Författare: Inga-Lill Sida 74 av 134

English after the swedish today

Många gånger har jag fått frågan; hur är det däruppe? Och mitt vanliga svar blir oftast; jotack bra. Sen följs mitt svar av nästa fråga. Ja men, hur är det? Egentligen? Vad då egentligen, undrar jag? Är det ljust ännu undrar folk? Dygnet runt? Och blir det sen mörkt och svart, för att vara så under vintern? Jag kan inte låta bli att leende besvara att även här är årstidsväxlingar. Då jag i mitt stilla sinne undrar hur jag enklast kan förklara det här med ljuset….och mörkret. 

Samtidigt som jag fascineras av dessa snabba väderväxlingar som är så speciella här i fjällvärlden, är jag förtjust i detta med att årstidsväxlingarna är mycket mer markanta. Ibland brukar jag säga att jag inte ser första stjärnan förrän Brynolf-dagen. För er som inte kan almackan utantill kan jag berätta att Brynolf har namnsdag den 16 augusti. Alltså idag. Då blir det så mycket skymning att man kan se en stjärna, även om det är den mest ljusstarka. Sen blir det några till eftersom dagarna går, eller nätterna. Eftersom det inte är mörkt ännu vet jag inte om jag lyckas skönja stjärnan i år, eller mina skraltiga ögon sätter punkt för detta. Men fullmånen som lyste över sjön i natt ser jag än så länge. Och det fantastiska ljusfenomen som jag såg på himmelen i norr sistlidna natt, var även det helt fantastiskt. 

Hade varit ut för ett besök på dass innan jag skulle krypa i säng. Jag brukar ofta stå och fundera om jag ska ta mobben med ut på dass då jag gör mina besök vid den tiden då alla sover.men beslöt igår att låta den vara. Vem kan jag ringa om jag blir nödställd? Maken som snusar gott i sängen har inga hörapparater på sig så ringa honom är ingen idé. Ok en snabb pinkarrunda ut i natten. Men då jag strosade tillbaks till stugan noterade jag att det var riktigt skumt ute. Lyssnade efter ljud, tyst som i graven. En snabb runda ner om stugan för att beundra fullmånen som lyser upp en gata över sjön, så skarp att man borde kunna smyga på den, försiktigt. Tillbaka till stugudörren. Men vad är det i norr? Lustiga molnformationer i norr. Konstigt. Man har lärt att ljuset aldrig är i norr. Ljuset kommer från öster, söder och till sist i väster. Men aldrig i norr. 

Som jag stod där kände jag att detta måste jag föreviga. Nu är jag visserligen bland världens sämsta fotografer, men det är värt ett försök. Väcka maken som är en mycket bättre fotograf än jag, och be honom om hjälp var uteslutet. Innan jag fått liv i honom, på med hörmaskinerna och förklarat mitt ärende borde fenomenet ha försvunnit. Så jag tog min mobbe och gjorde som vanligt (min svägerska påstår detta) tog några kopior. Alltså samma bild, klicketiklick, flera gånger. Beundrade bilderna, både fullmånen och molnformationerna i norr. Förmodligen vinner jag inte några priser för mina eminenta bilder, ej heller något journalistpris, men jag är nöjd med mina bilder. Klockan är två på natten då de är tagna.

.

Månsken över Tängvattnet

Ljusfenomen i norr, norrsken?

I morse då vi steg upp var utsikten genom fönstret lika med noll. Jodå, vi hade rullgardinerna uppe. Men jag satt där jag satt på sängkanten och spanade som jag brukar, ner mot strandkanten för att eventuellt se om det regnade, oj, sa jag, nu är det verkligen augusti… Augustimånad innebär dessa mornar med dimma så tjock att man kan skära den med kniv. Så någon strandkant såg jag inte, bara en mjölkvit vägg. Och efter morgonhälsningen vidtar spekulationerna om dimman ska lätta uppåt eller om den ska slå ner. 

Maken hoppades på det håll som inte innebär att det regnar. Birgitta har otaliga gånger försökt lära mig att: Om dimman lättar uppåt blir det sådant väder, och om den slår ner blir det sådant…. ena alternativet är att det blir regn och andra alternativet att det blir solsken. Tyvärr kommer jag aldrig ihåg vilket som genererar vilket. Men idag blev det ett strålande solsken under förmiddagen för att övergå i regn nu så här vid tiden för eftermiddagskaffet. Men vi fick tvätten torr, duschade i det vatten vår Herre sköter om att värma, och vårt myggtält är nedpackat för i år. Då det blev sol, sedan regn, och dimman……ja jag måste erkänna jag kollade aldrig vilket håll den for.

Idag dagen då Brynolf har namnsdag är det Cirka en månad till den dag, höstdagjämningen, då dag och natt är lika långa varhelst du befinner dig på jordklotet. Då byter vi dagslängd med dem som bor söder om ekvatorn. Jag tycker det är kul att tänka så. Nu har vi haft solen längsta tiden, var så goda, nu får ni därnere i söder ha den lite mer

And now for the english

Many times I have been asked;  how is it up there in northern Sweden?  And my answer is usually;  it is alright, thank you.  Then my answer is followed by the next question.  Yes but, how is it?  Actually?  What do you mean, I wonder?  Is it bright daylight all night yet, people wonder?  Around the clock?  And does it suddenly get dark and black, to be so in the winter?  I can’t help but smiling I answer, here too are seasonal changes.  Then, in my mind, I wonder how I can most easily explain this with the light …. and the darkness.

