Kategori: Minnen Sida 1 av 127

Nånstans vid Trädgårdsgatan går gränsen för att du betalar för din bussresa. Reser du längre söderut verkar det vara helt gratis…..eller? Jag har hört vuxna människor svära över de jävla busschaufförerna som inte öppnat de bakre dörrarna, då det inte finns avstigande passagerare vid busshållplatsen. Men det finns folk som vill komma på. Trots att det inte finns någon “blippar-maskin” vid de bakre dörrarna. Att det är en med barnvagn som vill komma in där kan jag tycka är ok, men inte en fullt frisk människa som står och bankar på den bakre dörren. 

Till slut blev den dam som jag såg idag, tvungen att traska fram och gå på genom främre dörren. Hon fick blippa en biljett, men oj så många okvädningsord hon lät hagla över chauffören. Då jag hörde det hela kunde jag inte hålla tyst, utan sa till damen ifråga att chauffören gjorde helt rätt som inte öppnade bakdörren för eventuella fripassagerare. De är tillräckligt många ändå. Så bjöds även jag på några fula ord. 

Vid sluthållplatsen som vi hade som mål, tackade chauffören mig för att jag stöttat henne. Men det är ju inte henne personligen jag ville uppmärksamma. Det är detta numera helt utbredda kriminella beteende, denna stöld som begås dagligen av så många människor. Det är vår skatt som blir högre, våra busschaufförer färre. Jag förstår att det inte är ett yrke man satsar på. Vem kommer i fortsättningen att sitta bakom ratten på våra bussar? Är de bara de som inte platsar någon annanstans? Vad har de för ansvarskänsla? Kan de känna att de har en bra och trygg arbetsmiljö? Eller har denna yrkeskår börjat känna sig hotade av alla dessa kriminella som anser att bussen är till för dem, GRATIS? 

Jag ser föräldrar som kommer med hela familjer och inte en antydan till att betala för bussresan. Är de ute och fostrar sina barn om hur de ska agera i samhället? Detta anarkistiska beteende är så utbrett i Helsingborg idag att det är utom all kontroll. 

Låt våra politiker överta ansvaret och höja skatten för ALLA inkomsttagare inom kommunen med en tusenlapp i månaden och ge oss fria bussresor. Jag tror inte det blir billigare, men det hade förstärkt chaufförskåren, med både bra förare, ansvarskänsla och yrkesstolthet. Som det är just nu, kan jag förstå att varje dag som de sitter och ser alla dessa fripassagerare, det gör att de mår dåligt. Att de är förbannade . Detta gör dem inte till bra förare, snarare tvärtom. 

Jag åker gärna buss och norr om Trädgårdsgatan är dessa snyltåkare bara ett fåtal. Så då övergår resan till att vara ett trevligt inslag i vardagen. 

Nog om dessa tjuvar. 

Man brukar säga att man inte är sämre än att man kan ändra sig. Jag har ändrat mig. I förra veckan fick vi i vår brevlåda ett kuvert med röstkort! Vad är det nu då, frågade jag maken. Är det EU-val nu igen? Nej det är kyrkoval, svarade han. Jaså, det brukar jag inte vara så uppdaterad med. För att vara helt ärlig har jag nog aldrig röstat i detta val. Så det blev en snabb titt på valsedeln innan jag gjorde konfetti av den. Där stod alla uppgifter om min person och bostadsadress, så i dagar som dessa kan man aldrig vara för säker. Nu hade jag tagit det beslutet. 

Sedan gick det några dagar och vi fick mer information i brevlådan. Från en politisk organisation. Oj då, var det politik i kyrkovalet också? Hur insatt är jag i det? Ingenting. Nu sorterar det visserligen under den nationella politiken, inte den del som jag har hand om. Jag har hand om världsläget. Jag svär över de stora gubbarna med de små…hmm, de agerar som om de måste förstärka sina positioner på något sätt. Och ju mer de agerar desto mindre att komma med… så är i alla fall min uppfattning om dem. Många pojkar och män har i alla tider sett krig som ett bra sätt att visa framfötterna

