Författare: Inga-Lill Sida 12 av 134

Undrar om det ska bli grönt till första maj, var en stående fråga i mitt barndomshem. Då det började vara ljusare dagar på vårkanten, och vi började känna oss trötta på kylan, regnet och rusket som oftare var vinterväder för oss sörlänningar, än braskande soliga snötäckta marker som lockade till utevistelse. Med längtan följde man föräldrarnas samtal om hur de planerade för vårens aktiviteter i kolonin. Hur cyklarna skulle tas ner från vindsförrådet och tal om att ungarna behövde nya vårkläder. 

Första maj var den dag som bröt allt vad som vintern höll oss fångna i. De flesta år var examensklänningen uppsydd redan till första maj, och om man skötte sig och var riktigt försiktig fick man klä sig i de kläderna när man skulle gå till Folkparken första maj. Många gånger ångrade man sitt gnölande och tjat om att få ha de kläderna, för många gånger var de där friska vårvindarna riktigt köldbitna. Knästrumporna lämnade knäskålar och lår oskyddade mot dessa vindar. Det kunde ta timmar innan man tinade upp då man kom inomhus igen. 

Klimatet har ändrats. Förr blommade rapsen i mitten av maj. När vi var ut på landet häromdagen och firade valborgsmässoafton var åkrarna helt gula med raps i blom. Så i år behövde inte barnen frysa om de var lite lättklädda första maj. 

Efter några dagar med hemma-bestyr kände vi att en promenad behövdes så att våra gamla kroppar inte skulle ”rosta ihop”. Beslöt oss för en vandring med koll på vårens framskridande längs Hälsan. Det är nu under andra kvartalet som det är så mycket som händer där. 

En sak som gjorde oss uppmärksamma att vi haft en längre period utan nederbörd var att många rhodedendronbuskar var vitprickiga på bladen. De är ju ”icke lövfällande” utan de mörkgröna blanka bladen ger en ombonad känsla även mitt i vintern längs den promenaden. Men nu var de inte längre mörka blanka. De var marmorerade med vita stänk som om de varit i vägen för någon målarkludd. Plötsligt insåg vi att detta var ett resultat av den långa period med avsaknad av regn. Och detta annorlunda landskap var resultat av spillning från vårens möten med fåglar uppe i träden. Precis som man ser på klippor längs havsbandet där fågelkolonier häckar. Eftermiddagens utlovade regn blev ytterligare efterlängtat. I skrivande stund kan jag mäta 15 mm regn i regnmätaren, tack för det SMHI, eller vem det är som ska ha det tacket.

Vi dukade fram vårt fika i stadsparken och strosade sedan bort mot G.A-torg och busshållplatsen där. En liten rundtur med bussen för att kolla hur byggnationerna runt Maria station fortskrider, innan vi for hemåt.

Nu har jag beslutat att vintern är slut. Jag har tittat till min vinterjacka, inga större synliga fläckar. Inga bortglömda sedlar i fickorna (synd). Snygg nog att klara nästa vinter. In i garderoben där den ännu äldre jackan togs fram för att förpassas till soporna. Den är lagad och reparerad så att den verkligen inte klarar av att klassas som vintage. Maken uttryckte detta om vintage och jag blev full av skratt. Känner han till ordet vintage och vad det innebär? Måste bero på att han läst en sådan där feel good-roman som jag tipsat honom om. Som lite omväxling till alla deckare vi konsumerar. 

Nu tvingas han att ladda batteriet till elcykeln, för en cykeltur till stadens soptipp. Vår påse med begagnade textiler blev plötsligt överfull. Och vi vet inte var i staden vi hittar ”bingar” för uppsamling av gammalt framförallt trasigt textil. Tur att vi har fått behålla våra körkort trots åldern, för på soptippen i Helsingborg ”loggar” man in och öppnar bommen med sitt körkort. Och någon gymnast är ingen av oss så att vi kan ”planka in” genom att krypa under med hoj och packning. 

Under gårdagen fick jag en bild av svågern där han sitter ute och njuter av vårsolen. Bredvid honom står deras grill som har skottats fram ur snön. Alltså premiär i Norrland för vårgrillandet. Mysigt. Klädseln skvallrar dock om att det fortfarande är tvunget att vara klädd för de friska vårvindar som omger dem. Han liknar en polarfarare med sin tjocka vinteroverall, tjocka handskar och mössa. Som motvikt bad jag maken att klä sig riktigt lättklätt med shorts och tog en bild av den halvnakna karlen där han satt i solgasset på vår altan, skickade den tillbaka och vi kunde häpna över jämförelsen både de och vi. Man har inte roligare än så här i vår ålder….

Nu ser vi framåt, snart tid att köpa sommarkortet för resor inom Skåne. Jag vet inte om vi kommer att fara lika mycket som vi gjort de senaste två åren, men kortet ger en känsla av frihet. Att man kan ta iväg med kort varsel till en annan stad, se något annat än det vi når inom kommunen. Köpa garn i Landskrona eller Lund, wow. Kanske åka och äta en bit mat i Malmö eller Tyringe. Vad de nu kan ha för mat i Tyringe??  Men de måste väl också ha mat där? Vetskapen om att man kan om man vill är onekligen en skön känsla. 

