Författare: Inga-Lill Sida 56 av 134

Because very much of my time includes playing bridge at net, last week has been upside down about time. Many tourneys I like to play and where I use to find some friends to join has moved one hour, or….. they are still as where they use to be? To be honest, I am not sure which one tourney is American and which is European. Therefore I feel as I walk around in cyberspace searching…. and feel as I have dropped time, I have changed to count day or night? Dark or light? 

The news in TV or in newspaper reports the state of the virus and what happens about the vaccines all over the world, day after day. Sometimes I realise I am sitting there and listen to news at TV and afterwards when someone asks me; what did they say today at the news, I have to admit, I didn’t listen! Just sat there and heard the eternal yack yack yack, and didn’t note anything about the current situation. 

Of course I understand it is a serious pandemic going on in our world. And all normal life has been seen as an abnormal life. Curious how we at last experience abnormal as normal after a while. People has changes in their importance, vaccinated or not vaccinated. Like a new upper class of people. It is not earls and lords anymore, it is vaccinated or unvaccinated people. My husband will take that step, at least half step tomorrow and getting half vaccinated. 

As a matter of fact this has been the most important thing happened last six month. Yesterday it was the spring equinox, and since fall equinox (I know it is the other way around for you down under, at the south sphere) the main content of the news has been: the vaccine. When I ask who-else to tell me a name of a vaccine, they don’t say polio vaccine or vaccine against rubella. No, they say Astra Zeneca, as if it is a kind of vaccine not a producer. Although it for this very moment is stopped in Sweden, and we have to cross our fingers and hope it will be enough from other  manufacturers.. At least till I have got my vaccination. Funny those “other” producers people don’t remember their names

It has developed to be the most important merchandise around the world today, the vaccine. When I hear reports from some huge countries, it sounds as the border around those countries has become even more closed. Not even Mr Trump and his construction of his wall between USA and Mexico seemed to be as solid as those invisible fence we today build all the world around. 

We don’t import and we don’t export anything. Yes our world has become closed as if it was a WW3 going on. When I speak to friends around the world, many of them complains as if they are alone in their boring life where they can’t get any entertainment. I am happy they don’t export that dullness. But I use to make a note in my head or at their CC about their egocentric speech. Aie aie aie, shame on me. Put a label at some people. But this is me, have to organise my world, put it in a drawer so I remember next time. Not to start any inappropriate conversation, which maybe makes me to say something stupid. It happens when people say this or that, I can’t keep quiet. Have to give them my opinion. Would never do any  career as a diplomat, because of my big mouth. 

For those of you who wonder about our fast phone calls I told you about last time, today it lasted for one hour twelve minutes and twenty-eight seconds, to say the word; I am alive, what about you? And the answer; all ok here too. Bye….BTW…

I have tried to persuade my husband it is “vårfrudagen” (notre dame day) in Swedish pronounced so it almost sounds as “våffeldagen” means the waffle day. In Sweden we celebrate  our Mary eating waffles with jam and whipped cream. In times like this when we not can travel somewhere and most visits at any restaurants are adjusted, I try to find any reason to have something good to eat and drink. It is easy to do, as I am not allowed to do any serious duties in our kitchen because of my bad eyes. The man who usually works in our kitchen tells me it is easier for him if I try to keep cool and not touch either knifes or oven. I can not see the red digits on oven. I have been told to keep as far away as possible when he works in there. Sometimes when I sneak in there, he tells me to lay the table. What a boring work. And after the meal it is my work to take care of the washing up.

But at the microwave oven I can see the digits, how many of you have tried to boil potatoes in  microwave? And fry a slice of pork? Boil egg isn’t smart either. 

Now I will end typing and make a new trial to tell him about this notre dame day, and search for the electric waffle iron. Tomorrow at this time he has got his vaccine and belong to the upper class people, maybe we have get a frontier between us? But there will be one dark period between…

här svenskan

Eftersom mycket av min tid inkluderar att spela bridge på nätet har sistlidna veckan varit upp och ner angående tiden.  Många turneringar jag gillar att spela och där jag brukar hitta några vänner att umgås med har flyttat en timme, eller ….. är de fortfarande som de brukade vara?  För att vara ärlig är jag inte säker på vilken turnering som är amerikansk och vilken som är europeisk.  Därför känner jag mig som om jag går runt i cyberspace och söker …. och känner att jag tappat tiden, jag har ändrat till att räkna dag eller natt?  Mörkt eller ljust?

 Nyheterna i TV eller i tidningar rapporterar virusets tillstånd och vad som händer med vaccinerna över hela världen, dag efter dag.  Ibland inser jag att jag sitter där och lyssnar på nyheter på TV och efteråt när någon frågar mig;  vad sa de idag vid nyheterna, måste jag erkänna att jag inte lyssnade!  Satt bara där och hörde det eviga bla bla bla, och noterade ingenting om den aktuella situationen.