Nu insåg jag att det inom den nationella sfären som kyrkovalet rör sig om, arbetades med politisk inriktning. Jag vill absolut inte se Jimmie Åkesson som närmsta arbetskompis med vår ärkebiskop!! Hjälp! Och jag som slängt röstkortet! Men med googles hjälp har jag nu funnit ut hur jag skriver ut ett nytt röstkort, och antagligen för första gången i mitt liv ska jag gå och rösta i kyrkovalet. Bara för att lägga en motröst och kompensera eventuella sverigedemokrater att få makt någonstans i mitt land. Så, som sagt, man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Veckobladet från pensionärsklubben, med programmet för kommande vecka dök upp i min mailbox ganska tidigt förra söndagen. Jag läste och såg att denna veckas söndagspromenad skulle gå från Gantofta in till Raus kyrka. Det var längesedan vi gick den sträckan. Jag undrade om maken kände för att hänga på? Vi skulle hinna om vi skyndade oss. Packade en liten fikasäck och iväg. Ner till stationen och pågatåget ut till Gantofta. Väl där ner mot Råådalen och stigen på norra sidan om ån. Det var ett gäng raska pensionärer, och jag kände att uppförsbackarna blev jag akterseglad. Med det gjorde inte så mycket. Då vi gick i klungan av folk så pratades så mycket. Om böcker, om resor de gjort osv. Jag tror inte de noterade en enda blomma eller fågel. Så jag släppte gärna dem före mig, för att få se på hur detta vår gamla promenadstråk utvecklats sedan vi flyttade till stan. Vid rastplatsen blev det ändå gemenskap där vi fikade. Det blir nog inte fler promenader med det gänget. Det var som om man skulle tillryggalägga ett antal kilometer på kortast möjliga tid. Inte min melodi. Jag går hellre lite långsammare och samlar in en massa intryck. 

Sedan har det varit ytterligare en vecka med finväder. Det har blivit nästan förbjudet att sitta inomhus sådana dagar. Vi njuter av att vara oberoende av tider som ska passas, känner att det är faktiskt en fördel som vi pensionärer kanske inte tänker på att uppskatta. Men vi kan resa oss upp och säga att nu tar vi en promenad innan eftermiddagskaffet. Ifall det ska komma en skur senare ikväll, kan vi utnyttja dagen helt till vår glädje. Måndagen med bridge är ett måste. I onsdags började höstens stickkafé. Veckorna bara svischar förbi. 

Torsdagen sa jag att jag ville gå ner på stranden och ta ett dopp. Vid promenaden ner dit, passerade vi massor av björnbärssnår som inte var kalplockade ännu. Maken har även han en inneboende ekorre i sig, så han noterade att det skulle gå och plocka ihop en liter fina bär ganska lätt. Men var sak för sig, så doppet igår och bären idag. Plocka björnbär bör man planera så att man är klädd för det. Inga kortärmade skjortor eller shorts. Nej heltäckande klädsel. Det blev idag infruset så det räcker till vinterns muffins. Vi har med oss kaka till kaffet på bridgen, så det blir ofta muffins. Muffins med mycket kardemumma och bär, mums. 

Häromdagen satt maken och studerade en resebroschyr som kommit i brevlådan. Var han lite fundersam på en resa igen? Han sa då vår sommarbiljett var slut, och framförallt då vi kom från Norrland att nu räckte det med resandet. Okej, åldern tar ut sin rätt, tänkte jag. Jag får låta bli att tala om några resor i höst. Men så satt han där! Och frågade om priserna som stod angivna i broschyren var för två personer? Skrattande svarade jag att det hade väl varit synd om dem som kanske reser ensamma. Men jag hörde vad han menade, att allting är så dyrt. 

Jag påminde honom då om, att vi då vi avslutade vårt bilägande, räknade hem ett sparande på drygt tvåtusen kronor varje månad. Skatt, försäkring och garagekostnad betalade vi varje månad och det var vissa månader som vi överhuvudtaget inte rörde bilen. Så våra flygbiljetter till Norrland plus hyra av bil medan vi är däruppe, i år tre veckor, har vi kunnat ta av den potten som det avslutade bilägandet har renderat. 

Vi får väl se vad framtiden har att bjuda på. Ska vi hålla oss inom stadens gränser. Vi har ju fortfarande de nya busslinjerna att utforska. Jag hörde hur bridgekompisarna beklagade sig förra veckan, de visste inte hur de skulle ta sig från punkt A till B. Det duger inte att vara vilse i sin egen stad. Och för vår del kostar det ju ingenting att kolla upp hur bussarna går. Vi varierar gärna våra promenader utifrån olika busslinjers utforskning. Man kan hitta små oaser lite runtom i staden på det viset. 

