Författare: Inga-Lill Sida 22 av 134

What is going on in our world? Why all this attacks? Who starts it? And when they starts it what do they want to achieve? Is there anyone at all who had a wider perspective of what is going on? Are there someone but me who realise we have a new world war ongoing? Even if not many of this “big leaders” has said “I declare this or that country war”, it is the fact. We have a new worldwide war ongoing. Which affects our economic everyday life. Where ever we look and read there is some attack and the pictures in TV news is military vehicles and aeroplanes and drones. House ruined and people who tell about their hate towards the enemy. Do I get surprised? No, another sigh and it doesn’t concern me anymore. 

I am sorry to say it, but I have transformed from the worried woman to a apathetical woman. Who is listening to me after all. I don’t care anymore. I have started to look after myself and my own benefits. Do I have food for the day and do I have a roof over my head? It is the main thing for me. And I continue to follow the news day by day and last week there have been more places on earth where they have started new revolts. As far as I know they are new.  People in the streets getting interviewed about their opinion about the occurrence, and they all blame other countries and governments for what has happened. 

When I hear this interviews I wonder what purpose the journalists have? Is it to increase hatred of the viewers whatching the news on TV? Or is it to fill up their time on TV? Do they at all care about either the answers they get and how the people perceives the value of their questioning? I doubt their understanding how the viewers realise, it’s often just to fill the time in the news broadcast. And there I sit and try to deselect an opinion about any of them. 

I can not agree with anyone of this troublemakers, because it all depends on a conflict started from some disagreement. Who suffers most? I don’t care about that either. I am prepared to refrain from many things, as long as we get peace. But that’s an utopia, an impossibility I presume, so I prefer to just ignore our ongoing world war. 

Last week I have heard about my little country and both the highest military command and our prime minister reckon we are attacked soon. By whom, I thought? Why do they tell us so? So we can start to hate someone? If the conflict reach my country, do they resolve the conflict faster if I have been involved. If I had hated enough for some weeks or month or even years. It is better if it will be delayed because my hatred will grow huge. The problem is, the didn’t tell me who I should start to hate. I have to figure out myself. And I am too lazy to do that, so I don’t give a damn…. Sorry all fellow human beings, I stick to my knittings and crosswords, hoping we still have heat in our homes in winter, and water in our taps.

Här är svenskan

Vad är det som händer i vår värld? Varför alla dessa attacker? Vem startade dem? Och när de startar dem, vad vill de uppnå? Finns det någon överhuvudtaget som har ett vidare perspektiv på vad som händer? Finns det någon annan än jag som inser att vi har ett nytt världskrig på gång? Även om många av dessa ”stora ledare” inte har sagt ”Jag förklarar det här eller det där landet krig”, så är det faktum. Vi har ett nytt världsomspännande krig på gång. Vilket påverkar vår ekonomiska vardag. Var vi än tittar och läser finns det en attack och bilderna i TV-nyheterna är militära fordon och flygplan och drönare. Hus förstörda och människor som berättar om sitt hat mot fienden. Blir jag förvånad? Nej, en suck till, det berör mig inte längre.

Jag är ledsen att säga det, men jag har förvandlats från den oroliga kvinnan till en apatisk kvinna. Ingen lyssnar på mig trots allt. Jag bryr mig inte längre. Jag har börjat se till mig själv och mina egna angelägenheter. Har jag mat för dagen och har jag tak över huvudet? Det är huvudsaken för mig. Och jag fortsätter att följa nyheterna dag för dag, sista veckan har det funnits fler platser på jorden där de har startats nya revolter. Så vitt jag vet är de nya. Människor på gatan blir intervjuade om sin åsikt om händelsen, och de skyller alla på andra länder och regeringar för vad som har hänt.

När jag hör dessa intervjuer undrar jag vilket syfte journalisterna har? Är det för att öka hatet hos tittarna som tittar på nyheterna på TV? Eller är det för att fylla upp sin tid på TV? Bryr de sig överhuvudtaget om antingen svaren de får eller hur personerna uppfattar värdet av deras ifrågasättande? Jag tvivlar på att de förstår hur tittarna inser, det är ofta bara för att fylla tiden i nyhetssändningen. Och där sitter jag och försöker välja bort en åsikt om någon av dem.

Jag kan inte hålla med någon av dessa bråkmakare, för det beror helt på en konflikt som utgår från någon oenighet. Vem lider mest? Jag bryr mig inte om det heller. Jag är beredd att avstå från många saker, så länge vi får fred. Men det är en utopi, en omöjlighet antar jag, så jag föredrar att bara ignorera vårt pågående världskrig.