Vi får bilder kontinuerligt på stugan och en rapport om att den står som den gjort de senaste sex sju dekaderna, fick vi från svågern häromdagen. Hur gör vi i år? Orsa kompani lovade inget bestämt och vi kör med samma strategi. Dagsformen och mina ögonbehandlingar styr lite av våra liv. Men då vi köpt sommarkortet ska vi åka ut på Bauhaus i Hyllinge och inhandla latrinsäckar till vårt utedass. Så kom inte och beskyll oss för att inte planera. 

Den som lever får se……. Och höra.

Ytterligare en resa som gör att jag vill berätta. 

Påsken har blivit en högtid som gjort oss lite förvirrade, vad gäller att ha kontinuitet i vårt firande. Som barn var det mest att den där hiskeligt tråkiga långfredagen lystes upp av att vi fick var sin strumpa med påskgodis. Strumpan som hängdes p spishandtaget och fylldes med godis då påskkäringarna flög hem från Blåkulla. Aldrig i livet jag som barn skulle ha ifrågasatt varför påskkäringarna gjorde tomtens jobb och fyllde strumpor vid spisen. Tror inte jag visste att den engelske tomten hade ett sådant jobb. Men det var vad påsken var för mig som barn, godisgåvan som gjorde att långfredagen blev uthärdlig. Jesu lidande, död och återuppståndelse har sorterats in i mitt medvetande som en av alla andra sagor jag fått mig till livs under årens lopp. 

Som vuxen betydde helgen några extra lediga dagar, och om inte så helgtillägg på lönen. Bara något bra, inget jag lidit av. Ska jag vara ärlig har jag inte gjort någon större affär av helgen då mina barn växte upp. Men strumpan på spisen fick hänga med även under deras uppväxt. 

Maken har många gånger drömmande talat om att vistas uppe i hans barndomsbygd under påsken, med vårsol snö koka kaffe över vårens första brasa utomhus, grilla lite och pimpelfiske. Något vi kom att njuta av under senare delen 90-talet och vidare in på tjugohundratalet. Fram till covidutbrottet 2020. Det har gått fem år och vi är inte så smidiga längre, så resorna till stugan har bytts ut mot alternativt påskfirande. I år var påskhelgen helt dedikerad svärdottern som ”nollade” påskafton. Så meddelade de att de smiter iväg den dagen! Jaha, där stod vi med skägget i brevlådan. Men snabbt beslöt vi oss för en liten helgtripp, hittar nog en restresa nånstans. 

Vi hittade en resa till Holland, där hade vi ju inte mer än nuddat, det landet. Men hotellresan inne i staden var full. Ville vi hänga med på båthotellet? Nja, menade jag då jag talade med min researrangör, då får man bo i något kollektiv med toa långt ner i någon korridor? Leende berättade han att man bor på en flodkryssare med hytter utrustade som ett hotellrum. Efter några minuters fundering bestämde JAG oss. Vi provar. Inte fega ur bara för att man inte vet. Vi har åkt med detta resebolag förr och hitintills varit nöjda. Nu gör vi en ny erfarenhet. 

Vad som gjort det attraktivt är att de har anslutningsresa från Helsingborg, som gör oss oberoende. Behöver inte tigga bilskjuts till flygplatser eller andra avresealternativ. Och även hem kommer vi enkelt. Längsta sträckan är bort till busshållplatsen 267 meter! Sen är vi på gång! 

Så nu igen, spännande! 

Planera, växla lite pengar och packa för fyra dagar. Ärligt talat så drar vi ut på nöjet med att planera och dubbelkolla allt i en hel vecka före. Ja vi brukar faktiskt dubbelkolla. Jag har hört detta ord nu och då, då vi frågar efter en vara eller dylikt. Jag brukar svara de som säger att de ska dubbelkolla, att du med din unga hjärna, det räcker för mig om du enkelkollar. Varför ska unga människor dubbelkolla? Hur ska det bli då de kommer i min ålder? Men vi tar oss friheten att dubbelkolla. Många saker. På det viset töjer vi på nöjet med resan. 

Resan startade tidigt för att vi skulle äntra ”vår” buss i Malmö klockan 8.10 på morgonen. Nere på Hamntorget mötte vi andra morgontrötta människor med resväskor, som ängsligt spanande efter vilken hållplats de skulle placera sig vid. Men alla som stod där fick följa med, även de som stod lite längre bort vid den andra hållplatsskylten. Så, vidare mot Malmö.

08.10 var den utsatte avgångstiden, men då alla satt fint på sina platser några minuter innan, alla lika resfebriga, bar det iväg. Över bron och ner genom Danmark. Denna väg börjar vara mammas gata för oss nuförtiden. Vet ungefär när det är tillåtet att bli kissnödig. Lite information om dagens färd från Annie vår guide, vad ville vi äta till lunch båda resdagarna och en förfrågan om någon ville ha biljett för tobaksinköp på båten. Färjan över till Tyskland är inte intressant då man åker ner mot kontinenten, bara ett ”röra på benen-alternativ”.