Min kusin har varit ut och åkt buss med de nya linjerna som vi har i Helsingborg sedan juni i år. Han är irriterad över att platserna avsedda för rörelsehindrade ofta är upptagna, inte med rörelsehindrade utan med ofta unga människor som inte gör något försök att flytta sig. Detta berättar han har hänt ett flertal gånger sistlidna vecka. Jag hör hans frustration och säger till honom: SÄG TILL NÄSTA GÅNG! Annars skickar jag min bekant på dej så hon får lära dej. Då hon kliver på med sin rollator ställer hon sig och blänger en kort stund på de som eventuellt sitter på platser för  ”gubbar med käpp” : Flytta dej för där ska jag sitta!! säger hon sedan. Inte, vill du vara snäll och…. eller: kan jag också sitta där? Nej nej, inget fjäsk med folk som redan hunnit före henne. Maken och jag brukar skratta åt henne. Hon är ”The bitch” personifierad, verkligen.  Jag är ganska bitchig jag också, men jag brukar starta med en vädjande önskan om att få sitta. Vi säger till varandra varje gång vi åker förbi hennes hållplats och hon uteblir: ingen stridslysten person idag!! ??.

Ibland (och sådana situationer älskar jag) ber jag att få låna det sätet som damens handväska embarkerat. Sedan då damen i fråga makat sig ur vägen ser jag till att gubben min får den platsen. Han är en dålig halvtaskig bitch. Sedan fixar jag en plats till mej själv på något sätt. Det händer att jag går längre bak i bussen och ber någon ungdom om deras plats. 

Denna vecka har varit lite latvecka. Bridgen i måndags kändes svårhanterlig. Vi hade sabbat två givar, en lill-slam och en på grund av slarv från min sida. Så då vi gick hem var jag lite nedslagen i humöret. Att man klantar till det sådär. Men ett underbart väder gjorde att vi traskade upp till Kopparmölleplatsen, och tog bussen där. Väl hemma gratulerade maken mej till vår vinst. Hur hade det gått till? Jag är fortfarande så här fyra dagar efter förvånad.  Men troligen har de andra också klantat till det för sig lite här och där. 

Tisdagen var jag och tog blodprover på min vårdcentral. Sedan en promenad till ICA-affären och veckans shoppingrunda. Onsdagen gjorde jag mej till och dammtorkade av huset, letade fram lite restgarn och startade en litet projekt med innetofflor för att ha i ryggsäcken. Folk är så duktiga och har inneskor med sig då de kommer, står och balanserar i hallen för att byta skor. men jag vill vara barfota inomhus! Detta döljer jag med att ha strumpor som ser ut som gympadojor. Så soffhörnet under onsdagseftermiddagen och en bra bok. 

Fransmannen på väg ner genom Frankrike till sitt sommarhus så han håller sig lugn, tjoar inte om “a few deals” som brukar sluta med ett par timmar vid datorn. 

Maken tog en tur till soptippen med lite gammal elektronik. Han var lite sur att de hade kommenterat hans fordon. Man måste öppna bommen med ett körkort, och det strular tydligen då man öppnar och ”bara” kör in med en hoj! Problemet anser jag vara deras, inte vårt.

Idag lyckades jag få damen på vårt hyreskontor att lova att hon skulle prata med vår fastighetsskötare. Maken skulle absolut såga itu en gammal träbänk vi haft på altanen i många år, för att cykla med den till tippen, den också. Jag vädjade till kontorsdamen om hjälp. Var gör vi av grovsopor som hyresgäst hos er? Hon skrattade och höll med mej att gamla gubbar må cykla med små laster men icke med en två halva träbänkar. Jag sa att jag skulle ”lufta hans hoj så länge” så får han leta efter en pump, medan hon söker fastighetsskötaren! Hon trodde han skulle göra en insats. Nu råkade jag få syn på honom på gården innan damen på kontoret fått tag på honom, och han lyfte iväg bänken. Den är ganska tung men han fixade det. Där stod gubben min, med överskottsenergi! Vojne vojne, stackars honom. Men vi var inte göralösa. Vi behövde köpa ett bröd.

