Författare: Inga-Lill Sida 21 av 139

Man behöver skratta. Annars blir man en sådan där surkäring som bara se det negativa med allt. Det kanske är svårt under dessa förhållanden som råder runt vår värld, att hitta något att skratta åt. Vi satt och pratade vårt vanliga lördagssamtal, svägerskan och jag. Jag berättade att jag uppmärksammat hur mycket jag saknade min brorsa. Vi som talades vid klockan elva varje lördag i många år. Och mycket av våra samtal var skam till sägandes mycket trams och flams. Men sådan samtalston kan man ha tillsammans med ett syskon. Det är som om barnet i en tittar fram och man tillåts att tramsa lite. Så gott som varje vecka upprepades alla de där orden och namnen som vi använde då vi var barn, men som samhällsklimatet numera gjort omöjliga att använda. De ord som trots allt inte försvinner ur hjärnan på en, bara för att det räknas som diskriminerande för någon. Man tramsar inte på det viset med vuxna vänner. Där går gränsen för vad som är anständigt. 

Att jag erkände för brorsans änka att jag saknade honom berodde på att jag, då jag vaknade hade en dov värk i mina ben. Vet ej varför, men tänkte att det var inte värre än att ett gott skratt skulle skingra tankarna på det molandet i benen. Då i det ögonblicket kom jag att tänka på att det var lördag, och hade det varit som förr hade jag haft brorsan att fnittra med och åt. 

Då svägerskan ringde berättade jag om den episoden för henne. Och vi kom att tala om betydelsen att skingra tankarna för varandra, då de blev för dystra. Jag berättade att jag en gång varit på ett föredrag med en skratt-terapeut. Hon lärde oss att skratt utlöste kroppens egna endorfiner. Och hon lärde oss också hur man kan lura sin kropp att få fram lite av detta smärtlindrande hormon genom att gnugga lätt i sina mungipor, och därmed stimulera de muskler som aktiveras då man skrattar. Jag vet inte hur vetenskapligt belagt det är, men många gånger under årens lopp har jag använt mig av den metoden. Speciellt vid spänningsvärk i axlar eller huvud. Jag har haft effekt av det många gånger. Om det är gnuggandet i mungiporna eller bara det att man slappnar av tillräckligt en stund, jag struntar i vilket. Huvudsaken är att jag känner att det hjälper. 

För tillfället har jag slut på en fängslande bok. Och stickningen är i en fas då jag måste ha hjälp med visst symaskinsjobb. Alltså helt göralös. Det innebär att min vardag blivit lite vankelmodig. Jag funderar vad jag ska göra. Och faran är att allt för många planer blir smidda. Men aldrig genomförda. Det uppstår en villervalla i skallen på en. Man bör inte starta upp för stora projekt, så stora att de inte blir färdiga. Så senaste veckan blev det ytterligare några par vantar. Sticka ett par vantar då man lyssnar på en ljudbok är en av mina favoritsysselsättningar. Man kan alltid ge bort några vantar, det är mer användbart för folk än om man stickar eller virkar grytlappar. 

Baka är också en sysselsättning såhär när det börjar närma sig jul. Det går alltid åt. Idag blev jäst och vetemjöl infört på handlelistan. I fönstren runt om oss på vår gård lyser redan både adventsstjärnor och adventsljusstakar. Fast det är två veckor kvar till advent. Så visst kan väl jag börja baka de där säsongskakorna? Kan de kan jag….

Jag noterade att löven på ”mitt” träd som jag skrev om i förra veckan var helt borta i torsdags. Jag är så glad att jagkunde dokumentera den intensivt neonliknande gula färgen, innan trädet strippade. Jag nämnde detta för svägerskan och hon klagade att jag inte tagit en bild på frukterna på träden längs Rådmansgatan. De där som jag visade henne i mitten av juli då de blommade så fantastiskt. Jag sade då att det blev långa bönskidor som hängde kvar nästan hela vintern. Idag har jag traskat ner och fotograferat bönhängena och även stulit en bönskida så hon får se dem. Jag tycker det är så roligt att kunna berätta om mina rön vad gäller blommor och blad. Katalpa heter trädet. Nu har naturen gått till vila, och nästa vår är det samma bekymmer med ”vad är det nu den där heter”. Man får gräva djupare in ihjärnvindlingarna för varje år. 

Torsdag, ledig dag för vår del. Det är den dag vi försöker att planera in de tillfälliga sakerna vi  måste göra då och då. Men helt plötsligt händer det att vi får en dag som är blank i almanackan. Inte utan en viss förvirring. Vi har väl inte glömt något, frågar vi oss. Men nej, idag har vi inget planerat sa maken vid lunchtid. 