 Naturligtvis förstår jag att det är en allvarlig pandemi som pågår i vår värld.  Och allt normalt liv ses som ett onormalt liv.  Nyfiken på hur vi egentligen upplever onormalt som normalt efter ett tag.  Människor har förändrats i deras betydelse, vaccinerade eller inte vaccinerade.  Som en ny överklass av människor.  Det är inte grevar och baroner längre, det är vaccinerade eller ovaccinerade människor.  Min man tar det steget, åtminstone ett halvt steg i morgon och blir hälften färdigvaccinerad.

 I själva verket har detta varit det viktigaste som hände senaste halvåret.  Igår var det vårdagjämningsdag, och sedan höstdagjämning (jag vet att det är tvärtom för dig i södra sfären) har nyhetsinnehållet varit: vaccinet.  När jag frågar vem som helst, säga ett namn på ett vaccin, säger de inte poliovaccin eller vaccin mot röda hund.  Nej, de säger Astra Zeneca, som om det är ett slags vaccin inte en producent.  Även om det just nu stoppats i Sverige, så vi måste korsa fingrarna och hoppas att det kommer att räcka till, från andra tillverkare ….. Åtminstone tills jag har fått min vaccination.  Lustigt, de ”andra” producenterna, jag kommer inte ihåg deras namn

 Det har utvecklats till att vara den viktigaste produkten i världen idag, vaccinet.  När jag hör rapporter från några av de stora länderna låter det som att gränsen runt dessa länder har blivit ännu mer stängd.  Inte ens herr Trump och hans konstruktion av hans mur mellan USA och Mexiko verkade vara lika solida som de osynliga staket vi idag bygger över hela världen.

 Vi importerar inte och vi exporterar ingenting.  Ja vår värld har blivit stängd som om det vore en WW3.  När jag pratar med vänner runt om i världen klagar många av dem som om de är ensamma i sitt tråkiga liv där de inte kan få någon underhållning!  Jag är glad att de inte exporterar den tråkigheten.  Men jag brukar göra en anteckning i mitt huvud eller på deras CC om deras egocentriska tal.  Aie aie aie, skäms på mig.  Sätta en etikett på vissa människor.  Men det här är jag, måste organisera min värld, lägga den i en låda så jag kommer ihåg nästa gång.  Inte för att starta något olämpligt samtal, vilket kanske får mig att säga något dumt.  Det händer när folk säger det eller det, jag kan inte hålla tyst.  Måste ge dem min åsikt.  Skulle aldrig göra någon karriär som diplomat på grund av min stora mun.

 För er som undrar om våra snabba telefonsamtal som jag berättade jag om förra gången, idag varade det i en timme tolv minuter och tjugoåtta sekunder för att säga ordet;  Jag lever, hur är det med dig?  Och svaret;  allt ok här också.  Hej då…. BTW …

 Jag har försökt att övertyga min man att det är “vårfrudagen” på svenska uttalad så det låter nästan som “våffeldagen”.  I Sverige firar vi vår jungfru Maria och  äter våfflor med sylt och vispad grädde.  I tider som dessa när vi inte kan resa någonstans och de flesta besöken på några restauranger är otillåtna, försöker jag hitta någon anledning att ha något gott att äta och dricka.  Det är lätt att göra, eftersom jag inte får göra några allvarliga uppgifter i vårt kök på grund av mina dåliga ögon.  Mannen som vanligtvis arbetar i vårt kök säger att det är lättare för honom om jag försöker hålla mig cool och inte rör varken knivar eller ugn.  Jag kan inte se de röda siffrorna på ugnen.  Jag har blivit tillsagd att hålla mig så långt borta som möjligt när han arbetar i köket.  Ibland när jag smyger mig in där ber han mig att duka bordet.  Vilket tråkigt arbete.  Och efter måltiden är det mitt jobb att ta hand om disken.

 Men vid mikrovågsugnen kan jag se siffrorna, hur många av er har försökt koka potatis i mikrovågsugn?  Och steka en skiva fläsk?  Koka ägg är inte heller smart.

 Nu kommer jag att sluta skriva och göra en nytt försök för att berätta för honom om denna våffeldag och söka efter det elektriska våffeljärnet.  I morgon vid den här tiden har han fått sitt vaccin och tillhör överklassfolket, kanske har vi en gräns mellan oss och mina budskap kanske inte når fram?  Men det kommer att finnas en mörk period mellan …

Hi, l am alive. What about you? 

It’s ok l am also alive. 

Well then, l have nothing more to tell. So we can both of us go back to our “nothing-happens-life”, we both agreed. Mmm…. yes we do. But BTW have you heard…. 

