Kategori: Minnen Sida 11 av 134

Midsommarveckan inleddes med vårfest på bridgeklubben på måndagen. Det innebär att vi har sommarlov. Det ordet SOMMARLOV smakar smaskens. Att leva lite slött och inte ha några fasta rutiner. Det enda som är viktigt är att vi inte glömmer ladda våra hörapparater eller glömmer dra klockan. Maken har lyckats få igång vår stora väggklocka som slår med klongande slag. Den har hängt med oss sedan 1973 då vi köpte den begagnad. Redan då gjorde maken en totalrenovering av urverket. Bussningar bytes ut och sedan har klockan tjänat oss i drygt 50 år. Men för en månad sedan ville den inte mer. Det blev ett nytt försök med rengöring av urverket och smörjning. Och nu hänger den här igen och plingar och plongar. 

Tisdagen är vår shoppingdag och vi fick prova på vår nya busslinje. Den går hela vägen ut till den ICA-affär vi brukar handla i. Vi har varit tvungna att byta buss förut, men nu har det blivit ändring så att vi åker hela vägen utan byte. Kan bli uppskattat till vintern då det är ruggigt och kallt. 

Då vi steg av bussen framme vid affären mötte vi en vän som varnade oss för att det var kaos inne i affären. Vårt ICA-kort skulle inte fungera. Inte heller blipparna som vi brukar använda oss av. Ingen seniorrabatt eller bonus på inköpen blev vi upplysta om av en personal som stod i entrén och informerade. Men vi hade inte någon lång shoppinglista, ej heller någon brådska så vi blev inte så oroliga. Vi plockade ganska snart åt oss de varor vi skulle ha och gick bort mot kassaköerna. De var verkligen långa. Man trodde att det var julafton, för då brukade det vara länga köer förr i tiden. Vi blev erbjudna kaffe eller annan dricka av personal som såg till att hålla humöret uppe på oss. Men att det ställde till bekymmer för många människor som bara har sitt ICA-kort med sig. Och vad sårbara vi är när datorerna strejkar. Nu blev det omsatt lite av de kriskontanter jag går och bär i plånboken sedan flera år tillbaka.

Det är redan 5 dagar sedan våra sommarbiljetter började gälla, och vi hade inte fått tummarna loss ännu. Alltså inte varit utanför stadens tullar, trots att vi kan fara hela länet runt. Men nu var vi tvungna att ta tag i den saken. Vi har planerat för en titt upp till stugan senare delen av juli, så vi har saker som måste inhandlas inför resan. Bauhaus i Hyllinge har tidigare år haft den rätta sortens latrinsäckar. Och Hyllinge ligger så att man måste fara med regionbussar. Så sagt och gjort, idag torsdag letade vi oss ner på centralstationen för att hitta en lämplig buss. Samtidigt som sommarkortet började gälla passade min stad på att starta det nya stadsplaneringen för bussar. 

Folk verkar förvirrade och hittar inte sina linjer. Det står människor på alla hållplatser runt om i staden och frågar om man vet om den buss som är på väg in på hållplatsen går hit eller dit. Själv är jag koncentrerad på att hitta dit jag ska och har faktiskt snäst av folk flera gånger denna veckan med att det vet jag inte. Vi får planera för lite dagsresor och följa de olika linjerna, för att kunna hitta själv i framtiden. Hur åker jag till tandläkare, frisör och de olika aktiviteter vi brukar delta i? Men nu är det Skåne som gäller för tillfället. Det andra med ”inom staden” kan vi ta till hösten. Som ni hör jobbar vi långsiktigt!

