Författare: Inga-Lill Sida 33 av 139

I feel as I always answer no no…. The age of defiance….

Whatever people tries to advise me to do and offer me help because, after all I am an old weak woman. My answer is: no, please let me try to do it first. An expression I usually use about habits that have changed a little. Either because I have become an older woman or because we have changed from being car owner to a none car owners. 

I have during my persuation period to my spouse told him about excellent busses trains and even flights. Haven’t accepted any answers about how much time wasters this communications are. Have answered with our ”wealth of time”. It is soon the only thing we own nowadays, time. And I have learnt: time is money! How to do the exchange from time, an invisible product, to money? Even if money in our time is invisible as well. Just a digit in our computers. 

Our first experience being without a car appeared last Friday. We needed some new plants to our balcony. The Pentecost weekend was this week and we thought some summer flowers should be nice to put into our plant boxes. But how to manage riding by bus and transport fragile plants. We wanted to buy them at the shop we have bought plants for many years. A discussion how to do and when to do ended up in a decision we were going by bus and maybe train, checking up how far the distance to go by foot was. Not buy anything this time, just a studying visit to the shop. 

When we found the right bus, a yellow one, for the unusual moment, we realised it was almost as easy as our everyday green buses. A little less space for both prams and walkers, but enough for the trip we made. During our bus ride my cousin rang for some advice about going by bus to the appointment he had. Laughing he revealed he saw me as an bus rider expert. And comparing to him I am. Until now. But I clearly hear he is trying to use buses more in future, the traffic situation by cars in town isn’t for us elderly. I was proud to at first advise him how to go by bus, then because I was developing my knowledge how to go by bus and train. 

When we arrived the bus stop, the nearest to the shop, we realised it was about the same distance as from our home to the bus stop we have at home. Not any far distance in my head, 3-400 meters. We entered the shop to look for the assortment of plants and suddenly we had decided to buy some, and try to transport them carefully in a pasteboard we found just beside the pay desk. Now my walker had shown its excellency once more. But I had had to offer my seat, the seat I use when my legs gets too tired. We bought the plants and went back to the bus stop. When the bus arrived the bus driver asked if I had some flowers to him. He recognised us from the ride to the shop. During time he had been to the town south of ours, and was now returning to Helsingborg. I like any reaction being recognised. To become seen is an important thing in our retired life. Every time I step off the bus I say to the driver: thank you for the ride. If it have been a longer ride and a comfortable one, I even say: thank you for the joyride…. And in my head I humming a tune Roxette once sung. Because of this behaviour. I think many drivers memorise me, maybe as mrs Walker or maybe as the lady who sees this people who works at busses and shops and no one notice. 

Now my plants have made my balcony fresh and summer like. My cousin continues to explore the communications in his own pace, but he makes discoveries!

Här är svenskan

Jag känner att jag alltid svarar nej nej… jag är i trotsåldern….. 

Vad folk än försöker råda mig att göra och erbjuda mig hjälp därför att jag är en gammal svag kvinna. Mitt svar är: nej, låt mig försöka göra det först. Ett uttryck jag brukar använda om vanor som förändrats lite. Antingen för att jag t.ex.  har blivit äldre  eller för att vi har gått från att vara bilägare till ingen-bilägare.

Jag har under min övertalningsperiod mot min make, angående att lämna bort bilen, berättat för honom om utmärkta bussar, tåg och till och med flyg. Har inte accepterat några svar om hur mycket tid som slösas på denna kommunikation. Har svarat med att tid är rikedom! Det är snart det enda vi äger nuförtiden, tid. Och det har jag lärt mig: tid är pengar! Hur gör man utbytet från tid, en osynlig produkt, till pengar? Även om pengar i vår tid är osynliga också. Bara en siffra i våra datorer.

Vår första upplevelse av att vara utan bil dök upp i fredags. Vi behövde lite nya växter till vår balkong. Pingsthelgen var den här veckan och vi tyckte att några sommarblommor skulle vara fina att sätta i våra balkonglådor. Men hur klarar man åkning med buss och transporter med ömtåliga växter. Vi ville handla dem i butiken där vi har köpt växter i många år. En diskussion hur man skulle göra och när man skulle göra slutade i ett beslut att vi skulle åka buss och kanske tåg, kolla upp hur långt det var att gå till fots. Köper inget den här gången, bara ett studiebesök i butiken.

När vi hittade rätt buss, en gul, för ovanlighetens skull, insåg vi att det var nästan lika enkelt som våra gröna vardagsbussar. Lite mindre plats för både barnvagnar och rullatorer, men tillräckligt för resan vi gjorde. Under vår bussresa ringde min kusin för att få tips om att åka buss till ett möte han hade. Skrattande avslöjade han att han såg mig som en bussåkarexpert. Och jämför jag med honom är jag det. Tills nu. Men jag hör tydligt att han försöker använda bussar mer i framtiden, trafiksituationen med bilar i stan är inte för oss äldre. Jag var stolt över att först ge honom råd om hur man åker buss, sedan för att jag utvecklade mina egna kunskaper i hur man åker buss och tåg.