I veckan hörde jag talas om mitt lilla land och både högsta militära befälet och vår statsminister räknar med att vi blir attackerade snart. Av vem, tänkte jag? Varför säger de det till oss? Så vi kan börja hata någon? Om konflikten når mitt land, kommer de att lösa konflikten snabbare om jag har varit inblandad? Om jag har hatat nog i några veckor eller månader eller till och med år. Det är bättre om det kommer att försenas eftersom mitt hat kommer att växa enormt. Problemet är att de inte sa till mig vem jag skulle börja hata. Jag måste ta reda på det själv. Och jag är för lat för att göra det, så jag bryr mig inte ett dugg… Ursäkta alla medmänniskor, jag håller mig till mina stickningar och korsord, i hopp om att vi fortfarande har värme i våra hem på vintern, och vatten i våra kranar.

Brrrr… I don’t know what you englishspeaking people says when you try to explain how cold it is outside. But we in Sweden use to say brrr… and today it was really such a day when I said on our way to the bus-stop, brrrr…. And I agreed with the Russian bridgeplayer I bumped into yesterday, kalinka. I noticed her nickname and looked at her profile, she had wrote “to hell with Putin”. It is not very ethical to reveal any political statements when we are around a bridge table, but sometimes we see statements like this now and then. When I see them I use to report so they have to erase from their profile. But yesterday I didn’t do so. Why I didn’t I cant explain, probably because I didn’t see it as any political thing, more as a personal thing towards a person, not any nation. Sometimes I also think of all this expels last Olympic Games and other athletic games, why that, when they once have declared there will never be any political issue just have fun and compete the games. We will always play and meet whoever, without paying any attention what political opinion they have. 

Therefore I didn’nt report kalinka, it was a personal attack she made. And I agreed with her today on my way to the bus. The weather has changed and it has become winter. A icy wind from east and we decided it wasn’t any walking weather today. My cheeks felt frozen and I cursed (like kalinka made in her statement) that president of Russia, letting that cold wind blow into our country. 

A fortnight ago I tidied the bench at bus-stop from an broken umbrella. Someone had just left it in pieces there after a stormy day. I picked it up and binned it in waste bin beside the shelter. For more than a week I saw the broken umbrella stuck out of the trash bin, but last weekend it was gone.

My husband often complains he doesn’t like the wind, it is cold as the northern wind wherever it blows from. And I tell him this is a town by side of a vast ocean and therefore is always blowing here, more or less, it’s never calm. 

Since I have used a walker or walking sticks last years, an umbrella isn’t any alternative for me. And it has never been anything I use to carry. In my town when it rains it use to blow a lot as well. I have tried some times to carry one many years ago but I can’t stand the waste when umbrellas gets broken. My husband use to wear an umbrella in his luggage when we go somewhere. But seldom he had to use it. When he does he often offer me to walk close to him to get some protection from the rain as well. It ends up with two half wet folks, and the following discussion about we have no use for an umbrella living in my town. 

That Russian east-wind had earlier this morning brought a lot of rain. We waited for the rain to stop and went from home to make our grocery shop for this week. Arriving the bus stop I bursted out in a loud laugh. I found another broken umbrella in waste bin today, and in my head I hummed “When will they ever learn, when will the ever learn?” As Marlene Dietrich once sung …

Här är svenskan

Brrrr… jag vet inte vad ni engelsktalande säger när ni försöker förklara hur kallt det är ute. Men vi i Sverige brukar säga brrr… och idag var det verkligen en sådan dag när jag på väg till busshållplatsen sa, brrrr… Och jag höll med den ryska bridgespelaren jag stötte på igår, kalinka. Jag lade märke till hennes smeknamn och tittade på hennes profil, hon hade skrivit ”åt helvete med Putin”. Det är inte särskilt etiskt att avslöja några politiska uttalanden när vi sitter runt ett bridgebord, men ibland ser vi sådana här uttalanden då och då. När jag ser dem brukar jag rapportera så de måste radera från sin profil. Men igår gjorde jag inte det. Varför jag inte gjorde det kan jag inte förklara, förmodligen för att jag inte såg det som någon politisk sak, mer som en personlig sak mot en person, inte någon nation. Ibland tänker jag också på alla dessa utvisade från olympiska spelen och andra idrottsspel, varför det, när de en gång har förklarat att det aldrig kommer att vara någon politisk fråga, bara ha kul och tävla i spelen. Vi kommer alltid att spela och träffa vem som helst, utan att bry oss om vilken politisk åsikt de har.

