What happens in the world? In our home it is as usual very quiet. We don’t play a lot of loudly music, we don’t dance a lot. We just are very silent and try and find something to look at in TV or find a good book to read. The most important daily chat is about what we are going to eat for dinner. The answer is depending on the weather and our daily shape.
Not because it is important and good behaviour to be silent, but because we both hear a little less than in younger days. So if we start to speak to each other, we have to concentrate very much, and even a pen beside us so we can make a note about our thoughts, in case the other one talks so long sentences the first one forget what is in her/his mind.
Ha ha, this have been a fact for my friend Margareta and me for many years, this about a pencil beside. We have learnt to speak both on inhale and exhale so we don’t leave any space for the other one to interrupt. Not because we don’t allow other ones to speak, but if we gets interrupted we forget what we are speaking about. Yes to be honest, it happens we drop the subject we speak about when we starts to be too careful in explaining the subject, we forget the aim in the speech.
Last Friday evening we decided to go to my friend at the pizzeria at her nearest corner, to meet and have a meal together. And so we did. To sit at a table at the pavement outdoors, that is summertime! Suddenly there were a gang of youngsters who started a quarrel beside the pizzeria. This part of town is famous for its disorders and disturbance because of different groups of people. A police patrol appeared some minutes later, but we continued eating our food. And l said, as long as we don’t have to duck for any pistol bullets, we eat our payed meal. And drink our wine.
There was a very loudly exchange of opinions, between the quarrelling youngsters and the police. Suddenly a young (middle aged) lady from table beside ours, who shout at them: can you shut up and let this elderly people get some peace to eat!
I tried to hide my smiling face and pretend to be all occupied with my eating, but there l sat, noticed all of us. The young ones, the middle aged and at last we oldies who had decide to mixed up with rest of the world. Last year we have only been spoken about in newspapers and TV-new as the “oldies” the people who shall be carefully handled.
Now when we’ve got our vaccine and the contagion seems to decrease, we people with grey hair and bended backs pops up in the streets again. Look up!! Rest of the world, here we come. We, who claims to sit down in buses and trains. We who don’t hear what you say to us, not even the oaths about us. Not because of we don’t care, but we don’t hear. And car drivers! If you see me at the pavement approach to a pedestrian crossing, stop your car. I don’t hear your engine noise, I just cross the street. And it is illegal to overrun old ladies in Sweden.
What a fiesta to have been released from our long quarantine. I do understand the animals which when the are released from the barns first time during spring, they jump and looks like they are dancing. We needed this release from isolation very much. I have noticed our smalltalk gets poorer and poorer. The main talk is how many days before next payday. In the old days we spoke about what we were going to spend and spoil the money at, but nowadays we almost forgot how to spend and spoil money. It is a very sad development, when we unconsciously started to be careful about expenditure. We are not supposed to save some money at our age. Just to squander what we get. The more we save, the more expensive it will be if we need to get any assistance from the elder care. So now have to start study how to spend money.
Vicky, my friend in Saskatchewan laughed at me, when I told her I had got tax refund, and didn’t know what to spend it on. She said not often she heard anyone complained they had too much money. But even this statement is a consequence of this pandemic. We have learnt we can live with a lot of less necessaries than we thought before.
Yesterday we went by bus downtown to take advantage of the bus ticket I bought the day before. I bought for 24 hours, and almost all Saturday I could go by buses. I am very fond of riding by bus. It was one of those windy days it use to be in beginning of summer. Warm winds and sun. Maybe because our town is a town at the coast. And the Atlantic sea is near to our city. Shopped some tasty sandwiches and went to my kidsister, and enjoyed our lunch in her court. She complained about the wind, but we insisted we still have some restrictions about meeting people if we not have any special needs for it. But outdoors we can meet. She had to dress in a jacket if she wanted to join us. And she did. Even if we are siblings we are opposite about sun and weather. When she enjoys the weather I almost faint in the heat. And when I find it comfortable and enjoyable she almost freeze to death. We have the same parents but we probably have get different hereditary predisposition. She hasn’t that red hair and pale skin as I have, not any freckles. But c’est la vie. Nothing to do about it. Wintertime and indoors we are equal.
For the moment it feels as everything is very stuck. I wait for getting called to hospital for next treatment for my eye. Got a hint they are supposed to call me for an appointment first half of July. But l haven’t heard anything yet. People tell me; you call and ask them. But I will wait some more time. Earlier times the were very on time when I was called. So I will not disturb them with any call, not yet.
When my eye is treated this time we will go up north and spend some weeks in our cottage. It is a long journey and we may spend some nights at hotels. Hope “summersweden” not is all occupied.
And the weather will be pleasant those weeks we spent in cottage this summer.
Svenskan här
Vad händer i världen? I vårt hem är det som vanligt väldigt tyst. Vi spelar inte mycket hög musik, vi dansar inte mycket. Vi är bara mycket tysta och försöker hitta något att titta på i TV: n eller hitta en bra bok att läsa. Den viktigaste dagliga chatten handlar om vad vi ska äta till middag. Svaret beror på vädret och vår dagliga form.
Inte för att det är varken viktigt eller bra beteende att vara tyst, utan för att vi båda hör lite sämre än i yngre dagar. Så om vi börjar prata med varandra måste vi koncentrera oss väldigt mycket och till och med ha en penna bredvid oss ??så att vi kan göra en anteckning om våra tankar, om den andra pratar så långa meningar den första glömmer vad som finns i hennes /hans sinne.