My friend called today and our conversations sounded like that. It does so, most of our phone calls. We sorted out last days, nothing thrilling had happened. But some small talk to people we had met during our walkabouts. 

When we walked on a street the other day we saw an advertisement about a café, a café which is open during summer time. We stood there and tried to find any information when the started this summer. It is a nice option during corona times with a café outdoors. 

Standing there a woman came up beside us also looking for information. But in times like this….not too close!! So I moved a bit, and she started to tell me, she had been a quick errand into the funeral home, just beside. She picked up from her shopping bag to show me she had fetched some more memorial envelope from her husbands funeral last week. I made a little regrettable head movement, but I had no idea who the woman were. And she told me she had become widow twice in life, first after 34 years of marriage, and the second husband lasted 16 years. There I stood and made mathematic thoughts. If she had been able to keep the first husband alive she should have celebrated gold wedding this year. But now she just have the memories. I am glad she spoke as she did, gave me no chance for any either talk or interjection at all. She told me her son was the owner of a driving licence school, and he probably had been ashamed of his mother who had parked her car where the parking not was allowed. But she just had got a eye surgery because of cataract and she wanted to park near the funeral office. Can’t help I almost lost my breath listen to this unknown lady who told her life story in two minutes. 

Margareta my friend and I related to each other in our phone call, what had been said and what had happened. Our small talk spanned over fifty years of acquaintance.

After that my friend asked me re my last story in my blog; where did you have your younger sister? She really put a serious point at my thoughts l myself have had many times. 

When l write many of my memories from my childhood l can not recall any memories if l had any siblings. Some stories tells l have two brothers, but very few where l tell about a kid sister. Curious. 

Margareta, my friend is also a bit surprised she had an older brother but not many memories about him. I experienced as she felt relieved when she noticed even l hadn’t many siblings in my memories. After all i had 3 siblings, she has only one. Make me three times more forgetful than she is. She really makes me ashamed of my bad memory. Or is it only absent-minded? I want to know if it depends on growing older syndrome or if it is normal thing for the human brain. Can not ask Sigmund Freud, he is dead. But l am sure he had some elucidation about small children and their brains, thoughts and memories around child-mom relations. 

We spoke about day-light-saving times. Last year we heard Europe had some ideas about stop change time. Instead we should have same time all year around. Next weekend USA change to daylight saving time and for a fortnight my brain will be confused because all American tourneys has moved one hour earlier and all European is as usual. But do we change at all this year? Last year there was a lot of discussions about continue and not change or the opposite around? To be honest I never get the last information. An old Swedish expression says, the one who lives get to know….

Now we wait for an invite for vaccination so we m a y b e can plan for future. 

One hour, one minute and fifty eight seconds….. lasted our call about nothing.

här är svenskan

Hej, jag lever.  Hur är det med dig?

 Det är ok, jag lever också.

 Nåväl, jag har inget mer att berätta.  Så vi kan båda gå tillbaka till vårt ”ingenting-händer-liv”, var vi båda överens om.  Mmm … ja det gör vi.  Men ”by the way” har du hört ….

 Min vän ringde idag och våra samtal lät så.  Det gör det, de flesta av våra telefonsamtal.  Vi ordnade de senaste dagarna, inget spännande hade hänt.  Men lite småprat med människor vi träffat under våra vandringar.

 När vi gick i sta’n häromdagen såg vi en annons om ett café, ett café som är öppet sommartid.  Vi stod där och försökte hitta någon information när de startar i sommar.  Det är ett trevligt alternativ under korona-tider med ett kafé utomhus.

 Stående där kom en kvinna upp bredvid oss ??och sökte också information.  Men i tider som denna …. inte för nära !!  Så jag flyttade mig lite, och hon började berätta för mig att hon hade varit ett snabbt ärende in till begravningsbyrån, precis bredvid.  Hon plockade upp ur sin shoppingväska för att visa mig att hon hade hämtat ytterligare ett minneskuvert från hennes mans begravning förra veckan.  Jag gjorde en liten beklaglig huvudrörelse, men jag hade ingen aning om vem kvinnan var.  Och hon berättade att hon hade blivit änka två gånger i livet, först efter 34 års äktenskap, och den andra mannen varade i 16 år.  Där stod jag och gjorde matematiska övningar.  Om hon hade kunnat hålla den första mannen vid liv skulle hon ha firat guldbröllop i år.  Men nu har hon bara minnena.  Jag är glad att hon pratade som hon gjorde, gav mig ingen chans för varken samtal eller inpass alls.  Hon berättade att hennes son var ägare till en körskola, och han hade förmodligen skämts för sin mamma som hade parkerat sin bil där parkering inte var tillåten.  Men hon hade precis fått gjort en ögonoperation på grund av grå starr och hon ville parkera nära begravningskontoret.  Kan inte hjälpa jag tappade nästan andan när jag lyssnade på den okända damen som berättade sin livshistoria på två minuter.

