Författare: Inga-Lill Sida 34 av 134

Who’s in the nursery, my father used to ask when we just sat down to dinner table. And we all siblings looked at one another, all of us very keen to get food on our plates. Either of us wanted to leave the table for even that 30 seconds it should take to run away and turn off the light,  we wanted to get food, meatballs or sausages. Potatoes there were enough, but sometimes there was a little fight about the last meatballs. And if father asked anything about who was in nursery, he meant he saw the light was on. And all kids around dinner-table. Someone had left the room and went away, without turning off the light. It was a sin a big sin. And if father asked who had left the light on, we were fast to tell him – it wasn’t I who who turned it on. As if it was an excuse, it wasn’t. We just told him how ignorant children he had, who didn’t paid any attention to the main problem. The electricity wasn’t for free, it was a dept which should be paid every month. 

I can still remember the discussions my parents had when they changed the power in our town. From 127 voltage in the wires to 220 voltage. They were offered to make an change in the electric motor in the vacuum cleaner and other electric device they had. And the question was, buy a new cleaner or take the offer.  With lamps but it was easy, just to change the bulbs. I don’t remember how they solved most problems, but the vacuum cleaner they used the old one and got it fixed.

I can really save elektricity when I need. But during last decades it had been rather cheap, the electric curryns bills have been an affordable Households fee. 

This year it has become a fee we cant understand….. why and when has the power become a luxury? As I can read in some articles it isn’t any shortage. Why then this twice and trice higher fee? Without any shame I confess, I do not understand. But must tell my suspicions about the power has become a weapon in this weird odd world. 

And I accept because I have no choice for anything else. The other day I proudly told my husband the phosphorescent glow from my watch face is enough when I walk around in the dark during night in my home. Of course he laughed at me. And told me about all power we have stand by in our home also is a perfect light source if the watch doesn’t glow long enough after I switched off the light. Suddenly I realised our routers require power to be stand by all day around. Help! What shall I do. 

I can imagine a winter when we may have use for all my mittens, socks and shawls I have knitted during years. Finally all my knitting will become a necessity.  

We aren’t without any topics of conversation in times like this. We have new reports day by day what surprises we have met in shops every day. 

Now our new government have to prove how good they are. They have blamed the last government for a lot of bad decisions. Now it’s up to proof. Or is it impossible to stop all changes in our world. Have we over consumed all of it? 

Här är svenskan

Vem är i lillarummet, brukade min far fråga när vi precis satt och till middagen.  Och vi alla syskon tittade på varandra, vi var alla väldigt angelägna om att få mat på våra tallrikar.  Ingen av oss ville lämna bordet även i de där 30 sekunderna det skulle ta att springa iväg och släcka lampan, vi ville få mat, köttbullar eller korv.  Potatis de räckte alltid, men ibland blev det bråk om de sista köttbullarna.  Och när far frågade något om vem som var i lillarummet, menade han att han såg att lampan var tänd.  Och alla barn runt middagsbordet.  Någon hade lämnat rummet och gått därifrån, utan att släcka ljuset.  Det var en synd, en stor synd.  Och om far frågade vem som hade lämnat lampan tänd, var vi snabba med att berätta – det var inte jag som tände den.  Som om det var en ursäkt, det var det inte.  Vi berättade enbart för honom hur nonchalanta ungar han hade, som inte uppmärksammade huvudproblemet.  Elen var inte gratis, det var en avgift som skulle betalas varje månad.

 Jag kan fortfarande minnas diskussionerna mina föräldrar hade när de ändrade elen i vår stad.  Från 127 volt i ledningarna till 220 volt.  De erbjöds att få en förändring av elmotorn i dammsugare och annan elektrisk apparatur de hade.  Och frågan var, köp en ny dammsugare eller ta erbjudandet med omdaningen av den gamla.  Med lampor men det var enkelt, bara att byta glödlampor.  Jag minns inte hur de löste de flesta problem, men dammsugaren använde de den gamla och fixade den.

