Författare: Inga-Lill Sida 13 av 139

Drygt en vecka sedan jag delade mina tankar med er som läser detta. Dagarna går och idag fick jag frågan om hur jag har det. Svarade sådär lite nonchalant som vi ofta gör. Det rullar på, en dag i taget. Fick då veta att Bengt som ställde frågan gärna hade hoppat över vissa dagar. Jaså, undrade jag, vilka då? Själv tycker jag dagar då man får sill till middag, dem kunde man hoppa över. Men Bengt menade att de dagar då något går sönder kan man gärna få undvika också. Undrar vad han slagit sönder? Fick aldrig veta mer.

Man får ta det onda med det goda anser jag. Gråta över spilld mjölk blir ingen gladare av. Det är bara att torka upp och kanske sopa upp glasskärvorna som också följde med i katastrofen. 

Vi går in i hösttider och man får börja med den där manövern igen, ”huvud axlar knä och tå…”. Så att det blir kontrollerat att man har nycklar mobil hörapparater busskort plånbok med ID-kort i tryggt förvar i ryggsäck och i öron osv. då man ger sig iväg hemifrån. Det är så lätt att glömma en av detaljerna, men det rubbar ens cirklar oerhört om man kommer på att man lämnat något hemma. Förmodligen klarar man det hur bra som helst, men det oroar. En annan sak som jag fasar för är att man, då man varit på något arrangemang, ger sig iväg hemåt utan ytterplagg. Såhär i i början av hösten alternerar jag ofta med att åka iväg utan jacka. Det hände på den tiden jag jobbade, hade gjort ett par hembesök och när det var tid att åka hem på kvällen kunde jag inte minnas var jag hängt min jacka. Med bilnycklar och kanske plånbok. Hemma hos någon patient som inte gick och tittade i rockhyllan efter kvarglömde effekter. Det blev till att sätta sig och ringa runt. Det hände bara en gång, men jag glömmer aldrig nesan. Och detta var på höstkanten då man växlade mellan ”med och utan ytterkläder”.

Jag var ner till stranden idag och tog ett dopp. Lusten till ett sensommardopp kom över mig för en vecka tid sedan, men då hade jag precis varit på behandling för mitt öga. Och jag får vara försiktig med att blöta hår osv. dagarna efter. Men nu var jag tvungen att komma till skott. Vinden var så stark att det gick rätt höga vågor. Jag menade att det underlättar för man behöver inte dyka så djupt för att doppa sig, det räcker att gå ut till midjehöjd och niga lite då nästa våg är på väg. Så hjälper den starka vinden med rejäla vågor en då man fegar. Man sköljs över i nästa sekund. Maken tycker inte det är något nöje, och idag var det verkligen ett mycket grumligt vatten. Han menar att bada ska man göra för att bli ren, inte skitig som idag i detta ”dyngvatten”. Men jag har upptäckt att ett snabbt dopp i havet, det gör ungefär samma verkan på kroppen som en panodil. Man känner sig mer rörlig och för några timmar protesterar inte lederna. Det blåste rätt mycket nere vid sjön men jag upplevde att vinden var varm som en sommarvind. Dock fick man se till att inte släppa taget om någonting, fick se till att det var förankrat i något tyngre. Annars fick man hämta det i sjön. Och bänken jag brukar använda längst ut på bryggan var inte till att tänka på idag. Vågorna slog upp och sköljde över den hela tiden. Men maken som menar att han bör finnas med som livräddare till den här tokan, assisterade med elegans och höll ordning på mina attiraljer. Man har det bra, en butler kostar pengar. 

Imorgon är det vardag igen, och det är stora hål i kylskåpet. Så det är att börja om från början igen. Skriva lista och handla hem. 

