Kategori: Minnen Sida 113 av 135

Denna berättelse har legat i min byrålåda någon månad, fick inte publicera den. Men nu har jag fått lov. Tycker själv om den, hoppas att ni också gillar den….

Gubben min……
”-Om jag kok´ na’ pären kan vi väl ha den där ättiks-sillen till middag idag?” Frågan han ställer avslöjar att han blandar friskt de olika dialekter som varit hans omgivning under hans levnad. Uppe i hans födelsebygd ”odel” man och äter ”pären”. Nybyggartrakterna i fjälldalarna i nordligaste Sverige. Men här i Sydsverige där han levt största delen av sitt liv säger man sill, inte strömming. Så i en enda mening kan man höra ett livsöde. Jag tillägger att jag gärna vill ha ett kokt ägg till också, men han hör inte mitt svar. Han är redan inne på nästa tanke, ska vi ha en fika innan vi kör in till stan? Vi som trodde att vi skulle få en ledig dag….
Under lördagen då vi tog fram hans mörkgrå kostym ur garderoben, beslöt vi att köpa en väst till den. Han är ingen ”kostymnisse” som han brukar säga om dem som i sitt arbete måste ha en sådan klädsel. Det är visserligen en krympande skara numera. Förr var varje bilförsäljare, de flesta biträden i ekiperingsaffärer och tjänstemän kostymklädda – då, då han fortfarande var ung och aktiv. Från hans plats på verkstadsgolvet såg han dem passera med ”näsan skrapande taket”. Så beskrev han dem, ”nissarna”. Dessa små uttalanden talade tydligt om att han var uppväxt under stränga ”jantelags-förhållanden”. I de bygderna var en ann’ så go’ som en ann’. Man ska int’ förhäva sej. Uppväxten i en syskonskara med tio syskon, där lät man ingen sticka upp.
Men nu var kostymen framtagen, vissa händelser i livet kräver att även han, verkstadskillen klär upp sig i kostym. När han kliver i byxorna drar han liksom ihop axlarna. Det är ju inte de som ska in i byxorna, tänker jag! Men hela hans kropp protesterar åt denna för honom främmande utstyrsel.
Jag ber honom snurra ett varv, jodå de går att knäppa byxorna men det är stramt om midjan. Vi diskuterar, när var den kostymen framme sist? Aha, för tre år sedan till dotterns bröllop. Då hade han fortfarande inte riktigt återhämtat viktminskningen efter sin cancer-operation, då de tog bort en halv meter av hans tjocktarm. Men med ett lite mindre aktivt leverne och god mat har hans lätt putande gubbmage åter börjat skönjas. Han låter undslippa sig en suck över livets förgänglighet, och åter igen ser jag hans lätt framåtlutade axlar. De där axlarna som alla hans syskon har. De som avslöjar deras tänkande om att stolthet är någonting andra ”dras med” . Som en sjukdom som är smått skamlig.
Diskussionen fortsätter. Ska vi ta och sy ut byxorna några centimeter i midjan? Han vrider runt ett halvt varv till så jag kan se hur detta bör göras. Passar på att ge honom en smekning över rumpan och säger – ”Vilken läcker häck du har, inte många sjuttiofemåriga gubbar som har en så fast och läcker häck.” Ser tydligt att han sträcker upp sig lite och byxorna får en bättre passform. De säckar inte längre. Vi fortsätter ”kolla” om det behövs några ytterligare åtgärder åt kavajen. Men nej den sitter snyggt nu när hans kropp fortfarande minns smekningen över rumpan.
Sen den eviga frågan, när ska kavajen vara knäppt? Och när får den absolut inte vara oknäppt. Sådana etikettsreglerna fanns förr i tiden. Och det är som om han, när han drar på sig kostymen även tappar fotfästet lite för hur han ska uppföra sig? Hur ska man vara klädd? Men sen kommer vi på den geniala idén, vi köper en väst. Så tar vi bort lite av det bekymret med knäppt och oknäppt. Om kavajen är oknäppt sticker det inte fram ett vitt skjortbröst. Det vita som ytterligare förstärks med att han ska bära vit slips till. Västen räddar honom från det bekymret.
