Författare: Inga-Lill Sida 6 av 134

Oh vad jag tycker om, oh vad jag tycker om när det snöar…. Visst sjöng Pippi Långstrump något sådant? Jag satt och lyssnade på damerna på stickkaféet i onsdags hur de beklagade sig över att väderlekstjänsten utlovat snö. Lite skamset satt jag och lyssnade, men lät bli att berätta att jag gillar snö. En del av damerna som pratade om det förfärliga som skulle drabba oss är beroende av sina rollatorer. Och då vet jag allt för väl hur jobbigt det blir med snöfall. Man kör fast i drivorna. Man kommer inte över de vallar som skapas på grund av plogning och snöbekämpning. Man sölar ner då man kommer inomhus med sin snöiga rollator. Och det tar mycket längre tid att förflytta sig, man fryser och svär. 

Sent på kvällen samma dag såg jag att det kommit ett tunt lager snö, innan jag gick till sängs. Så vackert det skimrade i lampskenet på vår gård. Torsdagsmorgon var det ett tjockt lager med snö. Så tjockt att jag insåg att det säkert var problem i trafiken. Jag hade en tid för fotvård på eftermiddagen klockan fyra, så det gällde att tänka till, så att jag inte skulle missa den tiden p.g.a. snöhinder. Sen är det ju det där med busskostnaden. Mitt kort gäller inte mellan klockan 15.00 och 18.00. Hur göra? Fotvården på andra sidan av stan med bussbyte emellan om jag åker från ”min” hållplats. Snåljåpen i mej startade genast att planera, då jag såg vädret. Inga busstidtabeller går att lita på en dag som denna. Men om jag tar bussen borta vid vår ICA-affär, linje 2, behöver jag inte byta. Då kommer jag hela vägen upp på Elineberg. Det är cirka en kilometer bort till den hållplatsen, ingen match normalt. Men pulsa dit i djupsnön gjorde att man kände av det. Kanske beroende på att man går inte lika avslappat då det är halkrisk. Man borde gå avslappat, ifall man halkar, men det är lättare sagt än gjort. Maken var lite nyfiken på vädret, så han slog följe bort till busshållplatsen. Vi liknade två snögubbar då vi kom dit, det snöade fortfarande ymnigt. Bussen gled in på hållplatsen några minuter före tre, så mitt busskort gällde. Sedan satt jag och åkte runt hela vår stad som klätt sig i denna vackra vinterskrud. Vilken syn. Det hade inte hunnit bli den sörjiga modd som annars snabbt blir på stadens gator. Hela världen var vit. Och trafikbullret var lite dämpad av snön. Bilar körde runt i stan med höga drivor på taken. Undrar var den snön hamnar vid en kraftig inbromsning? Jag var i god tid hos min fotterapeut. 

Då jag stod vid kassan efteråt och betalade och reserverade en ny tid, såg jag att jag lämnat små svarta högar på golvet efter mej. Var har de kommit ifrån, undrade jag? Har jag trampat i hundskit då jag gick hit från bussen? Men min fotvårdare tog genast och sopade upp högarna. Jag bad om ursäkt, men hon menade att jag troligen trampat i någon rabatt. Det liknade mer vanliga jordkockor, även om de var små, sa hon. Men så konstigt, det var ju decimetrar med snö överallt. Jag hade inte sett några bara fläckar.

Bort till bussen, nu fick jag köpa biljett, byte vid G.A-torg. Väl hemma på min gata stod jag och tittade på hur en tjej höll på och försökte komma loss från en besvärlig parkering. Hjulen bara snurrade och hon kom inte loss från halkan. Det var en bil med hemtjänstpersonal. De har inte så mycket tid mellan sina vårdtagare att de kan sitta fast i snövädret. Till slut kom hon loss och jag traskade sista biten hem. Jag knackade på altandörren då jag såg att maken stod och pysslade i köket. Bad honom att gå ut och öppna ytterdörren för mig. Jag var som en snögubbe även nu. Det vräkte ner och jag hade nycklarna på botten i ryggsäcken. Han förbarmade sig och öppnade ytterdörren. Då jag kom in i genom dörren från gårdssidan stampade jag av mej den snö jag inte lyckats bli av med innan jag klev inomhus. Sedan bort till vår dörr. Det kändes väldigt konstigt då jag gick, det kändes som om jag förlorat klacken på skon så jag vände mig och tittade om det blev stora snöhögar efter mej. Jag hade ju försökt att stampa av mej det värsta. Då såg jag samma svarta små högar som jag hade lämnat efter mej på fotvården. 

