Författare: Inga-Lill Sida 53 av 134

A year ago no one had any idea for how long this odd existence should last. All this recommendations and restrictions. We live day by day. The longest we dare to look forward to is one week a time. The hairdresser felt as an utopia for a while. The dentist, we have almost forgot his face. The whole community have been locked for less urgent actions. 

When all this happened I found we became better to plan our everyday life. First because we were asked not to go the shops without any shopping list and if possible not more than one person into the store. During spring and summer last year we sold our house and moved to an apartment in town. When we decide to do this big step in life, I looked forward to move closer to all this service in town, stores, buses, restaurants and an easier life. Same day as we were supposed to sign the contract for the apartment, the virus paralysed our society. 

Funny what we have learnt and what we have sorted out as “not necessary” things. But we have got assistance to turn to compact living. It was a time when many things were visualised after long time in cupboards and clothes closets. Cant move all that stuff into the new flat. They were not needed, just not thrown away. But as the old collectors as both of us are, we couldn’t just throw it. Lists of pictures with the stuff, with a request for any interest  were mailed to our children. And I must admit, I was surprised they said yes to many of the things. 

Laughing for myself I think of the Christmas tale we see in TV every year, where the father in the story desperate shout out: “ I have nourished a communist at my bosom“, I can feel I have nourished some collectors as well in my bosom. But in same moment I try to persuade myself, they are not any friends of fast decisions, as maybe will be regretted later when it is too late to regret. Nowadays our place for “good to have”- things is diminished to one drawer in a drawer. Proudly I will tell you there is a lot of empty space in that drawer. 

Last week we celebrated my husband, he turned 80 years old or young. Choose what you want. And when we expected some people wanted to celebrate him, we wondered how to do. It is nice with some guests. But still this restrictions. At our age the birthday parties is more seldom than funerals, but friends still living is welcome. So a little party, not to many guests. In corona times nobody knows how many is a good crowd and how many is one too much. But we have a little circle we have considered our circuit. This circuit and some dear friends we wanted to see.

I didn’t know how to serve my guests, many of them know we are rather good kitcheners. And we usually love to plan and prepare a party. But this time I felt a bit out of any ideas what to cook and serve. I called my daughter in law and asked her for assistance. At first it sounded as she hesitated, maybe she hadn’t enough time to help me. When I told her I had run out of ideas what to serve, she said yes. She even let me know she found it fun. She took care of the whole concept, and I was so satisfied by her enthusiasm. The worse thing for me was to not ask and interfere. When you give an trust, make it true by not interrupt anything at all. I must admit I was so curious I almost bursted last week. Like I got a birthday gift despite it wasn’t my birthday. 

The Tuesday became a very nice day. It rained all day and it was chilly. And my daugther in law had made a delicious buffet with a lot of exciting pastry and other kind of small tasty delicacies. Spinach, cheese, beef salted and flavoured with cognac, salmon in a pastry. And small Quiche Lorraine á la Lena. Birthday cake with coffee and everyone was satisfied. Very good job by my daughter in law. Her telephonenumber on demand. 

Some people says how happy we can be having our birthdays summertime. We can have our parties in the garden and now as we have no garden but at the patio. I use to reply, winter birthdays doesn’t have any options but indoors, lucky those birthday child. Nothing to think about. No one have any desire to sit in garden with mittens and caps of wool, and enjoy birthday cake. So indoors for them. 

Tuesday last week was chilly and wet. So indoors for us as well. But we now and then stretched out our arms to test the distance was enough. My both siblings visited us. Very nice. And some friends. Our apartment isn’t bigger than it felt as crowded. We were accommodated a dozen persons in our flat, and it almost a limit. Most of the elderest had got their vaccination and another time seems as possible for us. 

Can we look forward to a journey somewhere? Can we go by bus and have a day tour in town? Relatives up north calls and asks when we arrive. I get my last jab Thursday, and when I got the card with the batch number of the vaccin from the nurse, I took it and kissed it and said: Paris, here we come. She laughed and said, you have to wait a fortnight. 