Den väst han har sedan tidigare är svart, den harmonierar inte till denna mörkgrå kostym. Vi har ju ändå pratat om att köpa ett par nya skor som passar kostymen. Än en gång konstaterar han att jag har rätt då jag påstår att öronen och fötterna slutar aldrig att växa på männen. Visserligen är det inte så ofta man behöver klädesplagg till öronen, och om det behövs, krävs inte den passformen som krävs av ett par skor. Så under söndagen blev det en shoppingrunda. Både väst och skor inhandlades. Nu släppte vi tanken att skorna skulle se ut ”si eller så” då de skulle bäras till kostym. Jag föreslog ett par ”fräcka” jodphurs. De kunde han ha till vardags och till jeans efteråt. Västen hittade vi i första herrekiperingen vi var in i. Här i detta ”Mammons tempel” finns åtminstone tjugo olika ekiperingsaffärer, så vi tvivlade inte att hitta en.
Väl hemkomna var vi nyfikna på hur de olika plaggen passade ihop. Visst glimmade det till lite i ögonen på ”gubben min” då han plockade fram skorna ur kartongen. Visst såg han nöjd ut då han drog på sig jodphursen för att ”gå in dem” här hemma – inomhus. Ifall han skulle känna att de var för små eller för stora, kunde de bytas, om de bara vore använda inomhus. Västen och kostymen är mycket snygga tillsammans, men knapparna i ett av plaggen måste bytas. De bara skrek ”fel färg” om dem. Men i övrigt blev han som ett modelejon där han stod. Jag har berättat att han är snygg då han bär väst. Det gör honom stiligare. Ingen kutande rygg, axlarna stolt breddade och med en pondus som det riktigt strålar om. Hans lätt glesnande hår har fortfarande kvar ganska mycket av sin färg, lite grå tinningar, och om man tittar riktigt noga ser man en begynnande fläck av flint. Men man får titta noga.
Måndagen blev ändå upptagen med en stadstur för köp av knappar. På hemvägen frågade han, hade vi talats vid om vad vi skulle ha till middag?
– Jomenvisst, skojade jag, skånskan. På ren norrländska sa jag det. Han har under åren gett mig också en prägling. Vi kommer från två skilda miljöer.
Vad har vi då sagt? svarar han.
Jamen, du sa ju det där med ättikssillen….
Jaså det passar i alla fall, svarade han rejält upprörd.
Du svarade aldrig, så jag trodde inte det dög, kontrade han fortfarande med ett högre både tonläge och volym.
Men du började prata om annat så du hörde inte vad jag sa om kokt ägg, blev min förklaring.
Nej då, det var bara så att det inte passade, sa han anklagande. Ofta övergår våra samtal i smågräl. Detta på grund av hans hörsel som försämras hela tiden. Verkstadskillen som under de första decennierna av sitt arbetsliv stod och arbetade utan hörselskydd. Från början för att inte visa sig sjåpig, sedan för att inte vanan blivit, att använda skydden.
Vi åt vår sill till middag, knapparna blev isydda.
Men gubben min har en rak stolt hållning där han kommer lite nonchalant släntrande, i sin snygga kostym, i sina jodphurs och västen som avslöjar att idag – idag bär han kavajen oknäppt. Visserligen har jag hotat med att sy in en galge bak i nacken på kavajen om han visar en tendens till att återgå till den där killen som ”inte ska tro att han är nå’t”. Men mina hot tar han inte så hårt på. Efter femtio års äktenskap har han lärt sig att allt jag säger inte är sant.

Under gårdagen var vi på upptäcktsfärd i city. Åkte tunnelbana och buss ner till Hyde Park. Jag ville se speakers corner i Hyde Park, eventuellt prova att säga några väl valda ord på skånska, på denna ikon för demokratin och det fria ordet i England. Men tyvärr, jag vet inte om ordet bara är fritt sommartid eller varför det inte fanns någon pulpet för ”the speaker”. Där fanns inte ett spår av någon pulpet, så antingen har man monterat ner yttrandefriheten i England eller så har man gjort det svårt för gemene man att hitta en plats att yttra sig på. Bara att konstatera. Däremot fanns det en julmarknad med allt tingel-tangel som man hittar på alla marknader jag varit på, jul- som andra marknader. Tysk wurst, italiensk pizza, belgiska våfflor allt det där vanliga UTOM salt lakrits som jag brukar kika efter. Hela Hyde Park full av dessa internationella faciliteter. Inte typiskt engelskt. Tog oss vidare med tunnelbana igen. Bort till Paddington Station. Kan inte åka till London utan att hälsa på Paddington bear. Han sitter på perrong 1. Alldeles övergiven. Men nu har jag klappat om honom och gett honom ett par tröstens ord.