Plötsligt insåg jag att jag drabbats av samma sjuka på mina vinterkängor som hade drabbat maken och ett par av hans dojor i somras. Hela skosulan höll på att förintas. Smulas sönder till små högar, mystiska smulhögar. Förklarade varför det kändes som om jag var utan “klack” på ena foten. Dessa fantastiska konstprodukter. Det är (var) ett par Ecco-kängor. Visserligen inte sprillans nya. De är säkert femton år gamla. Men sådana kängor använder man inte så mycket så de slits inte upp. Men istället är de gjorda av ett material som tydligen har ett “bäst före datum”. 

Fredagen blev en shoppingdag. Jag kan inte vara utan vinterkängor. Speciellt inte då vi åker upp till kungliga huvudstaden en vecka i december. Så iväg ut på mammons tempel, Väla. Jag vet inte om vi har någon skoaffär kvar i stan. Jag har tidigare tittat på kanadensiska kängor som har dubbar som man kan fälla ut då man behöver. Men de är gjorda för folk med fossar som är smalare än en ål. Så iväg bort till Ecco-butiken, hittade ett par bra kängor. Jag frågade biträdet om det fanns ett bäst-före-datum på sulorna. Hon såg frågande ut, och jag förklarade då vad som hänt både maken och mig, med sulor som mer eller mindre förintats. Hon funderade några sekunder sedan började hon förklara att det berodde på om vi hade antingen för kallt eller för varmt, för torrt eller för fuktigt där vi förvarade våra skor!!!! Bla bla bla, ”lägg över allt ansvar på kunden-kursen” hade hon verkligen tagit åt sig! Jag bad henne spara på harangerna, hon behövde inte besvära sig att förklara. Förr i tiden då skosulor var gjorde i naturmaterial slet man ut dem, man använde dem tills det inte fanns sulor kvar och skomakaren vägrade att halvsula dem längre. Men de förintades inte eller förvandlades till en smulig massa. Nu har jag nya fina kängor med ett bäst-före-datum som förhoppningsvis ligger senare än min hädanfärd.

Veckan har även inneburit andra mysterier. I söndags skrev maken in i vår ”Handlelista” vad som skulle handlas, en fil som är ett delat dokument. Vi kan båda skriva i det då vi ser något som måste inhandlas. Har vi inte vår shoppinglista blir det dyrt att handla. Då vi skriver in något skrivs det på bådas iPads. Men måndagkvällen var dokumentet försvunnet! Vem? Var? Vi beskyllde varandra för att ha klantat till det och av misstag kastat dokumentet. Raderat det! Hjälp! Det som blivit så bekvämt att ha till hands. Vi sökte i senast raderade dokument, vi sökte i ”molnet” men ingenstans fanns det. Sonen blev kontaktad och ombedd att hjälpa till, men även han gick bet. En ny Handlelista blev skriven, trots att sonen rekommenderade ICAs shoppinglista. Jag är övertygad om att det tillkommer smygreklam på sådana listor. Så en hemmagjord, den styr vi själv. 

Då nya listan var skriven och jag skulle lägga till maken för delning, mindes jag plötsligt att den förra listan var tillverkad under tidig pandemi. Vi var inte välkomna i affärerna om man hade någon som kunde hjälpa en. Så varje vecka gjorde jag en liten trevlig inköpslista, mailade den till sonen som ombesörjde våra inköp. Efter en tid kom det en inbjudan från sonen att dela ett dokument där vi kunde skriva och notera under veckan. En trevlig lista men med det viktigaste att det var planerat så att han slapp kuta runt runt i butiken. Allt var förberett att fyllas i i den ordning man finner varorna i butiken! Vi hade ju tidigare bara skrivit i löpande ordning vad vi kommit på behövde inhandlas. 

Nu mindes jag plötsligt hur föregående lista skapades som ett delat dokument. Alltså!!! Sonen har städat sin dator någon gång mellan söndag och måndag, slängt ut föräldrarnas gamla Handlelista! Och den där dialogrutan som kommer upp då man vill radera ett dokument, den som frågar om man är säker på att man vill radera, och med tillägget att då raderas den från alla enheter dokumentet varit kopplat till, även de raderas! Han har alltså klicketiklickat, sådär som man snart gör på allting numera. Man frånsäger sig allt personligt ansvar och tar på sig allt annat ansvar som man inte behöver. Precis som då jag åter köpte ett par nya Ecco-dojor trots att jag hörde expeditens förklaring om att vi hade det för varmt eller kallt eller torrt eller fuktigt i våra garderober!

Hur hanterar vi kriserna som dyker upp? Jag har en känsla av att kriserna blir mindre och mindre hotfulla. Vad beror detta på? Att de blir mindre farliga i mina ögon, eller beror det på att jag blir bättre rustad att möta kriser? 