Doesn’t matter, can wait much longer but it has undeniable opened a gate to Europe, this vaccination. First cottage in norrland before any other debauchery.

här svenskan

För ett år sedan hade ingen någon aning om hur länge denna udda existens skulle vara.  Alla dessa rekommendationer och begränsningar.  Vi lever dag för dag.  Det längsta vi vågar se fram emot är en vecka i taget.  Frisören kändes som en utopi ett tag.  Tandläkaren, vi har nästan glömt hans ansikte.  Hela samhället har varit låst för mindre brådskande åtgärder.

 När allt detta hände fann jag att vi blev bättre att planera vår vardag.  Först för att vi ombads att inte gå i butiker utan någon inköpslista och om möjligt inte mer än en person in i butiken.  Under våren och sommaren förra året sålde vi vårt hus och flyttade till en lägenhet i stan.  När vi bestämde oss för att ta detta stora steg i livet såg jag fram emot att komma närmare all denna service i stan, butiker, bussar, restauranger och ett enklare liv.  Samma dag som vi skulle underteckna kontraktet för lägenheten paralyserade viruset vårt samhälle.

 Kul att se vad vi har lärt oss och vad vi har ordnat in som ”inte nödvändiga” saker.  Men vi har fått hjälp för att ändra till ett mer kompakt boende.  Det var en tid då många saker visualiserades efter lång tid i skåp och lådor.  Kan inte flytta allt det där in i den nya lägenheten.  De behövdes inte, bara hade inte kastats bort.  Men som de gamla samlarna som vi båda är, kunde vi inte bara kasta det.  Listor över bilder med grejerna, med en begäran om intresse, skickades till våra barn.  Och jag måste erkänna att jag blev förvånad över att de sa ja till så många saker.

 Skrattar för mig själv Jag tänker på julberättelsen som vi ser i TV varje år, där fadern i berättelsen desperat ropar: ”Jag har närt en kommunist vid min barm”, jag kan känna att jag också har närt några samlare vid min barm.  Men i samma ögonblick försöker jag övertyga mig själv, de är inte några vänner till snabba beslut, som kanske kommer att beklagas senare när det är för sent att ångra.  Numera har vår plats för ”bra att ha” – saker minskas till en låda i en byrån.  Stolt kommer jag att berätta att det finns mycket tomt utrymme i lådan.

 Förra veckan firade vi min man, han blev 80 år gammal eller ung.  Välj vad du vill.  Och när vi förstod att några ville fira honom, undrade vi hur vi skulle göra.  Det är trevligt med gäster.  Men fortfarande dessa begränsningar.  I vår ålder är födelsedagsfesterna mer sällsynta än begravningar, men vänner som fortfarande lever är välkomna.  Så en liten fest, inte för många gäster.  I Corona-tider vet ingen hur många som är en lagom och hur många som är en för mycket.  Men vi har en liten cirkel som vi har betraktat som vår krets. Denna krets och några kära vänner ville vi se.

 Jag visste inte hur jag skulle servera mina gäster, många av dem vet att vi är ganska bra köksmästare.  Och vi älskar vanligtvis att planera och förbereda en fest.  Men den här gången kände jag mig utan några idéer vad jag skulle laga och servera.  Jag ringde till min svärdotter och bad henne om hjälp.  Först lät det som om hon tvekade, kanske hade hon inte tillräckligt med tid för att hjälpa mig.  När jag sa till henne att jag hade slut på idéer vad jag skulle servera, sa hon ja.  Hon lät till och med mig förstå att hon tyckte att det var kul.  Hon tog hand om hela konceptet, och jag var så nöjd med hennes entusiasm.  Det värsta för mig var att inte fråga och störa!  När du ger ett förtroende, gör det verkligt genom att inte avbryta någonting alls.  Jag måste erkänna att jag var så nyfiken att jag nästan sprack som en ballong sista veckan.  Som om jag fick en födelsedagspresent trots att det inte var min födelsedag.

 Tisdagen blev en mycket trevlig dag.  Det regnade hela dagen och var lite kyligt.  Vissa säger hur glada vi kan vara som har våra födelsedagar sommartid.  Vi kan ha våra fester i trädgården och nu eftersom vi inte har någon trädgård ute på uteplatsen.  Jag brukar svara, vinterfödelsedagar har inga alternativ utom inomhus,  lyckliga födelsedagsbarnet.  Inget att tänka på.  Ingen har någon önskan att sitta i trädgården med vantar och yllemössa och njuta av födelsedagstårta.  Så inomhus för dem.