Därför anmälde jag inte kalinka, det var en personlig attack hon gjorde inte politisk. Och jag höll med henne idag på väg till bussen. Vädret har förändrats och det har blivit vinter. En isande vind från öst och vi bestämde oss för att det inte var något promenadväder idag. Mina kinder kändes frusna och jag förbannade (som kalinka gjorde i sitt uttalande) Rysslands president som lät den där kalla vinden blåsa in i vårt land.

För två veckor städade jag bänken på busshållplatsen från ett trasigt paraply. Någon hade precis lämnat det i bitar där efter en stormig dag. Jag plockade upp bitarna och slängde den i soptunnan bredvid busskuren. I mer än en vecka såg jag det trasiga paraplyet sticka upp ur papperskorgen, men före helgen var det borta.

Min man klagar ofta på att han inte gillar vinden, den är kall som nordanvinden vart det än blåser ifrån. Och jag säger till honom att det här är en stad vid ett stort hav och därför blåser det alltid här, mer eller mindre, det är aldrig vindstilla.

Eftersom jag har använt rollator eller gångstavar de senaste åren är ett paraply inget alternativ för mig. Och det har aldrig varit något jag brukar bära. I min stad när det regnar brukar det blåsa mycket också. Jag har försökt att bära ett några gånger för många år sedan men jag klarar inte av  slöseriet när paraplyerna går sönder. Min man brukar ha ett paraply i sitt bagage när vi åker någonstans. Men sällan han behöver använda det. När han gör det erbjuder han mig ofta att gå nära honom för att även jag ska få lite skydd mot regnet. Det slutar med två halvvåta människor, och följande diskussion om att vi inte har någon nytta av ett paraply då vi bor i min stad.

Den ryska ostvinden hade tidigare i morse fört med sig mycket regn. Vi väntade på att regnet skulle sluta och åkte hemifrån för att göra vår matinköp för den här veckan. Framme vid busshållplatsen brast jag ut i ett ljudligt skratt. Jag hittade ett annat trasigt paraply i soptunnan idag, och i mitt huvud nynnade jag ”When will they ever learn, when will the ever learn?” Som Marlene Dietrich en gång sjöng…

My dear readers I wish You A Merry Christmas and a Happy New Year. Most of you are secret friends but I can see your tracks. As a hunter I see the prints in the snow you left, when you have been at my page and read it. Our Christmas has turned to be a less complicated event than traditionally. It is important to follow generations and old traditions, but somehow I think I have to let some of this traditions let go. We find ourselves in a world with many trouble spots, and if we continue to stick to all old habits we also pander all disagreement behind this worries. So a little less stubbornness and a little more understanding to our fellow human beings, we may decrease the hostility around the world. 

Här är svenskan

Mina kära läsare Jag önskar er en God Jul och Ett Gott Nytt År De flesta av er är hemliga vänner men jag kan se era spår. Som jägare ser jag avtrycken i snön du lämnade, när du har varit på min sida och läst den. Vår jul har blivit en mindre komplicerad händelse än traditionellt. Det är visserligen viktigt att följa släktled och gamla traditioner, men på något sätt tror jag att jag måste släppa en del av traditionerna. Vi befinner oss i en värld med många oroshärdar, och om vi fortsätter att hålla fast vid alla gamla vanor, underblåser vi också all oenighet bakom dessa bekymmer. Så lite mindre envishet och lite mer förståelse för våra medmänniskor, kan vi minska fientligheten runt om i världen.

I wonder if she is sitting in her needlework teacher’s heaven and thinks she has done a lot of good during her life, Malada? That teacher who was the terror of many students. For her cynicism, for her statements to the students who stood trembling next to her to ask for help. In third grade. for 9-year-olds, she was supposed to develop an interest and some knowledge in how to both make and repair our clothes and linen storage. I myself came from a home where needlework was not a high priority, probably considered a luxury item. Therefore, I needed a lot of guidance when I wanted to learn to knit and crochet. Most of what I managed to make could be compared to the magpie’s nests you see in an urban environment. Where it is built in several floors due to overcrowding. Very messed up creations that took several lessons to try to fix. But the teacher is there to guide and explain what went wrong.