 Jag kan verkligen spara ström när jag behöver.  Men under de senaste decennierna hade det varit ganska billigt, elräkningarna har varit en överkomlig hushållsavgift.

 I år har det blivit en avgift som vi inte kan förstå….. varför och när har elen blivit en lyx?  Som jag kan läsa i vissa artiklar är det ingen brist.  Varför då denna dubbel och tre gånger högre avgift?  Utan någon skam så erkänner jag, jag förstår inte.  Men måste yppa mina misstankar om att elen har blivit ett vapen i denna konstiga udda värld.

 Och jag accepterar eftersom jag inte har något val på något annat.  Häromdagen sa jag stolt till min man att det räcker med fosforescerande glöd från min urtavla när jag går runt i mörkret under natten i mitt hem.  Självklart skrattade han åt mig.  Och påminde han mig om all el vi har stand by i vårt hem är också en perfekt ljuskälla om klockan inte lyser tillräckligt länge efter att jag släckte lampan.  Plötsligt insåg jag att våra routrar kräver ström för att stå stand by hela dagen.  Hjälp!  Vad ska jag göra.

 Jag kan tänka mig en vinter då vi kan ha användning för alla mina vantar, strumpor och sjalar som jag har stickat under flera år.  Äntligen kommer all min stickning att bli en nödvändighet.

 Vi är inte utan några samtalsämnen i tider som denna.  Vi har nya rapporter dag för dag vilka överraskningar vi har mött i butiken dagligen.  

Vår nya regering måste bevisa hur bra de är.  De har skyllt på den senaste regeringen för många dåliga beslut.  Nu är det upp till bevis.  Eller är det omöjligt att stoppa alla förändringar i vår värld.  Har vi använt den för mycket?

Har idag öppnat en förpackning rimmat skivat fläsk inköpt på ICA. Har i flera år köpt den danska varianten av samma vara, men beslutat att köpa svenskt i dessa orostider. Ska vi försöka vara solidariska?

Då jag köper kilosförpackningar delar jag och fryser in i ”lagom” stora påsar för en middag åt gången. I den danska har jag kunnat dela i två 400-gramsportioner och en 200-gramsportion. 

Idag då jag portionerade upp skivorna, blev det tre påsar med fördelningen 230+230+370 gram. Även om jag är en gammal trög gumma kan jag fortfarande räkna. 

Kollade påsens deklarationer dels om vikt och eventuella ursäkter till att jag fått 170 gram för lite. Men ingen förklaring, vilket jag jämställer med att man begår ett tyst bedrägeri mot kunden.

Jag är glad att jag inte köpt en jättestor förpackning som antyds om i texten: SAMMA VIKT, SAMMA ANTAL SKIVOR MEN I EN MINDRE FÖRPACKNING ….. om jag nu luras på 17% !!!

Hoppas jag hittar den danska varianten igen. Även om att jag är medveten om att det kan förekomma fusk genom att köttet ”förstärks” med saltlake-insprutningar i alla länder. Men det får bli det danska i fortsättningen, för de sänder ändock 1 kilo med i en enkilosförpackning.

P.S. Jag lägger ut detta brev på min blog för läsarnas kännedom om jag inte får en riktigt hållbar förklaring. D.S 

Ett snyggt hopsatt klagomål som jag var beredd att skicka till ICA. Läste på förpackningen och såg antingen kundtjänst eller ICA.se som kontakter vid eventuella frågor. Jag kopierade sidan och loggade in på ICA.se- robot som svarar på frågor, de bad om mina data trots att jag loggat in med både inloggningsuppgifter på ICA och med bank-id!   Det sägs att gamlingar inte klarar den digitala världen, kanske vi inte gör, men vad är det som är oklart??