 Tisdag förra veckan var kall och våt.  Så inomhus för oss också.  Och min svärdotter hade gjort en utsökt buffé med mycket spännande bakverk och andra slags små läckra delikatesser. Spenat, ost, saltat nötkött och smaksatt med cognac, lax i bakverk. Och liten Quiche Lorraine á la Lena. Födelsedagstårta med kaffe och alla var nöjda. Mycket bra jobb av min svärdotter. Hennes telefonnummer på begäran. 

Men vi sträckte då och då ut armarna för att testa avståndet var tillräckligt.  Mina båda syskon besökte oss.  Mycket trevligt.  Och några vänner.  Vår lägenhet är inte större än att det kändes nästan lite trångt.  Vi var ett dussin personer i vår lägenhet, och det är nästan en gräns.  De flesta av de äldsta hade vaccinerats och en annan tid verkar möjlig för oss. Det ljusnar lite nu. 

 Kan vi se fram emot en resa någonstans?  Kan vi åka buss och ta en dagstur i stan?  Släktingar norrut ringer och frågar när vi anländer ditupp.  Jag fick mitt sista vaccin torsdags, och när jag fick kortet med satsnummer på vaccinet av sjuksköterskan tog jag det och kysste det och sa: Paris, här kommer vi.  Hon skrattade och sa, du måste vänta två veckor.

 Spelar ingen roll, kan vänta mycket längre men det har onekligen öppnat en grind till Europa, denna vaccination.  Men först stugan i Norrland före något andra utsvävningar.

A little noice from my mobile phone told me someone tried to contact me. I thought when that tone awoke me, what day it is? Pentecost! Who wanted me something this early morning, and a holiday as well. The first thoughts in my head is worried. What has happened and whom? Sat me up in bed, and grabbed my phone. I wasn’t aware if it was a e-mail or a SMS. And I couldn’t see without my glasses. I don’t know why I get in such a hurry. If something has happened I can not change it, even if I want to. But however, when I get arouse by this signals, it is impossible to turn over and fell asleep again. Fumble to find my glasses, and look from whom the message is. Sister in law up north. We spoke yesterday so what has happened since then? Finally I was able to read, my sight was that clear. The display shows some words from the beginning of any messages and letter before I have unlocked my phone.  I had an idea if I saw it wasn’t any important, maybe I was able to take another while in bed. Those early mornings isn’t my favourite times. So I looked was the display said. “Hä snög” (it snows) was written on my phone. After a long marriage with a man from that part of our country where they speak this funny dialect, this idiom which makes many words almost all misunderstood, I after all smiled and laid down my head on my pillow again. This time a year I must agree with Siv, who sent the message, it is extraordinary to see snow toss up, today Pentecost day. It usually is summer with sun and warm weather this day. 

I tried to relax and maybe be able to snooze some more minutes, but her two words had get me wonder when we last had had such a chilly Pentecost. Not in my lifetime as far as I remember.  But I have never been up north during Pentecost. Anyhow her words tells me she is a bit surprised as well. My continuous snooze didn’t happen. It was just to stay up and make some breakfast. 

Out in kitchen I peeked out though window and found our weather here in southern part of Sweden was not much better than that weather my sister in law complained about. Not to long for any outdoor staying today. The walk may wait to some sunny glimpse appears. A good book or some nice series on TV is the alternative. Not any chilly drinks at our patio tempts today. 

My knitting tempts much more than any walk. And this last book I really relish. Pentecost use to be the start of the summer with sun and warm winds. But not today. The winds are here but brrrrrrr how chilly. Now I have to try and find my measuring tape, because I have made the elastic part of the first sock, time to knit the foot part. And my measuring tape has escaped during this time I didn’t manage to knit, when everything was a blurry grey mess. 

