Författare: Inga-Lill Sida 35 av 139

My dear cousin, who lives in same town as I do, I haven’t met last 71 years. All this years we have had an idea we had a relative out there somewhere, but never thought of it as any friend to meet or invite to any either parties or funerals. I remember his mother, my aunt when she visited my parents in their older days, spoke about her son. He has been a well known stranger for me all my life. During my brought up we use to be on visiting terms with some of my parents siblings and their families, but not all of them. Because both my parents had six siblings each and many of them had a large family. Sometimes we met for a short meeting but not any invitations. Once when my mother and I were going for some shopping downtown we met a woman and her son at the tram. A small conversation started and they sounded as old acquainted. When we stepped off the tram my mother told me it was her sister and her little son! I hadn’t heard about them. But as a six years old girl, I didn’t know everything. After all I have during all this years known I had a cousin. Some times when I have thought about him, he still has been that shy little boy trying to hide behind his mothers back, and sometimes he has been an adult without any special aspect. But he has always been there in my comprehension.

But since last summer we have started to write small letters to one another. It all started with a cousin of mine who use to phone me calls when he wanted to check up his memory about our ancestors, he is a genealogist and convinced I have an excellent memory about our common ancestry. Last summer I was told a cousin had written a book about his life. Immediately I was so curious about it I phoned this cousin and asked if the book was published. No he hadn’t get it published, he didn’t even have that intension. It was like he just wanted to write about his childhood and life. Probably not for any publication or any readers but himself, and the amusement to write and sit and remember. I know that feeling very well. It is because all my own writing, to amuse myself and recall memories. 

After a while he sent me the story about his life. He gave it to me without any persuasion from me, so probably he perceived me as a serious reader. I read and read. The story was all unknown to me but not any sensational story. A rather common story from times like this, last years of WW2. A story about a loving pair who had a difficult life because of the circumstances around them. But how they continued their “secret” relation their lifetime, and my cousin as a result of their love. 

When I had read the story I sent an answer about my delight getting an glimpse of his life. And how I recognised the feeling to type and remember things. We found a common feeling to get imbued with storytelling joy. To be honest I don’t know about him, but I nod my head and agreed to many of his ways to describe everyday life so simple but funny to read about. 

Around Christmas time he told in many letters about his freezer needing a defrost and tidying. He told me about the door seemed suspected not get shut up enough and the wares in it maybe suffered being not enough cold. And his recurring problems carrying his bags with food after shopping. He lives on third floor and he isn’t that 5-year kid anymore. He as well as I am an gaffer, an old. It is an achievement to walk all this stairs with empty hands, so with the bags it is even more a feat. 

Finally he told his freezer had become defrosted and clean! I could feel how exhausted he must have been after that! Our great author August Strindberg said once, it is the first and most important issue for a human, to keep alive. But he didn’t say anything about how to keep our body and home clean and functionary. But the refrigerator and freezer wasn’t invented in August’s lifetime. 

Last two month I have admired my cousin and his work cleaning his home and defrosting his freezer. I try to postpone all this heavier household works. 

Last weeks we have had an peculiar fragrance in kitchen. Nothing unpleasant but after all a very sharp scent of something strange. At last we recognise it coming from fridge when we opened the door. First I felt it as if someone just had peeled an orange in my apartment. But after a while I was convinced the scent came from the fridge. So yesterday we decided to do a makeover of our fridge. Everything were picked out and all shelves properly washed. In my early life as a housewife the fridge become cleaned continuously. But at that time it was less than ten objects to be lifted out. Our household had no more in the assortment in the fridge. Nowadays we have a lot, lot more. Some of it forgotten since long. And that half of a lemon as I use to just put in the fridge had been wrapped in plastic wrap and hidden behind some jars of marmalade. In a piece that wrap the lemon had transformed from that yellow little air cleaner to a dark green scent-bomb, ready to explode any day. To keep half a lemon in fridge is an old housewife tips, but without any wrap and I must say, which now is proven! 

When I stood there and washed all this shelves made of glass, so I may be careful, I thought of my cousin and his freezer. We are two to do this heavy household cleaning, he is alone. 

Här är svenskan

Min kära kusin, som bor i samma stad som jag, har jag inte träffat de senaste 71 åren.  Under alla dessa år har vi haft en aning om att vi har en släkting där ute någonstans, men aldrig tänkt på det som någon vän att träffa eller bjuda in till varken fester eller begravningar.  Jag minns att hans mamma, min moster när hon besökte mina föräldrar på äldre dagar, talade om sin son.  Han har varit en välkänd främling för mig hela mitt liv.  Under min uppväxt brukade vi vara på besök hos några av mina föräldrars syskon och deras familjer, men inte alla eftersom båda mina föräldrar hade sex syskon var och många av dem hade en stor familj.  Ibland träffades vi för ett kort möte men inte några inbjudningar.  En gång när jag och min mor skulle shoppa i stan mötte vi en kvinna och hennes son vid spårvagnen.  De började samtala och de lät som gamla bekanta.  När vi klev av spårvagnen sa min mor att det var hennes syster och hennes lille son!  Jag hade inte hört talas om dem.  Men som sexårig flicka visste jag inte allt.  Men trots allt har jag känt under alla dessa år har jag haft denne kusin.  Vissa gånger när jag har tänkt på honom har han fortfarande varit den där blyga lilla pojken som försökte gömma sig bakom sin mors rygg, och ibland har han varit vuxen utan någon speciell bild av honom.  Men han har alltid funnits där i mitt medvetande.

Men sedan i somras har vi börjat skriva brev till varandra.  Allt började med att en kusin till mig som ringer mig när han ville kolla upp sitt minne om våra förfäder, han är släktforskare och övertygad om att jag har ett utmärkt minne om våra gemensamma anor.  Förra sommaren fick jag veta att en kusin hade skrivit en bok om sitt liv.  Jag blev genast så nyfiken att jag ringde den här kusinen och frågade om boken var utgiven.  Nej, han hade inte publicerat, han hade inte ens den avsikten.  Det var som att han bara ville skriva om sin barndom och sitt liv.  Förmodligen inte för någon publikation eller några läsare än sig själv, och nöjet att skriva och sitta och minnas.  Jag känner till den känslan mycket väl.  Det är samma som allt mitt eget skrivande, för att roa mig själv och återkalla minnen.

Efter ett tag skickade han berättelsen om sitt liv till mig.  Han gav den till mig utan någon övertalning från mig, så förmodligen uppfattade han mig som en seriös läsare.  Jag läste och läste.  Historien var helt okänd för mig men ingen sensationell historia.  En ganska vanlig historia från tider som dessa, sista åren av andra världskriget.  En berättelse om ett älskande par som hade ett svårt liv på grund av omständigheterna runt dem.  Men hur de fortsatte sin ”hemliga” relation sin livstid, och min kusin som ett resultat av deras kärlek.