 Margareta, min vän och jag, berättade för varandra vad som hänt och vad som hade sagts, sedan vårt senaste telefonsamtal. Vårt småprat sträckte sig över femtio års bekantskap.

 Efter det frågade hon mig om min sista berättelse i min blogg;  var hade du din yngre syster?  Hon tangerade verkligen mina tankar som jag själv har haft många gånger.

 När jag skriver många av mina minnen från min barndom kan jag inte minnas i några minnen om jag hade några syskon.  Några berättelser berättar att jag har två bröder, men väldigt få där jag berättar om en lillasyster.  Underligt.

 Margareta, min vän är också lite förvånad över att hon har en äldre bror men inte många minnen om honom.  Jag upplevde att hon kände sig lättad när hon märkte att jag inte hade många syskon i mina minnen.  När allt kommer omkring hade jag tre syskon, hon har bara ett.  Gör mig tre gånger mer glömsk än hon är.  Hon får mig verkligen att skämmas för mitt dåliga minne.  Eller är det bara tillfällig glömska?  Jag vill veta om det beror på att bli äldre syndrom eller om det är en normal sak för den mänskliga hjärnan.  Kan inte fråga Sigmund Freud, han är död.  Men jag är säker på att han hade någon teori om små barn och deras hjärnor, tankar och minnen kring relationer mellan barn och mamma.

 Vi pratade om dagsljusbesparande tider.  Förra året hörde vi att Europa hade några idéer om att sluta hålla på och växla.  Istället borde vi ha samma tid året runt.  Nästa helg byter USA till sommartid och i två veckor kommer min hjärna att bli förvirrad eftersom alla amerikanska turneringar har flyttat en timme tidigare och alla europeiska är som vanligt.  Men ändrar vi i Europa alls i år?  Förra året var det många diskussioner om att fortsätta och inte ändra eller tvärtom?  För att vara ärlig snappade jag aldrig den sista informationen.  Ett gammalt svenskt uttryck säger, den som lever får se….

 Nu väntar vi på en inbjudan till vaccination så vi kan planera för framtiden.

En timme, en minut och femtioåtta sekunder … varade vårt samtal om ingenting.

Today l was visiting an old shop, a bakery where we bought our cakes and buns during my childhood. And as in old times they still had the version of some of my favourite cookies. I felt that nostalgic feeling appeared, and l bought more than we had in mind when we stepped into the shop. It wasn’t allowed more than two customers at the time, so we had to wait for the former buyer to leave. When we had entered the store l stood there hesitated for a while. What a trip backwards in life to see all this old-time pastry. Normally l would have chosen one of those “fastlagsbullar” we eat this time a year in Sweden. A tasteful cardamom flavoured wheat bun with almond paste and whipped cream, they are big and satisfying. And yes we ordered such ones, they had a mini-version, so we couldn’t resist some other delicious cookies. When we stood there waiting for our delicacy become carefully put into a brown paper bag, l remembered another sunny day sixty-three years ago, when l was sent to this store to buy some bread for afternoon coffee. It was so silent on the streets, no cars no people at all. Just me and the lady in this very shop. Swedish football team played final tourney in the World Cup football. Every human creature but me sat and looked at TV. 

When we sat enjoying our “fika” (afternoon coffee) and ate this nostalgic cookies, l told another memory for my husband. 

I cannot remember how old l was that time, but it was another sunny Sunday. We use to drive around our county and visit towns and villages. My eldest brother had bought an old car, he was the only car owner in our family. Proudly he invited us for a trip now and then. This day we had driven to next town not far from my hometown. But it was a long trip comparing to what we use to travel. My mom and dad and l was the travellers and the driver my brother. This strange town Höganäs was a very small town, and Sunday all shops were closed except for the pastry. We made a stop in the city, walked a while in sun. My father suddenly decided when we just were going to return home, run fast and buy some bread for afternoon coffee, girl, he said. Gave me a bill. Ten Swedish crones. A fortune this time. 

I went to the shop, and when I entered the store I felt as I was in heaven. All this delicacy in front of me. I ordered and pointed. Some danish, some pastries, and some shortbreads. The lady behind the counter obeyed and I get a big bag filled. I handed over the money. The bill was enough.  I got some small coins as exchange, but not many. I can still remember my parents surprised faces when I returned to the car. 

During the ride back to my hometown my parents argued who to blame, sending such an irresponsible kid with such a big sum of money. And then, back home, do we have to save for next day or should we eat it fresh? It isn’t in my memory how we did. 