Här är svenskan

Ett litet ljud från min mobiltelefon berättade för mig att någon försökte kontakta mig.  Jag tänkte när den tonen väckte mig, vilken dag är det?  Pingst!  Vem vill mig något denna tidiga morgon och en helgdag också.  De första tankarna i mitt huvud är oroade.  Vad har hänt och vem?  Satte mig upp i sängen och tog tag i min telefon.  Jag var inte medveten om det var ett e-postmeddelande eller ett SMS.  Och jag kunde inte se utan mina glasögon.  Jag vet inte varför jag har så bråttom.  Om något har hänt kan jag inte ändra det, även om jag vill.  Men när jag blir väckt av dessa signaler är det omöjligt att sno på sig och somna igen.  Fumlade för att hitta mina glasögon och kika från vem meddelandet är.  Svägerskan norrut.  Vi pratade igår, så vad har hänt sedan dess?  Till slut kunde jag läsa, min syn var så klarare.  Displayen visar några ord från början av meddelanden och brev innan jag har låst upp min telefon.  Jag hade en idé om jag såg att det inte var viktigt, kanske kunde jag ta en sovrunda till medan jag var i sängen.  Dessa tidiga morgnar är inte mina favorit tider.  Så jag tittade på skärmen.  ”Hä snög” (det snöar) skrevs på min telefon.  Efter ett långt äktenskap med en man från den delen av vårt land där de talar den här roliga dialekten, detta idiom som gör många ord nästan helt missförstådda, log jag trots allt och lade ner mitt huvud på min kudde igen.  Den här gången måste jag hålla med Siv, som skickade meddelandet, det är extraordinärt att se snö dala ner, idag pingstdag.  Det är vanligtvis sommar med sol och varmt väder den här dagen.

 Jag försökte koppla av och kanske kunna snusa kudden några minuter till, men hennes två ord fick mig att undra när vi senast hade haft en så kall pingst.  Inte under min livstid så vitt jag kommer ihåg.  Men jag har aldrig varit norrut under pingsten.  Hur som helst säger hennes ord mig att hon också är lite förvånad.  Min fortsatta snusande kudden blev inte av.  Det var bara att stiga upp och fixa frukost.

 Ute i köket kikade jag ut genom fönstret och fann att vårt väder här i södra Sverige inte var mycket bättre än det väder som min svägerska klagade över.  Inte för att längtar efter någon utomhusvistelse idag.  Promenaden kan vänta tills en solig glimt dyker upp.  En bra bok eller några trevliga serier på TV är alternativet.  Inte några kalla drycker på vår uteplats frestar idag.

 Min stickning frestar mycket mer än någon promenad.  Och den här sista boken tycker jag verkligen om.  Pingst brukade vara början på sommaren med sol och varma vindar.  Men inte idag.  Vindarna är här men brrrrrrr så kyliga.  Nu måste jag försöka hitta mitt måttband, för jag har gjort den resåren på den första strumpan, dags att sticka fotdelen.  Och mitt måttband har rymt under den här tiden jag inte lyckades sticka, när allt var en suddig grå röra.

My devices is still speaking. And I do feel so comfortable with voices who tells me what I type. They have turn to be my friends. From the beginning I perceived them as my saviours, my lifeline. Mostly it is Tessa who speaks.  Even when I write Swedish. Tessa, they English variant of the computer-help reading the letters when I press the buttons, and when I push the “space bar” and the word is done, she even read the whole word to me. She has such a cute accent when I write difficult words in Swedish. Siri, the swedish version, pronounce the Swedish right. I have found how I easily switch the keyboard from English to Swedish, but how I switch between those two ladies who read the text for me when I write, I haven’t found any smart shortcuts for….yet. So I continue have them there in my computer telling me the text I write. And sometimes it is Siri who reads the English and she speaks what we use to say is swenglish. When I am alone during late evenings I don’t use my pods, my friends keep me company when I type. Funny, I could have switched of the sound, but no, they are not that screaming, not very loudmouthed. 

There was days last winter I was so sad, I had lost my ability to see. I tried to see any positive things. I told my sister in law, I was happy I didn’t find that yarn at web, she had sent my a model of. I search for it, called some web shops and asked for it, but no. It was a seasonal yarn and finished everywhere. When it all went black for my eyes I was glad I didn’t find it. When I told Birgitta, I heard her sadness. We have shared a lot of experiences during years with our handicraft. Now it was too much shadow, the knitting was a past thing. 