Malada considered these children who had such demands an affront to her professional pride. Irritated, she shook her head and sent the student back to his desk with the request ”do it again – do it right”. What she didn’t know was that once the student stood next to the lectern and asked for help, all tricks were already exhausted. You had really gone bet. I remember one time when I stood there anxiously with a ”rice nest” made of yarn and she asked me to immediately go to my seat. She couldn’t stand the smell of me!! – You stink of smoke, she said.

When I was nine years old, I wasn’t a heavy smoker, but my parents were. And if I smelled of smoke, it wasn’t something I was aware of myself. Hardlyany reason to stay home from school either. But the clothes we had in the 50s were often made of wool, and they were not washed very often. As long as you were somewhat spotless, you had to do.

Why did I now think of this Malada? Well I sat down and did a test, instead of sewing together the pieces I had knitted into a cardigan, I pinned them and then took a crochet hook and crocheted them together. It turned out to be a small and neat elastic seam. Much smoother than any sewing I’ve done over the years. After making the first seam on a sleeve, I took a picture and sent it to Birgitta, my sister-in-law. We had actually talked a month ago about whether it was possible to assemble this way. Birgitta hesitated for quite some time, but then I heard a noise. Whether it was because she was hesitant about the method or whether she was thinking about my questionable crochet skills, I don’t know. But she, the queen of crochet, has no high expectations of my handling of the crochet hook.

Now I was very satisfied with the test and thought,; this, Malada, was your task! Giving all the support to our daft handiwork attempts, and also spurring us on to try ideas that might have fallen outside the box. Instead of favoring little Kerstin, who already had all the help from home via an aunt skilled in needlework. Damn Malada, who didn’t see my development opportunities that consist of patience and finding solutions to problems. I have never been anxious to fail, it is just another phase of development!

So now Birgitta sits and is a little proud of my success with the crochet hook. Because it is entirely to her credit that I came up with the idea

Har är svenskan

Jag undrar om hon sitter i sin handarbetslärarhimmel och tror hon gjort en massa gott under sin levnad, Malada? Den där läraren som var skräcken för många elever. För sin cynism, för sina uttalanden till de elever som darrande stod bredvid henne för att be om hjälp. I tredje klass, alltså för 9-åringar var det tänkt att hon skulle utveckla ett intresse och lite kunskaper i hur man både tillverkade och reparerade våra kläder och linneförråd. Jag själv kom från ett hem där handarbete inte var högprioriterat, förmodligen ansågs det som en lyxvara. Därför behövde jag en hel del vägledning då jag ville lära mig att sticka och virka. Det mesta jag lyckades tillverka kunde liknas vid de skatbon man ser i en stadsmiljö. Där det byggs i flera våningar på grund av trångboddhet. Väldigt tilltufsade skapelser som innebar flera lektioner för att försöka rätta till. Men läraren är till för att vägleda och förklara vad som gått fel. 

Malada ansåg dessa barn som hade sådana krav var en skymf mot hennes yrkesstolthet. Irriterat ruskade hon på sig och skickade tillbaka eleven till sin bänk med uppmaningen ”gör om – gör rätt”. Vad hon inte visste var, att när väl eleven stod bredvid katedern och bad om hjälp, var alla knep redan uttömda. Man hade verkligen kört fast. Jag minns en gång då jag ängsligt stod där med ett ”risbo” av garn och hon bad mig att genast gå till min plats. Hon stod inte ut med lukten av mig!!  -Du stinker av rök, sa hon. 

Nio är gammal var jag ingen storrökare, men väl mina föräldrar. Och om jag stank av rök var det ju inget jag var medveten om själv. Knappast någon anledning att stanna hemma från skolan heller. Men de kläder vi hade på 50-talet var mycket ylle, och sådana tvättades inte så ofta. Så länge man var någotsånär fläckfri fick man duga. 

Varför kom jag nu att tänka på denna Malada? Jo jag satt och gjorde en test, istället för att sy ihop delarna jag stickat till en kofta, nålade jag dem och tog sedan en virknål och virkade ihop dem. Det blev en liten och snygg elastisk hopfogning. Mycket smidigare än alla sömmar jag gjort genom årens lopp. Efter att ha gjort den första fogningen på en ärm tog jag en bild och skickade till Birgitta, min svägerska. Vi hade faktiskt för en månads tid sedan talat om, om detta var möjligt att montera på detta vis. Birgitta tvekade ganska länge men sedan hörde jag ett njaaa. Om det var för att hon tvekade på metoden eller om hon tänkte på mina tvivelaktiga kunskaper i virkning vet jag inte. Men hon, virkningens drottning har inga höga förväntningar på mitt handlag med virknålen. 