Heiligenhafen blev lunchvärdar för oss med vanlig tysk bussresenärsmat. Äta bör man annars dör man…. Sedan vidare ner genom Tyskland. 

Skärtorsdag, det var inte bara flygtrafiken med påskkärringar på sina kvastar som var intensiv, även biltrafiken. Vi skulle förbi Lübeck, Hamburg, Bremen och vidare bort mot Holland. 

Då vi åkt från stugan efter påskvistelserna har vi fascinerats av den tidsresa vi gjort, då vi längs vägkanterna sett vårens ankomst. Då vi låst stugan och satt oss i bilen efter att ha pulsat upp till vägen i den oftast meterdjupa snön, och nånstans i övre Norrland mött barmark, vidare ner genom landet, mött björkar med musöron i Skåne. En spektakulär upplevelse! Nu satt vi i bussen och såg först blommande hägg, vidare till utslagna vita syrener. Kastanjerna var inte blyga de heller. Ljusen kommer att lysa vilken dag som helst därnere på kontinenten. Vi tjuvkikade än en gång på våren i sin fagraste blomning. 

Sent på kvällen anlände vi vår destination och middagen stod och väntade på oss. 

Manskapet som tjänstgjorde såg till att vårt bagage bars in till hytten och vi blev serverade en fyrarätters middag. Vilket mottagande. Jag minns inte vad vi åt men allting var upplagt på tallrikar som små konstverk. Entré, soppa, varmrätt och dessert! Mums! Och allt mycket smakligt. Jag som var så skeptisk (eller skepptisk) till att logera på en båt.  

Dag två ägnades åt Amsterdam med en kanaltur längs gamla vackra hus. Dessa fasader som stod tätt tätt. Vi fick veta att man beskattades efter ytan huset stod på. En förklaring till dessa höga smala hus. Jag tänkte att de nog inte var så handikappanpassade. De flesta hus med hissanordning på fasaden uppe vid taket så man kunde frakta in större föremål genom fönstren. Besvärligt när man ska flytta.

Det talades många olika språk runt om en, då man promenerade längs turiststråken. De stråk som i denna stad hade coffee-shops i mängd. Medelåldern bland turisterna var klart lägre än vanligtvis. Det som jag noterade var denna jättestora askkopp som innerstaden i Amsterdam är. På söder i min stad brukar man vada i fimpar. Men här var det dubbla, minst. I hela staden. Varför? Det var filterfimpar så det förklarar inte stadens droghandel. 

Ja ja. Holland består av så mycket intressant natur med sina polstrar och odlingsmarker. Inte mycket skogslandskap, men de odlas överallt. Ingenstans man såg åkrar i träda som man ser i Sverige.

Tillbaka till vårt hotell som serverade en fyrarätters varje kväll. Dukning med linneservetter och bestick så man måstevara påläst i vilken ordning de skulle användas. Tydligt kunde man ana att många fann det lite oroligt att de skulle ”göra bort sig” i all denna properhet. Entrerätt, soppa och denna dag fisk and chips. Här kom vi på kocken med att ha försnillat de gröna ärterna till dem som valt karrén. Visst ska det vara gröna ärter till fisk’n chips. 

Kocken var en mästare på dekorering i samband med uppläggningen av maten. En matens Rembrant. Vi var i landet där många mästare verkat.

 

 

 

 

Bordssällskapet blev samma då man från besättningens sida ville att vi inte skulle flytta runt i matsalen. Tyvärr låter det ganska mycket då så många människor samlas och pratar. Jag har svårt att urskilja och föra ett normalt samtal i sådan miljö. Det blir många frågor om vad som sades, och till slut blev man less på att sitta och försöka småprata. Dock fick jag veta hur folk uppfattade rums-servicen. Hur min bordsgranne generat berättade att hennes nattlinne som hon smusslat in under huvudkudden låg tjusigt framlagd, draperad som en solfjäder då hon anlände till rummet efter middagen. Det bäddades sängar och lades in informationsblad om dagsprogram på rummet under hela vår vistelse. 

Jag har stött på det förr, men då jag inte har några tjusiga nattlinnen tänkte jag inte så mycket på det. Undrar om de hade lagt ner samma möda om jag haft den där rejäla långa flanellnattsärken som ligger uppe i stugan som reserv om det skulle bli en riktig ruskig vinter. Hade de tjusat till den också så där som en solfjäder? 

Dag tre skulle jag få mitt lystmäte med blommor. Vi for ner till Keukenhof. Jag kunde inte i min vildaste fantasi inbilla mig att man nånstans i världen lägger ner så mycket arbete för en tvåmånaders säsong. Visserligen i en vackert planerad park. Det är nu i vårens tid som man har sin turistinvasion, och vi kunde inte hittat en bättre dag att bese dessa blommor. Solen strålade. Massor av besökare från världens alla hörn. Både makens och mina fötter var lite ömma efter allt traskande dagen före i Amsterdam. Men vi strosade runt och bara njöt av all denna prakt. Det spelade ingen roll om vi inte tittade på allt, det var bara nya otroliga sammansättningar av tulpaner och liljor vart vi vände oss. Mycket vackert komponerade planteringar. Jag trodde vi skulle få se fält med blommande tulpaner som vi en gång såg dem på Hammenhögs på Österlen. Men det var konstnärligt utformade med val av färger och sorter som fick en att hela tiden uppleva att det var  bara vackrare för varje gång vi flyttade blicken. 