I realised I had no control on time, I couldn’t see the watch anymore. It was very confusing to drop time and even date. There were days l didnt know immediately if it was Tuesday or Wednesday. My husband answered many many times per day, what time it was. Sometimes with a very clear sigh. Not because he didn’t want to tell, but it is same as when you look at the watch, and a minute after, someone asks you: what time it is. And you have to look at the watch once again. He felt I didn’t had any relation to time at all. That’s why he sighed. 

I found a watch at net and now I can “see” what time it is even in the dark. Maybe it seems unnecessary to wear such a watch now when the treatment has been so succesful but I can’t deny I don’t dare to trust the recovering to last for rest of my life. Maybe I will get into that dark zone again, and I still want to know what time it is. Therefore both my friends Tessa , Siri and my watch will be used. The feeling inside me about my regained eyesight, is it a permanent improvement or just a temporary time I got. I dont dare to ask anyone about it. Most professionals who works with this kind of diseases will not answer. They have no prognoses about it and will not give any promises about this kind of situations. During my time as a nurse I have got a lot of questions from patience’s who has asked about if they are going to get well and for how long they will remain ill. Questions they never get any answers about. No one have any answers on many diseases. So therefore live your life today and not for future. Que sera sera…. 

Today I have visited my yarn shop!! My husband will get two, maybe even three pairs of stockings, a project I hide last autumn, when the dark hit me. I have seen him during winter sit with yarn and needle trying to mend his stockings. He had become used to my homemade stockings but he isn’t able to knit himself, he says…. and that old man, he will be released from that teaching from me. So now I let Tessa and Siri have a rest, I will start a pair of stockings. What a wonderful feeling, a knit in my hands and a book in my ears. Can life be better?

Svenskan

Mina enheter talar fortfarande.  Och jag känner mig så bekväm med röster som berättar för mig vad jag skriver.  De har blivit mina vänner.  Från början uppfattade jag dem som mina frälsare, min livlina.  Mestadels är det Tessa som talar.  Även när jag skriver svenska.  Tessa, den engelska varianten av datorhjälpen som läser bokstäverna när jag trycker på knapparna, och när jag trycker på ”mellanslag” och ordet är klart läser hon till och med hela ordet för mig.  Hon har en så söt accent när jag skriver svåra ord på svenska.  Siri, den svenska versionen, uttalar svenska rätt.  Jag har funnit hur jag enkelt byter tangentbordet från engelska till svenska, men hur jag växlar mellan de två damerna som läser texten åt mig när jag skriver har jag inte hittat några smarta genvägar för …. än.  Så jag fortsätter att ha dem där på min dator och berätta för mig texten jag skriver.  Och ibland är det Siri som läser engelska och hon talar det vi brukar säga är svengelska.  När jag är ensam på sena kvällar använder jag inte mina poddar, mina vänner håller mig ändå sällskap när jag skriver.  Roligt, jag kunde ha stängt av ljudet, men nej, de är inte så skrikiga, inte särskilt högljudda.

 Det var dagar senate vintern jag var ledsen att jag hade tappat min förmåga att se.  Jag försökte se några positiva saker.  Jag sa till min svägerska, jag var glad att jag inte hittade det garnet på nätet, hon hade skickat ett mönster av till mig.  Jag sökte efter det, ringde några webbbutiker och bad om det, men nej.  Det var ett säsongsgarn och slut överallt.  När allt blev svart för mina ögon var jag glad att jag inte Hitta the det.  När nämnde det för Birgitta hörde jag hennes sorgsna svåra.  Vi har delat många erfarenheter under många år med våra hand ar beet.  Nu hade det blivit för mycket skugga,  men stickningen var en sak.

 Jag insåg även att jag inte hade någon kontroll på tid, jag kunde inte se klockan längre.  Det var väldigt förvirrande att släppa tid och till och med datum.  Det fanns dagar som jag inte visste omedelbart om det var tisdag eller onsdag.  Min man svarade många gånger om dagen, vilken tid det var.  Ibland med en mycket tydlig suck.  Inte för att han inte ville berätta, men det är samma som när du tittar på klockan och en minut efter frågar någon dig: vad är klockan.  Och du måste titta på klockan igen.  Han kände troligen att jag inte hade någon relation till tiden alls.  Det var därför han suckade.