Vi är i mitten av september och fortfarande är det sandaler och kortbyxor som gäller. Även om denna ändlösa sommar är njutbar, måste jag ändå tillstå att något konstigt med detta klimat vi haft de senaste åren. Jag kan inte inbilla mig att det är jag som blivit mer anpassningsbar. Som inte fryser då det blåser från havet. Eller heller inte gnäller över den heta obarmhärtiga solen, utan traskar glatt på, även om jag söker den skuggiga sidan av gatan. Vi behöver inte sjunga den där gamla slagdängan om ”the sunny side of the street”. Det har varit mycket lagom denna sommar. 

Men då vi promenerar runt och ser in i trädgårdar och kolonilotter ser vi fruktträden dignar av frukt. Det ÄR höst. Även om meteorologerna insisterar på att det är sommar ännu. Det är tid för fest på äppelpajer. Det låg en doft i hela vårt hus av en äppelpaj häromdagen. Vi såg fram emot eftermiddagsfikat. Maken frågade om jag trodde man kunde vispa vår vaniljvisp med stavmixern. Förvånat tittade jag på honom och erkände, att jag efter drygt fyrtio år fortfarande inte kan hantera detta köksredskap. Jag vet inte när man ska använda detta och hur. Men prova du, menade jag. Men jag föredrar den gamla vanliga elvispen, sa jag. Jaha, men nu har den slutat att fungera, fick jag veta. Va?! Den är ju nästan garantin kvar på. Nej det är det inte efter fyrtio år, sa maken. Oj vad tiden inte går men väl springer, sprintar iväg! 

Vad gör vi nu då? Med vår ljuvligt doftande äppelpaj? Okej, provar stavmixern.

Skeptiskt tittade vi på den slabbiga röran som skulle föreställa det där mumsiga vispet som vi brukar ha till pajer. Suckande beslöt vi oss för en akututryckning till Väla, mammons tempel. Där kan man köpa en ny elvisp fastän det är söndagseftermiddag. Allt var inte bättre förr. Man kunde inte handla hur som helst då det var helg. Kaffet med paj blev pausat, och vi slängde oss på bussen. Kanske lite skamsna att vi inte kunde improvisera fikat. Då vi var på hemväg med en ny elvisp, kom vi att tänka på att förr i tiden, då långt innan elvisparnas tid, använde vi oss av handkraft. Otaliga är de gånger vi vispat vaniljsåsen för hand! Men det hade fallit så långt bak i minnet att ingen av oss kommit att tänka på möjligheten! 

Det är inte fel att säga till varandra och sig själv lite då och då: hur gjorde vi förr i tiden?? Annars är det garanterat bortglömt då man behöver kunskapen. 

Idag var vi borta på Viskängen för ett parti minigolf. Just nu är det maken som vill ha revansch. Det visade sig att golfklubben anser att det är vinterhalvår nu, för de hade stängt för säsongen. Så det blev undertecknad som står med den senaste segern. Istället blev det en promenad längs gator i staden, gator som vi inte gått tidigare. Blåsten var lite väl vass, så vi avstod från något dopp i havet idag. Förra helgen var det mycket lockande med ett havsbad, men jag hade precis fått min behandling för ögat, och då får jag inte slabba och blöta ansikte och hår i onödan de första tre dagarna. Men baddräkten ligger med handduk i ryggsäcken, och den följer med mig alltid. Tills sandalerna ställs undan. 

Segersötma är en av livets delikatesser. I måndags vann vi turneringen på bridgeklubben. Det ger en motivation att fortsätta att spela, även om man får däng då och då. På tisdagen välkomnade vi ett nytt par som vill komma och prova att spela hos oss. Paret är mina f.d. elever som jag haft kurser för i deras hem sedan ganska många år. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att de inte skulle klara tempot. De brukar spela långsamt och analysera både budgivning och spel i sakta mak då vi spelat under kurstillfällen. Jag sa att de var välkomna, men måste tänka på att de skulle orka spela i tre timmar. 

Damerna ifråga dök upp i god tid, var laddade men kanske lite ängsliga. Ängsliga att deras kunskaper inte skulle räcka till. Men jag vet att de kan. Och vem sopade banan med oss allihop? Efter 24 spelade givar hade mina två damer både lyckats klara av tiden bra, och sedan vunnit hela turneringen. Klart de kan! 