 När jag hade läst berättelsen skickade jag ett svar med ett tack, och hur glad jag var att få en glimt av hans liv.  Och hur jag kände igen känslan att skriva och minnas saker.  Vi fann en gemensam känsla av att bli genomsyrad av berättarglädje.  För att vara ärlig så vet jag inte så mycket om honom, men jag nickar med huvudet och höll med på flera av hans sätt att beskriva vardagen så enkelt men roligt att läsa om.

Runt juletid berättade han i flera brev om att hans frys behövde avfrostas och städas.  Han berättade för mig om dörren som man misstänkte inte gick att stänga tillräckligt och att varorna i den kanske inte var tillräckligt frusna. Och hans återkommande problem med att bära sina väskor med mat efter shopping.  Han bor på tredje våningen och han är inte det där 5-åriga barnet längre som jag minns honom.  Han likaväl som jag är en gamling.  Det är en bedrift att gå alla dessa trappor med tomma händer, så med väskorna är det ytterligare en bedrift.

 Till slut sa han att hans frys hade blivit avfrostad och rengjord!  Jag kunde känna hur utmattad han måste ha varit efter det!  Vår store författare August Strindberg sa en gång, det är den första och viktigaste frågan för en människa att hålla vid liv.  Men han sa ingenting om hur vi skulle hålla våra kroppar och hem rena och funktionella.  Men kylen och frysen hade inte uppfunnits inte under Augusts livstid.

 De senaste två månaderna har jag beundrat min kusin och hans arbete med att städa sitt hem och avfrosta sin frys.  Jag försöker skjuta upp alla sådana tyngre hushållsarbeten.

Sistlidna veckorna har vi haft en märklig doft i köket.  Inget obehagligt men trots allt en väldigt skarp doft av något konstigt.  Slutligen kände vi igen det som kommande från kylen när vi öppnade dörren.  Först kände jag det som att någon precis skalat en apelsin i min lägenhet.  Men efter ett tag var jag övertygad om att doften kom från kylen.  Så igår bestämde vi oss för att göra en ”makeover” av vårt kylskåp.  Allt plockades fram och alla hyllor plockade ut och diskades ordentligt.  I mitt tidiga liv som hemmafru städades kylskåpet kontinuerligt.  Men på den tiden var det mindre än tio föremål som skulle lyftas ut.  Vårt hushåll hade inte mer i sortimentet i kylen.  Nuförtiden har vi mycket, mycket mer.  En del av det även glömt sedan länge.  Och den där hälften av en citron som jag brukar lägga i kylen hade gömt sig bakom några burkar med marmelad.  Inlindad en bit plastfolie hade den citronen förvandlats från den gula lilla luftrenaren till en mörkgrön doftbomb, redo att explodera vilken dag som helst.  Att förvara en halv citron i kylen är ett gammalt husmorstips men den ska vara naken, inte inlindad i någon plastfolie. Jag måste säga, vilket nu är bevisat!

 När jag stod där och tvättade alla dessa hyllor av glas, så man får vara försiktig, tänkte jag på min kusin och hans frys.  Vi är två som gör den här tunga hushållsstädningen, han är ensam.

The world around us is so worrying with wars, earthquakes and political disagreements about unions of protection and how to describe what is “free speech” and what is derogatory statement about religions. Putins behaviour in east is a daily topic of conversation. A new wave of peoples reaction in Iran, former Persia is also telling me nowadays generation doesn’t accept a non democratic society. It has become all too difficult to hide rest of the world for the inhabitants, and the people doesn’t accept the legislations which gives them a lot of confinement in their daily life. 

People in Turkey is despaired of the disaster that befell the country. I overheard some people who spoke about the earthquake and how we in Sweden, despite our last discussions with Erdogan about if Sweden become a part of NATO or not, sent some help to Turkey after the catastrophe. It is not the country the help is meant for, it is humanity. And it doesn’t matter what government or king or president reigns the country. It is two different target groups. I think this is a common thought, people can’t see the difference between the country and its people. It is not any servility to Erdogan, he isn’t even asked if  and how he wants help from other countries. It is a rescue action which starts automatically all over the world when this kind of disasters occurs. So please do not question if it is wise or proper not to save peoples life. If we do so, questioning something like that, we put ourself in a position as part of a social condition governed by elected officials which, after all, only half of the people considered acceptable.  and above all, no own thoughts that deviated from the large group. We draws lines around our borders and make the world more fragmented and more impossible to unit. So please let the help to suffering people reach them without asking for allowance from any intermediary or regent. And don’t stop to have thoughts of your own.

I have forget to speak about the weather. As a matter of fact I haven’t speak much at all last fortnight. Some people find it nice when I keep quiet, but it happens I send a signal with my silence, I may have passed away. My husband said the other day he had heard about an old acquaintance of ours had died. But he commented he was told the man had left his boots. Awkward, how we try to avoid the word die. Even if it is as common as born.

Here I am, not really fit as a fiddle but almost. Considering my age and my conditions with half-assed eyes and so on. Last winter I have have knitted some shawls and both mittens and stockings. It is as I need to convince myself my eyes still works enough. And they passed the test this time. My basket with yarn and needles stay just beside my sofa, ready to use if any doubts about my ability appears. Just as Lucky Luke is prepared ready to draw his gun, I am ready to start a knitting. But for the moment it is armistice even considering my needles. 

Reading and playing some bridge between looking at TV occupying my time. Have had some nice meetings, dinner parties with friends and relatives last weeks. Both as guest and host. We need some physical encounters, not only digital phone calls and other digital communication. It fills my sense of belonging in a social context. And I need to feel belonged somehow.

Today I woke up by my phone telling me I had some message in mailbox. Froggyfriend told me he was going for a week in the Alps this very morning. He had his youngest son to make the arrangements this year about their skiing week. Now I know Froggyfriend is on his way. Another letter in mailbox told me about my cousin and his trouble being without his dishwashing machine. Have you once being used to have such one it is a hard life waiting for a new delivery of a new one and the man who installs. Today I read in my newspaper about an expression “live’s lesson”, and smiling I thought, at my age I do not need any lessons, life is mostly like that, a huge long never ending lesson in troublesomeness. 

I’m looking forward to this evening, hopefully my host doesn’t do as I did some weeks ago, changed the menu in last trembling minutes, because I have longed for getting served Tacos. A dish I hardly do in our home. Not easy to prepare for two persons, but I have volunteered by son and his wife when they wish to have this dish. Their children have all moved from parents and the same situation being two for the dinner table is an reality for them as well. 

