Författare: Inga-Lill Sida 19 av 139

Jag vaknade i morse och gladdes åt ljuset i sovrummet. Trots att persiennerna är neddragna vid den tiden på dagen, var det ljust. Förhållandevis ljust mot vad det varit senaste månaderna. Ja jag erkänner att det var ganska sent på ”morgonen”, nästan tio. Men jag har inte haft morgonskiftet denna veckan, så ingen fara. Då jag klivit upp och noterade att solen lyste från en molnfri himmel kände jag glädjen med det lovande vårljuset. Nästa vecka, vecka 8, brukar vara disig och kall. Så denna dag som trotsade almanackans datum och strålade, gjorde mig lite uppspelt. Jag föreslog en promenad, något som inte blivit av på en tid. På grund av både blåst och kyla, och på grund av ganska många järn i elden. Tandläkare, stickcafé och våra vanliga bridgedagar. I lördags förra veckan var vi bort till Kristianstad på födelsedagskalas så den dagen blev Skånetrafiken även testad. Banarbeten och en olycka på Klippans central gjorde att vi fick åka omvägar i Skåne för att komma hem igen. Vi börjar kunna hantera situationer som uppkommer, och har rutin på hur vi planerar för både reservkost i ryggsäcken och koll på toaletterna var de finns. Senaste tiden har vi åkt en omväg med bussbyte för att komma till bridgen i stan, även det för ett vägarbete. Det känns som om vi kan de flesta omvägarna runt hålor och gropar som grävts i Skåne, men nej. 

Den där promenaden som vi beslöt oss för då veckostädningen var avklarad idag, blev ytterligare ett vägarbete till våra erfarenheter. Vi tar bussen till Sofiero och traskar hem sa vi. Så behöver vi inte bekymra oss om att klockan passerar tre och vårt busskort inte gäller. Vid Sofiero var där ingen hållplats, den var indragen för det arbetades runt entrén till Sofiero. Så vid nästa hållplats i Laröd blev det avstigning. Nu var vi inte riktigt överens på hur vi skulle ta oss hemåt, den eller den stigen? Småskrattande sa vi att vi kunde alltid ta bussen tillbaks till en hållplats vi kände till men traskade inåt skogen i alla fall. Solen kändes så välkomnande och jag var glad att stigarna var torra och lätta att promenera på. Annars kan det vara lerigt och sörjigt vid denna tid på året. Det har inte regnat nåt nämnvärt senaste veckorna.

En bit in i skogen stötte vi på en stor rhododendron som förvånade oss. Alltså var vi i en del av skogen som vi inte kommit i tidigare. Var det en rymling från Sofiero? Maken menade att det var nog en planta som gamle kungen varit missnöjd med så han slängt ut den utanför murarna. Hur som helst så står det nu en rejält stor rhododendron mitt i Pålsjö skog. Det är ganska roliga fynd man gör såhär vinterhalvåret. Till sommaren försvinner den bland all annan grönska. 

Vi strosade vidare och till slut hittade vi vår ”gamla vanliga stig” som vi hittar hemma längs utan några funderingar. Vi njöt av att det inte blåste som annars är ett gissel vid denna årstid då temperaturen är runt nollpunkten. Tvärtom, vi njöt av solstrålarna på nästippen, även om kylan drev på det där näsdroppet som gör att man snörvlar vartannat andetag, för att slippa ta fram näsduken en stund till. Detta hör till vinterpromenaden. Vi småpratade samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Enstaka mesar lät lite blygt, som om de testade sina stämmor. En hackspett lät några trumvirvlar höras. Men annars är det fortfarande tyst i skogen. Det är för tidigt på året. 

Vädret hade lockat ut många vandrare, och plötsligt mötte vi en man som kom med stora kliv och stavar. Hallå kollegor sa han hurtfriskt, och jag försökte se om det var någon bekant. I motljus var det svårt att urskilja ansiktet på honom, men jag kände inte igen rösten. Jag stannade till framför honom och kollade närmre. Nej ingen bekant. Men vi var överens om det trevliga promenadvädret. Synd sa jag att det inte finns en enda bänk att vila benen på en liten stund. Promenaden längs skogen förbi Sankta Maria är cirka fyra kilometer lång och inte en bänk! Jag sa att jag skrivit till kommunen för något år sedan och beklagat mej om den bristen. Men fick till svar att stadens ekonomi inte tillät detta. Det var 2022, det år man kostade på en ”paviljong” vid hamnen för 13,5 miljoner, en paviljong som nu ligger i en malpåse nånstans! Jag är övertygad att en bänk hade varit mer prisvärd. Mannen, kollegan, sa att jag skulle kontakta ”daglig verksamhet” i kommunen och be dem om att fixa en bänk så vi skulle få någonstans att sitta och fika och vila benen. Han berättade att han just flyttat från Varberg. Där hade ett av hans promenadstråk också saknat en bänk. Han hade ringt till den verksamheten i Varberg och vips stod där en bänk några veckor senare. Påtala att det är en bänk som ska hjälpa mot funktionshinder. Det hade han sagt i Varberg, att det var ett klart funktionshinder att inte få vila en stund då det behövdes. Nu är frågan om fika också är att betrakta som en form av funktion som hindras av att det inte finns en bänk?? Vad tror ni?