 Jag hittade en klocka på nätet och nu kan jag ”se” vilken tid det är även i mörkret.  Kanske verkar det onödigt att ha på sig en sådan klocka nu när behandlingen har varit så framgångsrik men jag kan inte förneka att jag inte vågar lita på att återhämtningen ska hålla resten av mitt liv.  Kanske kommer jag in i den mörka zonen igen, och jag vill fortfarande veta vad klockan är.  Därför kommer både mina vänner Tessa, Siri och min klocka att användas.  Känslan inom mig om min återbvunna syn, är det en permanent förbättring eller bara en tillfällig tid jag fick.  Jag vågar inte fråga någon om det.  De flesta yrkesverksamma som arbetar med denna typ av sjukdomar svarar inte.  De har inga prognoser om det och kommer inte att ge några löften om denna typ av situationer.  Under min tid som sjuksköterska har jag fått många frågor från patienter som har ställts om de ska bli friska, och hur länge de kommer att förbli sjuka.  Frågor som de aldrig får svar på.  Ingen har några svar på dessert frågor.  Så lev ditt liv idag och inte för framtiden.  Que sera sera ….

 Idag har jag besökt min garnbutik !!  Min man får två, kanske till och med tre par strumpor, ett projekt som jag gömde förra hösten, när mörkret slog mig.  Jag har sett honom under vintern sitta med garn och nål och försöka laga sina strumpor.  Han hade blivit van vid mina hemstickade strumpor men han kan inte sticka dem själv, säger han … och den gamle mannen, han kommer att bli befriad från det lärandet från mig.  Så nu låter jag Tessa och Siri vila, jag börjar ett par strumpor.  Vilken underbar känsla, en stickning i mina händer och en bok i öronen.  Kan livet bli bättre?

Despite second vaccination, do you think l have any risk getting Ebola? This request I get from my husband when we passed by a meadow yellow by buttercup. I said l wanted some, a small bouquet and my husband reminded me, they don’t endure many hours indoors. I know that but five flowers from this meadow with thousands of them, couldn’t harm anyone, could it? I picked five and went on our walk. Suddenly he asked if there were any risk to get Ebola, he said and, and I heard his anxiously talk about danger we have to look up for. Smiling, I told him, ebola were not very big danger for us to get….. but ..and then I was silent. What was the name of it, that disease you risk to get because of the ticks which are in grass and among plants. For a while I thought tick-borne encephalitis, but it wasn’t that sickness he meant. I knew, but was the name of the other one. It was the most silent walk we have done for long. Kilometres back home was all quiet. We stopped and took some pictures, and some comments about the flavour from those blooming trees we passed by. But it sounded as we both tried to hide our attempt to find the name of the disease.

It is so irritating to realise the emptiness inside ones head, it is like an echo of silence. You may laugh at it but I think I suffer when I feel this blocking feeling. 

First thing I did, when we arrived home was, to write this confession over our aging. Second I did was to look up what that disease is named, borrelia and I have to admit some of the letters is same as in Ebola. But fortunately we may avoid that disease here in Sweden. 

After this walk we made today, I feel I am allowed to look at my last chapter of a forty hour long series. There is a lot of movies which has temptied me already, so I am not without entertainment. 

Svenskan här

Trots andra vaccination, tror du att jag har någon risk att få ebola?  Denna förfrågan fick jag från min man när vi passerade en äng gul av smörblommor.  Jag sa att jag ville ha några, en liten bukett och min man påminde mig om att de inte tål många timmar inomhus.  Jag vet att men fem blommor från denna äng med tusentals av dem, kunde inte skada någon, eller hur?  Jag valde fem och fortsatte vår promenad.  Plötsligt frågade han om det fanns någon risk för att få ebola, och jag hörde honom oroligt tala om faror vi måste se upp för.  Leende sa jag till honom att ebola inte var särskilt stor fara för oss att få ….. men … och så tystade jag.  Vad hette den, den sjukdomen du riskerar att få på grund av fästingarna som finns i gräset och bland växterna.  Ett tag tänkte jag fästburen encefalit, men det var inte den sjukdomen han menade.  Jag visste, men vad var namnet på den andra.  Det var den tystaste promenad vi har gjort länge.  Kilometrarna hemåt var tysta.  Vi stannade och tog några bilder och några kommentarer om doften från de blommande träd vi passerade förbi.  Men det lät tydligt att vi båda försökte dölja vårt försök att hitta namnet på sjukdomen.