Här är svenskan

Världen omkring oss är så oroande med jordbävningar, krig och politiska meningsskiljaktigheter om försvarsförbund och hur man beskriver vad som är ”yttrandefrihet” och vad som är nedsättande om religioner. Putins beteende i öst talas om dagligen.  En ny våg av folks reaktion i Iran, forna Persien säger också till mig att nuförtiden accepterar inte folk ett odemokratiskt samhälle.  Det har blivit allt för svårt att gömma resten av världen för invånarna, och folket accepterar inte lagstiftningen som ger dem en instängdhet i sitt dagliga liv.

 Människor i Turkiet är förtvivlade över den katastrof som drabbat landet.  Jag hörde några personer som talade om jordbävningen och hur vi i Sverige, trots våra senaste diskussioner med Erdogan om if all Sverige blir en del av Nato eller inte, trots allt skickade hjälp till Turkiet efter katastrofen.  Det är inte landet hjälpen är avsedd för, det är människorna.  Och det spelar ingen roll vilken regering eller kung eller president som regerar landet.  Det är två olika målgrupper, land eller människor.  Jag tror att detta är en vanlig tanke, folk kan inte se skillnaden mellan landet och dess folk.  Det är inte någon fjäskande mot Erdogan, han tillfrågas inte ens om och hur han vill ha hjälp från andra länder.  Det är en räddningsaktion som startar automatiskt över hela världen när den här typen av katastrofer inträffar.  Så ifrågasätt inte om det är klokt eller korrekt att inte rädda människors liv.  Om vi gör det, ifrågasätter något sådant, sätter vi oss själva i en position som styrs av förtroendevalda som trots allt bara hälften av folket ansåg vara godtagbart.  och framför allt vi har inga egna tankar som avviker från den stora gruppen, demokratin försvinner i samma ögonblick.  Vi drar linjer vid våra gränser och gör världen mer splittrad och mer omöjlig att förena.  Så låt hjälpen till lidande människor nå dem utan att be om hjälp eller tillåtelse från någon mellanhand eller regent.  Och sluta inte för att ha egna tankar.

 Jag har glömt att prata om vädret.  Jag har faktiskt inte pratat mycket alls de senaste två veckorna.  Vissa tycker att det är skönt när jag håller tyst, men det händer att jag skickar en signal med min tystnad, jag kan ha gått bort.  Min man sa häromdagen att han hade hört talas om att en gammal bekant till oss hade dött.  Men han kommenterade att han fick höra att mannen hade lämnat in sina tofflor.  Konstigt, hur vi försöker undvika ordet dö.  Även om det är lika vanligt som född.

 Här är jag dock, inte riktigt i skick som ny, men nästan.  Med tanke på min ålder och mina förutsättningar med halvtaskiga ögon och så.  Sistlidna vintern har jag stickat några sjalar och både vantar och strumpor.  Det är som jag behöver övertyga mig själv om att mina ögon fortfarande fungerar tillräckligt.  Och de klarade provet den här gången.  Min korg med garn och stickor står precis bredvid min soffa, redo att användas om några tvivel om min förmåga dyker upp.  Precis som Lucky Luke är redo att dra sin pistol, är jag redo att börja sticka.  Men för tillfället är det vapenstillestånd även med tanke på mina stickor.

 Att läsa och spela lite bridge mellan att titta på TV upptar min tid.  Har haft några trevliga möten, middagsbjudningar med vänner och släkt de senaste veckorna.  Både som gäst och värd.  Vi behöver lite fysiska möten, inte bara digitala telefonsamtal och annan digital kommunikation.  Det fyller min känsla av tillhörighet i ett socialt sammanhang.  Och jag måste känna mig tillhörig på något sätt.

 Idag vaknade jag av att min telefon sa att jag hade ett meddelande i brevlådan.  Froggyfriend berättade att han skulle åka en vecka till Alperna i morse.  Han fick sin yngste son att ordna deras skidvecka i år.  Nu vet jag att Froggyfriend är på väg.  Ett annat brev i brevlådan berättade om min kusin och hans problem med att vara utan sin diskmaskin.  Har du en gång vant dig vid att ha en sådan är det ett hårt liv att vänta på en leverans av en ny och mannen som installerar.  Idag läste jag i min tidning om ett uttryck ”livets hårda skola”, och leende tänkte jag, i min ålder behöver jag inga skolning, livet är för det mesta så, en enorm lång oändlig lektion i besvär.

 Jag ser fram emot den här kvällen, förhoppningsvis gör inte min värd som jag gjorde för några veckor sedan, ändrade menyn på de sista skälvande minuterna, för jag har längtat efter att få serverad tacos.  En maträtt jag mycket sällan gör i vårt hem.  Inte lätt att förbereda för två personer, men jag har ställt upp som frivillig hos son och hans fru när de vill ha den anrättningen.  Deras barn har alla flyttat från föräldrar och samma situation att vara två till middagsbordet är en realitet för dem också.

What will happen to our world? In my country we try and survive with this new government who like small children try and satisfy all people, Swedish as well as Turkish. Swedes has always had thoughts being sovereign, had no need to enter into any pacts. Being a part of EU was a late decision to solve when our ex- and import suffered a lot. We still think about EMU European Monetary Union, may be it will be, in any decade…. But NATO? Oh no! We are not interested in any alliance. We manage in our own! During war we never get attacked because we kept the German logistic system going….schhhhhhhh! Don’t tell anyone! We weren’t any nazists! We just wanted peace and quiet. If you don’t ask how, we don’t have to answer…. So please don’t ask. 

Now, the world has turned crazy. I have no idea if younger people can see it in that perspective as I an old woman. I, who has as my only task to chew the tendon so we can sew our clothes of skins. Skins from the animals which the hunters brings me after a good hunting. To bring us food on the table and skin for our clothes. 

I don’t know if you have read about Rasmus Paludan, a Danish citizen who several times has asked for allowance to, in public burn the Koran, here in Sweden. Probably he has been refused to do so in his own country. And our authorities allow him to do so, claiming the “freedom of speech”. 

If they had asked him what his aim were, we have a law towards defamation. And it had been out of the question to embarrass anyone, he had been refused here as he probably became in Denmark. Our glorious new government!!! There was only one purpose with his prank, to get the Muslims annoyed. And they really was! 

Nowadays I don’t know who I fear most, Putin or Erdogan, I think both of them works for their own purpose, not their peoples. Last days the Turkish leader has started to sound very hostile…. Mostly because of Paludan’s burning of the Koran, and the governments protection of the “freedom of speech”!