Det är lugnt igen med mitt illamående. Jag har senaste veckorna minskat mitt tittande på nyhetssändningarna i TV. Kommit fram till att jag ändå inte kan göra något åt det som berör mig så illa. Avskärma sig är ett sätt som kanske inte är det smartaste men det mest lindriga. Hålla för öronen och inte fråga vad folk tycker. Bara vara i en liten bubbla som rör mina vardagssysslor och åtaganden. 

Jag var ner i stan och köpte garn häromdagen, garn till en sjal jag sett som var så vacker. Med massor av mönsterstickningar, instickade pärlor som gav den ett ytterligare lyxutseende. Den är inte tvärgjord. Men jag måste släppa vantarna och strumporna för ett tag. Denna vinter har jag också stickat en del koftor och västar med mönster på norska. Nu tar jag tag i ett mönster på engelska. Det blir både sticka och engelsklektioner på samma gång, och i en introduktionsvideo säger mönsterkompositören då han tittar en djupt i ögonen: Don’t freak out!! Han menar att en tappad maska är ingen katastrof, kan man reparera genom att lägga till en ny maska. Om det blivit en maska för mycket gör man en sammanstickning av två maskor! Detta har jag sysslat med i många år, men att få det som en inledning på ett mönster, ja det gillar jag. Jag kan alltså fortsätta att sticka trots mina synbekymmer. Dyker det upp ett fel kan man alltid laga till det. Ja, ni förstår att jag är i en bubbla. 

Idag Kyndelsmässodagen fick jag en fråga om vad det där med Kyndelsmäss är. Jublande glad fick jag ta fram mina gamla kunskaper om Jungfru Maria och hennes kyrktagning 40 dagar efter hennes nedkomst. Man firade med en ljusfest och ordet Kyndel betyder just ”ljus”. Islänningarna och finnarna har ord som låter liknande vårt Kyndel, och engelsmännen säger candle. Tydligt kan man se släktskapen med orden. Jag vet att det är lite tokigt av mig att hålla koll på sådant här onödigt vetande, speciellt då jag är uppväxt med ateister till föräldrar. Men det har med kalenderbitaren i mig att göra. Allting hänger ihop på ena eller andra sättet brukar man säga och det är samma med namnsdagar och historia. Bönderna och deras praktika var ett sätt att ha kontroll i gamla tider. 

Under våra promenader runt i staden har vi börjat notera ett fåtal vårtecken. Och de första gläder en alldeles speciellt. Men det har inte blivit några kaffepauser på någon bänk ännu. Lite för svalt att sitta ner, man får hålla sig i rörelse. Så fikat får vänta ytterligare några veckor. Annars är det ju så att aldrig smakar en kopp kaffe så gott som då man dricker det utomhus. Så vi längtar. 

Detta år kanske vi ska utforska var man gör sig av med textilier som vi anser utnötta. I mellandagarna mellan jul och nyår for vi iväg och köpte nya täcken, lyxigt fluffiga tjocka men ändå inte särskilt tunga. Vi var medvetna om att de gamla skulle inte vara tillåtna att kasta i restavfall efter nyår. Och inte lämnar man in gamla täcken till återvinning. Så i sista skälvande dagarna på 2024 slängde vi dem i restavfall. Helt lagligt. Men nu börjar nästa fråga dyka upp. Var kastar vi gamla utslitna underkläder? Världen stannar inte av trots att jag ransonerar mina nyhetssändningar. 