Ha ha, detta har varit ett faktum för min vän Margareta och mig i många år, det här om en penna bredvid. Vi har lärt oss att tala både under inandning och utandning så att vi inte lämnar något utrymme för den andra att avbryta. Inte för att vi inte tillåter andra att tala, men om vi blir avbrutna glömmer vi det vi pratar om. Ja för att vara ärlig, det händer att vi tappar ämnet vi pratar om när vi börjar vara för omständiga med att förklara ämnet, vi glömmer huvudmålet i talet.
I fredags kväll bestämde vi oss för att åka till min vän på pizzerian, hennes kvarterskrog för att träffas och äta en måltid tillsammans. Och så gjorde vi det. Att sitta vid ett bord på trottoaren utomhus, det är sommartid! Plötsligt kom det ett gäng ungdomar som startade en gräl utanför pizzerian. Denna del av staden är känd för sina störningar och oroligheter på grund av olika grupper av människor. En polispatrull dök upp några minuter senare, men vi fortsatte att äta maten. Och jag sa, så länge vi inte behöver ducka för pistolkulor, äter vi vår betalda måltid. Och dricker vårt vin.
Det var ett mycket högljutt meningsutbyte mellan de grälande ungdomarna och polisen. Plötsligt kom en ung (medelålders) dam från bordet bredvid vår som ropar på dem: kan ni hålla käften och låta de äldre få lite lugn och ro att äta!
Jag försökte dölja mitt leende ansikte och låtsas vara upptagen med att äta, men där satt jag och noterade oss allihop. De unga, medelålders och äntligen vi gamlingar som hade beslutat att blanda oss med resten av världen. Sistlidna år har vi bara talats om i tidningar och TV-nya som ”riskgrupper” de människor som ska hanteras varsamt.
Nu när vi har fått vårt vaccin och smittan verkar minska, dyker vi människor med grått hår och böjda ryggar på gatorna igen. Se upp!! Resten av världen…. här kommer vi. Vi, som hävdar att vi sitta ner på bussar och tåg. Vi som inte hör vad ni säger till oss, inte ens svordomarna om oss. Inte på grund av att vi inte bryr oss, men vi hör inte. Och bilförare! Om du ser mig på trottoaren närma mig ett övergångsställe, stanna din bil. Jag hör inte ditt motorljud, jag korsar bara gatan. Och det är olagligt att köra över gamla damer i Sverige.
Vilken fest att ha släppts ut från vår långa karantän. Jag förstår djuren som när de släpps från ladorna första gången under våren, de hoppar och ser ut som de dansar. Vi behövde denna frigörelse från isolering väldigt mycket. Jag har märkt att vår småprat blir fattigare och fattigare. Huvudämnet är hur många dagar till nästa lönedag. Förr i tiden pratade vi om vad vi skulle spendera och förstöra pengarna på, men nuförtiden har vi nästan glömt hur vi skall spendera och förstöra pengar. Det är en mycket sorglig utveckling när vi omedvetet började vara försiktiga med utgifterna. Vi ska inte spara pengar i vår ålder. Bara att slösa bort det vi får. Ju mer vi sparar desto dyrare blir det om vi behöver hjälp med äldreomsorgen. Så nu måste man börja studera hur man spenderar pengar.
Vicky, min vän i Saskatchewan skrattade åt mig när jag sa till henne att jag hade fått skatteåterbetalning och inte visste vad jag skulle spendera det på. Hon sa, det är inte ofta hon hörde någon klaga på att de hade för mycket pengar. Men även detta uttalande är en följd av denna pandemi. Vi har lärt oss att vi kan leva med mycket mindre nödvändigheter än vi trodde tidigare.
Igår åkte vi med buss i centrum för att dra nytta av bussbiljetten jag köpte dagen innan. Jag köpte en för 24 timmar och nästan hela lördagen kunde jag därför åka buss på den biljetten. Jag är väldigt glad för att åka med buss. Det var en av de blåsiga dagar som det brukade vara i början av sommaren. Varma vindar och sol. Kanske för att vår stad är en stad vid kusten. Och Atlanten ligger nära vår stad. Shoppade några goda smörgåsar och gick till min lillasyster och åtnjöt vår lunch på hennes innergård. Hon klagade på vinden, men vi insisterade på att vi fortfarande har vissa begränsningar för att möta människor om vi inte har några speciella behov för det. Men utomhus kan vi träffas. Hon var tvungen att klä sig i en jacka om hon ville vara med oss. Och det gjorde hon. Även om vi är syskon har vi motsatta uppfattningar om väder och vind. När hon njuter av vädret svimmar jag nästan i värmen. Och när jag tycker att det är bekvämt och mysigt fryser hon nästan ihjäl. Vi har samma föräldrar men vi har förmodligen fått olika ärftlig benägenhet. Hon har inte så rött hår och blek hud som jag har, inga fräknar. Men c’est la vie. Inget att göra åt det. Vintertid och inomhus är vi lika.
För tillfället känns det som att allt står väldigt stilla. Jag väntar på att bli kallad till sjukhus för nästa behandling för mitt öga. Fick besked att de ska kalla mig för ett möte första halvan av juli. Men jag har inte hört någonting än. Folk säger till mig; ring och frågar dem. Men jag väntar lite längre. Tidigare var de mycket punktliga när jag blev kallad. Så jag kommer inte att störa dem med något samtal, ännu inte.
När mitt öga behandlats den här gången åker vi norrut och njuta av några veckor i vår stuga. Det är en lång resa och vi får tillbringa några nätter på hotell under resan. Hoppas att ”sommarsverige” inte är upptaget utan rum finns för oss.
Och hoppas vädret kommer att vara trevligt de veckorna vi tillbringar i stugan i sommar.