After my parent passed away is this one of the questions I wish I reached to ask them about when they were alive. How come my father had such a big bill in his wallet?  He wasn’t in need for any larger sum but when he was going to buy some aquavit at “Systembolaget”, the store we have to visit if we intend to buy any alcohol. And this day this happened a Sunday, had he missed to buy his weekly bottle? I know for sure he hadn’t steal it. 

Här är svenskan

Idag besökte jag en gammal butik, ett bageri där vi köpte våra kakor och bullar under min barndom.  Och som i gamla tider hade de fortfarande versionen av några av mina favoritkakor.  Jag märkte hur den nostalgiska känslan uppträdde, och jag köpte mer än vad vi hade i åtanke när vi gick in i butiken.  Det var inte tillåtet mer än två kunder samtidigt, så vi fick vänta på att den tidigare köparen skulle lämna.  När vi kom in i butiken stod jag och tvekade en stund.  Vilken resa bakåt i tiden att se allt detta gamla bakverk.  Normalt skulle jag ha valt en av de ”fastlagsbullar” vi äter den här tiden på året i Sverige.  En smakfull kardemumsmaksatt vetebulle med mandelpasta och vispad grädde, de är stora och mättande.  Och ja, vi beställde sådana, de hade en mini-version, så vi kunde inte motstå några andra läckra kakor.  När vi stod där och väntade på att vår delikatesser skulle försiktigt läggas ner i en brun papperspåse, kom jag ihåg en annan solig dag för sextiotre år sedan, då jag skickades till denna butik för att köpa bröd till eftermiddagskaffe.  Det var så tyst på gatorna, inga bilar inga människor alls.  Bara jag och damen i den här butiken.  Svenska landslaget spelade final turnering i fotbolls-VM.  Varje mänsklig varelse utom jag satt och tittade på TV.

 När vi satt och njöt av vår ”fika” (eftermiddagskaffe) och åt de nostalgiska kakorna, berättade jag ett annat minne för min man.

 Jag kan inte komma ihåg hur gammal jag var den tiden, men det var ännu en solig söndag.  Vi brukade köra runt vårt län och besöka städer och byar.  Min äldste bror hade köpt en gammal bil, han var den enda bilägaren i vår familj.  Stolt bjöd han in oss på en resa då och då.  Den här dagen hade vi kört till nästa stad inte långt från min hemstad.  Men det var en lång resa jämfört med vad vi var vana att resa.  Min mor, far och jag var resenärer och föraren min bror.  Denna konstiga stad Höganäs var en mycket liten stad och på söndagar var alla butiker stängda förutom konditorier.  Vi gjorde ett stopp i staden, gick ett tag i solen.  Min far bestämde plötsligt när vi bara skulle återvända hem, spring snabbt och köp lite bröd till eftermiddagskaffet, tös, sa han.  Gav mig en sedel.  Tio svenska kronor.  En förmögenhet den här gången.

 Jag gick till affären och när jag kom in i affären kände jag mig som i himlen.  Alla dessa delikatesser framför mig.  Jag beställde och pekade.  Några wienerbröd, några bakelser och några småkakor.  Damen bakom disken expedierade och fyllefest en stor påse.  Jag överlämnade pengarna.  Sedeln räckte.  Jag fick några små mynt tillbaks, men inte många.  Jag minns fortfarande mina föräldrars förvånade ansikten när jag återvände till bilen.

 Under åkturen tillbaka till min hemstad argumenterade mina föräldrar vem de skulle skylla på som skickade ett sådant oansvarigt barn med en så stor summa pengar.  Och väl hemma, måste vi spara till nästa dag eller skulle vi äta det färskt?  Det är existerar inte i mitt minne hur vi gjorde.

 Efter att min förälder har gått bort är detta en av de frågor jag önskar att jag ställde till dem när de levde.  Varför hade min far en så stor sedel i plånboken?  Han behövde ingen större summa men när han skulle köpa en akvavit på Systembolaget, butiken måste vi besöka om vi tänker köpa någon alkohol.  Och den här dagen detta hände var en söndag, hade han missat att köpa sin veckovisa flaska?  Jag vet med säkerhet att han inte hade stulit dem. 

I know some of you look almost daily to see if I have something to tell. But for the moment I am a bit confused and don’t know how to handle it. Day for day my sight gets worse. People around me notice I get more and more clumsy whatever I try to do. But it isn’t a continuous failure, from hour to hour it change, it is better one moment, to change and get worse and my hope is low again. Must admit, I feel a bit lonely. No one cheers me up any longer. People have enough of this pandemic. They  have to take care of themselves. I can not expect people cheer me up, when I don’t cheer them up. My problem is also, I don’t ask for help, before I have done at least an attempt to solve the task. And not only solve the task, but figure out how I can do it without seeing. Many people before me has managed to organise their life.