Vi tog bussen ut på Väla. Handlade en del på Coop men de hade inte mitt bröd så vi traskade bort till Willys. Nöjt konstaterade jag att det bröd som jag alltid köper kostade 5 FEM kronor mindre än det kostar på ICA och Coop! Men man sliter väl skosulor för mer om man ska kuta runt till alla dessa affärer som har så olika prisnivåer. 

Redan till frukosten hade jag sett ett meddelande i 1177. Det var min doktor som berättade om mina blodprover som togs i tisdags. Jag fick en del ändringar i min medicinering senast vi sågs och nu visade det sig att vi hittat en bra kombination. Men mitt blodsocker ligger för lågt, så det blev först ett svarsbrev till doktorn att jag sänkt insulinet två gånger sedan vi sågs. Trots det var det för lågt. Så lägre dos igen från och med idag, och doktorn tog ett samtal med diabetessköterskan att hon och jag ska träffas. Nu tror jag vad jag vill på det besöket. Brukar bli att vi ses en gång sen hör jag aldrig av henne mer. Jag tror det är dryga två år sedan sist jag träffade henne. Skit samma jag klarar mig än så länge. Men mina kunskaper är inte up to date, så jag kommer att gå dit så får jag höra vad hon har att säga. 

Brev att besvara från gamla elever har jag skött denna vecka också. Och jag håller på att förbereda några lektioner inför hösten. Men helst av allt sitter jag med min bok, lyssnar och stickar. Sedan har jag sett att läsandet på min blogg blivit mer. Förmodligen kollar fler av om det dykt upp något nytt efter vår resa till stugan. Det brukar handla om Norrland när vi är där, och släkt och vänner läser då. Så jag har berättat lite om sommaren och vårt resande där. Ska skriva ihop några tankar om världspolitiken också. Brukar jag göra med jämna mellanrum. Det är jag som sköter den politiken här hos oss, maken sköter den lokala och nationella. Han har haft den stora älgvandringen och Kirunakyrkans flytt att sköta senaste veckorna. Så vi sitter inte och drönar! Icke! Här sköts hela tiden. Nånting. Ibland ber jag maken at göra det eller det, och får till svar: Okej så fort jag hinner! Tyvärr blir mycket bortglömt, det som inte skrivits upp och lämnats på remiss.

Sitter här och känner att jag är ikapp med mej själv. En konstig känsla. Att vara nöjd med livet utan övriga önskningar, känns nästan frustrerande. Jag kan inte komma på vad jag vill sticka, ljudboken jag läser är LAGOM. Man kan släppa och fortsätta precis där man stängde av den senast. Har korresponderat med min husläkare som förklarat att hen är nöjd med mina prover. Även där stöter jag på ordet LAGOM. Sommarhettan har lagt sig och idag har vi väder som gör att man funderar på en eventuell jacka om man ska ut. Bestämmer mig för att kolla av mitt bankkonto så att jag även där är i fas med vad jag tänker. Men men, banken har stängt eller är i alla fall inte nåbar. Det var en av de små avbrott som förekommer oftare och oftare nuförtiden. Är tekniken säker? Kan jag lita på att mina besparingar finns kvar den dag jag vill ha dem?

Plötsligt kommer jag att tänka på en artikel som jag stötte på här om dagen. Att vi äldre oerfarna pengahanterare skall akta oss för kryptovaluta. Jag måste erkänna att jag varit nyfiken på de här omtalade bitcoins, men det har stannat med nyfikenheten. Jag kan nog inte urskulda det på att jag varit duktig på att hantera pengarna ur klokhetsperspektiv. Snarare min snålhet har styrt denna återhållsamhet. Jag har inte köpt ett enda bitcoin. Men jag har undersökt hur mycket jag skulle få betala för det, (den dagen). 

Då jag läste artikeln för några dagar sedan kom jag på att jag behöver inte köpa några bitcoins. Mina pengar är ändå bara en imaginär pengahög för min del. Ett flertal gånger har jag tänkt tanken att jag ska gå ner på banken, men med någon veckas varsel så de hinner förbereda sig där, och be att nu vill jag faktiskt få se på de pengar som de förvaltar åt mig. Få se om där ar några. Eller är det bara ett begrepp, ett ord som man tror är pengar? Jag kan inte låta bli att tänka på detta fenomen att man fortfarande pratar om pengar, som om de vore en klingande valutahög. Som man kan dela i olika högar, en för hyra en för mat osv. Men ju mer tiden rinner iväg desto suddigare blir detta begrepp, att det är ett substantiv, något man kan ta på. 