Nu satt jag alltså väldigt nöjd med testet och tänkte,; detta du Malada, var din uppgift! Att ge allt stöd till våra taffliga handarbetsförsök, och även sporra oss att försöka idéer som kanske föll utanför ramarna. Istället för att favorisera lilla Kerstin som redan hade all hjälp hemifrån via en handarbetskunnig moster. Jäkla Malada, som inte såg mina utvecklingsmöjligheter som består av tålamod och att finna lösningar på problem. Jag har aldrig varit ängslig att misslyckas, det är bara en ytterligare utvecklingsfas!

Så nu sitter Birgitta och är lite stolt över min framgång med virknålen. För det är helt och hållet hennes förtjänst att jag kommit på idén. 

Practice and practice, my husband use to say when I complain about my stiff hips and knees. You are right, I am a whiner who pule when I feel some small pain. Not because I want to get some sympathy but a try to avoid some boring work. And there I sit with my self pity, no one but me feel sorry for me. But after a while I realise I am one of all this people who can’t keep silent when I feel slightest ailment, and just when it’s uttered I have forgotten the cause why I complained. Either I do the boring work or I pretend I never thought about it. So far about the physical matters. As long as I am able to calculate how to escape the dull work, I still have some part of my brain which works for me and my convenience. Contrariwise it scares me, when I desperately in a middle of a sentence search for a word, a single common word, which seems disappeared for ever. 

How do I practice to pick up this lost words? To keep quiet? To stop talking? Maybe my husband would appreciate that, but how do I remember I must keep silent? Obviously I have to find another way for a solution. Try to find a synonym, a word which means the same as the one I just dropped. But the problem is, when I can’t find the word, it is impossible to find a replacement for that lost word. Often I realise sitting with my iPad and want to google ….but what? It is horrible when I perceive this gap in my thoughts. Can’t speak as a normal human. 

However I am fond of to calculate everything. Price rise isn’t any funny thing but to calculate the difference between the last price and the price today amuse me. It is also practise to keep the brain working. But I am convinced the language and calculation isn’t same braincells working. Yes I said cells in plural, when I say mathematics and language have different places, there must be at least two cells. 

But to keep numbers in memory isn’t the same as counting. So many times I have to look up my secret codes to access my programs in computer. And the super secret bank ID is created with numbers! Many times I have read older people getting scammed to reveal their bankID, I admire them to remember the digits in a desperate moment! My answer will be delayed if someone tries to scam me, I don’t use to rabble these digits, have to think a while.  

One thing is good for me with all this oblivion, I get exercise walking around to search for my lost things. I walk into our bedroom to get my stockings and return to kitchen with that half-empty glass of water, I found beside my bed. Still barefoot. The stockings in my wardrobe …. Well I may take another round. Threshold forgetfulness I’ve heard this disability is called. 

To make “to-do-lists” have been important for me and is still a help for me. A whiteboard on a wall makes me remember appointments to dentist hairdresser and my treatment for my bad eyes. But when we changed bed sheets and towels, it is too embarrassing writing at that board. Instead we try to have some secret notes, and hope to remember look at that notes before it will be sanitary problems. When my eyes are no longer reliable and time runs so fast, I search for ideas to keep me updated. The bad memory overturns all intension to keeping order in everyday life. 

When things feels too messy, I take my knitting and an audiobook, till I remember what was the work of the day. It’s why I have so many pairs of mitten. My shoulders will never get frozen because I have many knitted shawls. Stockings made by wool and some caps for our head. Nothing bad without it having something good in it.

After all I have a list I type every week, a shopping list. In my iPad I have a page I edit after we have been away at our weekly shopping of grocery. People use to make weekly menu what they intend to cook for dinner, and I must confess I always have been envious of those who have both made a dinner suggestion and followed it. When I have tried to make such a list I feel for something else after two days, or I have forgotten to buy the ingredients to cook that dinner the schedule shows. When I started to make a shopping list in the computer it became fun, to combine necessarily with technic development, made it amusing. And the iPad I do remember where to find. It is never more than an arm’s length away. 