The worse scenario is if we, my spouse and I not may have our health, we need each other. I need someone who can help me read all kind of information. Most of us have no idea how much text we use every day. I realise it when I have to ask over and over again. When I have to ask about all text at e.g. many sites at net, those I can’t enlarge. My bank who suppose me to do all my economic errands myself, so they can diminish their employees as much as possible, I have no possibility to enlarge their sites. 

My spouse has latest year become my private driver, my clerk, my cleaning staff, my adviser what to wear and when. My food he prepares, sometimes with joy, when he developed as the chef he has turned to become. Of course you wonder, does he need you? In demand you can get his phone number. But who do you think do all the determining? What to have for dinner, what will we do today? And all this tasks. 

So here I sit and try to find out how I can write down my thoughts in future. Maybe people think; why is it important? To write and save the stories? I imagine some still read and find it thrive to read some tales about common everyday life. And to be honest. I feel good when I can collect my thoughts and write them down. Like speaking with someone who never protest. And as I am a very determined lady, I don’t get a lot of arguing. I agree to most I say. 

But a secretary with no own ideas, I would really appreciate. And of  course not any claims for any salary. 

During times we get older and any birthday parties is not very often. We have dropped the figure how old we are. We are supposed to stay at home, not meet if not necessary. But I will reveal I was disobedient Tuesday this week. 

Last year at this time we weren’t hit by this pandemic. And my friend told us she was going to have a great party at her birthday this year when she had qualified for a bus card which gives her free travelling by buses. What a joy! I can agree, I do like to go by bus. Even I’m looking forward getting that card from my township. 

We celebrated her with flower and singing. We were served a lot of delicacy, and in days like this, when we are supposed to stay at home and not meet anyone, we felt as disobedient children but enjoyed the party. So we ate and enjoyed the food. I didn’t notice we all forgot about the chocolate box I brought in hope to get as dessert. Nothing we missed.  

Här är svenskan

Jag vet att några av er tittar nästan dagligen för att se om jag har något att berätta.  Men för tillfället är jag lite förvirrad och vet inte hur jag ska hantera det.  Dag för dag blir min syn värre.  Människor runt omkring mig märker att jag blir mer och mer klumpig vad jag än försöker göra.  Men det är inte en kontinuerlig försämring, från timme till timme förändras det, det är bättre ett ögonblick, till att förändras och bli värre och mitt hopp är lågt igen.  Måste erkänna att jag känner mig lite ensam.  Ingen uppmuntrar mig längre.  Människor har nog av denna pandemi.  De måste ta hand om sig själva.  Jag kan inte förvänta mig att människor uppmuntrar mig när jag inte uppmuntrar dem.  Mitt problem är också att jag inte ber om hjälp innan jag har gjort åtminstone ett försök att lösa uppgiften.  Och inte bara lösa uppgiften utan räknar ut hur jag kan göra det utan att se.  Många människor före mig har lyckats organisera sina liv.

 Det värre scenariot är att om vi, min make och jag kanske inte har vår hälsa, vi behöver varandra.  Jag behöver någon som kan hjälpa mig att läsa all slags information.  De flesta av oss har ingen aning om hur mycket text vi förbrukar varje dag.  Jag inser det när jag måste fråga om och om igen.  När jag måste fråga om all text på t.ex.  många webbplatser på nätet, de jag inte kan förstora.  Min bank som antar att jag gör alla mina ekonomiska ärenden själv, så att de kan minska sina anställda så mycket som möjligt, jag har ingen möjlighet att förstora deras webbplatser.

 Min make har senaste året blivit min privata förare, min kontorist, min städpersonal, min rådgivare vad jag ska ha på mig och när.  Min mat lagar han, ibland med glädje, när han utvecklats till den kocken som han har blivit.  Naturligtvis undrar du, behöver han dig?  Efter förfrågan kan du få hans telefonnummer.  Men vem tror du gör det avgörande?  Vad ska vi äta till middag, vad ska vi göra idag?  Och alla dessa uppgifter.

 Så här sitter jag och försöker ta reda på hur jag kan skriva ner mina tankar i framtiden.  Kanske tänker folk;  varför är det viktigt?  Att skriva och spara berättelserna?  Jag antar att vissa fortfarande läser och tycker att det trivs att läsa några berättelser om vanligt vardagsliv.  Och för att vara ärlig.  Jag mår bra när jag kan samla mina tankar och skriva ner dem.  Som att prata med någon som aldrig protesterar.  Och eftersom jag är en mycket bestämd dam, får jag inte mycket argumentering.  Jag håller med om det mesta säger jag.

 Men en sekreterare utan egna idéer skulle jag verkligen uppskatta.  Och naturligtvis utan några anspråk på någon lön.