Jag minns för cirka tjugo år sedan letade jag trevliga sparbössor att ge barnbarnen som julklapp eller födelsedagspresent. Men det var näst intill omöjligt att hitta några sådana. Man sätter väl in på deras bankkonto direkt, fick jag till svar i någon affär. Alltså redan då hade man förvägrat barnen att få hålla en peng i näven och värdera den i hur många kolan eller chokladbitar de kunde omsättas i. Jag tycker faktiskt synd om barnen som inte får den sorts relation till vårt betalningsmedel som vi fick då vi växte upp. Jag minns hur häpen jag blev då jag insåg mitt föräldraansvar att ge mitt barn ett förhållande till penningar, som den värdegrund den varit i form av vår valuta. Den som mätte vårt välstånd eller vår fattigdom. Detta som trots allt styr hela vårt liv. Inga pengar, ingen mat. Ingen mat, inget liv. 

Jag minns inte episoden som sådan, men det var en av dessa otaliga gånger man nekade sitt barn att köpa något i affären som inte var vårt ärende just den dagen. Jag svarade att vi inte hade pengar till det som barnet bad att få. Förvånat tittade han på mig och sa att vi hämtar mer ”i väggen”! Detta ”i väggen” var det nya påfund då, att det fanns en automat man kunde hämta pengar i, vilken tid på dygnet som helst. Vilken utveckling! Man behövde inte vänta till banken hade öppet om plånboken var tom. Förut hade detta varit som en liten spärr, att banken inte hade öppnat ännu. Kanske kunde man hantera situationen på annat sätt? Kunde man laga något annat till middag? Kunde man hoppa över det där impulsköpet? Men min snorunge hade upptäckt att ett stort steg i denna pengavärld hade skett. Man kunde gå på bio en kväll fast man hade handlat slut på kontanter. Tänk vilken frihet. 

Jag kan inte låta bli att fundera över detta med folks inställning till pengar. Kronor och ören, vad är det? Betalningsmedel, vad är det? Utanför gymmet idag stod det en hel rad med kickboards som folk hyr för att slippa gå till gymmet! Är det jag som fattar dåligt? Varför hyra färdmedel för att gå och betala på gymmet? Att det är så det ska vara? Tänk jag tror att sådant här blir konsekvenserna av att man inte ser betalningsmedlet. Det kommer inte att vara någon som är ledsen för att de sålt smöret och tappat pengarna. Det blir bara en ytterligare minuspost i ett protokoll som många idag ändå inte har riktig koll på. 

Jag brukar plocka fram reseportmonnän och räkna hur många danska pengar vi har och hur många euro. Det är en röra med växelpengar därför då vi handlat, inte har räknat upp den summan vi ska betala med växelpengar, utan istället sträcker fram en sedel. Jag känner att jag kommit ifrån vanan att hantera pengar som man gjorde förr i tiden. Och för varje liten sväng till utlandet växer högen med cent-mynt och småeuro-mynt. Danska kronor med och utan hål! Men de klirrar. Man brukar tala om att någon har klirr i kassan. Snart förstår inte folk det talesättet heller.

Veckan började med bridgespel. Skönt att vara tillbaka. Och se om hur vi hanterar vardagen efter denna sommar. Maken berättade att han skrivit ner ett litet memorandum om resan till stugan och bifogat lite bilder. Om det blir någon mer resa menade han. Jag frågade om jag kunde få storyn och publicera här. Men nej icke.

Nu har jag ingen sommarbiljett längre. Det innebär att jag har fått gränser att hålla mig inom som begränsar min rörelsevidd. Och det dröjer länge, tio månader innan det finns en sådan möjlighet igen. Att åka runt i hela länet.

Sista dagen beslöt vi oss för den del av länet som ligger granne med oss här i Nordvästskåne. Bjärehalvön. Det gav oss en liten snabbtitt på denna lustiga del av landskapet. Inga sädesåkrar mer än majs. Om det räknas som ett sädesslag. Annars var det potatisblast överallt på åkrarna, där det inte stod stora trälårar med potatis som väntade på att forslas bort. Gröda med ganska kort morotsblast försäkrar oss att vi inte blir utan morötter i vinter. Jag kan inte mycket om lantbruk men är kroniskt nyfiken på vad det är som odlas där vi åker förbi. 