Forgive me to type such boring issues. I have decided not to speak politics here on my sight, but an old expression says: what fills your heart your lips reveal.  

Maybe this page will put me behind bars because I put my nose into a difficult case. But even if I probably am 6 feet under when the world has calm down, I can not just shut up and pretend I don’t care. This is a test about freedom of speech. I can not save our world from this worries, but I can tell my opinion about it. 

Här är svenskan

Vad kommer att hända med vår värld?  I mitt land försöker vi överleva med denna nya regering som likt små barn försöker tillfredsställa alla människor, svenska såväl som turkiska.  Svenskar har alltid haft tankar om att vara suveräna, inte behövt ingå några pakter.  Att vara en del av EU var ett sent beslut för att då lösa att vår ex- och import led mycket.  Vi tänker fortfarande på EMU Europeiska Monetära Unionen, kanske det kommer att bli det, vilket decennium som helst…  Men Nato?  Å nej!  Vi är inte intresserade av någon allians.  Vi klarar oss själva!  Under kriget blev vi aldrig attackerade eftersom vi höll det tyska logistiksystemet igång…schhhhhhhh!  Berätta inte för någon!  Vi var inga nazister!  Vi ville bara ha lugn och ro.  Om du inte frågar hur, behöver vi inte svara…  Så fråga inte.

 Nu har världen blivit galen.  Jag har ingen aning om yngre människor kan se det i det perspektivet som jag gamla kvinnan.  Jag som har som enda uppgift att tugga senor så vi kan sy våra kläder av skinn.  Skinn från djuren som jägarna kommer hem med efter en bra jakt.  För att ge oss mat på bordet och skinn till våra kläder.

 Jag vet inte om du har läst om Rasmus Paludan, en dansk medborgare som flera gånger har bett om tillåtelse att offentligt få bränna Koranen här i Sverige.  Förmodligen har han blivit vägrad att göra det i sitt eget land.  Och våra myndigheter tillåter honom att göra det och hävdar ”yttrandefriheten”.

 Om de hade frågat honom vad hans syfte var, har vi en lag mot förtal.  Och det hade varit uteslutet medelst ärekränkning baktala någon, han hade fått avslag här lika väl som han förmodligen blev i Danmark.  Vår härliga nya regering!!!  Det fanns bara ett syfte med hans tilltag, att irritera muslimerna.  Och det blev de verkligen, irriterade!

 Nuförtiden vet jag inte vem jag fruktar mest, Putin eller Erdogan, jag tror att de båda enbart arbetar för sitt eget syfte, inte för sitt folks.  De senaste dagarna har den turkiske ledaren börjat låta väldigt fientlig….  Mest på grund av Paludans brännande av Koranen, och regeringens skydd av ”yttrandefriheten”!

 Ursäkta att jag skriver om så här tråkiga ämnen.  Jag har tidigare bestämt mig för att inte tala politik här på min sida, men ett gammalt uttryck säger: vad som fyller ditt hjärta avslöjar dina läppar.

 Kanske den här sidan kommer att sätta mig bakom lås och bom eftersom jag stoppat näsan i ett svårt problem.  Men även om jag förmodligen är ”6 fot under” när världen har lugnat ner sig, kan jag inte bara hålla käften och låtsas som att jag inte bryr mig.  Detta är ett test om yttrandefrihet.  Jag kan inte rädda vår värld från denna oro, men jag kan säga min åsikt om det.

I have read about gangsters who very lucratively protected shop owners towards other gangsters who rob and shoot shop owners. Even in movies I have been told about this unlawful business among rascals and robbers. Probably much more lucrative than the rascals who ring up older people and fool them to give up both secret codes about their banks and even leave out their cards so the rascals can withdraw money from the ATM. We read about it in the newspaper almost daily, and we shudder and think it’s terrible. And of course it is. Fooling old people seems to be a bit more serious than fool younger people. Why do we think so? I can imagine old people are more credulous. Maybe we are. I think when we have shut our door and even locked it, we think we are in a safe place. We haven’t understand yet there are borders, limits as we think as untouchable, this limits aren’t there anymore. Sometimes I have thought of people who has a sight as an X-raymashine, and felt I want to wrap my clothes better around my body. But it is an old woman’s thinking. Nowadays no lock protects you towards rascals and robbers. And it is all wireless. Hopefully you may reveal those frauds when they test your alertness. 

Even more difficult is when the fraudsters do their test in a legal way. Do you  recognise it or do you in your honest soul try to put things right, and instead you make it worse for your own perception. I have one example of things which makes me very confused. One of the largest food company here in Sweden, where I am a member, send every month an account statement, telling me how much I have bought for last month. And the moneys I have left on my account. But last years they print the sum with a minus sign before. When I read a minus sign I think I have a debt to the company! And my heart beats some extra beat! Do I have a debt to this company. First time this minus sign appeared on my account statement I was going to immediately send away money, because be in debt for food I already have eaten, it was very embarrassing for me. But after a while when I had read the statement some more times, I realised the “new” way to show me the account was, the minus meant to tell me how much the company owed me. Why this change of communication between company and customer?? Excuse me, I never get a clue. But I really felt as if had been fooled, one way or another. The company continue with this strange monthly accounting, they owe me money. And of course without any interest!

Another weird thing had occurred to me lately. Since at least fifteen years I have had a guard company protecting my home. Not this rascals who offer protection in the criminal world. No it is a legal business, but the business idea is the same, collect money and do as little as possible. Just take advantage of this wireless world we live in. After burglaries when thieves had emptied our house twice, we decided to ask for this “legal” protection, with a burglary alarm and cameras. Not any expensive equipment nowadays. And with a connection to the guard company who check up if something makes the alarm to start. In more than fifteen years we haven’t had any reason for them to react. But every month I have followed my part of our deal. Paid as agreed. Since fifteen years. In December last year I got a letter from them they were going to have a different receiver for the payment, a new way to collect the money. 

An invoice with the new giro number followed the letter and I took care of the payment. I will not risk to forget to pay. And the sum was the same so it didn’t feel wrong. I put it for pay at the end of the month, the 30th. When I had some notes to write in my “check book” at the end of the month I noticed the company had withdrawn the usual amount, the amount I had paid for the guard service via automatic. So I had paid twice! Very surprised I called the company and the man who answered the phone explained to me, it was all right. He told me I had paid all my bills to them earlier in arrears, now they had with this change of way to pay decided their customer shall pay in advance! So during December last year I had to pay double payment, without any good reason. Without any excuse they cashed in double charge. Can you imagine I felt basically tricked! We feel pity for those elder people who get robbed by rascals per phone calls. But this company who cash in a huge sum every month without doing anything, excuse me dear readers, I feel as it is a fooling behaviour as well. Now I have to be very careful and inform my inheritors to end the agreement when I die so they can get money back for the days I have paid for in advance.