Idag var vi iväg till Hyllinge Storcenter med regionalbuss. Då vi inhandlat vad vi skulle ha, gick vi bort mot busshållplatsen. Det skulle ta drygt en halvtimme innan vår buss kom. Men i samma ögonblick dök bussen upp som gick motsvarande väg. Vinden var oerhört stark så det var inget nöje att vistas på hållplatsen. I ett huj beslöt vi oss att hoppa på bussen som gled in framför näsan på oss, även om det gick åt fel håll. Vi åker och möter bussen som vi ska med, sa vi. Såhär snabba beslut kan man ta om man är innehavare av en sommarbiljett. Vi hoppade av några kilometer bort i en liten kyrkby, Västra Broby. Strax utanför kyrkan i en lummig idyll fanns hållplatsen. Vi såg i trädtopparna hur det blåste hårt, men där vi stod vid kyrkogårdsmuren var det tyst och lugnt, om man inte ska räkna fågelkvittret. Denna väg tror jag inte att jag någonsin kommit. Biltrafiken på vägen var inget man behöver vara ängslig för slitaget på asfalten. En liten paus för öronen ifrån allt buller vi har runt om oss överallt. Då bussen dök upp och körde upp framför oss insåg jag att jag stod precis i gräskanten. De gula bussarna verkar inte ha någon nigningsfunktion. Där jag stod upplevde jag det som om insteget var i midjehöjd. Vad göra? Jag fick försöka hugga tag i handtaget på insidan bussdörren, ett jättekliv med vänsterfoten och ett ansträngt försök att häva mig upp. Maken stod precis bakom, och jag hoppades få lite hjälp. Men den artige herrn som jag är gift med tänkte inte en sekund på att mitt ute på landet stå och ta ett sådant skamgrepp på sin hustru. Till slut lyckades jag äntra bussen. Dessa gula bussar borde ha en liten kran för att lyfta in tanter med. När de nu inte har nigningseffekten som de gröna bussarna har. 

Nu har vi detaljen med de säckar avklarade. Midsommaren kan firas i lugn och ro. Vi är bortbjudna. Vi slipper att planera, bara vara. 

GLAD MIDSOMMAR på er alla som läser det här.

Regnet det bara öser ner, jag blir så blöt om mina skor och strumpor…. Tänk, livet är fullt av musik och man kan leta i minnet efter en låt eller melodi som passar antingen vädret eller sinnesstämningen. Klockan närmar sig lunchtid idag Nationaldagen 2025. 

Maken har läst en artikel i tidningen om hur vi svenskar borde modernisera vår nationalhymn, Du gamla du fria.. Lite fundersamt undrar han vad är en hymn? Tvekande börjar jag, ja hm, det är…samtidigt som jag googlar fram förklaringen: hymn är en högtidlig sång till gudars eller hjältars ära, framförd som lovsång, en jubelhymn, men kan också vara en sång för en grupp eller organisation. Visst är det lustigt att man använder ord hela livet men har ingen bra förklaring på vad ordet betyder  sådär precist, bara ett hum, på ett ungefär. 

Men sedan började nästa fundering, vad skulle vi byta ut vårt gamla och fria mot? Hade vi något bra förslag? Maken hade lite försprång i sitt resonemang för han satt med tidningen framför sig och tjuvläste vad artikelförfattaren hade för tips. 

Jag hörde honom tvekande fråga om Anthem var en svensk låt? Ja musiken är i allra högsta grad svensk, det hör du väl, svarade jag. Nja menade han, vem är Tim Rice då? Ja ja, det är han som skrivit texten och då på engelska eftersom hela musikalen är skriven på engelska. Men musiken klingar nordiskt, det hör du väl?

Jag tog fram låten på Spotify både med Tommy Körbergs mäktiga stämma, och sedan med London filharmoniker med en kör i bakgrunden som hummade, alltså utan text. Men jag såg en tvivlande min hos maken. Han sa att man nämnt Calle Schewens vals

som ett annat alternativ. Näääää, vi ska inte ha en sång som handlar om Roslagen, det ska vara hela landet det handlar om, protesterade jag.  Plus att den innehåller reklam för spritdrycker.

Vidare fick jag veta att han som trivs bäst i öppna landskap också varit med i tidningsartikeln som kandidat. Jag menar att en lovsång där man bränner sitt brännvin själv kanske är typiskt svenskt, men kanske inget vi ska stå överst på en prispall och skråla ut i hela världen.

Roger Pontare med vindar som viskar hans namn, är väl heller inget jag stolt skulle stå och stämma upp min stämma i.  Viskar de inte mitt namn så struntar jag i den. Så den fick nobben direkt. 

Han som längtar till havet är i och för sig trallvänlig, men det är definitivt ingen hymn, campa på stranden med en kvinna! Jag är inte homo. Så den sorterades bort också.