Någon gång i mitten av femtiotalet minns jag hur jag blev varse min första uppfattning av krigshot. Då min far kom hem från arbetet och det första han sa då han klev inom ytterdörren var att: nu har det brakat loss igen. Igen! Jag kan förstå med så kort tidsperiod som gått efter andra världskrigets slut var förmodligen tio år som om det bara var en fortsättning på orostider som bara varierade lite i styrka. Men att ett fredligt slut närmast var att betrakta som en utopi. Oroshärden den gången var runt Suez och medelhavsländerna runt detta område. Jag måste erkänna att min världsuppfattning var ganska begränsad på den tiden, och att saker som rörde denna del av världen oroade mig inte. Det som oroade mig var att mina föräldrar blev oroade. Hotet för min del var att vi skulle bli utan mat på grund av förlorade inkomster i familjen. 

I början av sextiotalet blev jag medveten att krisen/oenigheten runt medelhavet fortsatte, då min bror som just gjort sin värnplikt anmälde sig till tjänstgöring som FN-soldat. Mycket vagt hade jag hört om FN-soldater i Kongo, men att det skulle vara FN-soldater i Gaza-området visste jag inte förrän då. Brorsan åkte och var borta ett halvår. Till vilken nytta? Vet ej. 

Livet fortsatte och antingen lärde man sig att leva med återkommande kriser som blossade upp och åter dämpades. Eller så blev man mer hårdhudad. Mer avtrubbad. Eller vad det kan bero på att man inte lät sin vardag påverkas av sagda kriser. Man fortsatte leva som om inget ändå drabbar just ”mig”. Mitt liv fortsatte med familjebildning och vardagsliv. Med barnafödande och arbete. 

Oljekrisen i början av sjuttiotalet var en fortsättning på oroligheter på och runt just den front som min far kom hem och oroade oss alla i familjen på femtiotalet. Dessa oroligheter som gjorde att det stationerades FN-trupper i Gaza, som min bror deltog i vid sextiotalets inledning. De fortsatte alltså nu första halvan av sjuttiotalet mellan oljeproducerande länder. 

Oljekriget innebar att plasten blev en bristvara. Tänk att stora meningsskiljaktigheter ute bland världens länder kan påverka min vardag. Jag minns hur jag kunde sälja vårt skötbord som vi monterade på badkaret för att byta blöjor o.dyl. på bebisen, kunde säljas som begagnat till en hyfsad peng. En plastöverdragen stålställning á la ”Stringhyllorna”. Helt plötsligt blev all form av plast en bristvara. Detta då framställning av plast är beroende av olja. Det är lustigt att man minns sådana små detaljer om hur man påverkats av världsomfattande kriser. 

Världens oroliga tider har växlat. Spänning mellan stormakter har funnits som ett hot som upplevts som överhängande. Sovjetunionens skiftande historia har känts nära, detta troligen för den geografiska läget. Men den förändring med baltstaternas frigörelse gjorde att man upplevde ryssarna som ganska lugna, snälla och mer avlägsna. Baltikum är ju våra grannar med psyke som ”nästan vi nordbor”. Så de gjorde att ryssen fjärmades och baltstaterna blev som en liten krockkudde. 

Den omtalade ”röda knappen” som i min ungdom var ett imaginärt uttryck för en ögonblicklig start på ett tredje världskrig, en röd knapp som satt på skrivbordet i både vita huset i USA och i Kreml i Sovjet. Det behövdes bara en liten meningsskiljaktighet mellan de herrar som hade sin arbetsplats på dessa positioner, då de språkades vid på den ”röda (heta) linjen”, som var ett annat uttryck för ett snabbspår via telefon som fanns på den tiden. 

Politiska oroligheter blev kanske mindre hotfulla. Istället började man inse att man hade andra hot, nya Damoklessvärd hängande över huvudet. Hot som inte var någon nyhet, men som vår utveckling gjort möjliga att plåga oss. Farsoter som vi kan diagnosticera mycket snabbt, men som vi trots allt inte råder bot på innan det hunnit spridas. Vi fick HIV, vi fick svinpest. Sedan dök det upp covid. Influensavarianter som vi med vårt öppna samhälle och med våra resvanor hjälpte till att sprida. 