Skickar med några skärmdumpar, så att ni ser min frustration över den kommunikation som var MYCKET lättare då man talade med folk på folks språk och latinare på latin.

Today I start with the Swedish text for once…

Ju äldre jag blir, desto roligare, att hitta nostalgin. Jag erkänner att jag ibland söker efter platser där jag har minnen sedan länge sedan. För att kolla om det ser ut som jag kommer ihåg det eller om det ändrats till oigenkännlighet. Idag har vi gjort en sådan bussresa till områden där vi inte har varit på evigheter. Målet med resan är inte bestämt när vi startar hemifrån, vi brukar bestämma efter ett tag vad vi känner för. Vilken buss föredrar vi idag? Hur länge kommer resan att vara? Var hittar vi ett trevligt ställe för vår lunch? Jag kan minnas människor som har sagt om buss turer; ”ut i det blå” ett svenskt uttryck för en utflykt där deltagarna inte vet var bussen kommer att ta dem. En uppskattad resa som jag har hört många vänner prata om. Nu gör vi detsamma men låter ödet bestämma vårt mål. Vi hade inte provat buss nummer 8 med destination söderut innan, så efter bussbyte nere i staden for vi med den bussrutten. Vi passerade gator som jag inte har besökt länge, och slutligen steg vi av bussen strax utanför det gamla området där jag tillbringade mycket av min barndom, i vår kolonistuga. Min förälder erbjöds att hyra mark strax utanför vår stad sommaren då  andra världskriget slutade. Det var kommunen som arrangerade denna typ av ”kolonier” där människor kunde odla sina grönsaker och frukter. Första sommaren startade de odlingen och planterade även några fruktträd. Men nästa sommar började de bygga ett litet hus, nästan bara ett skjul för att spendera några timmar i. Från början bara en liten odling med en liten trädgård, men det fanns fortfarande regler om att hälften av området borde användas som odlat område för grönsaker och bär. Såvitt jag kan komma ihåg, hade jag inte smakat en köpt jordgubbe innan jag flyttade till min egen lägenhet, som vuxen. Det var en viktig del av trädgården, jordgubbsfältet. Potatis var en obligatorisk odling. Midsommarfesten med dessa två typer av självproducerad mat, potatis och jordgubbar var ett tecken på om sommaren skulle bli lovade med det egna odlandet. Varje år under våra sommarlov från skolan spenderade vi mycket tid i den här trädgården. Jag kommer ihåg de sena kvällar när någon i vår familj hade beslutat att sova i stugan, och jag/vi barn också fick sova där. Vi pressade ner oss bakom de vuxnas ryggar där de satt på den enda sängen/bänken och åtnjöt sin sista kopp kaffe, och ljudet från fotogenlamporna sövde oss med sitt susande. Det var speciella tillfällen då vi sov där, det var mycket bekvämare hemma. Men känslan av att ha en stuga, ens egna, uppvägde mycket av obekvämligheten. 

I slutet av 60-talet rev mina föräldrar ner den gamla stugan och byggde en ny. Reglerna om hur mycket som skulle odlas i trädgården som mat hade blivit uppluckrade, och människor hade börjat använda stugorna som sommarboende. Men fortfarande var storleken för stugan bara tillåten att vara 28 kvadratmeter. Under vintern planerade de och beställde både material att bygga av och fråga vänner om hjälp med byggnaden. I maj 1968 stod stugan färdig att använda under sommartid. Mina föräldrar njöt av sin nya bekväma stuga i mer än tio år, men 1981 dog min far i en hjärtinfarkt. Mor var då mycket handikappad efter en stroke och bodde på ett vårdboende. Mina syskon och jag ville behålla stugan så länge som vår mor levde, men när hon gick bort ett år senare såldes stugan. Jag hade under mitt liv, då 36 år, tillbringade mycket tid i stugan. Det var inte lätt att sälja den, men då vi hade ett eget hus var det inte något alternativ att behålla även stugan. Mina syskon bodde inte i Helsingborg och de fick inte hyra marken och behålla stugan om man bodde i en annan stad. 

