Kategori: Minnen Sida 109 av 135

Maken högt uppe på fjället och letar hjortron. Jag vet att han gillar de där långturerna som han brukar ta i augusti månad. Han säger innan han startar att han ska inte gå så långt iår, men jag ser på min app i mobilen att han gör som katten, svängarna blir yvigare och yvigare för varje liten småmyr han tar sig över. Kollade precis på min mobil hur högt han gått. En liten bit till så är han i Norge…
Var själv en liten runda bort på Gemack-myren. Plockade de 2 dl hjortron som jag visste fanns där. Men kantarellerna är som mockaskedar i storlek de få som finns. Så det känns tröstlöst, nu när vårt inneliggande lager som fanns i frysen har fördärvats då frysen blivit trasig.
Men det är fortfarande hopp om att de ska dyka upp i backarna, kantarellerna. Och hjortronsylt får bli en lyxvara i fortsättningen.
Skrev de inledande raderna igår eftermiddag. Nu idag fick vi ta en sväng till affären för att inhandla strösocker. Det är lite av en tradition att man inte köper socker förrän bären är skördade. När gubben min kom hem igår hade han plockat så vi nästan har fyra kilo bär.
Och dagen idag startade med en strålande sol. Men det känns höstlikt i luften. Rejält med nysnö på fjälltopparna aviserar att nu är sommaren på väg att packa ihop för denna gång. Stannade till på väg till affären för att ta en bild på snöiga fjället.
Men vi har vissa saker som ska skötas innan vi avslutar. Denna vecka är det surströmmings-premiär….. Såg att svägerskan köpte en burk färdigfilead strömming till mig. Jag är inte riktigt accepterad som van ätare av denna delikatess, så jag får färdigrensad…..och vi bör ha ner en omgång tunnbröd till i frysen innan vi lämnar inför vintern. Så en bakdag blir det någon av de närmsta dagarna.
Kantarellerna står kvar i backarna, ni vet de där…herr Kantarell borti enebacken…..han kom dit i förgårkväll med sin hatt på nacken…. Dem får vi försöka omhänderta på något vis…. Sen är det slut på det roliga som vi har häruppe.
Tillbaka till stadslivet och bekvämligheterna vi har runt om oss därnere. Nära till affärer, nära till sjukvård och tandläkare. Bussar och tåg när vi behöver. Pizzerior och hamburger-restauranger. Båtar som man kan Tura med. Ja allt det där som inte finns häruppe. Det som vi betraktar som så givet. Är väl inte riktigt överens med mig själv om det är det jag längtar efter – eller.
Får ta och göra en planeringslista så här de sista veckorna så att vi inte glömmer att göra något av de nödvändiga saker som måste göras. Känner att man inte har samma koll på läget som vi hade förr i tiden. Då vi även hade yngre och raskare folk runtomkring oss, de man kunde be att göra en utryckning och iordningställa det sista som vi glömt att fixa inför vintern. T.ex. då vi fick be svägerskan att gå ner och ta bort nyckeln som satt kvar i dörrlåset i stugdörren

Mulet hela förmiddagen, men trots allt relativt varmt och skönt och duschen väntar vi gärna med tills vår herre behagar värma duschvattnet så jag slipper ha långkalsonger på i duschen.
Istället löper dagen på med lite brevskrivning. Och sedan är det exakt fjorton dagar sedan jag hällde det där norrlandsguldet, åkerbären, i brännvinet. Dagligen har jag pysslat med flaskan, synat innehållet, vänt försiktigt, och beskådat den rubinröda färgen som har färgat vätskan. Sången om den röda rubinen…jag har inte en aning om, om det fanns en sång. Men en bok fanns det som hette så. Sista veckan har jag mumlat för mig själv detta om sången, då jag vänt flaskan och synat den. Jag är sällan helt tyst, har svårt för det. Man kan alltid vissla eller sjunga en sång, en sång som jag får en association till genom det jag för tillfället håller på med.
Veckan som gick blev produktiv för vår del. En brödstöpa på 4,5 liter degspad. Så hade vi jobb den dagen, klämda mackorna till fikapausen smakade precis lika gott som de gjorde i fjol. Fikat smakar så mycket bättre om man sitter i skogsbacken utanför ”bakuskjulet” än om man sitter som folk inomhus. I slutet av dagen kunde vi packa ner 30 stycken tunnbrödskakor i frysboxen.