Vi har talat om Hallands Väderö många gånger, men inte riktigt visst vad vi ville titta på där. Hedlandskap med betesdjur har vi sett tidigare och alträsken minns vi också. Fyren är säkert samma som förra gången vi var där. Men trots allt reste vi ner till hamnen i Torekov. Vädret var ännu en dag med denna förödande hetta. Trodde att närheten till havet skulle ge oss svalare vindar. Men dagen bjöd på en havsyta som en spegel. 

Vi strosade runt och kikade på folk- och båtliv. Jag kan inte minnas att jag varit i Torekov under turistsäsong tidigare. Jag har varit på skolresa och har även varit på resa med naturskyddsföreningar. Men då under andra tider på året. Nu var det ett tydligt hamnliv med sjöbodar som innehöll olika turistarrangemang. Segelbåtar som kom in för att tanka och ladda batterier, medan man åt dagens på fiskerestaurangen på kajkanten. Det doftade av tång blandat med petrolumprodukter. Lika lite som jag kan om lantbruk kan jag om segelbåtar. Däremot blev det några kommentarer om vilken storlek de olika båtarna hade på sina utombordsmotorer. Här är jag lite mer insatt, ägare som jag är till en utombords fyrtaktarmotor. Den har inte varit i sjön på vår båt sedan innan pandemin. Men har denna sommar fått lite motion då grannen lånat den för att utröna om den är en sådan modell han behöver. 

Vid biljettkiosken till båttrafiken till Hallands Väderö hittade vi prislistan. 250:-/person! Så beslutet att vi har sett vad vi behöver av den ön var snabbt taget. Det var ingen besvikelse, vi hade ju redan förut sagt att det inte hägrade. Samtidigt sparade vi 500 riksdaler!

Vi hittade en bänk i skuggan där vi intog vår fika. Och satt och njöt av livet som lunkade på i precis lagom takt för oss pensionärer. Bänken var en sådan där 17 personers så det kom och gick folk som slog sig ner hela tiden. Ett par satte sig och tittade ut över småbåtshamnen och mannen sa: det var lite båtar här. Kvinnan höll med genom att säga: ja det är mycket båtar här. Sedan var de tysta. Satt och bara relaxade. Jag frågade om de kunde enas? Förvånat tittade de på mig undrade vad jag menade. Ja, en av er sa att det var lite båtar och den andra sa att det var mycket båtar. Samtidigt som ni nickade bifall, båda två. Hur ska ni ha det? Mycke eller lite? Man har inte roligare än så här i pensionärsvardagen…

En glass i denna värme var perfekt och det hittade vi i den lilla sjöbod som hade ett utbud med olika båtattiraljer och kläder för båtfolket. Vi släntrade bort mot busshållplatsen medan vi slickade i oss glassen. Jag har ätit mycket glass i sommar. 

Det var ytterligare en halvtimme till bussen skulle anlända så jag tog en runda bort mot piren längst norrut. Där var en nedförsbacke på halva piren som sluttade ner i vattnet. En isättningsmöjlighet för kajaker och kanske även en rullstollsramp för någon badande? Vet inte riktigt. Men jag frestades att ta av sandalerna och gå ut för att doppa tårna. Ljuvligt att få känna havsvattnet, men otroligt halt. Jag tog inte många steg där förrän jag vände och gick upp på torra delen igen. Uppe på andra halvdelen av piren finns ett litet skärmskydd med krokar att hänga kläder på. Jag frågade maken hur lång tid innan bussen gick? Femton minuter. Svarade han. 

Ibland kan jag vara snabb! I ryggan hade jag baddräkt och en handduk. Av med kläderna bytte om och ner längs stegtrappan som var alldeles bredvid. Tiden var knapp, men jag hann att doppa mig till midjan. Ville inte dyka ner med huvudet. Upp igen och av med badbyxan. Övre delen hade jag ju inte blött ner. Trodde jag. Under bussresan och vidare in med tåget till stan kände jag hur blöt jag var trots allt. Men det var så skönt svalkande. Dessa dagar som man har känt att kläderna har suttit som klistrade på kroppen, idag var det klistrandet beroende på havsvatten, och höll mig sval. 

Under bussfärden mot Båstad hade vi utsikt ut över Laholmsbukten, och kikade in i grannlänet. Så vi balanserade på gränsen. Nu får vi klara oss med kommungränserna, och hålla oss hemma.