Är det något du tänker undrade han. Jag sneglade bort på min senaste stickning som var ett nytt projekt. Ja inte att stickning var nytt, men mönstret var en helt ny idé jag hittat i min veckotidning. Då jag talade med min svägerska idag berättade hon att hon förmodligen hade lite reservgarner som kunde räcka till några par vantar, men skrattande sa hon att hon hade vantar så det räckte i hennes liv och en bit in i nästa! Välkommen i min värld sa jag, vänner och bekanta vänder ryggen till om jag nämner ordet vantar. De har så det räcker och blir över. Det är som alla de grytlappar kvinnorna virkade och stickade förr. Nu har det blivit så enkelt att hitta trevliga mönster till vantar och strumpor, att man lockas att sticka dessa. Istället för fyrkantiga grytlappar. Och att hålla händerna sysselsatta med nånting känns bra. Att intala sig själv att omsätta energin i städning och fönsterputsning …….nej nej nej. Det ska vara roligt, och jag tycker inte städning är roligt. Nu låg de där vantarna, prototypen till de senaste, och lyste mej i ögonen. Och maken undrade vad jag tänkte!

Men i samma stund sneglade jag på klockan, kom ihåg att jag önskat att det skulle komma en dag då jag bara kunde ta en promenad ner längs Hälsovägen och titta på mitt favoritträd. Hoppades också kunna ta ett foto av trädet. Jag är ju ingen bra fotograf, men det bästa är gott nog för mej. Så jag svarade att jag faktiskt, när jag nu blev tillfrågad tänkte på något annat än hur många maskor och varv jag hade kvar innan nästa intag, jag funderade på det där trädet. Maken visste precis vilket träd jag talade om och att jag varje gång vi farit förbi med bussen senaste veckorna pekat på det och sagt att jag tyckte det var så fint! Inte förstod han vad jag såg som så intressant med det, men vissa saker undviker han att fråga om. Ibland blir svaren mer kryptiska i hans öron än själva frågan. Det är ju jag som är blom- ch trädfantasten, medan han håller rätt på fåglarna. Och de är inte kvar där han pekar ut dem. 

Vi reste oss direkt efter lunch, och traskade till bussen. Åkte till hållplatsen strax innan backen nerför börjar. Gick i stilla mak ”Hälsan” ner. Vissa träd var redan kala, vissa hade kvar sina löv men var betänkligt brunröda. En sådan färg som träden i Skåne antar då vi inte får någon frostknäpp. Men mitt träd har övergått i gult, en ljus gul lysande färg. Trots att det är igenmulet och dagsljuset verkligen är på sparlåga, så lyser ”mitt” träd som om det vore elektrifierat. Åh så vackert. Jag bad maken ta en bild av några andra träd som vi passerade, de var också väldigt vackra. Men då vi kom runt kröken och såg mitt träd blev det som att se en primadonna. I ensamt majestät står det där några dagar till, sedan brukar höstvindarna klä av det.

Vi vandrade vidare ner genom Sankt Jörgens plats, konstaterade att där är vinterstädat i rabatterna. Vi har sett från bussfönstret att ”Lekande ungdom” har haft galler runt sig senaste veckorna. Skrattande har jag kommenterat att, nog är de så gamla att de inte behöver ha en lekhage runt sig. Undrande har maken tittat på mig. Och jag har förklarat att förr i tiden hade man små hagar man placerade småbarn i, hemma på stuggolvet. Vet inte riktigt vilken funktion de hade, jag tror inte vi någonsin haft en sådan. Men det var kanske i bättre bemedlade familjer man hade sådana. Vem stängdes in och vem stängdes ut? Vet ej, men ungdomarna, de lekande, har haft en hage runt sig flera veckor. 

Nu var det äntligen läge att korsa gatan och flanera bort på platsen vid konserthuset. Där man förr om åren alltid hade julgransförsäljning i december. Senare år kan jag inte minnas att där har varit någon julgransförsäljare, men maken har senaste året sagt otaliga gånger att han ska gå och titta på de nysatta träden på den platsen. Jag kan gott hålla med honom om att träden är lite annorlunda, de ligger inte inom mitt kunskapsområde. Så medan maken strosade bort till ett av de träd som fortfarande hade några löv kvar stod jag och funderade vad det var för sort. Det träd jag hade framför mig var helt kalt. Men vad var det för sort. Nu dök maken upp vid min sida och sa: Gingko! Ok, sa jag gingko biluba? Så trevligt att vi får några fler av den sorten i stan, sa jag. Vet du fler undrade maken? Ja, det är mitt favoritträd på Hälsan också, kinesiskt tempelträd. Det som jag precis tog foto av. Som sagt han är bättre på pjoddarna. Trädet finns på fler ställen men det som har den absolut vackraste siluetten är det på Hälsan, vid Sofiakällan. Men nu har jag njutit riktigt av att få se det i höstskrud i år. Vem vet hur många gånger mer kan man få se det med de färgerna?  