Ett av mina önskemål då jag åkte hit var att få äta fish n´ chips, har alltid låtit så spännande. Egentligen ingen konstig eller svårlagad mat, men det ska upplevas här i London, tro mig. Först hade jag lite tvekan inför att smaka, det vilar en doft av friterat över hela stan redan vid 10.30-tiden på förmiddagen. Det gör mig mindre sugen på denna maträtt. Påminner om hur det luktar på Tivoli i Köpenhamn, bara rent för mycket. Men sedan väntade jag till jag var riktigt hungrig, intog rätten på en fullproppad pub med den stämning det innebär. Ljuvligt gott! Tyckte jag.
Dagen idag har vi försökt hålla oss ovan jord med bussar. Men då vi varit och strosat runt på Piccadilly Circus i blåsvädret var det skönt att fuska med tunnelbanan hem till hotellet. Nere på tunnelbanan var det riktigt varmt upplevde vi det. Det var framför allt redan borta vid Towern och Tower Bridge det var sådan snålblåst. Sådana gnälliga gamlingar, ha ha. Borta bra men hemma bäst är det någon som sagt nån gång. Vi vet vad hen menar. Fast det är oerhört spännande i denna storstad. Så många kulturer blandade. Vad jag förvånar mig över är att så många människor går helt barbenta i december, visserligen ligger temperaturen på 7-9 grader så det är ju ingen bitande vinter. Men ändå. Tuffaste jag sett idag var en ung skotte som stod ute på refugen mellan körfälten vid Piccadilly Circus, spelade säckpipa. Han var traditionellt klädd i kilt, men utan knästrumpor som brukar ingå i den stassen. På plakatet framför sig berättade han att han höll på att spara ihop till en förlovningsring! Det mest udda sätt jag sett tiggare använda sig av. Nu tog jag faktiskt fram en peng och gav honom. Stod kvar en stund för att se om blåsvädret skulle lyfta upp kilten, men jag fick tji… Hade kanske varit vårt en peng till, men ville inte lära honom några fler konster. Den med förlovningsringen var bra nog.
Hemma på hotellet igen, en god kopp kaffe. Lite frukt och en flaska Moët & Chandon som råkade bli över igår då vi firade lite…
Det är skönt att dagarna är så här korta som de är i december, vi tycker det är alldeles tillräckligt med upplevelser för oss gamlingar under de timmarna med dagsljus. Känns inte så skämmigt att sitta på hotellet och ta igen sig då mörkret fallit. Och vi har lite att fira idag också så det får bli vår egen dag.

Fick ett MMS från barnbarnet. Hon tror jag är som oraklet i Delfi. Bilden var på en vit svamp från deras gräsmatta. Maken och jag gav det en snabb blick, en vit svamp, mjölskivling sa maken. Icke ett alldeles tokigt förslag tyckte jag, skrev ner det och skickade.
–  Går den att äta, fick vi snart en fundering på. Låter ju onekligen som något ätbart menade barnbarnet.
– Ja den går nog att tugga i sig, svarade jag. Men om du överlever vet jag inte, fick hon veta.
– Ok, hon tackade för informationen och sa att man ska aldrig lita på svampar! TY den låter ju ätlig på namnet!
Detta ordet TY fick farmorshjärtat att smälta,så trots att jag befann mig i en ganska jäktig sits, tog jag mig tid att plocka fram Appen i mobilen, slå upp mjölskivling och kolla mer om den. Fick veta att den är ätlig, men har bara tre av fem möjliga stjärnor i smakguiden. Skrev ner och skickade denna upplysning till henne.
-Ok, så den är jäkligt äcklig? fick jag som svar/fråga.
-Testa, menade jag.
-Jag plockar den och låter någon som gillar svamp smaka, sa hon med en medföljande smiley med helgongloria på!
-Gör så här kära barnbarn, välj någon du har råd att bli ovän med. I fall den är mycket äcklig.
-Ok, blev svaret. Denna gång med en gråtande ledsen smiley. Jag slängde iväg en kyssande smiley som slut på konversationen. Men det dröjde inte många minuter förrän ett nytt foto dök upp. Nu på en skördad svamp, liggandes på ett A4-ark snyggt arrangerat för fotografen. Utan kommentar!
-Ser ju inte så vidare aptitlig ut, menade jag. Känner du inte någon fransman eller italienare? undrade jag. Dom äter vad som helst.
-Jag har en italiensk klasskamrat, fick jag veta och smileyn som följde såg jätteglad ut!
-Ta hen, menade jag! Det kom senare en bild till på en lite mindre svamp arrangerad på en pepparkaka. Skulle kanske symbolisera desserten på denna delikata måltid, vad vet jag…..

