Författare: Inga-Lill Sida 29 av 139

Mission completed. Many times i have heard that expression, but never found it so nice as I did the other day. 

It all started just after Easter this spring. My froggyfriend in France asked me if he might give my address and phone number to a young relative of his. That relative was planning for travel around with train summer, and even my country was involved in that plan. 

When froggy heard about it he thought of me, and asked if they wanted to pay me a visit on their trip. I can imagine it became a bit embarrassing for the youngsters, but after all it also meant a stop for some hours to meet some local people. Some hours to listen to that funny language with the special tune as we was able to hear in Sesame Street, a children’s TV-program where the Swedish cook spoke a fun Swedish melodic dialect.

Of course I wanted to meet froggy’s relative and his friends. After some weeks I got a letter from the young man. He hadn’t spoken to his friends yet about it, but they were going to pass by my town, and it was just to step off the train and spend some hours at our place. He said it probably were just put into the plan for their trip. His friends shouldn’t refuse the thoughts. 

Early spring and I didn’t hear anything more from Paris. But in the end of a semester, young students always has a lot of engagements. 

It turned to summer and my husband and I bought our summer tickets and started our tour as i have told about earlier. We were occupied almost every day with shorter and longer trips. Only once we stayed for three days in one town. Otherwise we slept in our own beds every night. It was such a pleasure to explore our landscape as we did. Suddenly one day a letter arrived and the young boy asked if we were at home a Sunday in middle of July. Of course we are, he got as answer. We’re looking forward to see you.

And now I started to think what we would like to serve them. Young boys usually eat most kind of food, but I wanted to present some Swedish dish. And after a while I thought a “smörgåstårta”is one very typically Swedish. I waited some guests Friday night and had decided to make a “smörgåstårta” this evening and to make another one two days later was easy.A ”cake” made  of  bread  with  cheese  and  shrimps.  I  will  tell  there  wasn’t  any  leftovers  for us  next  day.

It was a bit exciting to see if we managed to meet and communicate with this young French boys. After all we had to use a foreign language all of us. They don’t speak Swedish and I don’t speak French. I will tell we made it, if not very well but satisfying enough.

My husband and I met four shy young men at the station. At first we thought they had missed the train but last of all they stepped down at the platform, with their luggage. They stand there as if they were lost, and I approached them with a paper in my hand, like this I have seen taxi drivers use to have when they are waiting for unknown customers. The boys looked at me, at my paper and once again at me. Told me the paper was without any text. Doesn’t matter I told them, it has fulfilled its purpose. Your faces signalled me you were the boys I was looking for. Now I can reuse that piece of paper again. 

Four nice shy boys who, in a situation all new for them. In a country they didn’t know anything about. But very nice and polite boys and we really enjoyed the few hours we got together. It became a highlight of our summer, their visit. 

I hadn’t during the time since Easter spoken with froggyfriend about our upcoming meeting. And he hadn’t asked. But I am sure we thought of it both of us. After all I had to tell the boys how come froggy and I were acquaint. I also prepared a small gift to send to froggy by this boys who had to act couriers for me. Even this gift should be anything important, but as Swedish I was able to figure out.

Some small bottles with aquavit and a pair of shot glass with a painted decoration, a Swedish flag were wrapped in carefully. I wrote a greeting to froggy from me. Froggy often tease me about Swedish people who eats herring every day and drinks aquavit.

I told the boys it wasn’t any expensive stuff, so if they should lose it one way or another it didn’t matter. I thought if the custom officials wanted to look into their luggage, and young men carrying a small parcel telling they hadn’t any idea what the contents was…. Probably they would lose it by then. 

The time went by, summer was finished and autumn came. The daylight got shorter and autumnal equinox passed. Sometimes I were so curious I almost asked Froggy if he had heard anything about the boys. But I decided to let go and pretend I had forgotten. I also thought to text the boys and asked if the had lost the parcel. But no, I managed to control my curiosity and keep quiet. 

Last week froggy told me he were going to spend the weekend together with his son. And, he said there were a gift waiting for him with some Nordic handwriting on. Yes! It was my little parcel which had been carried around Europe, passing several customs and borders and now had arrived to the addressee! A little  insignificant gift, but it had become important as a greeting between two friends who probably never will meet personally, but at internet we meet at least once a week. And hanging out as if we were sitting in the same room. I was happy when pictures arrived my phone with froggy and son beckoning with the tiny flags and cheered with the shot glass with aquavit in their hands. Laughing. I send a grateful thought to the young boys. And thought: mission completed dear boys!!

