Författare: Inga-Lill Sida 41 av 134

Tisdag 12 april 2022

Inget gnäll Inga-Lill, du har själv valt! Men jag kom ju inte ihåg att man måste stiga upp i ottan, vilket jag gjort för fjärde dagen idag. Mina bridgeturneringar lider skada. De turneringar som går runt midnatt. Men idag var det värt vartenda offer. En gammal närd dröm om att få kika i en trädgård som denna målare har byggt upp runt sig och sin familj i Giverny. Claude Monet! Jag är inte så duktig på konst och målning, tycker bara att denna kille verkligen återgav blommor och njutningen av att titta på dem.på vägen hem i bussen satt jag och nynnade på en sång om ögon känsliga för grönt. Kan inte texten men just den frasen lever kvar i skallen på mig, om ögon som är känsliga för färger. Jag om något vet ju detta. Och i Monets trädgård var det en kaskad av vårblommor. En liten lövsångare påminde att man det har varit instängd under pandemin. Satt på en bänk och njöt av vårsången. I gårkväll hörde vi en näktergal. Detta gjorde oss tidsvilla och dagavilla. Näktergal i april?  När jag strax efter lövsångare hörde en gransångare sitta och tjattra sin sill-salt-salt-sill, insåg jag att uttrycket ”möta våren i Paris” verkligen är en upplevelse, och näktergalen i den sena vårkvällen var sann.

Monets trädgård är nu i begynnelsen av våren fylld med bl.a. blommande azaleor, tulpaner och narcisser. Jag är säker att John i Trädgårdstider hade nickat lite nöjt. Han är förtjust i sådana rabatter. Man såg inte någon jord, allt var täckt med marktäckare, mycket jag kände igen men vissa var obekanta. Förgätmigej som jag klart och tydligt SÅG. Visserligen var det en rabatt full me rosa förgätmigej, men visst ska de vara blå?  Jag har bekymmer med blå färg, när jag ser något som är blott blått och jag vill titta på det, i samma ögonblick jag fokuserar försvinner det. Där står man och tittar på grönskan, för det gröna är kvar. Det gör mig lite förbryllad för grönt består ju av blått och gult. Men jag har bestämt mig för att sluta grunna. Det är att gilla läget, att ha glapp i sina sinnen. Andra som också som har, tröstar jag mig med. Men nu slutar jag skriva för det jag sett idag har ingen möjlighet att förklara, bara titta… ni också.

På väg ner till bussen råkade vi på ett träd fullt med mistel. Jag tycker att det är spännande denna växt som i Sverige är helt fridlyst, växer här och parasiterar på sina värdträd.

Efter besöket hos Claude hade vår reseledning fixat lunch i det gröna. Olika franska ostar (även chèvre som jag varit lite emot) franska lantpatéer och en leverpaté cornicons korvar som nästan såg giftigt röda ut. Till detta ett glas vin på flodstranden av floden Seine. De ni, kan man kanske minnas! Annars är intrycken så många att jag har svårt att memorera allt.

Ikväll ska vi gå på stan och få oss nån mat. Undrar om vi klarar det. Vi har precis varit ute och avnjutit en strutglass. Det blev precis så som vi önskade även om det åsamkar oss lite träningsvärk av allt viftande för att förklara oss. 

Måndagen den 11 april 2022

Och vet ni vad vi hittade? Längst ner i källarvalven, under vårt hotell fann vi en pytteliten matsal med supergott kaffe, nybakat bullar, croissanter, bröd att rosta, youhurt flera sorter, juice flera sorter och personal som visserligen inte talar svenska, men är väldigt vänliga och verkar effektiva. Vi har sagt good morning flera gånger som i all hast ändrats till bonne journée monsieur eller bonne journée madame. Men efter våra tidigare visiter i Paris känns detta knöliga och högfärdiga sätt att hälsa nästan helt riktigt. Det är såhär i detta land. Merci beaucoup är också flitigt använd fras. Även om froggyfriend försökt lära mig en massa franska genom att ibland skriva ett helt långt meddelande på franska, har lata jag kopierat och klistrat in i Google translator. En gång för länge sedan kopierade jag ett av hans uttryck och sa till honom efter en bravad med halvtaskiga kort. Han gapskrattade och meddelade mig att han var inte en liten flicka. då la jag ner det fuskandet, avslöjad med en gång! Lära franska är ingenting jag strävar efter i detta liv. Får vänta till mitt nästa. 