När vi kom till busshållplatsen, närmast butiken, insåg vi att det var ungefär lika långt som från vårt hem till busshållplatsen vi har hemma. Inte långt i mitt huvud, 3-400 meter. Vi gick in i butiken för att titta på sortimentet av växter och plötsligt hade vi bestämt oss för att köpa några, och försöka transportera dem försiktigt i en kartong vi hittade precis bredvid kassorna. Nu fick min rollator ännu en gång visa sin förträfflighet. Men jag hade blivit tvungen att erbjuda min plats, den sits jag använder när benen blir för trötta. Vi köpte växterna och promenerade tillbaka till busshållplatsen. När bussen kom frågade busschauffören om jag hade köpt  några blommor till honom. Han kände igen oss från åkturen till butiken. Under tiden hade han varit i staden söder om vår och vänt, och var nu på väg tillbaka till Helsingborg. Jag gillar alla reaktioner på att vara igenkänd. Att bli sedd är en viktig sak i vårt pensionärsliv. Varje gång jag kliver av bussen säger jag till busschauffören: tack för resan. Om det har varit en längre åktur och en bekväm sådan, säger jag till och med: tack för ”en trevlig resa”…. Och i mitt huvud nynnar jag på en låt som Roxette en gång sjöng. På grund av detta beteende tror jag att många förare memorerar mig, kanske som ”mrs Walker” eller kanske som damen som ser folket som jobbar på bussar och affärer som ingen märker annars.

Nu har mina växter gjort min balkong fräsch och sommarlik. Min kusin fortsätter att utforska kommunikationen i sin egen takt, men han gör upptäckter!

Now I can hear how people think I am boring, make a lot of fun things and don’t tell about it. But no dear reader, I don’t do. Life is just as usual. Eat and sleep. We have been lazy last weeks and have eaten a lot fast food, so our grocery list for shopping next time is very poor. Some relatives use to laugh at me when I mean as long as we have some sausages in fridge we aren’t without any food, or as use to say we aren’t foodless. And some parcels of coffee in the cupboard, it isn’t any crisis. We have decided to get rid of our car and now it is done. Both of us have really thought about if we are sorry to be car-less. But we aren’t. Not yet. Maybe in future we will miss the opportunity to…… yes what? There are buses trains aeroplanes and cars for rent. After all it is positive I speak about a future, and in a way we have made it possible to plan how to do when we are going somewhere.  

When we washed the car and refuelled it a lat time, we didn’t feel any sadness. It was nice to make the car in a shape which made it its best condition to leave for next owner. 

Now we don’t have to pay for rent a garage, not any insurance payment and most of all no anxious about own a car very seldom used. We aren’t any good drivers at our age either. Every day I read in newspaper about severe car accident and I think, it wasn’t our fault this time. When we are waiting for our bus downtown, we shake our head and with a deep sigh are happy we aren’t any fellow road users anymore, just bus passengers. When we started as car drivers the speed limit was one of the first things we had to observe. To show consideration and not blow the horn unnecessary was an important rule. I remember once when I had a hole in the exhaust pipe, the car sounded like an aeroplane and uphill our largest road I wished nobody would see who drove that car. It was a shame to own a car with such damage even if it would be taken care of immediately. No one used a damaged car which sounded like that. 

Nowadays youngsters makes their cars to sound like that. And speed limit…? I am convinced they have no idea about consideration to either fellow car drivers or pedestrians. The higher sound and more careless driving, they really do annoying people around them. I have to admit, I like too, when one of this traffic marauders approach a zebra crossing, I slowly take a step out on the street and without any hurry I cross the street. In my own pace, maybe even a wee slower. My limping hip will be very visible to them. They use to step on the gas pedal once or twice and a horrible roar occurs. And yes I have succeeded in my way to return some of the irritation to those marauders. 

It isn’t any attention to show I envy them their life, it is a way to tell them if they wonder we are many people living in this town as well. 

I feel like one of my friends who has told me about her bus riding. She never wears a wristwatch, and between 15.00 and 18.00 our senior bus tickets doesn’t apply. She enters the bus whatever time it is and if there is any comment about the ticket reader shows RED, she blame her bad eyes if anyone comments her ride isn’t allowed. And she in peace quietly sit down and continue her ride. You can never compare a crime to another crime but admit, dear reader, some crimes isn’t as bad as some others. Many many passengers especially young men enters the bus through the back doors in the bus and never pay for their ride. But they do it on purpose to get a free ride. My friend has no check what time it is so she doesn’t care to try to be legal.

Last weekend we spent in emergency room in our hospital. When we after a day have travelled around our landscape I wanted to look at my husbands leg. He had stepped wrong in a staircase last Monday and the leg had get swollen during last days. That evening it had get very thick and a red area started to show. Typically Friday evening and our doctor wasn’t available before Monday. I phoned our helpline for medical questions. When they heard my suspicion about an erysipelas, they advised us to emergency, it should be treated as soon as possible. As an old nurse I knew very well, but I feel I want some check up so my knowledge isn’t too old. When we had arrived the hospital 

we were asked to sit down and wait, and so we did. Four hours later a nurse called our number, and she inspected my husbands leg. She was very doubting, asked a colleague to check as well. They both decided to send us home and return next day when there was another surgery to visit for less emerge calls. At 3.00 in the night we had to take a cab and home for some hours sleep. Back next day and met a doctor who inspected husbands leg. When he heard about the step failure last Monday he decided to send for an X-ray. He wanted to start with it before he decided next step, he said. And we were sent to radiology department. After being examined by x-ray we were sent back to emergency, were we had been the  day before. And again we were registered as a new patient, with a new ID strip around the wrist. After some hours our number were called for and we met a young nurse who said we might leave and go home. No fractures made it necessary to see or meet any doctor she said and she opened the door and more or less threw us out. When in waiting room I said, we go home and try to get a meeting with our ordinary doctor Monday morning. 