Här är svenskan

Mission completed. Många gånger har jag hört det uttrycket, men aldrig tyckt att det var så fint som jag tyckte häromdagen. Allt började strax efter påsk i våras. Min froggyfriend i Frankrike frågade mig om han fick ge min adress och telefonnummer till en ung släktingtill honom. Den släktingen planerade för en tågluffarsommar, och även med mitt la inblandat i den planen.

När froggy hörde talas om det tänkte han på mig och frågade om de ville besöka mig på deras resa. Jag kan tänka mig att det blev lite pinsamt för ungdomarna, men trots allt innebar det också ett stopp några timmar för att träffa lite lokalbefolkning. Några timmar att lyssna på det där roliga språket med den speciella låten som vi kunde höra i Sesame Street, ett barn-tv-program där den svenska kocken talade en rolig svensk melodisk dialekt.

Naturligtvis ville jag träffa froggys släkting och hans vänner. Efter några veckor fick jag ett brev från den unge mannen. Han hade ännu inte pratat med sina vänner om att besöka min stad, men de skulle åka genom min stad, och det var bara att kliva av tåget och tillbringa några timmar hos oss. Han sa att det förmodligen bara lades in i planen för deras resa. Hans vänner borde inte vägra de tankarna.

Tidig vår och jag hörde inget mer från Paris. Men i slutet av terminen har unga studenter alltid mycket engagemang.

Det blev sommar och maken och jag köpte våra sommarbiljetter och startade vår turné som jag har berättat om tidigare. Vi var upptagna nästan varje dag med kortare och längre resor. Bara en gång stannade vi i tre dagar i en stad. Annars sov vi i våra egna sängar varje natt. Det var ett sånt nöje att utforska vårt landskap som vi gjorde. Plötsligt en dag kom ett brev och den unga pojken frågade om vi var hemma en söndag i mitten av juli. Visst är vi det, fick han som svar. Vi ser fram emot att se er allihop.

Och nu började jag fundera på vad vi skulle vilja servera dem. Unga pojkar äter oftast det mesta maträtter, men jag ville presentera någon svensk rätt. Och efter ett tag trodde jag att en smörgåstårta är en väldigt typisk svensk. Jag väntade några gäster fredag ??kväll och hade bestämt mig för att göra en ”smörgåstårta” den kvällen och att göra en till två dagar senare var lätt.

Det var en lite spännande att se om vi lyckades träffa och kommunicera med dessa unga franska pojkar. När allt kommer omkring var vi alla tvungna att använda ett främmande språk. De pratar inte svenska och jag pratar inte franska. Jag kan berätta att vi klarade det, om inte mycket bra men tillräckligt.

Min man och jag mötte fyra blyga unga män på stationen. Först trodde vi att de hade missat tåget men sist av alla klev de ner vid perrongen, med sitt bagage. De står där som om de var vilse och jag gick fram till dem med ett papper i handen, som jag har sett taxichaufförer bruka ha när de väntar på okända kunder. Pojkarna tittade på mig, på mitt papper och ännu en gång på mig. Sa till mig att pappret var utan text. Det spelar ingen roll sa jag till dem, det har gjort sitt syfte. Era ansikten signalerade mig att ni var pojkarna jag letade efter. Nu kan jag återanvända det där papperet igen.

Fyra trevliga blyga pojkar i en situation helt ny för dem. I ett land de inte visste något om. Men väldigt trevliga och artiga pojkar och vi njöt verkligen av de få timmarna vi träffades. Det blev en höjdpunkt på vår sommar, deras besök.

Jag hade inte under tiden sedan påsk pratat med froggyfriend om vårt kommande möte. Och han hade inte frågat. Men jag är säker på att vi tänkte på det båda två. Jag var trots allt tvungen att berätta för pojkarna hur det kom sig att froggy och jag var bekanta. Jag förberedde också en liten present att skicka med de här killarna till froggy,  de blev tvungna att agera kurir åt mig. Även denna gåva borde vara vad som helst, bara det var svenskt.

Några små flaskor med akvavit och ett par snapsglas med målad dekoration, en svensk flagga slogs försiktigt in. Jag skrev en liten hälsning till froggy på paketet. Froggy retar mig ofta om svenskar som äter sill varje dag och dricker akvavit.