Vad är det för fel på: (man kan väl hoppa över den där gåsapågen…)

Slumpmässiga utdrag ur låten…

Långt under mig det ligger som en tavla

Det vackraste i världen man kan se

Både skogar sjö och strand

Blir ett enda sagoland

När man ser det lite grann så här från ovan

Där ligger gamla slott och herresäten

Som minnen från den stolta tid som flytt

Och aldrig skall den tiden bli förgäten

Men inget slag skall stånda här på nytt

Nej dessa fält skall bära samma skördar

Som de har gjort i sekelflydda dar

Ja det är min liv och kniv

Alla tiders perspektiv

När man ser det lite grann så här från ovan

Du kära gås som stolt i skyn dig svingar

Har ingen farlig last att kasta ned

Ty du bär fredens vita vackra vingar

Som världen längtar efter mer och mer

När människobarnen går därnere och kivas

Då resonerar du nog liksom jag

Tänk vad skönt det är ändå

Att få sväva i det blå

Och se Er lite grann så här från ovan

Nu jordens alla murar börjar skaka

En samling dårar satt vår värld i brann

Vad fäderna byggt upp blir pannekaka

Det rycks och slits i gamla vänskapsband

Ack kära Ni som slåss därner på jorden

Kom upp och ta en liten titt med mig

Jag är ganska säker på

Att Ni skäms en smula då

När Ni ser vår gamla jord så här från ovan

Nej okej, jag förstår om jag inte får igenom den låten. Den är inte pampig ett enda dugg. 

Så vi går vidare med våra förslag. Hugo Alfvéns Midsommarvaka var inte den heller något riv i.

Jag menar att musiken ska få både herrar Putin och Trump att tappa hakan för att ett litet land som vi, kan producera sådan kraftfull musik, att det kan flyga in fåglar i munnen på dem. Petterson-Bergers Intåg i sommarhagen har faktiskt rätt kraft i musiken och den har så nordisk klang att den kan verkligen få kandidera.

Vi lyssnade på många riktigt bra låtar, men de får inte vara likt marschmusik. Där får jag associationer till kommunism, ja rent av fascism. Så Pettersson-Bergers Jämtlandssången föll på det. 

Regnet lättade ute och vi beslöt att äta en snabblunch för att sedan åka till affären och inhandla några saker som fattades i hushållet. Där vi satt med vår lunch frågade maken; hur är det med Roman? Jag stirrade på honom. Det var så smart! Att min make har sådan koll på våra svenska romantiker! Jisses honom hade vi inte tänkt ett dugg på. Jag plockade fram Drottningholmsmusiken och plötsligt insåg vi vad som kunde få Putin och Trumps hakor att falla, ja till och med få deras underläpp att börja skälva betänkligt, medan deras ögon tårades!

 Ta-dam-ta-tadadadadamtam- ta, ta-dam-tadadamtam. Helt underbar SVENSK triumferande musik att yvas över då man står på prispallen och mottar sin gyllene medalj. Kanske lite Bellmansk i tonen, men det är väl ännu en svensk som visste hur nordisk musik skall låta. 

Annars är Anthem min favorit nummer 2.

Tyvärr kommer våra betänkanden aldrig att räknas, men medge att det skulle kunna bli en fråga för svenska folket att sätta sig in i. Nu när Mello är överstökad, kanske öronen kunde få annat som lite salvelse.

Sista dagen i maj månad och vi har följt årstidernas växlingar lite mer intensivt än vi brukar. I och för sig händer det väl så mycket just dessa vårmånader att man aldrig slutar att förundras över detta. Hur allting i naturen ändras från grått spretigt till lummigt grönt. Med inslag av alla dessa blommande träd buskar och örter på marken. För varje liten blomma blir det en aha-upplevelse. Man har glömt bort dem, men så står de plötsligt och lyser igen. Denna vår har vi haft stor glädje av appar som hjälper oss att plocka fram namnen på många örter. Kanske det inte är så viktigt att veta vad alla blommor heter, men för mig är det en sorts nördighet att plocka fram namnet ur huvudet. Och om det inte låter sig göras är jag glad att jag kan fuska med denna app. Inte för att det förändrar världen, men för mig betyder det att jag får lite hjärngymnastik. Kanske jag kunde ha fått på något annat sätt annars men detta sätt roar mig. 

Vi har varit ute och spelat golf, minigolf. För två veckor sedan råkade vi passera den golfbana som finns mitt inne i stan. Den som vi aldrig tidigare hittat öppen för allmänheten. Beroende på att vi varit ute på fel tider gentemot deras. Nu var där öppet och vi slank in. Där var inte någon trängsel, fick veta av mannen som sålde glass och hyrde ut klubbor, att det var för tidigt på säsongen ännu, för att det skulle bli trångt på banorna. 