Vi blir äldre och eventuella födelsedagsfester är inte så efterfrågade.  Vi har tappat siffrorna på hur gamla vi är.  Vi ska stanna hemma, inte träffas om inte nödvändigt.  Men jag kommer att avslöja att jag var olydig tisdag den här veckan.

 Förra året vid den här tiden hade vi inte drabbats av denna pandemi.  Och min vän berättade att hon skulle ha en fantastisk fest på sin födelsedag i år när hon hade kvalificerat sig för ett busskort som ger henne gratis resor med bussar.  Vilken glädje!  Jag kan hålla med, jag gillar att åka buss.  Till och med jag ser fram emot att få det kortet från min kommunen.

 Vi firade henne med blomma och sång.  Vi serverades många delikatesser, och i dagar som denna, när vi ska stanna hemma och inte träffa någon, kände vi oss som olydiga barn men uppskattade verkligen festen.  Vi åt och njöt av maten.  Jag märkte inte att vi alla glömde bort chokladlådan jag tog med i hopp om att få som efterrätt.  Inget vi saknade.

My sister in law cheers in phone, she sees the light is returning to our north sphere of earth. We enjoy it all of us . Every year we speak about it as if we have forget since last spring. I participate in the joyful moments when we switch our timers connected to lamps in our home, and in spring we do it because the daylight increase. I never stop to be happy for the sun returning to us, despite it shines and reveal all spots where I have missed to clean and wash in my home. 

I have always complained about this dirty spots but nowadays I am a master to ignore it and postpone it without any bad conscience. And my bad eyes don’t work anymore. l think our home is so clean and bright. As the edelweiss flower in mountains, Julie Andrews sung about it in one of my favourite movies. Funny how some words makes us remember, not only the tune, but the scenario in the movie. And the feeling it generates when you start to hum that tune. 

I can imagine similar feelings appears in chest by my sister in law, when she calls  and tries to bring about the fascinating sunset she has in front of her. It use to end up with a MMS where we can see the beauty in nature. After all we acknowledge once again, sunsets you may witness yourself, not see at a picture. But in times like this I feel we need all kind of alternative communications, so today I just sent her a picture of a hazel shrub and its blooming performance in the spring sun. Despite my rather poor eyes I observe things which glows someway. And those catkins really glows in the sunshine. I am sure many people just pass by and never notice this early sign of the spring. When I take my walks in our surroundings I share the path with bike riders, and I have become aware I see those bike riders who have a bicycle lantern glowing even in bright daylight. When bike riders come sneaking in shadow parts without any lantern and dressed in grey or black, I only notice them as a  hissing sound passes by. 

Therefore I look forward  to  spring, the light and all white and yellow flowers is blooming. I see those much better than the blue and pink  ones. I will take my walks as I want to do. My wish to stay out in sunshine and enjoy the nature without being forced to walk this or that many miles. Have so many times heard people bragging about the distance they have walked. I have answered I was out in sunshine for three hours. Oh, they say, what distance did you do? None, I answer but I sat in sunshine with a good book and a cup of coffee. Shame of me to admit what a lazy woman I am. 

Since I bought my new vehicle, my walker, I have extended my distance a lot. It gives me a trust I didn’t know meant so much for the both balance and strength. I have last two-three years thought of it as an impossibility to visit  our open-air museum Fredriksdal, here in my town. But my walker has given me hope to spend some time there, don’t need to wait for corona to end. Can go by car and have a nice trip there, with my walker. 

My husband’s kid sister use to say; you should not figure out anything in advance. And I hope this visit will be reality when the days become a bit warmer, and hope kid sister may be wrong. Even if I agree with her in other subjects.

When we have our dinner I realise my skill to handle the cutlery have decreased a lot since my eyes getting worse. I have said many times during dinner; I have to write a letter to our King and Silvia, (our queen in Sweden we address with her first name), they may invite  someone else but me for the Nobel dinner this year. There is always some representative from Swedish people and I am sure it is my turn this year. I can’t eat  anything anymore without drop a lot of food at my blouse or dress. I walk around thinking of how I will formulate the answer I’m not in condition to participate, so they should not be too sad. 

This afternoon I played a few deals bridge  with froggyfriend, we really enjoy each other’s company. We see it as our most important mission to share some time. When we play good we thrive together, and when we play bad we say congratulations to our opponents. Whatever happens we feel good. Not many who can stand to become beaten, but my partner always shows a good sportsmanship and congrats our opps when they play good. And when I made that terrible play I did at one hand, he didn’t let me down, just cheered me up and pretended as he sat there without any torments. Some friends are precious.