Jag sa till pojkarna att det inte var några dyra grejer, så om de skulle tappa bort det på ett eller annat sätt spelade det ingen roll. Jag tänkte på att om tulltjänstemännen ville titta i deras bagage, och unga män bär på ett litet paket och berättar att de inte hade någon aning om vad innehållet var… Förmodligen skulle de förlora det då.

Tiden gick, sommaren var slut och hösten kom. Dagsljuset blev kortare och höstdagjämningen passerade. Ibland var jag så nyfiken att jag nästan frågade Froggy om han hade hört något om pojkarna. Men jag bestämde mig för att släppa taget och låtsas som jag hade glömt. Jag tänkte också sms:a pojkarna och frågade om de hade tappat bort paketet. Men nej, jag lyckades kontrollera min nyfikenhet och hålla tyst.

Förra veckan berättade froggy för mig att han skulle tillbringa helgen hemma hos sin son. Och, han sa att det väntade en gåva på honom med någon nordisk handstil på. Ja!Det var mitt lilla paket som hade fraktats runt i Europa, passerat flera tullar och nu hade kommit till adressaten! En liten obetydlig present, men den hade blivit viktig som en hälsning mellan två vänner som förmodligen aldrig kommer att träffas personligen, men på internet träffas vi minst en gång i veckan. Och umgås som om vi satt i samma rum. Jag blev glad när bilder kom på min telefon med froggy och son vinkade med de små flaggorna och hurrade med snapsglas med akvavit i händerna. Skrattande. Jag sänder en tacksam tanke till de unga pojkarna. Och tänkte: mission completed, mina kära pojkar!!

What do I think about all this wars around our world? Some wars I can accept is those who compete for the price of goods and fuel. They aren’t that dangerous and don’t end up in such heavy casualties. After all I realise they all as well depends on different perceptions of the right price. From my point of view it is always the cheapest price which is the right price. So in this kind of war I have a very clear position. They benefits me.

By now since half a year we have been “no car owners”. A rather odd feeling to learn to think all kind of movement are depending on our feet, buses, trains or maybe very seldom a taxicab. First weeks we felt free to buy bus tickets and train tickets for the money we saved. And of course we knew in advance it should be some coins left in our purses when we didn’t had to pay road taxes, refuel diesel, pay the insurance for the car or pay rent for the garage any more. Some month later and we got used to have some more money to spend and able to travel around. 

Yesterday when we went for our weekly purchase of food, we passed by several petrol stations. Both of us still look for the horrible price for all kind of fuel. And in our minds we satisfactorily note how happy we are who can manage without the car. 

But smiling I remember an early spring or late winter, many years ago. We were travelling to our little cottage up in northern Sweden. And pulled our caravan. It was still a lot of snow and we had the winter tires on both car and caravan. We also had two of our eldest grandchildren who were going to spend the Easter at our place in cottage. The journey is about 1500 kilometres. A  very boring travel for the children. We had decided to send them home by air after the stay. 

To drive the carriage in snow and ice, pulling the caravan and four people in the car, we needed to refuel petrol at least two times before we arrived our goal. And we checked the prices when we passed every single petrol station very carefully, prepared to do a cross stop if we found a low price somewhere. Occasionally it happened along our road somewhere they had started a fuel price war (in Sweden we name it a fuel war when petrol station start to fight about their customers). And that kind of war we wanted to take advantage of. 

The grandchildren understood after a while (how important it was for us to check up all signs about the fuel price we passed by, so they started to say it loud when they get a sign in their sight. My husband and I laughed at them when we heard it, but knew by then we had an extra help in the car. 

Twenty years has passed since that time and I have not any memory what the price on fuel was at that time. But I am convinced if I ask any of my grandchildren about it, they probably will remember. No one of them are any car drivers as adults, they haven’t get any licence to. But they giggling has told me, they still check the signs when they pass a petrol station. 

And so do my husband and I as well, checking the prices. We tell one another what the price of the day is, and compare if it is higher or lower than last Wednesday when we made our bus trip to do our shopping. Some habits you never change. Sometimes I send an apologising thought to those who drives “our former car” nowadays.

Här är svenskan

Vad tycker jag om alla dessa krig runt om i vår värld? Några krig jag kan acceptera är de som konkurrerar om priset på varor och bränsle. De är inte så farliga och slutar inte med så stora offer. Jag inser trots allt att de också beror på olika uppfattningar om rätt pris. Ur min synvinkel är det alltid det billigaste priset som är rätt pris. Så i den här typen av krig har jag en mycket tydlig ståndpunkt. De gagnar mig.