Lite nya regler och tips fick vi innan starten, sedan började vi fighten. Någon bana vann maken men nästa bana fick jag lite revansch. Men det som var mest underligt i vårt medvetande var de muskler bak på lår och vader, att de också var med i matchen. De protesterade och hindrade så mycket de kunde. Först att böja sig och placera bollen på startpunkten fungerade någorlunda, men då man lyckats få bollen i koppen och man skulle hämta upp den därifrån…. Aj aj aj, vad korta armar man har. Sätta sig hukande hjälpte inte då nådde man inte in till koppen. Man måste stå framåtlutad och böja sig. Efter nio banor erkände jag mig besegrad. Ville inte gå alla 18 banorna och riskera att inte kunna komma upp ur sängen på grund av svår träningsvärk dagen därpå. Så vi lämnade in klubbor och bollar, tackade för en trevlig stund i det fina vädret. Men erkände att vi kastar in handduken för idag. Hade redan då bestämt att spara protokollet och komma tillbaks för att fullfölja senare. Då mannen hörde detta gav han oss ett ”frikort” på fortsatt runda. Och idag har vi varit dit och spelat de sista 9 banorna. Lite kaffe i ryggsäcken och mina Rimbobullar gjorde eftermiddagen mysig. Jag fick däng av gubben med fyra slag inalles, så nu får han snart en invit för en ny runda. 

Idag var det betydligt lättare för vi fick låna en sorts manick som man satte på klubbskaftet, en sugkopp som man kunde ”fiska” upp bollen ur koppen med. Inte alls lika ont i musklerna idag. Tills nästa gång får vi jobba med den där ramsan: huvud axlar knä och tå, knä och tå…   med rörelserna som hör till.

Imorgon är det juni månad, då börjar snart vår sommarbiljett att gälla, hurra.

Göralös! Ett uttryck mina vänner numera känner igen då jag säger det. Att jag är göralös. I Norrland är det inget märkvärdigt ord. Där beskriver man läget hur det är. Med minsta möjliga slöseri med ord. Man klumpar ihop ord utan någon fundering om det finns ett ord som heter så. Man bara säger hur det är. Men idag känns det som om jag verkligen är detta. Har alltså ingen stickning på gång. Under fjolåret stickade jag flera riktigt mysiga yllekoftor, några västar och där emellan några vantpar. I januari var jag i samma tillstånd som jag är idag, jag var göralös. Men hade sett en mycket vacker sjal i garnbutiken. Hade lust att sticks en sådan, och kom att tänka på att min svärdotter skulle fylla jämnt i vår. Om jag skulle sticka den till henne? 

Besökte butiken och frågade efter garn och mönster. Tittade på det uppstickade exemplaret som fanns där. Biträdet i butiken lät lite fundersam, hon sade att mönstret var på engelska. Det är ok bara jag kan få tag i det, menade jag. Att det var annorlunda sätt att köpa garn och mönster mot vad jag har träffat på förut som garnkund insåg jag ganska snart. Jag fick köpa mönstret via nätet och det levererades till min mailadress. 

Struntar jag i, bara jag lyckas få tag i det, sa jag. Och jag valde garn tack och lov med hjälp från damen i butiken. Mina ögon har tyvärr inte något tillförlitligt färgseende längre. I januari månad väljer man inga ljusa pastellfärger, man vill ha mysiga dova färger. Men jag fick hjälp så att färgerna harmonierade varandra, då jag skulle välja mönsterfärger. 

Hem och läsa beskrivningen. Jag fick läsa flera gånger och plugga in alla förkortningar. De kom så ofta i texten att jag aldrig skulle klara ut dem utan att ha dessa ”abbreviations” (förkortningar) utskrivna som ett litet notblad, och som alltid låg främst på den sida som var aktuell. 

Det erkännes att det var lite svårare än de mönster jag haft tidigare, men det fanns länkar i mönstret så man kan titta på instruktionsvideo på nätet. Jag har tidigare letat upp sådana ”tutorials” (handledningar) då jag stött på nyheter i mitt kunnande. Tänk att man kan fortsätta att lära vid min ålder. Det var så roligt och det där gamla kända uttrycket att det är lätt då man kan det, blev mycket tydligt allt eftersom arbetet fortskred. 