Dagen därpå var vi lite segstartade. Jag sa att jag skulle gå till svägerskan i stugan bredvid för en kopp kaffe strax efter tolv. Jag vet att de dricker kaffe i den stugan klockan ett prick. Möttes av hunden som kom fram och hälsade. Upp på bron, ställde ifrån mig mina stavar. Måste ha dem i dessa backar.
En snabb knackning på dörren och sedan in genom dörren. Man gör så häruppe. Kliver på själv. Tomt i stugan! Jaha… Var hon på toa kanske? Satte mig i kökssoffan. Sträckte mig efter en tidning… Bläddrade lite…. Hoade, ”Är det nå´n hemma?” Tystnad. Sneglar på termosen som står på bordet… Ska jag? Det känns lite underligt…. Bestämmer mig för att gå ut på bron och kika om hon är i vedboden eller förrådet. Lämnar inte verandan för det kommer just en störtskur. Hunden hälsar igen, buffar lite med nosen… Inte mycket till vakthund… Väl ute på bron får jag ett mail. Jag tar upp mobilen och står kvar på bron och läser mitt brev. Min fransman berättar var han är för tillfället, i England… Jaja, ingen bridge med honom den dagen… Slänger iväg ett snabbt svar, och tittar ner mot vägen. Där kommer min andra svägerska cyklandes. I ösregnet. Jag ropar och frågar om hon vet var svägerskan som jag tänkte gästa kaffe hos är. Jag får ett tjoande till svar om att hon strax skulle passera igen. Hon skulle bara hämta en grej…. Jaha. Får väl bida min tid. Efter ett par minuter är svägerska 2 tillbaka med sin hoj. Hon kommenderade mig ner från bron och att jag skulle följa med henne! Jamen det öser ju ner protesterade jag. Och jag hade inga ytterplagg. Ingen paraply heller. Ingen pardon, bara kom, sa hon. Det är visserligen bara några hundra meter bort till nästa stuga, men men…. Motvilligt följde jag henne, hon visste ju var det fanns kaffe att få tydligen…
Att jag inte förstod!! Nu var det min tur! Min dag!
Nu följde en dag i lyxens tecken. Tre svägerskor tog hand om mig. Servade mig kammade håret på mig efter regnskuren, skakade min yllesjal som blivit blöt i regnet. Puffade kuddar bak ryggen så jag skulle sitta bekvämt. Matade mig. Släckte min törst, dock icke med kaffe. Hela dagen underhölls jag med lekar spel mat och dryck…….det där kaffet som jag gick för att dricka varade ända fram till midnatt. Då var vi ganska trötta allihop. Jag får skylla mig själv. Idén om det här med att fira varandra är min egen från början. Det är sju år sedan den första av oss ”nollade”. Och nästa år har vi gått varvet runt.
Nu idag är fjorton dagar gångna, hela två veckor, likören anses färdig efter den tiden. Så fram med tratt, filter och en ren flaska. Och sila ifrån bären först… Sedan ner i filtret med vätskan. Ahhh, ni skulle sett vilken vacker röd färg. Man blir gråtmild då man ser vad man lyckats åstadkomma. Nästan lite helglikt, men det är ju söndag. Likören fortsatte i lugn takt.
Maken drog på sig skogskläder och drog en tur på fjället. Han har nog fått lite stressigt nu. Igår ringde sonen och meddelade att vår frys hemma i Gantofta stod och larmade då han kom dit. Allting upptinat, glassen rinnande, köttet tinat. Han nämnde ingenting om dålig lukt, han sa att det var +10 grader i frysen… Han kanske kunde rädda lite av varorna som fanns om det nu hade hänt nyligen. Inte mycket varmare än i ett kylskåp. Han får ta vad han lyckas rädda som tack för besväret vi åsamkar honom.
Sist vi hade fryskåps-haveri hade vi varit borta en månad. Det är många år sedan, men jag minns fortfarande stanken då jag öppnade dörren. Sonen nämnde inget om någon stank. Han kanske festar denna vecka på älgfilé och äter hjortronsylt med stora matskeden. Glassen fick väl kastas men det finns ny i affären. Men hjortronen och älgen växer inte i stugknuten i Skåne precis…..
Så nu kollar maken hjortronmognaden runt i skogen. Och de kantareller vi hittar blir välkomna i vårt basförråd som vi måste bygga upp igen.