Here the English 

Thursday, day off for us. It’s the day we try to plan the occasional things we have to do from time to time. But all of a sudden it happens that we get a day that is blank in the calendar. Not without any confusion. We haven’t forgotten anything, we ask ourselves? But no, today we have nothing planned, said the husband at lunchtime. 

Is there something you’re thinking, he wondered. I glanced away at my last knitting which was a new project. Well, not tha knitting was new, but the pattern was a completely new idea I found in my weekly newspaper. When I spoke to my sister-in-law today, she told me that she probably had some spare yarn which could be enough for a few pairs of mittens, but laughingly she said that she had mittens that lasted her life and a bit into the next! Welcome to my world, I said, friends and acquaintances turn their backs if I mention the word gloves, or mittens. They have enough and it’s over. It’s like all the potholders the women crocheted and knitted in the past. Now it has become so easy to find nice patterns for mittens and socks, that you are tempted to knit them. Instead of square pot holders. And keeping your hands busy with something feels good. Telling yourself to put the energy into cleaning and window cleaning …….no no no. It should be fun, and I don’t think cleaning is fun. Now there were those gloves, the prototype of the latest ones, shining in my eyes. And the husband wondered what I was thinking!

But at the same moment, I glanced at the clock, remembering that I wished there would come a day when I could just take a walk down Hälsovägen and look at my favourite tree. Was also hoping to take a photo of the tree. I’m not a good photographer, but the best is good enough for me. So I answered that actually, when I was asked, I was thinking about something other than how many stitches and rounds I had left before the next intake, I was thinking about that tree. The husband knew exactly which tree I was talking about because every time we passed by on the bus in recent weeks I pointed to it and said that I thought it was so beautiful! He didn’t understand what I saw as so interesting about it, but certain things he avoids asking about. Sometimes the answers are more cryptic in his ears than the question itself. After all, I’m the flower and tree fan, while he’s right about the birds. And they are not left where he points them out. 

We went away after lunch, and trudged to the bus. Went to the stop just before the downhill starts. Went in peace ”Hälsan” down. Some trees were already bare, some still had their leaves but were dangerously brown-red. Such a colour that the trees in Skåne take on when we don’t get any frostbite. But my tree has turned yellow, a bright yellow brilliant colour. Even though it is overcast and the daylight is really low, ”my” tree shines as if it were electrified. Oh so beautiful. I asked the husband to take a picture of some other trees we passed, they were also very beautiful. But when we came around the bend and saw my tree it was like seeing a prima donna. In lonely majesty it stays there for a few more days, then the autumn winds tend to strip it off.

We walked further down through Sankt Jörgen’s place, noted that the flowerbeds have been cleaned for the winter there. We have seen from the bus window that ”Playing Youth (a statue)” has had bars around it in recent weeks. Laughing, I have commented that, they are probably so old that they don’t need a enclosure around them. My husband looked at me wonderingly. And I have explained that in the old days you had small paddocks where you placed small children, at home on the cottage floor. Don’t really know what function they had, I don’t think we ever had one. But it was perhaps in better-off families that you had such. Who was locked in and who was locked out? Don’t know, but the young people, the ones playing, have had a paddock around them for several weeks. 

Now it was finally time to cross the street and stroll away in the place by the concert hall. Where in the past there was always a Christmas tree sale in December. In later years, I can’t remember that there has been a Christmas tree seller, but the husband has said countless times in the last year that he will go and look at the newly planted trees at that place. I can agree with him that the trees are a bit different, they are not within my area of ??expertise. So while the husband strolled over to one of the trees that still had a few leaves left, I stood and pondered what kind it was. The tree in front of me was completely bare. But what kind was it? Now the husband appeared at my side and said: Gingko! Ok, did I say gingko biluba? So nice to have a few more of that kind in town, I said. Do you know more wondered the husband? Yes, it’s my favourite tree at Hälsan too, Chinese temple tree. The one I just took a photo of. Like I said, he’s better on the birds. The tree can be found in several places, but the one with the absolute most beautiful silhouette is the one at Hälsan, by Sofiakällan. But now I’ve really enjoyed seeing it in its autumn colours this year. Who knows how many more times you can see it with those colours?