Att fåglarna trivs i denna park hördes tydligt. Fågelsången var nästan öronbedövande. Jag plockade fram min nya fina app och gjorde en inspelning för att se vad det var för fåglar. Genast ”durrade” mobilen till och displayen visade massor av sorter på en gång. Det var som om de sjöng i en mång-stämmig kör. 

Då vi kommit en bit in i parken hörde jag musik som från en musikorkester. Plötsligt kände jag igen musiken och började nynna med:
IMG_0437

Mel: Alte kameraden

Vill du ha fysiken fin

skall du bara dricka brännevin.

Vill du ha din mage bra

skall du dricka det varenda dag.

Vill du ha ett gott humör

skall du dricka det uti ett kör.

Ty brännevin, ja brännevin

det gör din mage och fysiken fin.

Den visan hörde vi så många gånger då jag var barn. Alltid i festsammanhang med glada och uppspelta vuxna. Är det konstigt att man kan den visan bättre än många av de psalmer man förväntades lära? Det var aldrig så festliga omständigheter runt psalmerna. Och nu stod en stor självspelande gatuorgel med en ton som ett positiv och spelade mitt i denna blomsterprakt. Man kunde köpa antingen en CD eller ett USB med musiken. Men vem har den tekniken om tio år??

Ingen runt oss förstod texten då jag småsjöng, men då maskinen började spela ”By the river of Babylon” kändes musiken mer modern. Och jag höll tyst. Bredvid mig stod en förvånad make och insåg att jag hade dolda talanger som han efter snart 60 års äktenskap fann intressanta, att hans äkta hälft står och lovprisar brännvinet som den ädla dryck, och detta bland en massa människor som dock inte förstår språket. Musiken frammanade en glad känsla, man skulle kunna stå där och sjunge med i hela repertoaren. 

Kaffe och en muffins smakade bra och fötterna fick lite vila en stund, då vi hittade ett ställe med fika. Vad jag lade märke till är andra nationaliteter inte så bra på att bilda köer och snällt vänta på sin tur. Då vi slog oss ner vid ett bord som erbjöds oss av ett par som just fikat färdigt, då fick jag en beundrande kommentar från maken (igen) hur jag snabbt fick fram en bricka med kaffe och muffins. Där avancerade du säkert många platser i kön utan att märkas särskilt sa han. Jamen, folk står och velar, språksvårigheter gör att det tar tid. Och medan de tänkte om de ska ha det eller detta så vände sig damen som står bakom disken mot oss bakom i kön. Snabbt sa jag: two black coffee and muffin, please!! Och genast hade hon slängt ihop det på en bricka, medan framförvarande kunder fortfarande inte hunnit känna efter vad de ville ha. Jag gör det med ålderns rätt, menade jag. Fick en litet inlägg om att det troligen låg lite träning i det också…hmm.  Efter fikat ytterligare en runda för att njuta av denna blomsterprakt, sedan bort till vår buss, det tog en stund att leta sig fram till den, parkeringen var full av fordon. Men vi hade lyckats pricka in en strålande vårdag som verkligen fick alla dessa blommor att stolt visa sin skönhet. Och både ögonen och fötterna var belåtna.

Tillbaks till vårt båthotell. En stunds vila innan det var uppdukat middag. Kocken var ingen nybörjare kan jag garantera. Jag noterade att det fanns människor som grabbade tag saltkvarn och skruvade över maten, innan de hunnit smaka. Varför inte smaka först? Jag är inte rädd att krydda extra då det behövs, men låt kocken få säga sitt innan. Löksoppan blev godkänd precis som den var! Jag jublade då jag fick den soppan, maken muttrade. Men ibland får man jämka på sig. 

Innan vi lämnade landet nästa morgon hälsade vi skäggdoppingen som sam utanför vårt fönster, och då vi for förbi kanalerna såg vi storkar stå och spana efter frukost i kanterna. Sommar i Holland!

Resan hemåt var en tvärtomresa. Sommaren backade liksom lite försynt. Men det innebär att vi får det en gång till då vi kommit hem! Hela scenariot. Fascinerande. 

Lunchen i närheten av Hamburg blev schnitzel, inte lämna Tyskland utan att ha avnjutit en sådan. Här fann jag en lite flisa av de grönsaker som vi funderat över dess frånvaro. En lökflisa. En liten tur inom border shop i Puttgarden diskvalificerade inte resan. Vi hade växlat alldeles för mycket pengar. Fick vi försöka råda bot på nu. Men vi skulle klara av att ha det inhandlade med oss på bussen i Helsingborg också, så det krävdes planering. 

