Sicken grann cykel hon hade! Var det en Skeppshults?? frågar maken.
Sitter vid frukostbordet djupt försjunken i mitt sudoku. Noterade visserligen den cyklande tjejen utanför på gångstigen. Tyckte hennes hastighet var onödigt hög med tanke på hunden hon rastade. Men hojen! Inte hade jag lagt märke till hojen. Trots allt tittar jag förvånat upp på maken och frågar hur han mår.
-Vadå, undrar han?
-Ja du kommenterar en cykel och att den var fin när det sitter en vacker kvinna på den! Hur är det? Har dina uppfattningar om vad som är vackert här i livet ändrats från att notera vackra kvinnor till att kolla in fina cyklar??
Han skruvar generat på sig. Vill kanske inte erkänna att hela ekipaget var en fröjd för hans ögon, men av hävd drar man inte igång några samtal som kan ge anledning till några andra ifrågasättanden. Nu blev det i alla fall ifrågasatt ändå. Ha ha ha. Visst är livet svårt ibland. Efter femtio års äktenskap är inte alla samtalen intensiva och högljudda längre. I stället utspinner de sig som små lösryckta meningar, ibland utan naturligt sammanhang. Hummanden och nickanden ingår också i samtalen. Ibland hänger det i luften med svar. Behövs inte. Det finns ett gammalt talesätt som säger: den som tiger samtycker. Därför har det blivit tysta överenskommelser om det mesta.
Det är ganska många år sedan vi insåg att kunna vara i varandras sällskap helt tysta, inte ha något särskilt att dryfta och ändå trivas, det kunde vi.
Minns när jag en gång låg på sjukhus, maken bara satt där. Jag menade att: du kan väl åka hem, jag orkar ändå inte prata något särskilt.
-Du ska veta, sa han, här är en som är världsmästare på att ha tråkigt…..jaha, det var ju ett riktigt trevligt sätt att få veta att man var hans allt…..eller vad det nu var.
Jag måste skriva ner detta och dokumentera vilka tråkmånsar vi är, vilket vi är medvetna om.
Kategori: Minnen Sida 112 av 135
Då jag pratade om förestående resa med fripassagerare till Sundsvall och sonens kisspauser i ett tidigare inlägg vill jag här åskådliggöra för er som undrar: hur gör de sina resor??? Hittade denna logg i mobilen skriven av hon som alltid babblar.
Logg hemresa påsken -15
Startade i Rönäs kl. 07.05
Mätarställning 75640
Snöat under natten, vinterväglag, runt 0 grader.
Byte av förare i Buktes kl. 09.15. Rejält med nysnö söder om Storuman.
Bytte förare igen kl. 10.45 fyra mil före Åsele. Svinkallt i västanvinden. Ingen fika!
Kör ca fem minuter, stannar. Kaffesugna. Tar en fika inne i bilen, slipper blåsvädret. Superbt! Kör vidare kl 11.25.
Passerar Åsele 11.42.
Passerar goa wienerbröd ? i Hälla kl.12.05
Förarbyte i Näsåker kl 12.53
Byter igen i Sollefteå. 13.25 p.g.a I-L trött. Tankar i Sollefteå. Kör vidare 13.35.
SMS-växlar med sonen för reservation av hotellrum i Gävle vid två-tiden.
Når E4:an vid 14.20. Nu barmark och torra vägar som det dock är en grå saltrök ifrån. Näsan protesterar mot detta, känns som nästäppa men inte snorig….
Älandsbro kl. 14.36
Hamburgare på Max i Sundsvall.
Kör från Max 16.20
Byte av förare strax S Hudik. 17.20 blåsigt +9•
Anlände Gävle 18.30
Lite kaffe, TV, dusch och sen godnatt.
Vaknade 08.20! Snabba ryck! Frukosten stänger 09.00!!!
Mätarställning 76440
Startar 09.35 mätta och glada. Solsken och 9+.
Krylbo för lite shopping kl. 11.30 fullt med vitsippor utslagna strax efter Krylbo.
Förarbyte Fagersta 12.04
Lindesberg fika 12.50 började ute men 6+ och svår snålblåst gjorde att vi hoppade in i bilen och fikade. Fortsätter söderut kl 13.21 med I-L vid ratten.
Vid Brändåsen tankar vi E 85. Kl. 14.25 och byter förare. Martin vid ratten. Passerar Askersund 14.45. Möter en flock starar. Det börjar regna lite.
Motala visslar man numera förbi. Klockan är 15.25
Kör in i Småland i flygande fläng kl. 15.55. Han har nog snott bilen!? Regnet tilltar.