Kallvinterväder brukar maken säga om det här grådaskiga vädret. Lampan över köksbordet tänd hela dagen. Vill inte skylla mina ögon för allt. Det är faktiskt rätt svårt att se i det som ska kallas dagsljus, sådana här dagar. Men förvånansvärt hyfsad temperatur.
Annat var det förr, då det var mycket soligare somrar och mycket snörika och frostiga vintrar. Jag minns särskilt den vintern då det var så kallt att mor tvekade att skicka oss till skolan. det var minus 22 grader då hon väckte oss på en tisdagsmorgon. Ett vitt vackert snötäcke, inte så djupt men likväl ett snötäcke som gnistrade som diamanter överallt då solen steg upp. Ingenting kunde hålla oss inomhus denna glimrande dag. Men skolka och gå ut i snön gick ju inte, så denna dag riktigt bad vi att få gå till skolan. När vi väl kom hem från skolan var vi snabba att komma oss ut. Ut och rulla snögubbar, leta koksbitar som brukade falla bredvid luckan där bilen lastade ner koks i pann-rummet i källaren. Blev fina ögon på snögubben och mun, många småbitar bredvid varandra blev mun. Halsduk kunde vi alltid tigga oss till, dög med en trasa, vilken som helst. Hatt fick vår fantasi sätta dit själv. När vi rullat snökloten och monterat ihop dem var vi så genomfrusna om fingrarna att vi blev tvungna smyga in i vår trappuppgång, där nere i porten var ett element. Men vi fick vara tysta som möss. annars kom någon av ”tanterna” som bodde på bottenplan och körde ut oss. Vi fick inte ”leka” inne i trappuppgången. Men vi tinade ju bara våra iskalla händer, stack in dem mellan lamellerna i elementet. Men hjälp vad ont det gjorde då de väl tinade, en smärta som var svår att tiga still om.
Denna tisdag var en sådan s.k. syföreningsdag som jag berättade om i förra historien. så de där fyra damerna skulle mötas i vårt hem. Det var min moster, två arbetskamrater till henne och så min mor. Moster och ”Blomman” städade på rådhuset morgnar och förmiddagar, men Karla hade det senare passet, jobbade eftermiddagarna. Så Karla kom direkt från jobbet till syföreningen, ibland med andan i halsen. Denna tisdagskväll började som vanligt med att mor, moster och Blomman gick igång med veckans allehanda händelser. Mors och mosters breda skånska lät skorrande dov, medan Blommans lite gälla dalmål skar genom dörrarna in till oss dit vi var förvisade i köket. Det dröjde en stund innan någon började undra över Karla, vad hon dröjde! Hon brukade ju vara snabb! Karla var nämligen en så modern kvinna att hon var motorburen! Hon körde moppe, en alldeles egen moped! Klockan slog sju och ingen Karla i sikte.

Oron började gnaga i oss allihop. Vi hängde oss ut genom köksfönstret för att se om vi fick en skymt av Karla på moppen. Men det var återigen mycket kallt så det ropades snart att; stäng fönstret! Hade hon kört omkull i det hala väglaget, hon brukade inte köra sakta precis. Vad hade hänt? Nu lades till och med lite sordin på damerna som startat veckosessionen. Även de blev oroliga.
Långt om länge dök motorburna Karla upp och friden var återställd, eller snarare ofriden. För nu gick de igång igen, med ytterligare frenesi. Och vi fick höra förklaringen till Karlas fördröjning.

Vägen från hennes jobb på rådhuset, upp över Hälsan i tjugo minusgrader. Då hon nådde Hjälmshultsgatan var hon så genomfrusen att hon var tvungen till att hoppa av moppen in i första trappuppgång, lyfta upp kjolen och backa upp mot elementet. Hon var så genomfrusen att detta var hennes räddning menade hon. Annars hade hon inte kunnat använda dessa ädlare delar, hon hade fått stå upp och köra moppen.
Jag har tänkt på Karla och hennes sätt att rädda sig från förfrusen rumpa, det hade inte fungerat idag. Alla portar är låsta och utrustade med porttelefon nuförtiden. Tror ingen hade släppt in Karla för att tina häcken. Så kära läsare, visst var det väl bättre förr?

Det är ju inte klokt vad dagarna är korta nuförtiden. Inte bara att årstiden gör sitt till med färre timmar dagsljus, det är som om klockan har fått bråttom. Eller är det våra gamla kroppar som blivit segare? Ja ja sega gubbar anses som en delikatess av somliga, men sega käringar? Hur blir det med dem?