Efter en helt acceptabel frukost tog vi oss ut i staden. Femtio meter från vår ingång är vi ute i storstadstrafik på Boulevard Montmartre. Vi hade tagit sovmorgon och skippat stadsturen med buss i Paris. Visserligen alltid trevligt, och olika guider har lite olika historier att berätta om dels historiska personer, dels om berömda byggnader och dess historia. Om allt är sant, vilket vår guide intygar, har jag fått ganska många delikata sanningar om franska personer på de resor vi tagit till Paris. Ädlingar, politiker och även vanligt folk och deras liv och öden har passerat mina öron. Jag säger passerat, för om jag hade lyckats memorera allt jag hört hade jag inte funnit något större nöje att lyssna på våra guider. Men en sådan glömström som jag är, är jag som ett barn som tycker om att höra samma saga gång efter gång. Och det jag känner igen sen tidigare ler jag och nickar instämmande åt. 

I eftermiddag har vi åkt en tur med turistbåtarna längs Seine. Vi blev lite spridda då vi äntrade båten och tyvärr fick vi sitta inomhus. Fönstren var helt öppnade så blev ändå det en trevlig resa. Helt plötsligt passerade vår guide oss, förvånat tittade han på oss och sa, där är ni ju, ni vill väl också ha kakor? I det allmänna sorlet som är i större folksamlingar hörde jag att han sa så. Maken som satt ytterst fick i uppdrag att undersöka vad för sorts kakor vi missade.

Efter en stund återvände han balanserande på två pappmuggar. Jag kisade och spanade…… inga kakor men väl en mugg mousserande vin. Däremot fiskade han fram var sin karta över flodfärden med alla broar och omgivande byggnader presenterade. Måste erkänna att dessa var mer uppskattade än några eventuella kakor.  

 Att kastanjerna längs Seine börjat visa vita blommor gör att jag häpnar. Den 11 april Ulf-dagen har vi inga träd som visar några tecken till vår ännu i Helsingborg. Men kastanjerna är utslagna och platanerna är inte långt efter. Det ser ut att vara de vanligaste träden längs paradgator och Seine. Jag som hade hoppats att få se lite jakaranda-träd, men nej inte hittat ännu.

Oj vad pauserna är korta mellan evenemangen somliga dagar.  Nu står gubben nyduschad och väldoftande bredvid mig, en kväll på Montmartre väntar. Får återkomma.

Och somliga saker blir mer viktiga att våga sig på, nu har jag åkt linbanan upp mot Sacré-Cœur. Jag skall för all del inte bara ge ”att våga” hela skulden. Vi har inte anat vad det skulle innebära att ta sig dit bort med promenader och klättrande i backar. Med rullator går jag bättre än förut då jag gick med stavar. Och linbanan var ingen hängande makapär. Den var jordbunden och gick på räls. Så det var som att kliva på en spårvagn. 

Maten som vi ätit var också tänkt att jag skulle prova  något jag inte med säkerhet vet om jag smakat. Men idag skulle jag äta sniglar, sådana som grodor äter…. Men det fanns inte att uppbringa i Paris enligt restaurangfolket. Pandemin har lagt sordin på den näringsgrenen. Men ankan i apelsinsås har jag testat nu, så jag vet att den är rekommendabel. Löksoppa som vi åt som entré både gubben och jag, den är bara …..PARIS. Visserligen serverad med krutonger, de vill väl underlätta för oss stackars turister, men det ska vara en redig ostmacka som gratineras ovanpå soppan. Sicken hopplös käring jag är som ska hitta något att anmärka på, hela tiden. 

Trevligt sällskap vid bordet, ett par som precis som vi, halva hjärtat i Norrland. Då är det inte svårt att vara trevlig. Jag tror att jag är ganska ensam i Paris med rullator, den enda i ressällskapet. Men alla i bussen håller koll på varandra, hjälper och erbjuder hjälp. Jag har fått förslag om att byta tjänster flera gånger. Speciellt herrar som menar att de kan hjälpa mig över trottoarkanter, mot att de får lifta med mig hem från krogen. Det har blivit en förhandlingsfråga. Men de erbjuder sin hjälp i alla fall, de törs inte chansa.

Morgondagen blir en utflyktsdag bort till Normandie, Giverny och Monets trädgård. Ska bli fantastiskt, har varit en önskan från mig i mänga. Lite bridge innan jag slaggar kan vara trevligt. Bonne soirée. 

Paris 10 april 2022

På hotellrummet efter en innehållsrik dag. Vi har åkt buss, traskat runt lite i Bryssel. Åkt buss igen. Traskat runt lite i Paris. Åkt buss en stilla stadstur och tittat på Paris by night. Och måltiderna har avlöst varandra. Att säga att vi inte är trötta vore en stor lögn. Då vi gick den sista promenaden från bussen till vårt hotell fick jag styra ut i gatan för att inte köra över en dam som låg och hade nattat sig över ett galler, förmodligen en ventilationslucka med värme från något restaurangkök. Så det kunde varit värre tänkte jag. 