Men det var ju väldigt vad det blev dystra färger…. Jag kände då februari månad närmade sig slutet, man kan inte ge bort en så dyster sjal. Då den var färdig köpte jag en uppsättning garn till, nu i soliga gula färger. En sådan skillnad!Mitt humör blev genast mycket bättre och jag insåg hur påverkad jag var av hur jag valt färger. Nu blev det så soligt att jag nästan behövde ha solbrillor på då jag stickade. Tänkte på, då jag förstod hur det påverkar sinnet, hur mysigt jag alltid känt med alla vantar jag stickat under årens lopp. 

När jag stickade sjal nummer två, behövde jag inte läsa mönstret så noga. Jag kunde det så gott som utantill. När jag nån gång kollade av mönsterinstruktören, Stephen, tittade jag några sekunder sedan mindes jag. Men jag fortsatte som Stephen hade sagt och upprepade för mej själv rät – rät – avig – rät, har jag gjort i alla år. Men nu blev jag internationell och pratade med mej själv ”nitt – nitt – pörl – nitt”, det var ju så Stephen sade. Såg att maken tittade och skakade på huvudet. Förmodligen såg han att jag var ganska koncentrerad och inte ville avbryta. 

När sjal nummer två var färdig beslöt jag att överlämna båda till svärdottern. Så fick hon välja. Och den hon valde bort fick bli hennes huvudvärk. Vi får inte ”slänga” några textiler i soporna i vår stad. Samtidigt som jag förklarade för henne att dessa sjalar var ett resultat av mitt fortskridande som stickerska. Jag hade även bestämt att sticka en till och välja färger i grön-skalan. Min dotter har alltid valt gröna nyanser som första alternativ. Nu skulle jag göra ett nytt försök med de där färgerna. Jag inhandlade bottenfärgen och två mönsterfärgerna till att börja med, tänkte komplettera senare med de två som skulle till. Nu blev det så att jag, då vi var i Amsterdam, slank inom i garnaffären som denne Stephen har där. Kunde inte motstå att titta i hans butik då vi hade möjlighet. Så i dotterns sjal är två av mönsterfärgerna från mönstermästarens egen butik. Kul tycker jag. En av damerna på mitt stickkafé sa att färgerna var fina, lindblomsgröna och lime. Där var bara kvinnliga expediter i affären i Amsterdam så jag får åka igen om jag vill träffa Stephen personligen. Men han finns i min dator och de skänkte ett nytt mönster då jag besökte butiken och hörde att jag köpt mönster från dem tidigare. Jag får se om jag ska ge mej på fler sjalar.   

Jag hade lärt under arbetets gång hur jag kan kombinera garnsorter och hur jag hanterade om jag hittade felaktigheter. Denne man Stephen, hade en så skön attityd till om man förlorat eller fått för många maskor. Det rättar man till. Genom att ”göra” en ny maska eller sticka ihop två. En mycket charmig garnkonstnär som i alla tutorials talade till mej och berömde mej för att jag fortfarande hängde med. Men han hade trots allt i den första videosnutten fått mej att lova: don’t freak out! Få inte panik! Så nu vet jag hur man väver in alla garnändar så att det inte liknar ett skatbo på baksidan av arbetet. Jag har lärt hur man törs laborera med olika garnkvaliteter och och grovlekar. Hur man använder markörer många många ibland för att hålla koll på ut- och intagningar. Hur man stickar in lite pärlor här och där. Ja rent ut sagt känns det som han lärt mej leka med garnerna. Och att detta ger ett roligt resultat. Min svägerska i Norrland som också stickar, har fått höra och i bild se hur arbetet med sjalarna fortskridit. Hon har lärt mej hur viktigt det är med de där markörerna. Och under årens lopp tillverkat sådana till mej. Hennes håller mycket bättre än de jag tillverkar själv. Hennes knutar på de små öglorna håller bättre. Men dammsugaren spottar inte ut dem igen, så då jag tappat dem på golvet och jag inte sett det meddetsamma, då hjälper inte vilka knutar de är gjorda med. Jag hörde hur hon skrattade åt att jag behövde 104 stycken markörer till detta arbetet. Vad håller du på med nu då, undrade hon. Nu får hon hela historien så här. Hon brukar vara inne och tjuvläsa denna sida, säger hon då och då. Jag tar inte betalt av någon. Detta är mitt eget höga nöje. Att berätta en historia eller berätta vad vi gjort. Inte för någon vinning, bara för att det är kul. Men det räcker med detta mönster nu. Svärdottern och dottern har något att dra om axlarna sena kvällar i TV-soffan eller mysiga kvällar sent i trädgården i sommar.