Skulle-ha-gjort-listan växer lavinartat. Men lyckligtvis är det inget som stressar mig. Så här i veckan före första advent skulle jag inte kunnat sova, då i yngre dagar, om jag hade så många fönster oputsade som jag har nu,. Det var viktigt att man hade nyputsade fönster. Men då på den tiden blev ju fönsterna skitiga, nuförtiden är de hur bra som helst. Det är fördelar med nackdelar också. Som att börja se dåligt. Maken brukar titta över min klädsel och kolla så jag inte har för många fläckar på mina tröjor då vi ska gå någonstans. Kan jag acceptera, det är skönt att någon annan har lite koll på det som blivit lite osynligt.
Helgen som passerade har det gått många SMS mellan Norrland och oss i Skåne. Dagarna däruppe är så korta, men vilka vackra solnedgångar det varit sista veckan! Fantastiska färgspel över himlavalvet har fotograferats av och skickats som MMS till oss. Men vi har fått snö, så det har blivit bilder tagna här också och sända till dem så att de har fått se vår premiärsnö för vintern.
Maken bytte hjul på bilen förra fredagen. Sicken tajming. Skulle blivit stående lördagen om det inte vore för att han bytt. Visserligen är det inte olagligt att köra med sommardäck men visst är det osmart.
Skrivarkursen är slut, känns lite vemodigt. Hade blivit en oerhört uppbyggande syssla att skriva något med givna teman. Visserligen blev jag vissa veckor väldigt tunnhårig, då jag slet mina hårtestar. Men sedan då jag väl startade var det spännande att se om jag fick till något bidrag att skicka in.
Snön som kom i helgen for lika snabbt. Det var en tvådagarsvinter, men oerhört vacker. Nu kan jag inte skylla på kallvädret längre då det gäller fönsterputs.
Pratade men väninnan idag om att det går trögt med skrivandet. Ibland kommer jag in i sådana svackor. Tror att jag inte har något att berätta längre. Men där fick jag tji, hon tyckte jag har mycket osagt. Ibland brukar jag säga att jag inte kan skriva om jag inte får någon att skratta med, ja även över. Då vi satt där och småpratade, berättade hon att hon haft gäster dagen förut. Några damer. De pratade och pratade. En av gästerna berättade en sak, då min väninna föll in i samtalet. Förvånat tittade gästen på henne och undrade varför hon blev avbruten??? Jamen, sa väninnan, du blev ju tyst! – Men jag bara hämtade andan!! fick hon till svar….
Nu blev väninnan tvungen att förklara. Hennes och mitt normala samtalsklimat är väldigt intensivt. Det innebär att vi ofta har papper och penna framför oss. Ger samtalet oss en idé om vad man ska tala vidare om, måste man skriva ner det, för vi är så inkörda på att inte släppa in den andra i samtalet. Vi har lärt oss at tala på inandningarna också. Här släpps ingen in i samtalet hur som helst. Och när det till slut ges en chans har man för länge sedan glömt vad man skulle säga, vilket innebär att det blir en konstpaus medan man funderar: vad var det jag skulle säga? Och vad händer i den pausen? Hon fortsätter, och där rök den chansen att få ordet!
Så när det blir något nedskrivet på papperet håller man det strikt framför ögonen, så man är superkoncentrerad om det skulle komma en inandning som inte talas på! När gästen väl fått veta vad min väninna är van vid, blev hon tydligen förlåten.
Medan vi talade om detta gled samtalet in på mina gamla minnen som ligger många år tillbaka i tiden. Berätta dem igen menade väninnan, de finns nog folk som inte läst dem. och då kom vi att tala om min mors syförening.
Då jag växte upp var umgängeslivet annorlunda än idag.TV fanns inte. Man hade träffar schemalagda. En gång i veckan deltog min mor i ett gäng damer som träffades tisdagskvällarna. De var fyra stycken som alternerade om värdinneskapet.
Vi inom familjen fick sitta instängda i köket då dessa damer hade sin träff hemma hos oss. men vi var på intet sätt utestängda från samtalet. Då dessa damer väl gick igång väntades inte på några inandningar eller andra pauser. Här gjorde man så i stället att man försökte få ordet genom att överrösta varandra. Så någon stängd dörr dämpade inte samtalet. Och som om det inte räckte med överröstningarna, damerna höjde också tonläget så att en tränad sopran hade svårt att hävda sig. Jag minns att det ringde i öronen på oss ett par dagar efter att träffen varit hemma hos oss. Förmodligen var det i dessa tider min tinnitus debuterade. Vad jag även har blivit smått förvånad över på senare tid är att, dessa damer hade aldrig någonsin ett handarbete, någon stickning eller virkning i händerna, trots att de kallade det för sin syförening……