Men vi har ett hotellrum, världens minsta. Då jag beställde vår resa bad jag om att få hotellrum som inte var högre än fjärde våningen. Detta för att det visade sig att hissen inte gick högre än fjärde våningen. Visserligen var det det lyxigare av de två valen. Men vi får en riktig frukost på detta hotell. Och vi behöver ha det lite bekvämt. Inte alltid vara så sparsamma. Drygt tusenlappen per man skiljde det. Men vi beslöt att lyxa till det. Då vi anlände hotellet kom vi aldrig upp i receptionen ens. Hissen var sönder och vi hade tilldelats ett rum på fjärde våningen….allt efter mina önskemål. Vi frågade om hissen var en sak som skulle åtgärdas inom det snaraste, men som de flesta svar på frågor med språkförbistringar, var det en ryckning på axlarna. Vår guide tillkallades och efter diskussioner slutade det att vi fick ett rum på det billigare hotellet som i alla fall en fungerande hiss. 

Och var sin säng! Att det inte tillåter att gubben och jag förflyttar oss i rummet samtidigt om vi behöver mötas, får vi leva med. Och den goda frukosten får bli en dröm. En kopp kaffe med något lite att doppa, mer vågar vi inte sätta upp på önskelistan. Kräva att det reseföretag vi åker ska ersätta oss på något vis är väl en utopi, jag erkänner att jag inte läst allt det där finstilta som fråntar dem allt ansvar som står utom deras möjligheter att påverka. Och om jag läste det finstilta skulle jag ändå inte förstå den där byråkratin som brukar stå där. Så det är att bita ihop och försöka göra det bästa av tillvaron. Dörren går att stänga, och sängen ser ren ut. Personal lyser med sin frånvaro så dem är det inget att irritera sig över.

Har varit ut en busstur och sett Paris i mörker. Det är faktiskt spännande. Ser inte ut som Las Vegas eller Hongkong, inte reklam som blinkar överallt. De ljus som är, är gatljuset och de byggnader som fransmännen är stolta över. Ok, Eiffeltornet är väl kanske mer en reklamskylt än har någon praktisk betydelse. Men alla de byggnader som har en historik och vacker arkitektur var upplysta. Imorgon ska vi ta en närmre titt på alla träd som står s.g.s. utslagna. Längs Seine ser det ut som en del exotiskt spännande träd. Men svårt att avgöra i mörkret. 

Nu lite bridge med min canadensiske partner. Behöver sysselsätta den delen av hjärnan för en stund.

Enbart på svenska, kanske engelska senare….

Lördagkväll. Wuppertal. Södra Tyskland med ett hotell med de typiska tjocka dynorna liggande på sängarna. Efter 77 mils bussåkande genom sol hagelskurar och många löften om att våren är på väg. Att vi inte är purunga känns gott i kroppen. Varje gång vi ska ut och in i bussen behövs lite större utrymme än vi behövde förr i tiden. Då skuttade vi upp och ur bussen som gaseller, om nu gaseller brukar åka buss.  Men många medresenärer har även de passerat gasellstadiet och det finns tid så det räcker. Vi skulle åkt från Helsingborg med en anslutningsbuss, men sent igår fredag ringde de och meddelade att det skulle komma en taxibil istället. Spelar ingen roll sa jag. Bara vi hinner i tid till Parisbussen. 

Snålblåsten som drog in från havet gjorde att Hamntorget var det mest ogästvänliga jag upplevt på år. Men vi var i god tid, något annat tordes vi inte. 25 minuter till taxin skulle dyka upp så vi drog benen efter oss, sökandes efter en vrå där vi kunde skydda oss från den vassa vinden. Tyst och tomt på trafik i min stad klockan 6 en lördagmorgon. Plötsligt hörde jag en bilmotor bakom mig, vände mig om och såg en ”främmande” taxibil glida upp vid sidan om mig. Rutan vevades ner och chauffören avvaktade min reaktion. Men enligt resebyrån skulle taxin heta ”Taxi 97” och det stod klart och tydligt på sidan av dörrarna. Halleluja, ingen onödig väntetid som eventuellt skulle orsaka någon lunginflammation. Vi fick en behaglig färd via Lund där en annan passagerare skulle hämtas upp. Väl nedkommen till Malmö visade det sig att eftersom vi var enda och också premiärturen för resor efter pandemin, var inte deras terminal öppen för varken frukostkaffe eller toaletter. Detta faktum får komma med i utvärderingen! Men då bussen öppnade upp och vi kom in i värmen, förlät vi nästan de som hade glömt att upplysa om detta.   