Man kan inte analysera sönder med att stirra på resultatet efter varje spelad hand. Det är inte färdigt förrän ”den feta damen sjunger nationalsången” som en av mina bridgepartners på nätet brukar säga. Och jag kunde ana den segersötman smakade smarrigt för dem . Det känns som en liten bubbla man lever i då man vunnit, framför allt då man inte insett det själv före slutresultatet dyker upp. Och meddelandet jag fick ett dygn efter andades fortfarande den rusiga glädjen över vinsten. Jag hoppas få se dem komma igång och uppleva både fler vinster men framför allt glädjas åt detta roliga sällskapsspel som bridge är.

Nånstans vid Trädgårdsgatan går gränsen för att du betalar för din bussresa. Reser du längre söderut verkar det vara helt gratis…..eller? Jag har hört vuxna människor svära över de jävla busschaufförerna som inte öppnat de bakre dörrarna, då det inte finns avstigande passagerare vid busshållplatsen. Men det finns folk som vill komma på. Trots att det inte finns någon “blippar-maskin” vid de bakre dörrarna. Att det är en med barnvagn som vill komma in där kan jag tycka är ok, men inte en fullt frisk människa som står och bankar på den bakre dörren. 

Till slut blev den dam som jag såg idag, tvungen att traska fram och gå på genom främre dörren. Hon fick blippa en biljett, men oj så många okvädningsord hon lät hagla över chauffören. Då jag hörde det hela kunde jag inte hålla tyst, utan sa till damen ifråga att chauffören gjorde helt rätt som inte öppnade bakdörren för eventuella fripassagerare. De är tillräckligt många ändå. Så bjöds även jag på några fula ord. 

Vid sluthållplatsen som vi hade som mål, tackade chauffören mig för att jag stöttat henne. Men det är ju inte henne personligen jag ville uppmärksamma. Det är detta numera helt utbredda kriminella beteende, denna stöld som begås dagligen av så många människor. Det är vår skatt som blir högre, våra busschaufförer färre. Jag förstår att det inte är ett yrke man satsar på. Vem kommer i fortsättningen att sitta bakom ratten på våra bussar? Är de bara de som inte platsar någon annanstans? Vad har de för ansvarskänsla? Kan de känna att de har en bra och trygg arbetsmiljö? Eller har denna yrkeskår börjat känna sig hotade av alla dessa kriminella som anser att bussen är till för dem, GRATIS? 

Jag ser föräldrar som kommer med hela familjer och inte en antydan till att betala för bussresan. Är de ute och fostrar sina barn om hur de ska agera i samhället? Detta anarkistiska beteende är så utbrett i Helsingborg idag att det är utom all kontroll. 

Låt våra politiker överta ansvaret och höja skatten för ALLA inkomsttagare inom kommunen med en tusenlapp i månaden och ge oss fria bussresor. Jag tror inte det blir billigare, men det hade förstärkt chaufförskåren, med både bra förare, ansvarskänsla och yrkesstolthet. Som det är just nu, kan jag förstå att varje dag som de sitter och ser alla dessa fripassagerare, det gör att de mår dåligt. Att de är förbannade . Detta gör dem inte till bra förare, snarare tvärtom. 

Jag åker gärna buss och norr om Trädgårdsgatan är dessa snyltåkare bara ett fåtal. Så då övergår resan till att vara ett trevligt inslag i vardagen. 

Nog om dessa tjuvar. 

Man brukar säga att man inte är sämre än att man kan ändra sig. Jag har ändrat mig. I förra veckan fick vi i vår brevlåda ett kuvert med röstkort! Vad är det nu då, frågade jag maken. Är det EU-val nu igen? Nej det är kyrkoval, svarade han. Jaså, det brukar jag inte vara så uppdaterad med. För att vara helt ärlig har jag nog aldrig röstat i detta val. Så det blev en snabb titt på valsedeln innan jag gjorde konfetti av den. Där stod alla uppgifter om min person och bostadsadress, så i dagar som dessa kan man aldrig vara för säker. Nu hade jag tagit det beslutet. 