Vid det här laget har vi sedan ett halvår varit ”inte bilägare”. En ganska udda känsla att lära sig att tänka alla typer av förflyttningar är beroende på våra fötter, bussar, tåg eller kanske väldigt sällan en taxi. Första veckorna kände vi oss fria att köpa bussbiljetter och tågbiljetter för pengarna vi sparade. Och vi visste också i förväg att det borde finnas några mynt kvar i våra plånböcker när vi inte behövde betala vägskatt, tanka diesel, betala försäkringen för bilen eller betala hyra för garaget längre. Någon månad senare och vi hade vant oss vid att ha lite mer pengar att spendera och kunna resa runt.

Igår när vi for iväg för vårt veckoinköp av mat så åkte vi förbi ett flertal bensinstationer.  Både maken och jag tittar fortfarande efter det horribla priset för alla typer av bränsle. Och i våra sinnen noterar vi tillfredsställande glädjen med att klara oss utan bil.

Men med leende minns jag en tidig vår eller sen vinter för många år sedan. Vi var på resa till vår lilla stuga uppe i norra Sverige. Och drog vår husvagn. Det var fortfarande mycket snö och vi hade vinterdäcken på både bil och husvagn. Vi hade även två av våra barnbarn som skulle tillbringa påsken med oss i stugan. Resan är cirka 150 mil lång. En väldigt tråkig resa för barnen. Vi hade bestämt oss för att skicka hem dem med flyg efter påskhelgen.

För att köra ekipaget i snö och is, dra husvagnen och fyra personer i bilen behövde vi tanka bensin minst två gånger innan vi nådde vårt mål. Och vi kollade priserna när vi passerade varenda bensinstation väldigt noga, beredda att göra ett tvärstopp om vi hittade ett lågt pris någonstans. Ibland hände det längs vår väg någonstans, de hade startat ett bränslepriskrig. Och den typen av krig ville vi dra fördel av.

Barnbarnen förstod efter ett tag hur viktigt det var för oss att kolla upp alla skyltar om bränslepriset vi passerade, så de började ropa det högt då de fick en skylt i sikte. Jag och min man skrattade åt dem när vi hörde det, men visste då att vi hade en extra hjälp i bilen.

Tjugo år har gått sedan dess och jag har inget minne av vad bränslepriset var på den tiden. Men jag är övertygad om att om jag frågar något av mina barnbarn om det, kommer de förmodligen att komma ihåg det. Ingen av dem är bilförare som vuxna, de har inte tagit något körkort. Men de har  fnissande berättat för mig, de kollar fortfarande skyltarna när de passerar en bensinmack.

Och det gör min man och jag också, kollar priserna. Vi berättar för varandra vad dagens pris är och jämför om det är högre eller lägre än förra onsdagen när vi gjorde vår bussresa för att handla. Vissa vanor ändrar man aldrig. Ibland skickar jag en ursäktande tanke till dem som kör ”vår förra bil” nuförtiden.

A cheap insurance, or? Today I have bought some more candles battery operated. A very odd feeling inside me, do I sqander our world a lot with this wasting of battery? Last weeks it has became so dark, I can’t either read or knit anything without having a lamp lit. And when the sun has set I want some candles lit around me. Last winter we tried to save electricity because its cost. Every day the news told about the expensive power prices. And we started to lit some candles instead. The cosy soft light made us step softer and I felt as we lived a wee slower. Almost as if it was Christmas when we used that candles. But I must confess I was very worried if we should forget to blow out the candles. Fortunately we didn’t forget. Before we sold our house we had a big sign on the front door with the text: “Did you blow out the candles?” That sign didn’t follow us, probably we do need it even more nowadays.therefore we have made an investment buying battery operated candles. They are not as expensive as they were some years ago. The demand for this kind of candles has made them easier to find with a reasonable price. When I have bought many of them I realise I have to buy a loud of batteries. 

What about saving power and use a battery? Do I waste a lot of unnecessary resources? I can’t stop think about such things. Is it much more resource demanding using battery than use usual lamp and power? I can hear you say; use rechargeable batteries. Probably most people find me weird spending time with this simple thoughts. If I look in the store for a packaging with batteries, I will find bigger package and much cheaper than some years ago. I know much of technical things has became much cheaper despite the inflation last years. Is it wise of me to excuse my waste of resources? Can you hear my confusion?