Likören droppar på. Och jag tar fram plättlaggen. Den har inte fått möta min nya spis förut, så det behövs att jag lär mig hur jag ställer in värmen på den. Men det var inte så svårt som jag befarade. Vispar ihop en plättsmet, gräddar några laggar. Medan jag står vid spisen och gräddar plättar låter det pling-pling-pling i mina öron. Har öronpropparna i, lyssnar på en bok. Men den avbryts då det kommer meddelanden. Jaha, vem vill något? Fram med mobben… Väninnan som frågar hur det går med likören!!! Hon har superkoll på dagarna, visste att det var idag silning skulle ske tydligen… Har jag skvallrat? Ja men något premiärsmak kan det ju inte bli för hennes del. Hundrafemtio mil bort… Letar i kylen efter lite grädde jag kan vispa. Brygger kaffe. Och när maken sedan dyker upp igen efter sin fjälltur serverar jag detta Java med nygräddade plättar med vispad grädde och……..vad tror ni?? De frånsilade åkerbären!!!! Whoooow. Så smarrigt, men starkt! Ingen barnmat precis. Och den rubinröda vätskan fortsätter att drippe-droppa. Nu bör vi inte köra bil idag för jag är övertygad om att vi aldrig skulle klara ett alkotest.
Efter kaffet går jag ner i backen och tar duschen som fått vänta tills vattnet var behagligt. Då jag kommer in i stugan igen känner jag…. Det luktar pannkakor. En riktigt mysig doft tycker jag. Annars kan kvarstående matos vara tråkigt, men pannkaksdoft….nej jag tror ingen tycker det är tråkigt. Eller vad säger ni.

Vedhuggning – onsdag
Idag har jag inte sett många glimtar av maken. Men han hörs – dunk dunk har det låtit under dagen. Det är för tillfället ganska tyst i övrigt i lilla Rönäs. Grannen har varit ner till båten en gång i förmiddags. Drog upp några nät med fisk så de har mat för dagen. Hunden i grannstugan skäller så fort en bil närmar sig och fortsätter sedan att skälla så länge han ser dem. Även hunden har varit näst intill ”göralös” idag. Vågskvalpet det rogivande skvalpandes har inte heller hörts idag eftersom det är nästan vindstilla.
Sist jag pratade med min gamle f.d. bridgepartner i telefon, konstaterade vi att vi båda hade nedsatt hörsel. Vi sa mer – ”va sa du” än att vi hade något nytt och spännande att berätta. Till slut blev det så att vi skrattade åt eländet, att vi hörde så illa. Samtalet fortsatte runt synen och om vi kunde kompensera med den…. Nej, det var ingen upplyftande prognos på den fronten heller…. Förneka ett åldrande med de tillkortakommanden det för med sig är ingen idé, men man kan ju prata om dem när övriga samtalsämnen tryter. Så nu vet vi att hörapparater hade varit önskvärda för oss båda.
Men dunkandet jag har hört idag är tydligt. Maken hugger ved! Han brukar fnysa åt mina önskningar om att baka tunnbröd. Det goda bröd som vi brukar baka när vi är häruppe i fjällen. Han menar att jag inte äter av brödet själv så han blir tvungen att äta allt själv. Delvis har han rätt, jag är ingen stor brödätare. Men jag vet att det är uppskattat att det finns att tillgå av övriga släkten…. Och därför hejas mina önskningar om bakning på livligt av ”aren”. Det blir lite av byteshandel med tjänster och produkter. Så trots hans lite surmulna nekanden till bakning, har han ägnat dagen åt vedhuggning. Det är vårt vedförråd som av de ordinarie vedträna huggs till mer smäckra vedpinnar, så kallad kaffeved. Detta så det ska vara lättare att reglera elden.
Vi tycker det är roligt båda två att hålla igång sådana gamla traditioner som att baka dessa tunnbröd. Men man ska inte visa sig för angelägen……
Tar en runda upp för att hämta en dunk källvatten hos min svåger. Vi tar vårt övriga vatten från sjön, men till kaffet ska det var det källvatten de har uppe hos svågern. Svägerskan verkar glad av att höra att vedhuggningen är på gång.. Det är lite av festdag här i gårdarna när någon drar igång brödbak. Medan jag sitter och njuter av ett glas iskallt källvatten gör hon en snabbinventering av sitt kylskåp……har lite rökt skinka säger hon.. Jaha säger jag lite förvånat….vadå? Jamen, ifjol gjorde vi ju ”klämda mackor” till fikat när vi bakade, sa hon. Oh, ja det mindes jag när hon sa det. Ett ypperligt sätt att kombinera lunchen och elvakaffet. Mackor med ost och skinka i ett våffeljärn…smaskens.