Den här dagen när min man och jag hoppade av bussen, hittade vi en plats där vi åt vår medhavda lunch. Jag avslöjade min önskan att försöka besöka området med alla dessa trädgårdar och stugor. Hade inte varit där på ca 40 år. Vi släpptes in genom den låsta grinden av en dam som jag antar fann oss tillräckligt pålitliga att besöka området. När vi kom utanför ”vår” gamla stuga stod jag där ett tag och tittade på den. Plötsligt var jag medveten om att jag kanske borde be om lov att ta en bild av huset. Men ingen tycktes vara hemma. Vi frågade grannarna om de visste något om ägaren av hus nummer 83 var hemma? 

Jag tror att de är hemma så bara gå in och knacka på dörren, sa damen i grannhuset. Vi gick in i trädgården och knackade på dörren. Jodå, en dam öppnade och undrade vem vi var och vad vi ville. När jag berättade om min önskan att ta en bild och varför bjöd hon oss på en kopp kaffe!

Efter 40 år har stugan fortfarande samma planlösning. Det renoverade köket och matsalen,  huvudanvändningen av stugan var fortfarande uppenbara. Vi blev förvånade över att fönstren var placerade som de en gång byggdes. Yttertaket hade ändrats från eternit-plattor till ett plåttak. Jag skrattade när mannen, Conny, som nu är ägaren, berättade för oss hur många eternitplattor i reserv han hade hittat på vinden, många många, om någon skulle bli trasig. Eternit betyder ”för evigt” och blir inte trasigt! När vi satt och drack vårt kaffe, gav Conny mig en bit spånskiva,
och omedelbart såg jag texten skrivet på den. Min mors välkända handstil på spånskivebiten berättade för oss; Mina föräldrars namn och när den sista stugan byggdes! Conny hade funnit det inne i en vägg när han gjorde en förändring av en vägg. Jag måste erkänna, det kändes som en kall vind som passerade i det ögonblicket, när jag såg mina mors handstil. Och jag kan föreställa mig hur högtidliga båda hade varit när de skrev och lade den i väggen. Vi fick ta några bilder både inredning och exteriör, och när jag tog en bild tillät Cecilia, också hon ägare, mig att ta en bild där hon poserar.

Var så god kära läsare här är bilderna och jag låter dem vara stora idag.

And here is the english today

The older I get, the more fun I find the nostalgia. I admit sometimes I search for places where I have memories since long time ago. To check up if it looks like I remember it or if it is changed to of unrecognizability. Today we have had such a bus ride-day to areas where we haven’t been for ages. The goal of the trip isn’t decided when we start from home, we use to decide after a while what we feel for. What bus do we prefer today? How long will the ride be? Where do we find a nice place to eat our brought lunch? I can recall people who has told about bus rides “out in the blue” a Swedish expression for an excursion where the participants don’t know where the bus will bring them. An appreciated trip I have heard many friends talk about. Now we do the same but let the destiny decide our goal. We hadn’t tried bus number 8 with destination south before, so after bus change down town we went by that bus service. We passed by streets I haven’t visited for long time, and at last we stepped off the bus just outside the old area where I spent much of my childhood in the summerhouse of ours. My parent were offered to lease a piece of land just outside our town the same summer WW2 ended. It was the the municipality who arranged this kind of “colonies” where people could grow their vegetables and fruits. First summer they started the cultivation and planted some fruit trees. But next summer they started to build a tiny house, almost just a shelter to spend some hours in. The piece of land turned to be a small garden, but still there were rules about half the area should been used as cultivated area for vegetables and berries. As far as I can recall, I hadn’t tasted a bought strawberry before I moved to my own flat, as an adult. It were an important part of the garden, the strawberry field. Potatoes were a mandatory plant. The midsummer fests with this two kind of self produced food, potatoes and strawberries was a sign if the summer should be promising about own growing. Every year during our summer holidays from school, we spent a lot of time in this garden. 