It is the same confusion as when I hear about new trouble spots around our world. I try to listen and understand, what the issue the war is about. Is it religion or is it lust for power? Has someone stolen from someone? Which side has the right opinion about the case? Do anyone claim my support? Now i feel as the famous swedes from last world war, neutral. In same second I change thoughts I automatically choose a side in the conflict, and make myself to a part in that. Very difficult to take any part at all when I have no idea what the conflict is about. 

After all it seems many people are convinced the main aim in the conflict, and I feel ashamed I am so stupid I can’t understand and take part. When i listen to the news in tv or radio, they just report how the bomb and hurt one another but not any comment who’s responsible in the trouble spots in Middle East. But I am surprised the war in Ukraine seems to have become almost forgotten. In that conflict i felt as if I had take part. But am I fooled by reporters and journalists? It happens I wonder if it is like that? Can I trust those people? 

Whatever will be, I continue to use batteries in my candles so we don’t put our house on fire by accident and oblivion. And I continue to shake my head in disbelief as to the conflicts in the world.

Här är svenskan

 En billig försäkring, eller? Idag har jag köpt några fler ljus, batteridrivna. En väldigt udda känsla dyker upp inom mig, slösar jag bort vår värld mycket med detta slöseri med batteri? De senaste veckorna har det blivit så mörkt att jag varken kan läsa eller sticka något utan att ha en lampa tänd. Och när solen har gått ner vill jag ha några ljus tända runt mig. Förra vintern försökte vi spara elektricitet eftersom det kostade så mycket. Varje dag berättade nyheterna om de dyra elpriserna. Och vi började tända några stearinljus istället. Det mysiga mjuka ljuset gjorde att våra steg blev mjukare och jag kände att vi levde lite långsammare. Nästan som om det var jul när vi använde de där ljusen. Men jag måste erkänna att jag var mycket orolig om vi skulle glömma att blåsa ut ljusen. Lyckligtvis glömde vi inte. Innan vi sålde vårt hus hade vi en stor skylt på ytterdörren med texten: ”Har du blåst ut ljusen?” Den skylten följde oss inte till vår nya lägenhet, förmodligen behöver vi den ännu mer nuförtiden. Därför har vi investerat i att köpa batteridrivna ljus. De är inte lika dyra som de var för några år sedan. Efterfrågan på denna typ av ljus har gjort dem lättare att hitta till ett rimligt pris. Nu när jag har köpt många av dem inser jag att jag måste köpa en massa batterier.

Vad sägs om att spara ström och använda ett batteri? Slösar jag mycket onödiga resurser? Jag kan inte sluta tänka på sådana saker. Är det mycket mer resurskrävande att använda batteri än att använda vanlig lampa och ström? Jag kan höra dig säga; använd uppladdningsbara batterier. Förmodligen tycker de flesta att jag är konstig när jag spenderar tid med sådana simpla tankar. Om jag letar i butiken efter en förpackning med batterier så hittar jag större paket och mycket billigare än för några år sedan. Jag vet att mycket av det tekniska har blivit mycket billigare trots inflationen de senaste åren. Är det klokt av mig att ursäkta mitt slöseri av resurser? Hör du min förvirring?

Det är samma förvirring som när jag hör om nya oroshärdar runt om i vår värld. Jag försöker lyssna och förstå vad kriget handlar om. Är det religion eller är det maktbegär? Har någon stulit från någon? Vilken sida har rätt uppfattning om vad som är rätt? Är det någon som gör anspråk på mitt stöd? Nu känner jag mig som de berömda svenskarna från andra världskriget, neutrala. I samma sekund som jag ändrar tankar väljer jag automatiskt sida i konflikten och gör mig själv till en del i den. Väldigt svårt att ta någon del alls när jag inte har en aning om vad konflikten handlar om.

Trots allt verkar det som om många människor är övertygade om huvudsyftet i konflikten, och jag skäms över att jag är så dum att jag inte kan förstå och delta. När jag lyssnar på nyheterna i tv eller radio, rapporterar de bara hur de bombat och skadade varandra, men inte någon kommentar vem som är ansvarig i Mellanöstern. Men jag är förvånad över att kriget i Ukraina nästan tycks ha blivit bortglömt. I den konflikten kände jag mig som om jag hade valt sida. Men blir jag lurad av reportrar och journalister? Det händer jag undrar om det är så? Kan jag lita på de människorna?