Sedan gick det några dagar och vi fick mer information i brevlådan. Från en politisk organisation. Oj då, var det politik i kyrkovalet också? Hur insatt är jag i det? Ingenting. Nu sorterar det visserligen under den nationella politiken, inte den del som jag har hand om. Jag har hand om världsläget. Jag svär över de stora gubbarna med de små…hmm, de agerar som om de måste förstärka sina positioner på något sätt. Och ju mer de agerar desto mindre att komma med… så är i alla fall min uppfattning om dem. Många pojkar och män har i alla tider sett krig som ett bra sätt att visa framfötterna

Nu insåg jag att det inom den nationella sfären som kyrkovalet rör sig om, arbetades med politisk inriktning. Jag vill absolut inte se Jimmie Åkesson som närmsta arbetskompis med vår ärkebiskop!! Hjälp! Och jag som slängt röstkortet! Men med googles hjälp har jag nu funnit ut hur jag skriver ut ett nytt röstkort, och antagligen för första gången i mitt liv ska jag gå och rösta i kyrkovalet. Bara för att lägga en motröst och kompensera eventuella sverigedemokrater att få makt någonstans i mitt land. Så, som sagt, man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Veckobladet från pensionärsklubben, med programmet för kommande vecka dök upp i min mailbox ganska tidigt förra söndagen. Jag läste och såg att denna veckas söndagspromenad skulle gå från Gantofta in till Raus kyrka. Det var längesedan vi gick den sträckan. Jag undrade om maken kände för att hänga på? Vi skulle hinna om vi skyndade oss. Packade en liten fikasäck och iväg. Ner till stationen och pågatåget ut till Gantofta. Väl där ner mot Råådalen och stigen på norra sidan om ån. Det var ett gäng raska pensionärer, och jag kände att uppförsbackarna blev jag akterseglad. Med det gjorde inte så mycket. Då vi gick i klungan av folk så pratades så mycket. Om böcker, om resor de gjort osv. Jag tror inte de noterade en enda blomma eller fågel. Så jag släppte gärna dem före mig, för att få se på hur detta vår gamla promenadstråk utvecklats sedan vi flyttade till stan. Vid rastplatsen blev det ändå gemenskap där vi fikade. Det blir nog inte fler promenader med det gänget. Det var som om man skulle tillryggalägga ett antal kilometer på kortast möjliga tid. Inte min melodi. Jag går hellre lite långsammare och samlar in en massa intryck. 

Sedan har det varit ytterligare en vecka med finväder. Det har blivit nästan förbjudet att sitta inomhus sådana dagar. Vi njuter av att vara oberoende av tider som ska passas, känner att det är faktiskt en fördel som vi pensionärer kanske inte tänker på att uppskatta. Men vi kan resa oss upp och säga att nu tar vi en promenad innan eftermiddagskaffet. Ifall det ska komma en skur senare ikväll, kan vi utnyttja dagen helt till vår glädje. Måndagen med bridge är ett måste. I onsdags började höstens stickkafé. Veckorna bara svischar förbi. 

Torsdagen sa jag att jag ville gå ner på stranden och ta ett dopp. Vid promenaden ner dit, passerade vi massor av björnbärssnår som inte var kalplockade ännu. Maken har även han en inneboende ekorre i sig, så han noterade att det skulle gå och plocka ihop en liter fina bär ganska lätt. Men var sak för sig, så doppet igår och bären idag. Plocka björnbär bör man planera så att man är klädd för det. Inga kortärmade skjortor eller shorts. Nej heltäckande klädsel. Det blev idag infruset så det räcker till vinterns muffins. Vi har med oss kaka till kaffet på bridgen, så det blir ofta muffins. Muffins med mycket kardemumma och bär, mums. 