We walked to the bus stop to head home. Just before our home my husbands phone rang and the doctor who had sent us for x-ray wondered if we had escaped. No, we told him, we had been thrown out from hospital by a nurse who had the x-ray result in her hand. The doctor asked us to return and he was going to send us to another part of the hospital. We were almost at home and we slipped in for a fast cup of coffee and visiting a toilet. At half past four in the afternoon we were back at hospital. We got an envelop with a referral to another hospital ward. A new registration and a new strip around his wrist with his ID. And then, please sit down in the waiting room. Three hours later we were ushered into the new ward. It was now evening and our stomachs complained over the emptiness. My son had handed over a bag with some sweets when we had asked him to drive us back to hospital. I told my husband we may open the bag if we weren’t ready at 20.30. A nurse who come by to take a blood test from my spouse, she asked if we wanted a cup of coffee and a sandwich. Coffee yes please but sandwich, no not for the moment. We were convinced we would be taken care of any minute. 

At midnight we asked for that sandwiches we were offered earlier. The sweets, Ahlgrens cars was almost finished by now. We sat neat and nice on a bench and had to pull our feet in every time the ambulance arrived with a new injured patient. Clearly we saw it was Saturday night and the weather was nice, because it was many injured drunken patients who were rolled up on stretchers. Some sober patients as well. But they weren’t bleeding a lot, the sober ones. At 2 o’clock in middle of night a new doctor arrived. She asked if she might look at my husbands leg or if we wanted to get a free room to get examined in. At that time we were ready to show him naked in a public room. It ended up in more blood tests, and new waiting. After half an hour another blood test, the last one had coagulated before it reached the laboratory. Our eyes felt as we needed some tape to keep the eyelids up. Four o’clock the doctor returned and said she should send spouse for an ultrasound examination, to rule out any venous thrombosis’. But she said we needed some sleep and she were going to ask for an appointment Monday morning. So go home and sleep she told us. 

At five o’clock we went to bed and slept almost all Sunday.

Monday morning I had an appointment for my eye. To get a new injection and after that we continued to the ward were they do the ultrasound examination. We felt so brave who still moved around all this wards, without either GPS or wheelchair. The nurse who made the examination doubted it was any thrombosis, she said it looked more like an erysipelas! We sighed and went back to the ward, the last before the ultrasound. Now my spouse once again were registered and a new strip around his wrist with ID. In a way it felt safe with this ID strips around his wrist. They might not lose him between all movements. Now we had been involved in this healthcare situation 62 hours because of me who wanted to get it diagnosed fast and not wait to Monday after the weekend. Now half the Monday had gone and finally we met a doctor who looked at spouse leg and stated an erysipelas, a rose fever. A diagnosis which is supposed to be treated as soon as possible. 

Antibiotic pills in chemistry and at last. For the fourth time my husband tore the ID strip from his wrist. 

Now we are waiting for the bill from hospital, wonder how many visits we may pay for?

Här är svenskan

Nu kan jag höra hur folk tycker att jag är tråkmåns, gör en massa roliga saker och inte berättar om det. Men nej kära läsare, det gör jag inte. Livet är precis som vanligt. Äta och sova. Vi har varit lata senaste veckorna och har ätit mycket snabbmat, så vår inköpslista för att handla nästa gång är väldigt gles. Vissa släktingar brukar skratta åt mig när jag menar att så länge vi har några korvar i frysen så är vi inte utan mat, eller att vi inte är matlösa. Och några paket kaffe i skåpet, då är det är ingen kris. Vi har bestämt oss för att göra oss av med vår bil och nu är det klart. Vi båda har verkligen funderat på om vi är ledsna för att vi är billösa. Men det är vi inte. Inte än. Kanske kommer vi i framtiden att missa möjligheten att…… ja vad? Det finns bussar tåg flygplan och bilar att hyra. Det är JU trots allt positivt jag pratar om en framtid, och på sätt och vis har vi gjort det möjligt att planera hur vi ska göra när vi ska någonstans.

När vi tvättade bilen och tankade den en sista gång kände vi ingen sorg. Det var trevligt att göra bilen i ett skick som gjorde att den kunde lämnas till nästa ägare.

Nu behöver vi inte betala för att hyra ett garage, inte någon försäkringsbetalning och framför allt ingen oro för att äga en bil som används mycket sällan. Vi är inga bra förare i vår ålder heller. Varje dag läser jag i tidningen om allvarliga bilolyckor och jag tänker att det inte är vårt fel den här gången. När vi väntar på vår buss i centrum skakar vi på huvudet och med en djup suck är vi glada att vi inte är några medtrafikanter längre, bara busspassagerare. Då vi började som bilförare var hastighetsbegränsningen en av de första sakerna vi fick lära att följa. Att visa hänsyn och inte tuta i onödan var en viktig regel. Jag minns en gång när jag hade ett hål på avgasröret, bilen lät som ett flygplan och uppför Hälsovägen önskade jag att ingen skulle se vem som körde den bilen. Det var skamligt att äga en bil med sådana skador även om den skulle tas om hand direkt. Ingen använde en skadad bil som lät så.