Vad det än blir så fortsätter jag att använda batterier i mina ljus så att vi inte sätter vårt hus i brand av misstag och glömska. Och jag fortsätter att skaka på huvudet i misstro angående konflikterna i världen.

Memories, how long is a memory? Yes, there was an email with a post from my daughter that I had not been truthful in my last story about Friday the 13th.

At first I was surprised, did I remember so wrong? When I tried to write down the story from 1981, there were apparently factual errors. Which I now want to deny. So I deny the events in the story, but my memories of the events as I wrote them remain. I have no recall any of the children seeing their injured father before I took him to the ER. Normally they spent the evenings in front of the TV. There was a time when we set ”screen time” for the kids because we thought they were sitting too long in front of that screen. But according to my daughter, they also sat in the kitchen with me, and thus became a witness when their father came rushing in with a bloody cloth pressed to his face.

 I know that when we got home the son had been out in the garage cleaning up after the carnage that occurred when the husband injured himself. And also comforted his little sister.

At the same time, I appreciate that I got a new idea to write a little. Otherwise, at certain times not so much happens in our everyday life that give me inspiration to try to write something down. Admittedly, we are not bored by sit and look TV on the sofa, but my readers are probably so tired of reading about our bus trips, walks and my bridge playing.

I have also tried to avoid talking politics here on my page. Not because I’m afraid to speak my mind, but I might reveal how poorly I understand what’s going on in this world. I have told you several times that I am the one who takes care of world politics in this family and the husband takes care of national affairs. What is happening in the countries where the war is going on, I cannot get a real understanding of. And then it just becomes crazy if I give any comments.

A standing comment that I usually use is; I don’t understand what you are saying but I agree. Often I get a dubious look from the person who said something, but that puts an end to the debate anyway, which I shouldn’t develop further. All people have an opinion about most things that happen around us. So do I. But is it fair to tell? Can one go around and tell what I think is the most sensible way to solve situations? I try to sound neutral when politics and religion are discussed. After all, it is not the discrepancy itself that starts wars, but people’s inability to accept that others think differently than they do. It seems to come as a shock to some people that there are different ways of interpreting things, and one can be as right as the other. But one thing that is becoming more and more clear is the old rhyme that it was better in the old days.

Här är svenskan

Minnen, hur långt är ett minne? Ja det kom ett mail med ett inlägg från min dotter att jag inte varit sanningsenlig i min senaste berättelse om fredagen den trettonde. 

Först blev jag förvånad, mindes jag så fel? Då jag försökte skriva ner historien från 1981, var där tydligen faktafel. Vilket jag nu vill dementera. Jag dementerar alltså händelserna i storyn men mina minnen av händelserna som jag skrev dem står kvar. Jag har inget minne av att något av barnen såg sin skadade far innan jag tog iväg med honom till akuten. Normalt tillbringade de kvällarna framför TVn. Det fanns en tid då vi satte ”skärmtid” för barnen eftersom vi tyckte de satt för lång tid framför den skärmen. Men enligt dottern satt de också i köket med mig, och blev alltså vittne till då fadern deras kom inrusande med en blodig trasa tryckt upp mot sitt ansikte. 

 Jag vet att då vi kom hem hade sonen varit ut i garaget och städat bort efter blodbadet som uppstod då maken skadade sig. Och även lugnat en skärrad lillasyster. 

Samtidigt uppskattar jag att jag fick en ny idé om att skriva lite. Annars vissa tider händer inte så mycket i vår vardag att de ger mig inspiration att försöka nedteckna något. Visserligen har vi inte tråkigt och ligger och sparkar oss trötta på soffan, men mina läsare är förmodligen så trötta på att läsa om våra bussresor, promenader och mitt bridgespelande. 

Jag har även försökt att undvika prata politik här på min sida. Inte för att jag är rädd för att säga min åsikt, men jag avslöjar kanske hur dåligt jag fattar vad som rör sig här i världen. Jag har flera gånger berättat att det är jag som sköter världspolitiken här i familjen och maken som sköter det nationella. Vad det är som händer i de länder som det krigas i, kan jag inte få riktig förståelse för. Och då blir det bara tokigt att ge kommentarer. 