While I am fascinated by these rapid weather changes which are so special here in the mountain world, I am delighted in this facts, the seasonal changes are much more significant.  Sometimes I say I don’t see the first star until Brynolf Day.  For those of you who not know the calendar by heart, I can tell you that Brynolf has a name day on August 16th.  So today.  There is so much twilight that you can see a star, even though it is the brightest star.  It will be some more as the days pass, or the nights.  Since it’s not dark yet, I don’t know if I will be able to see the star this year, or my unpleasant eyes is too bad.  But the full moon that shone over the lake tonight I see so far.  And the amazing light phenomenon that I saw in the sky in the north last night, it was also fantastic.

Had been out for a visit to the loo before I would go to bed. I often think about bring my mobilephone when I go out and make my visits at the time when everyone is asleep. But yesterday decided to leave it.  Who can I call if I’m distressed?  The husband who sniffs deep in bed has no hearing aids so calling him is no idea.  Ok out for a quick pee-round in the night.  But when I strolled back to the cabin I noticed that it was twilight outside.  Listened for sounds, quiet as in the grave.  A quick round behind the cottage to admire the full moon that lights up a street across the lake, so sharp that one should be able to sneak onto it, gently.  Back to the cottage entrance.  But what is it in the north?  Funny cloud formations in the north.  Strange.  I has been told, learned that the light is never from north.  The light comes from the east, south and finally west.  But never in north.

When I stood there, I felt that I had to perpetuate this.  Now I am among the world’s worst photographers, but it is worth a try.  Wake up the husband who is a much better photographer than I, and ask him for help was out of the question.  Before I get him awake, the hearing aids placed in his ears and explained my case, the phenomenon should have disappeared.  So I took my iphone and did as usual (my sister-in-law states this) took some copies.  So the same image, click click, several times.  Admired the pictures, both the full moon and the cloud formations in the north.  Probably I won’t win any awards for my eminent pictures, nor any Pulitzer Prize, but I’m happy with my pictures.

Moonlight above Tängvattnet

The phenomena from north, aurora borealis?

This morning when we got up, the view through the window was equal to zero.  Yes, we had the blinds up.  But I sat where I sat on the bed edge and scouted as I usually do, down to the beach edge to see if it was raining, oh, I said, now it is really August … August month means these mornings with fog so thick that you can cut  it with a knife.  So I didn’t see any beach edge, just a milky white wall.  And after the morning greeting, speculation begins whether the fog should lighten up or if it should turn down.

The husband hoped in the direction which doesn’t mean it will be raining.  Birgitta has tried countless times to teach me: If the fog lightens up, it will be such weather, and if it turns down it will be so …. one alternative is that it will be rain and the other alternative that it will be sunshine.  Unfortunately, I never remember which one generates which one.  But today it became a brilliant sunshine in the morning to turn into rain now like this at the time of the afternoon coffee.  But we’ve got the laundry dry, showered in the water our Lord is managing to heat, and our mosquito tent is packed for this year.  When it got sun, then rain, and the fog …… yes I have to admit I never checked which way it went.

Today is the day when Brynolf has his name day, it is about a month to the day, autumnal equinox,  when day and night are the same length wherever you are on the globe.  Then we change day length with those living south of the equator.  I think it’s fun to think that way.  Now we have had the sun for the longest time, here you are….. it is your turn by now, you down there in the south now you may have the sun a little more.

Visst finns det saker som man ibland önskar att få göra om, i samma ögonblick som det händer. Få en repris, förlänga ögonblicket fastän man vet att det är slut i nästa minut. Eller att man får göra om det trevliga samkvämet man just bevistar, tillsammans med någon man saknar för tillfället i den nuvarande krets. Och jag har blivit en mästare på att uttala dessa önskningar….  högt så att de antas och accepteras innan någon hunnit ifrågasätta konsekvenserna. Och fundera på kostnaderna. Den jag är gift med sedan en tid, undrar JU ofta; har vi råd med det? 

Men med den rätta inlevelsen i hur trevligt jag hade tyckt det skulle vara att göra si eller så, hinner jag utverka ett svar innan den ekonomiska frågeställningen blir framförd. Om det händelsevis skulle hinnas med att fråga, lägger jag huvudet på sned sådär lite smått undrande och svarar med en motfråga; kanske vi inte har råd till….eller? Med den inbyggda vädjan som jag ger i mitt medhåll lyckas jag dupera ändå. Klart vi har råd, får jag till svar. Som om svaret ska ge ett sken av att han vet bäst om vad ekonomin tillåter. Och vid dessa tillfällen protesterar jag inte, då vi tar oss råd. 

Varför jag nu kommer att tänka på detta, är senaste veckans händelser. 

Lördagen började som vanligt ganska lugnt. Melodikrysset och det efterföljande samtalet med brorsan och svägerskan. Läget lugnt i Kristianstad. Sedan fram med lunchen. Då vi satt med eftermiddagskaffet dök makens lillasyster upp. Årets surströmmingsskiva var bestämd till måndagkväll denna vecka. Men vi hade en dam i D4-gänget (uttalas defyra-gänget) att fira av. 

Av alla samtal, under sommaren som gått, insåg vi att det hade blivit trångt med lediga tillfällen att ta hand om henne. Plötsligt hade det blivit akut. Inte många tider lediga så vi fick gå igång. Lördageftermiddag bestämdes att vi firar henne imorgon, alltså söndag! Oj, systemet stängt! Men jag hade min del av förberedelserna klar. Jag hade lagrat upp med dricka och dessert. Och en blomsterkrans till håret fick jag tillverka. Det faller på min lott att tillverka den, och jag måste erkänna att jag blivit en ”fena” på att göra krans efter vad jag har tillgång till. Stommen får jag ha hjälp med då det visar sig att jag alltid har najtråden kvarglömd i Skåne. 