Nuförtiden jobbar ungdomar på att få sina bilar att låta så. Och hastighetsbegränsning…? Jag är övertygad om att de inte har någon aning om hänsyn till vare sig medtrafikanter eller fotgängare. Ju högre ljud och mer slarvig körning, irriterar de verkligen människor runt sig. Jag måste erkänna, jag gillar, när en av dessa trafikmarodörer närmar sig ett övergångsställe, tar jag sakta ett steg ut på gatan och utan brådska går jag över gatan. I min egen takt, kanske till och med något långsammare. Min haltande höft kommer att vara väldigt synlig för dem. De brukar trampa på gaspedalen en eller två gånger och ett hemskt vrål uppstår. Och ja, jag har lyckats på mitt sätt att återgälda en del av irritationen till de marodörerna.

Det är ingen uppmärksamhet att visa att jag avundas dem deras liv, det är ett sätt att berätta för dem om de undrar, att vi är många som bor i den här staden också.

Jag känner mig som en av mina vänner som har berättat om sina bussresor. Hon bär aldrig armbandsur och mellan 15.00 och 18.00 gäller inte våra seniorbussbiljetter. Hon går på bussen vilken tid det än är och om det finns någon kommentar om att biljettläsaren visar RÖTT, skyller hon på sina dåliga ögon, om någon berättar att hennes åktur inte är tillåten. I lugn och ro sätter hon sig ner och fortsätter sin färd. Du kan aldrig jämföra ett brott med ett annat brott men erkänn, kära läsare, vissa brott är inte lika illa som andra. Många många passagerare, särskilt unga män, går in genom bakdörrarna i bussen och betalar aldrig för sin resa. Men de gör det med flit för att få en gratis åktur. Min vän har ingen koll på vad klockan är så hon bryr sig inte om att försöka vara laglig.

Förra helgen tillbringade vi på akuten på vårt sjukhus. När vi efter en dag har rest runt i vårt landskap bad jag att få titta på min mans ben. Han hade trampat fel och snubblat i en trappa i måndags och benet hade blivit svullet under de senaste dagarna. på fredagskvällen hade det blivit väldigt tjockt och ett rött område började synas. Typiskt, fredag kväll och vår läkare var inte tillgänglig före måndag. Jag ringde vårtider elvasjuttiosju för medicinska frågor. När de hörde min misstanke om en erysipelas rådde de oss åka till akuten, det borde behandlas så snart som möjligt. Som gammal sjuksköterska visste jag det mycket väl, men jag känner att jag vill ha en koll så att mina kunskaper inte är för gamla. När vi kom till sjukhuset vi blev ombedda att sitta ned och vänta, och det gjorde vi. Fyra timmar senare ropade en sjuksköterska upp vårt nummer, och hon inspekterade min mans ben. Hon var väldigt tveksam, bad en kollega kolla också. De bestämde sig båda för att skicka hem oss och vi skulle återvända nästa dag när det var en annan mottagning för lindrigare fall. Klockan 3.00 på natten fick vi ta en taxi hem för några timmars sömn. Tillbaka nästa dag och fick träffa en läkare som inspekterade makens ben. När han hörde talas om felsteget på måndagen bestämde han sig för att skicka till röntgen. Han ville utesluta frakturer innan han bestämde sig för nästa steg, sa han och vi skickades till röntgenavdelningen. Efter att ha undersökts där skickades vi tillbaka till akuten, där vi hade varit dagen innan. Och återigen blev maken registrerad som ny patient, med en ny ID-remsa runt handleden. Efter några timmar ropades vårt nummer upp och vi träffade en ung sjuksköterska som sa att vi kunde åka hem. Inga frakturer som gjorde det nödvändigt att träffa någon läkare sa hon och hon öppnade dörren och mer eller mindre motade ut oss. När vi kom ut i väntrummet sa jag, vi går hem och försöker få ett möte med vår vanliga läkare på måndag morgon.

Vi gick till busshållplatsen för att åka hem. Strax innan vi nådde hemmet ringde min mans telefon och läkaren som hade skickat oss på röntgen undrade om vi hade rymt. Nej, sa vi till honom, vi hade blivit utkastade från sjukhuset av en sjuksköterska som hade röntgensvaret i handen. Läkaren bad oss återvända, han skulle skicka oss till en medicinakuten. Just då var vi nästan hemma så vi smet in på en snabb kopp kaffe och ett toalettbesök. Klockan halv fem på eftermiddagen var vi tillbaka på sjukhuset. Vi fick ett kuvert med en remiss till medicinavdelningen. En ny registrering och en ny remsa runt handleden med hans ID. Och varsågoda, sätt er i väntrummet. Tre timmar senare fördes vi in på den nya avdelningen. Det var nu kväll och våra magar klagade över tomheten. Min son hade lämnat över en påse med lite godis när vi hade bett honom att köra oss tillbaka till sjukhuset. Jag sa till min man att vi får öppna påsen om vi inte var färdiga vid 20.30. En sjuksköterska som kom förbi för att ta ett blodprov, frågade om vi ville ha en kopp kaffe och en macka. Kaffe ja tack men smörgås, nej inte för tillfället. Vi var övertygade om att vi skulle bli omhändertagna vilken minut som helst.