Vi passerade Kastrup samma dag den flygplatsen firade hundraårsjubileum. Plötsligt slog tanken mig, hade man reguljärflyg på den tiden? Och jag kom på mig själv att fundera över tidens flykt. Det gäller att passa på så länge vi finns. 

Framkomna till Malmö bytte vi till den buss som skulle ta oss till Helsingborg. Vi stannade och släppte av några i Löddeköpinge. Plötsligt mindes jag den gamla matteuppgift mina föräldrar presenterade oss som barn:

En buss lämnade Lund med elva passagerare. I Kävlinge gick en å’, och en å’ i Löddeköpinge. I Saxtorp gick en å’ och sist men inte minst en vid Råå. Hur många passagerare var det vid Helsingborgs central?  Elva stycken för våra åar förändrar inte passagerarantalet!

Maken som nästan klarar skånskan blev knappast road av mina gamla skämt. Eller var han trött efter fyra dagars intensivt innehåll?

Vår guide och busschaufför gjorde denna Hollandsresa helt klart femstjärnig. Lagom mycket historik, många skratt och damerna som vi höll på att förlora i Amsterdam tillät chauffören att ge oss stränga direktiv hur han tänkte behandla oss om vi funderade på att gå vilse. Fem minuter försenade tvang han oss att sjunga för de andra, tio minuters försening innebar dans och sång från de felande. Femton minuters försening …  då fick de dansa och sjunga hur mycket de orkade för då hade han kört…. Damerna hade kommit vilse och då de inte kunde språket tog de dem nästan en timme att komma rätt. Men vi slapp att gå skallgång efter dem. 

Jag avslutar som jag brukar: Borta bra men hemma bäst….

Tisdagsmorgon, och ett besök hos ögon doktorn. Sist jag fick behandling för mitt öga hade det förflutit tolv veckor mellan behandlingarna och det visade sig att tolv veckor var inte bra. Jag hade legat på ett 6-8 veckors schema tidigare. Nu ville man göra ett längre uppehåll för att testa om de kunde ”töja” på intervallerna. Jag kunde inte ifrågasätta det, man måste väl prova tänkte jag. Tyvärr insåg jag att det var en klar försämring och då man kontrollerade min syn noterades att det var en tydlig förlust. Man sade redan då att man skulle påskynda nästa behandling. Men efter två veckor och jag inte märkte någon förbättring av senaste behandlingen, satte jag mig i förtvivlan och skrev några rader på 1177. Några dagar senare kom en kallelse till nästa behandling och jag såg att de krympt ner väntan till 5 veckor! Skönt tänkte jag, hoppet återvände att min syn skulle klara ytterligare en tid. 

Några dagar senare ringde en sköterska och berättade att de tagit till sig mina rader jag skrivit till dem, och att jag hade fått nya direktiv. Först hade de strukit tiden för min nya behandling, sedan satt upp en tid hos ögonläkaren. Nej nej, inte stryka tiden bad jag. Men det var redan gjort och läkartiden som var efter ytterligare en vecka var bara att acceptera. Av erfarenhet vet jag är vårdpersonalen på denna avdelning svårflörtade så det var bara att bida sin tid. Det har ändå blivit lite bättre med synen veckorna som gått, men som före jul är det inte. De vackra stjärnmönstren som berättar att glaskroppen i ögat är påverkat kommer och går. Speciellt då jag har mörkt garn att sticka. Då syns de tydligare. Men låt bli att titta då tänker man. Men vad är alternativet? Blunda? 

Nu fick jag göra nya syntester i tisdags och jag var glad att kunna säga att det trots allt var bättre än sista gången jag var in för behandling. Testet visade en bättring. Men jag beklagade mig för sköterskan att jag ångrade så att jag skrivit de där raderna till dem. Jag var i större behov av fortsatt behandling än att få träffa en läkare som kanske skulle säga att jag fallit för åldersstrecket för ytterligare behandling. 

När jag kom in till läkaren frågade han mig hur jag hade det. Genast sa jag bedjande; snälla ni låt mig få fortsatt behandling! Ja nu frågade han hur jag hade det, sa han igen med ett lugn som gjorde att jag reagerade. Jag svarade att jag ängslades för att det skulle bli svart igen, precis som jag minns nyåret 2021, då jag tappade mycket av synen. Avslutade meningen med att än en gång vädja om fortsatt behandling. Givetvis ska du få behandling sa han, och jag ska se hur snabbt jag kan få en tid för det. 

Då jag gick hem kändes det som en sten lyfts från mina axlar. Hela dagen gick jag med ett leende från ena örat till det andra. På eftermiddagen pep min mobil om ett meddelande från 1177. En ny tid bokad torsdag den 16 april. Hurra! Och jag hinner få ögat vidgjort innan vi tar iväg för en liten weekendtripp över påsken. Gulle dej doktorn! Det var snabbt fixat!