Men söndagseftermiddag hade jag läget under kontroll. 

Tallrikar och bestick på bänken i köket, duken och servetterna framlagda. Disken efter frukost och lunch bortgjord. Maken hade fått tillsägelse att vårt eftermiddagskaffe skulle serveras i engångsmuggar. Så vi inte samlade på oss mer disk före kalaset. Kransen till håret ute på trappan där det var svalt, och där den låg för att rinna av efter att ha varit genomdränkt för att hålla sig fräsch. Brickan med champagneglasen framsatta på soffbordet.

Plötsligt! Föremålet som skulle avfiras kom släntrandes nerför backen för en kopp eftermiddags-kaffe då jag hade allt färdigt. I all hast fick vi se till att allt blev smugit undan och vi fick slå oss ned i avslappade positioner, stickandes och tidningsläsandes. Då hon klev in i stugan, startade vi kaffebryggaren, dock serverades kaffet i koppar, trots tidigare överenskommelse om engångs. 

Sedan räddade Vicky, min bridgepartner i Kanada, oss. Som vanligt tjöt skypen att vår turnering var på gång. Och föremålet för firandet drog sig hem till sin egen stuga. Hon vet att jag brukar spela vid halvfyra-tiden. Jag spelade bridge på webben, samtidigt som jag sprang runt i stugan och dukade bordet, skickade iväg maken med blomsterkransen. Den är förenad med startskottet på enleveringen av firar-föremålet. 

Vicky anmärkte att jag verkade disträ och ofokuserad på spelet. Jag sprang runt som en skållad råtta, brödrosten fram, dukade, hämtade dryck i förrådet i ladan, plockade in blomsterdekorationer och mycket mycket mer. 

Medan Vicky fick bli spelförare och såg många konstiga bud från min sida. Jag var tvungen att agera så att jag fick bli träkarl mesta möjliga tid. Det innebär att jag bara bjuder min hand och min partner tar hand om spelet helt och hållet. Då hon spelade anlände tre av de fyra i gänget, till det dukade bordet och den nyöppnade champagneflaskan. Välkomstdrinkar samtidigt som jag spelade de sista brickorna….  Efter nio spelade brickor ringde Vicky upp på skypen igen och frågade om jag mådde bra… då jag fick berätta för henne att hon varit min räddning för att få firandet att fungera. Hon önskade oss trevlig samvaro och försvann. 

Vi satte oss till bords med kräftor, kantarellpaj och rostat bröd. Mums. Maken hade blivit stugförvisad. Fick inmundiga sin middag på lokal eller vad han kunde hitta. Blev ICA i Hemavan med pizza där de har med den vanliga ”tjugo-minuter” serveringsväntan. 

Men där vi satt i stugan, och åt dessa skaldjur, oh så gott, med sörplande och vätska som rinner ner till armbågarna, kände jag lite ruelse. Att inte maken fick vara med. Vi brukar JU gilla dessa kräftor. Därför, då vi var till affären i tisdags sa jag att jag skulle vilja ha en liten minikräftskiva med maken. Bara vi, du och jag gubben min. Men vilken anledning? Vad ska jag skylla på då vi skall ha kalas mitt i veckan? Plötsligt kom jag att tänka på….jag fyller JU år. Jag såg makens tvivlande blick. Jag hade JU bett om att få pengabörsen i Paris som födelsedagspresent. Då han svarat att jag fått födelsedagspresenter för minst tio år framåt! Skulle jag nu börja ha födelsedag flera gånger om året också?? Jag påminde att i augusti, den fjortonde har jag en man som sänder födelsedagskort till mig sedan minst fem år tillbaks. Mannen som skickar kort till mig och jag småpratade om födelsedagar en gång och vi upptäckte att vi båda fyllde den fjortonde, han i april och jag i juli. Troligen redan då memorerade han det, men tog fel på en månad. Första gången jag fick ett kort en månad för sent, sade jag bara tack och sa att det var ett fint kort. Inte en stavelse om att det var fel månad. Kan man väl inte göra? Sedan, året efter kändes det genant att jag inte sagt något. Har förbjudit Vicky att gå ut i klubben med några antydningar att jag har födelsedag på min riktiga dag. Har berättat för henne om korten som anländer en månad efter min födelsedag. 

Nu stod vi i affären med ett paket kräftor. Och velade, kräftskiva eller bara en vanlig vardagsmiddag. En sådan tradig. Det blev kräftor! Så nu har jag haft kräftskiva med maken också. Mysigt. Och det var samma sörplande och nästan behov av dusch efter. Man kan inte äta kräftor snyggt. Det stänker och skvätter då man knäcker klorna. Och glasögonen är alldeles prickiga efteråt.  Undrar hur det ser ut runtom oss, på bord och bänkar? Ja ja. Nu är det avfirat för i år. Men vi tyckte båda om kalaset, så jag erbjöd mig att jag kan ha födelsedag i september också. Firaranledningar är jag en fena att hitta på. 