Vid midnatt bad vi om de där smörgåsarna vi erbjudits tidigare. Godiset, Ahlgrens bilar var nästan slut vid det här laget. Vi satt snällt och fint på en bänk och fick dra in fötterna varje gång ambulansen kom med en skadad patient. Klart vi såg att det var lördagskväll och vädret var fint, för det var många skadade berusade patienter som rullades in på bårar. Några nyktra patienter också. Men de blödde inte mycket, de nyktra. Vid 2-tiden på natten kom en ny läkare. Hon frågade om hon kunde titta på min mans ben där i korridoren eller om vi ville vänta för att få ett ledigt rum att bli undersökt i. Då var vi redo att visa honom naken i ett offentligt rum. Det slutade i fler blodprover, och ny väntan. Efter en halvtimme ytterligare ett blodprov, det senaste hade koagulerat innan det nådde laboratoriet. Våra ögon kändes som vi behövde lite tejp för att hålla ögonlocken uppe. Klockan fyra kom läkaren tillbaka och sa att hon skulle skicka maken på ultraljudsundersökning för att utesluta ventrombos. Men hon sa att vi behövde sova och hon skulle be om en tid måndag morgon. Så gå hem och sov sa hon till oss.

Vid femtiden gick vi och la oss och sov nästan hela söndagen.

Måndag morgon hade jag en tid för behandling av mitt öga. För att få en ny injektion och efter det fortsatte vi till avdelningen där de gjorde ultraljudsundersökning. Vi kände oss så tappra som fortfarande rörde oss på alla dessa avdelningar, utan vare sig GPS eller rullstol. Sjuksköterskan som gjorde undersökningen tvivlade på att det var någon trombos, hon sa att det såg mer ut som en erysipelas! Vi suckade och gick tillbaka till medicinavdelningen, den sista innan ultraljudet. Nu blev maken återigen registrerad och en ny remsa runt handleden med ID. På ett sätt kändes det tryggt med dessa ID-remsor runt handleden. De kanske inte tappar honom mellan alla förflyttningar. Nu hade vi varit inblandade i den här sjukvårdssituationen 62 timmar på grund av mig, som ville få det snabbt diagnostiserat och inte vänta till måndag efter helgen. Nu hade halva måndagen gått och äntligen träffade vi en läkare som tittade på makans ben och konstaterade en erysipelas, rosfeber. En diagnos som ska behandlas så snart som möjligt.

Antibiotika piller på apoteket och äntligen. För fjärde gången slet min man id-remsan från handleden.

Nu väntar vi på räkningen från sjukhuset, undrar hur många besök vi får betala för?

Just over half a year since I last documented how I experience how to care for and use my hearing aids.

It’s not easy to learn an aid, whatever kind you need. The first is to realise that our minds are not only slowing down but also that they need help and/or reinforcement. And that, in order for them to fit my life, they need patience and sometimes even understanding. I don’t know how my aids update! Should I visit the audiologist to update? After all, they are little marvels, technical ones. What I saw as a problem six months ago is no longer a problem today. When I have the aids connected to either a mobile phone, with an accompanying audiobook, or to an iPad with a TV program, and I close the current program, the aids work as usual.

Very rarely do I need to turn off bluetooth on the last used device. Sometimes I have praised my aids for learning to obey mom. But often there have been small changes in connection with updates to my iPad/iPhone. Of course, there are times when I don’t get the sound directly in my ears, but have to go to the other device and disconnect the bluetooth. But I suspect it’s because I haven’t shut down the program in the last used device, just paused it.

It’s the way with technology, that crap behind the keys is usually a bigger reason for the trouble than errors in the formulas. Many aspects to take into account. But the help for how the aids work together with various technical devices is clearly neglected. Perhaps it is probably due to the fact that audiologists have nursing training, concerning various hearing impairments. And the technical with communications between different media is not uptodate.

I am very happy that my aids now work so that they follow the last media on. I rarely have to look up the second device to turn off bluetooth, to get the sound from the last one turned on. And if there is a call, the phone prioritizes everything. Pauses an audiobook or TV program, to resume when the call ends. One thing that surprises me is that, sometimes a voice closes running programs and a voice tells me that ”right 50% battery” and after a while I also get to know that the left one has so much charge. I hear this for a few days, then the lady goes on vacation and I don’t hear from her for several days, sometimes weeks. Is it perhaps that it is like those clocks? If someone asks if the clock struck a moment ago, I am completely ignorant. Something you have heard for fifty years, you are no longer awake to.

But I have figured out how to manage my aids according to my needs. At night, one is charging and the other is in the ear. So that I can listen to my audio books in peace and quiet. Puts the book on sleep mode, and when it is full moon I get to turn prolong sleeping mode several times. Then I don’t sleep for long periods. But this means that I double the efficiency of the aids. In the beginning, I gently took them off and put them on charge before going to bed. I want to be a good girl. But then I thought about using them around the clock. This means that at certain hours I go ”half-dressed” here at home. But as good as my sweaty cozy pants, I can have my hearing only ”half-attentive”. May turn my head if I need to ask what was said. However, when I have to go out among people, I dress up with both sides’ devices. You don’t want to look old and aged.

Här är svenskan

 Drygt ett halvår sedan sist jag dokumenterade hur jag upplever hur sköta och använda mina höror.

Inte alldeles enkelt att lära sig ett hjälpmedel, vilken sort man än behöver. För det första är det att inse att våra sinnen inte bara blir långsammare men även att de behöver hjälp och/eller förstärkning. Och att de, för att de ska passa mitt liv, behöver tålamod och ibland även förståelse. Jag vet inte hur mina höror uppdateras! Ska jag besöka audiolog för att uppdatera? De är trots allt små underverk, tekniska sådana. Det som jag såg som ett problem för ett halvår sedan är idag inte längre ett problem. När jag har hörorna kopplade till antingen mobil, med tillhörande ljudbok, eller till ipad med ett TV-program, och jag stänger ner pågående program fungerar hörorna som vanligt. 