Här är svenskan

Jag har läst om gangsters som mycket lukrativt skyddar både restaurangägare och butiksägare gentemot andra gangsters som rånar och beskjuter deras verksamhet,heter. Detta är förmodligen mycket mer lönsamt än de som ringer upp äldre människor och lurar dem att uppge sina bank-ID. De ven kan få dem att lämna ifrån sig sina bankomatkort med tillhörande PIN-koder. Vi läser om det i tidningar så gott som dagligen, och vi ryser och tycker det är hemskt, och såklart. Att lura gamla människor verkar anses som värre än att lura yngre människor. Varför anser vi det? Troligen uppfattar vi äldre som mer godtrogna, och kanske vi är det. Vi tror att då vi stängt vår dörr och låst om oss, är vi säkra. Vi har fortfarande inte riktigt förstått att de gränser vi trodde var oöverstigliga inte är det längre.  Numera skyddar inget lås dig mot skojare och rånare. Allt är trådlöst.  Förhoppningsvis kan du avslöja dessa bedrägerier när de testar din vakenhet.

Ännu svårare blir det när bedragarna gör sitt ”test” på ett lagligt sätt.  Känner du igen det eller försöker du med din ärliga själ ställa saker till rätta, och istället gör du det värre för din egen skull.  Jag har ett exempel på saker som gör mig väldigt förvirrad.  Ett av de största livsmedelsföretagen här i Sverige, där jag är medlem, skickar varje månad ett kontoutdrag som berättar hur mycket jag har handlat för förra månaden.  Och pengarna jag har kvar på mitt konto.  Men förra åren skriver de mitt tillgodohavande med ett minustecken framför.  När jag läser ett minustecken tror jag att jag har en skuld till företaget!  Och mitt hjärta slår några extra slag!  Har jag en skuld till detta företag? Första gången detta minustecken dök upp på mitt kontoutdrag tänkte jag genast skicka iväg pengar, för att stå i skuld för mat jag redan har ätit, det var väldigt pinsamt för mig.  Men efter ett tag när jag hade läst meddelandet några gånger till, insåg jag att det ”nya” sättet att visa mig kontot var att minus menade hur mycket företaget var skyldigt mig.  Varför denna förändring av kommunikation mellan företag och kund??  Ursäkta, jag får ingen aning.  Men jag kände mig verkligen som om jag blivit lurad, på ett eller annat sätt.  Företaget fortsätter med denna märkliga månadsbokföring, de är skyldiga mig pengar.  Och såklart utan någon ränta!

 En annan konstig sak hade hänt mig på sistone.  Sedan minst femton år har jag haft ett vaktbolag som skyddar mitt hem.  Inte dessa skojare som erbjuder skydd i den kriminella världen.  Nej det är en laglig verksamhet, men affärsidén är densamma, samla in pengar och gör så lite som möjligt.  Bara dra nytta av denna trådlösa värld vi lever i. Efter inbrott när tjuvar hade tömt vårt hus två gånger bestämde vi oss för att be om detta ”rättsliga” skydd, med inbrottslarm och kameror.  Ingen dyr utrustning nuförtiden.  Och med koppling till vaktbolaget som kollar upp OM något får larmet att starta.  På mer än femton år har vi inte haft någon anledning för dem att agera.  Men varje månad har jag hållit min del av avtalet.  Betalt enligt överenskommelse.  Sedan femton år.  I december sistlidna år fick jag ett brev från dem att de skulle ha en annan mottagare för betalningen, ett nytt sätt att samla in pengarna.

 En faktura med det nya gironumret följde med brevet och jag skötte betalningen.  Jag riskerar inte att glömma att betala.  Och summan var densamma så det kändes inte fel.  Jag skriver in det för att dras i slutet av månaden, den 30:e.  När jag hade några anteckningar att skriva i mitt noteringshäfte i slutet av månaden märkte jag att företaget hade dragit det vanliga beloppet också, det belopp jag hade betalat för vakttjänsten via automatik.  Så jag hade betalat två gånger!  Mycket förvånad ringde jag företaget och mannen som svarade i telefonen förklarade för mig att det var okej.  Han berättade att jag hade betalat alla mina räkningar till dem tidigare i efterskott, nu hade de med denna förändring att betala bestämt att deras kunder ska betala i förskott!  Så under december förra året fick jag betala dubbel betalning, utan någon bra för mig vettig anledning.  Utan någon förklaring kasserade de in dubbel avgift.  Kan ni föreställa er att jag kände mig lurad!  Vi tycker synd om de äldre som blir rånade av skojare via telefonsamtal.  Men det här företaget som tjänar in en enorm summa varje månad utan att göra någonting betungande, ursäkta kära läsare, jag känner att det är ett skumt beteende.  Nu måste jag vara väldigt försiktig och meddela mina arvtagare att avsluta avtalet när jag dör så de kan få tillbaka pengar för de dagar jag har betalat i förskott.

Today the English after the Swedish

Idag svenskan först.

VABBA, (Vård Av Barn). Är detta ett ord som är unikt för oss i Sverige? Eller har det en motsvarighet i andra länder? Ska kolla  Google translator. Om jag ber om en översättning av ”VABBA” så säger Google utan en sekunds tvekan, ”woobly”. Låter småtrevligt att woobly-a. Tills jag läser ett exempel på vad ordet betyder, att om man t.ex. kör bil och känner ett ”wooblying” kan det bero på att man har punktering och hela bilen vobblar. Så nej det är nog ganska svenskt att VABBA. 

Sedan den 11 december då Skånetrafiken bytte tidtabeller och förmodligen i samband med detta även gjorde en omorganisation av sin personal, ser man var de har satt dem som VABBAR ofta. Det får inte påverka turtätheten eller värre förseningar än tidigare. Därför har man satt dem som VABBAR ofta, på tjänster som inte påverkar framförandet av personbefordran allt för mycket. Tidigare har till exempel dessa displayer som stått för dels informationen om vilken busslinje man åker, och var bussen befinner sig skötts kontinuerligt utan större mankemang. Efter det magiska datum 11 dec. 2022 sköts dessa displayer troligtvis av personal som har små barn med återkommande tillstånd som utestänger dem från daghem och skolor. För det är minst ett par gånger per vecka att denna information är ur funktion. Damen som troget berättar vilken hållplats som är ”nästa” har inga småbarn. Hon är på plats s.g.s. dagligen. Det har hänt att hon inte funnits i tjänst någon kväll. Olyckligtvis tillsammans med en vabbande informatör på skärmen i busstaket. Då har man fått koncentrera sig var man befinner sig. Häruppe i de norra delarna av staden som kantas av skogspartier och kyrkogårdar är det inte så upplyst. Det är svårt att ha koll på när man ska stiga av. Man får räkna höger och vänster-svängarna för att veta när man ska trycka på ”stanna”-knappen. Digitalisering i all ära, men visst är man utelämnad då de som sköter vissa tjänster inte kan göra det hemifrån. Men det har passerat drygt en månad och man har lärt sig hur hanterar vi dessa brister. Framför allt då vi är flitiga busskunder. 