Förarbyte Vista kulle. Kl 16.15 ett kraftigt regnande genom hela Småland. Martin påstår att SMHI lovat uppehåll i Gantofta! Strax efter Markaryd upphör regnet! Håller SMHI sitt löfte? I-L vid ratten vägrar förarbyte. ”Har jag nu kört om alla dessa lastbilar i hällande ösregn vill jag icke släppa dem förbi mig igen säger hon.”
Hemma kl. 19.00 packar ur bilen och iväg till ICA för lite inköp!
Nu är det den årstid då kråkhackan börjar ge sig till känna. Eller tran-svedan eller tranhackan som den benämndes uppåt landet. Jag kom till att tänka på dessa gamla ordbruk då jag kände av klådan jag brukar ha på ryggen. Då jag ber maken smörja mig på skuldrorna. Där bak ni vet som man inte når själv utan hjälpmedel, eller hjälpgubbe. Krämen jag använder är på väg att ta slut. Så det blev en anteckning på inköpslistan. Tänkte; bara nu inte maken går och inköper någon kräm som luktar mycket gott men gör mindre nytta.
En snabb titt på vad den kräm jag gillar bäst är baserad på; ureum. Lite roat inser jag att gamla huskurer är inte att förakta. När vi var barn hände att man fällde en och annan tår över de onda spruckna händerna man hade såhär fram på vårvintern.
Många gånger har jag hört mor och även fastrar och mostrar gett en rådet att kissa på händerna. Lustigt nog minns jag aldrig en liknande kommentar från någon manlig anförvant. Ja det var tydligen ett allmänt råd som man föreslog då barnen klagade över sina onda händer. Det var väl det äckligaste man kunde höra! Jag uppfattade det nästan som: struntar jag i, skyll dej själv som inte haft vantarna på! Men jag hörde det så många gånger att det etsade sig fast i minnet. Och alltid samma uttryck, kissa på händerna! Hittade ett inlägg på en sida som handlar om just detta sätt att mildra symptomen på ett naturligt sätt förr i tiden.
http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=404
Jag blev med tiden införstådd att det verksamma medlet i vissa av våra bästa hudkrämer bestod av detta urea, ett ämne som finns i däggdjurs urin. Därför har jag i vuxen ålder tagit till mig att man ska kissa på händerna, nu när vårens besvärliga kråkhacka slår till. Nu vid denna årstid då man känner både händer och fötter behöver smörjas med hudkrämer. Och min rygg. Men det är svårt att få en bestående effekt av ett snabbt pink, som man förmodligen vill tvätta bort så fort som möjligt så jag håller mig till krämen. Men då jag smörjer mig tänker jag att det ersätter det pink som jag kunde presterat själv, öööörk….
När jag som vuxen började läsa och lära om vår natur och speciellt blommor, blev jag varse att de latinska namnen på blommor var ibland besläktade med de latinska namnen för sjukdomar. Varför det? Hade de något samband? Tussilago farfara t.ex. hade det något samband med tussis, hosta? I alla fall finns det medicin som heter Tussipect, en hostmedicin. Och om man kollar innehållet är det baserat på ephedrin utvunnit ur tussilago….
Och tittar man på den gamla stammen av mediciner var de ofta en vidareutveckling av gamla huskurer. Kan inte låta bli att fundera hur många människor genom årens lopp som har fått sätta livet till, för att man skulle inse att den växten inte gick att använda, eller att det var för stora doser.
Jag har tyckt att det var spännande att utforska växternas läkekraft själv, och den växt som varit en stor tröst för min familj många gånger är, groblad.Den vite mannens fotspår brukar maken kalla den. Den anses bara växa där vit man trampat någon gång. Den är en ypperlig inflammationsdämpande växt. Många gånger har jag hejdat nageltrång och även infekterade sår genom att lägga ett tillknycklat groblad under bandaget, närmst såret/inflammationen. Jag är övertygad att det ska vara tillknycklat, såpass att växtsaften börjat läcka ut ur bladet, så att det inte bara torkar. Vi brukar plocka, torka och lägga upp ett litet förråd inför vintern. Dottern brukar ibland utbrista; så mycket friska fötter det växer här! Då har hon stått och skådat en stig översållad med groblad.
Har även andra funderingar på växter och sjukdomars samband, men jag kanske ska hålla dem lite lågt. Kloka gummors och häxors rykten ligger rätt nära varandra.
Men lite antidot mot vampyrer har det visserligen debatterats mellan en viss greve och mig på senaste tiden, och det är ju skönt att det finns i det receptfria sortimentet, vitlök är dessutom gott.