Denna berättelse blir inte översatt, då min kortavsändare inte fixar svenskan, men jag misstänker att han någon gång går in och kikar efter mina engelska skrönor

English first today

Very often my iPad sounds like an urgent child, a sound you can’t ignore. A tune l don’t know how to manipulate so it will be lower. If I complain about it, most people answer, look under settings and you will find the help you need there. I haven’t found it yet. But I will one day! Hopefully. The sound is very load and annoying. Force me to answer.  But it doesn’t matter. I know who is calling. Even if there has been moments it has been inconvenient to answer. But the load sound doesn’t allow me to ignore. It is Vicky from Saskatchewan who calls. To remind me; it is time! For our daily tournament! And she asks me, what are you doing, when she didn’t find me at the bridge site this very time, our tournament time? And I answer; writing. Now Vicky isn’t fond of writing and she shakes her head and wonders, why and what is so interesting when I need to sit and write all different times. Mornings, afternoons and evenings. 

I tell her I like to sit and contemplate what has happened. As the old woman sitting in her rocking chair and just remember things. She laughs and tells me I am not at that age yet, not mature enough for that rocking chair. And I admit I didn’t keep an eye at what time it is. I have said to her, I know you watch the watch for me too. And she calls when I forget the time. 

You haven’t send me anything for long time, she said, and I told her, I never get to know if she opens the link I send to her, because I never get any response, either negative or positive response. And sometimes l use to send her daughter a link too, so her daughter may remind her about her mail. But according to Vicky her daughter doesn’t get my links either. Curious I thought, why isn’t my mail reaching Canada? Well, I will check it up, I said to her. 

Some days ago the same happened, Vicky called on Skype and I answered. Hurry up she said. There’s a limit how many pairs they will take in tournament today! I logged in and we sat waiting for tourney. What did you do today when you had forgot the time she wondered. I was writing, I told her. And then the tourney started. 

Next day she complained she hadn’t got it yet. What… I asked, what haven’t you got? At our age we don’t wait for much so when we wait, we really do WAIT. I pitied her, but when she told me she waited for my writing I bursted out in a very big laugh. When I told her the other day I wrote, it was a story about how time fly away and our annual bakery day in the shelter where we bake our bread. That bread we put in the freezer, where it nicely transforms to meat from the moose our hunters shoot during hunting season later that autumn. 

It is not easy to translate into english so when we spoke last time about the link I promised to send her, I didn’t even know what to write about. And now she complained she didn’t get it yet!!! Ha ha ha, I laughed and told her, I haven’t written it yet. Not even thought about any subject to write yet.

When we spoke about writing and writing I told her my anxiety to write in english. And how my most writing in foreign language was to Froggy-friend in France. And Vicky who not love to write as I do, laughed again. Why write when Skype is invented, she asked. Then I told her, if I meet Froggy at the pavement I have no idea it is him. We stays incognito to each other, I told her. We wait for that 7 NT (a grand slam) to become bid and made! Then we will appear as human beings, not only characters in writing. I can imagine the question marks hanging above Vicky’s head….

I felt I had to tell Vicky about our Skype conversation, her and mine, is very important to me. It has forced me to talk fluently (hmmm), not sit and look for every word in a translator. And how much she has meant to me and to my last years bridge play. 

 But at Skype that day I told her about the difficulties to tell about this bread trading to meat, she was curious after all. And we ended up in a discussion what kind of bread and what kind of meat. She asked about what animal the meat was from and I tried to explain. It is moose, I said, not mouse. Vicky laughed, Vicky always laugh a lot. And the meat is not from reindeer. She continued asking….deer? But no, not Bambi, and not the one with the red nose who pulls the sleigh for Santa Claus. Can you imagine our talk? Our childhood and its fairy tales is a great help for us. 

And every little call from her, we can socialize like this, I feel as I grow and develop. And develop at my age it is BIG. 

One of the big problems as I encounter is, I can not find the swedish word in my brain. And when I cant find that word, I can’t transfer it at google translator either. Google translator is one of my nearest friends. 

Earlier I realised I forget what I was going to do when I passed a doorway, had to go back through the doorway again and try to fetch whatever it was. Nowadays I don’t even find the words in my memory. And the talk gets stuck, just sit there and say….eh eh eh….. 

But I know I am not alone with this kind of problems. And I imagine I maybe can prevent my brain to drop too many of it’s possibilities by writing and chat as I do. As well as I’ve got recommended to walk around and keep my legs and body in shape. Not same amusement as it is to write and chat.

Här kommer den där svenskan

Mycket ofta låter min iPad som ett bråkande barn, ett ljud du inte kan ignorera.  Ett ljud jag inte vet hur man ska fixa så att den blir lägre.  Om jag klagar på det svarar de flesta, titta under inställningar så hittar du den hjälp du behöver där.  Jag har inte hittat det ännu.  Men jag kommer att göra det en dag!  Förhoppningsvis.  Ljudet är väldigt högljutt och irriterande.  Tvingar mig att svara.  Men det spelar ingen roll.  Jag vet vem som ringer.  Även om det har varit stunder har det varit obekvämt att svara.  Men ljudet tillåter mig inte att ignorera det.  Det är Vicky från Saskatchewan som ringer.  För att påminna mig;  det är dags!  För vår dagliga turnering!  Och hon frågar mig, vad gör du, när hon inte hittade mig på bridgesidan just nu, vår turneringstid?  Och jag svarar;  skriver.  Nu är Vicky inte förtjust i att skriva och hon skakar på huvudet och undrar, vad och vilket är så intressant när jag behöver sitta och skriva alla olika tider.  Morgon eftermiddagar och kvällar.