När vi sätter deg gör vi inte en sån där fjuttig deg som jag gör då jag bakar vetebullar hemma i Skåne. Nej fem liter degvätska gör vi ”stöpan” av. Häruppe stöper man degar. Så när degen ska jäsas är det första kaffepausen. Sen slabbas det kaffe in emellan varven. Så, att ha en som ansvarar för fikat är inte så dumt.

Torsdag – jordbruk
Maken jobbar med torvsjok som han ”köper” bak i skogsbacken. I höstas fick vi nedlagt vår elledning som markbunden istället för att ha haft den som luftburen tidigare. Kanske begränsar detta alla de elavbrott vi fått leva häruppe med förut. Men de lämnade marken efter sig som ett illa skött vägarbete. Och strax utanför vår entré. Har inneburit att vi fått in en massa lera i farstun. Själv lägger jag sista handen vid en shoppingkasse som jag gjort av juice – och vin-emballage. Har talat om att jag skulle göra en med den ”silvriga” sidan utåt. Förmodligen finns det liknande att köpa, på alla dessa butiker som säljer pryttlar och drittlar. Och säkert kostar de runt en ”Astrid”. Men det roar mig att se vad jag kan åstadkomma med mina idéer. En av våra tidigare alster blev både beundrad och avfotograferad av en av marknadsknallarna. Det var ett stånd med handarbetande kvinnor som hade olika alster till försäljning, däribland hade de korgar gjorda av emballaget till Gevalia kaffepaket. Vi sa att vi hade mycket roligare då vi gjorde våra av paket från en-litersviner….. Mycket roligare…. 24 liter roligare….. Ville inte avslöja att vi haft trägen trogen hjälp från speciellt ett par från vår bridgegrupp…. I morgon ska vi sammanställa en shoppinglista och inhandla det mjöl och andra förnödenheter som saknas. Sen bär det nog sta med en degstöpa vilken dag som helst.
Nu ska jag spela lite bridge med min fransman, han har bett om ett rendez vous……

Sommarvärme, solsken. Det har inte varit så regnigt så gräs och gröda har växt. Lite svala veckor har gjort att naturen liksom har gått på tomgång. Satt i vårt uterum som består av tak av vanlig tälttyg men med väggar av myggnät. Satt och njöt att vi fått såpass värme att vi kunde sitta i kortärmat utomhus utan att bylta på oss tröjor och plädar, njöt av det mysiga vågskvalpet mot strandstenarna. Ett par som just lagt ut nät hade passerat med båten, så det bildats lite kölvatten-skvalp. Någon minut senare låg sjön som oanvänd aluminiumfolie igen.
Såg något underligt som jag bara sett någon enstaka gång förut. Svalorna landade i strandkanten som om de vore vadarfåglar. Sen gick de där och pickade i sig vad de kunde finna att äta. De är inga ”gångare”, de verkar snarare som om de har gångproblem. Men de har tvingats att söka din föda på marken i sommar. Annars är de mästerflygare som helt fångar sin föda i luften, många gånger har jag snabbt hukat för dem då de kommer svischande. Behöver jag egentligen inte göra. De manövrerar så att de vänder strax innan vi möts. Jag hade aldrig hunnit avvärja krocken men de gör det med bravur.
Sitter och njuter av att vara hemma igen efter en hel dag i solen, på marknaden. Vi har årets stora händelse gränsmarknaden i dagarna tre häruppe. Det är marknadsknallar från hela halva Sverige häruppe. Det de inte har att sälja är inte uppfunnit.