Sommarloven startade med ”ankelskånk”, ett smärtfyllt tillstånd som man fick tillsammans med glädjen att få ta på sig årets nya tofflor. Träbonnar kallade man dem för, eller bara tollorna. Det var helt ofrånkomligt att inte sparka till anklarna då man sprang runt i denna fotbeklädnad. Då sommaren invigdes med dem, var man ofta klumpig innan man vande sig vid dem. Det var alltid en viss inkörningsperiod innan man kunde springa med de nya tollorna. Åsamkade många vrickade fötter innan man fick fason på stegen. 

Och det hände att man ibland blev omplåstrad på anklarna, som lite tröst men även som lite skydd så att såren skulle få en chans att läka innan man sparkade upp såren ytterligare. 

I slutet av sommaren blev tollorna inspekterade av föräldrarna. Det hände att de var så hårt nedslitna att far offrade några gummibitar oc sulade träbonnarna så de skulle klara året ut. Fördelen var också att de inte klampade så i trappuppgången. Vi bodde på tredje våningen och vem hade tid att gå tyst och fint då man skulle upp eller ner? Inte vi ungar. Så när far klistrade dit några gummibitar lät det lite mindre då vi for i trapphusen. En annan fördel med dessa gummisulor var att man inte halkade. Man fick nya ”bromsbelägg”. Men vad jag minns slet man dessa tofflor så djupt att de aldrig blev några arvegods. De köptes till och slets ner av samma unge. Sneda vinda stod de där i långa rader i vår hall, och skvallrade om en sommars spring. 

Jag kom att tänka på detta häromdagen då vi satt och beklagade oss för varandra om de galopperande priserna på mat. Jag har förut pratat om hur tiden rusar iväg för oss. Hur jag tycker vi går till frissan och fotvård stup i kvarten. Om man då noterar hur priserna stiger på allt i affären, har det blivit svårt att hantera inköpen utan att hisna över slutsumman. 

Vi småpratar om senaste boken vi läst, vi tipsar varandra om TV-serier vi hittat. Vi berättar att vi har haft en bra natt utan störningar av leder som värkt. Vi talar om vilka fåglar vi sett och hört. Men helt plötsligt är vi inne på det där med ekonomin igen. ICA har gått ut med en kampanj att de lämnar dubbla poäng under andra kvartalet i år. Yppie! Vi förväntas jubla över detta. Men sanningen är att det är en sådan liten skitrabatt att det inte gör varken från eller till. Jag känner det mer som om de gör narr av oss kunder, för äta bör man annars dör man. När den dubbleras är det inte märkbart i min hushållsbudget heller. Så denna inflation tillsammans med den krympflation som varit senaste åren har gjort att vi oroar oss för hur våra barn och barnbarn ska klara av ett vettigt hushåll. Kan vi påverka läget för vårt hushåll på något vis? Har vi en massa lyxvarianter på vår mat? Tror jag inte. 

Plötsligt kommer maken med en briljant idé. Vår konsumtion av ost har blivit ifrågasatt många gånger då det är en vara som märks tydligt med dess prisökningar. Jag som har marmeladmackor till frukost kan mycket väl gnälla att man behöver inte dubbelsovla (dubbelsula). Inte heller behöver man ta den där extra skivan ost då man ska duka undan ostkupan. Maken småskrattar och vet att vi inte går i konkurs om han slösar lite. Men, menade han om jag tar ost på macka nummer ett och sedan klämmer fast den andra mackan ovanpå, då blir det en halvsula! Nöjt tittar han på mig och hoppas att jag ser det komiska i situationen, men jag känner det som om han driver med mig. 

Lätt grämande sitter jag och tuggar på ordet ”halvsula”. Och då dyker minnet med tollorna upp. Jag kan inte minnas att mina skor någon gång blivit halvsulade, men jag har varit och hämtat fars och mina bröders skor hos skomakaren efter att de blivit halvsulade. Förmodligen slet jag inte ut mina skosulor innan jag växt ur skorna, och jag vet inte om lillasyster kunde ärva mina skor. Snedgångna skor är inget kul, men jag har sluppit detta då jag är äldsta systern.