Då vi visat våra covid-pass klev vi på bussen. Blev omhändertagna av guide som på denna resa har med sig en ”assistent” en kvinna som håller på och läras upp till guide. Busschauffören också en kvinna är tydligt en del av teamet. Hon kör som i vissa uttryck man aldrig växer ifrån. ”en hel karl”, wooops. Vad sa jag nu? Men som assistenten sa, då en kvinna försöker jämföra sig med en karl, då har hon inga ambitioner.  Nog skämtat om detta.

Lunch avnjöts på en restaurang vi halvtvåtiden. Här kände jag igen mig. Har varit här tidigare. God mat. Faktura hem med post efter resans avslut. Skönt att slippa hålla på och strula med betalning alla 40 resenärer. Vi är lite bortskämda med bekvämlighet. 

Längs vägen söderut såg vi tydligt hur fler och fler vårtecken visade sig. Kaffepaus lagom då vi haft våra ögon slutna en stund efter lunchen. Rastplatser i Tyskland, längs autobahn har fina toaletter. Men jag blir aldrig klok på systemet med att man ska putta in en 50- och ett 20 centsmynt i automaten för att grinden ska gå upp. Samtidigt springer en kvinna hojtande ikapp mig och överlämnar en kupong på 50 cent att köpa kaffe eller en liten kaka på deras kafeteria. Låt mig få slå en drill för 20 cent och jag lovar att betala för kaffet om jag vill ha. Nu har jag en ny samling av dessa tjusiga silverkantade kuponger växande i min plånbok med utländsk valuta. Vidare söderut efter pausen.

I skogsgläntorna såg vi vitsippor som små snödrivor här och där. Nu efter avnjuten middag i Wuppertal tog jag en bild ut genom fönstret på kastanjen på torget utanför. Inte utslagen än, men en tydlig lövskrud med löfte om de vackra blommar som brukar pryda detta träd. 

Nu god natt och mot Frankrike imorgon. 

Late evening and it is 1st of April. As far as I know I haven’t become any aprilfool today. I realise I haven’t written for at least a fortnight. Funny, alcoholics is like me, but I knit in my active periods. Suddenly the daylight was so kind to my eyes and I started to knit when I was isolated because of the corona infection I get some weeks ago. 

It was impossible to look at any movies or follow any  TV programs. I just sat and knitted and listened on an audio book. And coughed. 

When we sold our house I decided not to collect a lot of pattern for knitting, and all yarn balls too little to make anything from, get the same way. Dustbin. But some whole yarn balls was saved deep into a wardrobe. And happily for me, when I sat there and realised this daylight during spring made it just perfect to use for knitting. I don’t need any lamp just behind my neck, a lamp which both spread light and make my neck hot. Oh what a whiner I am. But this last week the light has been so pleasant. And 6 pairs socks is made by now, and my thoughts went to that yarn I own in my hideaway. All my books with pattern for mittens is gone but in my savings I found some sheets with some of my favourite pattern. So now I have made some new warm and cosy wool mittens. If I not am alive next winter maybe some find them and see those beautiful mittens and can use them. 

Next week we are travelling out in Europe for a travel to Paris. Now I will get a bus ride worth the name. Today I received a letter from travel agency about what we had to take attention to. Masks to wear on the ferries and still in some shops in Germany. So we may buy some. Our passports is ok, but there is some insurance to look for and the healthcare card. 

Our guests who we cancelled when we suspected us as carriers of the virus, are re invited this week. It will be funny to have a little dinner party. And meet some people who not are as we are, old and grumpy. Meantime we have to remind ourself not to complain about our old aching bodies. 

One thing I will confess here in this pages, so maybe someone will think I didn’t do it on purpose. Yesterday when I was on my way back home from the bridge club, I phoned my husband who already was at home. When I walked along the street with the trees where all pigeon in my town seems to live, my husband warned me and recommended me to walk at the opposite pavement. I told him I was already passed trough that street when he said it. And when I rounded the corner I saw my bus just stopped by the the stop light. I had that broad street to cross and about fifty metres to the bus stop. But I really hurried away and was just beside the front door of the bus, when the driver closed the door. He hadn’t seen me, running that last ten metres. But suddenly, just when the bus started to run, he was aware of me, stopped and opened the door again. Happy I entered the bus, put my bus card to the machine, and one, two, three and four green lamps lightened and a beep told me it was accepted. I was fast to find a seat, and glad I didn’t had to wait for next bus. 