Årets nya produkt är en toaborste som ser ut som en rejäl ”slickepott”. Jag trodde först det var något som skulle användas till matlagning el. dyl. Men nej vad jag bedrog mig. Visserligen var de som var tänkta som diskborstar lagom att använda i syltburkar och annat där man kan förvänta sig använda slickepott. Ha ha, på marknader köper folk mycket skit som man kan leva utan. Vi har skrattat åt varandras tokiga köp i många år, släktingarna häruppe. Säkerligen har ni väl någon gång fascinerats över smarta grejor på reklamen i TV. Häruppe står man med livs levande knallar som med smort munläder beskriver och förevisar dessa fantastiska grejor man inte kan leva utan…. Och så går man hem med lättare plånbok och en massa onödor i kassen. Men eftersom det är årets stora händelse häruppe, denna helg, så deltager vi precis som alla andra år tidigare. Det är hemvändarhelg för folk som har sina rötter häruppe. Konfirmationsträffar och, som det heter i våra dagar reunions, klassträffar, avlöser varandra. Makens klass blev det ingen klassträff för iår. Halva klassen dog i våras… De var två stycken i hans klass. Så han kan ha sin reunions när han vill och var som helst.
På väg hem från marknadens fredags fick vi åka i ilfart. Vi hade hittat en marknadsknalle som sålde jordgubbar och körsbär. Han hade även Norrlands delikatess nummer ett: Åkerbär. Kunde inte motstå ett inköp av dessa, men vi var tvungna att åka på systemet för att inhandla en flaska brännvin. Man måste göra likör av dessa guldkorn. Även om Vern dagligen frågar om min hembränningsapparat puttrar på i sin lugna takt, är jag inte ägare av något lämpligt brännvin. Alltså en snabb titt på klockan, jo vi skulle hinna inom på systemet före klockan arton.
Mycket trafik. Men då vi kom ut från Tärna glesnade det. Passerade Morka och kom upp mot Västansjö i ett huj. Passerade en mycket lättklädd dam, endast bikini på sig, som stod i vägkanten, till synes helt ensam, stod och talade i mobil.
– Hon hade hallon, sa jag…..
– Va, sa maken…..
– Hon hade hallon, sa jag än en gång…..

Men blev tvungen att förklara vad jag menade. Vi har en bekant som har ett mobiltelefonabonnemang som heter Hallon. Problemet är att hon får gå ut mitt på vägen utanför stugan då hon ska telefonera. Inne i stugan eller vid vägkanten har hon ingen täckning.
– Ha ha skrattade maken, jag tyckte hon såg sur ut. Övergiven och akterseglad som Claire Wikholm såg ut då de åkt ifrån henne i den där pjäsen: Vi hade i alla fall tur med vädret… Minns ni? Då morfar och Claire gjorde gemensam sak av sin nödighet. De slog en drill i Guds fria natur…det var bara det att morfar var snabbare, så där på vägkanten som han utförde sitt behov. Claire som hoppade in mellan granarna, blev bortglömd och akterseglad.
Maken brukar ibland säga att det aldrig skulle kunna hända med mig. Han hade inte hunnit köra många meter förrän han reagerat över den spöklika tystnad som spridit sig i bilen om han glömt mig i vägkanten. Samtalet löpte på…
Vi hann inom systemet och satt sedan och njöt kvällslugnet och den underbara aftonen utomhus. Tanken var ….ett glas vin och några ostkex med den där goda vitlöksosten. Men då vi letat högt och lågt insåg vi att de där kexpaketen står snällt kvar i Gantofta. Ja ja fick bli ett glas då…..utan tillbehör. Vi är inte så kinkiga.

Har ni sett den lilla växten skogsbingel? Den där tvåbyggaren? Den som har honor och hanar, precis som djuren….. Annars är de flesta växter både hona och hane på samma planta. Skogsbingeln är inte så vanlig i skogen, den är mycket mer vanlig i ditt hem… En liten tid framöver i alla fall. Den är numera på väg att saneras ut ur våra hem… Denna växt som jag är så fascinerad av. Nej det är ingenting som kan jämföras med ohyra och annat som drabbar våra bostäder… Det är en liten rar bild av en rätt så rar växt ur vår svenska flora.. Ja, vad är det jag snackar om? Jo ta fram en hundralapp… Bredvid vår eminente gamle vetenskapsman Carl von Linné ser man en växt. Två stjälkar av samma växt. En honplanta och en hanplanta, en växt som vi hittar i våra bokskogar i Skåne. I lundar upp till Mellansverige. Det är som om det går en gräns längs Mälardalen.
Jag har varit intresserad av vilda blommor hela mitt liv. Fåglar är också ett intresseområde för mig, men de sitter inte stilla så länge att jag hinner få upp fågelboken och slå upp och artbestämma dem. Tacka vet jag blommorna. De står snällt kvar och låter sig beskådas, beundras. Och så kvittrar de inte så man blir förvirrad att lätet inte stämmer med beskrivningen i boken. Men numera slår man väl förmodligen inte i några uppslagsverk…. Man googlar väl….