English after the Swedish today

Slutet av oktober och jag har redan köpt julklapp!! Jag som brukar skaka på huvudet och tycka att folk är tokiga som låter sig påverkas av den allt tidigare lanseringen av affärsvärldens julskyltning. Jag vill inte påstå att jag drabbats av julhysteri redan, men häromdagen fick jag en julgåva med posten av en släkting. 

En kalender för nästa år med bilder från vår stad, en kavalkad i nostalgi. Min barndomsstad som den såg ut då jag växte upp. Även denna släktings uppväxt eftersom vi båda är 40-talister. Det är bilder från ”min mammas gata”, med många spårvagnsbilder. Dessa spårvagnar dominerade gatubilden i stadens city, och det var ofta med dessa man nådde de ställen man skulle till. Om man skulle ”gå i sta’n” eller man skulle åka och bada. Om man skulle på Folkets Hus vid Gustav Adolfstorg eller till saluhallen på Sundstorgets. Staden var inte mer vidsträckt än att man nådde många destinationer med dessa spårvagnar. Bussar blev ett komplement ut till ytterområdena och jag minns tre linjer som gick. 11, 12 och 13 gick till Ystadgatan, Sockengatan och Berga. De täckte upp vad vi behövde. I alla fall så vitt jag minns.

Igår stod jag plötsligt framför ett ställ i varuhuset med nästa års almanackor eller kalendrar. Dessa ställ står ju inte så framträdande resten av året, men de dyker upp nu så här års när det är dags att börja planlägga för nästkommande år. Jag har sedan ganska många år tillbaks letat efter en almanacka med vackra bilder typiska från Sverige/Norden. Jag skickar dem till Frankrike till Froggyfriend. Helt övertygad om att alla människor behöver ha någon form av kalender. Första gången fick jag ett skrattande svar att den tänkte han hänga upp i sitt ”dressingroom”. Fortfarande har jag inte vågat fråga honom varför han hängt den där. Hur ser hans dressingroom ut? Är det en sådan där walking closett? Där den hänger som ett litet konstverk vid sidan om hans slätstrukna skjortor och hans välskräddade kostymer?  Eller är det så att det är en garderob där han slänger in saker han får från alla möjliga vänner och ovänner? De saker man inte vill se? De där som påminner en om ens vänners dåliga smak. Som sagt, aldrig vågat fråga. Men jag har fortsatt att skicka inför varje jul, och det har hänt att jag fått kommentarer och frågor att han trots allt läser lite i dem. 

Detta år hittade jag ingen ny kalender, det tycks som om de repeterar på tryckeriet, tar fram samma fotoobjekt som varit tidigare. Inte som de jag fått av min släkting som hade ett helt nytt tema i år!

Så där stod jag och kände tveksamhet till att köpa en repris från tidigare. Tänk om han sparar dem och jämför?Upptäcker han då att vi kanske bara har tolv vackra vyer att visa från vårt vackra land?

Plötsligt fick jag ögonen på en lite mindre almanacka, med anonyma bilder. Från Sverige för all del, men utan att vara namngivna varifrån motivet är. Med en liten ficka bakom varje månadsuppslag. En ficka där man föreslogs samla sina räkningar och andra viktiga papper som skulle åtgärdas den månaden. Vad då samla räkningar? Vad är det? Frågan ställs av en modern kvinna, i alla fall lite lagom uppdaterad. Det är bara tiggarbreven från olika organisationer som jag får med postgiroblanketter nuförtiden. All min ordinarie post sköter jag via nätet. Så den fickan blir för min del oanvänd. Men där jag stod i affären och funderade, kom jag på vilken nytta jag haft av en dylik almanacka förr i tiden. Då man samlade sina kvitton på inköp från Konsum och Ettan. Man fick återbäring på inköpen som kunde dokumenteras med kvitton. En gång om året, oftast några dagar in i januari, plockade man fram kvitton på alla inköp som gjorts under föregående år. Både på Konsum och Ettan. Konsum var det stora varuhuset nere i city, man kunde köpa det mesta som finns på ett varuhus idag. Livsmedel, husgeråd, kläder osv. Så ett års inköp kunde bli en tjock bunt av inköpskvitton. Man fick räkna ihop dem själv, och ange summan på en papperslapp som medföljde bunten ner i det kuvert som avhämtats på närmsta Konsum-butik. Även kvittona från Ettan, en av stadens bageriföreningar gav återbäring på årets inköpta varor. Däremot var det inte så stora summor från brödbutikerna. Snälla ni, ställ inte frågan på hur mycket det rörde sig om i återbäring, men tillräckligt för att man skulle göra sig besväret är jag övertygad om! 