Värre var det med turan vi som vi inte varit så flitiga med under pandemin. Sist vi åkte färjan och intog en middag i deras restaurang var våren 2019. Alltså fyra år sedan. Då allt annat har förändrats oerhört mycket var vi beredda att inte känna igen oss i den miljön. Men en sak kändes tryggt. De kan ju inte ha vabbande kockar och servitörer, så vi gjorde som traditionen bjöd. Städade ut julen, snofsade till oss och begav oss iväg. Vi hade beställt bord digitalt och jag instruerade maken att han skulle köpa biljetter: enkla och pensionärs…. Trodde det var endast via automat man kunde köpa biljett. Men ojdå, där satt en dam i en lucka. Precis som förr i världen, som vi minns att man gjorde. Swishade in en sedel genom luckan i nedre delen av glaset och swish ut kom en biljett. Men nej, nu ljuger jag. Inga pengar, bara kort, eller som jag gjorde medelst via mobilen. Och swisch så dök det upp biljetter och en leende dam som önskade oss en trevlig kväll. Förmodligen satt damen ifråga sysslolös mellan biljettförsäljningen, men hade det varit jag hade jag haft ett stickning att ta till. 

På båten, i restaurangen, stod där ett bord vackert dukat för oss, vi kände oss väntade! Även om det hör till traditionen att äta månadens erbjudande just denna dag, julgransplundringsdagen, ville vi ju visa oss lite viktiga. Snällt satt vi och studerade menyn och vinlistan till dess att vi kände servitrisen göra snävare och snävare svängar runt oss. Just på denna tur klockan 17.00 var det inte så många medresenärer. En flaska kallt gott vatten hade vi fått in i samband med menykorten. Ingen brådska. Det är trots allt bara en gång om året vi gör denna resa, tjugondag-knutresan. Och den har stått över fyra år. Till sist beställde vi, och jag sa att det brukar vara något som kockarna är bra på, denna månadsmeny. Servitrisen nickade och garanterade att det var väl värt att prova. Vinet bars in i en öppnad flaska, något jag reagerar för. Jag vill se då de öppnar flarran! Att det uppvisas en etikett som stämmer överens med det vi har beställt, är inget jag tycker ar intressant. Jag vill inte påpeka sådana detaljer men jag noterar dem. Jäkla gnällkäring. Men det smakade chardonnay och det var det vi beställt, så det fick vara bra med det. Den där smakskvätten fick godkänt då vinet hade både rätt temperatur och ingen dålig bismak. Vi fick in en entré som i menyn sades vara en bakelse. Ja vad är bakelse?  Då servitrisen satte assietterna framför oss, sa hon, vad säger ni om det här här? Jag bad att få återkomma då vi smakat. 

Vi fick in en rågbrödsskiva med en äggformad skapelse, en laxröra. Maken sa: varmrökt lax, jag la till att den även innehöll lite kallrökt lax. Ärtskott som dekoration och en ring runtom med plippar med dillolja. Hade vi haft Tina med så hade hon sagt:jättegott! Och vi hade nickande hållit med. Dock saknade jag det där ordet, bakelse. Varför kalla det något det inte var? Har orden i språket blivit så lite använda att vi inte hittar synonymer eller liknande ord? Har vi glömt att söka ett annat ord? Har allt blivit snålt tilltaget i våra vokabulär? Ok, jag kallar det en lax-entré så behöver jag inte visa att jag tappar bort ord i mitt språk. Vilket jag gör dagligen och stundligen. 

Huvudrätten som bestod av en köttbit, kalventrecôte och potatiskrokett serverades då vi vände i Helsingborg. Åh så länge sedan vi turade. Men så mysigt. Maten vi fick in såg ut som en köttbit med en fransbrödbulle bredvid. Jag kunde inte hålla tyst, utan kommenterade den där frallan. Servitrisen småskrattade och sa, ja ni får väl testa den där frallan. Nu hade det stigit på mer folk och vi fick medresenärer runt oss. Det var många beställningar som hon skulle ta upp och effektuera. Vi fick själv fylla på med vin i våra glas så duken fick tyvärr lite blöta fläckar, då flaskan förvarades i ishink. Vissa servitriser fyller på i glasen varje gång de passerar. Vet inte vilket som jag föredrar.

Men nu smakade jag en pyttebit av ”frallan”, en potatiskrokett. OMG, som ungdomen säger. Jag hade aldrig behövt den där köttbiten. Kroketten och såsen var alldeles tillräcklig för att få mej till att jubla. En mjuk fin pepparsås och den krispigt goda förmodligen panerade ytan av kroketten, som gömde ett gott mos. Behövdes som sagt inte mer. Jag kunde ätit mig mätt på det. 

Servitrisen passerade och frågade om allt var till belåtenhet. Jag sa att det var tur jag tog en bild av ”frallan” innan jag smakade, för jag blev helt tårögd då jag fick maten i munnen. Inte starka peppriga smaker utan en mild fin smakförnimmelse där man tydligt kunde uppfatta de olika ingredienserna. Men vilken sammansättning. Jag blir så glad då jag hittar en maträtt gjord av mestadels inhemska råvaror, även om vissa kryddor får man hämta där pepparn växer. 

Där fanns inte några berg av grönsaker, varken färska eller ditslängda typ ärter och morötter. Nej under köttet låg där små smakliga bitar. Inga som propsade på egen uppmärksamhet. Kroketten tog över helt och vi satt och småskrattade. Aldrig att vi drömt om att en kock kunde överraska oss med sitt sätt att presentera ”pären” som min norrländske gubbe kallar dem. Jomenvisst! Vi smaskade och njöt denna sås-potatis-kombo. Köttbiten i all ära men den var bara ett tilltugg. Och tillika mör och fin, så tugg….nja. Tanken att be om påfyllning på potatisen dök aldrig upp hos någon av oss. Men efteråt, kunde vi ju bett om det och en doggybag till köttet. Kan man göra så? 