I remember the late evenings when someone in our family had decide to sleep in the cottage, and I/we children also were allowed to sleep there. We squeezed in behind the adults backs when they sat at the only bed/bench and enjoyed their last cup of coffee, and the sound from the oil lamps lulled us to sleep. It was special occasions when we slept there, it was much more comfortable at home. But the feeling of having a cabin of one’s own outweighed much of the inconvenience. 

In late 60s my parents geared down the old cabin, and built a new. The rules about how much would be grown in the garden as food had been less serious, and people had started to use the cabins as summer residences. But still the area of the cabin was only allowed to be 28 square meters. 

During winter they planned and ordered both material to build and ask friends for help with the building. In May 1968 the cottage stood ready to use during summer time. 

My parents enjoyed their new comfortable cabin for more than ten years, but 1981 my father died by an heart attack. My mother by then was very handicapped by a stroke and lived in a caring home. My siblings and I wanted to keep the cottage as long as my mother was alive, but when she passed away one year later, the cottage was sold. I had during my life, by then 36 years,  spent many times in cottage. It was not easy to sell it, but when we had a house of our own, it wasn’t any option to keep it. My siblings didn’t live in Helsingborg and it wasn’t allowed to lease the piece of land and keep the cabin if you lived in another town. 

This day when my husband and I jumped off the bus, we found a place where we enjoyed our brought lunch. I revealed my wish to try and visit the area with all this gardens and cottages. I hadn’t been there for about 40 years. We were let in through the gate by a lady which I guess found us reliable enough to visit the area. When we came outside “our” old cottage I stood there for a while and looked at it. Suddenly I was aware I maybe should ask for take a picture of the house. But no one seemed to be home. We asked the neighbours if they knew about the owner of house number 83? I think they are at home so just walk in and knock the door, the lady in neighbour-house said. 

We went into the garden and knocked the door. Yes there was a lady opening and wondered who we were and what we wanted. When I told my wish to take a picture and why, she invited us for a cup of coffee!

After 40 years the cabin still has the same idea how to spend the times in it. There was redecorated the kitchen and dining room. But the main use of the cottage still were obvious. We were surprised how the windows were placed as they once were built. The roof had changed from eternite tiles to a tin roof. I laughed when the man,Conny, who now is the owner, told us how many tiles he had found at the attic, many many, if someone gets broken. Eternite means “for ever” and doesn’t get broken! 

When we sat and drank our coffee, Conny gave me a piece of chipboard, and immediately I saw the text written on it. My mothers well known handwriting on the piece told us; my parents name and when this last cottage was built! Conny had found it in a wall when he made a change of a wall. I have to admit, it felt as a cold wind passed by in that moment, when I saw my mothers handwriting. And how solemnly both of them had been when they wrote and placed it in the wall. 

We were allowed to take some pictures both interior and exterior, and when I took one picture, Cecilia also owner allowed me to take a picture where she poses. 

Be my guest dear readers here is the pictures and I let them be large today. 

If we look back and think of adult people who has stayed in our memory ages after their death, I think many of us can recall the feeling this people made us witness. Ii remember my father’s sisters, one of them I feel comfortable to think about, the other one make me think about if I have done my household work good enough for her preferences. Both of them are dead since decades. But the other day when my daughter asked about the crystal bowl, my aunt Asta popped up in my mind. She was the youngest of this two sisters. She lived and cared about my grandpa as long as he lived. Grandpa were widowed and lived 15 years as a widower. But he was unable to do any cooking, so Asta had to take care of the household for grandpa till his death. 

When I was a child we were invited Christmas Day for dinner, every year. One of this events in older times when the crystal bowl got its damage. But by chance I also recalled another moment, this time it was Asta who gave me a memory. 