 Det är så irriterande att inse tomheten i huvudet, det är som ett eko av tystnad.  Du kanske skrattar åt det men jag lider när jag känner den här blockerande känslan.

 Det första jag gjorde när vi kom hem var att skriva denna bekännelse över vårt åldrande.  Det andra gjorde var att slå upp vad den sjukdomen heter, borrelia och jag måste erkänna att några av bokstäverna är desamma som i ebola. Lyckligtvis kan vi undvika den sjukdomen här i Sverige.

 Efter denna vandring vi gjorde idag känner jag att jag får titta på mitt sista kapitel i en fyrtio timmars lång serie.  Det finns många filmer som redan har frestat mig, så jag är inte utan underhållning.

Since Christmas till Monday last week my world had been a bit curious. Weird. But I have stopped become surprised when I have had to cope with the view without any details, the loss which made me confused. Have tried to understand the sight I have despite deformed pictures. The lines have been more wavy than an ocean in stormy weather. The grey spots when I tried to focus. When l spoke to someone and tried to look into their eyes, they just looked as a grey sponge, without any details as eyes nose or mouth. I know for sure, when I speak to another person, if they NOT look at me and my eyes, I get pensive. Why not look at me when we speak to one another? Therefore I have been very careful and tried to focus at that “sponge” somewhere where I estimate their eyes are located. Of course I have known, my eye problems hasn’t been seen by others as any visible defect. But some has noticed my clumsiness.I have developed a rather good behaviour to look normal. Most of my friends know I am not and will never become normal. But other people, you can always try to fool. 

Last Monday I fetched my new spectacles by Gustav and a new-old world appeared to me. To be honest I had given up the faith I would get back so much better sight. Even though Gustav sounded very confidence-inspiring when I spoke to him in phone before the visit, I must confess I had dropped the hope to see as well as I do now with my new glasses. 

Last week I have walked and looked at the trees, flowers and some birds. Took pictures from buds on the bird-cherry tree and sent to my sister in law. We use to talk about the cobbler, the shoemaker who gets his annual holiday between bird-cherry tree and lilac. During the time between those two kind of trees are  blooming the children are barefoot and that cobbler gets some days rest. Usually the holiday use to last less than a week. But Birgitta and I annually speaks about this kind of spring signs every year. I saw a yellow pad in middle of the pond. Stood and looked at it, hesitated, shall I say what I thought? Yes of course, husband still helps me to confirm or deny what I see. So I asked him to take a picture at that pad, those kabbleka. And he did, without telling me it was just dandelions as use to be the alternative when I see some yellow flowers and talk about them as rare plants. 

For the moment my world is still confused, the correction of glasses has made me see much much better. But I have to accept I cant see as the eagle Gustav promised me before the surgery of the cataract. When we still had no idea something else should hit my eye, this macula of retina. As husbands kid sister use to say, you may not tell about the future, you haven’t seen it yet. 

After all, I still will reject if King and Silvia invites me to be the Swedish people’s representative at the dinner for the Nobel Prize winners from now on. My wavy world makes me have some problems with distance assessment. Among others to handle the cutlery when I eat. In home sweet home it doesn’t matter, but at any restaurant or other dining place, I feel a bit insecure. Yesterday when we were out dining at our neighbourhood pub, we got the food served at a piece of wood instead, not an ordinary plate. Suddenly a piece of meat escaped from the “wooden plate” and I in next moment stopped the meat piece with my right tit. Prevented my blue trousers from getting a big juicy stain. But of course my jumper was affected by the sauce the meat was served together with, which tasted wonderful but not on my clothes. The stain became much smaller at my jumper than it should have been in my lap. And today it is laundry day. So tomorrow the sorrow is gone. Do not focus what you don’t see, focus what you SEE!