Onsdagsmorgon skulle jag ha sovmorgon. Programmet för dagen var på eftermiddagen, stickkaféet. Skönt. Men klockan fem blev jag väckt av att min klocka varnade att jag hade fått ett förmaksflimmer. Tog ett klock-EKG som sade att jag borde ta kontakt med någon vårdgivare. Har sedan tidigare besked att jag ska ta ett extra piller och avvakta. Om det inte lugnar ner sig ska jag infinna mig fastande på akuten klockan 8.00. Tog min dos medicin och kröp mer mellan lakanen igen. Men efter två timmar var flimret kvar. Väckte maken och berättade att jag tänkte bege mig till akuten och han klev upp för att fixa frukost. Jag sa att jag skulle vara fastande så han fick ta sitt kaffe själv. Jag tog ett nytt EKG strax efter sju, och fick samma besked att uppsöka vården. Jag kände ju det oroliga bultandet men hade inte ont. Taxi häruppe i Mariastaden är inte snabb, så bort till bussen för att ta en taxi vid centralstationen. Det går mycket snabbare. Maken löste en duobiljett då han inte gärna släpper iväg mig ensam i detta skick. Då vi satt på bussen signalerade min klocka att jag åkt från mobilen! Jag måste erkänna att jag var en aning ängslig, och hade inte koll på allt. Jag hade ju dokumentation på när och hur flimret visat sig, så maken erbjöd sig att hoppa av och hämta mobben. Ja du har ju biljett som täcker tiden sa jag och beslöt mig för att fortsätta själv. 

Tänkte igenom att jag inte hade mer som jag behövde innan han anslöt vid lasarettet. Vid nästa hållplats dök det upp kontrollanter! Oj då, jag hade ju ingen gällande blippad biljett! Nu var jag beredd att förhandla mig till en månad i fängsligt förvar på vatten och bröd istället för att betala böterna. 1500:- skulle gräva ett djupt hål i min kassa. Men dels en inackordering med mat skulle ge en besparing och att jag slapp hosta upp den summan. När jag förklarade vad som hänt och att maken förmodligen kom med nästa buss, önskade han mig god bättring. Ytterligare en man som visade förståelse för gamla tanter. Tack Skånetrafiken. Väl uppe på lasarettet hände det som hänt flera gånger tidigare. Mitt flimmer slog om till sinusrytm igen. Så det blev ett kort besök. Ett nytt EKG och ett snabbt samtal med läkare som skickade hem mig med besked att det skulle skrivas remiss till hjärt-kliniken. Men stanna hemma och äta frukost är inget alternativ när hjärtat rusar. Nu blev det hemgång och stickkafé på eftermiddagen. 

Vår busslinje hade fått en omväg då man håller på och asfalterar runt om i min del av staden. Traskade bort mot S:a Maria, hållplats Kryddlandet och klev på bussen där. När jag åkte hem från stickkaféet lät chauffören meddela att bussen inte stannade förrän Mariastaden, om vi inte hoppade av vid Krematoriet. Efter dagens vedermödor kände jag inte för den relativt långa promenaden. Åkte med och gick fram till chauffören och bad att få bli avsläppt där jag klivit på. Kan jag inte svarade han. Då får jag lägga till tid?? Vadå för tid undrade jag. Släpp du bara av mig vid min hållplats, sa jag. Men han vägrade. Nu blev jag arg, och sa att han skulle bara göra som jag bad, för i busstidstabellen stod det klart och tydligt att Kryddlandet är den hållplats som ersätter min Tofsmesgatan, under pågående arbete. Du får ringa Skånetrafiken och klaga för jag har ingen skyldighet att stanna där sa chauffören. Nu tog jag till brösttoner, berättade att jag skiter fullständigt i hans skyldigheter. Jag ska av nu! Och jag orkar inte gå från Mariastaden station. 

Han svängde in på hållplatsen, jag hoppade snabbt av och tackade för skjutsen. 

Det har varit en vecka då jag utnyttjat regionens både vård och transporter. Tur att de finns, men de är till för oss, inte vi för dem.

En av de allra första dagarna i april lyser solen och det där omtalade aprilvädret låter vänta på sig. När jag sneglar på termometern frestas jag att plocka fram mina sandaler och låta tårna vifta fritt då vi ska fara på veckans shoppingrunda. På vägen bort mot busshållplatsen är jag nästan på väg att beklaga mig att solen är för besvärlig, behovet att skugga för ögonen blir uppenbart. Tanken att man gnäller för allt nuförtiden slår mig och jag låter inte ett ord om det slippa över mina läppar. Vi far iväg till vår vanliga affär och inom på apoteket för lite piller till maken. Sedan vidare in på varuhuset. Redan utanför ingången hade vi plockat med oss några brätten minipenséer för plantering i våra blomlådor på altanen.

På andra raden på vår handlelista står det ”keps”, maken tyckte att den rejäla yllekeps med öronlappar kunde få ha semester. Men hans gamla sommarkeps var i miserabelt skick så en ny var önskvärd. Där vi stod och valde undrade han om jag var nöjd med den han sett ut, för  – som han sa – du lånade ju den ganska ofta förra sommaren då solen generade dej. Då han sa så, mindes jag hur många gånger jag lirkat av honom hans huvudbonad för att jag skulle slippa sitta och blunda på våra bussresor runt Skåne. Det är kanske läge att inhandla en egen, något jag aldrig sett som en möjlighet. Keps är inget önskeplagg för mig. 