Ibland då jag har den där torkan på att skriva men ändå känner att det kliar i fingertopparna att få bladdra på lite, då ringer jag väninnan. Erkänner min skrivartorka och hon vet vad jag talar om. Samtalet löper på lite hit och dit, vi gamla damer har alltid något vi förargar oss över. Om det inte är något annat så får vi ta en runda om våra gamla skröpliga kroppar som dessa två i övrigt ungdomliga damer begåvats med. Världen är orättvis.
Kunde dock icke låta bli att berätta om en nätflirt jag hade häromdagen. Nu undrar du säkert; nätflirt? Gamla människan? Jag spelar bridge på nätet, brukar även vara med i individuella små turneringar, då deltar man utan någon partner. Får en ny partner för varje rond.
För mig ett spännande sätt att se om mina påståenden som jag brukar berätta för mina elever om, att har du en gång lärt dig spela bridge kan man gå vart som helst i världen, glida ned vid ett bridgebord och sätta igång med att spela. Om det är en kines som bara talar kinesiska eller en eskimå med sitt språk, du har fått som partner, spelar ingen roll. Man har ett gemensamt språk i budgivning och spel. Så att möta en ny medspelare varje bricka är för mig ett kvitto på att detta påstående stämmer.
Denna dag hade jag i en rond en motspelare som hade en signatur mycket snarlik ”Dracula”. Nyfiket kikade jag på hans profil, han hette Vlad i förnamn och var från Rumänien!! Visst var det han, vampyren!? Eller? Markerade honom så att jag skulle hitta honom efter tävlingen. Under pågående tävling kan man inte tala med varandra.
Efter tävlingen sände jag ett kort meddelande till honom; Are you the ONE? Dröjde inte stund innan jag fick ett svar, han kollade vem som sänt meddelandet, men sen sa han;
– Det ska du få veta vid midnatt! blev svaret
– Spännande! sa jag.
– Men jag vill att du är nytvättad och inga smycken runt din hals, sa vampyren
– Jag lovar att inte heller äta någon vitlök under dagen, sa jag.
Detta samtal utspann sig tidig eftermiddag. Tänkte inte mer på det. Senare på kvällen var jag in på nätet och spelade igen. Ibland kan jag sitta och följa ett spel vid något bord. Titta på budgivning och spelteknik. Klockan 22.54 dök det upp ett meddelande på min skärm; 6 minuter!!! Från herr Vampyr! Ojdå! Sneglade på klockan, jaha. Ja de ligger en timme före oss i Transylvanien. Sedan kom nästa meddelande, 3 minuter. Jag måste tillstå att jag blev mycket nyfiken på vad som skulle hända.
Det blev en inbjudan att spela med honom prick klockan 23.00 eller som klockan är då i Transylvanien, midnatt. Skämtade och spelade i drygt en halvtimme då han berättade att han drack ”Bloody Mary” under tiden vi spelade. Då vi skiljdes åt bad han om ursäkt om han lämnat märken på min hals, och om jag började känna mig konstig efteråt berodde det troligen på den omställning min kropp skulle komma att genomgå.
Måste medge att berättelser om vampyrer är jag inte så duktig på, bör nog ta fram gammal litteratur och läsa. Känner att jag bör ha historien bättre klar för mig innan jag ger mig in i flirter med vampyrer.
Fick ett SMS från sonen där han ställde frågan om vi körde till Sundsvall den 18 mars? Vi hade inte kommit så långt i planeringen av vår påskresa ännu så vi hade klart för oss vilken dag vi var på gång. Men då jag kollat almanackan lite närmre så visade det sig vara en trolig resdag. Varför undrar du, blev svaret! Han undrade om möjligheten för två fripassagerare? Kändes lite knepigt för mig. Slängde fram förfrågan till maken också, som tittade på mig? Vilka då, undrade maken och jag? Några kinkiga ungdomar? Eller djur? Gav inget svar förrän vi fick klart för oss vem det var? Son med sin dotter ville lifta. Jaha, vad innebär nu detta? Trångt i bilen, gnälliga ungar? Men det är ju vuxna personer så man får väl hoppas att de inte är för gnälliga. Lät meddela att några pauser för rökning och andra laster finns inte utrymme för på våra resor. Vi har dem så inkörda att våra kroppar skulle inte en gång våga signalera att de är pinkenödiga. Finns i systemet var och när man får bli pinkenödig. Detta meddelande bemöttes från sonen med att han lider av en kronisk UVI (urinvägsinfektion). Synd om honom tänkte jag och frågade om jag skulle fixa fram lite blöjor eller han föredrog uridom? Ja så är läget för tillfället. Han går fortfarande och funderar på nikotinplåster…. Men ett trevligt moment i vår påskresa har onekligen smugit sig in….Inte för att maken och jag inte trivs tillsammans, men omväxling förnöjer.