In the narrow kitchen in grandpas house there was the smallest sink I ever have seen. And when we did the wash up after the dinner, it was a very focused gang of women, all female were involved. I was very young, and only entrusted with drying spoons and forks. The knives had to wait a few years for me. But all women squeezed into the small kitchen and helped with the dishes. The men sat in dining room with their coffee, a glass of armagnac and their cigars. 

From the crowded kitchen you heard laugh and chat from the women who worked and gossiped. Suddenly there was a noise, a noise from glass that was broken. And all conversation from both kitchen and dining room stopped. Someone shouted loudly that we should stand still. Not move a step! And we all was aware the disaster on the floor. A lot of shards of glass all over the kitchen floor. In the crowd it was just lucky to avoid any hurt by all the shards. But what had happened?

Poor aunt Asta, she was an unlucky creature, she had taken some of my grandparents most expensive glass to carry into the cupboard in the dining room. She placed one of the glasses into the fold of her arm and one glass in each hand. The glass she had placed in her fold of arm released from its clamped position, aunt Asta reacted trying to squeeze it harder in her grip. And the glass made an arc in the air as if shot from a catapult.

The still warm glass slipped out of the grip in her fold, and a human reaction is always to try and safe the object. So in front of her face she smashed the two glasses in her hands to try and catch the third escaping glass from her arm fold. Three of those expensive Orrefors crystal glass weren’t in my grandparents possession anymore. 

I can’t remember about sweeping the floor and if anyone got hurt from the broken glass, but another story about this unfortunate aunt was put in ”the remember-book”.

Här är svenskan

Om vi ??ser tillbaka och tänker på vuxna människor som har kvarstannat i vårt minne efter deras död, tror jag att många av oss kan återuppväcka känslan som detta folk fick oss att uppleva.  Jag minns min fars systrar, en av dem känner jag mig bekväm att tänka på, den andra får mig att tänka på om jag har gjort mitt hushållsarbete tillräckligt bra för hennes preferenser.  Båda är döda sedan decennier.  Men häromdagen när min dotter frågade om kristallskålen dök min faster Asta upp i mitt sinne.  Hon var den yngsta av dessa två systrar.  Hon bodde hos och tog hand om min farfar så länge han levde.  Farfar var änkling och levde 15 år som sådan.  Men han kunde inte laga mat, så Asta fick ta hand om hushållet åt farfar till hans död.

 När jag var barn bjöds vi på middag på juldagen hos farfar varje år.  En av dessa bjudningar då i äldre tid kristallskålen fick sin skada.  Men av en händelse mindes jag också ett annat ögonblick, den här gången var det Asta som gav mig ett minne.

 I det trånga köket i farfars hus fanns den minsta diskho jag någonsin sett.  Och när vi diskade efter middagen var det ett väldigt fokuserat gäng kvinnor, alla kvinnor var inblandade.  Jag var mycket ung hade bara förtroendet att torka skedar och gafflar.  Knivarna fick vänta några år på mig.  Men alla kvinnor trängde sig in i det lilla köket och hjälpte till med disken.  Männen satt i matsalen med sitt kaffe, ett glas armagnac och sina cigarrer.

 Från det fullsatta köket hörde man skratt och prat från kvinnorna som diskade och pratade.  Plötsligt hördes ett ljud, ett ljud från glas som krossades.  Och allt samtal från både kök och matsal upphörde.  Någon ropade högt att vi skulle stå stilla.  Flytta er inte ett steg!  Och vi var alla medvetna om katastrofen på golvet.  En massa glassplitter över hela köksgolvet.  I trängseln var det bara tur att alla sluppit skador av alla skärvor.  Men vad hade hänt?