Då jag växte upp kom det ibland en man som samlade lump. Det var en yrkestitel, lumphandlare som alla visste fanns. Jag minns att det var ett köpslående om dessa textiler som var slitna och ibland trasiga. Jag förstår fortfarande inte vad och hur denna lump användes. Då jag frågade mor, sa hon att man gjorde papper av denna lump. Och lumppapper användes till byggnationer av golv väggar och tak. Allt enligt min mor. Så kanske det blir en renässans med detta byggmaterial igen. Jag har redan några strumpor som platsar i lumplådan. Vi tar detta som en viktig uppgift att söka var man avyttrar sig dessa lumpor i vår. 

Jag mår illa, som Magnus Uggla sjöng om för många år sedan. Hade precis följt nyhetssändningen i TV då vi satt oss till bords idag. En rapport om världsläget och krigen som pågår blev samtalsämnet idag. Vi känner att det börjar hetta till i alla hörn av vår värld. Nyinstallation av presidenten i USA verkar vara helt horribel. På TV-bilderna jublar folket över denne man, ungefär som de gamla dokumentärfilmerna där folk står och sträcker upp högerarmen i luften och hyllar sin nye ledare. Med samma bestämda glädje syns folk rusiga av nyordningen, som jag kan se på TV-reportaget. Sedan ser man polis stå skuldra mot skuldra för att vakta deras gräns mot Mexiko. Oj, vad de kan bredda axlarna, dessa poliser. 

En olustkänsla bara av att se dessa bilder växer fram i mej. Hur kan en sådan enorm nation dras med i detta? Det kanske är effektivt att skapa tydliga gränser igen, inte låta folk resa runt och över gränser hur som helst. Han kanske begränsar kommande pandemier, och även håller dem inom landet de som eventuellt dyker upp hos dem.  Tack och lov att vi har WHO här i Europa annars hade Trump skickat hem dem från sina jobb. 

Undrar hur det blir med slaveriet. Han kanske tittar över det igen? Kanske han ser att alla bl.a. Fodora och Uberanställda lever med sådana villkor? Eller har de inte Fodora och de andra i USA? Fast de sorterar kanske under fri företagsamhet, och då bör de vara högre prioriterade än vanliga arbetstagare. 

I vilket fall som helst så barkar det åt ett håll som jag inte vill hänga med på. Jag minns då min dotter var i lågskoleåldern, sa hon att om det utbröt ett tredje världskrig, skulle hon begå självmord! Tydligen hade hon snappat upp någon som berättat om det förfärliga kriget som hennes far-och morföräldrar levt med. Även om inte vårt land varit ockuperat, så var svenskarna involverade på sitt sätt. Jag vet inte vem som berättat för henne, men jag tyckte det var ett underligt uttalande av en sjuåring. Det beskrev hur skrämmande det var med ofred. 

Många gånger senaste året har jag tänkt på vad den där lilla sjuåringen sa. Och detta var då vi hade ganska lugnt här i världen. Hur mår alla barn som har denna eviga krigsrapportering dagarna i ända? Hur mår ungdomen som snart ska välja fortsatta studier? 

Och idag eskalerade mina orostankar om världsläget. Ska vi bli klart avgränsade Öst-Väst-Mittemellan. Vad gör vi med England som lämnat EU? Inte vårt problem, tänker somliga. Norge då? Som inte hunnit känna efter ännu, då de blir granne med Trump och Grönland? Hur gör vi med NATO? Ska vi fortsätta prata med USA som om de är en demokrati?? 

Förr såg man nyttan av samarbete och kunde glädjas åt att vi behövde varandra, men ursäkta mej. 

Jag ser att Trump är på väg att nedmontera demokratin i landet, och som en envåldshärskare ta över. Demokrati är ett sätt att ordna samhället, och det är motsatsen till diktatur. I en diktatur bestämmer bara ett enda parti eller en enda person. 

Hur hanterar vi detta med en gryende monokrati i väst, kanske en begynnande tyranni? Hur långt vågar han gå, och hur länge har han de hyllande massorna med sig? Kommer han att sitta fyra år? 

Vi har funderat på att förbereda oss för bistrare tider. Planering för längre strömavbrott är gjorda. Vi har tänkt till om att ha ett litet basförråd med livsmedel. Inte mycket är gjort, men just det att vi börjat tänka känns bra. Att inte bara blunda och hålla för öronen, och tro att det ska hindra vad som håller på att hända. 

Ibland hör man att man inte ska måla f-n på väggen. Men det är tid att börja bygga Noaks ark igen, tror jag. 