Då vi tömt våra tallrikar kom servitrisen och plockade bort disken samtidigt som hon sa att ”desserten väntar vi väl med en stund?” Just då kände vi oss nöjda så vi nickade jakande. Kände mig lite styrd av hennes sätt att föreslå pausen, men hon hade kanske mycket för tillfället och vi hade ingen brådska. Sippade på det sista vinet och småpratade. 

Det var första gången vi var på ”lokal” sedan jag fått mina hörapparater, och det inte spelades musik i högtalarna runt oss. Jag bestämde mig för att skaffa dem då jag var i Paris i våras. Då vi befann oss på matställen där det var folk runtom som pratade skrattade eller bara samtalade lite högre, märkte jag att jag sa ”va” vartannat ord. Inte till folket runtom, för det hjälper inga hörapparater mot, de talar franska, men maken och vårt ev. matsällskap. Nu fick vi en riktigt hyfsad utvärdering. Jag kunde följa diskussionerna på intilliggande bord om jag fokuserade på det. Och det vill man ju. Lyssna i smyg, spionera…Ett ypperligt tillfälle att göra en utvärdering av dessa hjälpmedel. 

Nu kom servitrisen med desserten och jag bad om lite kaffe till. En smaskig dessert med glass och stekta bananer. Det var också sådant jag alltid tycker är för snålt tilltaget, gottegrisen Inga-Lill. 

Vid ett tillfälle passerade servitrisen igen och frågade: smakade det bra? Alla tre gångerna stannade hon artigt upp och lyssnade på våra svar ibland med en kontrareplik, innan hon hastade vidare. Sen var det bra! Vi satt sista överfarten och försökte få ögonkontakt med henne för att be om notan. Jag är övertygad att de har koll på sina gäster hela tiden, men ingen antydan att vi satt kvar och väntade. Är även övertygad att om vi vinkat med vinflaskan, för påfyllning, hade hon sett oss. Men nej inte ett tecken på att närma sig mot oss. Då båten anlöpte hamn reste jag mig och klädde på mig ytterkläderna. Passerade bort mot disken där hon stod tillsammans med de andra servitörerna. Jag frågade om hon föredrog en springnota eller om hon snabbt kunde räkna ut vad vi var skyldiga. Jodå, det var hon villig till, snabbt fick jag beloppet presenterat för mig. Jag sa att hon glömt kaffet så hon fick göra en ny uträkning. Och med ett ”blipp” så betalade jag med mobbens paypal. Och vi hann stiga av båten på rätt sida sundet. Visserligen är det inte mitt bekymmer om man inte hinner betala på den tid man är ombord, men jag vill att rätt ska vara rätt. 

Förr talade man ofta om att det var mycket prat och lite verkstad. Jag skulle vilja ändra den frasen till, mycket emojis och tummar upp och ned, kanske till verkstadens fördel i komparationen. Men dagen efter låg det i min postlåda ett brev där man snällt ber mig fylla i ett kryss under de alternativ som finns, för att betygsätta min upplevelse av vår Tura. 

Fantastiskt.     Mycket bra.     Bra.     Godkänt.     Dåligt.     Not relevant                                

      😀                      😎                 🙂             😐                 🙁                  ?                           

Fortfarande saknar jag detta som jag benämner som ord. Var har de tagit vägen? Nyanserna i emojis kan aldrig ersätta orden som vi har med oss som kommunikationsmöjligheter från vårt modersmål. Jag kommer att strunta i dessa kryss, men en länk till denna berättelse ska de få. Och om de har någon som inte VABBAR som eventuellt samlar in de svar de får på sitt beröm-fiske, kanske de får problem hur det ska tolkas. Inte mitt problem det heller. 

Here is the English 

VABBA, (to be at home because of  sick children).  Is this a word that is unique to us in Sweden?  Or does it have a counterpart in other countries?  Will check Google translator.  If I ask for a translation of ”VABBA”, Google says without a second’s hesitation, ”woobly”.  Sounds cute to wooblying.  Until I read an example of what the word means, that if you e.g.  drive a car and feel a ”wooblying”, it could be because you have a flat tire and the whole car wobbles.  So no, it’s probably quite Swedish to VABBA.

 Since December 11, when Skånetrafiken changed timetables and probably in connection with this also reorganized their staff, you can see where they have put those who (VABBAR) stay at home because of sick children often.  It must not affect the frequency of trips or worse delays than before.  Therefore, they have often been put as parents who often are home with sick children, on services that do not affect the performance of passenger transport too much.  In the past, for example, these displays, which provided the information about which bus line you are on, and where the bus is, have been operated continuously without major problems.  After the magical date 11th of December  2022, these displays seems to be managed by staff who have young children with recurrent conditions that exclude them from daycare and schools.  Because it is at least a couple of times per week this information is out of order.  The lady who faithfully tells you which stop is ”next” has no small children.  She is in place almost daily.  It has happened that she was not on duty some evening.  Unfortunately together with a missing informer on the screen in the bus roof.  Then you have had to concentrate on where you are.  Up here in the northern parts of the city, which are bordered by forest areas and cemeteries, it is not so well lit.  It is difficult to keep track of when to get off.  You have to count the right and left turns to know when to press the ”stop” button.  Digitization in all its glory, but of course you are left out as those who manage certain services cannot do it from home.  But just over a month has passed and we have learned how to deal with these shortcomings.  Above all, as we are diligent bus customers.

It was worse with the journey with our ferries, we were not so diligent with during the pandemic.  The last time we took the ferry and had dinner in their restaurant was in the spring of 2019. So four years ago.  As everything else has changed enormously, we were prepared not to recognize ourselves in that environment.  But one thing felt safe.  They can’t have busy cooks and waiters away from their job, so we did as tradition dictated.  Cleaned up Christmas decorations, dressed and left.  We had ordered a table digitally and I instructed the husband to buy tickets: one way and retired person ticket….  I thought you could only buy a ticket via the machine.  But alas, there was a lady sitting in a hatch.  Just like in the old days of the world, as we remember people doing.  Swished a banknote through the slot in the lower part of the glass and swished out a ticket.  But no, now I’m lying.  No money, just cards, or as I did via mobile.  And swish, tickets appeared and a smiling lady wished us a nice evening.  Presumably the lady was sitting idly between ticket sales, but if it had been me I would have had a knitting to do.