Jag säger att jag gillar att sitta och fundera över vad som har hänt.  Som den gamla kvinnan som sitter i sin gungstol och kommer ihåg saker.  Vicky skrattar och berättar att jag inte är i den åldern än, inte mogen nog för den där gungstolen.  Och jag medger att jag inte har haft ett öga på tiden.  Jag har sagt till henne, jag vet att du tittar på klockan för mig också.  Och hon ringer när jag glömmer tiden.

Du har inte skickat mig något på länge nu sa hon, och jag sa till henne, jag får aldrig veta om hon öppnar länken jag skickar till henne, för jag får aldrig något svar, vare sig negativt eller positivt.  Och ibland brukar jag skicka en länk till hennes dotter också, så att dotters kanske påminner henne om hennes post.  Men enligt Vicky får dotters inte heller mina länkar.  Underligt tänkte jag, varför når min e-post inte Kanada?  Jag ska kolla upp det, sa jag till henne.

För några dagar sedan hände samma sak, Vicky ringed på Skype och jag svarade.  Skynda dig sa hon.  Det finns en gräns för hur många par de kommer att ta i turneringen idag!  Jag loggade in och vi satt sedan och väntade på turneringen.  Vad gjorde du idag när du hade glömt tiden undrade Vicky.  Jag skrev, sa jag till henne.  Och styrax efter började turneringen, så det blev inte mer pratat.

Nästa dag klagade hon att hon inte hade fått det ännu.  Vad … frågade jag, vad har du inte fått?  I vår ålder väntar vi inte så mycket, men när vi väntar, då väntar vi verkligen.  Jag ömkade henne, men när hon berättade att hon väntade på att jag skulle skicka vad jag skrivit, skrattade jag också riktigt rejält.  När jag berättade för henne häromdagen jag skrev, var det en historia om hur tiden flyger iväg och om vår årliga bakardag i skjulet där vi bakar vårt bröd.  Det brödet vi i lägger i frysen, där det förvandlas till kött från älg som våra jägare skjuter under jaktsäsongen senare under hösten.

Det är inte lätt att översätta till engelska så när vi förra gången talade om länken jag lovade att skicka henne visste jag inte ens vad jag skulle skriva om.  Och nu klagade hon på att hon inte fick det ännu !!!  Ha ha ha, jag skrattade och sa till henne, jag har inte skrivit det ännu.  Inte ens tänkt på något ämne att skriva ännu.

När vi pratade om att skriva berättade jag för henne min ångest att skriva på engelska.  Och hur min mesta skrift på främmande språk var för Froggy i Frankrike.  Och Vicky som inte älskar att skriva som jag, skrattade igen.  Varför skriva när Skype är uppfunnet, frågade hon.  Sedan sa jag till henne, om jag träffar Froggy på trottoaren har jag ingen aning om att det är han.  Vi förblir inkognito för varandra, sa jag till henne.  Vi väntar på att 7 NT (en grand slam) ska bli bjuden och hemspelad!  Då kommer ut som människor, inte bara som karaktärer i skrift.  Jag kan föreställa mig frågetecknen som hänger över Vickys huvud …

Jag kände att jag var tvungen att berätta för Vicky om vår Skype-konversation, hennes och min, att den är mycket viktigt för mig.  Det hade tvingat mig att tala flytande (hmmm), inte sitta och leta efter varje ord i en översättare.  Och hur mycket hon hade betytt för mig och för mina sista år bridgespel.

Och på Skype den dagen berättade jag för henne om svårigheterna att berätta om denna bröd och kött-byteshandel, hon var ju nyfiken.  Sedan vi hamnade i en diskussion vilken typ av bröd och vilken typ av kött.  Hon frågade vilket djur köttet kom från och jag försökte förklara.  Det är älg, sa jag, inte mus.  Vicky skrattade, Vicky skrattar alltid mycket.  Och köttet kommer inte från renar.  Hon fortsatte att fråga …. rådjur?  Men nej, inte Bambi, och inte den med den röda näsan som drar släden för jultomten.  Kan du föreställa dig vårt samtal?  Vår barndom och dess sagor är en stor hjälp för oss.

Och varje litet samtal från henne, att vi kan umgås så här, känner jag hur jag växer och utvecklas.  Och utveckla i min ålder det är STORT.

 Ett av problemen som jag stöter på är att jag inte kan hitta det svenska ordet i hjärnan.  Och när jag inte kan hitta det ordet, kan jag inte översätta det via google translator heller.  Google-översättaren är en av mina närmaste vänner.

Tidigare insåg jag att jag glömmer vad jag tänkte göra när jag passerade en dörröppning, var tvungen att gå tillbaka genom dörren igen och försöka hämta vad det var.  Numera hittar jag inte ens orden i mitt minne.  Och samtalet fastnar, bara sitta där och säga …. eh eh eh …..

 Men jag vet att jag inte är ensam med den här typen av problem.  Och jag kan tänka mig att jag kanske kan förhindra att min hjärna tappar alltför många av sina möjligheter genom att skriva och chatta som jag gör.  Förutom det, har rekommenderats att gå runt och hålla benen och kroppen i trim.  Inte samma nöjen som det är att skriva och chatta.

Ny månad, igen. Vart tar tiden vägen? Vi räknar augusti tjugohundranitton, hjälp. 