Nu ska jag skicka en sådan almanacka med ficka till froggyfriend som julklapp. Inte för att han ska samla kvitton eller räkningar i, jag får komma på nåt annat trevligt att använda fickorna till. En liten hälsning för varje månad, kanske med en liten anekdot eller en berättelse om vårt land. Jag har under hösten lärt honom många ord på svenska, då han frågat om dem. Jag har en känsla att han frågat förr om just dessa ord, men tydligen har han inte så många att tala svenska med. Så han glömmer dem lika fort som jag lär ut dem. Han har även bett mig om de olika sätten att svära, något som förekommer att vi nyttjar då vi spelar fel. För tillfället har han dock bara fått ett begränsat urval.  

Lustigt jag har skrivit en liten skröna om detta med kalender och almanacka. Jag har till dags dato varit ovetandes om skillnaden mellan dessa är. Så jag googlade och fick läsa att:

”Kalender och almanacka skulle man kunna tro är samma sak men det är fel. Kalendern är själva sättet att systematisera och räkna tiden på medan almanackan är så att säga resten. Det vill säga veckor, dagar, helgdagar och annat. Man kan säga att almanackan inte kan existera utan kalendern och kalendern är oerhört torftig utan almanackan.” 

Blev vi klokare på den förklaringen? Jag brukar fundera på dessa två begrepp då jag skriver på engelska, men de slutar med att jag skriver calendar oavsett vilket ord jag tänkt på i svenskan. Och om jag provar översätta dem blir de samma ord, vilket jag än ber om översättning på. Däremot diary kommer upp som ett förslag då man talar om skrivna noteringar. 

Kan ni förstå vad den här kalenderbitaren haft kul som skrönat ihop denna skröna?

• Here’s the English

End of October and I’ve already bought Christmas presents!! I who usually shake my head and think that people are crazy who allow themselves to be influenced by the ever earlier launch of the business world’s Christmas signage. I don’t want to claim that I’ve already suffered from Christmas hysteria, but the other day I received a Christmas present in the mail from a relative. 

A calendar for next year with pictures from our city, a cavalcade in nostalgia. My childhood town as it looked when I was growing up. Also this relative’s upbringing as we were both born in the forties. There are pictures from ”my mother’s street”, with many tram pictures. These trams dominated the street scene in the city, and it was often with them that you reached the places you were going to. If you were to ”go into town shopping” or you were to go swimming. If you were going to Folkets Hus at Gustav Adolfstorg or to the market hall at Sundstorgets. The city was not more extensive than reaching many destinations with these trams. Buses became a supplement to the outer areas and I remember three lines that ran. 11, 12 and 13 went to Ystadgatan, Sockengatan and Berga. They covered what we needed. At least as far as I remember.

Yesterday I suddenly stood in front of a rack in the department store with next year’s almanacs or calendars. These racks are not so prominent the rest of the year, but they appear this time a year when it’s time to start planning for next year. For quite a few years now, I have been looking for an almanac with beautiful pictures typical of Sweden/the Nordics. I am sending them to France to Froggyfriend. Totally convinced that all people need some kind of calendar. The first time I got a laughing reply that he intended to hang it in his ”dressing room”. I still haven’t dared to ask him why he hung it there. What does his dressing room look like? Is it a walking closet like that? Where it hangs like a little piece of art next to his ironed shirts and his well-tailored suits?  Or is it a closet where he throws things he gets from all sorts of friends and enemies? The things you don’t want to see? The ones that remind you of your friends’ bad taste. Like I said, never dared to ask. But I have continued to send before every Christmas, and it has happened that I have received comments and questions that he reads a little into them after all. 

This year I did not find a new calendar, it seems as if they are rehearsing at the printing house, producing the same photo objects as before. Not like the ones I got from my relative who had a whole new theme this year!

So there I was, feeling hesitant to buy a repeat from before. What if he saves them and compares them? Does he then discover that perhaps we only have twelve beautiful views to show from our beautiful country?

Suddenly I caught sight of a slightly smaller almanac, with anonymous pictures. From Sweden for all intents and purposes, but without being named where the subject is from. With a small pocket behind each monthly spread. A pocket where one was suggested to collect one’s bills and other important papers to be dealt with that month. What then collect bills? What is it? The question is asked by a modern woman, at least a little reasonably updated. It’s only the begging letters from various organisations that I get with postal giro forms these days. I handle all my regular mail online. So that pocket will be unused for me. But as I stood in the shop and thought, I realised how useful I had been from such an almanac in the past. When you collected your receipts for purchases from Konsum and Ettan. You received a refund on purchases that could be documented with receipts. Once a year, usually a few days into January, they picked out receipts for all purchases made during the previous year. Both at Konsum and Etta. Konsum was the big department store down in the city, you could buy most things that can be found in a department store today. Food, household items, clothes, etc. So a year’s worth of purchases could become a thick stack of receipts. You had to add them up yourself, and enter the total on a piece of paper that came with the bundle into the envelope collected at the nearest Konsum store. Even the receipts from Ettan, one of the city’s bakery associations, gave a refund on the year’s purchased goods. However, the sums from the bread shops were not that large. Please don’t ask the question of how much was involved in refunds, but enough to bother with I’m convinced! 