Berättade om detta med medpassagerare för min frissa idag. Då hon hörde vem det var som skulle hänga med och hur långt vi hade hunnit i villkoren för att få hänga med skrattade hon hjärtligt. Den ungen (sonen) är ju van vid at förhandla, sa hon. Undrar vem som kommer att vinna den situationen…. Var hon nu fick de ifrån……
Visst är det konstigt med ålder och det där…… Hur man skrattat i mjugg åt äldre människor och deras virrighet och glömska. I den fasta förvissningen om att det är inget som jag kommer att tillåta mig och min smarta hjärna att drabbas av!! Ha ha ha, aldrig jag inte.
Gårdagen gick i kallskänketakt. Vad då kallskänketakt undrar väl somliga? Jo så här i årets sista skälvande dagar brukar vi sedan några år tillbaka ha en liten julsmörgås till våra bridgekamrater som spelar på tisdagarna hos oss. Och som tidigare år serverade vi en hemsnickrad landgång som tog morgonen och förmiddagen i anspråk att göra. Sedan en snabb dusch innan det var tid att ge sig iväg.
Väl utkommen ur duschen fick jag ett infall att jag skulle ta på mig en brosch med nyårsklockor, ett sådant där billigt bijouteri jag haft sedan långa tider tillbaka. Som jag brukar få ögonen på en bit in i januari och konstaterar att, även i år fick det ligga i glömska! Men detta år skulle jag bättra mig och komma ihåg det i god tid. Sagt och gjort. På med kläderna och fram med smyckena! Dök in i garderoben efter min hemliga smyckelåda….. Men var hade den tagit vägen? Borta! Inte på det vanliga stället, inte på det ovanliga stället heller…. Hjälp, hade vi haft inbrott igen? Alla mina juveler! Men nej, vi går ju knappt ut till brevlådan utan att larma huset. Vi sover nattetid med larmet påkopplat i övervåningen så där kan inte snika sig in huset då heller. Alltså jag bör nog inte skylla tjuvar för att mina juveler är borta. Vi bör nog sätta det på glömskans konto.
Och kan ni tro! Efter en stund dyker maken upp med skrinet och alla mina juveler.
Var hittade du dem? Frågan lät troligen lite häpet överraskad, såpass att jag avslöjade min förvåning.
Ja, han erkände då att han blivit förbryllad då jag inte hittade mina kronjuveler. Varvid han själv satte igång och leta. Alltså var han själv inte helt på det klara med var jag gömt dem. Därför dröjde svaret då jag ställde min fråga. Men efter en stunds tvekan fick jag veta att det var inte från mitt gömställe de försvunnit denna gången, utan från hans…….. Tiden var nu så knapp att jag inte hann gå igenom skrinet och leta fram klockorna. Får använda dem nyårsafton istället.
Bara så ni vet, nu är de här två gamlingarna med i klubben ”De som gömmer så jättebra att de inte hittar grejorna själv”.
Sedan som grädde på moset i detta glömskans tecken. Jag satt idag och kände; måste slå en signal till svägerskan i Norrland och önska ett gott slut och lite nyårshälsningar. Vi hade inte pratat på någon vecka. Så det blev lite prat om julhelgen som varit, om nyårshelgen som förestod. Tider som varit och tider som komma skall. Kände att ingen av oss hade bråttom till något särskilt. Bara ett trevligt samtal som löpte på om ditt och datt. Till slut då vi talat nästan tre kvart, tyckte vi att nu hade vi nog avhandlat allt av värde. Tillbaka till näringarna sade jag lite sådär hurtfriskt. Ja nu ska jag baka en tårta sa svägerskan….. Vadå tårta, sa jag. Vem har du nu som fyller, sa jag lite förvånat. – Det blev dödstyst i telefonen. Hörde hur hon kippade efter luft i andra änden. Trodde hon att jag skämtade? Nej hon insåg nog att nu, nu hade jag kalenderbitaren troligen visat ännu ett tecken på åldrande. Och efter några sekunder insåg jag själv att så var nog fallet. Hennes make fyller ju år idag! Just denna dag som vi suttit och pratat bort nästan en timme av. Generat erkände jag att det hade farit ur mitt minne helt och hållet, men att jag troligen innan dagen var slut, hade kommit ihåg det. Så förlåt svåger lille, om du läser det här så är du inte bortglömd – ännu.