Mycket sällan jag behöver stänga av bluetoothen på senast använda devis. Ibland har jag lovprisat mina höror att de lärt sig lyda matte. Men ofta har de skett små förändringar i samband med uppdateringar av mina iPad/iPhone. Visst förekommer det tillfällen då jag inte får ljudet direkt i öronen, utan måste gå in på den andra devisen och koppla bort bluetoothen. Men jag misstänker det beror på att jag inte har stängt ner programmet i devisen, bara pausat. 

Det är ju så med tekniken, att skit bakom tangenterna är oftast större anledning till besvären, än fel på deviserna. Många aspekter att ta hänsyn till. Men den hjälp till hur hörorna fungerar ihop med olika tekniska apparater, är tydligt eftersatt. Kanske beror det förmodligen på att audiologer har en vårdutbildning, rörande olika hörselnedsättningar. Och den tekniska med kommunikationer mellan olika medier inte är uptodate. 

Jag är mycket glad för att mina höror numera fungerar så att de följer med till det senast påslagna mediet. Jag behöver sällan leta upp den andra devisen för att stänga av bluetooth, för att få ljudet från den senast påslagna. Och om det ringer ett samtal prioriterar telefonen allt. Pausar ljudbok eller TV-program, för att återupptas då samtalet avslutas. En sak som förvånar mig är att, en röst ibland stänger av pågående program och en röst talar om för mig att ”höger apparat 50% batteri” och efter en stund får jag även veta att vänster har si eller så mycket laddning. Detta hör jag några dagar, sen går den damen på semester och jag hör inte henne på flera dagar, ibland veckor. Är det kanske så att det är som de där klockslagen? Om någon frågar om klockan slog för en stund sedan är jag helt ovetande. Något man hört i femtio år är man inte vaken för längre. 

Men jag har kommit på hur jag ska hantera mina höror efter mina behov. Nattetid är den ena på laddning och den andra i örat. Så att jag kan lyssna på mina läseböcker i lugn och ro. Sätter boken på insomningsläge, och vid fullmåne får jag plussa på ibland flera gånger. Då sover jag inte långa pass. Men det innebär att jag fördubblar hörornas verkningsgrad. I början tog jag snällt av dem och satte på laddning inför sänggåendet. Vill ju vara duktig flicka. Men sedan funderade jag om att utnyttja dem dygnet runt. Det innebär att jag vissa timmar går ”halvklädd” här hemma. Men lika bra som mina hafsiga mysbyxor, kan jag ha hörseln bara ”halvt uppmärksam”. Får vända på huvudet om jag behöver fråga vad som sades. Dock då jag ska gå ut bland folk så klär jag upp mig med båda sidors apparater. Man vill ju inte verka gammal och åldrig.

Do you remember I have complained we mix up the days? We aren’t sure what weekday it is. And how I use to recommend my spouse to call his sister and ask what day it is. She has Friday every day, it has become the easiest way to answer she say. She never have the days in the order we once in our childhood learnt, Monday Tuesday Wednesday Thursday Friday Saturday and Sunday. Every day had its own sign, maybe we had our lesson in some boring topic. Friday afternoon we felt rather happy because Saturday we only had half day of lessons and after that we were free as the birds for Sundays. At that time we never mixed the days as we do nowadays. Even worse happened when our clock at the wall stopped working. After about 49 years at our wall and the clock has struck every half hour. Now it is out of order and we are out of time. At first my spouse tried to repair it, but not even duct tape will make it work. And as my grandson once said, when it isn’t able to repair with duct tape….. then it is broken! 

What to do? We decided to look at net, but no wall clocks which looked like our old clock. Flee market maybe is the right place to look for something likewise? Therefore we have been around our town and looked for some last week. Today we went to an old flee market placed long way outside city. We took the bus, and had to walk rather long way from the bus stop. The three latest flee market didn’t had any wall clock at all, so I became happy when I set my eyes on one similar to our old clock. I was very keen to get it and when the man who sold it asked for 250:- crowns, I decide to pay him immediately. But my husband wanted to look once more and asked for a key to pull the feather and search if the clock worked, he found it not working. Had to leave the look-a-like our clock and my heart felt sad. But after all we don’t need to buy another tattered clock. We own one already. And we are still timeless. 

We had discussed the early hedge when we walked away to the bus from our home, and looked at the lilacs which had very tightly knotted flower buds. In Sweden we use to say the shoemaker take a summer leave between “hedge and
lilac”. These days children runs barefoot and won’t need any shoes to be mend. Most years the shoemakers holiday lasts less than a week, but this year the spring has taken a rest, some chillier days has braked the spring progress. But we note many signs how the spring develop. We walked back to the bus stop from the flee market.

Passing by a very unusual wild flower far away from this as we have growing in any field or lawns in my town. My heart made an extra beat when I saw it. There it was, a mayflower! A primrose, a gold viva. As we say in sweden, dear child has many names. We name the flower: cuckoo pants, probably because it is those days when the cuckoo arrives to our country in spring.

When we were some minutes from our home a lady pointed at a bush in a garden and asked me if I had seen the beautiful magnolia? Yes I had seen it and a lot lot of wild flowers which I find even more interesting. To recognise year by year and especially to remember the names of them. That’s my way to honour our great scientific man Carl von Linné, to notice our Swedish flora. I am still adoring a lot of garden flowers but our wild ones I find more exciting. 