Man ska inte räkna ut något i förskott säger min svägerska i Lycksele ofta. Söndagens städning av julsakerna som vi fuskade med en dag för vi hade lite mycket på schemat denna vecka. Istället blev det mycket lite! Måndag morgon vaknade jag med en förkylning så jag klev aldrig ur sängen. Hosta feber och en heltäppt näsa. Inhibera alla planer på aktiviteter och bara ligga där och gnälla. Lite tyck synd om måste man ju få. Om inget annat tycker man synd om sej själv.  

Idag sa jag att jag skulle försöka gå ut och lufta mej lite. Allting är lättare när man har ett mål. Bara gå runt kvarteret är bland det svåraste jag vet. Jag frågade om gubben ville ha en fastlagsbulle till kaffet. Förvånat tittade han på mej, men svarade ja tack. Vill du ha sällskap, menade han? Nej jag tar bussen ner till Rådmansgatan, går till Börjes konditore på O.D.Krooksgatan. Det klarar jag nog. Men det var precis så mycket jag klarade, inte ett steg mer. Benen var som gelé då jag kom fram till konditoriet. Det är inte klokt vad en liten förkylning påverkar en. 

 Jag tog bussen tillbaka från busshållplats Donationsgatan, åkte en hållplats och bytte där till min 3:a. På dessa två korta resor hann jag stifta två bekantskaper. Den unga indiska mamman med dotter som bara talar engelska som bytte buss på samma hållplats som jag. Det bor en massa indier här uppe runtomkring som är på 2-3 års jobb här i Sverige. De har sina barn på en engelsktalande skola och åker ofta bussen vid halvtretiden. Jag tappade mitt busskort och snabbt plockade kvinnan upp det och gav till mej. Jag tackade och fick till svar att hon inte talade svenska. Jamen, sa jag tack förstår du nog, men övergick strax till engelska.  Hon log och frågade vilken buss jag skulle åka med, och då hon förstod att vi skulle med samma buss fortsatte hon fråga vilken hållplats. Onekligen lät det som om hon tyckte det var trevligt med lite kontakt. Och vem gillar inte det? Men hon beklagade sig med det underliga namnet på min busshållplats: Tofsmesgatan. Många gator häruppe i Mariastaden har fågelnamn. Och jag gläder mej ofta att vi har stans sötaste namn på vår hållplats. Men det är lite svåruttalat om man har lite svårt med s-ljudet. Jag fick förklara för henne att tofsmes är en liten tita, en av de sötaste småfåglar jag vet. 

Kvinnan bor annars i Chennai (Madras) och jag berättade för henne om då jag var in till en skräddare i Chennai och fick sytt upp en sari till mej. Han mätte och fixade denna blus och kjol som sarin består av, med glädje över natten. På morgonen då jag vaknade låg den i sin kartong utanför min hotelldörr. Han hade aldrig sytt till en så fet och frodig kvinna förr, så det gick åt mycket tyg också. En god affär för honom. Hon skrattade gott åt min beskrivning av mitt besök i Madras som det hette då. 

Sen kom bussen och jag släpade mej på den. Jag var ingen piggelin! På handikappsätena satt en kvinna på ytterplatsen på ena dubbelsätet. På andra satt en man på innersätet med sällskap av sin keps på yttersätet! Jag sa att jag nog inte skulle uppfatta kepsen som så knölig om jag satte mej på den, men han kanske var rädd om den…. Snabbt ryckte han åt sig den. Och jag sjönk ner på det sätet. Kvinnan mittemot såg lite förvirrad ut, men hon skulle av nästa hållplats, så jag hann aldrig kolla vad som var fel…. Då hon klev av reste jag mej tog hennes plats och sa till mannen; såja nu kan din keps få tillbaka sin sittplats. Han skrattade och la tillbaka både keps och en påse bullar som han köpt i stan. Jag förklarade att jag hade en dyrbar last i ryggsäcken så jag fick sitta fint, inte luta mej tillbaks i sätet. Jaså vadå undrade han och jag berättade om mina fastlagsbullar. Det höll han med om var en ömtålig last. Vidare småprat om att han skulle få möta våren i Skåne efter tjugo års exil högre upp i landet, gjorde att han gladde sej . Jag berättade att jag spelat in tjattret från gråsparvar i en häck då jag var på väg till konditoriet. Men tyvärr inte någon talgoxe idag, det var inte soligt nog. Mannen sa att han hört talgoxen häromdagen, så den är på gång. Däremot tipsade jag honom om de många hasselbuskarna längs kyrkogårdsmuren som vi just passerade. De glänser vilken dag som helst i solgasset som diamantörhängena på de fina damerna på Nobelfesten. 