Now I’m going to send such an almanac with a pocket to froggyfriend as a Christmas present. Not for him to collect receipts or bills in, I’ll have to think of something else nice to use the pockets for. A small greeting for each month, perhaps with a small anecdote or a story about our country. During the autumn, I taught him many words in Swedish, when he asked about them. I have a feeling that he asked before about these particular words, but apparently he doesn’t have many people to speak Swedish with. So he forgets them as fast as I teach them. He has also asked me about the different ways to swear, something that happens that we use when we play wrong. At the moment, however, he has only received a limited selection.  

Funny, I’ve written a little blurb about this with a calendar and almanac. To date I have been unaware of the difference between these. So I googled and read that:

”You might think that a calendar and an almanac are the same thing, but that is wrong. The calendar itself is the way to systematise and count time, while the almanac is, so to speak, the rest. That is, weeks, days, holidays and more. You can say that the almanac cannot exist without the calendar, and the calendar is extremely poor without the almanac.” 

Did we become wiser for that explanation? I usually think about these two concepts when I write in English, but they end up with me writing calendar regardless of which word I thought of in Swedish. And if I try to translate them, they turn out to be the same word, whichever I ask for translation. On the other hand, diary comes up as a suggestion when talking about written notes. 

Can you understand what fun this calendar biter had putting together this crazy thing?

Oj så mörkt det blev. Jag hänger inte med. Först började dagen som en sådan där mulen dag så det hjälpte inte att vi drog upp persiennerna, det var fortfarande dunkelt inomhus. Till slut tändes lampan och jag började fundera om det var morgon middag eller kväll. 

Lite bakis efter middagsbjudningen gårkväll, med efterföljande kortspel. Barnbarnet visade en viss skepsis först, lite ovilja, sa att hon hellre satt vid datorn och chillade. Men jag kontrade med att så tänkte även jag, men ibland får man offra sej för familj, släkt och vänner. Ett förvånat ögonkast som svar, sedan såg jag att hon läste koden. Det blev några rundor med gammeldags kortspel, och chillandet fick vänta för oss båda. Angående bakis-känslan behövs inte mycket nuförtiden. Det räcker att man frångår sina vanliga latmannavanor, klär upp sig lite och sitter med runt ett middagsbord, där man får tänka på bordsskicket och samtalsämnena. Jag vill ju inte säga att det tär på krafterna, men man får koncentrera sig. Och vi har ställt om till normaltid natten som gick. Vi har fått tillbaka lånad tid. Men det är med den tiden som ett vanligt lönekonto, ingen ränta. 

Veckan som gick har varit omväxlande. Tisdag sopplunch på bridgeklubben. Tänk att ärtsoppa kan smaka så gott. Men som min lillasyster har lärt mej säga: Gratis är gott. Onsdagen var det träff på stickkaféet. Då jag kom hem stod det en äppelkaka med marängtäcke på bordet, alldeles nybakad. Han kan, den där maken!

Torsdag stod vi i kö vid vårdcentralen för att få vaccin. Det är första gången i mitt liv jag har tagit vaccin mot säsongsinfluensa. Men covid-19 ville jag ha. Då jag stod framför sköterskan som frågade om jag skulle ha båda, tordes jag inte fega ur längre. Så jag sa, ja tack, båda två. Jag har inte dött ännu av det.

Fredag var vi och ansade till kalufserna, och efteråt tog vi en tripp till Ängelholm. Jag hade läst reklamen! Reklamen som var i min dagstidning hela förra vintern med de snygga kepsarna. Nu lyckades jag locka med maken dit, och då han var nyklippt och det ”drog om nacken” på honom var han lättlockad att införskaffa en ny keps inför vintern. 

Ryds marknad i Höganäs har blivit lite av tradition för oss att besöka. Inte för att vi handlar något, men marknad är ett folknöje som vi gärna deltar i. Tyvärr ser vi förändringarna. De gamla knallarna har försvunnit. Jag tror att pandemin slog ut en del av dem. Dock blir det en promenad för oss att titta, lyssna och se hur folk träffs och trivs. I år mötte vi inga bekanta, men vi brukar gå senare på dagen. Nu passade vi på då vi på vår Ängelholmsresa dagen förut löst en 24-timmarsbiljett. Den gällde till klockan 14.00 denna dag. Och vi skulle på middagsbjudning på kvällen så vi behövde komma hem i tid. Framför allt njöt jag att ha gjort ett sådant ”klipp”. Söndagen blev perfekt återhämtningsdag, bara slappa med en bra bok. Lite stickning och en långfilm. 