Förra veckan läste jag en annons om uppvaktning undanbedes, Engvar i Boalt som fyllde netti fyra dagar innan (fira dar engan) Larsmäss och han sa att han inte ville ha nåed, varken ”fåre eller bagetterpau”. Och fårresten skulle han ente va himma….Undrar om Engvar också inser att tiden rusar iväg. Han är ju en generation äldre än jag, nästan. Engvar måste känna tiden svischa iväg ännu mer än jag. Han är JU 90 år och 3 dagar i skrivandes stund. Visserligen känner jag inte Engvar man han gjorde ett starkt intryck på mig med sin fängslande annons. Undrar var han var och vad han gjorde på sin fölseda’. Han sa han skulle va’ pau Rammön, och det är inte googelbart.

Då jag var på gränsmarknaden såg jag mannen med de nytillverkade bakredskapen. De olika redskap jag har jagat efter i många år för att få dugliga och behändiga tillbehör vad det gäller mitt tunnbrödsbak. Nu då jag äntligen fått ihop alla tillbehör runt min bakning via loppmarknadsfynd och tillverkning både av maken och våra gemensamma krafter. Och nu hittar jag mannen som snickrar dem, och vackra saker tillika. Så vackra att man kan ha dem till lystnad för ögat! Men det blev inget köp av honom, hade blivit som en ”onöda”, ett köp av överflöd. Sparade dock hans mail-adress ifall ifall. Lilla lappen som låg och flyttades runt i stugan utan att riktigt veta vad som skulle hända. Idag i samband med städning av stugan, slog jag honom en signal för att berätta att jag behöll honom som kontakt i min mobbe. Då han svarade hann hann jag inte säga vem jag var, han sa genast: det var dej jag träffade på marknaden i Tärna. Med detta berättade han att jag låg som en känd kontakt i hans mobbe också. Och att han forskat p.g.a. mitt namn, då han har en svägerska med samma efternamn. Aha, alltså makens systerdotter! Tala om glesbygd. Fick en hälsning via e-mail senare under dagen att han har koll på mig precis som jag vill ha på honom.

I lördags var det ”byadag” i gamla skolhuset som numera heter Byastugan. Rönäs har inte så många permanent boende och skaran krymper. Men det finns en liten klick fortfarande, och de vidmakthåller traditionen om att samlas i byastugan en gång om året, lördagen efter gränshandels-marknaden i Tärnaby. Trevligt arrangemang med kaffe och våffel-servering. I Norrland är kaffe och våfflor ett riktigt kaffekalas. Under senaste tioårsperioden har man dock utökat sortimentet först med grillad korv och nu senaste två åren även med smörgås med rökt sik, det är smarrigt!

Lotteri och tipsrunda hör också  till träffen, men det som är viktigast är att man träffas och umgås. Folk kommer till och faller ifrån, dels några nyinflyttingar och sedan en viss naturlig avgång. Tidens tand visar sig tydligt vid dessa årliga träffpunkter. 

Äldst-brorsan tog sig till gamla skolan med rollatorns hjälp. Det är drygt en och en halv kilometer. Då han begav sig hemåt stod rollatorn kvar där han lämnat den, övergiven. Då räckte käppen tydligen som gånghjälpmedel. Jag fick ta hand om rollatorn och ”kuta ikapp”. Aj fan, sa han då han såg mig komma och vi slog följe resten av vägen, dock med ombytta hjälpmedel. Han med rollatorn och jag fick låna hans käpp.. 

Småpratandes tog vi oss hemåt, äldst-brorsan undrade om det skulle bli bakdag snart. Fick till svar att vi inväntade rätt vindförhållanden. Inte detta starka ”östavä’r” som rådde för tillfället. Och imorgon är det söndag och det är vilodag! Men vi låg i startgroparna. 

Plötsligt stannade jag till, där på vägen låg en peng, en glansig gammaldags femöring av järn. Det måste vara en riktig lyckopeng tänkte jag. Böjde mig och plockade upp den, hörde mitt sällskap skratta åt mig. Denna skiffer som finns överallt här i fjällen, att den kan forma så runda fina blygrå glänsande flagor, precis så att de liknar de gamla femöringarna! Jag lät stenen glida ner i fickan trots allt och den får tjäna som lyckopeng några dagar. 

Skrattande berättade jag för Vicky i Saskatchewan om episoden med den glömda rollatorn, men fick tunghäfta då jag skulle säga rollator på engelska…. vad heter det? Och har de sådana i Kanada? Men hon sa att de var ett populärt ”senior-thing” och heter walker i hennes land. Jag tänker på fantomen eller vad han heter, den där seriefiguren med badbyxor och ögonmask. Visst fanns det en walker i den storyn? 

Tisdagen blev bakdag. Vi gjorde en rejäl degstöpa. Ca 5 liter degspad, och det var rekordstor för vår del. Men vi har inte tänkt att baka fler gånger i år, så vi tog till stort. Maken får verkligen ta till med armstyrka för att knåda en så stor stöpa. Jag berömde honom ett flertal gånger. Det kändes som om det behövdes för att orka få degen jämn, slät och klumpfri. Men där var inte mycket kvar till kanten och det dröjde inte länge innan degen började jäsa och som en pyrande vulkan skicka ut små degklickar, ut över degtrågets kanter. Oj då, man kanske bör tänka sig för innan man bestämmer hur mycket vätska man ska använda före bakningen. Men jag fångade upp, lyfte tillbaks och stampade ner degen igen i kärlet. En kopp kaffe borde vi få unna oss innan arbetet tog vid. 