 Stackars faster Asta, hon var en riktig olycksfågel, hon hade tagit några av mina farföräldrars dyraste glas för att bära in i skåpet i matsalen.  Hon placerade ett av glasen i armvecket och ett glas i varje hand.  Glaset hon hade placerat i armvecket lossnade från sitt fastklämda läge, faster Asta reagerade med att försöka klämma det hårdare i sitt grepp.  Och glaset gjorde en båge i luften som om det skjutits från en katapult.

 Det fortfarande varma glaset smet iväg ur greppet i hennes armveck, och en mänsklig reaktion är alltid att försöka rädda föremålet.  Så framför ansiktet slog hon sönder de två glasen i händerna för att försöka fånga upp det tredje flygande glaset från armvecket.  Tre av dessa dyrbara Orrefors kristallglas fanns inte längre i min farföräldrars ägo.

 Jag kan inte minnas hur och när golvet sopades och om någon blev skadad av det krossade glaset, men en annan historia om denna olyckliga faster lades i ”kom-ihåg-boken”.

When I call my son it use to be some problems with computers and internet. Because of that I don’t try to call before it turns out to be absolutely necessary, when I can’t wait for another hour. When I get so desperate in need for help I call him and he obviously by now know and even hear from my anxiously breathing I am that desperate. Therefore our connections has lately been as messages, but it is also an acceptable way to communicate. You keep to the subject and don’t fiddling with a lot of other things. Maybe an important way to chat, so the main subject not getting dropped. But sometimes my son calls me to try and check up about the old folks of his. I can feel as a kind of interview about our both physical and mental health. All of us know we aren’t growing wiser or more alert neither body or mind.  

But it happens I want to invite them or be invited by them for a dinner sometimes. But how to do? They are occupied with work, their friends and their grown up children. Some weeks ago I decided to send a kind of signal, we want to see you sometimes in future, don’t hurry…. Some week earlier I had seen by FaceTime the new redecoration of one of their rooms. In a bookshelf I was aware a lot of bottles and I asked what the bottles contained. He answered it is my collection of rum! 

After some days, when I had thought about this collection, I remembered a dessert I tasted in the late 60-ties. Baba au Rum! It is really not an everyday dessert, but it must be possible to find a recipe at net. When I tasted it, it was possible to buy in any well-stocked shop. Today I am not sure it is like that anymore. But the recipe I found at net, copied the link and sent to son, with the greeting: this dessert I wish when you invite us for crayfish party any day now. 

Ten days later he had read the recipe, pondered and got curious about that cake. Last week they called and asked where we were going to have that fest? I offered to buy the crayfish as long as they baked that cake and transferred it to a Baba au Rum. 

Well, the Saturday weather after this long terrible hot summer promised to be a little cooler than earlier. All morning the rain poured as cats and dogs. But we had chosen to sit at our patio, fortunately we have an balcony above half of it. We decorated with lanterns like a real old-fashioned crayfish disc. And after sunset we lit the candles in a candlestick. Outdoors! Not a single gust of wind blew out the lights. It is an nice August evening, an odd one. In my town it is seldom so windless, you can use candlesticks like that, outdoors. I felt as if it was an apology for all this hot days we have had. 

The food was delicious and the cake was…….. worth waiting for!
But most of all we were all a bit surprised about the silence around us. We didn’t sing any songs to any shots. We kept our conversation in small letters so as not to disturb neighbours with any thump. But there we sat astonished by the moment being so perfect with nice weather, not raining anymore, no wind and just perfect temperature. I think I heard my son once whined about he was afraid to start freezing, and I offered him a shawl to take around his shoulder, but no, he rejected that offer. At midnight we still sat there in the patio and enjoyed the August night. 

As I told you, we haven’t been in southern part of country this time a year for ages. We didn’t remember this fabulous evenings in late August. Now we got it repeated. Thanks to my son and his collection of rum. 