Undrar om Linné skulle hunnit dokumentera mer och även hinna läsa och resa mer om han haft tillgång till google…..
Han är och förblir en stor idol för mig. I våras (fredagen) den 13 maj fick jag gå i denne mans fotspår!! Jag var på besök på ett av våra skånska slott. Blev då ombedd av värden på stället att följa med ut i trädgården, parken. Han berättade att jag skulle få se något unikt. Och då vi passerat en avenboksallé, en underbar lövsal som det kunde dukas till fest inuti. På andra sidan avenboksallén var vi omgivna av en häck på ömse sidor om oss. Visst luktade det lite bekant om denna mastodonta häck. Men över två meter hög och tydligt bred och välväxt, visst var det en svag doft av ”kattpiss”? Solen gjorde att doften från häcken blev förnimbar. Annars måste man gnugga bladen eller i alla fall röra vid växten för att kunna artbestämma att det var buxbom, buxbom som man brukar få böja sig ned för att nå. Har aldrig drömt att få se buxbom så hög! Som sagt, enorm. Och tillika rätt lång, vet ej hur lång, men den var minst tjugo meter lång, passagen som vi vandrade i. Då vi nådde slutet av växtkorridoren öppnade sig en lustig liten uppförsbacke med stora rejäla buxbomsbollar utspridda i backen. Det tog en stund innan jag såg vad det föreställde. En kägelbana från förr hade får stå modell till denna drygt trehundraåriga skapelse. De utspridda buskarna stod så att de bildade mönstret som käglorna stod i på en äldre kägelbana. Fantastiskt! Och min idol Carl von Linné hade varit där och beundrat den. I mitten av 1700-talet.
Senare då vi satt till bords hörde jag att det viskades att en av männen runt bordet hade födelsedag just den dagen. Jag sa då lite imponerad, har du samma födelsedag som Carl von Linné. (Vad det nu är att vara imponerad över) Jaså fick jag till svar, fyllde han år 13 maj?? – undrade mannen, födelsedagsgrisen. Ja svarade jag det är därför Linnea har namnsdag idag….. Har Linnea namnsdag idag fick jag även höra mannen fråga lite förvånat! Den mannen som är sprängfylld med kunskap om historia, matematik och logiskt tänkande… Visste inte vem som har namnsdag på sin egen födelsedag!
Och lite förvånat undrade jag vad han gjorde där den dagen, men fick till svar att han inte ville missa vår bridgekväll. Fick fira hemma, dagen efter istället.
Visst är det underliga saker som kan hända oss här i världen, att få gå i Linnés fotspår. Men att jag inte kan hålla babblan om det där med födelsedag och namnsdag…
Igår då vi körde in till byn sa maken under bilkörningen: är det inte ovanligt mycket rödklöver i år? Skrattande upplyste jag honom att jag haft samma tankar, men fått tänka efter. Det är som en lång röd snödriva längs vägen hel vägen, men de brukar gå i blom så här i mitten av juli. De fullkomligt exploderar av dessa röda blommor. Därför såg vi dem knappt för en vecka sedan. Men nu, nu är det så vackert långs vägen. Och om några dagar kommer det att vara uppblandat med cyanblå tussar med blåklockor insprängda ibland rödklöver-blommorna.
Juli månad är de röd-gröna blommornas månad…. Våren börjar i vitt och gult….vitsippor, vårlök, maskrosor med mera. Juni är de vita blommornas månad, hundkex fläder, hägg och andra ljusa blommor. Sen kommer juli med kraftigare färger, som om naturen har en svårare konkurrens-situation. Blåklocka, rödklöver, mjölkört,tjärblomster, rödblära och midsommarblommar. För att i augusti övergå i de djupast färgade blommar, kråk-klöver och alla lila blommar som vicker-arter med flera. Jag har en gång hört en botaniker säga att färgen på blommorna har utvecklats efter deras behov att synas och bli upptäckta av de pollinerande insekterna. Vet ej om det var sanning eller det var en spekulation från botanikern?
Nu ska jag gå ut och kolla om vår herre har tempererat duschvattnet så jag kan ta dagens reningsprocedur utomhus i vår sommardusch. Den dusch som är konstruerad så att en låååång trädgårdsslangen ligger på marken och värms upp av solen.