Jag väger degämnena och 300 gram blir lagom. Även om jag tidigare berättat att gräddaren bara klarar 273 gram. Se tidigare inlägg

38 goda brödkakor blev dagens skörd. Inpyrd rök i håret och kläderna. Men vinden hade varit snäll hela dagen så jag kände ingenting av svedan som brukar komma i ögonen om de ryker in. Och inte ett enda degämne förolyckades, utan hela utbakningen gick som på räls. Gräddaren brände inte ett enda heller. Vad vi börjar vara proffsiga på detta hantverk. Lustigt, tänker vi båda; är detta sista gången vi bakar på detta sätt? Orkar våra gamla kroppar en gång till?

Men släkten vet att det finns bröd inför älgjakten i höst, innebär att det kanske blir några köttbitar till goda grytor nästkommande år? 

Onsdagen startade med tvättstuga. Blir lite tvätt i samband med bakningen. Och dags att renbädda. Tvättmaskinen gick igång och stugan blev veckostädad då vi ändå hade maskinen igång. Vi hade inte en milliliter mjölk hemma så en shoppingrunda planerades under dagen. Men här såväl som i Skåne far vi inte ifrån maskiner som jobbar. 

Därför med huset nystädat, tvätten på torkvindan gav vi oss iväg till affären. Jag startade med att gå in på förbutiken för att lösa in en skraplott som jag vunnit på i förra veckan. Linda expediten lyckönskade till vinsten och då jag bett att få ersatt med ny lott, spottade hon på fingrarna och med en inlevelse som troligen inte ingick i priset, valde hon fram två nya lotter. Mumlande om att de var nog lyckolotterna för denna vecka, sträckte hon fram dem för att scanna dem i kassan. Samtidigt blev allt svart i butiken. Blipp blipp hörde jag trots att det blev i övrigt helt tyst. Fläktsystem och allt tystnade. Troligen har de någon form av batteribackup i sina kassaapparater, eftersom mitt köp blev färdigt. Sen var det bara att traska ut ur affären. Då det blir strömavbrott evakueras butiken. Så snällt vandrade vi ut och hängde utanför affären en stund. 

Även Systembolaget hade blivit evakuerat, och då vi suttit på bänkarna utanför butiken en kvart, kom personal från Systembolaget ut och informerade. De hade varit i kontakt med Vattenfall som sagt att avbrottet troligen inte var avhjälpt förrän vid 18-tiden. 

Jaha, här satt vi och klockan var 15.15. Maken och jag tittade frågande på varandra. Vad göra? Vinden var sval och vi var inte klädda för att sitta i nästan tre timmar på byns bänkar. Strömavbrottet hade lamslagit hela Tärna fick vi veta så gästa kaffe hos någon var uteslutet. Vi beslöt oss för att köra hem igen. Där har vi i alla fall gasolkök så vi kan koka lite kaffe. 

Vi körde hem till stugan, och maken sa att han skulle rigga upp gasolköket på altanen. Jag menade att vi kan väl kika om vi har ström i stugan. Vilket vi hade. Så på med kaffet. Jag slog en signal in till ICA för att höra om de fått tillbaks strömmen, men nej. Fast de kunde meddela att delar längst väst i byn hade fått tillbaks den, så hopp om att den skulle komma inom det närmsta sa de…..

Medan vi avnjöt vårt kaffe lät det pip pip om mikrovågsugnen vid ett flertal tillfällen. Den piper då strömmen kommer tillbaks, så förmodligen hade vi flera små strömavbrott under vår fikapaus. Svägerskan dök upp i samband med att vi drack kaffe. Hon lät meddela att Vattenfall hade aviserat strömavbrott till kvällen. Klockan 21.00 och hela natten, var hon informerad. Hon undrade om inte vi också blev varslade om dessa planerade underhållsarbeten? Jodå, svarade vi. Men de ligger hemma i postlådan i Skåne. Trots makens vädjan om att få dem via SMS klarar inte Vattenfall av att ge oss den tjänsten, inte då vi enligt maken vill ha både e-post och SMS. Då blev det ingetdera. 

Men jag passade på att ladda upp alla mina ”devicer” så jag inte skulle bli rådlös under kvällen. 

Åkte till affären så vi var där strax före klockan 18.00. Inom på systemet först. Talade med expediten i kassan om hur länge de varit strömlösa. De hade fått tillbaks strömmen men blivit tvungna att utrymma butiken två gånger till innan allt verkade klara sig resten av dagen. 

Kul att det händer något häruppe. Spännande hur vi reagerar på dessa infrastrukturstörningar. 

Väl hemma i stugan igen fick vi en sen middag, med en pipande mikrovågsugn. Precis då jag skulle till att diska gick strömmen igen. Hurra tänkte jag, slippa diska. Men den glädjen var kort. Nu får jag skynda mig för 21.00 tar de strömmen igen. 20.40 var allt snyggt i huset och vi slog oss ner och inväntade det stora långa avbrottet, men det blev inget!! Då jag kröp till sängs efter midnatt var det fortfarande ström i ledningarna som vanligt. 

Idag medan jag satt och skrev ihop det här, SMS;ade sonen att strömmen stängs av idag 8 augusti klockan 23.30 till kl. 5.00 imorgon bittida. Så nu får jag ladda mina devicer igen!!

Och vi tar det säkra före det osäkra. Dukar kvällens planerade grillmåltid på papperstallrikar. Så disken av bestick får anstå till morgondagen

Mina första minnen angående kläder och klädsel är förknippade med hemsömnad. Hur man skulle stå stilla medan mor och faster Asta viftade runt öronen på mig med knappnålar och ändrings- nypningar i både tyg och då det följde en skinnbit med då de nöp. Kanske inga direkta mardrömmar, men en lätt rysning är det onekligen förknippat med dessa ”provningar”. 