En vän frågade mig för många år sedan hur man visste att man passerat gränsen till Norrland, och jag replikerade: jo det ser man då alla män bär keps och det finns extrapris på rimmat fläsk i alla affärer. Jag vet inte hur det är med saluförandet av fläsket längre, men kepsarna är precis som alltid. Jag minns min svåger RIP, han hade kepsen på även då han låg och tog sin middagsvila – inomhus.

Men nu är jag också kepsägare. Får kanske prova att bära den så det känns som om den vuxit fast. 

Onekligen har vi våren här. Vi har flyttat ut eftermiddagsfikat på altanen flera dagar. Och vi har varit och beundrat vitsipporna i Pålsjö skog, i år en vecka tidigare än i fjol. Då vi närmade oss skogskanten hördes en fågel så stark i sin drill att jag stannade förvånat. Vad är nu det för en gynnare, undrade jag. Inte bofink, och jag tror att lövsångaren inte är här ännu. Jag är dålig på att känna igen fågelläten. Men jag har min nya fina app där jag kan analysera vilken pjodd det är som sjunger. Jag får träna min engelska då jag bara får upp artnamnet på det språket. Hade jag fått det på latin hade det underlättat, för då jag tittat på fågel under årens lopp har jag lagt till det latinska namnet i inlärningsprocessen. Men nu stod jag där och fick upp att den där ljudstarka fågeln var en eurasian wren, en gärdsmyg. Den där minsta lilla söta fågeln, att den kan låta så mycket! 

Tårna njöt i mina sandaler och nu hade jag en kepa som skuggade mina ögon så jag slapp gnälla om det skarpa ljuset. Det är vår! Överallt runt oss blommar träd och buskar. Senare samma dag hörde jag gransångaren provade klara strupen, så nästa vecka kommer vi att ha riktigt många fåglar att lyssna till. Det kändes som om man inte ville gå hem och stänga dörren, bara vara ute hela tiden. Framåt kvällen tog vi en promenad längs Hälsovägen, en sträcka vi promenerar ganska ofta. Nu för att kolla vårtecknen där. Vi avslutade dagen med att slinka in på kinarestaurangen på Sundstorget, så slapp vi båda laga mat och diska. Då vi kom hem vid niotiden kände vi oss nöjda med dagen då vår stegmätare sa att vi traskat cirka 7 kilometer. Men den var ju helt vindstilla och njutbart. Då vi satt och läste nyhetsnotiserna då vi kommit hem, tutade makens mobil. Klockan var vid halv-elvatiden och jag undrade vem som ville något så sent. Vi har strömavbrott lät maken meddela! Jaså, hur då, undrade jag? Det var elleverantören till stugan som meddelade att vi var strömlösa. Och jag visste att det var full storm däruppe. Och runt 10 minus. Vilket känns som mycket mycket mer i den blåsten. Visst är vårt land långt. Har sitter vi i Skåne med 15+ och vindstilla, och stugan står däruppe i den stormen som meteorologen varnade för dagen före. Tur vi inte var där denna gång, vi fick inte strömmen tillbaka förrän idag på förmiddagen. Alltså tolv timmar strömlöst och i det vädret.   

Det är utlovat att vi ska få känna på aprilväder redan nu de närmsta dagarna, kanske även något lite nattfrost. Så vi tar inte ut allt för mycket i förskott, men sandalerna är framplockade för i år. Då jag var hos min fotvårdare den 19 februari och vi bestämde en ny tid den 23 april sa jag att då kommer jag i sandaler! Tvivlande tittade hon på mig och svarade att vi får väl se. Jag tog en bild på min fot – sandalklädd och MMSade henne igår. Fick ett svar att ja ja, jag ser och minns vad vi sa…

Deklarationstider. Det som förr i tiden var ett knåpande med diverse inkomstuppgifter som damp ner i brevlådan under januari månad. Idag måste jag erkänna att jag har ingen speciell kontroll på mina uppgifter. De står snyggt och prydligt uppradade på den digitala gul-vita blanketten som dyker upp så här på vårkanten. I mars. Någon gång runt mitten av februari kom fortfarande en viss ängslan över mig, att jag inte skickat in min deklaration, men som i samma sekund dämpades. Vi har ju tappat bort ansvaret att sköta om detta numera. Kanske man borde glädjas åt att inte behöva ta hand om och räkna ihop summorna och skicka in till skattemyndigheterna, deklarera dem. Framförallt slipper man sitta där med fingrarna kryssade och skriva under ”på heder och samvete”. Det är förmodligen ingen som vet vad heder och samvete är nuförtiden. 