En stående kommentar som jag brukar använda mig av är; jag förstår inte vad du säger men jag håller med. Ofta får jag en tvivlande blick från den som sa något men det sätter i alla fall stopp i debatten som jag ändå inte bör utveckla vidare. Alla människor har väl någon åsikt om det mesta som händer runt om oss. Så även jag. Men är den rumsren? Kan man gå runt och berätta vad som jag tycker är vettigaste sättet att lösa situationer med? Jag försöker låta som om jag är neutral då det diskuteras politik och religion. Trots allt är det inte själva diskrepansen som startar krig utan att folk inte kan acceptera att andra tycker annorlunda än vad de tycker. Det verkar komma som en chock för vissa människor att det finns olika sätt att tolka saker och ting, och det ena kan vara lika rätt som det andra. Men en sak som blir mer och mer tydlig är den gamla ramsan om att det var bättre förr i tiden. 

Friday the thirteenth again. This time we were at the hairdresser yeasterday and do not risk our earlobes this day. Because in recent years we have mostly visited her on Fridays, the date has happened to be the thirteenth at regular intervals. Laughing, we told her that we are equipped with band-aids in our hand bag, in case we accidentally get, not wing clipped, but well earmarked. Somewhat embarrassed, the hairdresser once many years ago told me that she cut a customer’s ear so that the blood flowed. However, she does not know if it was a ”Friday the 13th”. A letter from the cousin this morning also pointed out that it was that nasty date today. With memories of his mother who had a lot of superstition in her.

I remember my husband snorting at my caution on this very date in our young years. He believed that one should be just as careful every day, and he could probably be right in that. It is, after all, old bullshit based on centuries of myths and fables.

But sometimes we need something to push the blame on, not always having to admit our own recklessness. Thoughts about this were raised when I read my cousin’s memories of what his mother said and did according to the superstitious thinking of hers. Although he lost his mother 42 years ago, half a man’s age, the memories seem to be just as strong about certain things. We sometimes complain about bad memory, but sometimes they are as fresh as freshly baked rolls.

I myself remember the day when my husband got his own ”Friday the 13th memorial”. On March 13th, 1981, he stood in the garage one late evening, busy with some work. He has always liked handicraft and tinkering with all kinds of objects. He had come across a piece of leather which he decided to cut into small rounds, thread on a knife handle. The ugly plastic handle that nowadays sit on a regular knife to carve with, were not like before when they were made of wood. Now he would replace the boring plastic handle with a one made of leather, put his own personal touch on his knife. 

The children were sitting in front of the TV upstairs, I myself was sitting in the kitchen with a crossword puzzle. As I said, it was Friday evening and the holiday break had made its entrance. No one who was going to either work or school the following day. Suddenly the kitchen door opens and the husband enters with a cloth pressed to his face. His plea for help was obvious, and when I did a quick inspection of his face he had a large jack straight into his cheek a few centimeters below his right eye.

Injuries to the face often bleed a lot, and I realized that a Band-Aid was out of the question. We had to fetch some clean towels and out in the car with the injured man. Up to the emergency room, where he was taken care of quite soon. No more detailed examination was done at first, but he was placed on a table where he could be both assessed and treated. The cut was deep and they had to think about how to patch him up. While they stitched and stopped the bleeding, they asked both him and me to describe what had happened. For my part, I only had to relate from the moment he came in with his injury and asked for help. The rest they had to ask him about. But a little shaken by his incident, he was both taciturn and a little anxious. I remember the doctor’s look at me once more  and asked if I really didn’t see what happened. Suddenly I realised they suspected it was the result of a family dispute. Friday night and a little knife injury. It was quite clear that they were considering a possible police report.

The husband’s explanation that he attached the knife handle in a vise to try to pull the blade itself off was not plausible in their ears. But he repeated it several times and admitted that it was a crazy decision of his, he should have done the opposite. Put the knife blade in the vise instead.

I brought home a patched-up husband, only to be met by two terrified children. None of us had thought about how they were affected by the incident. Blood always evokes horror.

The son had had to take care of and calm his kid sister, who had not seen her father and his injury before we left. But they had gone out into the garage and seen a lot of blood there. And so much blood must indicate a serious injury, they thought. And of course it was serious. Luckily the knife didn’t go in the eye. So over the years we have debated, was that Friday the 13th lucky or unlucky? Yes, what do you say?