Att det sedan renderade i ett nytt plagg, en klänning eller en ny kappa, gjorde att det trots allt blev uthärdligt. Men jag kan aldrig minnas att dessa plagg var förknippade med någon längtan. Det var bara ett måste, i vårt klimat måste man ha kläder på kroppen. 

Genom min skolgång blev jag givetvis påverkad av modets växlingar. Hur man skulle ha tröjor som gick två varv runt kroppen ena vintern för att nästa vinter knappast dölja naveln. Jag minns då alla skulle ha s.k. college-tröjor, en grå tröja i ett material som var tvärrandigt i strukturen, en bomullströja trevlig till både kjol och långbyxor. En sådan ville jag ha. Grått är JU inte så vågat, mer ett ordinärt vardagsplagg. Så jag framförde mina önskningar till min mor. Hon var inte så van att jag gnällde och gnölade om kläder. Men som jag sa, kläder på kroppen måste man ha. Så vid nästa inköpstillfälle hade mor bett mig att beskriva denna tröja såpass att hon anade hur den såg ut. 

Vår ”hovleverantör” av kläder till min familj tittade oförstående på oss då vi stod framför honom och uttalade vår önskan av denna ”tvärrandiga” tröja. Men plötsligt sken han upp och hämtade ute från sitt lager, det var ett gediget lager med varor från dekader, han hämtade en svart-och-grön-randig ylletröja. Men den var randig på tvären, det enda gemensamma den hade med mitt önskemål. Mor nöp i tröjan, bedömde kvaliteten och om den var prisvärd. Jag stod bredvid och hoppades innerligt att mor skulle förkasta plagget, men hon fick ett så lockande erbjudande om priset att tröjan kom att bli min. Jag var nog ensam i världen med en sådan tröja. En stickig ylletröja som var så långt ifrån den modetröja som många av mina kompisarna bar. 

Men som sagt, kläder måste man ha på kroppen i detta klimatet. Inte en enda kommentar från någon kompis någonsin att den var varken ful eller snygg. Så det var ett hyfsat plagg trots allt. Varm och skön att ha på då den värsta stickigheten gett med sig då tröjan blev tvättad. Jag hoppades att tröjan skulle krympa i tvätten så att lillasyster skulle få överta den, för jag älskade inte plagget. Men icke att den krympte. Det är nog det enda ylleplagg i världshistorien som inte krympt vid tvätt. Tvärtom breddades den i randningen. Och då randningen var på tvären blev alltså tröjan längre. Den gick en bit ned om rumpan efter första tvätten och sedan förlängdes den ytterligare en bit för varje gång den tvättades. Då den började nalkas knäskålarna slapp jag bära tröjan. Jag var lite ängslig, att förslag om att den skulle justeras genom att klippas av, skulle dyka upp. Men jag vet att den förpassades i soporna så småningom, då den blev tunnare ju mer den växte på längden. Ingen förlust för min del. 

Senare i livet har jag inga direkta minnen om mitt klädval eller klädönskningar. Däremot har jag minnen från då mina favoritplagg har gett upp och jag varit tvungen att kasta dem. Antingen för de blivit för uppslitna eller för att de inte hängt med i utvecklingen, i min utveckling….då jag blivit rundare och plaggen bara hängt där och blivit utan ägare. 

Så ett intresse som varit mycket litet angående klädedräkt har gjort att jag inte är någon modedocka. Den referens jag är uppväxt med, hel och ren, är det som räcker för min del. Även om jag inom hemmets fyra väggar inte alltid är fläckfri. Jag har en förmåga att sätta en klick mat på bröstet varje gång jag tagit på en ren tröja. Oftast bara en gång, en klick. Om jag så envisas med att ha tröjan en hel vecka, blir det sällan fler klickar/fläckar. Men byter jag, så genast plipp….så sitter där en ny. FLÄCK.

Detta har gjort att jag slutat att fundera över vad jag har på mig. Det har hänt att jag farit iväg för att hålla en kurs, och strax innan jag ger mig iväg så skall jag bara….något att stoppa i mun… ser inte att det plippade… Men det problemet är löst med att jag inleder lektionen med: den här fläcken kom dit då jag stoppade i mig…. och den fläcken har jag hundraprocentig-koll på, så ni kan släppa fokus på den nu och lyssna på vad jag har att säga istället. Mina fläckar har därför aldrig förargat någon. 

Men med denna ”lediga” förhållning till kläder har också gjort att jag kan klä mig lite hur som helst. Bara det är bekvämt. Sedan har jag på senare tid försökt få maken att acceptera mina restgarnstrumpor. Och han har tydligen slutat att tycka synd om sig själv också. Kan till och med se det som en resurs att hustrun inte är så modemedveten att hans dåliga sinne för att kombinera färger inte stör henne. Nu gäller det dottern, kommer lapskojsstrumporna tillbaks med vändande post? Eller kan hon tänka sig att ha dem djupt nedstoppade i stövlarna där ingen annan än hon ser dem?

Jag blev glad då jag stickade dem. De spritter av livs- och stick-glädje med sina många färger.  Vill ni se dem innan hon eventuellt stoppar dem djupt ner i stövelskaften?    

Och vill ni se det jag skrev i ett tidigare inlägg om modet genom min liv så har ni det här. Klicka på det här