Häromdagen satt maken och studerade en resebroschyr som kommit i brevlådan. Var han lite fundersam på en resa igen? Han sa då vår sommarbiljett var slut, och framförallt då vi kom från Norrland att nu räckte det med resandet. Okej, åldern tar ut sin rätt, tänkte jag. Jag får låta bli att tala om några resor i höst. Men så satt han där! Och frågade om priserna som stod angivna i broschyren var för två personer? Skrattande svarade jag att det hade väl varit synd om dem som kanske reser ensamma. Men jag hörde vad han menade, att allting är så dyrt. 

Jag påminde honom då om, att vi då vi avslutade vårt bilägande, räknade hem ett sparande på drygt tvåtusen kronor varje månad. Skatt, försäkring och garagekostnad betalade vi varje månad och det var vissa månader som vi överhuvudtaget inte rörde bilen. Så våra flygbiljetter till Norrland plus hyra av bil medan vi är däruppe, i år tre veckor, har vi kunnat ta av den potten som det avslutade bilägandet har renderat. 

Vi får väl se vad framtiden har att bjuda på. Ska vi hålla oss inom stadens gränser. Vi har ju fortfarande de nya busslinjerna att utforska. Jag hörde hur bridgekompisarna beklagade sig förra veckan, de visste inte hur de skulle ta sig från punkt A till B. Det duger inte att vara vilse i sin egen stad. Och för vår del kostar det ju ingenting att kolla upp hur bussarna går. Vi varierar gärna våra promenader utifrån olika busslinjers utforskning. Man kan hitta små oaser lite runtom i staden på det viset. 

Min kusin har varit ut och åkt buss med de nya linjerna som vi har i Helsingborg sedan juni i år. Han är irriterad över att platserna avsedda för rörelsehindrade ofta är upptagna, inte med rörelsehindrade utan med ofta unga människor som inte gör något försök att flytta sig. Detta berättar han har hänt ett flertal gånger sistlidna vecka. Jag hör hans frustration och säger till honom: SÄG TILL NÄSTA GÅNG! Annars skickar jag min bekant på dej så hon får lära dej. Då hon kliver på med sin rollator ställer hon sig och blänger en kort stund på de som eventuellt sitter på platser för  ”gubbar med käpp” : Flytta dej för där ska jag sitta!! säger hon sedan. Inte, vill du vara snäll och…. eller: kan jag också sitta där? Nej nej, inget fjäsk med folk som redan hunnit före henne. Maken och jag brukar skratta åt henne. Hon är ”The bitch” personifierad, verkligen.  Jag är ganska bitchig jag också, men jag brukar starta med en vädjande önskan om att få sitta. Vi säger till varandra varje gång vi åker förbi hennes hållplats och hon uteblir: ingen stridslysten person idag!! ??.

Ibland (och sådana situationer älskar jag) ber jag att få låna det sätet som damens handväska embarkerat. Sedan då damen i fråga makat sig ur vägen ser jag till att gubben min får den platsen. Han är en dålig halvtaskig bitch. Sedan fixar jag en plats till mej själv på något sätt. Det händer att jag går längre bak i bussen och ber någon ungdom om deras plats. 

Denna vecka har varit lite latvecka. Bridgen i måndags kändes svårhanterlig. Vi hade sabbat två givar, en lill-slam och en på grund av slarv från min sida. Så då vi gick hem var jag lite nedslagen i humöret. Att man klantar till det sådär. Men ett underbart väder gjorde att vi traskade upp till Kopparmölleplatsen, och tog bussen där. Väl hemma gratulerade maken mej till vår vinst. Hur hade det gått till? Jag är fortfarande så här fyra dagar efter förvånad.  Men troligen har de andra också klantat till det för sig lite här och där. 