Här är svenskan

Min svägerska jublar i telefon, hon ser att ljuset återvänder till vår norra jordklot.  Vi njuter alla av detta.  Varje år pratar vi om det som om vi har glömt sedan förra våren .  Jag deltar i de glada stunderna när vi ändrar våra timers anslutna till lamporna i vårt hem, och på våren gör vi det för att dagsljuset ökar.  Jag slutar aldrig att vara glad för att solen återvänder till oss, trots att den lyser och avslöjar alla fläckar där jag har missat att rengöra och städa i mitt hem.

 Jag har alltid gnällt över dessa smutsiga fläckar men nuförtiden är jag en mästare att ignorera dem och skjuta upp städandet utan dåligt samvete.  Mina ögon fungerar inte så bra längre.  Så jag tycker att vårt hem är så ”rent och ljust”.  Som edelweissblomman i bergen som Julie Andrews sjöng om i en av mina favoritfilmer.  Roligt hur vissa ord får oss att komma ihåg, inte bara låten utan scenariot i filmen.  Och känslan den genererar när du börjar humma den låten.

 Jag kan föreställa mig att liknande känslor dyker upp i bröstet hos min svägerska, när hon ringer och försöker förmedla den fascinerande solnedgången hon har framför sig.  Det brukade sluta med en MMS där vi kan se skönheten i naturen.  När allt kommer omkring konstaterar vi igen, solnedgångar bör man bevittna själv, inte se på en bild.  Men i tider som denna känner jag att vi behöver alla typer av alternativ kommunikation, så i dag skickade jag henne en bild av en hasselbuske och dess blommande uppträdande i vårsolen.  Trots mina ganska dåliga ögon observerar jag saker som lyser något.  Och dessa gyllengula hängen som lyser i solskenet.  Jag är säker på att många bara passerar och märker aldrig detta tidiga vårtecken.  När jag går mina promenader i vår omgivning delar jag vägen med cyklister, och jag har blivit medveten om att jag ser cyklisterna med en cykellykta som är tänd även i dagsljus.  När de här cyklisterna som kommer i skuggiga alléer utan lykta och klädda i grått eller svart, märker jag bara dem när ett väsande ljud passerar förbi.

 Därför ser jag fram emot våren när alla vita och gula blommor blommar.  Jag ser dem mycket bättre än de blå och rosa.  Och jag tar mina promenader som jag vill göra dem.  Min önskan att stanna ute i solskenet och njuta av naturen utan att tvingas gå så eller så många kilometer.  Jag har så många gånger hört folk skryta om hur långt de gick. Jag har berättat att jag var ute i solskenet i tre timmar.  Åh, säger de, hur långt gick du då?  Inget alls, svarar jag men jag satt i solen med en bra bok och en kopp kaffe.  Skäms på mig, att erkänna vilken lat kvinna jag är.

 Sedan jag köpte mitt nya fordon, min rullator, har jag förlängt mitt promenadavstånd mycket.  Den ger mig ett förtroende som jag inte visste betydde så mycket för både balans och styrka.  Jag har de senaste två-tre åren tänkt på det som en omöjlighet att besöka vårt friluftsmuseum Fredriksdal, här i min stad.  Men min rullator har gett mig hopp om att spendera lite tid där, behöver inte vänta på att corona ska sluta.  Kan åka med buss/bil och ha en trevlig resa dit.

 Mina mans syster brukar säga;  du borde aldrig räkna ut något i förväg.  Men jag hoppas att det här besöket kommer att bli verklighet när dagarna blir lite varmare och ”lillasyster” kan ha fel.  Även om jag håller med henne i ett annat ämne.  När vi äter middagen inser jag att min skicklighet att hantera bestick har minskat mycket sedan mina ögon blev värre.  Jag har sagt många gånger under middagen;  Jag måste skriva ett brev till vår kung och Silvia (vår drottning i Sverige tilltalar vi med hennes förnamn), de kanske bjuder in någon annan än mig till Nobelmiddagen i år.  Jag kan inte äta något längre utan att spilla mycket mat på min blus eller klänning.  Det finns alltid en representant från svenskarna och jag är säker på att det är min tur i år.  Jag går runt och tänker på hur jag ska formulera svaret ”Jag är inte i skick och delta”, jag vill JU inte att de blir för ledsna.

 På eftermiddagen spelade jag några givar bridge med froggyfriend, vi tycker verkligen om varandras sällskap. Vi ser det som det viktigt, att dela lite tid.  När vi spelar bra trivs vi tillsammans och när vi spelar dåligt gratulerar vi våra motståndare.  Oavsett vad som händer mår vi bra. Det är inte många som kan stå ut med att förlora, men min partner visar alltid ett bra sportsmannaanda och gratulerar våra motståndare när de spelar bra. Sedan när jag gjorde det fruktansvärda spelet jag presterade på en bricka, gav han inte upp, bara uppmuntrade mig och lät som om han bara satt där utan några plågor. Vissa vänner är dyrbara.