Senaste pandemin lärde oss att isolering var det första man borde försöka. Så mycket som möjligt fick vi veta. Men i krisen som uppstod följde en del råd om vad som också var viktigt att ta hänsyn till för att försöka begränsa spridning. Man läste och funderade vad som var viktigt och vad som var genomförbart. Man kunde läsa hur folk hamstrade vissa varor, då man riskerade att landets handel skulle begränsas. Vad man även hamstrade var toapapper. Visserligen är jag införstådd med att detta är en av de förbrukningsvaror som man absolut inte kan återanvända. Men behövde man hamstra dem? Det var väl ändå en vara som produceras inom landet, och därmed inte behövs stoppas i några tullar eller beläggas med något införselförbud. Men trots detta blev vi kanske mer uppmärksamma på hur stor förbrukning av denna vara vi hade i mitt hushåll. Alltså ganska bra koll.

Igår dök sonen inom med en påse hembakta surdegsbullar, ville förära oss ett smakprov. Men där han stod i hallen och frågade om toapapper, menade jag att han kunde väl ta själv. Ja men jag vill ha en ny rulle, sa han. Nä nä, duger inte det som finns framtaget? Jag visste att rullen var ganska nybytt och efter min snabba beräkning visste att den skulle räcka en dag till minst. Nä han skulle ha en ny rulle! Hur snorig är du som behöver en hel rulle, eller är du på väg att göra som tyska turister brukade göra förr i tiden, sno med sig rullen då de hittade toapapper på en offentlig toa. 

Han insisterade att det skulle vara en ny rulle. Med tanke på att ”gossen” lider av ett medfött immunbristsyndrom, tänkte jag ett kort ögonblick att det var väl bra att han blivit lite försiktig av sig. Och han fick en fräsch rulle. Pyssel……. smussel ute i hallen och inne på toa. Men jag har inte för vana att störa gossen då han uträttar vad det nu var som han skulle göra.  Lite strul uppstod och jag fick veta att det var fel sorts rulle. Jisses vad den ungen är knepig. Fick sedan då jag besökte denna bekvämlighetsinrättning ett gapskratt. Jag skrattade så att jag nästan…. Ja ja, nu var inte detta någon fara då jag ju befann mig på ett lämpligt ställe. Men framför mig stod det sötaste jag sett på länge, en av mina absolut största favoriter. Fåret Shaun! FÅRET SHAUN! Jag sticker inte under stol att jag är barnsligt förtjust i denna tecknade serie. Det är ingen hemlighet att jag även med glädje ser på Pettson och Findus. Där är så mycket inbyggd psykologi i dessa animerade filmer. Och även utan psykologi kunde jag titta på dem för de är så söta. Nu har jag en ”filmstjärna” på min toa, som jag skrattar åt varje gång jag går dit in. Det var alltså ingen stöld av toarulle som var förestående, utan ett sätt att glädja morsan. Visst är han söt?

Promenaderna som varierat runt om i staden under sommarmånaderna har varit småmysiga. Jag har aldrig varit särskilt road av att gå en och samma runda varje gång då vi tar en promenad. Dessa promenader tjänar som både för att få solljus på näsan och den motion som vi känner att vi mår bra av. Därför har förslag varit tacksamma om nya platser. Ibland har de styrts av nyfikenhet till okända delar av kvarter och platser. Vi har utforskat gångstigar mellan Ramlösa Brunnspark och vår ICA-butik på Råå. Vi har varit in och utforskat villakvarteret vid busshållplats Wallisgatan. Det senaste var snabbt avklarat, men funderingen var gatan fått sitt namn ifrån är fortfarande olöst. Mitt förslag är att bebyggelsen ser ut att vara mellankrigstids-bebyggelse, och kanske fått sitt namn efter en av de stor skandalerna i världshistorien. Kvinnan som hade flera karlar, dock en åt gången!! Det blev rubriker av detta i mitten av trettio-talet må jag säga. Onekligen tycker jag att det var en tunn historia, jämfört med dagens sus i skandalsammanhang. Men så länge jag inte får höra en annan förklaring till varför vi har en gata som heter så i min stad, är det denna kvinna som får bära skulden.

Och gatan som bär ”hennes” namn är mindre intetsägande än eftermälet om skandalens kvinna. På en skala om intressanta händelser hamnar ”simpan” på -2. Absolut inget jämförbart med tidens skandaler runt om i världen. 

Stigen längs landborgen vid Ättekulla och Raus Vång är inget sensationellt. Bänkar att vila sig på lyser med sin frånvaro. Och om det är en ”normalblåsig” dag är det inget som lockar att gå där. Inte mycket vindskydd. Men nu har vi kollat upp den vägen också. Högaborg och Eneborg är avcheckade. Ringstorp och Stattena är genomgångna i alla riktningar. Men det har trots allt startats av en eller annan anledning. Minns inte varför. 