Idag kommer det en färdigifylld blankett med de inkomster och skatteinbetalningar som hänt föregående år. Till och med de femton sketna kronor jag fått i ränta på mitt lönekonto där min pension går in, där jag hanterar mina utgifter, hyra försäkringar och köp av mat och tjänster. Att jag lyckats få den räntan beror på att jag varje månad har en summa som krymper så sakteliga, men ändå verkar det räcka till med några slantar plus fram till nästa pensionsutbetalning. Tjusigt. Och för detta belönades jag av banken med de 15 kronorna vid årets slut. Jag är övertygad om att om jag det varit tvärtom, att jag hanterade samma summa bankmedel, men att det var ett lån från banken till mig, hade summan på räntan varit helt annorlunda, mycket högre. Nu älskar jag matematik-uppgifter men erkänner att detta blir för mig en oöverstiglig uppgift att försöka räkna ut, hur mycket det skulle bli. Dock vet jag att utlåningsräntan är betydligt högre än inlåningsräntan. Så enklast är att ta beloppet som jag erhållit som ränteintäkt multiplicera det med kvoten som uppstår då jag dividerar utlåningsräntan med den inlåningsränta jag erhåller på mitt bankkonto. Jag tycker att vi kunde dela lite mer rättvist, banken och jag. Jag är övertygad att jag skulle få runt en femtilapp istället för de femton spänn jag fick. Är det mer än jag som gillar att räkna, siffror hit och dit.

 Pengar som jag inte har är absolut det enklaste att räkna med. Det gör ju inte ont om man räknar fel. En av bridgespelarna sa igår med anledningar av deklarationer och att allt blivit så dyrt, att han har förklarat för sina barn att: ”Om det skulle bli någon krona över då jag dör, då kan ni vara övertygade om att det är jag som räknat fel.”

Nästa vecka går vi in i ett nytt kvartal. Våren nalkas och jag ser fram emot att dagarna blir längre och ger mer utrymme för att göra små utflykter. Promenaderna med eftermiddagskaffet packat i ryggsäcken är ett glädjeämne för oss båda, och vi hoppas att hälsan tillåter oss att få hänga med ett tag till. Dag för dag noterar vi vårtecken, ibland med hjälp av appen som artar växter som vi inte kan namnet på. Runt busshållplatsen Kopparmölleplatsen har vi under flera år glatt oss åt de första gryende vårtecknen. Detta år har vi kunnat namnge dem, körsbärskornell och kejsarolvon. Trevliga blyga buskar som står där med blommor på bar kvist. Så roligt att veta vad de är för några. Hoppas att de inte är invasiva så att vi ska behöva ändra oss om dem. 

Längs kalkstensmuren på nedre delen av Bergaliden är det alldeles blått, ett hav av små blå blommor. Jag sa att det var Scilla, men maken tog fram sin app för att kolla mina kunskaper. Han meddelade att det var ”Rysk blåstjärna” och mot appen har jag ingen chans. Jaha, jag tyckte det såg ut som Scilla, sa jag, men min syn är det ju lite si och så med numera. Då jag kom hem ville jag googla på det där med den ryska blåstjärnan. Hade vi en smyginvasion från öst? Var det bara jag som såg sambandet med den där ryssen? Att vi inte skulle lyssna efter vapenskrammel utan att vår flora byttes ut med dessa arter? Då jag googlade rysk blåstjärna fick jag det latinska namnet Scilla!! Så jag kan bara lugn, det är som vanligt. Inga ryssar på väg på det viset. 

Vi har ingen bil längre, det är så skönt att slippa runtomkringet med ett bilägande. Det är ytterst sällan vi saknar att kunna köra vart man vill. Vi har istället fallit in i en planeringsrutin som gör att vi kollar resvägar och restider vart helst vi ska bege oss. Och vi slipper bekymra oss för bilbesiktning och eventuella problem som uppstår med ett ägande av en bil. Det är inte vårt ansvar om bussen får en punka, vi sitter snällt och väntar tills det dyker upp någon och vidaretransporterar oss dit vi är på väg. Fram kommer vi alltid även om vi är lätt försenade ibland. 

Då jag sitter och tecknar dessa rader, känner jag som om vi står på startlinjen för årets aktiviteter. Den där bilbesiktningen har bytts ut mot en ”kolla kroppen-läget” inför starten. Tandläkaren har vi besökt och blivit godkända för ett nytt år, optikern har dokumenterat vårt åldrande tillstånd och att vi har tillfredsställande synhjälpmedel. Så nu kör vi!

Men som min svägerska brukar säga, man ska inte räkna ut något i förväg, så därför blir vår planering av de närmsta månaderna inte nedskrivna. Kan vi inte hålla dem i huvudet är de inte värda att slösa energi på. Senast igår letade jag på Skånetrafiken efter information om det blir någon sommarbiljett i år. Maken har mumlat om att han bör åka och titta till sina småsyskon. Så det ligger på planeringsstadiet. Har en hyfsad mall på hur vi hanterar den resan med utgångspunkt på hur vi gjorde förra året. Sixtinska kapellet i Rom får vi flytta över till nästa liv. Annars har det varit uppe som eventuellt resmål. Men jag tror att vi får inse (obs inget felstavat flicknamn) att åldern tar ut sin rätt.