en serie filmer för några år sedan smålustiga famiiljefilmer om hur de glömde en av sina ungar hemma då de familjen gjorde en weekend-resa. Jag är ensam hemma, inte för någon har glömt kvar mig av misstag, utan för att jag valt det själv. Det kanske låter konstigt, men jag har sett fram emot det. Berättat för vem som helst som velat höra på, att jag ska fira med ett skumbad och en flaska champagne. Efter femtio år som gifta kan det tyckas att man inte ska se fram emot ensamheten. Den drabbar oss ofrånkomligt förr eller senare och då är det inget vi gått och längtat efter. Inget man blir glad för heller. Jag är mycket medveten om detta. Alla människor jag mött under min yrkesverksamma period som berättat hur de tappat fotfästet då de blivit lämnade ensamma av olika anledningar.
Och under eftermiddagen igår då folk frågade efter maken och jag berättade att han var Norrland. Nu igen undrade de? Ni har ju precis kommit hem. Då är du ju ensam sa de lite lätt beklagande. Ja vilket är det nu som är hem? Där eller här? När vi är där är hem här och när vi är här är hem där, som min svägerska brukar replikera då jag frågar var hon för tillfället befinner sig.
Då vi kom att tala om det på bridgen såg jag ett ögonblick smärtan i ögonen hos en av kvinnorna, hennes make dog för knappt två månader sedan. Hennes ensam hemma var inte självvald. Och jag kände mig lite skamsen för ett ögonblick. Den andra kvinnan lever också ett singelliv som inte valts av henne heller. Men jag undertryckte skamkänslan och beslöt mig för min njutning. Jag hade berättat för dem om champagnen och skumbadet. Då jag for hem från bridgen hade jag tänkt att besöka restaurang Gyllene Måsen. Maken är inte så förtjust i hamburgerkedjornas torra hamburgare som han brukar beskriva dem. Så när jag blir så här övergiven som jag är just nu, brukar jag ”fira” med hamburgare. Men ändrade planerna, for in om på närmsta ICA-affär och plockade åt mig en sallad i deras salladsbar. Jag gillar den sortens mat, och, och det har jag fått maken till att själv föreslå som alternativ. Ett alternativ till vägkrogarna då vi färdas mellan hem och hem.
Hade champagneflaskan i tankarna, systemet ligger vägg i vägg med min ICA-affär. Det är bra tänkte jag. Tills jag kom att inse min situation! Vem öppnar en sådan flaska? Misstänker att jag står mig kort, min ”allt eller ingenting” är bortrest! Han som servar mig med allt det där som svaga kvinnor som jag inte behärskar, bland annat öppna en så´n där kork med ståltråd och sån´t. Ska jag stå där med en oöppnad flaska på söndagkväll när han kommer hem? Och erkänna att jag inte klarar mig utan honom? Men då är tillfället inte längre aktuellt, varför jag skulle dricka det!
Jag kan uttrycka mitt behov av honom ändå, behöver inte slösa en flarra champis på det. Så det blev ingen flaska. Visserligen är inte tanken borta helt för det. Jag kom på man kanske kan ringa femtiofem-plus och be om hjälp där. Undrar vad det kostar?
Och hur ska jag fira ensam-hemma mer då. Jag skulle ju inte bara kolka i mig en flaska skumpa. Blir en del tid framför iPaden. Skriva,skriva och åter skriva. Till mina sidor, till kursen. Sedan ska jag spela bridge hur mycket som helst. Kommunicera med folket på webben, hur mycket som helst… Ingen make som suckar i bakgrunden.
Nu ska jag krypa ner i ett skönt skumbad för att snygga till mig. Ikväll är det nittio-års kalas som gäller. Min förre bridgepartner på onsdagsbridgen bjussar på restaurang. Då blir det annat än torra hamburgare. Sedan blir det hem till iPaden igen för fortsatta skrivstunder och bridgespel. Känner att tiden då mina ögon tjänar mig börjar bli begränsad så det gäller att leva när man kan leva. Tiden med begränsningarna tar jag då de kommer.