Förra veckan blev målet att jag behövde komplettera med en rundsticka till mitt eviga stickande. Då går vi ner till garnaffären, sa jag. Men i samma ögonblick jag uttalat orden insåg jag att jag tog i så det var i mesta laget. Hur ändrar man sig? Åka ett par busshållplatser? Och sedan traska. Men då blev det samma gamla vanliga sträckning ner till stan. Nej, vi ”genar” ner över kyrkogården, ner genom Pålsjö skog, till mölledammen. Där är så vackra färger i skogen så här på höstkanten. Vi har haft otroligt fina dagar då vi kunnat ta långpromenader i höst. Att gå en sträcka längs sundet har varit njutbart ofta i höst. Vidare in till garnaffären i city. Stickan inhandlad. Sedan sa mina ben att bussen var alternativ 1, för min del.  Förra söndagen var det julmarknad på Wrams Gunnarstorp. Inte för att vi är så ”köpnödiga”, men jag provade att locka någon att köra oss dit. Erbjöd entréavgiften betald till den eventuelle förare som ställde upp. Sonen körde oss dit men ville inte gå med in, han hade annat för sig. – Ring när ni vill bli hämtade, sa han då han släppte av oss. 

Det doftade av grillad korv, saffran och glögg precis som det ska göra på en julmarknad. Vi strosade runt bland utställarna. Ett par fårskinnstofflor lockade, men jag var inte mogen för det priset. Hur länge lever jag? Men några batteridrivna ljus slank ner i ryggsäcken och en annan liten grej som jag inte kan avslöja. Får berätta efter att tomten varit här. En fika, kaffe med skinkmacka, på deras kafé fick bli dagens lunch. Sedan beslöt vi oss för att promenera till Åstorp och ta pågatåget därifrån. Så kunde sonen sköta det där andra i lugn och ro. 

Det blev en balansgång på dikeskanten längs landsvägen i fyra kilometer, då det varken fanns utrymme för varken cyklister eller gående. Men det var ju mitt på dagen så vi tog chansen att se denna del av Skåne. Vädret ljummet trots november månad. Då vi nådde ortsskylten med Åstorp, bad jag maken ta en bild av mig vid den skylten, skicka till sonen som då borde förstå att han var fri från vidare uppdrag den dagen. Vi slank in på stationen i Åstorp så att vi hann med 15.14-tåget tillbaks till stan. 

De tre första dagarna i veckan är vi upptagna med aktiviteter, och då begränsas vår rörelsevidd. Torsdag blev förslaget att vi skulle gå fyra kilometer nånstans….. men vart? Det var Gustav Adolfdagen, så att traska ner till Börjes konditori och köpa en Gustav Adolf-bakelse blev en bra målsättning.

Staden lockade med ”Höstljus” på Sofiero. Ska vi gå dit och titta undrade jag på fredagen? Googlade på öppettider och såg att det var kvällstid. Givetvis. Det måste vara mörkt ute för att man ska se dessa ljusinstallationer som visas där. Men vi bör gå dit en gång i livet, sa vi. Entréavgiften var hög och vi beslöt oss för att investera i ett kulturkort. Priset för detta blev lägre än tvåentréavgifter så för första gången i livet köpte vi ett sådant kort. Det blir därför ett krav på att det måste användas minst en gång till och ett krav på att vi måste fortsätta leva. Vojne vojne, man gör ris åt sin egen rygg.  

De senaste åren har julmarknaden på Fredriksdal fått klara sig utan oss. Lite på grund av ointresse men även prismässigt. Nu finns det ingen pardon i år, även om vi veckan efter planerar att besöka Skansen och deras julmarknad. Vi måste få kulturkortet att löna sig. 

Väldigt vad jag blivit tyst. Är det någon som saknat mitt tjafsande? Kanske någon som tror jag har blivit datorlös. Eller sjuk. Men nej, det är så att jag stött på problem vad det gäller min stickning. Så mycket jag stickat och producerat genom åren, kanske inte allt sådär vackert, men mycket av det ändamålsenligt. Koftor med krusidulliga mönster. Stickade med olika garnfärger. Vantar kan jag nog räkna in i dussin. Sjalar kan jag inte räkna. Vi ska inte tala om alla sockar. Det är säkert en bakomliggande diagnos vad gäller mitt stickande, men jag kan inte det latinska namnet på den. Dock sedan drygt en vecka sitter jag här med ett litet arbete, en så kallad fuskpolo. Sonen bad mej förra vintern om om en sådan då han kände att det var kallt om nacken då det var kyligt och blåste. Nu är ju vår stad ett riktigt blåshål, så jag vet vad han talar om. Den fuskpolon jag stickade gjorde jag helt utan något mönster. Den blev inte bra alls. Även om jag är van stickerska så behöver jag ha mönster. Jag kan inte skapa själv, bara kopiera. Men han använde den i alla fall, den var bättre än inget.