Svenskan

Sedan i julas till måndag förra veckan har min värld varit lite underlig.  Konstig.  Men jag har slutat bli förvånad när jag har tvingats hantera vad jag ser, utan några detaljer, förlusten som gjorde mig förvirrad.  Har försökt förstå den syn jag har trots deformerade bilder.  Linjerna har varit mer vågiga än ett hav i stormigt väder.  De grå fläckarna när jag försökte fokusera.  När jag pratat med någon och försökt se in i deras ögon såg de bara ut som en grå svamp utan några detaljer med ögon, näsa eller mun.  Jag vet säkert, när jag pratar med en annan person, om de INTE ser på mig och mina ögon, blir jag fundersam.  Varför inte titta på mig när vi pratar med varandra?  Därför har jag varit mycket försiktig och försökt fokusera på den ”svampen” någonstans där jag uppskattar att deras ögon är placerade.  Naturligtvis har jag vetat att mina ögonproblem inte har synts av andra som någon synlig defekt.  Men vissa har märkt min klumpighet. Jag har utvecklat ett ganska bra beteende för att allt ska se normalt ut.  De flesta av min vänner vet att jag inte är och kommer aldrig att bli normal.  Men andra människor, man kan alltid försöka lura.

 Förra måndagen hämtade jag mina nya glasögon hos Gustav och en nygammal värld dök upp för mig.  För att vara ärlig hade jag gett upp tron ??att jag skulle få tillbaka så mycket bättre syn.  Även om Gustav lät väldigt förtroendeingivande när jag pratade med honom i telefon före besöket, måste jag erkänna att jag tappat hoppet att se lika bra som jag gör nu med mina nya glasögon.

 Förra veckan har jag gått och tittat på trädens blommor och några fåglar.  Tog bilder från knoppar på häggen och skickade till min svägerska.  Vi brukar prata om skomakaren, skomakaren som får sin årliga semester mellan hägg och syren. Mellan dessa två slags träd blomning brukar barnen gå barfota och skomakaren får några dagars vila.  Vanligtvis är semestern mindre än en vecka.  Men Birgitta och jag pratar om denna typ av vårtecken varje år.  Jag såg en gul kudde mitt i dammen.  Stod och tittade på det, tvekade, ska jag säga vad jag trodde?  Ja naturligtvis, maken hjälper mig fortfarande att bekräfta eller förneka det jag ser.  Så jag bad honom att ta en bild vid den där dynan, med kabbleka.  Och det gjorde han utan att berätta för mig att det bara var maskrosor som brukade vara alternativet när jag ser några gula blommor och pratar om dem som sällsynta växter.

 För tillfället är min värld fortfarande förvirrad, korrigeringen av glasögon har fått mig att se mycket mycket bättre.  Men jag måste acceptera att jag inte kan se som örnen Gustav lovade mig innan operationen av grå starr.  När vi fortfarande inte hade någon aning om att något annat skulle drabba mitt öga, den här gula fläcken.  Som makens lillasyster brukar säga, du du inte räkna ut något i förväg.

 När allt kommer omkring kommer jag fortfarande att avvisa om kungen och Silvia bjuder in mig till att vara det svenska folkets representant vid middagen för Nobelprisvinnarna från och med nu.  Min vågiga värld gör att jag har problem med avståndsbedömning.  Bland annat att hantera bestick när jag äter.  Hemma spelar det ingen roll, men på någon restaurang eller annan matställe känner jag mig lite osäker.  Igår när vi var ute och åt på vår kvarterskrog, fick vi maten serverad på en träplatta, inte på en vanlig tallrik.  Plötsligt rymde en bit kött från ”träplattan” och i nästa ögonblick stoppade jag köttbiten med mitt högra bröst.  Förhindrade att mina blå jeans fick en stor saftig fläck.  Men självklart påverkades min tröja av såsen köttet serverades tillsammans med, som smakade underbart men inte på mina kläder.  Fläcken blev mycket mindre på min tröja än den förmodligen skulle ha blivit i mitt knä.  Och idag är det tvättdag.  Så i morgon är sorgen borta.  Fokusera inte på vad du inte ser, fokusera på vad du SER!!