Här är svenskan

Kommer du ihåg att jag har klagat på att vi blandar ihop dagarna? Vi är inte säkra på vilken veckodag det är. Och hur jag brukar rekommendera min make att ringa sin syster och fråga vilken dag det är. Hon har fredag varje dag, det har blivit det enklaste sättet att svara, säger hon. Hon har aldrig dagarna i den ordning vi en gång i vår barndom lärde oss, måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag och söndag. Varje dag hade sitt eget göromål, kanske hade vi någon lektion i något tråkigt ämne. Fredag eftermiddag kände vi oss ganska glada för på lördagen hade vi bara en halv dag med lektioner och efter det var vi fria som fågeln på söndagarna. På den tiden blandade vi aldrig ihop dagarna som vi gör nu för tiden. 

Vad värre var, var då vår klocka på väggen slutade fungera. Efter ca 49 år på vår vägg och klockan har slagit varje halvtimme. Nu är det ur funktion och vi har ingen tid. Först försökte min make reparera den, men inte ens silvertejp kom att få det att fungera. Och som mitt barnbarn en gång sa, när den inte kan repareras med silvertejp… då är den trasig!

Vad ska man göra? Vi bestämde oss för att titta på nätet, men inga väggklockor som såg ut som vår gamla klocka. Loppmarknad kanske är rätt ställe att leta efter något likadant? Därför har vi varit runt i vår stad och letat efter en liknande klocka sista veckan. Idag for vi till en gammal loppmarknad som ligger långt utanför staden. Vi tog bussen och fick gå ganska långt från busshållplatsen. De tre senaste loppmarknaderna hade ingen väggklocka alls, så jag blev så glad när jag såg en som liknade vår gamla klocka. Jag var väldigt sugen på att få den och när mannen som sålde den bad om 250:- kronor bestämde jag mig för att betala honom direkt. Men min man ville titta en gång till och bad om en nyckel för att dra fjädern och undersöka om klockan fungerade, han fann att den inte fungeradealls. Var tvungen att lämna den där look-a-like vår klocka och mitt hjärta kändes tungt. Men trots allt behöver vi ju inte köpa en till trasig klocka. Vi äger redan en. Och vi är fortfarande tidlösa.

Vi hade diskuterat den tidiga häggensom stod i blom, när vi gick mot busshållplatsen och kollade  syrenen som hade väldigt hårt knutna blomknoppar. I Sverige brukar vi säga att skomakaren tar semester mellan ”hägg och syren”. Vid den tiden springer barnen barfota och behöver inga skor som ska lagas. De flesta år varar skomakarsemestern mindre än en vecka, men i år har våren tagit en vila, några kyligare dagar har bromsat vårens framsteg. Trots allt noterar vi många tecken på hur våren utvecklas. Då vi gick tillbaka till busshållplatsen från loppmarknaden, gick vi förbi en mycket ovanlig vild blomma en som man mycket sällan ser varken på fält eller gräsmattor i min stad. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg den. Där var den, en riktig vårblomma! En primula veris, en gullviva. Som vi säger i Sverige, kärt barn har många namn. Vi kallar blomman: gökbyxor, förmodligen för att den blommar de dagar då göken kommer till vårt land efter vintertillvaron söderut.

När vi var nästan hemma pekade en dam på en buske i en trädgård och frågade mig om jag hade sett den vackra magnolian? Ja, jag hade sett den och en hel del vilda blommor som jag tycker är ännu mer intressanta. Att känna igen år för år och särskilt komma ihåg namnen på dem. Det är mitt sätt att hedra vår store vetenskapsman Carl von Linné, att lägga märke till vår svenska flora. Jag älskar fortfarande många trädgårdsblommor men våra vilda tycker jag är mycket mer spännande.

Many times we wonder, but never get any good answers at the request: how do you feel about getting older? It all depends on who is asking and who is the requests aimed for. I can remember when I got the request when I had lost my two front teeth. My aunt asked me how I felt with that big gap I had get in my mouth. Some weeks with another sound when I spoke, made my brothers laughing. But after a while my tongue had find a way to avoid that horrible sound and the new teeth grew and made me an older girl. And more confident girl. 

My mother had get a form from school to fill in, with tasks about my abilities. Before I entered elementar school. And she looked at me and asked if she should reveal my habit to now and then suck my thumb. I promised I had to be careful about my new teeth and never risk them, with my old habit! This is my earliest memories how to grow older. 

During childhood there was many ages connected with the changes of life. When I learnt to ride a bike. My first bike ride all on my own ended up in a thorny hedge, with a lot of wounds on my skin. When I started to visit the library on my own. When I had my first job. Did I feel “old” at that time? Or grown up? As an adult? I can not say when it happened, but nowadays I never hesitate about if I am grown up…

I have passed all those ages where I develop, I have come to that point in life when the progress is in reverse. I realised it the other day when I stood in the bathroom, preparing for a shower. My hearing aids I put into the charger, my jewellery I put on the shelf. My wristwatch I carefully also put on the shelf. Now all nude I entered the shower and pumped from the soap pump with shower soap. And there I stood rubbing the soap over my face and spectacles! Of course I had forgotten something. All too many items to remember. I don’t wear any jewelleries anymore, only my rings. My wedding- and engagement-ring. Many years either my spouse or I have had wearing rings because of our works. We weren’t allowed to wear any rings because of the risk for both damage and you may not wear jewelleries when you work with patience in healthcare.