Här är svenskan

Öva och öva, brukar min man säga när jag klagar på mina stela höfter och knän. Du har rätt, jag är en gnällig en, klagar när jag känner lite smärta. Inte för att jag vill ha lite sympati utan ett försök att undvika tråkigt arbete. Och där sitter jag med mitt självömkan, och ingen annan än jag tycker synd om mig. Men efter ett tag inser jag att jag är en av alla dessa människor som inte kan hålla tyst när jag känner minsta besvär, och precis när det uttalas har jag glömt orsaken till varför jag klagade. Antingen gör jag det tråkiga jobbet eller så låtsas jag att jag aldrig tänkt på det. Så långt om de fysiska frågorna. Så länge jag kan räkna ut hur jag ska slippa det tråkiga arbetet har jag fortfarande en del av min hjärna som fungerar för mig och min bekvämlighet. Däremot skrämmer det mig när jag desperat mitt i en mening söker efter ett ord, ett enda vanligt ord, som verkar försvunnit för alltid.

Hur övar jag på att plocka upp dessa förlorade ord? Att hålla tyst? Att sluta prata? Kanske skulle min man uppskatta det, men hur kommer jag ihåg att jag måste hålla tyst? Självklart måste jag hitta en annan lösning. Försöka att hitta en synonym, ett ord som betyder detsamma som det jag precis tappade bort. Men problemet är att när jag inte kan hitta ordet är det omöjligt att hitta en ersättning för det förlorade ordet. Ofta inser jag att jag sitter med min iPad och vill googla…men vad? Det är hemskt när jag uppfattar denna lucka i mina tankar. Kan inte prata som en normal människa.

Men jag är förtjust i att räkna ut allt. Prishöjning är ingen rolig sak men att räkna ut skillnaden mellan det senaste priset och dagens pris roar mig. Det är också en övning att hålla hjärnan igång. Men jag är övertygad om att språket och matematik inte är samma hjärnceller som fungerar. Ja jag sa celler i plural, när jag säger att matte och språk har olika platser måste det finnas minst två celler.

Men att behålla siffror i minnet är inte detsamma som att räkna. Så många gånger måste jag leta upp mina hemliga koder för att komma åt mina program i datorn. Och det superhemliga bank-ID:t skapas med siffror! Många gånger har jag läst att äldre personer blivit lurade att avslöja sitt bankID, jag beundrar att de kommer ihåg siffrorna och detta i ett desperat ögonblick! Mitt svar kommer att försenas om någon försöker lura mig, jag brukar inte rabbla dessa siffror, måste tänka ett tag.

En sak är bra för mig med all denna glömska, jag tränar på att gå runt för att leta efter mina förlorade saker. Jag går in i vårt sovrum för att hämta mina strumpor och kommer tillbaka till köket med det där halvtomma glaset vatten som jag hittade bredvid min säng. Fortfarande barfota. Strumporna i min garderob… Jag får väl ta en runda till. Tröskelglömska kallas detta handikapp.

Att göra ”att-göra-listor” har varit viktigt för mig och är fortfarande en hjälp. En whiteboard-tavla på en vägg hjälper mig att minnas tider till tandläkare, frisören och min behandling för mina dåliga ögon. Men när vi bytte lakan och handdukar är det för pinsamt att skriva på den tavlan. Istället försöker vi ha några hemliga noteringar, och hoppas komma ihåg att titta på de lapparna innan det blir sanitära problem. När mina ögon inte längre är pålitliga och tiden går så fort söker jag efter idéer för att hålla mig uppdaterad. Det dåliga minnet omkullkastar alla intentioner att hålla ordning i vardagen.

När det känns för rörigt tar jag min stickning och en ljudbok tills jag kommer ihåg vad som var dagens arbete. Det är därför jag har så många par vantar. Mina axlar kommer aldrig att bli frusna eftersom jag har många stickade sjalar. Strumpor gjorda av ull och några mössor för våra huvuden. Inget dåligt utan att det har något bra med sig.

Jag har trots allt en lista jag skriver varje vecka, en inköpslista. I min iPad har jag en sida som jag redigerar efter att vi varit iväg på vår mat varje vecka. Folk brukar att göra veckomenyer vad de tänker laga till middag, och jag måste erkänna att jag alltid har varit avundsjuk på dem som både har gjort ett middagsförslag för en hel vecka och följt det. När jag har försökt göra en sådan lista känner jag för något annat efter två dagar, eller så har jag glömt att köpa ingredienserna för att laga den middagen som schemat visar. När jag började göra en inköpslista i datorn blev det roligt, att nödvändigtvis kombinera med teknisk utveckling, gjorde det roligt. Och iPaden kommer jag ihåg var jag kan hitta. Det är aldrig mer än en armslängd bort.