Nu får jag se om det rättar till sej i skallen på mej, det här med tiden, och i magen. Vi har ganska så tidsbundna måltider, men idag föreslog jag lite våfflor till eftermiddagskaffet för att överbrygga den där mörkerkänslan. Grädde och sylt och frasiga våfflor kan pigga upp en sådan mulen dag, då man tillika är tidvill. Vi åt och njöt. Sedan blev det ingen mer mat idag. Det blev svart, mörkt och ingen hunger. Får se imorgon om vi blir lite vettigare då. Men en sak vet jag, man kan hoppa över lagad middagsmat någon gång utan att man svälter ihjäl. Speciellt då man stiger upp strax innan det är tid att törna in igen.  

För fjorton år sedan skrev jag om hur jag fick hjälp med att ändra ett beteende. Så många har redan läst det. Men jag beslöt mej för att översätta det. För att försöka hålla min engelska vid liv.  Så kära läsare förlåt för gammal repris, men jag fåt ibland ta till knep för att känna att jag fortfarande kan lite.

English after the Swedish text

Hur gör man för att lyckas ändra en mycket väl ingrodd vana, totalt ändra sin livsstil?? Alla har väl svårt suckande tänkt – att imorgon, imorgon ska jag inte göra så mer -eller imorgon ska jag göra si och så, istället för som nu, göra detta. Jag vet alltför väl när jag slutade röka för tio år sedan hur jag helt plötsligt förstod att jag haft ett rökstopp på många timmar, det längsta som hänt sedan jag lade mig till med denna mest idiotiska vana i min gröna ungdom. Livet gav mig en chans att fortsätta detta rökstopp om jag bara ville ta den. Tack och lov lyckades jag, trots många frestelser och ibland ett stooort röksug.

Det var däremot inte första gången i livet jag utsattes för en så svår prövning. Jag är uppväxt i vaddtäckenas tidevarv. Vackra vinröda tunga täcken hade vi i sängarna i min barndom. Man bäddade sängarna med vita manglade linnelakan, ovanlakanen med en bred mellanspets och ibland även med broderat monogram. Örngottet med samma breda mellanspets och monogram, detta satt präglat in i kinden då man steg upp på morgonen så man visste att det var en Jönssonunge.

Jag var tumsugare, sög på tummen då jag lagt mig. Smög visserligen med det, för mina bröder skrattade åt mig, mor förmanade att sluta denna vana och far tittade lite ledsamt mot mig. Så det var då jag vänt ryggen till familjen denna last nyttjades. Samtidigt kunde man pilla fram en liten, liten vaddtuss ur den slitna kanten på vaddtäcket. De var ofta slitna i fot- och motänden så man kunde komma åt vadden där, och om de inte var slitna nog kunde man alltid hjälpa till lite med slitaget. Tussarna var ett viktigt tillägg att ha för att rulla mot överläppen meddelst pekfingret.  Som sexåring var jag väl medveten om att det var detta pillande från vaddtäcket skulle avslöja mig, men en last är en last.

Nåväl, livet gick vidare, det var tid att börja kindergarten. Det var en stor sak för oss som hade mödrarna hemma hela dagarna. Min lekkamrat Eva som bodde tvärsöver svalen på samma våning som vi, hade en förvärvsarbetande mamma. Jisses så fint, först en mamma som arbetade, och så hette hon mamma, inte mor som vi andra vanliga ungar hade. Eva hade stunder då hon varit ensam, utan sin mamma, men för mig, att lämna sin mor var det något nytt och svårt.

Nu började jag ifrågasättas som människa också. Man hade undersökningar om ditt och om datt. Femtitalet förde med sig att statistik på allt skulle göras. Man hade mantalsskrivningar vartannat år. En flersidig blankett om våra bostadsförhållanden skulle fyllas i, hur många vi var i lägenheten, allas födelsedatum, om någon arbetade  och i så fall med vad. Jag tror att blanketten ändrade formulering mellan varven så att man på detta viset kunde följa folkets ändrade vanor. Denna mantalsskrivning fortsatte länge för jag vet att jag fyllt i den som vuxen, där jag vet att jag redovisat mina barn. Nåväl, i kindergarten ville man också ha sin redovisning av vad jag var för en unge. Minns inte hur blanketten dök upp hos mor men jag minns då hon satt och fyllde i ett formulär. Det kändes onekligen lite speciellt att någon var så intresserad av lilla mig, enbart mig, så att det tryckts upp en blankett. Mor hummade, mumlade och fyllde i så gott hon kunde. Plötsligt stelnade hon till!  -Suger barnet på tummen, frågade hon där hon läste innantill ur formuläret. -HJÄLP, nu var jag avslöjad inför hela världen!! Vad göra?