Vi var hemma vid min hållplats och jag reste mig. Tack för pratstunden hörde jag mannen säga och njut av semlorna……vadå semlor? sa jag, jag har inga semlor. Jag har varit och köpt fastlagsbullar. Jag ger mej inte! Vissa saker kan man inte ändra på. Jag har slutat att göra sådana där chokladbollar för de får man inte kalla vid sitt gamla namn! Jag slutar inte med

F A S T L A G S B U L L A R.

Väl hemma igen efter den lilla utflykten, och jag var slut som artist. Sjöblöt av svett men jag hade klarat en liten runda. Nu är jag på gång igen.

I morgon söndag blir det julgransplundring. Då städar vi undan juldekorationerna för denna julsäsong. Det känns lite melankoliskt, lite ledsamt att plocka bort och packa ner adventsljusstakar och juldukar. I samband med att man stoppar in dem i förråd och kartonger kommer tanken, om någon någonsin kommer att packa upp dem igen. Och om denne någon ser något värde i det. Det finns saker som inte är av intresse för Bukowskis men för oss har de varit värdefulla. Den där tomten som bara är en lurvig fårskinnstuss, men som jag har fått av maken ett år för länge sedan. De där domherrarna som dottern har tillverkat av garn, och som hon hängt i ett tallris i övervåningen för att då de presenterades för mej skulle komma till sin rätt. Inte ligga och trängas i en kartong, utan hänga där och flaxa med garnvingarna. Det finns andra nostalgiska saker som har flyttat vidare till nästa generation. Julgransmattan som maken och jag satt och broderade med jättestora korsstygn. Vi satt på var sin sida och kämpade på för att hinna få den färdig den där julen för snart sextio år sedan, den har flyttat till dottern. Hoppas den inte ligger helt bortglömd, för vi har tänkt på den i samband med att vi pyntade till denna jul. Min mors vackert broderade julduk ligger i mitt linneförråd. Den har ingen lämplig plats i vår lilla lägenhet. Den kräver minutiös strykning och jag har slutat med det jobbet. 

Nostalgin känns tydligt då man packar in julsakerna i sina kartonger. Men annars skulle det inte vara så trevligt att plocka fram dem nästa vinter, om de skulle stå framme året runt. Det är ändå så mycket som har fått stryka på foten vad gäller traditioner för vår del. Lite skamset då jag tänker på hur mycket av julmaten vi struntade i att inhandla eller tillverka i år. Det blev lussekatter och brunkål, två karakteristiska attribut runt jul. Och en amaryllis som blommar med sin tredje stängel i dagarna. Pepparkakor har både inköpts och fått från sonen med familj. Men de räcker inte länge alls. Hur många vi än köper. Eller får. Men nu ryker julen ut imorgon. En dag tidigare än vi brukar. Det blir ett dagsverke med städning och undanpackande av grejorna. Vi brukar fira Knut kör julen ut genom att gå ut på en bit mat då vi är färdiga för dagen. Förr om åren brukade vi ta en Tura, men ingenting är längre som förut. Så åka färja känns inte naturligt längre. Det har blivit ny regi på restaurangen på färjan. Vi får se hur vi gör. Ingenting är bestämt ännu. Man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Det där med att ändra sig, sa jag tidigare idag då vi skulle ut och sträcka på benen lite. Jag föreslog att vi skulle gå bort till Laröd och åka bussen hem därifrån. Okej sa maken, det låter som ett bra förslag. 

Då jag klev genom porten ut mot gatan höll jag på att blåsa omkull. Det kom en riktig rivare med iskall vind. Jag tappade andan och stod där helt förvånad. Så svinigt kallt! Förtvivlat tittade jag på maken och frågade om man fick ändra sig? Han skrattade och menade att vi traskar åt andra hållet. Beslöt att ta bussen ner mot Kopparmöllan och strosa ner för Hälsan. Där var det lä för sådana isvindar. Sedan kunde vi traska runt mellan husen i stan och få sträcka på benen på det viset istället. Här och där stannade vi i gläntor så att solen kunde lysa på våra näsor en liten stund. Jag sa till maken att vi måste ta vara på de gratis AD-vitaminerna vi får via solen. Gratis är gott enligt min lillasyster. Det var skönt att komma hem i värmen igen. Men vi fick röra på oss lite. Annars känns soffhörnan väldigt mysig sådana blåsvädersdagar.