Now we wear them since 15 years. To be honest it isn’t the original ones, we got them stolen in a burglary about 30 years ago. We didn’t miss them much when we had to avoid them, but when we get retired  we wanted to replace them, we bought new once. I remember I laughed when we in the jewellery store stood and chose rings, we had at that moment our grandchild following us. Of course she looked at many other things in the store, but boring rings. The clerk in the store laughed and told her, not many children who follow their grandparents when they are buying engagement rings. But now both my spouse and I wear our rings proudly. It was a sign when we grow up, the togetherness. I don’t know today, what it means. But we like those old “signs”.

Yesterday I got a letter from my cousin, that man living in my town. We haven’t met last 70 years and we had only had connection a couple of years. But we have known about one another all this years. Now we tell about our everyday life in mails. Our life aren’t similar at all, so the mail never gets boring. He asked about my age and said; I seemed to be rather alert when I tell him about our walks around our town, riding bus and visit different parks, now during spring. But what I don’t tell him, my aching back and hip when we have been out for hours. He doesn’t get happy hearing about my aging body. Nothing to tell, he is at same age as I am, so it isn’t any news to him when the body makes its expostulation. After all our aging never gets younger, just older. 

Här är svenskan

Många gånger undrar vi, men får aldrig några bra svar på förfrågan: hur känner du inför att bli äldre?  Allt beror på vem som frågar och vem förfrågningarna riktar sig till.  Jag kan minnas när jag fick förfrågan när jag hade tappat mina två framtänder.  Min moster frågade mig hur jag mådde med den där stora luckan jag hade fått i munnen.  Några veckor med ett annat ljud när jag pratade fick mina bröder att skratta.  Men efter ett tag hade min tunga hittat ett sätt att undvika det där hemska ljudet och de nya tänderna växte och gjorde mig till en äldre tjej.  Och mer självsäker tjej.  

Min mor hade fått en blankett från skolan att fylla i, med uppgifter om mina förmågor.  Innan jag började folkskolan.  Och hon tittade på mig och frågade om hon skulle avslöja min vana att då och då suga tummen.  Jag lovade att jag måste vara försiktig med mina nya tänder och aldrig riskera dem, med min gamla vana!  Detta är mina tidigaste minnen hur man blir äldre.

 Under barndomen var det många åldrar kopplade till livets förändringar.  När jag lärde mig cykla.  Min första cykeltur helt på egen hand slutade i en taggig häck, med många sår på huden.  När jag började besöka biblioteket på egen hand.  När jag hade mitt första jobb.  Kände jag mig ”gammal” på den tiden?  Eller vuxen?  Som en vuxen?  Jag kan inte säga när det hände, men nuförtiden tvekar jag aldrig på om jag är vuxen…

 Jag har passerat alla de åldrar där jag utvecklas, jag har kommit till den punkten i livet när framstegen är omvända.  Jag insåg det häromdagen när jag stod i badrummet och förberedde mig för en dusch.  Mina hörapparater stoppar jag i laddaren, mina smycken lägger jag på hyllan.  Mitt armbandsur lägger jag försiktigt också på hyllan.  Nu gick jag helt naken in i duschen och pumpade från tvålpumpen med duschtvål.  Och sen stod jag och gned tvålen över ansiktet och glasögonen!  Visst hade jag glömt något.  Allt för många saker att komma ihåg.  Jag bär inga smycken längre, bara mina ringar.  Min vigsel- och förlovningsring.  I många år har varken min make eller jag haft ringar på grund av våra arbeten.  Vi fick inte bära några ringar på grund av risken för både skador och du får inte bära smycken när du arbetar med patienter inom vården.

 Nu har vi haft dem sedan 15 år tillbaka.  För att vara ärlig så är det inte de ursprungliga, vi fick dem stulna i ett inbrott för cirka 30 år sedan.  Vi saknade dem inte mycket när vi var tvungna att undvika dem, men när vi blir pensionerade ville vi byta ut dem, vi köpte nya en gång.  Jag minns att jag skrattade när vi i smyckeaffären stod och valde ringar, vi hade den dagen vårt barnbarn som följde med oss.  Visst tittade hon på många andra saker i butiken, men inte tråkiga ringar.  Expediten i affären skrattade och sa till henne, det är inte många barn som följer sina farföräldrar när de ska köpa förlovningsringar.  Men nu bär både jag och maken stolt våra ringar.  Det var ett tecken när vi växer upp på samhörighet.  Jag vet inte idag, vad det betyder.  Men vi gillar de där gamla ”tecknen”.

 Igår fick jag ett brev från min kusin, den mannen som bor i min stad.  Vi har inte träffats de senaste 70 åren och vi har bara haft kontakt ett par år.  Men vi har känt till varandra i alla dessa år.  Nu berättar vi om vår vardag i mail.  Vårt liv är inte alls lika, så posten blir aldrig tråkig.  Han frågade om min ålder och sa;  Jag verkade vara ganska pigg när jag berättade för honom om våra promenader runt vår stad, åkt buss och besökt olika parker, nu under våren.  Men vad jag inte säger till honom, min värkande rygg och höft när vi har varit ute i timmar.  Han blir säkert inte glad av att höra om min åldrande kropp.  Inget att säga, han är i samma ålder som jag, så det är ingen nyhet för honom när kroppen ger sin protester.  Vårt åldrande blir trots allt aldrig yngre, bara äldre.