When we had passed some bus stop a thought popped up in my head! Did the card get accepted? On my way to the bus stop I had planned to buy a bus ticket, because I knew my bus card didn’t apply this time a day. When I by accident once used the wrong card the machine showed four red dots and not any beep for acceptance. But yesterday I am convinced there were green dots and that special beep telling I have the ride for free. 

What ever happened I took a free ride and not on purpose. Happily there wasn’t any controllers. Otherwise I maybe had been punished. Sometimes we need some luck. 

Här är svenskam

Sen kväll och det är 1 april.  Så vitt jag vet har jag inte blivit någon aprilskämt idag.  Jag inser att jag inte har skrivit på minst två veckor.  Roligt, alkoholister är som jag, men jag stickar i mina aktiva perioder.  Plötsligt var dagsljuset så snällt för mina ögon och jag började sticka när jag var isolerad på grund av coronainfektionen jag fick för några veckor sedan.

 Det var omöjligt att titta på några filmer eller följa något tv-program.  Jag satt bara och stickade och lyssnade på en ljudbok.  Och hostade.

 När vi sålde vårt hus bestämde jag mig för att inte samla en massa mönster för stickning, och alla garnnystan som var för lite för att göra något av, gick samma väg.  Soptunnan.  Men några hela nystan sparades djupt in i en garderob.  Och lyckligtvis för mig, där jag satt och insåg att det här dagsljuset under våren gjorde det perfekt att använda för stickning.  Jag behöver ingen lampa precis bakom nacken, en lampa som både sprider ljus och gör min nacke het.  Åh vilken gnällspik jag är.  Men den senaste veckan har ljuset varit så behagligt.  Och 6 par strumpor är färdigställda vid det här laget, och mina tankar gick till det där garnet jag har i mitt gömställe.  Alla mina böcker med mönster till vantar är borta men i min gömma hittade jag några ark med några av mina favoritmönster.  Så nu har jag färdigställt några nya varma och mysiga ullvantar.  Om jag inte lever nästa vinter kanske någon hittar dem och ser de där vackra vantarna och kan använda dem.

 Nästa vecka reser vi ut i Europa för en resa till Paris.  Nu ska jag få en bussresa värd namnet.  Idag fick jag ett brev från resebyrån om vad vi måste uppmärksamma.  Masker att bära på färjorna och fortfarande i vissa butiker i Tyskland.  Så vi måste köpa några.  Våra pass är ok, men det finns en del försäkringar att kolla upp och sjukvårdskortet.

 Våra gäster som vi avbokade när vi misstänkte oss som bärare av viruset, är återbjudna denna vecka.  Det ska bli roligt med en liten middagsbjudning.  Och träffa några människor som inte är som vi är, gamla och griniga.  Under tiden måste vi påminna oss själva om att inte klaga över våra gamla värkande kroppar.

 En sak kommer jag att erkänna här på de här sidorna, kanske någon tror att jag inte gjorde det med flit.  Igår när jag var på väg hem från bridgeklubben ringde jag min man som redan var hemma.  När jag gick längs gatan med träden där alla duvor i min stad verkar bo, varnade min man mig och rekommenderade mig att gå på den motsatta trottoaren.  Jag sa till honom att jag redan hade passerat den gatan när han sa det.  Och när jag rundade hörnet såg jag min buss precis stannade vid trafikljuset.  Jag hade den där breda gatan att korsa och ungefär femtio meter till busshållplatsen.  Men jag skyndade mig verkligen iväg och var precis upp vid bussens framdörr, när föraren stängde dörren.  Han hade inte sett mig, då jag sprang de sista tio metrarna.  Men plötsligt, precis när bussen började gå, blev han medveten om mig, stannade och öppnade dörren igen.  Glad hoppade jag in på bussen, la mitt busskort mot maskinen och en, två, tre och fyra gröna lampor tändes och ett pip berättade att det var accepterat.  Jag var snabb med att hitta en plats och glad att jag inte behövde vänta på nästa buss.

 När vi passerat några busshållplatser dök en tanke upp i mitt huvud!  Har kortet accepterats?  På väg till busshållplatsen hade jag planerat att köpa en bussbiljett, eftersom jag visste att mitt busskort inte gällde den här tiden på dagen.  När jag av misstag en gång använde fel kort visade maskinen fyra röda prickar och inget pip för acceptans.  Men igår är jag övertygad om att det fanns gröna prickar och det där speciella pipet som sa att jag fick åkturen gratis.

 Vad det var som hände, jag tog en gratis åktur dock inte med flit.  Lyckligtvis fanns det inga kontrollanter.  Annars hade jag kanske blivit straffad.  Ibland behöver vi lite tur.