Nu har jag hittat ett bra mönster på en riktigt fräck polokrage. Den verkar mysig. I ett garn som är mjukt och lent, där förhoppningsvis inte sonens skäggväxt gör om ytan på kragen till en bomullstuss-liknande yta meddetsamma. Karlar med skägg får man tänka till två gånger, innan man bestämmer vad för garnkvalitet man ska välja på saker som går upp mot haka och hals. Idealet hade kanske varit stålull, men det är ingen värme i den ullen. Problemet är att jag inte klarar av mönstret. Det är inte så konstigt, trots engelskan som jag knäckte översättningen på ganska snabbt. Man blir varse alla dessa uttryck man har inom olika hantverk. Det är knepiga ord som dyker upp om man googlar. Man får gissa lite här och där. Förra veckan då jag var på stickkaféet som jag deltar i varannan onsdag, dök där upp en ”ny dam” som undrade om hon kunde få lite hjälp. Hon hade med sig ett arbete som hon sa sig gått bet på, hon förstod inte texten i mönstret. Jag tittade på mönstret och insåg att det var en AI-översättning. Från ett danskt mönster. Jag har stickat efter norska mönster och har lärt mej vad norska stickerskor talar om i mönsterna då de talar om ”rillor” och andra konstiga ord. Länkar och kedjor brukar vi inte använda oss av här i landet, men på mönstret vimlade det av sådana. Det liknade faktiskt de lustiga uttryck jag mött i norska mönster. Vi diskuterade och då vi skildes verkade damen ifråga lugn och pigg på att sticka vidare. Vi får se på onsdag hur det fortlöpt. 

Men jag då. Jag kommer nästa vecka till stickkaféet och är kvar på varv sju eller nåt sånt. Om jag inte rivit upp och börjat om många många gånger, hade polon varit färdig och en halv till stickad. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Ren och skär ouppmärksamhet. Plötsligt har det smitit en maska! Inget ovanligt. En av de människor som är den mest vana att hämta upp tappade maskor är just denna här. Men denna teknik som jag stickar i, gör att jag inte kan plocka upp och maska upp de tappade maskorna. Jag stickar patentstickning. Det är nästan premiär för min del. Jag tycker garnet börjar se nött ut då idag då jag startade från början igen, för säkert tjugonde gången. Maken sa igår då jag bad honom om hjälp att nysta upp det jag rev upp, att det här behöver jag faktiskt inte träna på längre. Det är jag mästare på numera, sa han. Med ett lite pillemariskt smil. Ja ja, men nu är det ju så att jag bestämt att jag köper mer garn om detta blir utslitet, svarade jag. Och då insåg han att det skulle troligen bli fler insatser från hans sida med upprivehjälp. 

Jag har sex veckor på mig till sonens födelsedag, har jobbat i drygt två veckor på arbetet. Och när jag kollar vad jag lyckats sticka idag, så är där ett litet fel. Men inte större än att jag kan acceptera det. Har flyttat en uttagning två maskor till höger. Men alla maskor är hitintills kvar. PEPPAR, PEPPAR. När jag river upp nästa gång blir det justerat, det där felplacerade uttaget. Som ni hör har jag redan nästa omstart inplanerad. 

Jag har läst slut på mina 100 timmar på bokklubben, och tänker inte köpa till några extra-timmar. Nya perioden börjar den tredje denna månad. Under tiden lyssnar jag på radio och någon podd. Men jag har svårt att hålla intresset vid liv med att lyssna på poddar. 

Var Bror Rexed den storebrodern som såg oss då….på den tiden? Nu är det AI som är vår storebrors, den där som ser mig. Vad än jag hittar på så är jag övervakad. Är det bra eller ruskigt? Det är många år sedan jag senast tänkte på det där med att ha en storebror. Det har passerat drygt trettio år sedan jag miste min äldste bror, den som jag förknippar med storebror. Han som kunde samtala med mig, som kunde trösta och ta hand om mig då jag behövde stöd från ett syskon under uppväxten. Så det uttrycket ”storebror ser dig” har aldrig låtit hotande i mina öron, snarare förtröstansfullt och tryggt. I vuxen ålder fick talesättet en annan innebörd, inte samma trösterika som jag uppfattade som barn. 

Nu hade skepnaden bytt gestalt till att vara en myndig makt, någon man ínte ville skulle knacka en på axeln och påpeka några misstag man gjort. För visst har man klantat till det ibland. Händelser man hoppas aldrig kommer till kännedom för någon. Som man skamset gömt längst in i sina gömmor. Men idag blir det lättare att glömma eventuella klantigheter. 