Tisdagen var jag och tog blodprover på min vårdcentral. Sedan en promenad till ICA-affären och veckans shoppingrunda. Onsdagen gjorde jag mej till och dammtorkade av huset, letade fram lite restgarn och startade en litet projekt med innetofflor för att ha i ryggsäcken. Folk är så duktiga och har inneskor med sig då de kommer, står och balanserar i hallen för att byta skor. men jag vill vara barfota inomhus! Detta döljer jag med att ha strumpor som ser ut som gympadojor. Så soffhörnet under onsdagseftermiddagen och en bra bok. 

Fransmannen på väg ner genom Frankrike till sitt sommarhus så han håller sig lugn, tjoar inte om “a few deals” som brukar sluta med ett par timmar vid datorn. 

Maken tog en tur till soptippen med lite gammal elektronik. Han var lite sur att de hade kommenterat hans fordon. Man måste öppna bommen med ett körkort, och det strular tydligen då man öppnar och ”bara” kör in med en hoj! Problemet anser jag vara deras, inte vårt.

Idag lyckades jag få damen på vårt hyreskontor att lova att hon skulle prata med vår fastighetsskötare. Maken skulle absolut såga itu en gammal träbänk vi haft på altanen i många år, för att cykla med den till tippen, den också. Jag vädjade till kontorsdamen om hjälp. Var gör vi av grovsopor som hyresgäst hos er? Hon skrattade och höll med mej att gamla gubbar må cykla med små laster men icke med en två halva träbänkar. Jag sa att jag skulle ”lufta hans hoj så länge” så får han leta efter en pump, medan hon söker fastighetsskötaren! Hon trodde han skulle göra en insats. Nu råkade jag få syn på honom på gården innan damen på kontoret fått tag på honom, och han lyfte iväg bänken. Den är ganska tung men han fixade det. Där stod gubben min, med överskottsenergi! Vojne vojne, stackars honom. Men vi var inte göralösa. Vi behövde köpa ett bröd.

Vi tog bussen ut på Väla. Handlade en del på Coop men de hade inte mitt bröd så vi traskade bort till Willys. Nöjt konstaterade jag att det bröd som jag alltid köper kostade 5 FEM kronor mindre än det kostar på ICA och Coop! Men man sliter väl skosulor för mer om man ska kuta runt till alla dessa affärer som har så olika prisnivåer. 

Redan till frukosten hade jag sett ett meddelande i 1177. Det var min doktor som berättade om mina blodprover som togs i tisdags. Jag fick en del ändringar i min medicinering senast vi sågs och nu visade det sig att vi hittat en bra kombination. Men mitt blodsocker ligger för lågt, så det blev först ett svarsbrev till doktorn att jag sänkt insulinet två gånger sedan vi sågs. Trots det var det för lågt. Så lägre dos igen från och med idag, och doktorn tog ett samtal med diabetessköterskan att hon och jag ska träffas. Nu tror jag vad jag vill på det besöket. Brukar bli att vi ses en gång sen hör jag aldrig av henne mer. Jag tror det är dryga två år sedan sist jag träffade henne. Skit samma jag klarar mig än så länge. Men mina kunskaper är inte up to date, så jag kommer att gå dit så får jag höra vad hon har att säga. 

Brev att besvara från gamla elever har jag skött denna vecka också. Och jag håller på att förbereda några lektioner inför hösten. Men helst av allt sitter jag med min bok, lyssnar och stickar. Sedan har jag sett att läsandet på min blogg blivit mer. Förmodligen kollar fler av om det dykt upp något nytt efter vår resa till stugan. Det brukar handla om Norrland när vi är där, och släkt och vänner läser då. Så jag har berättat lite om sommaren och vårt resande där. Ska skriva ihop några tankar om världspolitiken också. Brukar jag göra med jämna mellanrum. Det är jag som sköter den politiken här hos oss, maken sköter den lokala och nationella. Han har haft den stora älgvandringen och Kirunakyrkans flytt att sköta senaste veckorna. Så vi sitter inte och drönar! Icke! Här sköts hela tiden. Nånting. Ibland ber jag maken at göra det eller det, och får till svar: Okej så fort jag hinner! Tyvärr blir mycket bortglömt, det som inte skrivits upp och lämnats på remiss.