Mor gav mig en lång blick, förklarade att man skulle komma igen med ett sådant formulär en gång varje termin. Hon gav mig en chans att slippa denna fruktansvärda skam som följde om jag avslöjades som tumsugare. Om jag släppte tummen NU och för alltid skulle hon skriva att jag inte nyttjade denna skamliga last. Minns att jag tvekade, alltså förstod jag på något vis att detta löfte innebar svåra stunder, men till slut nickade jag och hon fyllde i att jag inte sög på tummen. Men om hon en enda gång kom på mig med det skulle hon skriva i nästa enkät att jag var en hängiven tumsugare, att hon missat den frågan förra gången. Fjärilar i magen, oro bak bröstbenet följde, men jag kan inte minnas att jag bröt löftet.

Något mer frågeformulär dök aldrig upp, men mors vaddtäcken fick en längre livslängd.

Here’s the English text

How do you succeed in changing a very well ingrained habit, completely changing your lifestyle?? Everyone has thought, with a heavy sigh, – tomorrow, tomorrow I won’t do it anymore – or tomorrow I will do so and so, instead of doing it like now. I know all too well when I quit smoking ten (by now twentifive) years ago how I suddenly realised that I had stopped smoking for many hours, the longest as has happened since I got into this most idiotic habit in my early youth. Life gave me a chance to continue this smoking cessation if I just wanted to take it. Thankfully, I succeeded, despite many temptations and sometimes a very strong urge to smoke.

However, it was not the first time in my life that I was exposed to such a difficult ordeal. I grew up in the era of quilts. In my childhood we had beautiful burgundy heavy covers on our beds. The beds were made with white mangled linen sheets, the top sheet with a wide middle lace and sometimes also with an embroidered monogram. The pillow case with the same lace and monogram, this was stamped into the cheek when you got up in the morning so everybody knew you were a Jönsson child.

I was a thumb sucker, sucked on my thumb when I went to bed. Sneaked about it, though, because my brothers laughed at me, mother admonished me to stop this habit, and father looked at me a little sadly. So it was when I turned my back on the family that habit was used. At the same time, you could poke out a small, tiny wad from the worn edge of the wad. They were often worn at the foot and opposite ends so you could access the wadding there, and if they weren’t worn enough you could always help a little with the wear. The tusks were an important addition to have for rolling against the upper lip with the a finger.  As a six-year-old, I was well aware that it was this fumbling from the wadding that would expose me, but a vice is a vice.

Well, life went on, it was time to start kindergarten. It was a big deal for us who had the mothers at home all day. My playmate Eva, who lived across the balcony on the same floor as us, had a gainfully employed mother. Jeez, so nice, first a mother who worked, and then she was called mom, not mother like us other ordinary kids. Eva had moments when she was alone, without her mom, but for me, leaving my mother was something new and difficult.

Now I began to question myself as a person too. There were surveys about this and that. The 1950s brought with it the need for statistics on everything. They had census records every two years. A multi-page form about our living conditions had to be filled out, how many of us were in the apartment, everyone’s date of birth, if anyone worked and if so with what. I think the form changed wording between rounds so Because of it you could follow the people’s changed habits. This list writing went on for a long time because I know I filled it in as an adult, where I know I reported my children. Well, in kindergarten they also wanted their account of what kind of kid I was. I don’t remember how the form appeared at mother’s, but I remember when she sat and filled in a form. It certainly felt a little special, someone was so interested in little me, only me, when a form was printed. Mother hummed, mumbled and filled in the best she could. Suddenly she froze!  – Does the child suck the thumb, she asked as she read the inside of the form. -HELP, now I was exposed to the whole world!! What to do?

Mother gave me a long look, explained that it would come back with such a form once every semester. She gave me a chance to escape this terrible shame that would follow if I was exposed as a thumbsucker. If I released my thumbsucking NOW and forever she would write that I didn’t use this shameful vice. I remember that I hesitated, so I somehow understood that this promise meant difficult moments, but in the end I nodded and she filled in that I didn’t suck my thumb. But if she ever caught me with it once, she would write in the next questionnaire that I was a dedicated thumb sucker, that she missed that question last time. Butterflies in the stomach, worry behind the sternum followed, but I can’t remember breaking the promise.

No more questionnaires ever appeared, but Mother’s quilt was given a longer life.