Men jag har ögonen på mig hela tiden. Det visade sig bland annat i onsdags då jag öppnade min iPad för att läsa dagens tidning. På skärmen var en karta över den del av Helsingborg där min Ica-butik ligger. Och på den kartan var där en liten symbol, en shoppingvagn! 

Måndagar och tisdagar är där en kartbit från del av staden där jag går och spelar bridge. Men iPad vet tydligen ingenting om bridge, för då hade det funnits en symbol med en kortlek eller liknande. Min iPad har aldrig fått följa med varken på bridgen eller på veckoshoppingen. Men den håller koll på mig. 

Börjar jag ha förföljelsemani? Fick ett samtal från min audionom häromdagen. De ville berätta för mig om den nya generationen hörapparater. De som är så fantastiska. Jag lyssnade en stund, men avbröt sedan och bad att få veta priset på apparaterna. Än en gång fick jag höra om deras förträfflighet. Men jag ville veta priset! 32 000:- svarade killen som talade så varmt om dessa fina mojänger. Jag svarade så att de mojänger jag har, de jag köpte hos dem för tre och ett halvt år sedan är till full belåtenhet. De svarar helt upp till mina behov. Och de fungerar som jag har hoppats. Jag streamar böcker, TV osv med dem. Så om jag ska köpa något onödigt köper jag hellre en mobiltelefon, berättade jag för uppringaren. Trettiotvå tusen! Kan jag ha till något annat kul. 

Efter samtalet blev det talat om det till kaffet.  Erkände att jag ömkade denna yrkesgrupp som har en gedigen utbildning inom vården. Med sina kunskaper om hörseln. Nu sitter de istället som några påstridiga telefonförsäljare och försöker övertyga oss gamlingar om att man kan köpa sig till lycka! 

Jag undrade om det var möjligt att någon kan gå in och mixtra via min mobil, så att mina hörapparater lägger av? Om nu min iPad kan ha koll på var jag är, kanske man kan mixtra med mina mojänger via mobilen. 

Är det konstigt att man blir konstig? Fast jag brukar säga att man kan inte bli det man redan är….. 

I slutet av augusti lovade jag att fixa kaffebröd den dag vi skulle ha sopplunch på bridgen. Jag föreslog att sådär i mitten av oktober tyckte jag en hemlagad äppelpaj med vaniljsås kunde vara attraktivt. Förslaget mottags med glädje. Många av våra bridgevänner är ensamboende. Det är inte lika trevligt att svänga ihop även det enklaste hushållssysslor då man är ensam. Så jag gick hem till maken och berättade för honom vad jag åtagit mig. Med en suck nickade han, antecknade vilket datum som gällde. Hur många deltagare? Osv. Den där sucken är mest teatralisk, det vet jag sedan långa tider tillbaka. Men det ger ändå ett sken att vara besvärligt. Samtidigt som han tittade över receptet som låg i gömmorna sedan den tiden då vi brukade bjuda på paj på vår “gamla” bridgeklubb. Där fanns uträkningar på hur mycket per person vi brukar beräkna. 

Det har varit en och en halv månads planering. Låter kanske lite överarbetat, men vi har fått titta efter när de rätta äpplena dök upp i affärerna. Vi har ingen trädgård längre att plocka äpplen i, så det blir att köpa som gäller. Smöret var på extrapris i början av september, så det kunde vi köpa då. Men hur stora aluminiumformar behövde vi? Hur många går in i vår ugn per gräddningstillfälle? 

Sist, då på den tiden vi plockade äpplen i vår trädgård, hade vi bil att lasta in hela härligheten i. Nu hade vi funderingar över logistiken. Hur forslar man 8 stora formar med färdigbakad paj med buss och bussbyte. Och fyra liter färdig vaniljsås? Jag måste erkänna att vi har fått tänka efter riktigt rejält. 

Onekligen kommer vi beroende  på vår ålder att ängslas att vi ska missa något. Glömma någon detalj. Men så länge vi kan diskutera och hjälpas åt i planeringen, är det bara roligt att ta på sig något. Inte bara se det omöjliga i det hela för att vi inte har bil längre eller för att hjärnan inte kan hantera lite större saker längre. Det känns som en sort hjärngymnastik.

Det blev antecknat på vår anslagstavla att det var sopplunch den 14 oktober. Det har som stått som i eldskrift att vi skulle fixa paj med vaniljsås till cirka 40 pers, fastän det inte stod en enda bokstav om pajen. Bara sopplunch. 