 On the boat, in the restaurant, there was a table beautifully set for us, we felt we were being waited on!  Even though it is part of the tradition to eat the month’s offer on this particular day, Christmas tree looting day, we wanted to show ourselves a little important.  Kindly, we sat and studied the menu and the wine list until we felt the waitress making tighter and tighter turns around us.  Just on this tour at 17.00 hour there were not that many fellow travelers.  We had received a bottle of cold good water in connection with the menu cards.  No rush.  After all, we only make this trip once a year, the Christmas tree looting day-trip.  And we have missed it for over four years.  Finally, we ordered, and I said it’s usually something the chefs are good at, this month’s menu.  The waitress nodded and assured that it was well worth a try.  The wine was brought into an opened bottle, something I react to.  I want to see when they open the bottle!  The fact that a label is presented that matches what we have ordered is not something I find interesting.  I don’t want to point out such details but I note them.  Damn whiner.  But it tasted like chardonnay and that’s what we ordered, so it had to be fine with that.  That splash of taste was approved as the wine had both the right temperature and no bad aftertaste.  We got an entree that the menu said was a pastry.  Yes, what is pastry?  When the waitress put the plates in front of us, she said, what do you say about this here?  I asked if I may reply when we had tasted.

We received a slice of rye bread with an egg-shaped creation, a salmon mash.  The husband said: hot smoked salmon, I added that it also contained some cold smoked salmon.  Pea shoots as decoration and a ring around with small drops of dill in oil.  If we had Tina with us, she would have said: delicious!  And we had nodded in agreement.  However, I missed that word, pastry.  Why call it something it wasn’t?  Have the words in the language become so little used that we cannot find synonyms or similar words?  Did we forget to look up another word?  Has everything become stingy in our vocabularies?  Ok, I call it a salmon entrée so I don’t have to show that I’m losing words in my language.  Which I do daily and from time to time.

 The main course, which consisted of a piece of meat, veal steak and potato croquette, was served when we returned to Helsingborg.  Oh so long since we made this trip, going by ferry back and forward many times to Denmark.  But so cozy.  The food we got looked like a piece of meat with a bun of bread beside it.  I couldn’t keep quiet, but commented on that bun.  The waitress chuckled and said, well, you should try that “bun”.  Now there were more people coming and we had fellow travelers around us.  There were many orders that she had to take up and execute.  We had to fill our glasses with wine ourselves, so unfortunately the cloth got some wet spots, when the bottle was kept in an ice bucket.  Some waitresses refill the glasses every time they pass.  I don’t know which one I prefer.

 But now I tasted a small piece of the ”bun”, a potato croquette.  OMG, as the youth say.  I had never needed that piece of meat.  The croquette and the sauce were just enough to make me cheer.  A soft fine pepper sauce and the crunchy goodness probably breaded the surface of the croquette, which hid a good mashed potato.  As I said, no more was needed.  I could eat me fill of it.

The waitress passed by and asked if everything was to your satisfaction.  I said it was lucky I took a picture of the ”bun” before I tasted it, because I got teary-eyed when I put the food in my mouth.  Not strong peppery flavors but a mild fine taste sensation where you could clearly perceive the different ingredients.  But what a composition.  I am so happy when I find a dish made from mostly local ingredients, although some spices have to be sourced from where the pepper grows. (In Sweden the expression ”where the pepper grows” we use when we wish someone go to hell)

 There were no mountains of vegetables, neither fresh nor thrown away like peas and carrots.  No, under the meat there were small tasty pieces.  No one who crammed for their own attention.  The croquet took over completely and we sat and laughed.  Never did we dream that a chef could surprise us with his way of presenting the ”pears” as my Northern man calls the potatoes.  Of course!  We slurped and enjoyed this sauce-potato combo.  The piece of meat in all its glory, but it was just a snack.  And at the same time tender and tasteful.  The thought of asking for refills on the potatoes bun never occurred to any of us.  But afterwards, we Wishes we have asked for it and a doggy bag for the meat.  Can you do that?

 When we had emptied our plates, the waitress came and took away the dishes while saying that ”can we wait for the dessert a while?”  Right then, we felt satisfied so we nodded affirmatively.  I felt a little steered by her way of suggesting the break, but maybe she had a lot at the moment and we were in no rush.  Sipped the last of the wine and chatted.

It was the first time we were in a restaurant  like this since I got my hearing aids, and there was no music playing in the speakers around us.  I decided to get the aids when I was in Paris last spring.  When we were in restaurants where there were people around talking, laughing or just talking a little louder, I noticed that I said ”what” every other word.  Not to the people around, because hearing aids don’t help, they spoke French, but the husband and our possibly  dinner party.  Now we got a really decent evaluation.  I could follow the discussions at adjacent tables if I focused on it.  And you want that.  Listen secretly, spy… A great opportunity to evaluate these aids.

 Now the waitress brought the dessert and I asked for some coffee.  A yummy dessert with ice cream and fried bananas.  It was also what I always think is too stingy a measure, the sweet toothed Inga-Lill.

 At one point the waitress passed by again and asked: did it taste good?  All three times she politely stopped and listened to our answers, sometimes with a counter-rejoinder, before rushing on.  Then it was good!  We sat on the last crossing and tried to make eye contact with her to ask for the bill.  I’m sure they keep an eye on their guests at all times, but no hint that we were left waiting.  I am also convinced that if we had waved the wine bottle for a refill, she would have seen us.  But no, not a sign of approaching us.  When the boat pulled into port, I got up and put on my coat .  Passed by to the counter where she stood together with the other waiters.  I asked if she preferred a bill of lading or if she could quickly figure out what we owed.  Yes, she was willing to, I quickly had the amount presented to me.  I said she forgot the coffee so she had to do a new calculation.  And with a ”blip”, I paid with the phone’s PayPal.  And we managed to get off the boat on the right side of the waves.  Admittedly, it’s not my concern if you don’t have time to pay while you’re on board, but I want right to be right.

 In the past it was often said that there was a lot of talk and little workshop.  I would like to change that phrase to, a lot of emojis and thumbs up and down, maybe to the workshop’s advantage in the comparison.  But the next day there was a letter in my mailbox where they kindly ask me to fill in a cross under the options available, to rate my experience of our Tura, as we name the ferry trip and restaurant visit.

Fantastiskt          Mycket bra.        Bra           Godkänt         Dåligt.     Not relevant                                

      😀                        😎                    🙂                 😐                   🙁                  ?         Emojis                                 

I still miss what I call words.  Where have they gone?  The nuances of emojis can never replace the words that we carry with us as means of communication from our mother tongue.  I will ignore these crosses, but a link to this story they should get.  And if they have someone who doesn’t is home taking care of children, possibly collect the responses they get to their praise fishing, they might have trouble how to interpret that.  Not my problem either.