Här är svenskan

När jag ringer min son brukar det vara problem med datorer och internet.  Därför försöker jag inte ringa förrän det visar sig vara absolut nödvändigt, när jag inte kan vänta en timme till.  När jag blir så desperat i behov av hjälp ringer jag honom och han vet uppenbarligen vid det här laget och till och med hör beroende på min oroliga andning att jag är så desperat.  Därför har våra kontakter på sistone blivit meddelanden, men det är också ett acceptabelt sätt att kommunicera.  Du håller dig till ämnet och tjafsar inte med en massa annat.  Kanske ett bra sätt att kmmunicera, så att huvudämnet inte försvinner.  Men ibland ringer min son mig för att försöka kolla upp sina gamlingar.  Jag kan känna det som en slags intervju om vår både fysiska och psykiska hälsa.  Alla vet att vi inte blir klokare eller piggare varken till kropp eller själ.

 Dock händer det att jag vill bjuda dem eller bli bjuden av dem på middag ibland.  Men hur gör man?  De är upptagna av arbetet, sina vänner och sina vuxna barn.  För några veckor sedan bestämde jag mig för att skicka en slags signal, vi vill se er ibland i framtiden, skynda inte….  Någon vecka tidigare hade jag sett på FaceTime den nya inredningen av ett av deras rum.  I en bokhylla var jag medveten om många flaskor och jag frågade vad flaskorna innehöll.  Han svarade; det är min samling rom!

 Efter några dagar, när jag tänkt på den här kollektionen, kom jag ihåg en efterrätt som jag smakade i slutet av 60-talet.  Baba au Rum!  Det är verkligen ingen vardagsefterrätt, men det måste gå att hitta ett recept på nätet.  När jag smakade den då för länge sedan, gick det att köpa i vilken välsorterad butik som helst.  Idag är jag inte säker att det är det längre.  Men receptet hittade jag på net, kopierade länken och skickade till son, med hälsningen: denna dessert önskar jag mig då du bjuder in oss på kräftskiva vilken dag som helst, jäkta inte.

 Tio dagar senare hade han läst receptet, funderat och blivit nyfiken på den där kakan.  Förra veckan ringde de och frågade var vi skulle ha den festen?  Jag erbjöd mig att köpa kräftorna så länge de bakade den där kakan och förvandlade den till en Baba au Rum.

 Nåväl lördagsvädret efter denna långa fruktansvärdt varma sommar lovade att bli lite svalare än tidigare.  Hela morgonen öste regnet ner, visserligen efterlängtat men just idag?  Vi hade valt att sitta på vår uteplats, som tur är har vi en balkong ovanför hälften av altanen.  Vi dekorerade med lyktor som på en riktig gammaldags kräftskiva.  Och efter solnedgången tände vi ljusen i en ljusstake.  Utomhus!  Inte en enda vindpust blåste ut ljusen.  Det är en trevlig augustikväll, en udda sådan.  I min stad är det sällan så vindstilla, man kan använda såna ljusstakar, utomhus.  Det kändes som om det var en ursäkt för alla dessa varma dagar vi har haft.

Maten var utsökt och kakan var…….. värd att vänta på!  Men mest av allt blev vi alla lite förvånade över tystnaden omkring oss.  Vi sjöng inga sånger till några snapsar.  Vi höll vårt samtal med små bokstäver för att inte störa grannar med någon hallaballo.  Utan där satt vi förvånade över att stunden var så perfekt med fint väder, inget regn längre, ingen vind och bara perfekt temperatur.  Jag tror att jag hörde min son en gång gnälla om att han var rädd för att börja frysa, och jag erbjöd honom en sjal att ta över axlarna, men nej, han tackade nej till det erbjudandet.  Vid midnatt satt vi fortfarande kvar på altanen och njöt av augustinatten.

 Som jag sa har vi inte varit i södra delen av landet den här tiden på året på evigheter.  Vi mindes inte dessa fantastiska kvällar i slutet av augusti.  Nu, vi fick en påminnelse.  Tack vare min son och hans samling med rom.