Jag måste tillstå att vi verkligen gillar att få göra något sådant här ibland. Och få känna att vi fixade det. Att allt fungerade med både att få hem ingredienserna, tillaga dem. Paketering och forsla ned hela alltet till klubblokalen. Ha med tillräckligt många serveringskärl till vanilj-såsen. Det mesta av själva tillagningen gör gubben min helst med mig borta från hans domäner, köket. Så att jag inte stör honom. Det är tyst i huset då han jobbar med sån’t. Man kan nästan höra Margareta Krooks kommentar; Nu koncentrerar JAG mig! som hon sa då de spelade Fia med Knuff. 

Jag undviker att störa, håller mig gärna i bakgrunden. Även om min nyfikenhet gör att jag har koll på alltihop, hela tiden. En liten repetition att alla ingredienser är med accepterar han. Åtta stora formar gräddades på kvällen före denna sopplunch. Då vi skulle åka buss med dem var det inte möjligt att göra det samma dag. De måste vara kalla. Vaniljsåsen tillreddes efter recept på paketet. Alltså färdigköpt lösning på denna del av kakan. 36 portioner hade vi att räkna med. Hur mycket vaniljsås äter du då du får äppelpaj? De flesta har ingen aning. Och att det INTE ska räcka till är faktiskt en fasa. 

Vår ordförande stod i köket då vi anlände klubblokalen. Han rörde i soppgrytan och kryddade upp till hans belåtenhet. Vice ordföranden och vår numera ständiga sekreterare rullade ut pappersdukar och klippte till. Det är första gången jag deltar i detta eminenta arbetslag, men det kändes ganska skönt att bara hugga in. Inget att diskutera. Alla visste vad som skulle fram. Tallrikar glas bestick kaffekoppar assietter letades fram ur skåp och lådor. Lite fina höstdekorationer från trädgården gjorde dukningen till ett välkomnande arrangemang. Klubbmedlemmarna anslöt och halv tolv satt alla till bords. Vi åt och drack. Så mysigt med sällskap till bords. 

Bridgespelet som ju trots allt är det viktigaste blir extra roligt då det är många deltagare. Kaffet som serveras i pausen fick sällskap av pajen. Det var många som uppskattade den trots vårt oerhört enkla recept. 

Det är en 1,2,3 paj. Vilket innebär att man tar en del matfett, två delar socker och tre delar mjöl. Vi har under årens lopp gjort vår egen variant med fifty-fifty strö- och rörsocker. Ger lite ”kolasmak”. Mjölet är också hälften vardera av grahams- och vetemjöl. En nypa salt i den smuliga röran innan den strös över äpplena eller rabarberna gör att den blir, i vårt tycke smarrig. Det blev många kommentarer om hur god den var. Alla nöjda och belåtna. Och vi kände: mission completed. Det är så kul att inse att man kan ännu.

Bridgespelet var roligt och vi kände att vi spelade hyfsat bra. Så sammanfattningsvis kändes dagen bra. Då vi strosade ner mot stationen för att ta bussen hem, tyckte jag att det kändes lite konstigt. Lite lättsamt? Eller? Men med en lätt ryggvärk var det väl inte konstigt efter allt spring och sittande hela dagen. Lite yr kan jag mycket väl märka då jag börjar vara trött. Men varför gnälla? Det hjälper inte. Däremot jublade jag att jag hittade ett par fickor att hålla händerna i på min jacka. Det är inte mycket jag använt jackan under sommaren så upptäckten gladde mig. Jag har alltid gillat att gå med ”händerna i lommorna”. Då vi stod vid hållplatsen kom jag på varför det var så underligt. Jag hade glömt mina gångstavar!! Jag hade traskat flera kvarter och inte saknat dem. Jag hade kommenterat att jag kunde hålla händerna i lommorna! Men inte en tanke på varför det var så fantastiskt. Jag har inte gått ”löst” utan stavar eller rollator på många år! Vi skrattade åt min glömska, samtidigt som vi såg det positiva i det hela. Att jag traskat så långt innan jag saknade dem. Idag har vi varit förbi och hämtat hem ”pinnarna” som jag kallar dem. Visserligen har jag flera par, men dessa är de jag trivs bäst med. Nu är de hemma igen! 

Senaste helgen då vi satt och planerade inför vår resa till Stockholm, noterade vi att man inte får gå in på Nationalmuseum och ha gångstavar med sig. Det klarar inte jag pep jag. Men då vi lusläste det finstilta såg vi att man kan få låna en rollator. Så ett besök där har fått ett nytt betänkande. Antingen stavlös eller låna en rollator. Jag vet hur tröttande det är att gå i den takt man går på dylika etablissemang. 

Men utan mina pinnar har jag svårt att klara mig. De ger både stadga och trygghet. Samtidigt som jag tänkt att de är ett vapen om någon dummar sig mot mig.