Här är svenskan

Fredagen den trettonde igen. Denna gång är vi nyklippta och riskerar inte våra örsnibbar hos vår frisör. Då vi de senaste åren oftast besökt henne på fredagar, har det råkat bli datumet den trettonde med jämna mellanrum. Småskrattande har vi sagt till henne att vi är utrustade med plåster i väskan, om vi av misstag skulle bli, inte vingklippta men väl öronmärkta. Lite generat har frissan en gång för många år sedan berättat för mig att hon klippt en kund i örat så blodvite uppstod. Dock vet hon inte om det var en ”fredag den trettonde”. Ett brev från kusin imorse lät också påtala att det var det där otäcka datumet idag. Med minnen från hans mor som hade en hel del skrockfullheter i sig.  

Jag minns att maken fnyste åt min försiktighet just detta datum i våra unga år. Han ansåg att man borde vara lika försiktig alla dagar, och det kunde han nog ha rätt i. Det är trots allt gammalt skrock som bygger på århundraden med myter och fabler. 

Men ibland behöver vi något att skjuta skulden på, inte alltid behöva erkänna vår egen obetänksamhet. Tankar kring detta väcktes då jag läste kusins minnen om vad hans mor sagt och gjort skrockfullt. Trots att han mist sin mor för 42 år sedan, en halv mansålder, tycks minnena vara lika starka omkring vissa saker. Vi klagar ibland över dåligt minne, men vissa gånger är de fräscha som nybakade frallor. 

Själv minns jag den dag då maken fick sitt eget ”fredagen den trettonde-minne”. 13 mars 1981 stod han en sen kväll i garaget och slöjdade. Han har alltid gillat att pula och pyssla med allehanda föremål. Han hade kommit över ett stycke läder som han bestämt att skära små rundlar av, trä på ett knivskaft. De fula av plast som numera satt på en vanlig ”morakniv” var inte som förr då de var gjorda i trä. Nu skulle han ersätta det tråkiga plastskaftet med läder, göra sin egen personliga touch på sin kniv. Barnen satt framför TVn i övervåningen, själv satt jag i köket med ett korsord. Det var som sagt fredagkväll och helgfriden hade gjort sitt inträde. Ingen som skulle upp till varken jobb eller skola dagen därpå. Plötsligt öppnas köksdörren och in kommer maken med en trasa tryckt mot sitt ansikte. Hans vädjan om hjälp var uppenbar, och då jag gjorde en snabbinspektion av hans ansikte hade han ett stort jack rakt in i kinden någon centimeter nedanför höger öga. 

Skador i ansiktet blöder ofta mycket, och jag insåg att ett plåster var inte att tänka på. Fram med rena handdukar och ut i bilen med honom. Upp till akuten, där han omhändertogs ganska snart. Ingen noggrannare undersökning gjordes först utan han blev lagd på ett bord där man kunde både bedöma och behandla honom. Snittet var djupt och de fick fundera hur de skulle lappa ihop honom. Under tiden de sydde och stoppade blödningen bad de både honom och mej att beskriva vad som hänt. För min del hade jag ju bara att relatera från dess att han kom in med sin skada och bad om hjälp. Resten fick de fråga honom om. Men lite skärrad av sin händelsen var han både fåordig och lite oredig. Jag minns läkarens blick på mig och hans fråga om jag verkligen inte sett vad som hänt. Plötsligt insåg jag att de misstänkte att det var resultatet av ett familjegräl.  Fredag kväll och lite knivskada. Det var helt klart att de funderade på eventuell polisanmälan. 

Makens förklaring att han skruvat fast knivskaftet i ett skruvstycke för att försöka dra loss själva knivbladet, det var inget troligt i deras öron. Men han upprepade det flera gånger och erkände att det var tokigt beslut av honom, han borde ha gjort tvärtom. Satt knivbladet i skruvstycket istället. 

Jag fick med mig en omplåstrad make hem, får vi möttes av två skräckslagna ungar. Ingen av oss hade tänkt på hur de var påverkade av händelsen. Blod väcker alltid förfäran. 

Sonen hade fått ta hand om och lugna lillasyster som inte sett sin far och hans skada innan vi for. Men de hade gått ut i garaget och där sett en massa blod. Och så mycket blod måste tyda på en allvarlig skada, tänkte de. Och visst var den allvarlig. Tur i oturen att kniven inte for i ögat. Så under åren har vi diskuterat, var det tur eller otur den fredagen den trettonde? Ja vad säger ni?